Olika kulturer

Patriarkala strukturer kan få helt motsatta uttryck. Vem är kompetent nog att döma vad som är rätt eller fel? .
.

Spåntak

Under årets varmaste dagar fick rökbastun lite kärlek, då bytte vi tak på den. Det gick sakta därför att några timmars siesta mitt på dagen var ett måste under de hetaste timmarna. Men roligt och enkelt var det.

Den bruna trapetskorrugerade plåten togs bort. Under den fanns det kall-asfaltstrukna masonitetaket som jag så väl minns. På 60-talet hjälpte jag till att asfaltstryka det. Även masoniten togs bort förstås eftersom spåntak ska vara väl ventilerade. Det gamla rotet av vankantade brädor är kvar, svart av sot på insidan, och utanpå detta spikades ny läkt. Sen var det bara att spika spån i tre lager. Blank spik användes, inte galvaniserad.

 

Spånen måste blötläggas före spikning, annars spricker den. Att lägga och spika går fort, att blöta var för vår del nålsögat. Här i byn finns Harald Lindgrens spånhyvel kvar men används inte numera. Den hyvlade spån vi använde kom längre söderifrån.

Till slut sa väderleksrapporten: eventuellt regn imorgon. Vi jobbade i den ljusa natten för att bli klara och slippa täcka med presenning. Vi passade på att lägga spånen så att vinterns nordanvindar inte ska slita med sig några.

 

 Jodå, det höll tätt då regnet kom.

Nu är taket klart till hälften. Andra takfallet tar vi ett annat år. Värmen satte p för intensivare arbete. Och vem vill arbeta hela sin semester? Hässj´störarna förvaras under det skyddande takfallet.

När Olga-L, 92 år, var på besök och såg taket trodde hon att detta var det enda nylagda spåntaket i kommunen. Själv har hon sett många i sitt liv. Jag garderar med att säga att det sannolikt är det enda nylagda spåntak i kommunen där bidrag från kulturmiljövårdande myndigheter eller EU inte sökts.

Den här rökbastun hade spåntak under 1900-talet och fram till 50-60-talet någon gång. Även ladugården hade spåntak liksom bostadshuset. Den spånen var hyvlad, 45 cm lång med 15 cm uppflytt - alltså trelagstäckning. Bostadshuset fick tvåkupigt taktegel 1950, spånen finns kvar som vattentak. En inte ovanlig och bra byggnadsteknisk lösning. Men innan morfar flyttade rökbastun hit och den blev en förvaringsbyggnad, då den var rökbastu, hade den antagligen torvtak, ett takmaterial som inte var så brandfarligt med tanke på den ugn av staplade gråstenar som fanns där inne då.
.
.

Tornsvalor trivs här

Det är underbart att ha tornseglare, eller tornsvalor, glatt svirrande utanför  bostadshuset. De bor under tegelpannorna här på morfars hus. Det tycker jag om så klart! Att stå inne vid ett fönster och se en tornseglare komma svischande in under takfoten är ganska läckert.

Att tornseglarna trivs här beror dels på att under tegelpannor finns lämpliga boplatser högt ovan mark samt att vi här på huset inte har några hängrännor så de fotlösa fåglarna kan flyga rätt in. Hängrännor förhindrar tornseglare att bygga bo under tegeltaken.

Ladusvalor i ladugårdsporten och tornseglare på bostadshuset. Kan det bli somrigare?

 

Bilden på tornseglarungen kommer härifrån. 

Fotograf är Mari Friberg som gett sitt tillstånd att använda den.

Tegeltak utan hängrännor kommer härifrån.

Att inte ha hängrännor och stuprör kommer jag att fortsätta med. Det är rent, elegant, gammeldags, funktionellt. Precis som på morfars tid. Regnet droppar från takteglen ner mot marken som är gräsbevuxen ända intill den relativt höga stenfoten. Det blir inget vattenstänk upp mot fasaden på grund av gräsytan. Bra va! I mitt yrkesliv har jag sett uråldriga byggnader som försetts med takavvattning som koncentreras till knutarna och då fått problem när vattnet underminerat hörnstenarna eller grunden. Men det gäller att ha ordentligt taksprång som de traditionella trähuset alltid har, för att få ut vattnet från fasaden.

Så med traditionell arkitektur och gamla byggnadsmaterial slås här två flugor i en smäll: Tegeltak utan hängrännor ger möjligt boende till tornseglare. Snacka om naturvänligt byggande!
.
.

Trampat och gått

Efter det att farmor Liva och farfar Gottfrid gift sig 1913, flyttade farmors morfar Jacob hem till dem i sågverkssamhället Rundviksverken där de hade ett väldigt litet jordbruk. Arrendet på det torp Jacob byggt på Tennstrand (Tenstrana) gick inte ut förrän 1927. Det innebar att åkermark, lagård och hus kunde nyttjas. Och det gjorde det på somrarna. Familjen flyttade då ut från sågverkssamhället ut i Ava skärgård. Om detta har jag fått en levande beskrivning. Gammelmorfar och farmor Liva rodde en båt med packning och de tre barnen, varav min pappa som var född 1917, var yngst. Farfar Gottfrid gick landvägen med ko och kviga.

Nu har den där stigen/kärrvägen mellan Lögdeå och Rönnholm rensats, markerats upp och tre informationstavlor har satts upp av Skogsstyrelsen i ett EU-projekt. Vi var fyra som gick den härförleden. Första skylten vi hittade i Lögdeå informerar bland annat om följande:

"Den nuvarande vägen mellan Lögdeå och Rönnholm byggdes under åren 1940-1945. Innan dess kunde man med häst och vagn ta sig längs enkla kärrvägar från Lögdeå till denna plats och vidare ut till Lillänget. Längs en  liknande väg kunde Rönnholmsborna med häst och vagn ta sig till Ava.

Direkt från Lögdeå till gamla Rönnholm gick den här stigen (totalt 5,5 km) precis som den hade gjort i många århundraden. Under 1800-talets senare del skedde en plötslig förändring. 1862 startade Nordmalings Ångsågs AB sin verksamhet i Rundvik vilken gav arbetstillfällen inte bara till de nyinflyttade Rundviksborna utan också till folk i byarna runt omkring. Folk från Rönnholm trampade nu upp en anslutande stig till Rundvik med början just på denna plats."

Över berghällar och i skog ringlar stigen. Här var det en fröjd att ta sig fram. Nere vid låglänta Torsviken, en före detta sjö och myr, fanns nedanstående informationstavla.

"I det gamla bondesamhället var kreaturshållningen avs törsta vikt för försörjningen. Det gällde att hålla så många kreatur som möjligt vid liv över vintrarna så att de sedan kunde släppas ut på bete i skogen på somrarna. Därför behövdes mycket hö. Åkermarkerna vid byn togs knappast i anspråk för höproduktion, de förbehölls i första hand för odling av korn, rovor och så småningom potatis.

Höet slogs med lie på näsen vid Lögdeälven eller på myrarna. Under några intensiva sommarveckor var praktiskt taget alla med i denna ängsslåtter. Det gällde att få ihop så mycket hö som möjligt. Männen slog med lie och kvinnorna räfsade ihop det slagna gräset till strängar som fick ligga och torka. Även barnen var med. Man vände höet i omgångar tills det var torrt. Sedan samlades det ihop och bars in i ladorna. Allt gjordes för hand. För att få korta transportsträckor byggdes många små, timrade spåntaksförsedda ängslador, nästan alltid placerade i skogskanten vid myren. På vintern fraktades höet efterhand hem till gården. Den transporten skedde med häst och skrindförsedd släde. Vid början av 1900-talet fanns här ute på "Lögdänga" ca 50 små ängslador.

Några årtionden in på 1900-talet upphörde efterhand myrslåttern när man undan för undan övergick till att producera höet på åkermark. Nu har nästan alla dessa lador försvunnit. Här står du vid resterna av en av dem.

Bildtext: Ängsladan som du här intill ser resterna av, såg ut så här 1955 när bilden togs. Då var ladan fortfarande i gott skick men hade redan då sedan flera årtionden stått oanvänd."

Dagens rester av den timrade ladan på informationstavlan, en av alla dessa ängslador.

Tänk vilket vackert ladlandskap  min farfar med ko måste ha vandrat genom vid Torsviken på väg till 50-årstorpet dära Tenstrana. Det var detta kulturlandskap som min farmor växt upp i och tyckte om. Det måtte ligga i generna.

Det här med vandringsleden var ju väldigt bra fixat av markägarna och Skogsstyrelsen. Största svårigheten var att, vid avgång från Lögdeå, hitta sista delen av stigen då man kommer fram till lägdor i Rönnholm. Vi gick fel och irrade bort över ett besvärligt kalhygge. Bättre vägmarkering vore behövligt om man vill ha vandrare på leden. Informationen var både trevlig och fylld med kunskap. Skolklasser skulle lära sig en hel del om livet förr genom en vandring här. Nu är det bara att hoppas att fler intresserar sig för denna historiska vandring och att stigen hålls efter på de sträckor sly visar sig. Och att markägare upphör med att röja och låta ungträd ligga kvar över stigen!

***
Jag har som ung många gånger cyklat mellan Ava och gamla Rönnholm på väg till fiske och båt i Tennavan. Den vägen var så mycket bättre bibehållen, det kanske till och med gick att köra bil om än försiktigt. Det visar på, menar jag, att kontakterna mellan byar i de olika församlingarna och länen var färre än mellan byarna inom samma samma församling.

Det kan vara bra att veta att 1853 överfördes Ava, Rönnholm och Öresund till Västerbottens län. Dessa byar tillhörde Grundsunda församling och var därför under perioden 1853-1862 belägen både i Västernorrlands och Västerbottens län. 1863 överfördes dessa byar till Nordmalings församling.

Pappas gammelmorfar Jacob föddes 1837 samt "gick och läste" (konfirmerades) i Grundsunda där han under tiden bodde i en av kyrkstugorna på grund av det långa avståndet till hemmet. Jag fick leta lite extra för att hitta kyrkböcker med hans uppgifter, jag letade fört i Nordmalings kyrkrullor.

Än idag kan man känna av den administrativa gränsen på olika sätt. Vi befinner oss i Ångermanland hur som helst.
.
.

Sötnos

Kissongen har fått ungar. Det här är en av dem.

En riktigt sällskaplig sötnos, trygg och ljudligt kurrande.
.
.

Ängslada

Ängsladan med en gles timringsteknik (här kallas mellanskott) står i skogsbrynet. Ängsladan flyttades hit av mina föräldrar 1991 och fick då tegeltak vilket den aldrig haft tidigare. Innan flytten hade den ett löst (flytande) golv av trä.

På en bräda har pappa skrivit med blyerts: "Denna lada är flyttad i november 1991 från Aspänget där den stod i rået mellan ES skifte och vårt i kanten av Aspa. På rotet stod årtalet 1878, men den kan vara äldre. Den hade spåntak men kan förr ha haft nävertak."

På samma plats stod tidigare vår sommarlagård. Av naturliga skäl helt nära kreatursstigen, fätået, som gick i utkanten mellan odlad mark och skog längs hela byn. Stigen, som nu  växt igen, ledde bort till den bygemensamma vägen som försvann då tre hemmansägare kalhögg och markberedde 1996. Det var första gången en skogsskövlare användes i direkt anslutning till byn. Stigen och vägen använde jag ofta när jag var hemma under somrarna. Så lätt förstör man här i byn kulturminnen, på andra platser i landet skulle markägarna ha fått repressalier och tvingats rensa fram de gamla kommunikationslederna igen. Men här saknas kulturhistoriskt incitament till sådant, byn är fattig.

Fortfarande kan stigen som kossorna tog från sommarlagården och ut i skogen skönjas. Men om några decennier är allt som tydde på jordbruk borta och ingen då levande kommer att sakna minnet av den tid som flytt. Så är det i utarmade bygder.
.
.

Kvällsljus

Bästa köket i sommarkvällens solsken.

Älskar´t!
.
.

Åsiktsförtryck

”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”

undrade

Berthold Brecht.

.
.

Jordbrukets död

För sextio år sedan var hälften av Västerbottens invånare sysselsatta med jordbruk. Nu är det en procent.

Då fanns det 25 456 jordbruk, de flesta (71%) med små ägor på 2-10 hektar. Nu finns ca
2 600 jordbruksföretag i länet med i snitt 28 ha jordbruksmark. Här i byarna närmast, i allra sydligaste delen av Västerbottens län finns ingen kreaturbesättning alls.

På dekis - en inte helt ovanlig syn här i glesbygden.

Sune Jonsson berättar i boken Timotejvägen (1962) om paret Helmer och Berta Jonssons småbruk i Baggård, Nordmaling under 1960.

 

Helmer Jonsson med familj åker efter hästen Frank, Baggård, 1960.

Foto: Sune Jonsson/Västerbottens museum.

Ända sedan den agrara revolutionen i den "bördiga halvmånen" har människan levt med jordbruk. Det påbörjades si då där 10 000 och 5 000 f. Kr just där och kom till våra breddgrader omkring 1 500 f. Kr. Just nu pågår avvecklingen av det hela. Självklart funderar jag över hur det kan vara lämpligt att hantera egen ägandes åkermark. Det kan knappast fortsätta som det gör helt oförtrutet då inget jordbruk med djur som kräver vinterhö längre finns här i byarna.
.
.

I väntan på något

Hälften väntar att bli spikade på ett tak. Andra halvan vet hur det är. Att ligga på ett tak lager på lager. Jodå.
.
.

Ägghandel

 

Att köpa ägg här är väldigt chosefritt och enkelt. Visserligen är det en dryg mil till ägghandeln i Levar men det är marginellt längre än till livsmedelsbutikerna Konsum och ICA som passeras på vägen. Ägghandeln ligger inte långt från mormors födelseplats som man också passerar

Man kliver in genom en sidoentré till bostadshuset bredvid hönsfarmen. Där står äggplattor på rad. Det tillhandahålls stora och små ägg. Priset för en platta stora ägg är 50 kronor, för små 40 kronor. Det går även att köpa äggen styckevis. Man har möjlighet att återlämna äggkartongen från förra köptillfället. Hönsen är inte utegångshöns och heller inte ekologiskt utfordrade vad jag förstår - ändå känns det hela relativt småskaligt och tilltalande .

När man bestämt sig för vad man vill köpa lämnar man jämna pengar i plaströret i väggen och kör iväg. Sen bakar man kanske en tårta.
.
.

Att torka gräs

Här är slåttern över, det torkade höet intaget och hässjestörarna uppställda inför vintern.
Fotot är taget i Västernorrland/Ångermanland.

Innan man började att hässja hö här så ”tôrke man höe på bredda”. Höet slogs på morgonen och det fick ligga ett tag. Man slog med lien det morgondaggiga gräset som var lättare att skära av än det torra gräset senare på dagen och samtidigt fanns en hel dag för höet att påbörja torkningen. För att det slagna skulle torka helt rörde man upp det, dvs flera slag räfsades ihop till en luftig och fluffig sträng som fick torka. På eftermiddagen ”tvitte” man. Räfsan användes för att bre ut höet igen. Räfskammen användes.

Innan kvällen räfsade man ihop höet till en sträng igen. Man ”sete” för att undvika dagg och regn. Om jag förstått rätt är en ”set” en hög med hö, men inte en volm. På morgonen kastades ”setena” ut med harvtyget (räfsskaftet), höet spreds ut och luftades för att torka ytterligare. Fuktigt hö i hög möglar och/eller brinner och blir på så sätt otjänligt som djurföda. Fuktigt hö kan även självantända så det är viktigt att höet är torrt då det tas in i ladan. Det var alltså noga med hanteringen av höet. Det var sin egen närmaste framtid och överlevnad man arbetade med.

Jag ser i mina anteckningar att det var”gammlägden man tôrke på bredda”, övriga lägdor/åkrar/vallar hässjades. Från början användes stånghässjor här på gården men själv minns jag bara linhässjor hos oss. Linorna var tjärade hampasnören (tror det är hampa) som luktade gott. Naturligtvis finns de kvar ;-)

Stånghässjor har jag sett två typer av. De som har triangulära stöd i ändarna som på bilden ovan. Och hässjor med dymlingar fästa i de svagt lutande "lodräta" störarna att lägga vågräta störar på.

”Dyscha” är en stor utbredd, låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslåtter berättade mamma. Mer vet jag inte – än. Myrslåtter pågick i alla fall på 1930-talet här i byn. En av byallmänningarna är just en torkplats för myrstarren. Efter att byns största sjö dikades ut i etapp två och åkermark erhölls, upphörde myrslåttern. Den erövrade åkermarken växer nu igen. Tänk om sjön varit kvar med sin glittrande yta. Uppgifterna om hantering av hö föriti´n har mamma lämnat och även visat rent handgripligen.

Ute Aspänge. 

Mamma, pappa och farmor. 
Minstingen måste vara min kusin och hans mamma finns bakom kameran.

På nätet kan läsa om stånghässjor och om linhässjor. Svenskt lantbrukslexikon och Jordbrukslärands hufvudgrunder finns översatta genom Projekt Runeberg - ett projekt som är en källa till sann glädje för folklivsforskare och kulturhistoriker och alla andra nördar.

Är du intresserad av äldre jordbrukstekniker, att slå med lie och använda räfsa, ordnar många länsstyrelser kurser som är gratis. Länsstyrelsen i Västernorrland är väldigt aktiva och förutseende då det gäller landskapsvård med gratis kurser för allmänheten. Lieslåtter till exempel men även hur man tar hand om sin jordkällare och annat spännande för ägare av gamla byggnader. Heja Västernorrland!  Heja Ångermanland!!!
.
.

Brobyggena

Det är alltid lika fascinerande att stanna till vid Tallbergsbroarna nära Nyåker. Det här är en sevärdhet om man gillar byggnadskonstruktioner. Den äldsta fackverkskonstruktionen av hopnitat stål från 1891 är mest fascinerande enligt mig, den är numera bilbro.

 

Den äldsta Tallbergsbron.

Nora Bergslags Järnvägs bro över Järleån. Bild härifrån.

Banan Nora - Ervalla Järnväg har en bro av samma typ över Järelån i Örebro län. Denna bro ska enligt uppgifter jag hittar på  nätet vara byggd 1905 som ersättning av en provisorisk bro från 1856.

Har ni förresten besökt Järle lilla vackra stationsbyggnad? Det har jag. Det är Sveriges äldsta järnvägsstation, den stod klar 1854, numera museum och alltså även den värd ett besök. Nora lilla stad och Gyttorp med Ralph Erskines bostadsarkitektur från 1950-talet ska inte glömmas bort i samma veva. Så HÄR beskriver statens förlängda arm den centrumbebyggelsen.

Bro nummer två i Tallberg är av armerad betong och invigdes 1919. Arkitekt var Otto Linton. Den är byggnadsminne sedan 1997 och syns delvis till höger i bild. Tredje generationen järnvägsbro syns till vänster och är uppförd med stålbalkar och betongpelare. Den har tågen på norra stambanan kört över sedan 1993. Det är Öre älv man passerar. Informationsskyltarna här är delvis oläsbara blev vi varse då broarna förevisades för en besökare ifrån Sthlm.

Det gula stationshuset i Nyåker är av god panelarkitektur. Stationen övergavs 1996 i samband med att nya bron och en ny sträckning anlades, det står tomt och förfaller och är inte roligt att ta med ett foto av. Det var även i samma veva som Botniabanan beslutades och nedläggningen gjorde att trycket på att Nordmaling skulle få ett stopp blev större, människors förväntan på nya banan skulle öka. Till och från Nyåkers station åkte vår familj när vi skulle längre söderut. Själv har jag avåkt och anlänt många gånger till Nyåker. Tåg är ett behagligt sätt att resa, att förflytta sig i sömnen är väl höjden av "magi" och miljöekonomi.

HÄR kan man se järnvägsbroarna bland sprakande höstfärger.

.

.

I det blå

Nu sitter vindflöjeln i form av ett flygplan på lagårdsnocken igen. Den hade hamnat på sniskan och togs ner tidigare i år för att ordna fästet och sättas tillbaka i rätt läge.

Det var hett på taket men genom gott samarbete förlöpte det hela utan krångel.

Nu flyger vindflöjeln i luften igen. Jag har kunnat konstatera att den tillverkades 1953 av pappa. Detta årtal samt sitt namn hade han stansat in. 

Ordningen på lagårdstaket är återställd.

.
.

Värme

Tja, ganska varmt är det. Till och med hett där ute. Vid 14-tiden idag var det 32 grader celsius ute och det ökade till över 33 grader. Men inne hölls det vid 21 trots avsaknad av kylsystem och bara vanlig självdragsventilation.

Alla termometrar på fotona nedan sitter på norrsidan av huset utan direkt solstrålning eller uppvärmd panel intill givaren.

Gamla timmerhus ska man inte förakta. Väggarna isolerar både mot kyla och värme. Samtliga ventiler är helt öppna. Med hjälp av rullgardiner och öppna eller stängda fönster kommer vi långt i komfort. Här öppnas inga dörrar eller fönster mot solvärmen och vi ser till att ordna självdrag genom huset. Nu stänger vi värmen ute, på vintern tvärt om. Att sova här under de tropiska nätterna som pågår är hur lätt som helst.

Den gamla termometern på övervåningen har stor och tydlig blå vätskestråle. Den gillar jag skarpt.
.
.

Mmmm, vilken fin n´en

En så´n fin allmogehylla. Bondrokoko med två heraldiskt uppställda hästar på krönet. En riktigt fin n´bokhylla som någon storbonde ägt, någon som hade väldigt många böcker för sin tid. Fotad på hembygdsgården dära Vall´n.
.
. 
Läs även andra bloggares åsikter om bokhylla, allmogemöbel, Nordmalings hembygdsmuseum, folklore

Global inredning hittar hit

I ett hem är det personliga det förnämsta.  Just bevarandet av varje gammalt ärvt föremål visar på kulturell insikt och stolthet över sitt ursprung.

Det här ovanför är inte arkitektur, det är kommersiellt byggande, global varumärkesstrategi. Det ser likadant ut runt om i Sverige, i världen. En möblernas McDonald´s. Bilden ovan ska visa på hur det kommer att se ut i Umeå om ett år. Självklart jublar handeln. Ikea har numera börjat bygga stora handelsområden där företaget hyr ut lokaler till andra multinationella eller nationella företag, gärna klädkedjor. Det personliga särdraget försvinner fullständigt i detta giganteum.

Fram till nu har ikea varit lite av "högreståndsmöbler" här i bygden på grund av avståndet till närmsta ikea-varuhus. De som velat vara "annorlunda" har åkt till Sundsvall för att köpa nya möbler.

Jag har sett gamla välgjorda möbler åka ut hos dem som velat bli "moderna" och ikeas spånplattemöbler har inhandlats eller så har antika möbler lika de som slängts ut, bara lite större och naturligtvis dyrare, köpts.

 

  

 "Lyx" till folket. Kom och köp och känn dig väl mottagen med blanka golven, rulltrapporna och glasytorna. Här vet man vad som attraherar och får människor att känna sig speciellt utvalda.

Nu blir det var mans möbelvaruhus, själen i de inredningar som finns kvar i hemmen här kommer att försvinna. Rubbet slängs ut då möjligheten finns och invånarna i Nordmaling, Umeå, Västerbotten skaffar samma inredningsstil som alla andra i världen. Umeå är en studentstad och självfallet är det gott att finna billiga möbler för just den gruppen. Jag ska inte förneka att jag haft glädje av ikea. Deras bästa produkt, ljuskronan Sirlig i hantverksmässig luffarslöjdsstil från 1980 fyller fortfarande sin funktion med den äran. Deras stearinljus är väldigt bra kan jag tycka. Under denna tända ljuskrona satt vi ett gäng studenter i antikens kultur och samhällsliv en gång i skymningen och Pol deklamerade på grekiska ur Illiaden och sedan höjde vi våra vinglas och skålade för Homeros. Det var en känsla som inte låter sig upprepas.

Men jag jublar inte åt etableringen i Umeå med tanke på utarmning av den västerbottniska kulturen som kommer att ske. Att ligga i framkant innebär att vara personlig, inte utslätad och som alla andra.  Medel-svensson ligger inte i framkant utan följer den breda mittfåran. Om trettio år kommer man att förbanna den generation som röjde och slängde det personliga uttrycket som trots allt till en del fortfarande finns kvar i byar och på små orter i detta län.

Bild härifrån

Här är anläggningsarbetena av handelscentrat på Söderslätt påbörjat. Kolla vad som samtidigt sker här i min by då det gäller byggnader och MÖBLER.

Släng det gamla och köp ikeas platta paket med modernt och fräscht innehåll istället *obs - denna uppmaning är inte allvarligt menad*

.
.

n´ sinkar-Jack

Hembygdsmuseet dära Vall´n fick ett besök i helgen. Det var minst 20 år sedan jag var in där senast. Inredningen var vackrare än jag minns. Som i alla hembygdsmuseer finns mängder av föremål. Här är gåvogivarna noggrant angivna. Museet är beläget i ena flygelbyggnaden till den gamla prästgården, hembygdsföreningen bildades 1942 genom en man med kulturell insikt. På 1900-talet var det ofta präster och folkskollärare som på mindre orter hade erövrat detta. Hembygdsmuseet grundades således av kyrkoherde Adolf Råde. Han var född 1881 i Ängersjö, Nordmalings socken, avled i Uppsala år 1960.

  

Mitt bland alla föremål stannade blicken på en lapp i en pressglasskål på fot. (På bilden ovan tog jag bort den för att kunna fotografera skålen som helhet.)

På lappen stod: "GLASSKÅL. Har tillhört Erika och August Eriksson i Rönnholm. Lagningen utförd ungefär 1895 av torparen Jakop Pers´n på Tenstrand. Priset för dylik lagning var 2 öre per "zink".
Skålen skänkt av Amy och Teodor Eriksson Rönnholm."

Glasskålen hade två lagningar. Och det var min farmorsmorfar, född 1837, som lagat den. Sinkar-Jack kallades han. Fram till 1877 bodde han med sin familj i en stuga i min hemby, därefter köpte han ett 50-årstorp i Ava skärgård. Det innebar att han arrenderade en bit mark av en bonde (två bönder just i detta fall) på 50 år och timrade sig en torpstuga och en lagård. Samma år som han dog, 1927, gick kontraktet ut.

Jag har en salladiär som han lagat men det var roligt att finna den här glasskålen som han haft i sin hand och lagat. Och det märkliga är att givarna gett sig tid och intresse att nedteckna just detta om den lagade glasskålen. Han fanns således bevarad i deras minne då på 40-talet när många gåvor skänktes till det nybildade museet.
. .

Slipstenar

På väg norrut stannade jag hos bekanta. Där finns slipstenen kvar vid lagårdsväggen.

Häri byn är de flesta bortplockade och slängda, minnen av en slitsam tid som man inte vill minnas. Nu är det vara moderna tider! Det har försvunnit många sedan 1997 så jag gjorde en liten inventering i byn.

Vår slipsten finns dock kvar och den används. Vid slåttannan i år behövdes den för att få liebladen skärpta. Det är en vilsam procedur att slipa liarna och vassa blir de när man vet hur man ska slipa.

Vi har kvar den gamla slipstenen som pappa använde. På 1990-talet köpte vi en ny till honom, den sista de hade kvar på dåvarande Lantmännen (nu Granngården) i Umeå på Västerslätt. Den monterades inte utan ligger och väntar för framtida behov. För övrigt sa man på Lantmännen    att vi köpte den sista de hade och försäljningen av slipstenar skulle inte fortsätta.

Slipstenen dras av en elmotor och vattnet som sköljer ner på slipstenen samlas i ett bildäck som står under stenen. En vanlig och "modern" lösning :-)

Nu är gräset slaget ôppe hägna. Här syns ängsladan från 1878 som flyttats hit och där borta står en lie lutad mot knuten. Här kallar vi den här typen av enkel timring för en mellanskottskonstruktion, en mellaskôttslade.

.

.

"ute klubben"

Semesterbesök ute klubben, Järnäsklubb ytterst i havet. Himmel, hav och klippor. Här var min morfarsfarfarsfarfarsfar Johan Sikström den förste lotsen och det var år 1725 som han och hans medarbetare tillsattes. Här kan man läsa mer om kronolots Sikström.

Idag var havet lugnt och sömngivande. Solstrålarna strömmade ner över Kvarken. Slåtterblommor och fackelblomster kappese om att vara vackrast. Fyren Storbådan syntes vid horisonten. Och på land finns lotshuset som nu blivit Sveriges minsta vandrarhem med tre dubbelrum. Missa inte det om du passerar genom Nordmalings kommun.

Här hängde även fiskegarn på tork och rökt sik fanns att köpa. Ska du fota nylonnät sa medföljaren. Ja, det ska jag sa jag, det är dagens bruksföremål och det är oerhört trevligt att se torkställningen i användning.
En ny konsthall har också öppnat här ute. Kultur gillar vi absolut!
.
.