Hösten är vår

Undrar om morfarsmor odlade trädgårdsblommor? Tomten där hon bodde har än idag en gammal fin prägel med plana berghällar vid ingången och mager jord med gles växtlighet, inga gräsmatteklippta ytor, vilket är något jag uppskattar. Min släkting, som bor där, har äng och några få gammeldags trädgårdsväxter på södersidan.

Med bilden förärar jag morfarsmor Klara, född i augusti 1848, en höstbukett med fackelblomster, jätteeterneller, blodklöver, åbrodd, höstaster, morotsblast och zucchiniblad (som inte syns). Jag blir glad både av Klara och höstblommorna skördade från min egen odling.


HÖSTENS VÅR 
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Erik Axel Karlfeldt 
.
.
Uppdatering:
En annan sorts trädgårdar, vackra italienska trädgårdar kan man se på SVT Play. Första delen om Rom kan ses till den 3 oktober. Minns att jag nämnde Bomarzo för ett par inlägg sedan. Alla de här beskrivna trädgårdarna nära Rom har jag besökt i verkligheten, några flera gånger långt innan bloggar och facebook fanns. Att se dem med en annans ögon och vackert filmad gör verkligen inte upplevelsen mindre. Det var Anta Snaque som påminde mig och andra. Tusen tack!!!

Stora gran

Jag körde den härliga vägen, jag nämnde i ett tidigare inlägg, i samband med en tjänsteresa för några år sedan. Där i skogen såg jag en hög stubbe och en skylt vilket fick mig att bromsa in. Skylten gav följande häftiga information:

1877 - 1997

Stora gran i Granhed eller enbart "grana" uttryckt på bygdemålet. Under ett helt sekel stod den här, tät, grön och mäktig tills ett åsknedslag 1997 beseglade dess öde. Uppvuxen mittemot ¼ mil och mitt i en ägargräns, vilket innebar att trädet hade flera ägare. Detta senare var säkert anledningen till att den fick stå kvar oavverkad. Granen hade en benägenhet att vintertid vissa år fälla torkade fjolårsskott i stor mängd. Dessa lade sig i en halvcirkelformad matta på landsvägen. Granen "sträntade" sades det, och man tog det som ett tecken på att halva snömängden för vintern hade fallit. "När grana stränta va dä halvsnögad snö." Granens ålder är beräknad till 120 år. Omfång i brösthöjd 202 cm. Totala höjden var 30 meter. Avverkad av Bygdegårdsföreningen 14 juni 1999 på 4 meters höjd.

Jag blev oerhört glad över den omtanke som människor här hade för ett träd med lokal historia trots att det av staten inte utsetts till naturminne, utan att folk i bygden själva insåg vilken kulturbärare för bygden trädet var - även som stubbe. Jag lärde mig även något om den dialekt som inte längre är, i den här regionen har närheten till Stockholm och stor omflyttning gjort att dialekten försvunnit helt och hållet, åtminstone i de kretsar där jag rör mig.

***
I somras körde vi en hel del andra småvägar. Här nedan är en väg där jag gladdes över den försiktighet väghållaren har och hade haft gentemot den tall som stod vid vägkanten. Vägen böjde av för trädet och en blågul markeringspil var uppsatt som varning. Så hade man gjort istället för att hugga ner trädet. Det utgör en trafikfara - man kan ju krocka med det och dö hör jag någon påpeka... Tja, det kan även innebära att man kör försiktigare för att slippa krocka med tallen.

En älskansvärd vägsträcka mellan Strömbacka och Älgered i Hälsingland. En annan favoritväg är Kostigen, en 1700-talsväg som går nordost om Järvsö, en väg jag fick tips om för många år sedan av en gammal man, en mycket god vän som nu är borta. Vi ska verkligen vara försiktiga och rädda om det vi har. Tycker jag.
.

Motionera mera

Gammvägen

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om vägars kulturvärden, vackervägar, vägar som följer landskapet, grusväg

Kulturarvsdagen den 8 september

Temat i år är Människors mötesplatser.
Västerbotten
Ingen aktivitet. Har man varit enslingar här, rädda att mötas?
Ångermanland
Röda Kvarn i Bredbyn – Mötesplats under 90 år.

1-0 till Ångermanland!!!
_____________________________________________________________

Bredbyns och Anundsjös historia utifrån mötesplatser som Röda Kvarn, Olympia och hembygdsgården

Lokal: Röda Kvarn, Köpmangatan 26, Bredbyn.
Tid: Söndag 8 september 2013 kl 17:00.
Programinnehåll:

• Inledning om människors mötesplatser i Bredbyn, av Gullik Dahlstedt, Anundsjö hembygdsförening
• Röda Kvarn mötesplats under 90 år, av Magnus Edholm. Levande musik med Röda Kvarns Kapell
• Teater vid hembygdsgården, av Karin Jardstam
• Olympia och Anundsjö IF, lite då, nu och framtid presenteras av Bo Strömstedt
• Visioner och Framtidsprojekt som drivs av Anundsjö Framtid och Bygd och Stad i balans, information från Sören Sjöbergh och Ann-Catrin Zackrisson
• Film Anundsjö – kommun i förvandling. När Hägglund & Söner byggde i Mellansel under 1960-talet

Fritt inträde
Fika från Bredbyns gästgiveri för 50 kr
Välkommen 8 september 2013, kl 17.00-19.30!

_______________________________________________________________

Mälardalen:
Uppland
Södermanland
Västmanland
Närke
Här finns samtliga arrangemang i landet.
Och Kulturarv i  Väst, Västarvet, har en egen blogg med 3 sidor aktiviteter!!!

Förstår ni vad jag menar med skillnad i kulturintresse mellan Norrland och övriga landet...

Hur ska norrlänningarna kunna ta makten över sin region så att man inte enbart är redskap i händerna på de södra delarna av landet? Det är ju genom kulturarvet som människor får kontakt med sina rötter, något att vara stolt över, en identitet. Bara genom att benämnas norrlänningar bekräftas identitetslösheten - halva Sverige ihopklumpat utan markering av lokala eller regionala skillnader.

Mina skriverier om kulturarvsdagarna:

2010

2011

2012

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Kulturarvsdagen 8 september 2013, kulturellt intresse, historielöshet

Stötta sten

Ibland, när jag råkar ha vägarna förbi, kör jag en liten, smal asfalterad väg, en slingrig och långsammare väg än senare dragna vägar, trots att jag bor långt ifrån. Jag trivs i dess sällskap i en region jag mer och mer tar i besittning. Samtidigt tänker jag med viss sorg på Kustlandsvägen i mitt andra hemlandskap. En stor skillnad i synen på vägar som blottar sig, den här 8 km långa sträckan är kulturskyddad och där invid uppenbarar sig en intressanta sten.

Historien bakom Stötta sten

Stötta sten ett naturfenomen i Flodatrakten, utefter vägen från Floda till Östra Granhed. En mycket liten del av flyttblocket vilar på marken. Därför bör alla som passerar stenen stötta den med stöttor så att den inte rullar ut på vägen. Ett flyttblock är en större sten som flyttats med inlandsisen. Denna uppgift kan man få fram genom att stenen ej består av de bergarter som finns i den närmaste omgivningen. Flyttblocken har ofta ansenlig storlek och de har ofta folksägner knutna till sig
 
Sägner om Stötta sten
Enligt en sägen så slängde en jätte iväg denna sten mot Floda kyrka eftersom han inte tålde ljudet av kyrkklockorna.
En annan sägen som troligen har inträffat berättar om att en munk på 1300-talet kom från Saba kloster i Julita till Granhed för att kristna hedningarna i bygden. Kristendomen sågs med oblida ögon och motståndet tog sig kusliga former. Munken stenades till döds av de grymma Granhedsborna. För dråparnas sinnesfrid och för att undgå kristendomens hämnd, tändes ett bål på mordplatsen. Gustav Vasa beordrade på 1500-talet att bålet vid Stötta sten skulle släckas eftersom veden kunde användas för andra och nyttigare ändamål.

Vägen som kallas Stöttastensvägen är kulturskyddad och var tidigare en klövjestig. Vägen användes sedermera som forväg för att frakta myrmalm från Flodaskogarna till Hellefors bruk (nuvarande Hälleforsnäs) och senare den malm som bröts i Stavs och Kanntorps gruvor. Under nödåren 1867-68 lät Lars Celsing förbättra vägen.

Bild och text kommer härifrån Texten står även på skylten på bilden.

Tror ni jag visade pappa den här vägen när han var på besök? Den här stenen? Naturligtvis. Vi lade kvistar för att stötta stenen. Självfallet!

Ofta hittar man skyltar i skogarna i Mälardalen med en förklaring till vad man ser, vad som skett på platsen. En husgrund, en gammal gumma som dött just där på 1800-talet, platsen för ett speciellt träd. Historien lever i människornas medvetande och man vill dela med sig, man vill hedra de som levt tidigare, förlänga minnet av dem.

På 1990-talet körde dåvarande Skogsvårdsstyrelsen en studiedrive kallad "Kulturmiljöer i skogen". I hembyn träffades ett gäng äldre hemmansägare för att prata om sina marker och vad de visste fanns där av historiska skeenden, min pappa deltog. Resultatet blev att skyltar sattes upp på sex platser vill jag minnas. Skyltarna bestod av en trästolpe och en hårdplastskiva där man skrev med svart tusch vad man ville visa på. Pennorna var inte ljusäkta så nu har texten försvunnit på de skyltar som finns kvar. Någon skriftlig dokumentation av platserna och vad de betyder gjordes aldrig av deltagarna eller av "hembygdsföreningen". Jag har pratat lite kort med dåvarande åldermannen som ledde gruppen och gjorde då korta anteckningar, mer än så finns inte bevarat.

Påfallande är att det var staten som initierade gruppen att träffas, annars skulle det knappast ha gjorts, det som enligt mej åligger en hembygdsförening eller alldeles möjligen en bygdegårdsförening som tar kulturhistoriskt ansvar.

Tänk så olika mentaliteten i de olika delar av landet är! Så olika stolthet, så olika samarbete, så olika inriktning på bygdegårdarna, på hembygdsföreningarna, så olika förståelse för kulturarvet.

***
När jag skriver det här minns jag en resa i Italien då jag var 26 år. Jag hade lämnat mina väninnor kvar i Pietrasanta där vi bodde i två veckor i en konstnärskoloni. Jag ville med bestämdhet se Monsterparken från 1500-talet i  Bomarzo som de andra av någon förunderlig anledning valde bort (kanske var det för att vi just återvänt från en tripp till Venedig och Vicenza där vi under några dagar besökt renässansarkitekten Andrea Palladios arkitektur :-)) Så jag tog tåget ensam. Väl framme i Parco dei Mostri efter en ganska lång bussresa från järnvägsstationen gick jag omkring och njöt, skrev, målade akvarell, tog in... Kamera hade jag inte på hela resan, kanske är det därför jag minns den så bra.

När det var dags att åka tillbaka visade det sig att sista bussen tillbaka redan gått. Vid entrén fick jag kontakt med en italiensk familj från Rom som var ute på en biltur över helgen. De lovade skjuts till närmaste stad med tågförbindelse och jag tog tacksamt emot erbjudandet. Men på väg dit ville föräldrarna åka till ett naturminne som Plinius d. ä. skrivit om i Naturalis historia, något de ville visa sin unga dotter. Så jag hamnade på en höjd i Latium med och en väldigt stor sten som såg ut att vila på sin spets utan att för den skull kunna rubbas. För mej var det en upplevelse i sig att få se vad som intresserade en modern romersk familj - en sten som omnämnts av en författare som levde 23-79 e Kr!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturarv, kulturhistoria, levande minnen, hembygd, självsyn, stötta sten, Norrland, Italien, Plinius d ä, naturminne

Östgöte

Alla kommuner/städer eller län vill visa upp sina bästa sidor då det kommer till marknadsföring. Jag brukar stanna till vid turistinformationerna eller lättare ändå -  framför ställen som finns vid stormarknaderna, enklast för mej vid Coop Forum, och plocka på mej material att läsa hemma på toaletten. Där gör t ex Vadstena, Umeå, Östergötland, Ångermanland, Dalarna, Bergslagen, Roslagen reklam för sig med vackra broschyrer. Jag gillar att jämföra allt det man vill visa upp och hur marknadsföringsbolagen gör det. I det glättiga magasinet för Visit Östergötland höst/vinter 2012 hittade jag något oväntat, på sidan 37 ff, en beskrivning av en för mej tidigare okänd profil i detta landskap. Jag gillade det jag läste. Här ett utdrag:

Utdrag ur den glättiga marknadsföringen för Östergötland:
"
(...) Sådan är han, Håkan Thornell, och det är sådan de flesta
känner honom, tänkaren, tyckaren, skyltmålaren, kaféägaren,
snöröjaren, julgransförsäljaren, manusförfattaren,
konsertarrangören, filantropen och centerpartisten Håkan
Thornell. Lättsam och ärlig.
Vi tar det från början.
Håkan växte upp i idyllen Augustboda utanför Åby strax
norr om Norrköping tillsammans med lantbrukande föräldrar
och tre syskon. Han minns sin barndom i ett romantiskt
om än lite knapert skimmer.

– På den tiden fanns det massor av smågårdar här ute. De
flesta levde nog på marginalen, men det fanns en småskalighet
och en gemenskap som jag gillade och som inte finns
här i dag. Lantbruken blev olönsamma och har lagts ner, och
gårdarna har köpts upp av folk som pendlar in till Norrköping.
Det är en helt annan byggd än den jag växte upp i. Det
är inte husen som gör en bygd utan folket som bor i dem.
Håkans föräldrar började arrendera Rödmossen 1952 och
köpte loss gården 1979. Året därpå tog Håkan över verksamheten.
– Jag var bara 20–21 år och inte sådär jätteframåt, men
pappas revisor sa att det var några villkor som var på väg
att ändras så om man skulle genomföra ett generationsskifte
skulle man göra det då, så det hände lite hux-flux.
Och på den vägen är det. Eller, inte riktigt.

Tio år efter övertagandet valde Håkan att lägga ner verksamheten.
– Vi hamnade i läget att vi antingen skulle bygga ut och ha
fler djur eller lägga ner. Då valde vi att lägga ner, för vi hade
så mycket investeringar som väntade. Vi byggde om ladugården
till stall och hyrde ut boxplatser. Det gjorde vi i tio år,
men jag hade svårt för det där med hästar, och hästfolk. När
vi hade mjölkkor och levererade djur och mjölk till slakteri
och mejeri inbillade jag mig att vi bidrog med något till samhället.
Sedan fyllde vi ladugården med hästar som var som
leksaker för folk. Och fodret som vi tidigare hade tagit in till
korna som sedan skulle ge mjölk, det användes till att leka
med i stället. Det där hade jag jättesvårt att vänja mig vid.

År 2000 styckade man av gården och sålde stallet. Men
redan ett par år innan dess hade Håkan påbörjat sin gerillaverksamhet,
ett stenkast från E4:an. (...)
"

 

Om äldrevården

Denne man använder även sin mark intill E4:an att sprida olika politiska budskap, haha... Kolla in. Det var en marknadsföring som jag föll pladask för som ni förstår!

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om marknadsföring, glassiga broschyrer, glättat papper, reklam, politisk propaganda, självständighet

Småbruk med kossor finns än idag

Jag var på kobesök den första septemberdagen. Långt från morfars hus, tyvärr, men närmare min andra hembygd.

För att nå gården, ett småbruk, vandrade jag en grusväg kantad av en gärsgård. På gården pågick en hel del aktiviteter men mitt största intresse riktades mot de 6 korna av fjällras.

Förbundet Sveriges småbrukare hade öppet hus just här, ett lovvärt initiativ. Längs norrlandskustens övre delar finns inte denna förening etablerad vad jag förstår. Jämtland-Härjedalen har den nordligaste lokalavdelningen. I mitt hemlän gäller stordrift för de jordbruk som över huvud taget finns kvar. Det här förbundet stötte jag på en gång för länge sedan då jag var statligt anställd och hade ett uppdrag att dokumentera äldre byggnadsmaterial. Snacka om entusiaster med förankring i verkligheten!

Ko-rúsen, kobajor, är en fröjd att se i markerna. Och den här är färsk i motsats till den HÄR. Båda är värdfulla. Betänk vilken nytta gödseln gör och helt ekologiskt miljövänlig är den också!

Det här är en härlig syn för mej, med fäbless för mjölkkor! Den gör den mig glad. Tror ni kor finns kvar om hundra år? Mjölk lär väl kunna tillverkas syntetiskt om forskarna ligger i. Skog är idag mer värdefull än åkermark i min norrländska hembygd.

Jag är glad över att ha gjort det här besöket på småbruket där 10 hektar mark producerade vall/hö till de sex korna och ett antal får och på resten odlades säd. Hemma på mina föräldrars gård skulle 2 ha åkermark räcka till 2,5 kossor då hemmanet var i bruk.  Hur som helst mötte jag nu i Mälardalen en framtidstro som var/är underbar att få ta del av.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om jordbrukspolitik, djurhållning, mjölkkor, Förbundet Sveriges småbrukare, fjällkor, framtidstro, gärsgård, inhägnad

Utflyktsmål

I juli besökte vi Lidbergsstugan. Man kan numera elda i stugans kamin igen, vilket kan vara ett plus på vintern för då är stugan ett utflyktsmål för skoteråkare. Det går inte kan köra bil hit, under barmarkstid är det till att vandra. Stugan är en enkel sportstuga byggd av arbetare vid sågverket i Rundvik på 1958.

Historien kring tillblivelsen berättas så här i bygdeboken:
Omkring år 1957 kom Otto Areblad, Henry Oldberg och Gunvar de Wall från Rundviks IF och frågade oss, Ivar, Bror, Hilding och Edvin Söderström om IFK Rundvik fick bygga en stuga uppe på Lidberget. Vi lovade dem att de skulle få söka ut tomten där det bäst passade dem.När de kom tillbaka från berget sa de att där hade Fridolf Jonsson varit före dem och satt upp en tavla med texten:

Om du förgäta skulle
vad Guds natur är skön.
Stig upp på bergets kulle
och blicka ut mot sjön.

Tavlan uppsatt 1921 i samband med majbrasa.

Stugan blev byggd år 1958. Byborna blev erbjudna att överta den år 1982. Då var stugan i stort behov av reparation. Många bybor mötte upp när Rolf Lindgren, som var sammankallande, sade till att det var dags att börja arbeta med stugan. Nu är Lidbergsstugan färdig och tillhör sedan 1984 byn. Så nu har byn fått ett nytt utflyktsmål.

Astrid och Bror Söderström

Här fick jag reda på att man långt tillbaka tände majbrasa där uppe på berget, långt från körbar väg. Numera är det brasorna längs kusten vid stugsistan (idag 31 augusti) som ger stämning. Byns sista gemensamma majbrasa hölls 1998 och då inne i byn på Lundgrens mark på östra sidan av bäcken intill Kustlandsvägen. Nedanför det hus som en gång var Mia och Fritz Rönngrens. Så lätt det var att frakta brännbart till den brasan jämfört med upp till Lidberget. Numera sker inga gemensamma aktiviteter inne i byn. Jo förresten, motionsbingo under några sommarsöndagar ska inte förglömmas.

Stugan har en facebookgrupp: https://www.facebook.com/groups/306304052810779/
.
.

Bara det nödvändigaste

Den minsta behövliga bostaden, mindre än stugan vid Walden Pond.

Formgiven av Daniel Franzén. Den skulle jag gärna använda som min egen skogsstuga.

En av mina litterära favoriter är Skogsliv vid Walden som skrevs av Henry David Thoreau och kom ut 1854. Drygt 100 år innan jag föddes och strax efter att min morfars föräldrar föddes. Den första svenska utgåvan av boken kom 1924. Thoreaus tankar upplever jag som väldigt nutida. I boken beskrivs bland annat den enkla livsstil som Thoreau tillämpade. Genom att minska behovet av materiella ting behövde han inte lägga mycket tid alls på att skaffa sig detta, vilket i sin tur gav mer tid till att fokusera på det han tyckte var viktigt.

Replik av Thoreaus stuga vid Walden

(Nedanstående är delvis plockat från wikipedia.)
Boken är en redogörelse från hans drygt tvååriga vistelse i en stuga vid tjärnen Walden Pond i Massachusetts. Under den tiden var han helt självförsörjande, och levde enbart av den mat han själv frambringade i form av fiske och odlingar. Han underströk vikten av frågor som självtillit, enkelt leverne och närhet till naturen. Thoreau visade stor vördnad inför natur och djurliv, han ifrågasatte den akademiska utbildning han skaffat sig.

Samhällskritiken syftar på den västerländska kulturens konsumtion och materialistiska förhållningssätt med åverkan på och distanseringen från naturen. De spetsfundiga intentionerna kan tyckas vara att väcka en medvetenhet om hur människor lever sina liv, ur materiella och andra aspekter. Och att en mer betänksam livsstil med mindre förbrukning och utgifter skulle kunna höja ens tillvaro till helt annan nivå. 
***
Vad har hänt på 150 år? Undrar jag.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om H D Thoreau, Skogsliv vid Walden, skogskoja, livsstil, nära naturen, naturnära, livsfilosofi

Sommargardiner

De tunna 50-talsgardinerna i kornischen.

Snacka om lättstruket tyg med vackert fall.

Sommarsvalt.

Sommarens sista skälvande minuter. Vi hade trevligt ihop sommaren och jag. Nu tar den sköna och vackra hösten över. Vemodigt? Bara lite. Som Händels "Lascia ch'io pianga", lyssna!

..

.

Betongtakpannor

En gång i tiden fanns en betongpannefabrik i Mo. Byggnaden är kvar.

 

Forsbergs Takpannefabrik

Hjalmar Forsberg startade 1955 i Mo tillverkning av cementtaktegel. Den här metoden att göra taktegel av cement var då ganska ny och Hjalmar Forsberg var nog den ende i Norrland när han började sin tillverkning. Företaget växte mycket fort och som mest var ett 20-tal anställda i företaget. När Forsberg uppnådde pensionsåldern 1980 sålde han företaget. Den nya ägaren upphörde med tillverkningen redan efter ett år.

Texten ovan är hämtad ur kompendiet "Inventering av gamla industri- och arbetsplatser inom Nordmalings kommun" ABF Arbetshistoriska rådet LO, Västerbotten. 1988/89.

Själv hade jag inte en susning om att tillverkningen av betongpannor pågick så länge. Idag är betongpannetillverkningen koncentrerad till södra Sverige eller utlandet och små lokala tillverkare finns över huvud taget inte längre här uppe.

Här ligger betongtakpannor från Forsbergs fabrik i Mo, lokalt tillverkade och transporterade två kilometer hit till platsen. Här är pannorna fuktiga av smältande snö och mörkare än då de är torra.
Betongpannor är jag inte speciellt förtjust i, men då det gäller de här lokalproducerade har de ett kulturhistoriskt värde och de som tillverkades i Mo var grå med en matt yta. En kulör som stämmer in i miljö och landskap.

Sigvard Grundström i Lögdeå tillverkade trädgårdsprydnader samt urnor gjutna i betong, omålade. En urna från då ser jag inte ofta men snacka om sköna former, räfflade bulliga, släta vida. Melonformade. Konformade. Moderna igen.

 En kruka som denna moderna men med invikt kant minns jag mycket väl.

Ursnygg och helrätt idag också. Länkad bild.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om betongtakpannor, cemtenttakpannor, Mo takpannefabrik, lokaltillverkat, betongurnor, bevaransvärt

Takens färg och byggnadsvård

Grannbyns invånare verkar vara stolta över några av sina gamla byggnader. Nu bevaras de här två kornladorna för ännu några år efter att ha fått ny galvad pannplåt på taken (som snart blir mattare). Eller så är det länsstyrelsens kulturmiljöavdelning som prackar på pengar till enskilda ;-) Innan bytet låg grå betongpannor från Mo på taken.

Om tak och grund hålls oskadade så klarar sig ett hus väldigt länge. Därför har det varit viktigare för oss att åtgärda lagård och rökbastu än bostadshuset som är i gott skick och bara kräver estetiska åtgärder.

Galvaniserad pannplåt har mycket länge varit en av byggnadsvårdens favoritmaterial för tak på enkla byggnader. Jag hör till en av anhängarna. Jag läser på pannplåtstillverkarens hemsida att även Ernst Kirschstång pratar varmt för materialet.

På landsbygden har torvtak, spåntak, vedtak, papptak och senare tegeltak varit vanliga takmaterial. Grönt, grått och rött har varit takens kulörer på landsbygden. Ett svart plastbelagt trapetskorrugerat plåttak fördärvar ett gammalt hus utseendemässigt enligt byggnadsvårdarens synsätt. Det blir som ett svart hål i omgivningen och mot himlen. Ett svart/grått papptak däremot, ger däremot inte samma hårda uttryck. Ändå är/har trapetsporrugerad färdigmålad plåt varit det vanligaste takmaterialet vid byte sedan 70-talet. Över stora delar av landet men oerhört vanligt i norr. Kanske beroende på Plannjas verksamhet i Norrbotten och att det varit det prisvärt, helt överkomligt för de flesta.

Vill man att byggnaden ska smälta in i landskapet är ett grått tak alldeles utmärkt. Eller ett rödorange tegeltak. Svarta plåttak hör staden till och då var det svartmålad järnplåt i skivtäckning som var vanligt. Det hör också till högreståndsbostäder på landsorten. Men inte till husen i min hembygd. Galvad pannplåt, eller sinuskorrugerad plåt som också är vacker, rostar inte i samma omfattning i norra som i södra delen av landet tycker jag mig kunna se. Särskilt inte på uthus/ekonomibyggnader där inget utsläpp från skorstenen gör att plåten rostar lite lättare.

Här i bygden har vi haft tillgång till grå betongpannor som tillverkades i Mo. De är mycket okej, men som alltid behöver pannorna ses över och trasiga bytas ut. Fortfarande finns en hel del byggnader med betongpannor från Mo, en riktig kulturhistorisk raritet tycker jag. Blev så glad när grannen lagade sitt betongpannetak på garaget istället för att byta ut det helt.

Grått och orangerött, mer sällan grönt - det är landsbygdens takfärger. Ända fram till 1950 låg spåntak på morfars hus. Då lade pappa på tegel men under finns spånen kvar, ett inte helt ovanligt förfaringssätt. Spånen gör samma effekt som underlagspapp. Sista spåntaket här i byn försvann 1990. Gissa vad som ligger på det ladugårdstaket nu???

Vi arkitekter är inte så förtjusta i moderna material som försöker likna något annat, som inte vågar stå på egna ben, ha ett eget personligt uttryck. Därför göre sig inte plegel, tegelimiterande plåt i vilken kulör det vara månde, besvär bland oss. Ska det vara plåt använder vi hellre sinuskorrugerad plåt eller pannplåt för att få en karaktär på taket. Det är plåtsorter som vågar vara sig själva!
Men innan man byter bör man förstås tänka efter om detta är nödvändigt över huvud taget.

.
Läs även andra bloggares åsikter om takmaterial, landsbygd, pannplåt, spån, lertegel, torvtak, sinuskorrugerad plåt, plastbelagd trapetskorrugerad plåt, landskap, kulör

Rättfram och självklar stolthet

"Bilden visar en rättfram och alldeles självklar stolthet. Det är 85-åriga Jenny Nordgren från Levar, Nordmaling, som poserar vid sin bil, en Austin av 1950 års modell. På sommaren rattar Jenny själv sin Austin. Fast på vintern får den stå."

Ett tidningsurklipp med bildtext ur VK, kan ha varit 1986.
Visst minns jag Jenny och hennes bil från åren på högstadiet dära Vall´n. Det var ingen jag kände personligen men hon ser ut att vara en tuff tant, mild och viljestark.
.
.

Hembygd

Hembygdsföreningen som jag varit med i sedan starten visar sig inte längre vara en hembygdsförening. "Målet för föreningen med verksamheten är att hålla en allmän samlingslokal öppen för alla med demokratisk värdegrund. Syftet är att det skall finnas en möteslokal för barn, ungdomar, vuxna, organisationer och företag i området."  Så är det har jag fått veta!

Hembygdsföreningen har alltså någon gång på vägen övergått till att bli en helt vanlig bygdegårdsförening, den föreningstyp av de två som verkar vara vanligast i norra Sverige. Undrar om medlemmarna reflekterat över detta månne?

Hembygdsrörelsen är en folkrörelse i Sverige som arbetar med att tillvarata och visa lokala traditioner och folkkultur, och verksamheten bygger på medlemmarnas ideella insatser. Jämför detta med bygdegårdsföreningens mål och syfte ovan.

Det finns de som tror att det bara är nostalgi jag har som tema för bloggen - tänk så fel det är. Jag vill visa på, tolka, analysera, reflektera, berätta om hembygden därför att jag älskar den idag, inte bara som den var. Hade jag tid skulle jag problematisera och jämföra hembygden ytterligt mera. Det är också känt att människor som känner sina rötter har lättare till stolthet, självrespekt, uppbygglig jag-känsla. Att utforska sin bakgrund och hembygd ger en bra grund. Hade jag gett fasen i min hemby hade jag naturligtvis inte engagerat mig så mycket i den sedan jag blivit hemmansägare. I egentlig mening är min hemby en liten flugskit på världskartan och Sverigekartan. När jag vid frågan om var jag kommer ifrån har svarat Nordmaling känner ytterst få till var det ligger. Man tror oftast att det är vackra Nordingrå vid Höga Kusten men tyvärr måste jag då avfärda detta. Så är det! Att ens nämna byanamnet skulle bara ställa till förvirring och inte ge frågeställaren någon association alls.

Här ska ni få se hur en hembygdsförening, väl rotad i en urgammal bygd, beskriver sin existentiella mening:

Hembygdsföreningens ändamål

Hembygdsrörelsen vilar på tre ideologiska grundpelare: humanism, demokrati och solidaritet.
Hembygdsrörelsens ändamål är att vårda och synliggöra hembygdens kultur och miljö så att den blir en naturlig grund för ett gott liv.
Hembygdsföreningen arbetar i detta syfte för:

• Att kunskap om och känsla för hembygdens kultur- och naturarv fördjupas och förs vidare till kommande generationer.
• Att kultur- och naturhistoriska minnen och miljöer tas till vara och görs tillgängliga för alla.
• Att värna om kulturarv, miljö, tradition och hävdvunnen sed i samband med samhällsförändring.
• Att i övrigt verka till gagn för hembygdens utveckling.
• Att genom sammankomster samla unga och gamla till gemenskap i hembygdens hägn.

Där har man träffat huvudet på spiken då det gäller en hembygdsförenings syfte.

I min hembygd II har vi en hembygdsförening med en rejäl och välhållen hembygdsgård.

Det är stor skillnad idémässigt på en hembygdsgård och en bygdegård, helt klart.

Med stora bokstäver står det HEMBYGDSGÅRD på bygdegårdsföreningens lokal, den gamla byskolan vid Kustlandsvägen, i hembyn. Det är en stor aningslöshet som härskar, jag vet eftersom jag föddes in i den en gång i tiden.

Har ni läst den här "moderna" hembygds-bloggen? Hittade tipset i ett av årets tidigare nummer av tidskriften Hemslöjden.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om hembygdsgård, bygdegård, Sveriges Hembygdsförbund, bygdegårdarnas riksförbund, idémässighet, kulturhistoria, stolthet, jag-känsla, naturmiljö, bevarad kunskap

Norrländska gårdars trädgårdar

 

Förslag till perennplantering i mullbänk. Illustration: Margareta Larsson, Skellefteå museum.

Se HÄR.

"
Det brukar sägas att det svenska trädgårdsbruket grundades av munkar och nunnor. Genom förbindelser med andra kloster i Europa fick de tag på fröer och plantor som inte fanns i Sverige. Överskottet spreds utanför klostren tillsammans med skötselråd. Efter reformationen när många kloster lades ned fick kungen och adeln den ledande rollen som kunskapsspridare inom trädgårdsbruket.

På de norrländska gårdarna fanns oftast inte mycket till trädgård före sekelskiftet 1900. Det var långt mellan gårdarna vilket gjorde det svårare att få tag på växter och i de skogrika trakterna var odlingsjorden ofta sämre. Detta var tydligare ju längre norrut man kom. Inställningen till trädgårdsodlingen hade också stor betydelse för dess genombrott i Norrland. Dåtidens trädgårdsexperter menade att norrlänningarna var rädda för nymodigheter men svårigheten att få tag på klimatanpassade växter bidrog säkert också. Det var först efter svagåren i slutet av 1800-talet och det så kallade laga skiftet då många gårdar flyttades ut från byns kärna som man började anlägga riktiga trädgårdar i Norrland. Då det inte var ovanligt att skiftet skedde sent i norr, innebar det att trädgårdskulturen slog igenom senare där än längre söderut.

Skillnaden mellan trädgårdskulturens genombrott i kust, inland och fjällvärlden har också varit stor i Västerbotten, kanske framförallt på grund av de vitt skilda odlingsförhållandena. Prydnadsträdgårdar fanns, innan trädgårdsodlingens genombrott i Norrland omkring 1920, i stort sett bara hos högre ståndspersoner som adel och präster. Eftersom de utgjorde en väldigt liten del av befolkningen var det totala antalet prydnadsträdgårdar inte stort.

"

Ovanstående är hämtat från den utmärkta byggnadsvårdsportalen Hålla Hus som uppdateras nu och då, senast om att restaurera och återskapa en trädgård. Det finns många välskrivna sidor att klicka runt bland.

Se HÄR vilka växter som användes och som fortfarande passar.

Hela numret av tidskriften Västerbotten 2/2010 behandlar Trädgårdshistoria i norr.

En annan liten bok jag har och som behandlar äldre växtmaterial är Martas lilla gröna av Lena Nygårds. Den vill ge inspiration till eget grävande i nyttoträdgårdens historia. Runt om i landet finns en kulturhistorisk skatt i form av äldre trädgårdar, ofta med äldre växtsorter som inte längre finns i handeln och som är anpassade till lokala förhållanden.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om norrländska trädgårdar, nyttoväxter, prydnadsväxter, Hålla Hus, Västerbotten, genbank, gamla arter

Halvföre

Har ni varit i Halvföre någon gång? Kört/cyklat/moppat längs gamla Kustlandsvägen mellan Ängersjö och Långed? Och halvvägs finns nedanstående. Vem som visade mej på stället? Pappa förstås! Vi kuskade Kustlandsvägen fram och tillbaka inom och en del utom kommunen.

Halvföre finns utsatt på bilkartan och jag uppfattar att detta, denna ruin på bilden är Halvföre med sin än mer förfallna lagård. Fina små blåklockor i massor prydde gårdstunet i somras.

Grankvistar tittar suggestivt in genom fönstret utan glas.Här finns inget att hämta men jag lärde mej något nytt vid besöket denna gång, även en träruin har något att ge. Golvbjälklaget som skulle ha kunnat vara en torpargrund var en slags "modernare" typ av mullbänk. Men det visar jag ingen bild på, de blev gråtråkiga (men informationsrika trots detta :-)) Längs ytterväggarna hade en sarg byggts ca en halv meter in i rummet och fyllts med sand. Torrt var det trots husets eländiga skick. Det där gick att se eftersom golvbräderna var borttagna av någon som ville ha dem i sitt hus. Det här har jag sett i flera norrländska träruiner - golvplankorna verkar vara det mest åtråvärda i ett gammalt hus!!?

Men alltid lär man sig något, tidigare har jag bara sett mullbänkskonstruktioner med jord som skyfflats upp mot stengrunden från insidan.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Gamla Kustlandsvägen, Halvföre, mullbänk, gamla golvplankor, träruin

Lyx :-)

Bild härifrån

För vissa är det en slags "lyx" att ha tillgång till ett utedass. Det verkar ha med ålder att göra samt med geografisk belägenhet av dass och ägare till detta samt tidigare upplevelser. I södra och mellersta delen av landet är det mycket okej att äga och använda ett utedass. Antagligen förknippas det ännu med fattigdom i här i min del av norra Sverige där de var i bruk lite längre. Jag minns så väl min kompis K. som har avsmak för dass, hon som växte upp med ett sådant och först då hon var tonåring byggde familjen ett wc. Hon skulle bara veta hur kulturhistoriskt intressant dasset är ifall det nu inte rivits ut ur uthuset där det var/är beläget. Tillhörande byns vackraste bostadshus! Själv är jag uppvuxen med rinnande vatten i huset och installerad vattenklosett och ett tvättställ där det endast kom kallvatten ur kranen. Men utedasset fanns alltid där också! Jag har ett barndomsminne där jag kände mej som kung då jag för en gångs skull klättrade upp och satte mej på tronen :-) Lite farligt högt var det också, jag kan inte ha fyllt fyra ens den gången.

Själv äger vi några utedass och känner oss rika. Men ofta rivs de här i bygden då de upplevs som skitiga, smutsiga, äckliga, snuskiga. Jag ser det som en lyx samt ett inslag i miljötänket. Har man dass-Isak kan man separera urin och fekalier. Ni vet väl hur näringsrikt guldvatten till blomrabatterna är? Och med frigolitsits blir det något varmt om baken. Jag är privilegierad som har flera dass... och det tycker tydligen Martin Timell också att han är.

Så här informativt kan en byaförening informera medlemmar och andra. Om bland annat en dassrenovering. Jag ler glatt då jag läser. Jomenvisst, denna förening finns i södra Sverige, i Blekinge visar det sig.

Så här ser samfällighetsföreningens utedass ut vid ett av min bys utflyktsmål, en stuga på ett berg med utsikt som jag besökte i somras under blåbärsplockningen :-(

Har ni läst Det svenska dasset- inte bara en skitsak! En intressant historisk studie från 1994 av Kalle Bäck.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om utedass, torrdass, prevet, lyx, olika synsätt, dass-Isak, urinseparering, frigolitsits, guldvatten, miljövänligt

Hemjord

Varmkompost är ett bra sätt att "tillverka" egen näringsrik jord. Av hushållsavfall. Under en stor del av året är processen igång eftersom komposten är isolerad.

Vi har en Biokub som tar hand om slaskhinkens innehåll. Föritin slängdes hushållsavfallet på gödselstacken inne i huven där varmkomposten nu står. För 1.500 kronor får man en behållare som kan nyttjas många år utan att råttor och andra snaskiga djur kan komma åt innehållet. Härlig näringsrik jord utan avfallslukt blir resultatet. Super!

Maskar kan komma in genom botten som består av ett finmaskigt nät. Vi har kompletterat med egna kompostmaskar, ni vet de där små smala, röda maskar som gör jord av sopor. Mindre och rödare än daggmaskar.

Jag lovordar dessa nedre bönder, likaväl som daggmaskarna, med hjälp av Harry Martinson i dikten Daggmasken: 

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om daggmask, kompostmask, jordbrukare, miljövänligt, hushållsavfall, näringsrik jord

Finkulturellt : masonite

 Utställning Ett, två, trä på Artipelag 14 juni - 21 augusti 2013.

Så här beskrivs just dessa möbler av Folkform på utställningen:

"Anna Holmqvist och Chandra Ahlsell startade designkontoret 2005. Designduons skåp i masonit gjorde dem genast omtalade.

Den svenska masonitehistorien börjar i norrländska Rundvik år 1929. I det lilla samhället hade sågverkets ekonomi rasat i botten under det sena 20-talet. Så kom den amerikanska uppfinningen Masonite som en räddande ängel. I Rundvik byggdes, på licens, Europas första tillverkningsindustri för det nya framtidsmaterialet. Till Rundvik kom designduon Folkform med nya idéer. Skåpet Forest Cupbord (2008) kommer från kollektionen The Collectors där duon lät inbjudna samlares herbarium och fjärilar bakas in i den bruna massan. Det röda skåpet och den lilla byrån är från möbelserien Masonite:Memoriam och har producerats för Svenskt Tenn. Dessa består av en kombination av restaurerad Masonite från 1929 och Masonite från fabrikens sista produktion i Sverige 2011. År 2012 såldes maskinparken till Thailand."
***
Jag tänkte besöka Masonitemuseet i Rundvik under Rundviksdagen, vilken återkommer varje hemvändarvecka i juli. Det är enda dagen under året som museet är öppet utan förhandsbokning, men tänk - det stängde långt innan dagsprogrammet var slut. Långnäsa!

Riktigt Masonitefinkulturell var jag på Värmdö istället. I helgen som var roade jag mig med det.
Och förra året var möblerna utställda på Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm.
Det här materialet har upplevt en klassresa/byte precis som jag. Det är bara med människor med likartad situation man kan reflektera över skillnaderna, och ibland inte ens med dem.

Klassamhället är kanske främst en kulturell konstruktion.

"Klassresenären byter inte bara en klass  mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld."          Ur Mitt förnamn är Ronny av R. Ambjörnsson
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Masonite, träfiberskiva, museum, designade möbler, kulturkrock

Ôppe hägna

Det finns bara en enda bild där vår sommarlagård skymtar vad jag vet. Det är den här:

Det torde vara 40-tal och morfar och blivande svärsonen vandrar upp mot hägna. Morfar med gevär över axeln, pappa med ryggsäck. En jägare och ett sällskap. Småvilt/fågel var väl tanken att fälla kan jag tro. Där till höger syns en skymt av sommarlagår´n med gaveln mot byns bebyggelse. Det fanns en dörr mitt på vardera gaveln. Korna kom, efter en dag i skogen, in från skogssidan. Mjölkerskan gick in genom dörren som skymtar. Bås fanns på båda sidor om mittgången. Lagården var uppförd som en regelkonstruktion och inte lika långlivad som en timmerbyggnad. Den revs i slutet av 80-talet för att ge plats åt en flyttad mellanskottslada. Jag dokumenterade aldrig, visste inte om föräldrarnas planer. Kan någon annan än en byggnadsvårdande kulturhistoriker vara ledsen över den missade dokumentationen? Nä.... trodde väl det :-)  Jag bodde just då utomlands och förärades ett brev med ett nytaget fotografi på den flyttade ladan med de stolta "byggnadsvårdarna" framför.

Vad mer kan man se på fotot ovan? Jo, att en fastbandhage löper nedom hägna, mot åkermarken. Sommarstugan är ännu inte byggd, den stod där först 1956.

På 60-talet hade hägnet mot lägdorna bytts ut till en typ av "hästhage" men på de andra tre sidorna fanns morfars hembygge, fastbandhagen. När vi var små gick kossorna här och betade minns mina kusiner som bodde i sommarstugan i samband med slåttannan.

Här är två av mina kusiner, Lasse och "Majan", på besök vintertid och poserar på skaren framför fastbandhagen som gränsar mot skogen. Det är morfars bygge som då fortfarande står kvar. Ni ser att den inte är byggd enbart med runda störar utan även kluvna och jag minns att virade ståltrådar höll ihop den. Där bakom går fätåe med stigar som nu är helt borta eller försvinnande på grund av kalhyggen.

Dagens fastbandhage, gärdsgård av trä, lät vi bygga för tre år sedan. Den byggdes då av runda granstörar med svedd nederdel och vridna granvidjor. Den ser väl perfekt ut tycker jag då jag jämför.

 

Det finns ingen som livnär sig på att bygga gärdsgårdar här i kommunen. Den vi kontaktade hade varken material eller utrustning att genomföra bygget av 100 löpmeter. Så vi var vände oss söderut mot Ångermanland och Bjästa. Det som inte blev traditionellt var stöttornas infästning - kan ni tänka er: där användes skruv... Så HÄR  är det traditionella sättet att fästa stöttorna/stagen till hägnaden.

Mellanskottsladan flyttad från Aspänget till sommarladugårdens plats, var avsedd för hö då den byggdes 1878 och lagrar hö även nu.

Hagmark färdig för slåtter. Höet blir oändligt mjukt och väldoftande.
.
Lite mer om den nya hägnet/gärsgården/gärdesgården/fastbandhagen:
Fastbandhage
Tydlig gräns
Allt på den här bloggen om inhägnader
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om gärsgård, gärdesgård, fastbandhage, regionala olikheter, stängsling, inhägnad, hantverk

Hässjor

Hela 1960-talet hässjades höet här i byn. Det var linhässjor som användes, åtminstone av vår familj.

Klicka på bilden för att förstora.

Den här bilden är från 60-talet. Vårt hö ser ut att vara intaget, ladat, men där uppe vid skogsbrynet står några av grannarnas hässjor. Återväxten har börjat så våra kossor får komma ut på bete, en syns liggande i det gröna. Kossorna var tjudrade och flyttades en gång om dagen som jag minns.

E4 är inte byggd så all trafik går på Riks13 som går genom byn sedan 1942. Jag minns att semesterfirare brukade tuta och vinka åt oss då vi arbetade med slåttannan. Det såg exotiskt ut för folk längre söderifrån. Självklart vinkade jag tillbaka.

Det här är samma vy ungefär 60 år senare. I år hade vi åter hässjor i byn, endast fyra stycken men ändå...  En hässja syns på fotot, de övriga står på andra sidan om bostadshuset. Man kan också se att byggnadsbeståndet på gården har decimerats på de 60 år som gått.

Det var riktigt stämningsfullt.

Ett antal somrar har vi haft sommargetter gående i vårt sydligare boende. Det finns inga som äter buskar och löv så bra som getter. De håller landskapet öppet. Detta inspirerade våra grannar i norr att leta getter, men då det är svårt att få tag i hyrgetter blev det inköp av getter att ha året om. De kräver mat vintertid och hö är bara bäst. Så när arrendatorn förra året bestämde sig för att bara meja ner höet på lägdorna och inte ta det tillvara längre, blev en del av årets skörd hässjat och ladat av getägarna inför kommande vinter. En eloge! Även vår lilla ängslada fylldes med getternas hö som torkat på bredden, på marken. Gissa om det luktar gott!

Här har det torkade höet börjat tas in för vintern.

Hässjlinor fanns kvar på den här gården men räfsor (inte krattor ;-)) och hässj´störar var tvungna att införskaffas, då från grannbyn. Det var länge sedan detta jordbruk lades ner, närmare bestämt 1961. Tio år senare sålde mina föräldrar kossorna, en av de händelser som påverkat mig mer än jag förstod då. Att nu ha blivit hemmansägare har inneburit att gå igenom sina minnen samt de föremål som sparats. Det har varit och är en väldigt angenäm sysselsättning :-)

Apropå det - vet ni hur gott en tjärad hässjlina luktar????
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om höhässja, hässja hö, linhässja, räfsa, lie, torka gräs, landskapsbild, öppet landskap, getter, djurföda