Cajsa Vargs skinka

Julskinkan tog slut för den var ganska liten. Mer enkel mat behövs för vem vill lägga ner sin tid på matlagning varje dag då man är ledig? Nej, då ska man göra allt annat som man inte hinner under den jäktiga vardagen. Så resonerar jag. Och i "morfars hus" finns möjlighet att fly vardagen under julledigheten.

Så - jag köpte en till rimmad skinka och istället för senapsgriljering stöttes nejlikor, kryddpepparkorn, rosmarin, mejram och fem härliga lagerblad i en mortel. Sen bankades kryddblandningen på skinkan, aluminiumfolie sveptes runt om och alltihopa satte in den i ugnen. Men först hämtades den gamla köttermometern ned från 50-talsköket och stoppades snett in i skinkan.

Fortfarande välfungerande hjälpte den till att hålla koll på värmen så jag kunde ta ut skinkan vid rätt temperatur, dock något lägre än vad skalan anger. Det här är ett litet sätt att förstå kökslivet förr. Ska vi inte köpa en elektronisk termometer? hörde jag min man säga i bakgrunden. Varför då undrade jag, så länge den här fungerar är det väl ändå onödigt. Det räcker med en sådan i vanliga köket, nu kör vi utan el och batterier. Precis som den handvevade mandelkvarnen som trevligt nog blivit på modet i köket igen.

Cajsa Vargs skinka, som jag normalt gör på sommaren, blev till belåtenhet. Utöver skinkan finns här det traditionella torkade kalvköttet som var vanligt på julbordet på bondgårdarna före förra sekelskiftet då julskinkan seglade upp som jultradition.
.
.

Kaffekalaset

Den här kakboken är fortfarande aktuell i min värld. Kaffekalaset : recept på gott dopp : råd om duk och kopp / redaktion: Willy Maria Lundberg, Margit Engnes. Folket i bild, 1952. Kakrecepten som ingår var et resultat av en tävling i kakbak.

Fyra sidor med färgbilder är samlade mitt i boken. Färgbilderna illustrerar "Råd om duk och kopp" som är skrivet av Edna Martin och Arthur Hald, två samtida storheter.

Willy Maria Lundberg (1909-2004) var en folkbildare då det gällde god formgivning.

De relativt få svartvita bilderna är pedagogiska och visar tillvägagångssättet vid baket. I förordet står att alla recept är avsedda för vispning med hand. Där står även att ömsom smör, ömsom margarin är angivet i recepten. "Läsaren kan efter eget behag ta det som passar det egna hushållet. Som allmän regel kan man kanske säga att smör är att föredra i fyllningar och att margarin används, där kvantiteten fett är stor."

De flesta sidor har inga bilder alls, bara goda kakrecept. Min mammas och mina anteckningar finns lite varstans i boken, bland recept och på försättsblad.

Som barn har jag suttit och tittat på det färgglada omslaget av den glada kaffedrickande kvinnan med en kaka i högsta hugg. Lika fascinerad är jag fortfarande. Vem som utformat det härliga omslaget framgår dock ingenstans. Baksidan är klarröd. Bara det! Tydligt, enkelt, gott...

Även denna jul har Syjuntans delikatess, som alltid, gjort succé.
.
.

Nytt år igen

Några gamla vinterbilder får avsluta det gamla året. De två övre är från min mors fotoalbum De är inklistrade i närheten av varandra och under fotot med den hästdragna släden står "På Varpnäs", således en Värmlandsvinter på 40-talet. Mamma Karin är en av flickorna i släden. I hela sitt liv skickade mamma och ett par av hennes f d arbetskamrater julkort till varandra. Kanske var det dessa tre som julkortade. Den övre bilden antar jag föreställer ett värmländskt vinterlandskap.

Om avslutning blir det en modernare bild ;-)
De här plåtpostlådorna och en gul brevlåda fanns hemma i byn på 1970-talets slut, antagligen 1976. Jag kom hem på jullov och fotade det jag såg. Det blev svartvita foton som framkallades tillsammans med kompisar på arkitektskolans fotolab. Kul som sjutton att ha kvar.

Postlådorna står i ett vägkors vid bron över bäcken. Bron över bäcken byttes 1970 från en träbro till en stålbro som införskaffades begagnad av dåvarande GA4, A-ängets gemensamhetsanläggning, som bildades samma år. Därbak ser vi Larssons hus som klätts med mexitegel och fått en brunbetsad gavelspets, vilket var toppmodernt här på 70-talets början. Huset ser likadant ut idag men postlådorna finns inte kvar på den här platsen så här nästan 40 år senare.

Ett demokratiskt och jämställt år tillönskas alla läsare!

.
.

Vådan av djurplågeri - en tingsrättsdom från 1840

Långt tillbaka i tiden hade bönderna att släppa till hästar till den statliga skjuts-verksamheten som skedde via gästgivarförordningen. Avståndet mellan gästgiverierna skulle inte vara mer än 2 mil, den sträcka en häst förväntades utan problem forsla resenären med god hastighet.

Min farmorsmorfarsfar var inte undantagen från att hålla gästgiveriet/staten med häst. Den 26 september år 1840 föll en tingsrättsdom som fällde en präst för vårdslös körning med hästskjuts. Den som stämt prästerna var denne min släkting.

Bild härifrån.

No: 12

Utdrag af Domboken hållen å Lagtima Ting med Nordmalings och Bjurholms Socknars Tings­lag uti Tingshuset vid Nord­malings Kyrka 8 Maji 1840.

S. D.
Till Tinget var utfärdad en så lydande stämning, på begäran af Bonden Pehr Nilsson i Rönholm varder härigenom Herr Prosten E.G. Oldberg, och vice Pastorn Herr Johan Lundström härigenom kallad till Nordmalings och Bjurholms socknars nästinstundande Lagtima Ting som tager sin början den 16de förstkommande Martii, Uti Tingshusen å förstnämnda Sockens kyrkoplats.
Lagtima Ting som tager sin början Martii Där kärandens påstående blifver att Svarandena måtte kännas och förpliktas skyldig ersätta Den skada som honom att därigenom att desse Herrar den 3dje augusti förlidet år alldeles vårdslöst och tillika nog olagligt handterat hans hästkreatur på deras resa å nemde dag med tvänne bets åkdon, emellan Afva och Grundsunda kyrkovall, hvilken skada käranden vid skeende Rättegång både gen­om vittnen och räkning, anhålles få uppfylla äfvensom att kär­anden förbehåller sig derunder fri och öppen talan, som han der­under kan finna sig befogad andraga, Ersättning för åtvungen Rättegångskostnad yrkas.

Nordmaling den 15de Februari 1840.

Lösen
1:6 s
Cta. Sigl. 8 s
Bil. t. Stqn.6 s
Sa: En RD 20 skill.

***

Bonden Pehr Nilsson i Rönholm ------------------got mot deras frejd att påminna, fingo framträda och aflägga sanningsed därefter de, påminte om edens vigt och värde, hördes hvar för sig och förmälte:

P. Grundström:
Att en dag i augusti månad förlidet år då vittnet varit ute på ägorna, hade vittnet sett en Vagn komma utåt vägen med en så ohejdad och oförsvarlig att vittnet trott det hästarna skenat, hvarföre vittnet också gått fram till Landsvägen men då sett att någon sådan fara icke var å färde och att Prosten Oldberg satt uti Vagnen, som kördes af Pastor Lundström vittnet hade ock förmärkt att den ena hästen legat mycket på sidan och då de resande kommit fram mot en backe hade Lundström stigit af och sett om hästarna eller seldonen, men sedan han åter uppstigit hade det i fullt språng burit af uppföre backen, vid hennes öfra ända Lundström åter hållit stilla ett par minu­ter, vittnet hade dock ej sett att Lundström slagit hästarna och har vittnet någon tid förut skådat Kärandens häst som då var frisk och färdig, kännande vittnet ock att hästen var uti femte eller sjätte året samt ett godt kreatur.

2o Pehr Pehrsson:
Att vittnet biträtt då hästarna vid ifrågakommen färd från Afva Gästgifvaregård spändes för Prosten Oldbergs Vagn, och hade vittnet då icke kunnat märka hvarken något fel på hästarna eller att de drogo ojemt, upplysande vittnet att kärandens son vid afresan kört hästarna.

3o Petrina Sofia Ersdotter:
Instämmer hufvudsakligen i lika berättelse med förra vittnet.

4o Johan Öhrman:
Instämmer i lika berättelse med Grundström dock att Öhrman vill hålla före att Lundström första gången stadnat hästarna i själva Backen och att vittnet icke känner egenskaperna hos Kärandens ifrågakomna häst eller kan uppskatta dess värde.

5o Johan Eric Ericsson:
Att vittnet, som förlidet år tjänade uti Grundsunda prostgård, då Prosten Oldberg Sommaren sistlidet år ditkom på besök, på afstånd bemärkte färden och funnit att Pastor Lundström, som skött tömmarna, kört ganska hårt och häftigt samt lika fort upp­före de Stora Backar hvilka äro därintill, som utåt vägen.

Vid framkomsten till gården hade vittnet hjelpt Kärandens Son att från­spänna hästarna, som voro mycket svettiga och hade Kärandens häst då funnits så till vida ofärdig att ena fotleden varit mycket svullen och öm så att hästen icke haft magt att stöda sig på den, och hade skinnet på det svullna stället icke varit afskafvet.

Berättelserna upplästes och erkändes hvarefter Pehr Pehrsson och Petri­na Sofia Ersdotter, Hvilken sistnämndas fader rådde om den andra häst­en Som gick för Vagnen vid ifrågakomna tillfälle, ehuru hon icke åtföljt, bägge på sin ed togo att de, som ofta tillförene och då vid försättningen sett Kärandens häst, aldrig varseblifvit att han haltat och att hästen som icke var gammal, nu är nästan obrukbar, deruti Nämndeman Eric Bagger i Sunnansjö på gifven anledning instämde under förklaring att han, som serskildte gånger nu sedermera skådat hästen, icke skulle vilja för den gifva tio riksdaler Banco.

Johan Eric Ersson tillade sin berättelse att efter hans fulla öfver­tygelse hästens haltning ovillkorligen härledt sig från senans sträck­ning, på grund af hvilka upplysningar Pehr Nilsson yrkade att med Ett hundrade riksdaler riksgälds blifva ersatt för den skada, som hästen åkommit och för rättegångskostnaden, hvilket Lundström bestred under förmenande att hästen förut varit halt. Vittnet fordrade betalning för sin inställelse och förständigades det Härads Rätten ville innan Tingets slut Utslag i saken meddela.

 

Bild härifrån. 

No:145  

Den 26te September

S. D. företog Härads Rätten till afgörande målet, som den 2dra dennes förehades emellan Bonden Pehr Nilsson i Rönholm Kärande samt vice Pastoren J: Lundström och aflidne Prosten E.G. Oldbergs öfrige Sterb­hus delägare Svarande om ersättning för en för Käranden under skjuts­ning skadad häst, och afsade efter enskild öfverläggning följande

Utslag­

Hvad ransakningen innehåller har Härads Rätten i öfvervägande tagit, och alldenstund sammanstämmande vittnen intygat Pehr Pehrsson och Petrina Sofia Ersdotter: att ifrågakomne häst så väl då den spändes för den Vagn Prosten Oldberg och Lundström begagnade som tillförne varit frisk och färdig, utan att något fel i den skönjas kunnat:
Grundström, Öhrman och Johan Eric Ericsson: att Lundström som då de åsågo färden, skött tömmarna, kört med en alldeles oförsvarlig fart och med lika häftighet uppföre svåra backar som utåt jämna vägen: Johan Eric Ericsson; att hästen vid framkomsten till Grundsunda varit så fördärfvad att den inte mägtat stödja på -----           ------ström, som körningen förestått, ensam måste anses vållande till den timade skadan, Härads Rätten, med öfrige svaranders fri­kännande från ersättning, dömer Pastor Lundström att i skadeersätt­ning utgifva till Käranden Ett Hundrade Riksdaler Riksgälds Sedlar samt att godtgjöra dels Kärandens inställelse och umgälder på stäm­ning och Domlösen med Fem Riksdaler Banco dels vittnens Tings upp­vaktning, Nämndemannen Grundström med Tre Riksdaler, Pehr Pehrsson med En Riksdaler sexton skillingar, Petrina Sofia Ersdotter med En Riksdaler sexton skillingar, Öhrman med Två Riksdaler och Johan Eric Ericsson med Två Riksdaler alt sistnämnde Banco mynt.

År och dag som ofvan.

På Härads Rättens vägnar

Joh. Dav. Helleday

***
S. D. betyder "samma dag". (Domen är transkriberad av min far.)
***

Det finns en långdragen backe strax norr om Grundsundavallen. Enligt min far är det den som beskrivs i domen. Där har jag åkt och kört bil många gånger. Med bil upplevs inte uppförslutan stor. Backen finns längs gamla Kustlandsvägen som senare blev Riks13. E4 drogs senare utanför Grundsunda med kyrkan och den fristående klockstapeln.

Klicka för större kartbild o text.

Denne bonde vågade alltså gå emot maktens män och kräva sin rätt. En skadad arbetshäst och dragare var en stor förlust - jämför med en rejält krockad bil/traktor i dagens läge. Att dessutom djurplågeri förelåg med kyrkans män som utövare kan ju tyckas dubbelt tragiskt. Och som så ofta, nu som då, var det inte chefen (prosten) som dömdes utan hans underordnade (pastorn).


I Herdaminnen för Härnösands stift finns minnen ett antal präster nedtecknade  (Luleå stift dit Nordmalings församling numera hör, bildades 1904):

"Erik Gustaf Oldberg (1816-40), f. 11 maj. 1761; son till khden Andreas Oldberg i Indal i hans 1:sta gifte. Stud. 1780, prästv. 8 aug. 1784 till kom.adj. i Tynderö, men blef genom byte sin faders adj. i Indal 20 dec. s. å. och nådårspred. efter hans död 1797. Past.ex. 1800; adj. i Ljustorp 1802 och nådårspred. därst. 1805; utn. komm. i Burträsk 7 aug. s. å., tilltr. 1806; khde i Nordmaling 3 juli 1816, tilltr. genast; präst- mötespredikant 1817.

Han omtalas såsom en stor kraftig man med väldig stämma, den där med handkraft och piska, som han höll dold under sitt skrifbord, lärde Nordmalings allmoge höflighet. Tjänstgjorde ock såsom en ordningens upprätthållare vid marknaderna, så att då khden Oldberg sågs i antågande, stojet tystnade och bråkmakarna försvunno. Var mera fruktad än omtyckt och låg stundom i delo med sina församlingsbor. Vid en nattvardsgång hade han förbigått socknens postmästare Brändström, hvarför han äfven stämdes, men innan tinget inföll, inträffade att postmästaren omkom under en jakt, hvarför onda rykten om prästens delaktighet däruti kommo i svang, ehuru saken med målsägarens död förföll.
Då en församlingsbo fänrik Joh. Unander skulle begrafva sin första hustru 3 jan. 1819, hade han på grund af den ovänskap, som rådde mellan honom och kyrkoherden, hemställt att komm. Klockhoff skulle förrätta jordfästningen, men pastor ansåg sig i hänseende till sin ämbetsställning därtill själfskrifven och började jordfästningen, då den hetlefrade fänriken rusade fram, skuffade undan khden, ryckte skofveln ur hans hand och uppmanade komministern att fullfölja akten. Oldberg afled 4 maj 1840."

Bild härifrån.

.

.

Innan gryningen

Triakel framför Innan gryningen från albumet Wintersongs.
Ylva Eggehorn har skrivit texten, musik av Benny Andersson. God Jul!

.
.

Vilken röta

Någon som minns balarna med torvströ, som minns hur torven kändes? Hur klena slanor och ståltråd höll ihop torven? Här på gården köptes balarna från Renman på Lantmanna i Håknäs. Torvströet, rötan,  användas som strö i kornas bås och i môckeränna. Det sög upp urinen och vattnet i koblafforna. Därefter mockades alltihop med skyffel ut på gödselstacken.

Långt innan dess användes torv från de två stycken torvtäkter som fanns i byn efter laga skiftet gemensamma för byns hemmansägare. Täkterna finns angivna på laga skifteskartan från 1860-talet.

Min ingifta faster, född 1919, har varit en bra uppgiftslämnare i många skilda frågor om livet här i socknen. Hon berättade hur hennes familj tog upp torv ur en närbelägen mosse på sommaren och lade det på en berghäll för torkning. En mosse är ju väldigt sur, fuktig och under tiden torven låg på torkning gick man nu och då och slog sönder torven i mindre och mindre bitar. Det var så pass lätt att barn kunde utföra arbetet. När torven var torr togs den in under tak.

Ordet röta används även i betydelsen att ha tur, trä kan vara rötskadat dvs. ruttet och murket. Och här hos oss betyder det alltså även torvströ. Idag säljs torv som jordförbättringsmedel, som kantblock för rabatter, som stallströ (i plastade förpackningar) och som biobränsle.

Jag är glad över den bal torvströ jag kommit över, vilken "röta" jag hade. Den har öppnats men är ändå relativt intakt. Man ser de kluvna obarkade klovorna som håller ihop torven tillsammans med tre varv ståltråd. Precis som det var en gång i tiden.

Torvbalen står i väntan på att få komma till rötrômme. Att känna den dammiga torven i händerna ger minnen av en harmonisk barndom då jag var med föräldrarna i lagårn vid kvällsmjölkningen. Torvströ hade vi barn också i de låtsascigaretter vi rullade med vitt papper och låtsasrökte med morbror Bertils John Silver som förebild :-) För mig är denna bal värdefull, tro det eller ej...
.
.

Om den norrländske mannen

Hm, vem är den norrländske mannen? Sanningar och myter, sanningen om myten. Stämmer bilden? Två "norrlänningar" funderar och analyserar fenomenet.

.
.

Koks

Då jag var nyfödd började man värma upp huset nattetid med koks.  Detta för att huset skulle vara varmt hela natten så att den lilla bebisen inte skulle frysa. Som alla vet kallnar en vedeldad panna utan ackumulatortank rätt fort då elden slocknat och temperaturen i huset sjunker snart. På morgonen är det kallt.

Koksbitar samlade i en glasburk.

Koks är den fasta återstoden av fossilt kol, exempelvis stenkol. 

Då vi lade om golvet i ladugårdsporten hittade jag några koksbitar i utrymmet där koksen brukade förvaras. Och plötsligt minns jag känslan av att ta i koks, gnisselljudet som uppstod då de gneds mot varandra, lättheten och svartheten i de ojämna bitarna. Det är torra, lätta och dammiga små stycken. Och dunket då pannan i köket fylldes med koks. Och de skimrande rödoranga glödgade kolen inne i vedpannan, ibland med blåaktiga flyktiga lågor, som syntes då luckan öppnades.

Varje kväll pytsade pappa in den koks som rymdes i en hemmagjord träbehållare med läderhandtag. Det dunkade i hela huset då behållaren tömdes eftersom vi hade vattenburen centralvärme med pannan direkt kopplad till elementen/radiatorerna och ljudet spred sig med rörledningarna. Så var nattvärmen avklarad. Den här hanteringen pågick under hela 1960-talet. (Så här ser en kokshink av metall ut.)

Den här delen av ladugården är tillbyggd på sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Längst in förvarades koksen med en barriär av brädor i framkant som togs bort allt eftersom kokslagret minskade. Till vänster var en lucka på väggen för att hiva in den köpta koksen som jag antar kom med lastbil. Jag mätte upp hur stort utrymmet var men den anteckningen befinner sig inte på samma ställe som jag just nu. Det bör ha varit omkring 10 kubikmeter koks som jag antar var en årsförbrukning. Edit: Nu har jag kollat upp det hela, det ryms 5 kubikmeter i avbalkningen längst in i det 2 meter smala utrymmet.

Hela utrymmet kallades rötrummet, "rötrômme", för här förvarades en viktig sak för skötseln av korna, för deras välbefinnande. Någon som vet vad röta är för något i lagårdssammanhang... Det handlar inte om ruttnande trä kan jag ju säga, frågan är svårbesvarad för de allra flesta nu levande människor här i landet.
.
.

På sparktur

Lilla familjen gör en sparktur längs Riks 13 (samt Kustlandsvägen, de sammanfaller här) och jag kan väl knappt ha fyllt 5 år. Jag får skjuts och är iklädd min favorit - den gröna lottapälsen med fårskinnsfoder.

 

Pappa tar bild på mamma och mig med vår utmark i bakgrunden. En remsa mark i Aspänget med två lador, en timrad från 1878 längst bort mot bäcken och en i regelkonstruktion som stod på trumman tvärs över stordiket som löper tvärs över många av skiftena här. Så här ser det inte ut idag kan jag meddela, rågrannen har låtit delar av skiftet växa igen och resten har planterats med gran. I fonden syns åsen som är en förlängning av Hallberget och ett par bostadshus framför. I ett av dem bodde Olga och Frans. För övrigt kan man se hur många hölador som fanns då. Av våra två lador i Aspänget är den timrade flyttad 1991 och den andra revs då stordiket grävdes om i hela sin längd. Det var den period då jag bodde utomlands, jag minns ett brev med en fotografi på den flyttade ladan med båda föräldrarna stående vid sidan om, glada över att de sett till att bevara denna enkla byggnad.

Här är samma sparktur och jag tror att pappa och jag står på andra sidan vägen med platsen för Sofias jala och platsen där á lill-Emma bodde fram till 50-talets början då huset revs. Jag hann aldrig se det men med tanke på pappas historieintresse kan jag mycket väl tänka att han ville bli förevigad med sitt barn (jag var ännu enda barnet) vid denna anrika mark :-) Om á Norrbys-Soff , á lill-Emma och andra som kan ha bott i torpet som låg här ska jag skriva om då tid finns, för det ligger mig varmt om hjärtat. Någon har lärt mig att respektera min hembygd och dess historia.
.
.

Olofsfors flygfält

Sådana här nöjen hade små och vuxna då jag var liten. Vi stoppade in oss i en bil och åkte några kilometer till Olofsfors där det då fanns ett flygfält, en flygplats.

 

Den här sommardagen följde mina kusiner Maggan och Lars-Åke P. från Uppsala och min lekkamrat Carina T. med, jag sitter i mammas knä, morfar och mormor sitter också på bänken som är uppställd för besökare. Förmodligen är det min morbror som håller i kameran, han var den ende med körkort och därför körde bilen, en DKW, som tog oss hit.

Det var detta vi tittade på. Kan det vara en DC-3:a?

Olofsfors flygplats öppnades 1939 för militärändamål som det hemligstämplade krigsflygfält 19. Man grävde ut många värn i sandmon runt om i skogen där man kunde täcka flygplanen med nät. Många vallar syns fortfarande i terrängen och på berget intill, Hännesåsen, finns betongbunkern från luftvärnet kvar.

Åren 1957-1961 trafikerades flygplatsen av Linjeflyg. Det var någon gång från den perioden som fotografierna är tagna.Flygplatsen servade Umeå och Ö-vik, den låg mitt emellan de båda städerna.

En annan gång då pappa hängde med till flygfältet såg vi en stor råtta på den öppna gräsytan. Den måste ha varit sjuk på något sätt för pappa kunde springa upp den och sparka ihjäl den samtidigt som hans sko flög högt upp i det blå. Gissa om vi skrattade :-) Så underbart lättroade folk var då och några än idag. Nu kan man geocasha här. Gissa vem som fann "skatten" i dasset som Ella Fitzgerald påstås ha besökt, och som fortfarande står kvar här? Av oss fyra som sökte för ett par år sedan var det undertecknad. Lättroad även idag :-)
.
.

Tvillrit och schaljes

Idag kom jag på mig själv att använda ett ord som inte kommit över mina läppar sedan jag var barn. Jag hörde mig säga "tvillritt" eller tvillrigt kanske det stavas :-)  Har aldrig sett detta dialektala ord i skrift.

Jag skulle bestämma dag att åka till landsarkivet för att gå igenom dokument i samband med ett arkitektuppdrag. Hade funderat fram och tillbaka vilken dag som var lämpligast och när jag så fick frågan per telefon av en vän, som jag ska passa på att besöka på samma resa, svarade jag att jag var "tvillritt". Vad sa du? hörde jag i luren. Jag är tvillritt sa jag igen. Vad betyder det? blev frågan då. Jo, jag tvekar, vet inte vilken dag som passar bäst, har svårt att bestämma mig.

Jättekul att gamla hederliga dialektord poppar upp så där bra.

Sedan var det dags att laga lunch. Jag åt "norrländsk" snabbmat, nämligen blodbröd med vitsås och smörgömma. Jag kom på mig själv att tänka att det här skulle nog väldigt många schaljes åt om de blev bjudna på ;-) Åter igen. Ett ord från förr. Många skulle nog grimasera och anse blodbröd för äckligt om de blev bjudna. Så icke jag.

 Typiska svenska råvaror på 1800-talet. Foto: Jesper Ei Karlsson/SVT

Apropå det brukar jag se Historieätarna som i huvudsak är bra om än något bortflamsat av herr Haag. Jag förmodar att man menar att det krävs för att attrahera en yngre publik...  Dessutom säger de ofta i programmen att maten är äcklig och schaljes åt den. Trist att ha så begränsat ordförråd då man reflekterar över matsmak från förr, anser jag. Bortsett från det är serien upplysande och tänkvärd.

 

Inbakad brieost med fikon. Typiskt 1980-tal.  Foto: Thelma&Louise/SVT

Det är lite märkligt att se programmen som handlar om 60- och 80-talens mat och livsstil. Den egenupplevda tiden som historiserad. Tänk att man har så mycken intressant livserfarenhet. Det har inträffat under hösten att jag fått frågor om arbetslivet i Stockholm på 80-talet och jag blir alltid lika förvånad att jag besitter kunskap om det decenniet som alla inte har.

.
.

Granen och kulturarvet

Visst har granen som företeelse format mig och oss alla i norra Sverige. Den vill jag inte vara utan.

 

Gubben Pettson och katten Findus hämtar julgran. Tecknade av Sven Nordqvist.

"I det svenska kulturarvet har granen en undanskymd roll. Det kan verka konstigt med tanke på att så stor del av vårt land består av granskog, men till och med förra sekelskiftet var skogen mest intressant som betesmark och granen snarare ett problem som brändes ner emellanåt.

Under 1800-talet förändrades synen på skogen. En orsak var de nationalromantiska strömningarna, en annan det faktum att skogen började få ett faktiskt värde. Folkskolans lärobok från 1907 har till exempel en omslagsbild som föreställer en stuga vid en granskog, och barnen fick lära sig att hitta och namnge olika typer av träd. Vid den här tiden började granen också att knytas till en idévärld där den stod för någonting hotfullt och invaderande.

Traditionen med julgran förklaras ofta som en sentida import av en tysk julsed."

Källa: Ella Johansson, professor i etnologi vid Uppsala universitet

Lyssna till den granens susning

vid vars rot ditt bo är fästat.

Läsebok för folkskolan.

 Klassisk ljusstake i form av gran avsedd för julgransljus.

En sådan finns kvar efter mormor och morfar. Den nyproduceras idag.

.

.

String - plastbelagd järntråd

Sådana här spiralformade tvålkoppar  av "string-modell" finns det ett par av här i huset. De ska fästas runt vattenkranen av dåtidens utformning och är en smart 50-talsprodukt. Även en variant av de där självhäftande hårdplastkrokarna finns det tre av i masoniteköket. Fortfarande i bruk. Kolla här.

Plast var något nytt och fräscht på 50-talet, hård som mjuk. Nu plastbantar många sina hem, man återgår till tiden före 50-talet rent materialmässigt. Det är nyttigt vill jag tro. Men jag kommer inte att plastbanta bort de här gamla plastföremålen. De är nu kulturhistoria.
.
.

5 kök och rum

Jag har fyra kök och tolv byggnader av betydande storleksskillnader i min ägo. Köken är från 10-, 30-, 50- och 70-talen. Av det äldsta köksinredningen återstår järnspisen och bakugnen, det köket är alltså ombyggt. Utöver dessa fyra kök har jag ett enkelt sommarstugekök från 50-talet. Visst är jag byggnadsvårdare även om jag inte nämner det så mycket här på bloggen för närvarande. Det finns alltid något att ta tag i, sysslolöshet är inte min ledstjärna.

Det är fantastiskt trevligt att jämföra förändringen av 1900-talets köksplanering, byggteknik och materialval. Jag är rik på kök ;-) 

Kökets historia är intressant. Under min utbildning på KTH fanns fortfarande Statens Planverk som gav ut Svensk Byggnorm som på sina nära 500 sidor hade ett kapitel om bostads- och köksplanering. Byggnormen byggde på den forskning som utfördes av Statens institut för byggnadsforskning, SIB, (1960-1993) och framför allt av Hemmets forskningsinstitut, som grundades 1944.

Rationellt kök. Bild hittad här.

HFI:s verksamhet gick ut på att rationalisera hem- och hushållsarbetet. Att genom köksutformning med fullskaleexperiment för att förenkla kvinnors rörelsescheman i köket och därmed bespara slitageskador på kroppen. Bostadsvaneundersökningen, en sociologisk utredning under 40-talets början, blev ett annat viktigt styrmedel. Allt till köksstandardiseringens fromma.

***
Men nu till ett av mina kök - sommarstugans vinkelställda och öppna kök:

Detta kök har utslagsvask men inget rinnande vatten. Det hämtas i brunnen. Tapeterna är från 70-talet då även köksinredningen målades om. Mammas kusin Alfred, som var yrkesmålare, utförde det arbetet men kökssnickerierna var redan från början så här ljusa. Laminat på bänkskiva och fönsterbänkar är lokala produkter från dåvarande KaLaBerg-fabriken (KLB) dära Vall´n. Bara det gör mej kulturhistoriskt rik :-)

Diskstället av "stringmodell" med plastbeklädda järntrådar är likadant som i mitt älskade masonitekök. Här i sommarstugan är två stycken diskhyllor på rad dolda bakom snedställda skjutdörrar.

Kylskåp saknades. Utrymmet under golvluckan var svale. Där förvarades mejeriprodukter och andra matvaror som krävde "kyla". Det här är en vanlig lösning som fortfarande finns kvar i många äldre (norrländska) hus. Så sent som 1956 byggdes denna sommarstuga med samma koncept. Obs! inga lister runt luckans kanter, bara exakt tillskuren linoleummatta. I love källarluckor!

***

Alla mina fem kök finns på landsbygden/landsorten. Vill du se hur man bodde i ett barnrikehus i Stockholm på 30-talet så har Stockholms Stadsmuseum en lägenhet med två rum och kök på Stickelbärsvägen 7, nära Roslagstull, för visning. Den är välinredd och var åtminstone för mig mycket intressant att besöka.

Boken Köket, som ingår i Nordiska museets serie om folkhemmets rum och skriven av Marianne Larsson, är en behändig och informativ bok om kökets utveckling under 1900-talet.

Hur många kök har du ;-)
.
.

Multifunktionsrummet i en bondgård

 

Entrén till den rödmyllade bondgården har överljus är smakfullt och sparsmakat utsmyckad med element tagna ur den klassiska arkitekturen: pilaster, kapitäl, profilerat entablement med tandsnitt.

Uttrycket "allrum" som funktion i en bostad blev vanligt på 1960- och 70-talen. Men ett gammalt bondkök var precis detta: ett allrum med många funktioner.

Här satt bondmoran och de vuxna döttrarna kan man tänka sig och kardade, spann, vävde, ja arbetade med textilier.

Sängplatser fanns i en skåpsäng i ett hörn. I vinkel mot skåpsängen stod ett mjölkskåp där tråg förvarades med mjölk för att grädden skulle flyta upp till ytan och därefter kunde skummas av för att kanske kärnas till smör. (Det här var före separatorns tid. Hos morfar och mormor hade den sin givna plats i köket.)

I det här köket står även en snickarbänk för bearbetning av trä. Hur vanligt det var låter jag vara osagt.

 

Den viktiga värmekällan, den öppna härden, finns i ett annat av kökets hörn. Förutom värme till rummet var det matlagningsplats. Elden gav också ljus för arbetsgöromålen. Så få vax- eller talgljus som möjligt användes eftersom de var dyrbarheter.

I motsatt hörn finns matplatsen med matbord och kökssoffa.

Energi var dyrbar, man samsades i ett och samma rum som varmhölls under vinterhalvåret. Snacka om arbetsgemenskap. Så annorlunda mot dagens situation då varje familjemedlem har ett eget rum och temperaturen aldrig understiger 21 grader C inomhus.Var och en med sin digitala utrustning för kontakt med yttervärlden. Själv slår jag ett slag för multifunktionsrummet.

Det här gamla köket är rent och vidgjort av målare/konservator. Endast golvet och vissa möbler har patina vilket ger ett mindre levande uttryck. Så lär det inte ha varit då köket var i bruk. Mer patina åt folket... Vi borde lära oss att se det vackra i de nötta gamla föremålen och ytskikten.
.
.

Lantmäterikonsten

På ett vykort jag fått står denna text tryckt på baksidan:
Teckning på en år 1690 för skattläggning upprättad karta över Backa och Näset i Fröstuna socken, Stockholms län.

Lantmätaren, som gjort kartan, har inte satt ut sitt namn på denna. Det kan vara han som står bredvid det omkullhuggna och kvistade trädet, på vilket kartans skalmått utristats. Han lyfter på hatten och stryker sitt skägg i en välkomnande gest.

Här i bygden hette lantmätaren som mätte och ritade 1600-talets skattläggningskartor Jacob Christoffersson Stenklyft. Kartan över min hemby är från 1646. Då fanns här 6 bönder. Det är den första kartläggningen och ett vackert stycke handritat lumppapper.

Över byn finns kartor:
Från 1698 av Johan Werwing med 6 bönder upptagna.
Från 1771 av  A C Fjellström med 6 bönder upptagna.
Från 1819 av Anders Daniel Sellin med 12 bönder upptagna. Hemmansklyvningar har begynts.

Våra svenska laga skiftes-kartor är fantastiskt välgjorda. E A Löfroth hette lantmätaren som utförde laga skiftet här. Kartan framställdes 1863-1865. 17 bönder finns upptagna. Hemmansklyvningarna har bevisligen tagit fart. Laga skifteskartorna upprättades i två exemplar. Den ena förvaras hos Lantmäteriet, den andra fick respektive by ta hand om att förvara. Jag har spanat på båda exemplaren innan Lantmäteriet började digitalisera sina historiska kartor. Nu är de lättillgängliga på nätet.

Jag tycker det är intressant att studera kartor och tillhörande protokoll. Mina tremänningars mamma Gudrun, som även var min svensklärare i högstadiet, skrev efter sin pensionering en uppsats vid UMU om sin by med laga skifteskartan som underlag. Det går att vaska ut väldigt mycket information ur de där kartorna med tillhörande protokoll. Sysslolös behöver ingen historieintresserad kartnörd bli ;-)

Lantmätarna förlitar sig fortfarande på laga skifteskartorna i många fall istället för gps. Det gör de verkligen rätt i.

* Lantmäteriets historiska kartor
* Sveriges äldsta geometriska kartor hos Riksarkivet
.
.d

Juleljus

Åh, det är redan advent. Jag hänger knappt med i svängarna med allt som händer. Den här kartongen som jag hittat i gömmorna får symbolisera advent, ljustiden.

Visst har det tillverkats fina förpackningar genom åren? Den här kartongen med lampor till julgransljus är en sådan tycker jag. Tillverkad av Åkerlund & Rausing förpackningsföretaget står det.

Titta bara på den enkla utstansningen i form av stjärnor där lamporna trycks ner. Stjärnformen känns genomtänkt inför juletiden som skulle komma. Fortfarande finns fem oanvända lampor kvar.

Ingen plast här inte. Vi skulle må bättre av mindre plast och färre förpackningar i vår värld.
.
.

Neon

Den här neonskylten känner nog alla bilister som passerat Ångermanälven till, åtminstone om passagens skedde innan nya Vedabron/"Höga Kusten"-bron invigdes. Den pigge konditorn finns i Lunde i Kramfors kommun.

Wästerlunds Konditori har ett strategiskt läge vid Sandöbrons södra landfäste. Funkishuset i sig har dock förvanskats en hel del bland annat genom lockpanelning  :-(

Skylten är verkligen ett landmärke vid Riks13 i Lunde. Ni ser Sandöbron, som invigdes 1943, till höger i bild. En riktigt härlig betongkonstruktion som jag passerat åtskilliga gånger.

Det som inte syns från vägen är minnesmärket över Ådalshändelserna 1931 skapat av Lenny Clarhäll och invigdes 1981, även det en sevärdhet. Dock utan neon.

Söder om Sundsvall, i Stockvik ligger medborgarhuset Kusten.  Det uppfördes 1954-56 som ett Folkets hus, Medborgarhus, med samlingslokaler, biograf, konditori, bibliotek mm för att möta upp föreningsaktiviteterna som pågick vid den kemiska fabriken Stockviksverken. Arkitekter var Åke Lundberg och Bengt Lekhammar.

 

Medborgarhuset Kusten blev byggnadsminne 2003 och ligger/låg vid gamla Riks 13/E4 men den 16 november i år invigdes den nya bron över Sundsvallsfjärden och och den 18 december i år invigs hela den nya sträckningen av E4. Då hamnar detta byggnadskomplex i bakvattnet på samma sätt som den glade konditorn vid Sandöbron.
.
.

Att ha civilkurage

 Lena Sundström, journalist och författare som fått Torgny Segerstedts frihetspenna, avslutar sitt tal vid prisutdelningen med den här tänkvärda berättelsen.

Jag tänkte avsluta med en historia från en lektion när min dotter hade livskunskap. 28 stycken fjärdeklassare och fröken som förklarade för oss föräldrar hur det hela gick till. Om eleverna höll med om det som läraren sa, skulle de ställa sig upp. Och om de inte höll med, då skulle de sitta ner. Fröken drog igång och räknade upp en rad påståenden. Vissa var lättare, och några var svårare. Ett påstående som läraren kom med var: ”Det är bra om alla är överens”. Den här gången var alla säkra. Barnen flög upp från stolarna. Ett efter ett.
     Bara en pojke satt kvar. Vickade generat från den ena sidan till den andra.
     ”Är det inte bra om alla är överens” sa fröken.
     Pojken som heter Max satt tyst.
     ”Är det inte bra om alla är överens, Max” upprepade fröken.
     ”Det beror på vad alla är överens om” sa pojken.

.
.

HÄR kan man läsa det aktuella talet som avslutas med ovanstående berättelse.

.
.
.

.
.

Till Magdagreta Rilling!

I mitt barndomshem fick vi barn lära oss något om bordsskick och lite annan hyfs och fason. Förutom att hantera kniv och gaffel lärde jag mig t ex att det inte hör till god ton att lyfta på tallrikar och kaffefat för att se efter vilka fabrikat de var stämplade/tryckta med undertill. Meningen med det uttalades inte, men det var för att man inte ska jämföra, inte placera in människor – släktingar, bekanta och vänner – i en socioekonomisk grupp eller rangordning i samhället efter vad man har ekonomisk förmåga och förstånd att köpa till sitt hem. Åtminstone inte uppenbart och i deras åsyn.

Kära du, nu till frågan! Hur ska jag bete mig när min jämnårige vän vid besök hos mig går runt och lyfter på föremål och högt frågar var det är tillverkat, vem som är formgivare osv? Det handlar alltid om pengar – slutfrågan blir vad man kan få för föremålet, matservisen, glasen, möbeln osv på andrahandsmarknaden eller i antikhandeln.

För min del spelar det ingen roll vad sakerna är värda. De flesta prylarna/föremålen är arvegods och om de inte har ekonomiskt värde har de alla ett affektionsvärde för mig. Fast frågorna kan även gälla nya saker som jag själv köpt in till mitt hem. Ofta med undermeningen, då hen insett att möbeln eller föremålet är dyr, en förtäckt undran om jag köpt plagiat alternativt kommit över det billigt.

Jag umgås med olika socioekonomiska grupper på grund av min ”klassresa”. Det är ingen annan jag träffat på som så ofta ställer den här typen av frågor - om värdet av saker i mitt hem.

Hur ska jag tackla vederbörande då det blir aktuellt igen? Att negligera frågorna, låtsas som jag inte hör, känns fel. Att diskuterande svara befrämjar ett beteende som jag ogillar och tycker är ofint.
Hur snoppar jag av på ett fint, tydligt men vänligt sätt?

Bild lånad här.

.
.