Kammakare Hedberg

En kam-makare var en hantverkare som tillverkade kammar (till att kamma ut hår, kamma bort löss, att sätta upp hår konstfullt) skedar, knivar, nålar, knivskaft m.m. av horn.
 
Edvard Hedberg levde sitt liv 1834 till 1914. Han var göteborgare, började i kammakarlära 1854 och blev gesäll 1857. Han gesällvandrade i Sverige, Danmark och Tyskland.

Edvard Hedberg kom till Kungsör och började arbeta hos kammakarmästare Hofstedt, vars verktyg han övertog efter mästarens död. 1887 startade Hedberg den egna verksamheten. 1890 gifte han sig med Charlotta Gustava Andersson. Hedberg var en skicklig hantverkare. Varorna sålde han från en kärra som han gick omkring med i Kungsör och i grannstäderna. Han dog 80 år gammal.

Kammakeriets arbetsmoment var följande för att få fram arbetsmaterial:

1. Rengöring av horn. Det gick lättast om hornen först kokades.

2. Skrätning. Hornet sågades på längden i lämpliga bitar.

3. Uppvärmning över eld. Hornbitarna blev formbara.

4. Pressning till en platt skiva.

5. Ritsning efter mall.

6. Utsågning med svickelbågen.

7. Skavning. Ytan skavdes jämn med kniv.

8. Finbearbetning.

Verktyg och mallar i mängd finns på hembygdsmuseet. Där finns väldigt mycket intressant. Sådant som inte finns i min norrländska "hembygdsgård" som är en bygdegård utan några kulturhistoriska preferenser.

Kamtillverkningen gick till så här:

1. Tandfältet ristades.

2. Kamtänderna sågades ut.

3. Skårorna jämnades med grundjärn.

4. Tänderna spetsades med kalérfil.

5. Tänderna rundades av lite med sirjärn.

6. Putsning och polering med sandpapper, ättika och aska.

I anslutning till montern om kammakare Hedberg står det på en skylt:

"Edvard Hedberg var inte Sveriges sista kammakare men troligen den näst sista och hans verktyg är antagligen de enda bevarade jämte en verkstad som finns på Skansen. Nog har vi Kungsörare anledning att känna oss stolta!"

 Javisst. Så klart!!!

 Kam och kohorn. Foto Marie Ande. Från Kammakarverkstaden på Skansens hemsida.

Titta vad jag hittar på Wikipedia: 

En av de sista kammakarna i Finland, E.G. Löfström, i sin verkstad i Ekenäs i början av 1900-talet. 

Som jag har förkärlek för de här miljöerna! De är nu borta här i landet men kan fortfarande finnas i andra världsdelar och även i några få europeiska länder. Jag minns skomakaren i Rundvik som jag besökte för att få näbbkängorna lagade på 70-talet. Hans verkstad upplever jag lite likartad som bilden. I det som många antagligen upplever som fattigdom ser jag hantverkskunnande utan like.

.

.

Byffén

I samband med giftermålet och inflyttningen i den nyinredda övre våningen i morfars hus, köpte mamma och pappa en vardagsrumsmöbel med soffa, bord (soff- och matbord i smart höj- och sänkbar kombination) och 4 stolar. Allt fanerat med almträ. Buffén, som jag visar närbilder på här, köptes samtidigt. Den innebär funktionell förvaring med hyllor och utdragbara lådor. Lådor med filt i botten.

Ren och slät funkis. Endast en bössning runt nyckelhålet. Kan inte bli mindre utstyrt än så.

På insida ena dörren sitter etiketten med varumärket Lamhults Möbler.

Det här är folkhemmets ideal. Funktionalism. Slätt och utan utsmyckning. Helt min mammas stil. Hon var en verklig funktionalist. Själv är jag också mycket förtjust i detta, präglad som jag är av barndomshemmet med mammas val av möbler, porslin och textilier. Men jag kan även uppskatta andra väl genomtänkta inredningar från andra årtionden eller sekler. Hus med tillbehör är kul!
.
.

Äggoljetempera

Detta är en tidningshylla som gjordes till min dåvarande funkislägenhet i Stockholm. Lite färg i den ljusa lägenheten ville jag ha och lät mig inspireras av Bauhaus-skolans färgsättning med primärfärger.

Jag målade min tidningshylla med äggoljetempera. Lättsamt och roligt att blanda till själv med ägg, kokt kallpressad linolja, vatten samt torrpigment efter önskemål. Efter ihopblandningen silar man färgen, jag tog en nylonstrumpa till detta. Äggoljetempera ger en slitstark matt yta som får lyster vid flitigt användande. Förr användes äggoljetempera på möbler och snickerier.

Numera målar man hela väggytor med denna miljövänliga färg. Jag föreskrev äggoljetempera från Ovolin AB under tiden som projekterande arkitekt i Stockholm. På den tiden blandades deras färg med färska ägg vilket gav den ett kort bäst-före-datum. Nu används äggpulver i Ovolins äggoljetempera. På 90-talets början startades och drevs Ovolin av kvinnan som synliggjorde den här färgtypen igen och som numera driver företaget Av jord AB på den landsbygd som är hennes. Av företaget köper man färdigblandade färgpigment i många olika färgställningar som man själv blandar med färska ägg, linolja och vatten hemma.

Den här färgen är något helt annat än de stora färgfabrikanternas (oftast) miljöovänliga eller miljöfarliga färger.

 

Att få morgontidningen direkt genom ytterdörrens rostfria brevinkast är kanske det bästa med att bo i stan. Nu måste man gå ut för att få den i sin hand. Stad kontra landsbygd ;-)
 

.

Läs även andra bloggares åsikter om äggoljetempera, tidningshylla, Ovolin, Av jord, Bauhaus-skolan 

Hem på landet

Neonskylten med den texten AB Hem på landet minns jag så väl från korsningen Birger Jarlsgatan - Grev Turegatan. Högt upp på det avskurna fasadhörnet satt den och lyste röd i Stockholmsnatten. Så märkligt det kändes att man i hjärtat av storstan gjorde reklam för landsbygden som var min. Hem till landet... dit jag åkte på loven för att jag älskade hembygden.

Neonskylten fanns i samma kvarter som konditori Sturekatten ligger, ett ställe som jag en period i livet frekventerade ofta. I vänners sällskap eller ensam med en bok. Skylten och kontoret för AB Hem på landet flyttade sedermera till Sergels torg om jag minns rätt, ännu centralare, ännu mer malplacerad :-)

Nå, bolaget var ett företag som ombildades från föreningen Egna Hem som startade 1889. Man såg till att uppförandet av flera egnahemsområden genomfördes. Storhetstiden inföll före första världskriget, men bolaget var verksamt stora delar av 1900-talet. Egnahemsbyggande kom senare att uppmuntras av socialdemokraterna som med sin folkhemstanke ville ge arbetare möjlighet till bra boende. Men snart nog övergick man till att förespråka flerfamiljshus i form av smalhus vilka började uppföras i städerna.

Men från början hade man från liberalt och konservativt håll sett på egnahemmen som ett sätt att reducera risken för att kommunism och socialism skulle sprida sig bland arbetare och tjänstemän. Egnahemsrörelsen kanske kan påstås var ett socialt experiment för att förbättra folks livsvillkor, så att de blev nöjda och produktiva samhällsmedborgare. Och sist men inte minst ville man motverka emigrationen till USA.

I veckan som gick träffade jag ett barnbarn till pionjären inom egnahemsrörelsen i min nuvarande hemkommun. Vi drack kaffe vid mitt köksbord och han berättade om sin farfar. Lovar att det var intressant. Om  egnahemsrörelsen i kommunen har stadsarkivarien skrivit en intresseväckande bok.

Det var vid den där kaffetåren i veckan som den röda neonskylten AB Hem på landet dök upp i minnet. Enbart i minnet bevarad, något foto av den har jag inte.

Det funderas mycket ute i bygderna om landsbygdsliv. Det är så jättebra. Här är två bloggares tankar:
Bondjäntan undrar om det inte är dags att bli en Prepper.
Och Jonna funderar om landsbygden är framtiden eller död och misär.
Det är två läsvärda blogginlägg.
.
.

Sanning eller fördom?

Så här beskrivs livsstilen i den digitala telefonkatalogen i området där morfars/mitt hus är beläget:

"Området domineras av gifta par, 65+. Medelinkomsten är 22 577 kr vilket är 18% lägre än genomsnittet i Sverige. Vanliga intressen är jakt, meka med bilar, motorcyklar. Valdistriktet röstar vänster och C får 91% fler röster än rikssnitt."

Så här ser en beskrivning av kommuncentrat i samma digitala rymd:

"Området domineras av gifta par, 65+. Medelinkomsten är 20 419 kr vilket är 28% lägre än genomsnittet i Sverige. Vanliga intressen är krukväxter, lösa korsord eller sudoku, arbeta i trädgården. Valdistriktet röstar vänster och V får 53% fler röster än rikssnitt."

Så här kan det se ut i min sydligare belägna hemkommun. Där jämförs tomtstorleken.
Boende: Tomten där xx bor är ca 5513 kvadratmeter och 41% större än andra tomter i området.
Livsstil i den här delen:

"Området domineras av gifta par, 65+. Medelinkomsten är 33 018 kr vilket är 20% högre än genomsnittet i Sverige. Vanliga intressen är golf, utförsåkning, näringsliv och samhällsekonomi. Valdistriktet röstar borgerligt och M får 44% fler röster än rikssnitt."

Hemmanen i norr är så mycket större än tomterna i söder, hur fashionabla de än är :-)
 .
.Läs även andra bloggares åsikter om livsstil, Norrland, fördom, digital katalog, sanning

Porslinskatten

Får jag presentera min lilla porslinskatt som stod i flickrummet på den hylla pappa snickrat åt mig. Hon kom fram ur garderoben för porträttering. Som jag gillade henne som barn. Så glad jag är att hon fanns kvar. Jag kan ju säga att det stod fler prydnadssaker än böcker i prydnadshyllan.

De barnböcker jag ägde stod i stringhyllan ihop med en del vuxenböcker. Som flitig låntagare i skolbiblioteket och snart nog i folkbiblioteket dära Vall´n, fick jag även i mig läsupplevelser. Biblioteket låg då på översta våningen i "kommunalhuset" som man sa då. Min mammas moster Astrid Sundqvist var bibliotekarie där och brukade, när man steg innanför bibliotekströskeln, komma fram och ge förslag på litteratur som hon trodde/visste att man gillade. Det inspirerade ett barns läslust, åtminstone min.

Vet ni att en sjuåring har i genomsnitt har ett ordförråd på 7 000 ord. En sjuttonåring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för mycket som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord medan en sjuttonåring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord.

För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar krävs ca 50 000 ord.

Det handlar om klass eller socioekonomisk tillhörighet även om man under långliga tider, och fortfarande i vissa grupper, inte talar om detta.

Bildningsidealet som en gång fanns inom arbetarrörelsen är borta sedan länge. Det gav livskvalitet, egenmakt och framtidstro och gemenskap för den delen åt den enskilda individen. Hur är det nu? Vad ger livskvalitet? Vad ger egenmakt? Vad ger framtidstro? Vad ger gemenskap?

Kanske får katten trots allt komma fram i ljuset framöver men böckerna är än viktigare i hyllan tycker jag numera.

Har ni sett att Byggnadsvård Gävleborg har en fin serie om barnböcker med hus och kulturmiljöer. Så lovvärt!!!
.
.

Thorvaldsens Kristus

Den här gipsfigurinen har stått placerad på några olika platser under årens gång. Hur den hamnadehär är okänt men kanske var den en gåva. Efter familjens flytt till bottenvåningen på 1970-talets början har figurinen stått i bokhyllan nära de gamla böckerna, postillan med frakturstil och Rosenius dagbetraktelser.

Det här är en förenklad version av Thorvaldsens Kristus från 1821. Originalet finns i det färgrika Thorvaldsens Museum i København, väl värt ett besök. En replik i marmor från 1839 finns i Vor Frue Kirke, domkyrkan i samma stad. Den statyn är nära 3,5 meter hög. 

Min är knappt en tiondel av detta. Denna version är grövre utförd och förenklad, antagligen för att inte slås sönder så lätt och för att den kan vara lättare att gjuta med denna utformning. Ansiktet är grovt, fingrarna likaså men största skillnaden är att händer och underarmar inte går fria utan är omslutna av manteln. Därmed slås inte armarna av så lätt. Både händer och fötter har hål efter spikarna efter korsfästelsen. För det här är den uppståndne Kristus som visas, precis som originalet.

På Thorvaldsens museums hemsida läser jag:

Thorvaldsens skulptur, der forestiller Kristus, blev én af hans mest populære. Den var oprindelig bestilt af Slotsbygningskommissionen til at stå i Slotskirken ved Christiansborg Slot, men senere – mens Thorvaldsen var i København i 1819-20 – blev det besluttet, at den i stedet skulle stå i apsis, den østligste ende, af Vor Frue Kirke ved højalteret. Statuen blev senere af andre udført i mange afstøbninger og størrelser og kom til at stå i flere forskellige trosretningers gudshuse i USA og i Europa. I mindre størrelse stod den i talrige danske kirker – både på landet og i byerne. Statuen forestiller den genopstandne Kristus, der viser sig for menigheden med mærkerne i hænder og fødder fra korsfæstelsen.

Bertel Thorvaldsens (1770-1844)  Kristus.
En förenklad kopia av den danske bildhuggarens verk nådde alltså även hit.

.

.

Nu vänder mor sitt bibelblad

Den här lilla målningen av Stefan Jonsson (1876-1955) heter SÖMNAD och kom till 1924. Den är så oerhört rofylld och enkel. Denna och samme konstnärs lilla tavla VILA från 1919 är två av mina favoriter på Thielska galleriet.

En gammal kvinna, konstnärens mor, sitter med sitt sömnadsverk intill fönstret för att ta vara på dagsljuset. Sakta försvinner ljuset, snart läggs arbetet undan och det är det dags att kura skymning. Stämningen sammanfaller med Pär Lagerkvists dikt Nu vänder mor sitt bibelblad, första delen:

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Då sitter hon med handen kvar
på dunkla ord, men uppenbar
syns henne världen runt omkring,
dess alla ting.

På sina barn där uti den
hon tänker milt i skymningen,
och deras vägar där de går
hon blid förstår.

I knäet ligger Skriftens ord,
hon tänker på den väna jord.
Här är det trygga, ljusa hem
som Herren givit dem.

Hon knäpper sina händer hop
på djup och outgrundlig bok.
Då faller stilla över den
den dunkla aftonen.

 

Tänker på mina föregångare som läst ur den här postillan som är tryckt 1844, den senaste var min mamma.

 

*
Så satt måhända vid sin Bok
inunder stjärnhimlens dok
så mången gång ock Herren själv.
Allsmäktig Herren själv.

 Med väldigt finger pekar han
på ord som ingen fatta kan,
och djupt i mörkren tränger ner
hans blick som allting ser.

Men när hans visdom syns för stor,
då sitter han som du nu, mor,
så mild och god i skymningen
och vilar ut i den.

Då tänker han på sina barn,
och all hans visdom syns som flarn
emot hans kärleks stilla fred
som dit sig sänker ned.

Mild tänker han på lycklig jord,
där alltför stora är hans ord,
men ljuset kommer på hans bud
i helig morgonskrud.

Nu blommar där en ljuvlig vår
som emot sommartider går,
milt doftar alla markens träd
och fältens ljusa säd.

Han ser i stilla syner allt
vari hans kärlek tog gestalt,
och allt hans väsen, allt han vet,
hela hans evighet.

Med väldig skrift på skumma blad
och världars öden rad för rad
förgäten ligger livsens bok
inunder stjärnehimlens dok.


Pär Lagerkvist ur "Den lyckliges väg" 1921

.
.

Kompassros

Ett brev från Klockargårdens Hemslöjd. Ett brev som sändes mot postförskott på 9,65 kronor. Kuvertet är frankerat med två frimärken till en kostnad av 1,15 kronor och poststämplat i oktober 1957.

Innehållet var då en broderisats. Nu ligger där en duk som inte broderats färdig. Broderi med vitt pärlgarn på gul linneväv. Kedjestygn, stjälkstygn och plattsöm ska det vara enligt medföljande anvisning. Jag ska nu ta upp den nål som mamma parkerade i linneväven på 50-talet. Det känns allt lite högtidligt kan jag säga.
.
.

Handdisk

Jag tycker det är kontemplativt att diska för hand. Det gör att jag kan undvara diskmaskin och inte använda elektricitet till den. Bra va? Den rostfria lösa baljan fylls med kallvatten där disken sköljs. Så har det gått till här i huset så länge jag minns. I samma tankeveva undrar jag vad mormor använde för typ av diskmedel?

Vår livsstil kräver ofta att vi ska införskaffa prylar, gärna elektriska sådana. Om inte annat så för att visa vänner och bekanta att vi hänger med, att vi har råd.  Energiförbrukningen kommer att öka, mer vattenkraft, vindkraft eller kärnkraft krävs då. Jag tror på ett hållbart levnadssätt.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om handdiska, disk, vattenförbrukning, energiförbrukning, vattenkraft, vindkraft, kärnkraft, hållbart levnadssätt

En fyr i mörkret

Fortfarande sitter neonskylten på gaveln på huset med Elektrotjänst. Jag passerade vid ett tillfälle då solen stod perfekt. Skylten är kulturskyddad  och Sörmlands museum har en berättande skylt nedanför på trottoaren. Så här har länsmuseet gjort på väldigt många udda platser över hela länet för att ge folket sin historia. Fint och genomtänkt! Värt en eloge.

Elektrotjänst i Katrineholm bildades 1946. Det var brist på installationsprodukter på grund av andra världskriget. Tyska Siemens låg i spillror. Elektrotjänst hade kontakt med ASEA i Västerås och kunde genom ASEA exportera sina produkter. Detta är ett tydligt exempel på hur Sverige kunde dra nytta av att inte ha deltagit i kriget.

Elektrotjänst tillhör numera Elkedjan.

Foto: Ingrid Johansson/Stadsmuseet

Nu till nutida neonskyltar. I Stockholm (förstås.) Eko Wera på Odengatan 92 i Stockholm tilldelas för sin klassiska ljusreklam priset Lysande skylt 2015.

Foto: Janne Spovér

Bistro Bananas på Skånegatan 47 tilldelas Stockholms skyltpris 2015 för bästa ljusreklam som satts upp under det senaste året. LÄS MER utförligt om motiveringen till de här neonskyltarnas priser.

***

Här är Dahlbergs blomsterhandel i Nordmaling någon gång strax före millennieskiftet. Neonskylten Blommor, som lyser röd i snöyran, är nu borta. Den var generell och skulle mycket väl ha kunnat flyttas till den nya platsen dit blomsterhandeln flyttades då butiken bytte ägare. Så skedde inte.

Det blev en skylt av det lite "billigare" slaget, här fotograferad 2009. Läs mer HÄR.

Vet ni hur neonskyltarna i Nordmaling behandlas? Vet ni som bor i kommunen hur många neonskyltar som finns kvar i kommunens enda tätort?? Var finns kulturbevararna??? De finns väl inte enbart i städerna hoppas jag innerligt... Det skulle spä på fördomarna om "norrländsk" landsbygd och det är inte alls bra.

.
Läs även andra bloggares åsikter om neonskyltar, Elektrotjänst, Katrineholm, EkoWera, Bistro Banan, Nordmalings Blommor

Fernissat grangolv

Grangolvet från 1950 som jag nött som barn finns kvar. Naturligtvis! De parallellsågade brädorna har strukits med opigmenterad fernissa ett antal gånger av mamma. Många jular luktade det gott av fernissan i vardagsrummet. Jag kan tänka mig att från 90-talet har många sådana golv slipats och såpskurats eller oljats, ja kanske även bytts mot kilsågade breda plankor. Det har ju varit på modet.

Trasmattan har jag vävt. Det var 1991 och de ljusa och pastelliga färgerna är tidstypiska för den tid då postmodernismen var ledstjärna.

Materialmöte  år 1950: fernissat trägolv och öppen spis murad med rött tegel.

Ljusspegling i det blankfernissade brädgolvet. Man kan bli glad för mindre...

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om fernissat grangolv, fernissa, brädgolv, parallellsågat golv

En syn på Norrland

I en intervju med Albert Bonnier (f. 1954) i DN den 21 november 2015 står en hel del. Det jag stannade till vid, då "Norrlands"frågan och hur "Norrland" beskrivs i medier intresserar mig, var följande:

(...)

Konkurrenten Gedin är då chef för Wahlström & Widstrand, där Abbe lärt sig grunderna som resande försäljare i Norrland. Han körde 300 mil fyra gånger om året; försökte sälja böcker i Umeå och Örnsköldsvik.

(...)

En stammis från Wahlström & Widstrand gav Abbe jobb.
– Jag skickade Abbe till Norrland, det sämsta distriktet, säger Per Gedin, dåvarande chef på W&W, i dag författare av biografier på Albert Bonniers förlag. Försäljningen gick väl inget vidare men han gjorde enorm PR för förlaget. Han umgicks och byggde nätverk. Han är så enormt social.
– Man träffade många original. Men Norrland var extremt segt, kallt, mörkt, säger Abbe.
Till slut gick han upp till ”Lucke (Bonnier) och letade möjligheter”.

(...)

Här kan man läsa hela intervjun digitalt: http://www.dn.se/kultur-noje/en-bonnier-av-eget-snitt/

Är "norrlänningar" i gemen kulturlösa? Det är lätt att få den uppfattningen då man läser och lyssnar på riksmedier. Har de här personerna rätt? Saknar vi kultur? Kan vi "norrlänningar" göra något år synen på oss? Vill vi?  Då tänker jag inte på "norrlänningar" som flyttat utan alla som lever och verkar i "Norrland". Som lever och verkar på hälften av landets areal, de s.k. "norrlänningarna". Är vi utsatta för förtal? Eller får vi skylla oss själva för den bild vi ger av oss?
.
.
 

Om att svika

Jag får ibland små gliringar av min syster för att jag lämnat "Norrland". Att jag är en svikare.

Nu bor jag på landsbygden igen efter flera år i storsta´n. Dock inte på den "norrländska" landsbygden utan på en landsbygd i Mellansverige. Hon själv har bott i olika norrländska städer sedan hon flyttade hemifrån byn och aldrig valt landsbygden. Som för så många andra har flytten till staden blivit normen.

Så jag undrar om de här frågorna verkligen är rätt ställda:

Är det jag som sviker "Norrland"?
Är det hon som sviker landsbygden?

Jag tycker inte om att ställa stad och landsbygd mot varandra. Båda har existensberättigande men staden är mera högljudd och märks mera. Jag skulle verkligen önska att landsbygden, särskilt den "norrländska", tog för sig mera. Och att "Norrland" och "norrlänningarna" inte betraktas och låter sig betraktas som en koloni. Att vi pratar om hur vi ändrar på det är relevant!

Samhällsutvecklingen har gjort att olika grupper ställs mot varandra vilket ger en hård verklighet av ohjälpsamhet. Första gången jag hörde påståendet att "Det som är bra för Stockholm (eller staden), är bra för hela landet" blev jag lite chockad. Men detta mantra verkar med tiden ha blivit en sanning. En ogrundad sanning.

Varning för mobilister. Foto: Lars Epstein. Bild funnen HÄR.

Det här hittar jag inte när jag tar promenader på landsbygden - 

mobiltittande människor som inte väjer för varandra.

Det är hög tid att sluta skämmas för att ha brutit mot normen. Den om att ha valt fel plats. En plats utanför och bortanför. Jag har valt landsbygden. Det blev Mellansverige. Låt mig slippa försvara mig för att det blev så.
.
.

Urbaniseringen fortgår

 Glesbygd

När jag var liten var världen stor
och när jag blev stor är den liten.
Den är likafullt större än mången tror
som i TV glor
på mord och hor,
ty långt får jag gå i den ort där jag bor
sedan i fjor
i leriga skor
till kommunalrådets fjärran kontor.
Jag har även långt efter spriten.

27 januari 1971
Alf Henriksson

 Ur MINSANN. Vers från många år, 1976

Inför ett nytt bostadsområde

Fula små hus på en lerig åker
kan bli sköna små hem i en lummig lund.
Så har det varit i alla epoker
och så är det även i denna stund.
Trösta dig, tänk dig att dagar stundar
då leriga åkrar blir lummiga lundar!

Alf Henriksson

Ur AFTONKVIST, 1966

.
.

Soldattorp

Ikväll, den 16 november klockan 20.00går andra delen av "Det sitter i väggarna" i SVT1.

Det sitter i väggarna

Svensk faktaserie från 2015. Del 2 av 6. Utanför Skövde ligger ett soldattorp som sägs vara från 1600-talet. Erika visar hur man renoverar torpets originalfönster på bästa sätt medan Christopher tar oss tillbaka till Sveriges krigiska förflutna. Vad vet du om ditt hus? Har det alltid sett ut som det gör idag och vilka har bott här förut? Historikern Christopher O'Regan och byggnadsvårdsantikvarien Erika Åberg hjälper nyfikna ägare till gamla hus.

Sänds även:
SVT1	17 nov	13.45
SVT1	18 nov	00.50
SVT1	22 nov	15.10

Här i Ångermanland utsågs alla indelta soldater till båtsmän, alltså marinsoldater. Soldattorpen kallas därför båtsmanstorp. Inget finns kvar i trakten. Resterna av det sista flyttades ut på en lägda (betyder åker eller vall på "norrländska") där jag tog bilder i våras. Antagligen får det ligga kvar där och ruttna fullständigt. Åkermarken är värdelös och behövs inte för produktion av kreatursfoder.

 Så här såg båtsmanstorpet (soldattorpet) ut när jag var barn.

Den här bilden tog jag 2015.

Resterna av båtsmanstorpet flyttat till en lägda för att fortsätta ruttna eller ev. brännas.

Vad är kulturhistoria?

Vad är stolthet över de människor som tidigare levt här?

Något lite skrivet om soldattorp/båtsmanstorp:
Blowin´in the wind
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887
Om vetgirighet och stolthet
Hembygdsforskning soldattorp/batsmanstorp
.
.

Ren såpa

Såpa är bra till så mycket. Miljövänlig är den också.

Rensåpa i fast form användes ständigt här i hushållet tidigare. Den fanns nära till hands på diskbänksskåpets dörr. Idag är det lite svårare att få tag i fast såpa än flytande. Vi konsumenter köper hem en produkt utspädd med vatten. Det blir onödigt tungt att släpa på. Men med dagens livsstil, där minst en bil ingår per hushåll, kör många hem sina tunga kassar från stormarknaden utan att reflektera. Hur det nu än är så är såpa en bra produkt som jag använder flitigt.

En gammal såpburk från olika vinklar.

Den fasta såpan i burk föredrar jag. Innan burkförpackningen kom fanns fast såpa i en vaxad kartongförpackning liknande de man kunde/kan köpa halvlitersglass i. Även glass i halvliterpaket är på upphällningen, mest säljs den i större hårdplastförpackningar med lock.

Jag föredrar gul såpa framför grön enbart för att jag är norrländska. Det är historiskt betingat. Förklaringen är enkel:

"Innehållet i de båda såporna är identiska. Grunden till färgskillnaden är historisk. I södra Sverige användes förr hampa för tillverkning av såpa. Hampan gjorde såpan grön. I norra Sverige användes däremot animaliska fetter, vilket gjorde såpan gul. Dessa traditioner sitter djupt rotade och många skulle aldrig köpa en såpa av en annan färg än den de är vana vid. Idag tillverkas Grumme Såpa av renaste tallolja, som ger en naturligt gul färg. För att tillgodose våra kunders önskemål gör vi även en grön såpa genom att tillsätta ett färgämne. Givetvis är färgämnet helt ofarligt och påverkar inte såpans effektivitet."

Källan finns här.

Jag trodde inte att Rensåpa fanns kvar längre. Men jag googlar och finner ovanstående bild. Men vem som tillverkar är en gåta. Grumme, som är den stora såptillverkaren i landet, tillhör Cederroth-koncernen. Något spår leder dit men sen tar det stopp. Var går det att köpa ovanstående såpa idag, tro...

Men en dunk Hälsingesåpa står i städskåpet. Såklart för en såpanörd.
Och snart är det absolut dags att inhandla VästerbottensSåpa från det nystartade företaget i Siksjönäs, Vilhelmina. Den finns i fast form men tyvärr endast i små förpackningar. Det får väl bli en dunk eftersom jag använder stora mängder. Extra trevligt är det att gynna ett Västerbottensföretag!

Linoljesåpa är dagens storsäljare bland byggnadsvårdare. Den första linoljesåpan köpte jag hos Gysinge byggnadsvård i Gysinge 1995. Den var holländsk, hette Scaldis zeep, den använde jag till att skura mitt obehandlade trägolv. Superduper. Linoljan tränger in utan att ytan känns inoljad. Och golvet blir rent. Numera förpackar Gysinge sin linoljesåpa i egen förpackning så varifrån den kommer kan man inte vara säker på.

Hur som helst, såpa "is the king"!
.
.

Vacker vardagsvara från förr

Saltsill köptes in i mängd till hushållen här i generationsboendet. För morfar och mormor, mamma och pappa var saltsill och kokt potatis en ofta förekommande husmanskost. Burkarna och hinkarna var ofta vackrare än vackra. Här en hink Fladensill:

Gissa om det var kul för en liten flicka att sitta och titta på händelser som passerade revy på sillhinken. Detta var min allra första kontakt med Bohuslän.

Jo, jag har skrivit om sillhinken tidigare.
.
.