SvårtSvårareSvårast

Det här är svåraste praktiska byggnadsvårdsarbete jag någonsin stått inför. Att försöka få ett målat tak att återfå sin gräng där en vägg rivits.

Ge mig uppgiften att pappspänna ett tak, att blanda till limfärg och måla papptaket med den, ge mig möjlighet att lerklina en vägg, måla med linoljefärg... Det är beprövade tekniker inom byggnadsvården.

Men ännu står modernismens material ganska outforskade. Därför var de här svårt.

Taket målades 1950 med limfärg av Teodor Mattsson, på 70-talet med en för mig okänd färgtyp av Alfred Sikström. De två målarna tapetserade och målade även samtliga snickerier. De var proffs som mina föräldrar engagerade, nu skulle jag själv ta tag i nästa ommålning.

Skarven som skapats då den avdelande väggen från 70-talet revs skulle döljas om möjlig. Jag använde gips och testade hur rätt gräng skulle fås fram: med trasa, med fingrar eller med roller. Jag valde fingrarnas avtryck. Men ack så besvärligt att jobba med gips. Vilken konsistens skulle den ha? Ganska löst blev bra på provskivan men det innebar att flagor av limfärg lossade då jag smetade ut gips på taket. Torrare gipsblandning gav fel gräng. Gips stelnar rätt snabbt och är därför lite svårarbetat.

Här är prover med gips påförd med roller, med fingrar och med trikåtrasa.

Till sist beslöt jag att ge upp försöken att få skarven osynlig och målade hela taket med den färg jag beställt från Göteborg: emulsionsfärg från Wibo. Färgen beskrivs som en gammaldags patentfärg av kokt linolja och cellulosalim med pigmenten titandioxid, lithopone och krita.

Färgen rollade jag på med roller med förlängt skaft. Den var lättstruken och 5 kg emulsionsfärg räckte till 2 strykningar med 12 timmars mellanrum. Kulören var vitare än både 50-tals och 70-talsfärgerna. På fotot syns ytan till vänster om dörren där en garderob byggdes och dolt både tapeten och takfärgen från 50-talet. Ingen del av taket på bilden är ännu inte målat med emulsionsfärg.

Med de kunskaper jag nu fått skulle jag inte ha använt gips utan endast sandpapprat ytan där väggen stått och målat med extra mycket färg med roller just där. Man lär så länge man lever. Samtidigt är jag osäker på att en målare skulle ha löst problemet. När jag talade med färghandeln fick jag tips om modern färg med "pizzeriaputs"-egenskaper som jag inte trodde på. En målerikonservator hade kanske klarat uppgiften bäst.

Tittar man noga syns skarven i taket men det här ljuset är förlåtande. Taket är klart, den uppgift jag så länge bävat inför är avklarad. Det är den svåraste uppgift jag än så länge ställts inför i mina hus.
.
.

På span efter den tid som flytt

Efter att i många år arbetat med uthus och ekonomibyggnader känns det roligt att börja på detaljnivå i bostadshusets återställande.

1950 års ytskikt uppenbarade sig idag. Det känns allt lite magiskt. Murstocken målade målar´ Mattsson från Rundvik 1950 med ett dekorationsmåleri som liknar den drickamålning som många trämöbler dekorerades med under 1800-talet.

Ja, tapeten såg ut så här med en bevarad tapetbård. Masonitetaket patenterades och målades med limfärg. Jag kan inte avgöra om det är roller eller trasa som skapat grängen. Roller var en nyhet vid den här tiden och jag undrar om målare´ Mattson som var född i början av 1900-talet hängde med i redskapsförändringen... Det är ett lite retarderat mode, inte helt i framkant, men ojojoj vad jag gillar det.

Så såg finrummet ut då jag tecknade av det så här. Hur jag som 5-åring uppfattade rummet skrev jag om tidigare.
.
.

Plockepinn

Älgjakten pågår! Jag uppskattar de konstnärliga konstruktioner som uppstår när älgpass byggs helt och hållet eller till stor del av material som finns i den omedelbara närheten. Som här i Mellansverige. Förr kunde man se sådana här pass även i hembyn men nu med många mil skogsvägar i viltvårdsområdet och god ekonomi finns de inte längre. Nu massproduceras älgpassen nere i byn och körs med fyrhjuling till sina platser i jaktområdet. De är så mycket klumpigare än en sådan här "installation".

Att sitta på pass i en sådan här luftig konstruktion ute på en färggrann myr borde vara en stor naturupplevelse. Något som en del av den gamla stammens jägare säger sig vilja ha, naturupplevelser alltså.
.
.

Personligt plåttak

Vilket läckert plåttak jag åkte förbi utefter en bortgömd och "bortglömd" vägsträcka. Smäckrare takfot eller takskägg går inte att få.

Det lever i farozonen. Sådan här innovativ folklighet med personligt uttryck går knappast för sig i likriktningens land, eller...
.
.

Eternity

 

För evigheten, eterneller. Xerochrysum. For ever.
.
.

Odlade skönheter

Jag plockade med en hel del blommor inför resan norrut. Nu står de grupperade i buketter lite här och där för att njutas av.

Detta är årets älsklingsdahlia.

Kärleksörten är här blandad med vilda naturens renfaneknappar.

Sommarastrarnas välavvägda kulörer är finfina med eller utan en kompletterande dillkrona.

Ännu en dahliabukett, här med tre olika sorter.

Den här lilla buketten bangar ut färgkoden för de övriga blommorna men hur glad blir man inte av ringblommor, olika krasseblommor, dill och marockansk mynta...
.
.

Frost

Första frosten är kom inatt. Morgonen är skimrande vacker. Hösten tilltalar mig mycket, lugnet sänker sig över tillvaron.

 Iskristaller täcker marken ända tills solen letar sig fram och får dem att smälta.

Inne står mina många buketter några dagar till. Här är det snarare värmen från den vedeldade kaminen som tär på växterna.
.
.

Svenskheten symboliserad

Finns det något med mer "svenskt" än en orange trähäst?

Egentligen är det här ett fantastiskt hantverk även om maskiner används vid framställningen i lilla byn Nusnäs. Jag såg i alla fall inga laserutskurna figurer utan det var bandsåg som användes. Hela processen var öppen för besökare och för fotografering. Här visas endast två foton.

Jag köpte en ofärdig och vackert kantig trähäst och målade den ultramarinblå med matt yta. Eller Kleinblå kanske. Bara för att vara tvärs emot. Den blev mycket vacker.

Var det hädiskt? Det finns de som inte tycker om att man leker med svenskheten.
.
.

Museiman

Min far hade en stark önskan att se Öresundsbron, som invigdes sommaren år 2000, intresserad som han var av broar bland mycket annat. Det här ledde till en resa genom Jylland, Fyn och Själland tillsammans med en gemensam bekant.

Vi med bilfärjan Göteborg - Fredrikshamn. Att strosa i sanden på Skagens udde i skymningsblått ljus var en skön början. Dagen efter kom vi till Sankt Laurentii ödekyrka, "den tilsandede kirke". En annan kyrka vi besökte var Mårup kirke i Lønsrup på västra sidan av Jylland. En speciell upplevelse då kyrka med kyrkogård var på väg ner i haven eftersom klinten undergrävdes av havets vågor. Vi hann se den utan och innan men nu är den borta. Med risk för att den skulle störta 70 meter ner i havet monterades den senare ner sten för sten. Det hela var klart 2015.

Tollundmannen

Så småningom nådde vi Silkeborg där vi övernattade. I familjen har vi sällan eller aldrig i förväg bokat hotell eller vandrarhem då vi rest runt. Så inte heller på denna resa. Med det sättet att resa kan man improvisera mycket mer än om rutten är beslutad i förväg, det är ett sätt som jag fortsatt att resa på. Inget "all-inclusive", tack. Dagen därpå besöktes Silkeborg museum och Tollundmannen som var ett fantastiskt lik från si så där 300 f Kr. Här tog pappa fram sin Instamatic ;-)

Så klart besökte vi Himmelsbjerget på 147 meter som tidigare sas vara Danmarks högsta berg. Ganska pluttigt om man kommer från norra Sverige alltså.

Harald Blåtands Jelling med kyrka, gravhögar och runstenar besöktes förstås, världsarv sedan 1994. Där glömde pappa sin keps på en matservering där vi stillade hungern. Han kom på det då vi lämnat den lilla staden. Vi hör av oss dit då vi kommer hem igen, sa vi. Men tro hur glad farsan blev - då han nådde hemmet i Västerbotten fanns kepsen redan i ett brev i postlådan. Den vänlige ägaren, som vi hade kommit i slang med, hittade namn och adress inne i kepsen som var noggrant märkt.

Koldinghus slott ville jag till. Där har ett annorlunda restaureringsideologiskt grepp tagits vid återställandet av slottet som nu är arkeologiskt och historiskt museum.

Faaborg museum, ett underbart litet färgstarkt konstmuseum på Fyn från 1915, ett besöksmål för arkitekter. Arkitekt var Carl Petersen. Vi bodde i den lilla fynska stan.

Bron över Stora Bält mellan Fyn och Själland körde vi naturligtvis också över. Tänk om den funnits den 1658 då Karl X Gustaf  tågade över isen och riskerade livhanken på den svenska armén. Det var "bara" två kompanier som gick genom isen på Lilla Bält den gången.

På Själland tänkte vi besöka Ringsted kyrka, invigd 1070, som är den första tegelkyrkan i Norden. Vi stannade till men där pågick bröllop så vi såg inte det inre. Kyrkan var större än jag föreställt mig utifrån bilder. Den där kyrkointeriören återstår att besöka för min del.

Lejre arkeologiska friluftsmuseum ville jag visa pappa då jag tyckte om stället som jag ensam hade besökt flera år tidigare på en ensamresa ut i Europa. Ytan är stor med långa gångavstånd vilket skulle ha blivit för mycket för den gamle mannen på 84 år. Pratade med kvinnan i receptionen, som kände igen mig sen det förra besöket, och fick lov att försiktigt köra in bilen om jag tog hänsyn till de andra besökarna.

I närbelägna Roskilde bodde vi på det nybyggda modernistiska vandrarhemmet alldeles i smeten med Vikingeskibsmuseet och domkirken nära inpå som båda fick besök dagen därpå. Margareta I, kung Byxlös, som regerade i Norden många år under 1300-talet, är en av de kungliga dignitärerna som är gravsatt i katedralen. (Ni har väl sett hennes gyllenduksklänning som förvaras i Uppsala domkyrkas skattkammare? Det har jag. Så klart ;-) )

Danhostels vandrarhem med Roskilde domkyrka i fonden.

Sen en snabb tur in i hjärtat av Köpenhamn med Nyhavn och därefter äntligen Öresundsbron som ju var resans ursprungsmål. Hur glad är jag inte över att den där önskeresan verkligen blev av innan det var för sent.

Vid Malmö C lämnade vi av vår medresenär som tog tåget vidare mot nordväst. Vi två kvarvarande fortsatte till Ystad och tog in på vandrarhem, besökte Kåseberga och Ales stenar på kvällen och strax efter såg vi ett fascinerande skådespel sittande i bilen då ett häftigt åskväder drog förbi. Tidig morgon efter körde vi in till Malmö där pappa satte sig att läsa på nya stadsbiblioteket av Henning Larsen Tegnestue (som även ritat Arkitekturskolan och Bildmuseet i Umeå för att nämna arkitektur i norra Sverige.) Själv ägnade jag dagen åt att besöka Bomässan Bo01. Detta var således 2001 och Turning Torso av Santiago Calatrava hade börjat byggas.

På eftermiddagen drog vi norrut. Körde natten igenom men tro det eller ej - då vi nådde Älmhult på väg mot Diös ville min gamle far se Råshult. Självklart svängde jag av. Att komma till Carl von Linnés barndomshem där och då var en upplevelse i sig, en folktom och vacker dunkel sommarnatt. (Det mindes jag när jag deltog i ett planeringsprojekt där inför Linnéåret 2007. Att planera för att man ska nå platsen till fots från bilparkeringen som kom att ligga en bit bort är självklart, osynlig från den lilla 1700-tals gården.) Under resten av nattens bilkörning blev jag underhållen med gamla slagdängor från farsans ungdomstid för att inte skulle somna vid ratten. Själv saknade han körkort.

Jag tänker ibland tillbaka på resan och inser våra likheter. Motorer och sport höll vi oss ljumma inför. Vi hade flera gemensamma intressen och båda hade vi åsikter om vad som skulle ses. Ingen styrde helt och hållet men kom med förslag och det var berikande med de gemensamma kulturhistoriska intressena. Kan idag sakna en sådan resekompis, faktiskt...
.
.

Vad händer med resten av Sverige?

Nationalekonomen Johanna Nilsson och företagsekonomen Maria Lillieström har recenserat första av tre avsnitt av tv-serien "Resten av Sverige".

Det är viktigt och finns att läsa HÄR .

Måste alla på landsbygden vara kreativa? Måste initiativ för att överleva komma från landsbygdsborna själva? Går det? Vi har initiativtagande människor på olika platser men vad händer med bygder där denna initiativförmåga och samarbete saknas? Kommer endast orter med gemensam kreativitet att fortsätta finnas kvar? Vad händer med de övriga? Livsmöjligheterna ska inte dikteras av enskilda individer. I städerna behövs inte kreativitet hos samtliga invånare. Långt ifrån. Ska och kan landsbygden överleva genom bidragsberoende? Nej, hävdar jag.

Den positiva kreativitet som finns i ångermanländska Edsele med omnejd kan inte finnas överallt. Där har man byggt ett slakteri (som jag för övrigt besökt), där har man kurser i landsbygdsfrågor, man har skapat Nipakademin. Man säljer köttlådor till framsynta restauranger och människor i storstäder. Den starkast drivande kraften har jag uppfattat är en visionär, utflyttad stockholmare. Hur går det för bygder där en drivande kraft saknas? Måste de dö ut? Att kunna leva på landsbygden ska inte vara beroende av enstaka eldsjälar, det fungerar inte i längden. Det måste till en strukturell förändring.

Att se problemen är inte så svårt för oss som bor på landsbygden, glesbygden. Att se och förstå strukturerna som ytterst kringskär möjligheterna kan vara så mycket svårare. Men för att kunna få verktyg till att förändra situationen måste vi förstå de där strukturerna. Erfarenhet från exploateringar i hembyn har fått mig att se och förstå orättvisor, både utifrån kommande och inte minst de inbyggda som finns inom bygemenskapen. Det har varit en chockerande upplevelse att inse detta.

Det är två avsnitt är kvar av "Resten av Sverige". Programserien har skapat diskussion redan innan det första programmet gick ut på svt Play.
.
.

Sådana är dom, de norrländska männen

 Denna story går runt i sociala medier.

"En norrlänning som hade varit fast på en öde ö satt på stranden och tittade ut över havet som vanligt. Då plötsligt såg han en prick på horisonten. Han tänkte för sig själv, ”Det är i alla fall inte ett skepp det där.”

I takt med att att pricken blev lite större så började han tappa hoppet. Först tänkte han att det kanske var en liten båt, sedan en flotte. Men det var för litet. Till slut bröt en figur vattenytan nära stranden och en person i dykardräkt gick upp på stranden.

Figuren lade av sig syretanken och masken och drog ner våtdräkten. Under visade sig en underbart vacker blond kvinna. Hon gick fram till norrlänningen och sa, ”Säg mig, hur länge sedan var det du tog en snus?”
”Över tio år” svarade den förbluffade norrlänningen.

Med de orden så drog blondinen upp dragkedjan på en vattentät ficka på sin vänstra ärm och drog fram en oöppnad dosa lössnus och gav den till norrlänningen. Långsamt öppnade han dosan, bakade en prilla och stoppad in den under läppen.
”Saatan,” viskade norrlänningen och njöt av prillan. ”Jag hade nästan glömt hur gott en snus kunde vara.”
”Hur länge sedan var det du fick en sup hembränt?” frågade blondinen.
Skakande svarade norrlänningen, ”Över tio år.”

Och med de orden drog blondinen upp dragkedjan på en vattentät ficka på sin högra arm och drog upp en flaska med en genomskinlig vätska i och gav den till norrlänningen. Han öppnade flaskan och tog en djup klunk. ”Saatan!” utropade han. Det här är verkligen fantastiskt.”

Nu började blondinen sakta dra ner dragkedja fram på sin våtdräkt. Hon tittade på den darrande mannen och sa, ”Och hur länge sedan var det du fick dig en härlig åktur?”
När han hörde det föll norrlänningen ner på sina bara knän med tårar i ögonen och sa, ”Det var då som faan! Säg inte att du har en snöskoter med dig!”

***

Jomen, det var väl det vi alla visste - sådana är den "norrländske" mannen. 

Det enda han kräver är snus, sprit och motorfordon. Sådan är bilden av norrlänningen. Trög. Jag vill inte gärna dela den bilden trots att jag delar storyn här på bloggen. Jag har så många exempel på hur norrlänningar häcklas och tycker inte att vi själva ska sprida den bilden.

Då är det så märkligt i mina ögon att det var just norrlänningar i min hemkommun som tyckte att historien var okej. Den delades på nätet, jag tog tag i frågan och tyckte inte synen på norrländska män var okej i storyn - tomma bakom pannloben, pantade idioter. Ingen annan (av de få som kommenterade) tyckte som jag utan menade att norrlänningar tål att skojas med. Därför att verkligheten är den att vi "norrlänningar" var/är "efterfrågade på arbetsmarknaden i södra Sverige pga att vi är duktiga på att arbeta och är ansvarstagande". En annan menade att "vi anses ärliga och pålitliga, rekorderliga. Den attityden möts man av där nere (i Sthlm)."

Vi norrlänningar är "rejäla". Jodå. När vi befinner oss söderut i landet. Arbetsamma. Snälla. Protesterar inte. Gör som arbetsgivaren säger. Men hur betraktas man som kvarboende "där uppe"?

Senast jag personligen hörde en åsikt om norrlänningar var när en kollega här i Mellansverige (Skånefödd) för lite sedan menade, då vi kom att diskutera landsbygdsboende och skolor, att till den norrländska landsbygden flyttar väl bara grundskolelärare som inte har den bästa kompetensen (underförstått de får inte jobb någon annanstans). Därför skulle hon aldrig välja att sätta barn eller barnbarn i en byskola, och på inga villkor i "Norrland".

De som bor kvar i hemkommunen möter inte den attityden och får därmed en annan bild av sig själva och hur de betraktas av "sörlänningar". Förvisso handlar det hela även om vilka socio-ekonomiska grupper man rör sig i och tillhör.

Orden påverkar "tänket" och hur vi uppfattar oss själva. Därför blir jag ledsen då jag märker att människor i norr skrattar åt historier om dumma, bombade, urblåsta norrlänningar som handlar om dem själva. Alltså - har "norrländske" mannen något vettigt bakom pannloben att dela med sig av? Det är obehagligt att tänka att jag växt upp i en så torftig bygd och omgivning! Det "stänker" över på mig som känner mig normalbegåvad. Är jag alltför lättkränkt? Det är ju så vanligt att bli kränkt numera.

"Ibland blir jag anklagad för att märka ord. För att tillskriva orden en allt för stor betydelse. När jag kommer med mina kritiska granskningar av (...) möts jag inte sällan av reaktionen att orden inte är allt. Det är vad som görs som räknas. Visst kan jag till viss del förstå kritiken. Visst är det görandet som spelar roll. Jag tror bara inte att orden är oskyldiga. Att orden sätter ramar som görandet görs innanför. Visst kan görandet också påverka orden som används, men det är inte alltid så lätt. Jag tänker att orden är ett görande i sig."

Håller fullständigt med den här bloggerskan från "Norrland" i sak fastän det inte handlar om synen på "norrlänningar" utan om forskning (och jämställdhet). Sak samma. Det är nåt med orden och hur vi använder dem.

Nå, byt nu ut ordet norrlänning mot västgöte i historien ovan och se om den blir lika rolig!
.
.

Om de egna rötterna

Jag funderade lite mer om släktgårdar efter att ha läst en krönika om just detta. Hur många gamla släktgårdar finns bevarade inom familjen i Ångermanland, i Västernorrland, i Västerbotten. Något svar gick inte att hitta på nätet men jag ramlade över det här radioprogrammet om att ta över eller sälja en släktgård.

"Stina och hennes syskon äger ett släktställe tillsammans. De andra vill sälja. Men kanske inte Stina. För henne handlar det om känslor och familjehistoria. Och nu vet hon inte vilken väg hon ska gå.

Stället har funnits i släkten i över hundra år och mycket omsorg och kärlek har investerats i gården. Stina är rädd för att skära av sin egen historia om de säljer. Hon känner också en plikt gentemot tidigare generationer att fortsätta att vårda stället. Samtidigt som hon inte vet om det är praktiskt och ekonomiskt möjligt för henne att ta över själv. Och kanske är det inte heller bra fastna i det som har varit."

Minns min egen vånda då jag som 19-åring flyttade till Sthlm och hur jag kände när jag började fundera över framtiden och hur situationen skulle bli när föräldrarna hade gått bort eller inte klarade av att sköta hemgården längre.  Ständigt denna oro. Familjen pratade ganska tidigt om framtiden, sökte upp rådgivning. Att min syster var aldrig intresserad av att ta över blev ganska snart tydligt. Hon hade alltför trista upplevelser av byn för att vilja göra det. Och när det väl blev aktuellt ville hon bo i staden för att barnen skulle få gå i en friskola med bra pedagogik. Hon ville också bo så att barnen i möjligaste mån slapp skjutsas långväga till olika aktiviteter.

Minns sorgen när en vacker släktgård vid en sjö i Västergötland, som tillhörde en nybliven väninnas släkt, skulle säljas. En välhållen gård med snickarglädje, fina gamla tapeter och möbler. Hur ledsen och maktlös hon var. Hur hon som sista farväl ville fira sitt bröllop där. Det blev en fin fest.

Jag minns hur en arbetskamrat från Västernorrland berättade om syskonens gemensamma beslut att barndomshemmet skulle säljas. Han kände inget vemod över detta.

HÄR kan man, för den som vill, lyssna på halvtimmes-programmet om att sälja en släktgård.

Bild härifrån.

Hur skapas en "norrländsk" identitet? Hur kan vår nordliga landsända få en historia och inte bara ses som en landsdel av obearbetade naturtillgångar och nybyggare som varken har rötter eller anor. Om detta med rötter och kärlek till en plats handlade den här bloggens tredje inlägg om, det var i mars 2009.

.

.

Naturligt

Råkade passera ett stort gäng flugsvampar. Här är några. Tänk om man kunde spara de här snyggingarna på samma sätt som lavar och stenar.
.
.

Natur i box

Jag samlar på natur i liten skala, tycker om mossor och lavar. På mitt kontor en burk med olika lavar som föll ner från de gamla träden utanför i vårens vindbyar. Lavklädda stenar från mitt eget skogsskifte finns också på plats som en påminnelse om skogen i norr.

Samtidigt vet jag på att skogens situation förändrats så här i hemlänet mellan 1950 och 2013. Kalavverkningar, byggen av skogsbilvägar och så småningom någon skyddad areal. Se här:
http://www.svt.se/nyhetsklipp/lokalt/vasterbotten/article10365969.svt
.
.

Träffsäkert

Haha, det här är vad som väntar mig som pensionär: Träffpunkt sopsortering vid Miljöstationen. Nu när Posten och lanthandeln inte längre tar sitt ansvar som mötesplats.

Träffsäkert, Bärnarp!

.

.

Jugendbeslag till min valnötsådrade byrå

Nu har jag bytt möbelhandtag på nedersta byrålådan. Igen. Jag fick ju inte tag på ett jugendbeslag med nyckelhål tidigare utan köpte ett utan och monterade det. Det blev så här och ganska nöjd var jag.
Fick en kommentar på det inlägget:

Anonym10 januari 2016 15:33

Hej, letar själv beslag till en byrå och hittade din blogg. Det finns faktiskt identiskt beslag som du köpt till din byrå, men med nyckelhål här: http://www.specialbeslag.se/mobelbeslag/mobelhandtag-med-nyckelhal-85-mm Mvh Ella

Tack Ella! Jag känner dig inte men är väldigt glad över att du engagerade dig genom att lämna en kommentar.

Nu är det tidigare beslaget i sin tur utbytt till det som syns fotot nedan:

Art. nr: 09.G5020B2013-CF

Möbelbeslaget kommer från Specialbeslag, beställde beslaget via deras webshop. Leveransen som kom innehöll fel möbelhandtag. Jag tog kontakt via telefon och utan problem lovade den tillmötesgående säljaren, efter att ha tittat på ordern, att skicka det jag beställt eftersom de skickat fel. Snacka om att vara serviceinriktad! (Är det någon som behöver ett sånt här beslag som jag nu har till övers så kontakta mig så skickar jag med post.)

Det är fantastiskt så lätt det är att komplettera hus, möbler och inventarier numera. Byggnadsvården gör stora framsteg.

.

.

Kännedom om ett tidigare liv

De här två, på den tiden, små jäntorna, fick en sommar vara med och hässja hö med sin morfar. Jag ansåg det viktigt att de, som inte är landsbygdsbor, skulle få en inblick i hur deras förfäder en gång levt sitt liv. Visst är det väldigt viktigt att förstå sin bakgrund även om man som vuxen kommer att syssla med något som ligger långt från jordbrukande.

Den äldsta skrev till och med dagbok och lärde sig stava till hässja, räfsa, slåttanna och de lärde sig dessutom skillnaden mellan gräs och hö. Bara det!

Linhässjan är klar och en halvdag med annorlunda innehåll gick mot sitt slut.

Efter att en av jäntorna hade ramlat ner från hölasset på det låga cykelkärran (cykelkärre´som vi säger) ville båda bära cykelhjälm :-)  Ja, livet förr var inte alltid lätt och arbetsmiljön hade inte det skydd som man är van idag. Bara det var en erfarenhet att ta med sig in i vuxenlivet.
.
.

Höstsysslor

Drottninghuset. Salen N.3 nedra botten.
Konstnär: Sjöberg, Josabeth (1812-1882)
Material och teknik: Akvarell
Underlag: Papper
Mått i mm: 350x430

Bild från Stockholmskällan

I beskrivningen till akvarellen står det så här:

Höstsysslor, fönstren tätas och eterneller utplaceras samtidigt som golven skuras. Rummet är fullt av aktiviteter, en gumma mäter upp lakansväv med en alnstock, en annan tråcklar foder till en färdigskuren klänning, en blir behandlad med blodiglar medan en annan lägger patiens. Drottninghuset eller Ulrika Eleonoras hospital låg på Brunkebergsåsens klippiga norra del, en välgörenhetsinrättning.

Stiftelsen Drottninghuset tillkom 1686 för att bereda hem främst för äldre kvinnor och uppkallades efter drottning Ulrika Eleonora d ä. Huvudbyggnaden är Stockholms äldsta ännu fungerande välfärdsanläggning. Ritades av M Spihler, uppförd 1689. Ombyggd 1775, arkitekt C F Adelcrantz. De ursprungliga sovsalarna har efter senare  ombyggnad ersatts av små moderna lägenheter för bättre bemedlade äldre. Läget vid Johannes kyrka på Norrmalm är åtråvärt.

***

För mig innebär höstsysslorna bland annat att sätta in innanfönstren men först ska alla rutor putsas. Det har jag gjort i helgen i min sydligare belägna gård. Nu kan höstkylan komma :-)
.
.

Sandsten - röd och grå

Det var kulturarvsdagen nu i söndags den 11 september. Detta utnyttjades och jag lärde mig en hel del om slipstenstillverkning. Jag var ute på äventyr och fick inblick i ett nytt område vilket alltid är intressant. Våra svenska arbetslivsmuseer är ofta besöksvärda.

Här något väldigt lite om ett gammalt hantverk.

Röd sandsten användes i slipstenarna som höggs i Orsatrakten. Dagbrotten var många och små. Mönstret på slipstenarna har två viktiga funktioner. Gissa vilka? Eller är det bara förspilld manskraft?  ;-)

Ett liehölster var bra att ha för att frakta nyslipade lieblad i då bonden skulle ut på slåtter långt från gården. Hölstret hängde i en läderrem över axeln.

Orsa socken/kommun har tre slipstenar av röd sandsten på sin vapensköld. Slipstenstillverkningen var ett stort hantverk en gång i tiden i Orsa och på Gotland (grå sandsten). De två slipstensmuseerna finns i Mässbacken nära Skattungbyn, Orsa och i Kettelvik nära Hoburgen, Gotland. Så klart jag besökt båda ;-)

Det är gotländsk sandsten i slipstenen jag använder på gården.
.
.

Salem-kapellet

Det här är ett vykort med gamla Salemkapellet i Mo. En byggnad jag aldrig sett i verkligheten. Inte heller har jag sett folkskolan, en träbyggnad som stod mitt över vägen. Kapellet revs och på samma plats byggdes detta...

...som är dagens baptistkapell i Mo, Salem. Man ville ju följa med sin tid. För några år sedan byttes det röda lerteglet på taket ut mot svart takpanneimiterande plåt. Och tro det eller ej - jag gav ett bidrag till bytet vilket gnager i mig ännu. Det känns helt enkelt inte bra. Men det var så här - numera är kapellet, där det fortfarande firas gudstjänster, även samlingslokal i byn. Och här framför firar bygdens byar gemensamt valborgsmässoafton numera. Efter brasan knallade man ner i bottenvåningen för att dricka kaffe med dopp. Betalningen för fikat lades i en korg där det stod att pengarna skulle gå till omläggningen av taket. Plåt i tegelimitation skulle det bli. Något alternativ erbjöds inte annat än att låta bli att betala förstås. Hur jag än hade gjort blev det fel. Det var nog bara jag som stod inför detta moraliska dilemma den kvällen.

När jag vidareutbildade mig genom att läsa restaureringskonst på Konsthögskolan kunde jag inte låta bli att vid ett tillfälle förhöra mig med professorn i restaureringskonst om han någon gång hade känt sig som bakåtsträvare. De kvalificerade restaureringsprojekt som engagerade honom handlade om att värna det byggda  kulturarvet, om att bevara. Frågan kom sig av att jag rätt ofta, i de icke-akademiska bekantskapskretsar jag också umgicks i, förstod att jag ibland betraktades som just en bakåtsträvare och nostalgiker. Ordagrant hur svaret löd minns jag inte. Men utan tvekan kände han sig som en spjutspets in i framtiden med sin kunskap om gamla hus, byggtekniker och viljan att bevara detta till framtidens människor. Han menade att han låg före de eventuella belackarna. Helt klart. Så sant.
.
.