Teckning: Lisen Adbåge
Mamma och jag tog bussen in till Vall´n efter att kallelse kommit och jag var 7 år. Vi gick in genom en port på Kungsvägen, uppför kalkstenstrapporna och genom en dörr där man möttes av en speciell lukt. Inte god, inte otäck - bara speciell. Vi satte oss i ett väntrum med glasade väggar mot entréhallen om jag minns rätt. Jag minns inga andra som väntade, åtminstone inga barn.
Tandsköterskan i vit rock kom ganska snart och ropade upp oss/mig. Mamma och hon stannade och pratade litegrann.
Jag gick in i ett rum med öppen dörr och satte mig i tandläkarstolen där. Sicken en... Därifrån hörde jag hur tandsköterskan undrade vart flickan tog vägen? Hon trodde jag hade tandläkarskräck och därför hade gömt mig. Men nej, mamma visste var hon hade mig mentalt och anade att jag gått in i behandlingsrummet. Och där satt jag och stirrade storögt på alla instrument. Snacka om att vara nyfiken, de där verktygen var ju så annorlunda än vad jag sett tidigare i pappas verkstad. Haha... Något annat speciellt minns jag inte förutom att den manlige tandläkaren sedan kom och bad mig gapa.
Nä, tandläkarskräck vet jag inte vad det är. Ändå är det efter ett tandläkarbesök jag svimmade för första gången i mitt liv. Då hade jag dragit ut två visdomständer, något som alla (jämnåriga) sagt mig gick förskräckligt till och gjorde obehagligt ont. Men det gick det hur bra som helst förutom lite knak - men ont gjorde det inte. När jag sedan skulle lämna kliniken svimmade jag. Bara för att det gått så bra och att alla obehagliga berättelser inte infriades. Haha... Av detta är det lämpligt att dra lärdomen att inte tro på andras berättelser helt urskiljningslöst ;-)
Här är byggnaden vid Kungsvägen dära Vall´n där Folktandvården en gång hade sina lokaler.
.
.
.
.