Flykten från Sverige

Vem vet vad som väntar i framtiden. Här är ett tankeexperiment:

Fru Purjos inlägg gjorde att jag kom att lyssna på detta.
.
.

Tandläkarhuset då

Det var jättekul att få dessa berättelser om tandläkarminnen som kommentarer i förra inlägget. Tack för det! Nu ska jag beskriva huset där mitt första tandläkarbesök gick av stapeln. Det var alltså hos Folktandvården en även en privat tandkliniker fanns på den tiden.

Det här är alltså den byggnad dära Vall´n där Folktandvården en gång  hade sina lokaler. Det är en rejäl och habil arkitektur. Jag har inte kollat upp det men antar att huset byggdes på slutet av 50-talet. Entrén till FTV var den mellan butikerna med stora skyltfönster. Jag förmodar att folktandvårdens lokaler i huset ovan var provisoriska och därefter byggdes om till lägenheter. Någon gång runt 1970 byggdes det nya centrumhuset där FTV fick skräddarsydda lokaler en trappa upp.

 

Det gula teglet håller stilen. Här med färgat fogbruk. Kåken är gediget murad med gult tegel som torde komma från Skåne. Murtegel är, i motsats till fasadtegel, en del av konstruktionen och väldigt slitstarkt. Ett traditionellt material, i detta fall svenskproducerat som det flesta av byggmaterialen var ända in på 60-talet, en svensk guldålder.

Stenbeklädda entréer ger en lite mer gedigen känsla.

Ett senare entréparti av eloxerad aluminium drar ner intrycket. Tyvärr. Här fanns förut en entréport av ek med tjusiga daghandtag och tryckplatta på insidan av dörren. Trappstegen av granitblock med infällt skrapgaller blev kvar. Så bra.

Idag finns inte de där trevliga affärsverksamheterna på gatuplanet längre. Ingrids Mode (modist) och vad mer som nu fanns där minns jag inte. Tillagda ramper av sträckmetall som här brukar vara skrangliga. Bakom insynsskyddet i skyltfönstren till vänster huserar det kommunala fastighetsbolaget.

Husen intill är det som inrymde Wäringstams ekipering som nu töms för att rivas för att bli Konsum/Coops bilparkering och på andra sidan låg ett fint trähus, där Hemslöjden en gång hade sina lokaler. Detta brann för några år sedan och har ersatts av något helt annat.

Fönstren är bytta men ser ganska okej ur trots allt, åtminstone på avstånd. Det sitter fina fallskydd av vitmålad metall vid fönstren med låg bröstning. Lägenheterna torde vara trevligt och funktionellt disponerade där bakom fasaden. Och ljusa.

De fanerade lägenhetsdörrarna ser ut att vara original. Titta på dörrens brevinkast. Där ska de där vita plastbokstäverna finnas. Högsta mode bland folkhemsboende hipsters. Så snyggt! Det är fullt möjligt att komplettera med originaldetaljer när någon del gått sönder. Finns att köpa på Byggfabriken, kolla HÄR.

Så har vi den typiska färgstarka randen från det postmodernistiska 80-talet som avgränsar stänkmålad yta med den enfärgade ovanför handledaren. Den färgsättningen kan jag vara utan. Väggarna är dock fortfarande putsade utan senare påklistrad vävtapet. Ett stort plus. Trappräcken och handledare, kalkstensgolv och kalkstenstrappor håller den goda standarden från byggtiden.

Här ett exempel från en mellansvensk stad där högra porten återställts till ek och den vänstra av aluminium väntar på att återställas. Vad är vackrast tycker ni? Jag är av åsikten att människor påverkas medvetet eller omedvetet av sin omgivningen. Vad tror ni?

Bilden nedanför på namntavla för trapphus kommer från Byggfabrikens hemsida.

Tandläkarpositivism

Minns du ditt första tandläkarbesök? Jag kommer ihåg glimtar av mitt första. Min allra första dagboksanteckning kom att handla om detta besök, men anteckningen är kortfattad för det tog tid att skriva.

Teckning: Lisen Adbåge

Mamma och jag tog bussen in till Vall´n efter att kallelse kommit och jag var 7 år. Vi gick in genom en port på Kungsvägen, uppför kalkstenstrapporna och genom en dörr där man möttes av en speciell lukt. Inte god, inte otäck - bara speciell. Vi satte oss i ett väntrum med glasade väggar mot entréhallen om jag minns rätt. Jag minns inga andra som väntade, åtminstone inga barn.

Tandsköterskan i vit rock kom ganska snart och ropade upp oss/mig. Mamma och hon stannade och pratade litegrann.

Jag gick in i ett rum med öppen dörr och satte mig i tandläkarstolen där. Sicken en... Därifrån hörde jag hur tandsköterskan undrade vart flickan tog vägen? Hon trodde jag hade tandläkarskräck och därför hade gömt mig. Men nej, mamma visste var hon hade mig mentalt och anade att jag gått in i behandlingsrummet. Och där satt jag och stirrade storögt på alla instrument. Snacka om att vara nyfiken, de där verktygen var ju så annorlunda än vad jag sett tidigare i pappas verkstad. Haha... Något annat speciellt minns jag inte förutom att den manlige tandläkaren sedan kom och bad mig gapa.

Nä, tandläkarskräck vet jag inte vad det är. Ändå är det efter ett tandläkarbesök jag svimmade för första gången i mitt liv. Då hade jag dragit ut två visdomständer, något som alla (jämnåriga) sagt mig gick förskräckligt till och gjorde obehagligt ont. Men det gick det hur bra som helst förutom lite knak - men ont gjorde det inte. När jag sedan skulle lämna kliniken svimmade jag. Bara för att det gått så bra och att alla obehagliga berättelser inte infriades. Haha... Av detta är det lämpligt att dra lärdomen att inte tro på andras berättelser helt urskiljningslöst ;-)

Här är byggnaden vid Kungsvägen dära Vall´n där Folktandvården en gång  hade sina lokaler.
.
.

Inget skrammel alls

På den guldfärgade skattkistan sitter den trulige Joakim von Anka och vaktar slantarna. Tror han. Sparbössan användes av mig en gång i tiden.

Kul att hitta den igen. Trots att den är fullständigt tom ;-)
.
.

Kolonin "Norrland"

Så här stod det i ett utskick från N-lings kommun 2003:

"Vindkraftsutbyggnaden å Gabrielsberget är den största chans som getts Nordmalings näringsliv, sedan John Jennings anlade järnbruket i Olofsfors.

Då som nu, en ny epok i näringslivet med framtida utvecklingsmöjligheter.

Detta ger våra företagare, oavsett bransch, en fantastisk möjlighet att skapa tillväxt i kommunens näringsliv och därmed sysselsättning i Nordmaling.

Företagarna i Nordmaling

Sven Lundberg,  ordf.              Walther Holmgren, v. ordf."

Klicka för att läsa kommunens hela vinklade utskick.

Där, överst till höger, skriver Företagarna i N-ling om kommunens största chans i nutid. Tror ni de spådde rätt?

*****

Jag läser på nätet att det pågår forskning om maktrelationer i en förhandlings- och planeringsprocess för utbyggnad av vindkraft. Några av de spännande och intressanta frågeställningarna är:

- Maktrelationer i en förhandlings- och planeringsprocess för utbyggnad av vindkraft

Det finns en vilja hos vindkraftsföretagen att erbjuda "lokala nyttor". En del av dessa är vilseledande och det lokala (politiker och invånare) är inte bra på att hantera dessa.

Är det så att vindkraftsexploateringar oftare får avslag i områden med stark socio-ekonomisk* ställning?

Absolut svarar jag. Tror inte man får Nobelpris för att komma fram till detta. Socioekonomiskt svaga områden blir lättare överkörda. Där saknas t ex ofta verktyg för att bjuda seriöst motstånd, kunskap om projektgång, om vad offentlighetsprincipen innebär, medieträning saknas mm.


- Lokalisering av vindkraft och dess koppling till lokalbors socio-ekonomiska situation.

Hur fördelas den fysiska påverkan av vindkraftutbyggnad mellan olika segment i befolkningen? Är påverkan jämn mellan människor med olika socio-ekonomisk bakgrund eller finns det miljörättviseargument ** i förhållande till vindkraftsutbyggnad?

** Miljörättvisa är ett perspektiv som fokuserar på konflikter, makt och rättvisa kopplat till miljöfrågor. Särskilt fokuseras vilka grupper i samhället (lokalt och globalt) som generar miljöproblem och vilka som drabbas av dessa. Stor vikt läggs vid att uppmärksamma problem samt att fler grupper ska kunna delta i, och påverka, processer som påverkar vår gemensamma miljö.

* Med socioekonomisk ställning avses en persons ställning i samhällets strukturfunktionella system. Definitionen av en persons socioekonomiska ställning grundar sig på uppgifter om personens huvudsakliga verksamhet, yrke, yrkesställning och näringsgren.

Socio-ekonomisk gruppindelning som används vid folkräkningarna sedan 2001:

Grupp	Beskrivning
1	Högre företagsledande och akademiska yrken
2	Lägre företagsledande och akademiska yrken
3	Yrken på mellannivå
4	Småföretagare och egenföretagare (ej akademiker)
5	Lägre arbetsledande och tekniska yrken
6	Halvrutinyrken
7	Rutinyrken
8	Aldrig arbetat eller långtidsarbetslösa

* 

 

Ur Aftonbladet den 14 juni 2015. Klicka på bilden för förstoring.

"Föreställningen om Norrland har förändrats över tid. För några hundra år sedan sågs regionen som en mytomspunnen plats, vild, otillgänglig och farlig, men också präglad av fattigdom, nöd och svält. Landsändan har också länge setts som en underutvecklad del av Sverige, en koloni som behöver styras av en centralmakt. Som Axel Oxenstierna konstaterade under stormaktstiden: ”I Norrland hafva vi ett Indien!”.

Under 1800-talet började stat och näringsliv satsa på Norrland, med sågverksindustrier, gruv- och skogsnäring. Samtidigt började norrlänningar flytta till Stockholm."

Sveriges maktelit i Stockholmsområdet behandlar Norrland idag på samma sätt som rikskansler Oxenstierna på 1600-talet. Trots det finns i min hemby ett starkt stöd för vindkraftsbolagen, markägare arrenderar ut skogsmark till mycket låg ersättning, låg sett ur ett Stockholmsperspektiv. Alltså sett från ett socio-ekonomiskt starkt administrationscentra .

På nära håll följer jag andra vindkraftsexploateringar. Ett skogsbolag ville uppföra ett antal vindkraftverk nära mina vänners hus i Dalarna. I området har många masar och kullor sina fritidshus, människor som flyttat för att skaffa sig utbildning, gjort klassresor, men vill ha kvar band till hemorten. Många av dessa personer gjorde gemensam sak och opponerade sig, tillsammans med grannar. Man deltog som åhörare vid kommunfullmäktiges sammanträde då frågan skulle upp till beslut. Trycket var stort på politikerna som valde att säga nej till bolaget.

Här finns tankar från förra året.
.
.

Är miljardsatsningar på vindkraft räddningen för glesbygden?

Ett evenemang på Oasen dära Vall´n gick av stapeln i måndags den 18.

Journalisten Arne Müller och fotografen Erland Segerstedt har rest runt i Norrland i spåren på de stora investeringarna i gruvor och vindkraft som gjorts under det senaste årtiondet. Det visar sig att de storstilade löftena och prognoserna om jobb och utveckling inte alla gånger har täckning i verkligheten. 

Utbyggnad av förnyelsebar elproduktion är angeläget. Samtidigt har de löften och förhoppningar som spritts om vad vindkraftutbyggnaden kan betyda för den lokala ekonomin i Norrlands glesbygdsområden inte infriats och det har uppstått konflikter med bland annat rennäringen. Utbyggnaden av vindkraften  är alltså en ganska komplicerad fråga.
Välkommen att delat i diskussion efter föreläsningen!

Detta missade jag. Tyvärr, tyvärr, tyvärr.

(Arne Müller har skrivit boken Norrlandsparadoxen och driver en facebook-grupp med samma namn.)

Nu börjar exploateringarna av Norrland att ifrågasättas. Denna gång av Naturskyddsföreningen som inte tog ställning då de 40 vindkraftverken på Gabrielsberget planerades. Ornitologerna i Västerbotten (VOF) och Ångermanland (ÅOF) engagerade sig den gången och ska ha tack för det stödet! Fortfarande finns det mycket att skriva om detta vindkraftsprojekt och dess genomförande och efterverkningar här i kommunen.

.
.

Ljuv sommartid

Snart är vi framme i den grönskande årstid som de flesta här i landet tycker om. Här är bilder från en fin junidag på en fin plats.

Frodighet är bara förnamnet.

Det här är en vacker boplats, en omhuldad herrgård på landsbygden mitt i det vackra Mälardalen. När vi, ett gäng arkitekter, var här på styrelsemöte, frågade T. helt apropå och med den ålderns rätt efter mötet, om vi visste hur man målar kanten på fönsterfodren, var färgbytet sker. Vilka flera än nördiga arkitekter funderar över detta? Svaret är väldigt praktiskt och resultatinriktat, svaret är självklart för äldre yrkesmålare :-)

En hårdgjord yta med gräs i stenskarvarna. En alldeles för sällan använd markbehandling, särskilt i privata sammanhang.

 

Här bor någon som tycker om att arbeta med landskapsrum. Se hur odlingslandskapet tar vid utanför häcken med öppning som markerar den privata sfären. Detta landskap var det som min pappa uppskattade mest av alla landets landskap. Ett landskap med blandlövskog och stor öppen åkermark. Här finns 1,2 miljoner invånare på 8 388 km². I mitt födelselän bor cirka 213 000 invånare på 15 538 km². Båda landskapen har format mig och med tiden förändras min inställning till de båda landskapstyperna.

***
Nu kom jag att tänka på engelska landskapsparker, ett ideal som uppstod på 1700-talet. I England skulle där bakom häcken ha funnits ett "haha-dike". Jag var med ett gäng konsthistoriker på resa i Irland. När vi besökte en av herrgårdarna och stod där och tittade ut över ägorna och fåren som betade utbrast en av deltagarna  "I can´t see the haha-ditch". Det tyckte jag och en kollega var jättekul så vi fick oss ett gott skratt.

Ett haha-ditch eller aha-ditch är en vertikal barriär som ska ge en obruten vy över landskapet där bakom. Det ska alltså inte förnimmas. Min första upplevelse av detta engelska landskapsparks-trix var på ensamresa till Stourhead i Wiltshire där jag vandrade omkring en hel dag. Fåren betade i pastoral idyll där borta utan att komma åt växterna i parken. Jag gick närmare och såg till sist - diket. Och förstod tanken. Det är alltid mest lärorikt att förstå tankarna bakom en genomförd idé själv, utan att få den förklarad för sig. Vilken aha-känsla ;-) Det jag läst om i konstvetenskapen fick där och då kropp. Älskar sådana aha-upplevelser.
.
.

Årets berättarkommun

Nordmaling har utsetts till Årets berättarkommun 2016 i Västerbotten. Heja - berättande och integration ska ske genom att försöka lyfta fram invandrares berättelser. Hoppas det lyckas.

Berättarfestivalen är ett arrangemang i Berättarnas stad Skellefteå där många myndigheter och kulturinstitutioner medverkar: Kultur Skellefteå, Skellefteå museum, Västerbottens museum och Västerbottensteatern i samverkan med lokala arrangörer och med stöd av Skellefteå kommun, Region Västerbotten och naturligtvis EU-medel i ett projekt med namnet Kulturturism i Berättarnas stad.

HÄR finns det gedigna programmet.

Barmark i april

Vi har barmark redan i april. Fast tjälen har inte släppt taget. Om det kommer ett garail som på fotot, försvinner den snön fort. Jag tycker om lugnet med fjolårsgräs och snöflingor. Men så annorlunda det är med barmark redan nu jämfört med decennier tillbaks. Se bara.

Kan förtälja att i fredags landade den första tranan för året på lägdorna mitt i byn. Min syster som var på besök, hade aldrig sett en trana där på lägdorna mitt i byn förut. Det förvånar mig. Några tranor brukar ta paus på sin väg norrut och på hösten på flytten söderut. Förr, då det fanns många stora pärlann i byn, kunde de äta upp sig på potatisarna för att klara den låga flytten. Till odlarnas förtret. Något tranpar kan häcka ibland ute i Fjärdänget. I fjol vår besökte jag drygt 15 000 tranor vid Hornborgasjön. Coolt!
.
.

Gammart gval?

En gammal solbränd stuga
Fönster med skönt ojämnt glas med blåsor samt tunna spröjsar
Gardinkappa och halvgardiner innanför rutan
Med ålderns rätt existerar stugan fortfarande för någon framsynt person inser värdet i den
Respekt!
För stugan
För dess bevarare
För de som bodde här och som gått före och berett väg för oss
Respekt!

Stugan finns långt från min hemkommun men fortfarande i Ångermanland

Gammalt Nybygge

Timmervägga grå.
Som spåntake.
Döra omåle.
Brostega snespike.
Pirige blommer
i fönstre.

Pumpen skrik.
Mopeden skamfile.
Kon geck nerse´
bortpå myra
åre som va.
Hönsa gå å spröte
runt huggkubben.
Krusbärsbuska
full mä mjöldagg.
Mornomt mä diskvattne
åt geta.

Birger Norman
ur UTANIKRING. Dikter på ångermanländska, 1976.

Fick den av pappa samma år den kom ut. Kanske för att jag inte skulle glömma min dialekt där borta i huvudstan.

En vägstens innebörd

Jag är mycket förtjust i gamla vägar, deras sträckningar och det som hör ihop med äldre tiders vägväsende. Under en resa till det vackra jordbrukslandskapet i Bråbygden passerade jag den här vägstenen.

Grusvägen slingrade sig fram genom välskött skog och efter en kurva uppenbarades den här ristade stenen och intill denna skylt. Jag stannade och läste.

Alla jordägare var förr skyldiga att delta i de allmänna vägarnas underhåll. Stenen är ett gränsmärke som utvisar den punkt varifrån ett halvt hemman i Valstorp haft skyldighet att underhålla vägen på en sträcka av 497 alnar söderut. (Omkring 300 meter.)

1734 års lag stadgar att landsvägs bredd skall vara 10 alar inklusive diken och renar och att vägen skall: "årligen fyllas och höjas, så at vatten därå ej stannar".

Om någon slarvade med vägunderhållet kunde Kronobetjänten "med våld hans vägstycke bättra för lego och taga av honom ut som tredskas". Brast underhållet vid en bro och någon kom till skada löd lagtextens bud till den skadeståndsskyldige: "gälde läkarelön och halv fårabot".

Holmen skog satte upp skylten med denna lärorika information och ser även till att vägstenen har markerats och behålls intakt.

Tänker på gränsstenen vid gamm´vägen /Kustlandsvägen (foto ovan) samt på Plogbacken hemmavid som var gräns för byarnas snöröjning i gången tid. Hur många känner till denna vår gemensamma hembygdshistoria?

När jag nyss börjat blogga och skrivit lite om gamm´vägen sa Anki, uppvuxen här i byn och lärare på grundskolan i Lögd´ (nu nedlagd) då vi träffades under en byastämma, att hon använde lite av det jag skrev i undervisningen i sin klass. Det var ju kul. Tanken är helt rätt, det gäller att börja med barnen för att bygga upp en positiv känsla för hembygden.

Och jag tycker än mer att det är oerhört viktigt att det finns ett "sällskap" här som tar tag i de här grundläggande hembygdskunskaperna för att göra folk stolta. Litegranna historieskrivning har vi att värna om kan jag fortfarande tycka. Den hembygdsförening som fanns har övergått till att bli en bygdegårdsförening vars mål är att hålla en allmän samlingslokal öppen för alla. Inget mer.

Under den här våren har jag varit på två föredrag om historiska vägar i min nya kulturtäta mälarhembygd som släktforskarföreningen arrangerat i stadsbibliotekets samlingslokal. Gamla kommunikationsleder är livet ;-)
.
.

Kaktusrabatt att minnas

Den här stadens platsbundna marknadsföringen gillar jag. Inte digital, blinkande, rörlig, inte tryckt på papper utan arrangerad med levande växter, med suckulenter. Har man väl sett den en sommar minns man den här före detta textilindustristaden, åtminstone gör jag det. Stan är placerad på kartan!

 

 

Ett bra, vackert och stillsamt sätt att placera sin stad på kartan tycker jag.

Ohhh, om de egna kaktusarna kunde bli så här välmående!

Varje sommar planteras ett nytt tema. Kanske svänger jag förbi där denna sommar och beskådar årets tema.

Minns ni hur man i bilismens barndom och långt framöver brukade ha en välkomnande rabatt med blommor planterade vid infarten till många städer. Med stadens namn i olikfärgade penséer t ex och gärna stadsvapnet i färggranna blommor. Stadsträdgårdsmästarna hade fullt upp. Jag saknar välkomnandet med levande växter. Starkt lysande diodskyltar attraherar mig inte alls på samma sätt.
.
.

Om bildning

BRILJANT SKRIVET OM BILDNINGSBEGREPPET (relaterat till TV-serien Liv och Horace i Europa.)

"

Det första steget med bildning är trots allt inte bildningsresor, utan att man måste arbeta på att ta in all den information som behövs för att bildas – via böcker eller andra medier. Programserien inleds med att Horace säger några ord om de bildningsresor överklassens män och kvinnor fick åka på i gamla dagar, och att dessa program ska vara en version av dessa resor. Det han dock glömmer att säga är att de som åkte på dessa bildningsresor redan var bildade. De ville bara få möjlighet att se allt det de har läst om.

Steg ett för att bli bildad är trots allt: läs, läs, läs, lyssna lyssna, lyssna, och läs lite till. Det handlar om att läsa historia, se dokumentärfilmer, plöja sig igenom en stor mängd litteratur- såväl fack- som skönlitteratur och själv dra slutsatser ur eller göra tolkningar av exempelvis skönlitteratur och poesi som ingår i den klassiska bildningen. Och detta slutar inte med att man har tagit sin universitetsexamen, utan det fortsätter hela livet, så man inte stannar kvar vid samma intellekt som man hade då man slutade skolan.

(...)

Du kan ha en genetisk ursäkt till att inte vara ”vacker” men du har aldrig någon ursäkt till att vara obildad.

Jag kan ofta uppfatta okunniga och obildade personer som ointelligenta, bimbos eller himbos, men det är egentligen fel. Dessa personer är inte ointelligenta, utan intellektuellt underutvecklade, på grund av brist på intellektuell utveckling och brist på bildning (bara för att man är smart behöver man inte automatiskt vara bildad). Bildning är till för att stärka våra intellekt och därigenom stärka oss som samhällsmedborgare. Är man bildad och van vid att tolka och förstå innebörden, eller förstå bakgrunden till, olika texter, är man också mycket svårare att dupera och manipulera. Så att vara bildad är alltså ett väldigt starkt demokratiskt vapen. (...)

"

Men hur sant är inte detta! Det är en skarp och efterlängtad analys, det var ju skit att det inte var jag som formulerade det :-)

Jag har sett tre av programmen och kan bara instämma i bloggarens fullständiga recension av programserien och bildningsbegreppet. Men blogginlägget är väldigt relevant utan att förknippas med tv-serien. Intolerans och inskränkthet kan minskas med bildning vill jag tro. En gång i tiden var en önskan om bildning stark inom arbetarklassen och folkrörelser med bildningsförbund startades. Nyfikenheten ger bildning och håller en människa ung i intellektet. Bildning gör det mindre lätt att bli lurad, förledd. Bildning är ett måste för ett demokratiskt samhälle. Hur sant är inte detta!

Läs hela blogginlägget HÄR.

 . .

  Detta kan vara början på en bildningsresa.

Med ålderns rätt

Jag är så innerligt glad över att äga några stora, gamla träd. Den här ser jag från mitt hus.

Här går nötväckan upp och nerför stammen på jakt efter goda kryp under vintern. I toppen sitter koltrasten och visslar under aprilkvällar och kattugglan hoar härifrån mörka nätter i februari och tidighöst. Sidensvansflocken stannar till här och sprödkvittrar på väg till rönnklasarna intill. På senhösten trillar ekollonen ner med ett ljudligt bombardemang på tegeltaket.

Här trivs småkryp och organismer, så bra för den biologiska mångfalden. Frostiga vinterdagar står kronan som en gloria då kvistarna i motljus träffas av solens strålar. Månskensnätter syns eken med sin vida krona som svarta grafiska tecken mot den starkblå himlen. Ibland har Karlavagnen parkerat där ovanför.

Mina ekar har sett det småbrutna odlingslandskapet förändras, de har sett människor leva och dö. De har levt så mycket längre än jag, minst 150 år längre tidsrymd än lilla jag.

Det inger respekt!
.
.

Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
 
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Spela kula

av Sten Selander

ur Staden och andra dikter, 1926

Sten Selander föddes 1891 och dog 1957, medlem i Svenska Akademien från 1953. Dikten "Spela kula" är kanske hans mest kända. Lär mer om honom HÄR eller googla för att hitta än mera.
.

.

Tryggare kan ingen vara

Det är inte klokt men nu har jag hört ett nytt argument för att bo på landet.
I veckan kom det.
I de urbana och tätbefolkade miljöerna är det troligare att en terrorattack sker - än i glesbefolkade rurala miljöer. Såklart. Det är tryggare att bo på landet helt enkelt. Som exempel gavs Vindeln där hen med denna profetia varit på besök. Tanken att det är obehagligt med stora folksamlingar, som till exempel på Friends Arena, finns ständigt där enligt hen. Jaha. Så var det uttalat. Glesbygden ger trygghet. Varför vill då huvuddelen av befolkningen till städerna?

Bild lånad här

.

.

Stadsfåglar är smartare än lantisar

"Den som lever i stadsmiljö är smartare än den som bor på landsbygden. Så ser det ut att vara i alla fall om man är en fågel, närmare bestämt en barbadosfink. Det visar en ny studie som presenteras i tidskriften Behavioral Ecology.

Kanadensiska forskare lät undersöka två grupper av arten, den ena med fåglar som bodde i stadsmiljö, den andra med landsbygdsfåglar. Det visade sig att den förra gruppen både var bättre på problemlösning – en mycket viktig egenskap för djur i det vilda – och hade ett starkare immunförsvar.

Forskarna tror att en förklaring är att stadsfåglarna genom sin anpassning till stadsmiljö blivit bättre på att utnyttja resurser på ett mer gynnsamt sätt."

Denna nyhet publicerades den 22 mars 2016  i Västerbottens-Kuriren (och i flera andra dagstidningar som har TT som nyhetsleverantör).
 

Bild på barbadosfink härifrån.

Jaha minsann, är det så det är. Gäller detta även andra djur?
Undrar varför man har med en sådan nyhet med en sådan rubrik? Någon baktanke tro... Har svårt att veta hur jag ska förhålla mig.

Koltrastporträtt härifrån.

För övrigt gissar jag att koltrasten blev utsedd till vår nationalfågel efter nationell omröstning både 1962 och 2015 därför att den är så märkbar i städerna där många bor. Den trivs där lika väl som på landsbygden och förgyller de blånande aprilkvällarna. Undrar just hur det är med smartheten bland koltrastarna?
.
.

Om engagemang

Jag tycker om människor som engagerar sig för sina medmänniskors bästa, som engagerar sig men inte bara för egen vinnings skull. Människor som vågar ta ställning och inte bara flyter med. Det får mer än gärna vara kvinnor som säger sitt.

Gothtjejen Nemi citerar Winston Churchill.

"Har du fiender? Bra.

Det betyder att du har kämpat för något, någon gång i ditt liv."

.

.

Mumma för en byggnadsvårdare

Detta är ett hus som är uppfört på 30-talet. Det här gör en byggnadsvårdare glad att se. Ett stuprör med skarpa böjar, ett falsat stuprör tillverkat av en kunnig plåtslagare. Inte som dagens stuprör med spagettiböjar. Vi ser även en vattkupa i form av en omvikningskupa och en ny svart! hängränna. Hm.

Titta vilken omtänksam utformning vindskivan har fått samt panelens avslutning uppåt. Fasadpanelen i form av lockläkt är dessutom målad med linoljefärg. Bara det!

Det här finns inte på många ställen i hembygden därför blir jag extra glad att över huvud taget finna det någonstans. Det är ju omtänksamhet om sådana här detaljer vi byggnadsvårdare tittar på och vill ha. Jag har föreskrivet stuprör med skarpa böjar på ritningar sedan 80-talet. Då var de tvungen att tillverkas av en plåtslagare för varje projekt. Nu kan de köpas färdiga.

Det är alltför lätt att "älska" ett hus med själ  till döds: byta fönster, byta avvattningssystem, byta kulör till något som inte passar ålder och hustyp, byta färgtyp, byta ytterdörr, byta takmaterial. Det finns oerhört många sådana exempel.

Sen ska tilläggas att vanligast vid sekelskiftet och innan dess var att inte använda avvattning från taket över huvud taget. Regnet droppade ner på marken från den väl tilltagna takfoten / takskägget. Med en rejäl stenfot och gräs fram till den blir det inga stänk på fasaden. Så är det på morfars hus. Inga hängrännor och inga stuprör har någonsin funnits på det huset - den balansen ska jag inte rubba då den fungerat i etthundra år. Många väljer att sätta avvattningssystem på äldre hus utan urskiljning. Det kan då hända att marken rubbas och på de ställen där vattnet tas ner (ofta vid de 4 knutarna) blir det vattensjukt och grundstenarna ger med sig. Då har man verkligen skapat sig ett problem.
.
.

Lapa sol

Tog en solskenspromenad idag på lunchen bland kvittrande fåglar.

Och där låg den stilla och lapade sol i fjolårsgräset. En liten rackare som har rätt att existera jämsides med oss människor. Jag har blivit biten två gånger av huggormar men tycker verkligen inte att de ska utrotas.
.
.