Juver

Ett ko-juver kan mycket väl användas till en sil, ett såll som ni ser. De fyra spenarna fick vara kvar för enkelhetens skull.

Fyttiruttan vilken uppfinningsrikedom man hade föritin. Man tog vad man hade. Det här sållet visade en tremänning mig i somras. Det är han som tagit bilden. Tack Jonas!

För den som mot förmodan inte vet vad ett juver är, utan tror att mjölken kommer ur fyrkantiga förpackningar, kan här se juvret under kons mage framför bakbenen. Plupparna som hänger ner är spenarna, fyra till antalet. Ur dessa strilar mjölken när kom mjölkas för hand eller med mjölkmaskin. Eller när en kalv diar.

Kon är en idisslare, den har fyra magar. De är markerade utanpå denna avbildning av en ko som finns på friluftsmuseet Gammlia i Umeå. Frågan till de unga besökarna är om de kan namnet på kons fyra magar. Just det :-)
.
.

.
.

Prinsbesök

År 1888, ett par dagar efter Sundsvalls och Umeås bränder, red prins Carl, Blå prinsen, förbi genom byn på Kustlandsvägen på väg från Sundsvall till Umeå. Folk här i byn hade samlats dära Halla för att få se honom, han höll in hästen när han kom fram till folkskaran och talade med/till dem. Där var någon som halvhögt undrade "Är ä kungen?". Han hörde det och sade "Jag är inte Konungen, men jag är Konungens son." Byborna tyckte att han hade en grann häst och då inbjöd han dem att bese hovstallet om de kom till Stockholm. Ett barn som satt på sin mors arm fick klappa hästens man har det också berättats. Undrar hur det var med livvakter på den tiden...

Hur många tror ni gjorde resan till hovstallet?

Prins Carl tio år senare.

Målning av Anders Zorn.

Jag tycker denna händelse säger en hel del om den landsbygdsmiljö jag är sprungen ur. Och kungahuset är fortfarande ett starkt varumärke.
.
.

Vitterkäringa´

Min farfarsfar var en gång i tiden en yngling på si så där 14-15 år. Han var född 1855 och detta skulle då ha kunnat vara runt 1870. Israel hade kommit vandrande till Olofsfors bruk i sällskap med en målargesäll året 1866 men vandrade inte vidare utan fick arbete på järnbruket, från början med allehanda sysslor.

Just den här dagen fick han i uppdrag att hämta herrskapsfalke vid Holmfors mot Nyåker till, för transport med häst och vagn till Olofsfors herrgård, en sträcka på cirka två mil.

När ekipaget passerat Sunnansjö och sedan närmade sig vägskälet vid Norrforsvägen stod en vitklädd dam med handskar och en vit handväska vid vägkanten. Mitt på dagen. Hon sträckte ut handen och klappade hästen när de körde förbi och då satte hästen av i sken. Det blev en snabb skräckfärd hem till Olofsfors där den skenande hästen slutligen, som tur var, stannade framför stalldörren. Så klart att detta minne präntats in i den unge mannen som förde historien vidare.

 Bilden kommer härifrån.

Den storyn hade pappa hört direkt från källan, sin farfar. Det är en berättelse från en förställningsvärld långt från vår naturvetenskapliga världsuppfattning. Ur den folktro som en gång var verklighet. Undrar just vad som egentligen hände?
.
Läs även andra bloggares åsikter om vittra, vitterkäring, skogsrå, huldra, vitklädd, folktro, etnologi, verklighetsuppfattning, världsbild
. 
.

Besvärjelse

Intressanta fynd på ett hembygdsmuseum nära mig i Mellansverige.

Man ha rivit ett timmerhus. Ett runt igenpluggat hål väcker någons intresse. Stocken delas och innehållet uppenbarar sig - en huggorm. Någon slags besvärjelse kan man tänka sig. Över träytan skruvas en plexiglasbit fast som dammskydd och som skydd mot klåfingriga därefter ställs det hela ut till allmänhetens förtjusning. Ormen syns tydligt, träpluggen likaså.

På samma hembygdsmuseum ligger en annan "öppnad" timmerstock. I den finns en hopvikt tygtrasa. Jag kan bara gissa innehållet. Nattvardsvin, oblat, hår, blod, ormgift, huggtänder...
Undrar just vad detta ansågs skydda mot? Ingen text hör ihop med de här föremålen.

Jag är inte etnolog men jag kan mycket väl tänka mig att folktron sade att om detta stoppades in i stocken när huset byggdes skulle hus, folk och fä vara skyddade mot ondska. Själv lägger jag en guldtia under entrétröskeln i nybyggda hus som tillhör mig :-) Det går att hålla liv i någon slags tradition :-)
.
.

H. M. Konungen inspekterade laxar

Kungen kom till bygden igår. Så många människor ser man verkligen inte samlade här var dag ;-) Kungligheter drar folk. Lax drar kunglighet.
Enligt lokaltidningen möttes han av festklädda, glada människor som välkomnade honom till Lögdeå på onsdagsmorgonen. Om detta kan man se och läsa HÄR. Besöket ingick i en konferens som staten genom länsstyrelsen ordnade om Levande laxälvar.

 Bild härifrån.

Något om det historiska laxfisket i Norrland:

Laxfisket i Norrlands älvar hade redan långt tillbaka i tiden stor ekonomisk betydelse. De äldsta belägg vi har för detta torde vara de hällristningar som finns vid Nämforsen i Ångermanälven. Där kan man se människor som fångar lax avbildade på hällarna. på 1500-talet berättar Olaus Magnus om de stora mängder lax som finns i Bottenvikens älvar. I de äldsta skriftliga källorna beskrivs flera olika fångstmetoer, bl. a. kan man läsa om ”nott och fårssfiiske med ett tenelage”. Från de uppgifter vi har om ägoförhållandena kan man dra ytterligare slutsatser om laxfiskets betydelse. En tämligen stor del av detta ägdes nämligen under senmedeltiden av ståndspersoner från landets södra och mellersta delar.(...)

Med Gustav Vasa och reformationen kom emellertid en förändring i ägoförhållandena att äga rum. Kronans behov av inkomster var stort och laxfisket för givande för att man skulle lämna en sådan inkomstkälla outnyttjad. Delar av laxfisket togs helt enkelt över av kronan, det övriga kom att beskattas hårt. För att kunna genomföra denna förändring lät Gustav Vasa göra en sammanställning över fisket i de norrländska kustlandskapens vattendrag, 1552 års fiskerannsakning.

Om ovanstående kan man läsa mer HÄR.
Klart att Kungen är intresserad att inspektera :-)
Och han fick ett fiskekort som gäller på livstid i laxälven. Jodå! Nu måste han väl återvända!?
Läser med intresse kommentarer om konferensen på lst facebooksida Restaurering av vattendrag.

Här kan man läsa om ett tidigare konungabesök här i kommunen.
.
.
. . . .

Resans mål

Så var jag då framme vid målet för denna tur - Albert Engströms ateljé (och stuga) i Grisslehamn. Som jag planerat i så många år.

Efter en relativt lång promenad i tallskog längs vattnet uppenbarar sig den lilla ateljén som jag sett så många gånger på bild.

 

Byggnaden, som är hitflyttad, är tvåfärgad för att utgöra ett sjömärke sägs det. Sevärd inredning var det också.

  

Visningen av detta enda rum var gedigen och välavvägd och tog si då där tre kvart. Skrönor berättades, fakta förtäljdes om livet som Albert Engström med sin familj levde här. Det går inte påstå att det var trångt i ateljén eftersom jag var ensam på visningen :-)

Äntligen har jag varit där, vädret var somrigt, caféet öppet och så även stugan där familjen Engström bodde. Här nere är så centralt, så nära mellan sevärdheterna kan jag konstatera.

Så körde jag ytterligare några mil norrut och slutade med middag vid havet i den ljumma sommarkvällen hos gamla kompisar jag inte träffat på länge. Vi kom bland annat att tala om landsbygdsboende, så annorlunda här än i norra Norrland. Närheten till större städer och kulturutbud påverkar vilka grupper av människor som flyttar ut från stan. Det handlar om gentrifiering av landsbygden. Eller som det kan uttryckas på finspråk: här kan de boende lättare utöva en urban interaktion som del i sin landsbygdspraktik. Precis vad Albert Engström gjorde.
.
.

Albrekt Målare

Jovisst, besöker man kaplansgården i Härkeberga är det ett måste, tycker jag, att ta en sväng in i kyrkan som ligger ett par stenkast därifrån.

Där inne målade Albertus Pictor kyrkans väggar och valv på slutet av 1400-talet med ett myller av bilder. Valven har aldrig varit överkalkade så bilderna framstår väldigt tydligt. Så här såg de medeltida kyrkorna ut, täckta med målningar som prästerskapet kunde referera till under predikningarna. Menigheten var analfabeter och kunde inte själva läsa bibeln utan fick berättelserna utlagda i kyrkan med stöd av målningarna. Efter reformationen överkalkades många kyrkors bildserier.

I Härkeberga kyrkas vapenhus, som har låga valv, ser man kanske allra tydligast. Särskilt då den vackert beslagna porten står öppen. På fotot ses "Livets hjul".

Den föreställningsvärld som fanns under medeltiden har levt kvar länge, mycket länge. Ja, på ett sätt fortfarande. Mjölkhare, ja baran som jag säger, ser ni avbildad här ovan. Väggmålningen har varit överkalkad och blivit framtagen så den är lite disig.

En kvinna står och kärnar smör och får hjälp med detta av djävulen. Hon har sålt sin själ till fan själv och som gentjänst fick hon en mjölkhare som står där framför smörkärnan och spyr upp mjölk. Haren/baran ser till att det alltid finns mat och pengar i hushållet. Hur man gör för att skaffa en mjölkhare kan man läsa HÄR.

Den som sett filmen Mephisto från 1981 med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen, förstår kanske vad jag menar när jag menar att föreställningsvärlden lever kvar ännu. Fast kanske på ett mer intellektuellt plan.

Upphovsman: Lennart Karlsson, Sveriges Historiska Museum, SHM.

På bilden ovan  ses en annan framställan på samma tema i Söderby-Karl i Uppland. Det blir ett utflyktsmål nästa gång :-)

Jag minns en familjesemester på 70-talet då jordbruket upphört och semester kunde tas. Som 18-åring med färskt körkort rattade jag gärna bilen och vi körde mest efter pappas direktiv och hamnade vid Härkeberga kyrka strax efter stängningstid. Han ville introducera familjen i landets kulturella rikedomarna. Minns också hur ofantligt besvikna vi var att missa denna sevärdhet. Sedan dess har jag besökt kyrkan ett par, tre gånger men för pappa, som verkligen var intresserad, blev det aldrig av igen.
.
.

Värt att höra på

Lyssna på Ulla Skoogs Sommar-program.
Om människor.
Men mest om hus.
Om hus som kulturhistoria.
Om obehaglig verklighet.
Vilket bra slut på Sommarpratarsäsongen.

"Hon börjar sin resa i farfars torp, den lilla stuga där han med fru och tio barn samsades på inte mer än ett par rum. Det var ett torp som blev ett grustag som sedan blev förortshus i miljonprogrammen: ”Var det framtiden som var såhär?” frågar sig Ulla.

I Göteborg, berättar hon, så har stora delar av staden rivits och byggts upp igen, och är full av mer eller mindre lyckade beslut av både kommun och stora byggbolag, och Ulla delar ut kängor till båda.
Avslutningsvis så berättar hon om fönsterna och hennes kärlek till dom och dess roll i byggnadsvården – ”Jag tjatar mycket om fönster… fönsterna tackar mig i alla fall” säger Ulla."

LYSSNA och begrunda!

.
.

Ett gammalt prästboställe

Jag tog en tur under min sista semestervecka för att se saker som intresserar mig och styrde kosan mot en plats jag länge eftertraktat att få se. Ensamheten är befriande ibland.

På vägen till detta mål stannade jag vid Härkeberga kaplansgård i Uppland, en typisk centralsvensk gård.

Denna sommar har man börjat att åtgärda taken på ekonomibyggnaderna på Härkeberga kaplansgård (jfr komministergård), vissa har lagts om i sin helhet, andra har endast fått nya hänglor och ny ryggning (moning, mörn). Taken läggs obundna med långhalm. Takomläggningarna planeras att ske i etapper under flera år. Det är inte helt att att få tag i halmtaksläggare, de flesta stråtak läggs med vass och det är inte riktigt samma teknik. Stråtak har varit väldigt vanliga på landsbygdens ekonomi-byggnader vid sjöarna i Svealand och Götaland. Är själv ägare till ett sådant tak som numera är täckt med lertegel.

Det jag såg i Härkeberga var väldigt fint, en fröjd att se.

Det blev några extra mil genom fagra landskap för att spana in den här fina uppländska gården på väg mot mitt mål, men jag skulle träffa en kompis i Uppsala för att hämta material till ljusstöpning som vi ska ordna närmare jul. Trevligt var det att få lunchsällskap mitt i stenstan. Asfaltlukt hör sommar och stad till, gillar det skarpt.
.
.

Spel med skuggor

 

Musik i sommarnatt. 

Luta.
Minne.
Piazza del Campo i Siena.
Nyfikenhet på medeltid och renässansen.
San Gimignano med sina torn.
Oslo.
10 våningar upp.
En liten balkong.
Nästan fullmåne i den varma augustinatten.
Barockmusik på luta.
 Hisnande höjd och himmelsk skönhet.
Himmelskt.
Serenad på balkongen.
*

.
.

Slät funkisarkitektur

Här har vi ett uthus i Mo som det såg ut före millennieskiftet. En  funktionalistisk arkitektur med vit och slät masonitefasad som blev vanligt här på landsbygden där slätputs förblev ovanligt.

Pulpettak. Fönster med mittpost med endast fönsterbågarna i avvikande färg. Man ser masoniteskivornas skarvar på gaveln i släpljuset. Jag älskar denna vinterbild i vitt och blått. Rent och osmyckat.

Kolla in skärmtaket över dörrarna! Det går över hörn och har inga synliga konsoler eller stag som bär upp det. Funkis i sin prydno.

Observera att huset har spegeldörrar, antagligen är återanvända. De hör annars till en tidigare epok, funkisen var slät. Hur många spegeldörrar har inte klätts in med masonit just för den skull.

Ett foto från den andra gaveln. Detta var det sista något större hus med slät masonitefunkis i bygden. Åtminstone som jag känner till. Idag är huset försett med sågad ljusmålad lockpanel med rosa knutar och fönsterfoder.

Här ses bostadshuset i funktionalistisk arkitektur och mellan det och den traditionella ladugården syns tidigare nämnda uthus. En verkstad med slät masonitefasad ses till höger. 

Det är en vacker och modern ensemble på flygfotot från 1957.

Masonitefabriken i Rundvik gick i konkurs våren 2011. Masonite^® var ett välkänt varumärke. De hårda träfiberskivorna var ett mångsidigt material och användes till många olika produkter. Man kunde köpa möbler, inredning, hus, jollar och båtar gjorda av masonit. Ritningar och byggsatser för hemmabyggaren såldes.

Det är kulturhistoria nu. Att träfiberskivor blev stort här beror på att råvaran är skog som det finns gott om, att samarbete med sågverket hölls levande och en driftig grosshandlare som satsade pengar och ingick som den förste i världen licensavtal med amerikanen William H. Masons firma i USA och hans uppfinning träfiberskivor. 1928-29 startade masonitetillverkningen i Rundvik, alldeles lagom till folkhemmets och funktionalismens genombrott.

Idag är masonitefabrikens samhälle ett problemområde för kommunen. Här finns de allra billigaste husen, flera står tomma. Jag läser en byggnadsantikvarisk rapport från 2006 utförd av Västerbottens museum.

"Masonitesamhället Rundvik
Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv
Del 1. Inventering och dokumentation av Masoniteinslagen i bostadshusen samt
samhällsstrukturen i Rundvik, Nordmalings kommun."

Där finns en enda inventerad byggnad med slät masonitefasad. Jag förmodar att även den fasaden lever farligt. Här är det:

Foto ur ovan nämnda rapport.

Ett egnahem på Nylandsberget, kv. Stocken 9, på Bergvägen 22.
"Bostadshus byggt på 1930-talet med vit masonitefasad efterliknande puts. Byggnaden är utpekad
som kulturhistoriskt värdefull i Nordmalings kommuns KMV-program."

Detta hus är inte alls typiskt funktionalistisk arkitektur (sådana har även funnits i Rundvik) utan  traditionellt formgivet men den enda släta masonitfasaden som bevarats. I slutet av rapporten kan man läsa detta:

"Genom den inventering som har utförts har vissa följdfrågor dykt upp som skulle vara intressanta att undersöka vidare och fördjupa sig i. Att så många hus fått ny utvändig beklädnad de senaste 20 åren är både remarkabelt och oroväckande om det fortsätter i samma takt. Man kan undra av vilken anledning så har skett - är det av estetiska skäl som man har bytt fasadbeklädnad, vilket skulle visa på ett rådande mode, eller är det av tekniska skäl, vilket skulle kunna vara anledning till oro för att de Masonitefasader som nu finns kvar kan vara i så dåligt skick att de snart kanske alla är försvunna?"

Lite typiskt är det också att inventeringen så sent som 2006. För sent kan jag tycka. Man kunde även önska att länsmuseet gått ut långt tidigare med offensiv information här i masoniteland till kommunens fastighetsägare att vara rädda om de få släta masonitehus som finns/ fanns kvar. I förebyggande syfte. Rapporter blir så lätt hyllvärmare.

Skyddet för de här byggnaderna är i princip obefintligt. Ägaren gör vad hen vill med huset, så är det vill jag påstå trots  kulturmiljövårds klassningen. Och trots PBL-skydd som är uddlöst. "Enligt Plan- och bygglagen är det förbjudet att förvanska särskilt kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. För all bebyggelse gäller även varsamhetskravet som innebär att bebyggelsens ”särart” och ”karaktärsdrag” ska tillvaratas vid ändring eller underhåll. Plan- och bygglagen gäller alltid, både exteriört och interiört, även om åtgärderna inte kräver bygglov. Fastighetsägaren eller byggherren är ansvarig för att lagen följs."

De två bilderna ovan visar ett funkishus i min mellansvenska hembygd (jfr flygfotot ovan). Det är slätputsat, har flackt tälttak och balkongfront av smalt sinuskorrugerad i original. I socioekonomiskt starkare områden byggdes funkisbyggnaderna av sten och puts. I andra, som min nordliga hembygd, av trä och masonite. Naturligtvis behålls de först nämnda lättare, men rent kulturhistoriskt är de i enklare material minst lika intressanta att bevara. Finns det en skillnad mellan norra och södra Sverige i förståelsen av och viljan att bevara vår kulturhistoria?

En statarlänga är lika intressant att bevara som en herrgård. Alla samhällsklassers avtryck är kulturhistoriskt värdefulla.

Det var denna lekstuga som fick mig att reflektera över förgänglig funkisarkitektur.

.
.

Lekstugor

Här på folkbiblioteket där jag bor permanent, finns en liten, liten enkel fotoutställning om lekstugor. De små husen har sadeltak utom en lekstuga i två våningar som har brutet tak, mansardtak. Ingen lekstuga i funktionalismens anda.

"Det finns gott om lekstugor.
De flesta är hembyggen, andra monteringsfärdiga, men alla har en personlig prägel.
Det lilla huset har ofta engagerat en hel familj i byggandet och inredandet och sedan inspirerat till barnens lekar.
Den äldsta är tvåvåningslekstugan i herrgårdsparken, ritad av en arkitekt och uppförd på 1910-talet.
Den yngsta är helt tillverkad av plast.

Det finns lekstugor över hela landet. Ibland märker man dem inte, tänker inte på dem. Min egen barndoms lekstuga är borta.

Förändringen av Märtas timmerhus är pågående.  Än står lekstugan kvar, sommaren 2015 helt oförstörd vad jag kan se då jag smygfotar.

Så vackert! 

Så fin klassicerande masonitefunktionalism!
Vit slät masonitefasad som liknar en putsad yta.

Ser ni det sluttande pulpettaket, ser ni verandan, farstukvisten, med bågformad öppning i mitten och strikta öppningar med vinkelräta hörn, pelarna med kvadratiskt tvärsnitt som flankerar mittöppningen. Jäkligt fint! Ett litet tempel för barns lekar. Fönsterglaset är säkerligen vackert ojämnt valsat, den enda "utsmyckningen" är att det övre fönsterfodret rår på de lodräta fodren. Den här lekstugan vore en kulturhistorisk gärning att bevara. Kanske måla vit igen (men inte med latex- eller akrylatfärg), kanske behöver taket pappas om men det är lätt gjort, vad vet jag...

Hur många byggnader med släta masonitefasader tror ni finns var i kommunen? Alltså bostadshus i folkhemmets funkisstil som inte panelats, rivits eller förändrats på annat sätt???

Vinterbilden ovan tog jag i slutet av 90-talet. Det är ett mycket vackert uthus i funktionalistisk arkitektur med vit och slät masonitefasad.

Mer om detta i nästa inlägg.
.
.

Uppkörningsbro

Vad glad jag blir när jag ser att Britt och Börje reparerat sin uppkörningsbro. När jag passerade och såg det första gången var det kvällssol och mycket vackert ljus - men då var inte kameran med. Den här bilden blev plattare och mer utslätat tvådimensionell. Men jag lovar - det är riktigt fint gjort! Det ser omtänksamt ut, ja till och med kärleksfullt mot en gammal lagård.

Här har jag bara hört benämningen uppkörningsbro på denna uppfart till höskullen, den väg hästen drog upp höskrindan. I Ingmars trakt något längre söderut är benämningen "lobrygga" vilket han så trevligt beskrivit.

Denna ladugård var den sista i byn vars spåntak doldes under svart trapetskorrugerad plåt. Det var 1990 om jag minns rätt.

Obs! Kolla in lekstugan som fortfarande står där gul och grann på gårdsplanen.

Nya portar på lada i grannbyn gör mig också glad. En av jordbrukets byggnader som mist sin funktion men som ändå underhålls. Tänk så lite som behövs för att göra mig väl till mods.
.
.

Semestertid

Jobb, regn, jobb, regn, jobb, regn, regn...
Men nu får den gamla Jonsereds-kepan vila.
.
.

Finito

Sommaren 2010 öppnade Olofsfors Byggnadsvårdsbutik som en av aktörerna det gamla järnbruket i kommunen. Först i ladugårdsflygeln och sedan sommaren 2013 i brukets fd handelsbod. Sedan den 4 juli 2015 är butiken stängd. På obestämd tid. För alltid skulle jag gissa.

Jag minns när den startade hur förespråkare tyckte att det var bra med höga "Gysinge Byggnadvårds-priser" för att folk i trakten skulle förstå att de i sina hus hade något värdefullt. Att folk skulle bli mer varsamma med husen de äger. Jag är tveksam till detta, tror inte det fungerar här i trakten som på andra håll. Byggnadsvård och kulturhistoria är för lite spridd i kommunen. Byggnadsvård ska vara för folket med priser som inte är skyhöga. Höga priser innebär att man lokalt låter bli att handla i butiken och utbudet är inte tillräckligt intressant för att man ska åka från Umeå eller Örnsköldsvik i en sådan omfattning, att det går ihop. Underlaget och intresset är för litet.

Så här kan det gå till: Vi har tre anslagstavlor i min by. Två numera riktigt stora längs gamla Riks13. Då byggnadsvårdsbutiken öppnade satte ägarna upp lappar runt om på anslagstavlor i hela kommunen. På tavlan närmast mig revs denna infolapp om Olofsfors Byggnadsvårdsbutik ner efter några få dagar. Kontrollfreaket, som menar sig ha rätt att bestämma vad som får sitta uppe just här, hade på känt manér gjort sitt än en gång. Som vanligt får endast information som rör byn - viltvårdsområde, byamännen (samfällighetsföreningen), bygdegårdsförening - sitta uppe. Anslagstavlan är ofta klinisk. Få anslag, absolut inga överlapp. Att det inte är en kulturpersonlighet som kontrollerar anslagen är lätt att inse, det är heller ingen som vill stötta nystartade företag eller kulturevenemang på andra platser i kommunen. Senast revs det vackra anslaget ner om den verksamhet som konstnärsparet i grannbyn tillför bygden.

Vad är kultur? Vad är okultiverat?

Edit: Denna butik var, vad jag vet, den enda i kommunen där man kunde köpa linoljefärg.
.
.

Retrokänsla á la 70-tal

Köksspisstången från mormors kök togs ner vid renoveringen i början av 70-talet. Då hade jag som tonåring fria händer att inreda sommarstugan i min smak för mitt sommarboende under gymnasietidens sommarlov. Här är tidigt 1900-tal, 50-tal (bänkskiva av lokalproducerat laminat från Kalaberg) och 70-tal.

Då blandades gammalt och nytt och jag minns hur trevligt det var att ha ett eget hus att inreda.  Kan se samma vurm i bloggar och på instagram idag som skrivs av kvinnor i 30-35-årsåldern :-)

Retrorätt också idag.

.
.

Vedkorg av masonite

Vedkorgen av träfiberskivor står fylld med björkved vid öppenspisen på övervåningen.

Vilken tur att den finns kvar och numera kan pryda sin plats i morfars hus i masonitens förlovade land. Vem som tillverkat den? Ja gissa...
.
.

Föraning om höst

Länge trodde jag

att man måste göra något

Nu bara ser jag

hör

tar emot

Lever

Nils-Aslak Valkeapää

ur Vidderna inom mig, 1997

.
.

Töcken

 

Några fina sommarögonblick i rötmånadstid.

Konserverad fisk

Igår kväll åt jag surströmming hos en kompis. En god juli-tradition i vardande. Det var fjolårets inläggning men årets första för mig. 
.
.