12 augusti 2013

Hässjor

Hela 1960-talet hässjades höet här i byn. Det var linhässjor som användes, åtminstone av vår familj.
Klicka på bilden för att förstora.
Den här bilden är från 60-talet. Vårt hö ser ut att vara intaget, ladat, men där uppe vid skogsbrynet står några av grannarnas hässjor. Återväxten har börjat så våra kossor får komma ut på bete, en syns liggande i det gröna. Kossorna var tjudrade och flyttades en gång om dagen som jag minns.

E4 är inte byggd så all trafik går på Riks13 som går genom byn sedan 1942. Jag minns att semesterfirare brukade tuta och vinka åt oss då vi arbetade med slåttannan. Det såg exotiskt ut för folk längre söderifrån. Självklart vinkade jag tillbaka.
Det här är samma vy ungefär 60 år senare. I år hade vi åter hässjor i byn, endast fyra stycken men ändå...  En hässja syns på fotot, de övriga står på andra sidan om bostadshuset. Man kan också se att byggnadsbeståndet på gården har decimerats på de 60 år som gått.
Det var riktigt stämningsfullt.

Ett antal somrar har vi haft sommargetter gående i vårt sydligare boende. Det finns inga som äter buskar och löv så bra som getter. De håller landskapet öppet. Detta inspirerade våra grannar i norr att leta getter, men då det är svårt att få tag i hyrgetter blev det inköp av getter att ha året om. De kräver mat vintertid och hö är bara bäst. Så när arrendatorn förra året bestämde sig för att bara meja ner höet på lägdorna och inte ta det tillvara längre, blev en del av årets skörd hässjat och ladat av getägarna inför kommande vinter. En eloge! Även vår lilla ängslada fylldes med getternas hö som torkat på bredden, på marken. Gissa om det luktar gott!
Här har det torkade höet börjat tas in för vintern.
Hässjlinor fanns kvar på den här gården men räfsor (inte krattor ;-)) och hässj´störar var tvungna att införskaffas, då från grannbyn. Det var länge sedan detta jordbruk lades ner, närmare bestämt 1961. Tio år senare sålde mina föräldrar kossorna, en av de händelser som påverkat mig mer än jag förstod då. Att nu ha blivit hemmansägare har inneburit att gå igenom sina minnen samt de föremål som sparats. Det har varit och är en väldigt angenäm sysselsättning :-)

Apropå det - vet ni hur gott en tjärad hässjlina luktar????
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

7 kommentarer:

  1. Här hässjar/hässjade vi inte på linor utan troer och stöden kallar vi käringer. Dom är A-formade och behöver därför inte spettas ner i marken. Gôbbar kallar vi den andra varianten som består av en stolpe med inborrade pinnar med jämna mellanrum. Min svärmor berättade att tidigare använde dom alltid gôbbar, men hennes första man, som kom från Sollefteåtrakten, införde bruket av käringer och eftersom det var så enkelt tog alla andra efter. Min mamma kommer från Västerbotten och i hennes hemby förekom det också bara käringer. När vi vid bra väder torkar höet på marken säger vi att vi torkar det på land.
    Bockar och/eller baggar för sommarbete har jag att låna ut om jag slipper ansvara för stängslingen och nattliga infångstrundor. :)

    SvaraRadera
  2. Pentamom, jag tackar dig för att du delar med dig av din kunskap om äldre tiden och hötorkningstekniker. Jag hade tänkte skriva om det framöver men har inget annat namn på dessa två typer av hässjor än stånghässjor. Tusen tack för uppgifterna!

    Getter är trevliga gräsklippare men rymningsbenägna som sagt, om de inte har nog mat eller härliga stenar att hoppa på.

    SvaraRadera
  3. När jag var med och hässjade var det ståltråd som användes, men räfsan kördes med häst. Fast här har vi även haft grannar som hässjade på stör i stället för lina.

    SvaraRadera
  4. Det enda jag vet och kan säga om hässjor är att de var/är mycket vackrare i landskapet än nutidens utspridda vita plastrullar.

    SvaraRadera
  5. Ninna, ståltråd har också förekommit här uppe. Det ser ut som olika tekniker används parallellt - även lokalt. Hästräfsa är jag inte heller obekant med. Kusinträffen gav tillgång till fler minnen och bilder :-)

    Anta - tänk om de vore Klein-blå istället ;-)
    Mamma kallade ensilagebollar för "den late bondens lada" och jag har haft för vana att alltid fotografera vita bollar staplade intill en lada. Tekniken förändras och därmed livet och hela samhället. Håller med dig om hässjors skönhet kontra plastbollarnas.

    SvaraRadera
  6. Hej, här på andra sidan sundet torkades hö på störar eller torkades på marken om vädret var vackert. Hästräfsan som kopade ihop höet och sen hade vi en sorts höbock som var gjord av trä och kördes efter häst. När man kom mitt för ladöppningen lyfte man i handtaget så tinnarna tog i marken och höbocken hamnade upp och ner och höet stannade framför laduöppningen. "nyvellon" kallar vi återväxten efter höbärgningen.H. Manni

    SvaraRadera
  7. Manni, tack för din utmärkta redogörelse. Det vr många nyaord för mej: kopade, höbock, tinnar, nyvellon.
    Detta med höbärgning vore jättekul att studera mer - helt klart. Det kan tänkas finnas litteratur men det jag hittat är inte så "djupt" och skrivet av akademiker som inte själva växt upp med jordbrukarlivet.

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...