Bildning

Jag läste en utmärkt ledare härom dagen. Ledaren initierades efter att tredje programmet i serien Idévärlden visats på SVT1, en programserie där man försöker få till en diskussion i intressanta frågor, nu senast om bildningsidealet. Det enda sättet att skaffa sig bildning är att läsa, kontrollera källor,  träffa andra människor i öppna diskussioner, reflektera, analysera och vara beredd att tänka om med de nya erfarenheter man fått genom att läsa, träffa andra människor i öppna diskussioner, reflektera och analysera.

Under åren som hemmansägare har jag fått många anledningar att tänka över detta med bildning och är lite skrämd och förvånad över vad jag insett.

Civiliserad kultur eller snobbismens högborg? Foto Fredrik Sandberg/TT

Det tredje avsnittet av SVT-programmet ”Idévärlden” har titeln "Den högre utbildningen i Sverige befinner sig i fritt fall" (29/1). 

Åklagare är historikern Dick Harrison, som i flera år har anklagat Sverige för att sakna bildningsideal. På de anklagades bänk finns universitetsrektorer, den högre utbildningens finansieringsmodell och tidsandan i samhället i allmänhet.

Problemet är att Harrison har rätt, men att det inte nödvändigtvis betyder att han kommer att få rätt. I alla fall inte förrän våra ättlingar nedtecknar vår historia.

Under århundradenas gång har de som har haft tid och råd ofta satsat på att bilda sig. Från överklassens antikenideal på 1500-talet, som anammades av den växande borgerligheten på 1800-talet, till det tidiga 1900-talets arbetarrörelse, som såg kunskap som vägen till ökat självförtroende, omgivningens respekt och politisk makt.

I dag är det tvärtom. Bildning och kultur klassas inte som tecken på civilisation och förfining, och det ses inte med blida ögon om kunskap ger tolkningsföreträde. I stället präglas vardagen inte sällan av kunskapsförakt, där det är häftigare att säga att man inte var något ljushuvud i skolan, men att det minsann har gått bra ändå, än att förklara att man har kommit dit man är genom hårt plugg.

Inställningen är (tyvärr) inte unik för Sverige, vilket blev ovanligt tydligt för några veckor sedan när en tecknad bild från The New Yorker spreds i sociala medier. Den föreställer en flygplanskabin där en man agiterar: ”De dryga piloterna har tappat kontakten med vanliga passagerare som oss, vem av er tycker att jag ska flyga planet i stället?”

Flera händer i luften.

Även om teckningen är skruvad visar den på absurditeten i att negligera och relativisera kunskap, och likställa åsikter med fakta. Då blir det som människor kan och vet allt mindre viktigt – det finns väl ingenting som säger att en historieprofessor är bättre på historia än jag? – vilket i sin tur skyndar på urholkningen av bildningsidealet.

Varför ska man lägga tid och energi på att förkovra sig, om den sortens lärdomar rankas lägre än den egna upplevelsen och sunt förnuft?

Dick Harrison liknar situationen med ett "träsk" av obildning och okunskap, vilket motverkar nyfikenhet, viljan att ta reda på mer och skapa sig en djupare förståelse för världen. Det är inte i den myllan det föds innovationer, som smarta telefoner, skyskrapor och ångmaskiner. Attityden håller oss snarare kvar på stenåldern, vilket dock inte är det största problemet.

Okunskap är en gynnsam grogrund för auktoritära ledare, populism och historieförvanskning. Finns det inga sanna fakta, finns det heller inga falska. Bara olika sätt att tolka och se på verkligheten.

Därför behöver både borgerlighetens och arbetarrörelsens bildningsideal dammas av och fräschas upp. Framtiden är för viktig för att lämnas åt okunskapen.

.
.

Just så.

Dokumenterad kulör

Vid ommålningen av taket lämnade jag kvar en prick med 1950 års takfärg. Den var gråare än den emulsionsfärg jag använde. Strukturen efter rollern år 1950 finns kvar - det var en viktig sak att bevara in  i framtiden. I det stora hela syns inte den där pricken men det är viktigt för mig att dokumentera. Det är så lätt att bara måla över allt och glömma att dokumentera det som var för att minnas hur det en gång var. Även den gamla tapeten finns kvar på ett ställe där jag bara spänt upp den senaste tapeten utan att klistra - en lucka till det som var.

Lätt som en plätt att sätta en möbeltass med klister lätt mot originalfärgen och sen rolla över den nya färgen. Inget framskrapande behövdes för här hade en platsbyggd garderob gjort att den gamla färgen sparats. Det gäller dock att ta bort "klisterlappen" snart så den inte fastnar så hårt att den tar med sig färgen man vill bevara.

 
Man kan skönja en lite gråare prick men det är inget som stör ögat.

Färgtrappor är vanligt att använda vid restaurering av kulturhistoriska byggnader. De brukar placeras så osynliga som möjligt. Är det många snickerikulörer som tas fram är ett sätt att skrapa fram färgtrappan på ett dörr- eller fönsterfoder som sitter på gångjärnssidan av dörren för att inte synas då dörren står öppen.
.
.

Goda råd är gratis!!!

Har ni läst den här skriften, ni ägare av bondgårdar och ekonomibyggnader? Lantbrukets byggnader - hur man vårdar sina hus är gratis och framtagen för norra Sverige men tipsen är i stort nationellt användbara.

Vill vi ha en levande landsbygd?
En trakt dit människor söker sig - endera som boende eller som besökare?
Vill vi generera goodwill?
Vill vi utan ett ord tala om att vi älskar vår bygd, genom att ta väl hand om det vi har i vår ägo?
Vet vi om att det finns de som reser till en trakt eller köper en fastighet för att där är landskap och byggnader välskötta och tilldragande?

Det här en skrift för alla med äldre jordbruksfastigheter, som vill sköta dem med rätt metoder och material. Tar man vara på de råd som ges här kan vi få en vacker och efterlängtansvärd landsbygd där många trivs då där är genuint och vackert. Lantbrukets byggnader är på många orter alldeles för underskattade och tillåts därför förfalla om de inte används. Eller så byggs de om med fel material då man har glömt hur gamla konstruktioner fungerar. Till exempel har betong stjälpt fler gamla hus än det hjälpt.

Ladda ner skriften HÄR eller genom att klicka på bilden alternativt hämta den i pappersformat på ett länsmuseum. Den är fylld av värdefull information. Utöver den här skriften kan man hitta många flera utmärkta hantverksblad och skrifter om man håller hus. Enjoy!
.
.

Fastbandhage gone

Det hände sig på en biltur ut mot havsbandet och Långron, att jag på höger sida långt in bland träden skymtade kvarvarande rester av en gammal inhägnad, en fastbandhaga/trägärsgård, 20-30 meter från vägen. Det blev till att stanna, titta och fotografera det jag såg då, 2005. Tanken var att kanske åka tillbaka vid tillfälle för att göra en uppmätning, gärna med någon annan kulturhistoriskt intresserad i bekantskapskretsen. Inte blev det så.

Nu är både den djupa granskogen och självfallet resterna av den gamla fastbandhagen borta. Utan att den blivit dokumenterad annat än på dessa foton. Jag har naturligtvis inte koll på hela kommunens skogar, men med vetskap om hur läget är i min del av trakten, inser jag att det inte finns mycket, om ens något, kvar av äldre inhägnader.

Gärsgårdarna ser ju olika från bygd till bygd. Vem känner till hur fastbandhagar byggdes här i norra Ångermanland? I Västerbotten vet man inte vad en fastbandhaga är, för där säger man skihaga.

Kalle Sandman (1906 - 2000) berättade på min förfrågan om hur man gör fastbandhagar, något han kunde. När dåvarande "hembygdsgården" dvs. bygdegården invigdes 1980 var han en av dessa äldre som visade upp hantverk av olika slag. På min fråga långt senare förklarade han hur många kvarter det skulle vara mellan störparen, hur många famnar lång jässeltroe bör vara, gav tips om hur man börjar och avslutar en gärdesgård. 

”Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”, lär n’Jacôpp Ors´n här i byn ha sagt när han påbörjade en fastbandhage för att hägna in en jal. Allt enligt Kalle.

Min sagesman farbror Kalle berättade att det var vanligt med fyrdelning av slanorna men både klyvning i två delar eller hela slanor användes. Till vidjor användes gran eller ene. Granvidjor måste värmas innan de snurras men är de av ene vrids de lättrörliga utan uppvärmning.

Enbuskar blir aldrig stora här i norr och de sparas i möjligaste mån när man arbetar med skogen för de är värdefulla. Detta poängterade min pappa när vi rörde oss i skogen tillsammans.

Jag har skrivit om bäste grannen Kalle minst två gånger tidigare: På veabacken samt Sommar och sol. Och om fastbandhagar t ex här. 

 

 

Frågor:
Rundvirke eller kluvna slanor?
Hur tätt är det mellan stöden?
Har vidjor eller ståltråd använts vid hopfogningen? Vilket träslag består vidjorna av? (Att här användes ståltråd istället för den äldre sortens vridna vidjor tyder på att den här är från 1900-talets första hälft och att korna ännu släpptes ut på skogsbete under somrarna.)
Hur hög var gärdesgården ursprungligen?
Hur tät var gärdesgården ursprungligen?
osv...

Jodå, nu är allt nu borta, kalhugget och markberett, det skedde ifjol i skogsägarföreningens regi.

Det ska fan vara mån om kulturhistorien här. Hur många är inte de fiskebodar, båthus, soldattorp, inhägnader, lador, originalfärgsättningar, inredningar, fönster, munblåst glas, vägar och stigar, ja även växter, jag sett försvinna bara under min förhållandevis korta levnad...  Här i bygden vill man hänga med, man vill ju vara modern. Det är ett otyg för den egna identiteten.
.
.

Hur lång tidsrymd tar det för tankegods att förändras?

 Klicka på bilden om du vill ha den större.

Jag satt i ett arkiv i Sthlm i december och sökte material angående ett uppdrag. När det var klart beslutade jag mig för att beställa fram akter med material om min hembygds 1400-talskyrka. Bland en hel del annat fann jag ovanstående dokumentärbild från 1928 av G. Ullenius. Text som följer:

Rest av dörr mellan vapenhuset o skeppet. Äges av A. Persson i Djupsjön o sitter som dörr till gödsellidret.

Detta säger mycket, kanske allt, om känslan för den egna kulturhistorien. Har något förändrats i den inställningen i socknen fram till idag?
.
.

Fasadmålare

Ursprungligen var morfars hus trägrått. Det målades med Falu rödfärg på 30-talet. Vid något senare tillfälle när huset skulle målas om valdes, med min mors absolut bestämda uppfattning, den faluröda slamfärgen bort. Jag tyckte att vi skulle behålla Falu rödfärg som jag tyckte mycket om. Mina protester vägde lätt men en slags diskussion kom igång. Min mor anförde som sitt starkaste argument att de vita lakanen som brukade hänga på tork på linor mellan lagårdsvägg och bostadshus färgades röda när de nuddade väggen. Och kom man själv mot väggen blev kläderna röda. Det kunde inte tolereras, här skulle moderniteten göra intåg. Att hänga lakanen längre från väggen var tydligen otänkbart och vilken människa går och gnuggar sig mot en husvägg? Detta kan ha varit någon gång mellan 1970 och 1972. Farsan tyckte om röd slamfärg men höll låg profil i diskussionen vill jag minnas. I och med det "moderna" färgvalet förstördes möjligheten att vid nästa ommålning välja slamfärg.

På grund av den här diskussionen om färgtyp är jag införstådd i hur människor resonerade då och fortfarande gör när det gäller "Falu rödfärg". Men håller med gör jag fortfarande inte - att slamfärg skulle vara ett dåligt val på ett trähus som allt sedan det målades varit falurött. Den är det inte en dålig färgtyp! Nu bör inte alla bostadshus vara röda, det handlar om byggår och arkitekturstil vilken kulör och färgtyp som hör ihop med huset.

Men allvarligt - här i bygden är de slamfärgsmålade röda bostadshusen lätträknade. Färghandeln dära Vall´n har haft stor makt (liksom färgindustrin i stort) och uppmuntrat till "moderna" färgtyper med akrylat, latex, alkyder eller lasyrer som bra val. (Det innebar även att man hade större avans). För den invigde i färgtypernas värld syns dock skillnaden genast - slamfärg är inte blank, slamfärg är täckande, inte laserande.

Nå, som 75-årspresent fick min far en resa till Finland med familjen, en resa i fänrik Ståls fotspår. Resan var minnesvärd och givande men ska inte behandlas här. Utöver den bjöd vi döttrar på målning av husets fasader samma sommar (1992). Väggarna hade under hand blivit rosa istället för röda på de ca 20 år som gått. Så skulle inte en slamfärg ha gjort - den åldras med värdighet! Tja, slamfärg fungerade inte, då slamfärg inte gav fäste på den tidigare färgtypen. Att byta fasadmaterial var inte aktuellt och linoljefärg kändes lite bortkastat att stryka på en plastfärg.

Så - vi valde en röd alkydoljefärg efter besök på dåvarande färghandeln dära Vall´n. När jag satt på ställningen och målade kom grannen över och undrade vilken färg vi använde. Det blev tyvärr inte linoljefärg, sa jag, utan alkydoljefärg. Men hu då, använder ni oljefärg när det finns modernare saker. Själv skulle han måla om huset med en modern färg, vilken minns jag inte nu. Så - jag förstår hur det resoneras när det kommer till val av målarfärg på bostadshusen.

Färgen har hållit ganska bra även om kulören nu har förändrats något och drar mot något mer blått än då den var nymålad. Ingen flagning att tala om förekommer men viss algpåväxt nertill på skuggiga ställen så visst är det dags att göra något åt fasaderna någon gång framöver.

Med slamfärg på väggarna hade det bara varit att borsta av och stryka på ett varv med hornsuggan igen. Nu är det betydligt besvärligare om slamfärg ska användas vilket jag önskar mig. Jag är en av dem som högaktar röd slamfärg på mitt bostadshus.

På den mellansvenska landsbygden är falurött slamfärgade bostadshus och ekonomibyggnader vanligare. Det går inte att förneka att det är trivsamt på så sätt i Uppland, Södermanland och Västmanland.
.
.

Främlingshem

Apropå det här med landsbygdsdebatten.

En plats blir allt mindre hemort ju fler tiondevåningar den får. Hur många våningar har bybon?
Just det.

Så tycker någon, en annan menar att  Wherever I lay my hat, that´s my home.

På senare år har jag funderat över detta med att höra hemma. Är det den geografiska platsen som är viktigast eller är det gemenskap med kulturellt likasinnade som väger tyngst? Att omge sig med sitt ursprungs landskap och byggnader eller ha några att utveckla sina tankegångar med?

Att främlingskap är och förblir de flesta klassresenärers och invandrares dilemma står nog klart, säkerligen även adoptivbarns. Det finns många skrivna berättelser om att leva med två världar. Men för att verkligen förstå detta måste man ha bott en längre tid i en annan kultur, land eller socioekonomisk situation för att ha något än det vanliga att relatera till. Då först ser man dubbelt.

- Prosalyriken om hemort är nertecknat av Per Helge i ”Grönskans rådslag” (1994). 
- Främlingshem heter en ort i Gästrikland.

Jord- som skogsbruk

Åker som åker, stubb av halm och stubb av träd, plöjning och markberedning - samma brukningssätt men olika omloppstid. Observera den kvarvarande västerbottniska höladan.
.
.

Det kom ett brev...

Klicka och förstora.

... nu till jul från en finsk vän. Vi känner varandra väl och han vet vad jag vurmar för. Vi arbetar med och har samma intresse för restaurering och kulturmiljövård. Så klart han valde frimärken med omsorg - olika typer av finska hölador. Bara kuvertet var värt mycket att få.

Jag inser att finska byggnadsvårdare har en något annan inriktning än svenska. Jag märker stor känsla för och kunskap om äldre byggteknik, om att bevara patina och byggnadsmaterial. Kanske har jag fel men jag bedömer finnarna som mer trogna originalet. Samtidigt är man suveräna som formgivare.

Jag tycker de här frimärkena med lador säger så mycket om Finland, om den finska "själen". Länge leve de finska ladorna!

.

.

Värt att lyssna på (även i stan)

En lyssnansvärd podintervju med mr Norrland, en Glesbygdsboy.
Lyssna HÄR, Vävet #262.

Själv lyssnade jag när jag städade min arbetsplats fri från sedimenterade pappershögar, sorterade lite tankfritt och kunde koncentrera mig på det som sas. Gillar det mesta jag hörde. Landsbygden räddas inte av enskilda handlingskraftiga boende, ett större politiskt grepp måste tas. Tror ni  Landsbygdskommitténs slutbetänkande som nyss presenterades, förbättrar glesbygdens och landsbygdens situation?

Hur blir man stolt över den bygd man kommer från, en bygd som monteras ner hela tiden från 50-talet? Kommunen hade sin storhetstid vad gäller folkmängd på 1950-talet med 10 400 invånare. 1970 var mängden 8 200 och 2015 var invånarantalet 7 100 personer. Och detta handlar inte om "Norrlands" inland utan kustland. Det är färre än i den kommunDEL i den mellansvenska kommun jag numera bor i. Det är väldigt lätt att göra jämförelser mellan livsvillkoren i mina två hemorter. Mycket av det som sägs i podden stämmer med mina egna iakttagelser och upplevelser.

Lyssna som sagt och fundera själv!

.
.

Kylan kom... kan det då vara bra med ett igelkottaskinn?

Och gubben han sade till gumman sin:
sy en lapp uti byxan min

  uti ändan om, uti ändanom

  allt uti byxorna i ändanom.

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
och där skall ni se att hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sitt igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor.
Jag tror själva hin uti byxorna for
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då ska ni veta vad kärringen fick
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn
de lenaste håren, dem vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussade gumman sin
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Närbild på igelkottaskinn från wikipedia.

Så lustigt jag tyckte det där med igelkottaskinnet var som barn. Inte insåg jag det könsrollsbundna tänkande som genomsyrade visan. I den variant jag fick höra ur boken Kråkan satt på tallekvist av Erik Gamby, visade sig att en vers inte fanns med. Hela skämtvisan finns HÄR.

Många med mig, femtiotalister och andra, är uppväxta med de där tänkandet som en självklarhet, något som genomsyrar hela ens tillvaro, något som inte ifrågasätts. Hur man ser på sig själv och sin egen plats i samhället beror på faktorer som var man bor, hur medveten man är om sin situation och vilken socioekonomisk grupp man tillhör.

Det är först i mötet med andra, som tänker annorlunda, som det går upp för en att det finns ett annat sätt att se på tillvaron. För mej hände det i gymnasiet, då jag flyttat till residensstaden, där en annan medvetenhet fanns bland mina kvinnliga klasskamrater som nästa alla hade en annan socioekonomisk bakgrund än jag då en eller båda föräldrarna var välutbildade.

Kvinnor som försöker bryta könsrollsmönstret behövs verkligen, men motarbetas ofta. De flesta är yngre än jag men vi är alla farliga för den rådande ordningen om vi vill bryta den. Att påstå att man vill ha en samhällsutveckling, eller för den byautveckling, och samtidigt gå i samma spår är inte trovärdigt.
.
.

Kyla & värme

Under vinterhalvåret brukade mormor lägga trasmattorna omlott i köket berättade mamma angående mina frågor om hemmet i hennes barndom. Jag gjorde likadant under denna jul bara för att känna efter om det kan gå att återskapa den stämning som fanns i mormor och morfars del av huset, dvs bottenvåningen, nu när 50-talet flyttats upp i huset. Det blev trivsamt även om endast en trasmatta av dem jag la in var riktigt gammal. Den var smal och tunn och fick täcka källarluckan för att den skulle vara lätt att öppna när jag hämtade upp matvaror, som egenodlade rotfrukter, därifrån.

Och kylan kom verkligen efter nyår! Rimfrost på fönsterrutan är så oerhört grant.
.
.

Bröl i skogen

Den här broderade tavlan var en av de saker jag hittade ute i ett gammalt ådringsmålat skåp i vedboden då vi la om golvet i lagårdsporten.

På baksidan är påskrivet mammas namn samt klass 6 med blyerts. Broderiet borde vara från 1934. Detta är alltså ett verk i syslöjden under sista året i den lilla byskolan och före fortsättningsskolan. Nu har tavlan med naturmotiv kommit fram i ljuset och fått en tillfällig plats på väggen denna jul.
.
.

.
.

Skogen som soptipp

Jag tog en skogspromenad under ledigheten. Ovanligt att kunna göra det denna årstid men några snömängder fanns inte då. Jag behövde inte gå långt innan annat än naturligt förekommande saker dök upp framför mej.

Och här har vi dumpad betong, något överblivet från Botniabanebygget? Nä, så kan det väl ändå inte vara...

Intill betonghögen fanns något som såg ut som en privat soptipp. Det var inte länge sedan någon kört dit ett traktorlass med allsköns skräp. Eldat upp en del hade vederbörande även gjort, tallen var alldeles svartbränd, askan ny.

En övergiven snöplog stod parkerad vid de typiska bergsformationerna. I all sin rostighet var den ändå rätt vacker. Fast här hör den ju inte hemma.

Promenaden blev inte så lång. Men jag hann tänka rätt mycket om norrländsk glesbygd och människors skilda förhållanden till naturen. Att använda naturen som tipp är in på 2000-talet inte alls ovanligt.

.

.

Utåtblick

Jag har haft en fantastiskt skön jul- och nyårshelg. Aldrig på många år har den varit så lugn. Hela ledigheten på ett och samma ställe, inget flackande mellan boplatser, ingen känsla av otillräcklighet, att inte kunna dela sig mellan geografiska platser. Jag har inte firat en hel julhelg här i huset på många, långa år.

Eftersom jag har ett yrke som gör att jag aldrig, förutom något år, behövt arbeta i mellandagarna är långledighet normalt. I år blev det ännu några dagar längre än vanligt. Visst är det mycket att tänka på som egen företagare, men det finns också fördelar - som att någon gång emellanåt kunna ta längre ledigt än som anställd.

Finrummet blev trivsamt med de gamla möblerna. Bristen på snö var förstås trist men när mörkret fallit och ljusen tänts inomhus blev det julstämning ändå. Kylan kom och till sist även lite mer snö. Islyktor/isformationer kunde tillverkas.

Kontakten utåt var ostressad, att titta på en liten jordglob räckte långt :-) Det har helt enkelt varit utvilande och det nya året började bra!
.
.

Bakgrunden

Thorvaldsens Kristusfigur fick flytta tillbaka till 50-talet. Över julen fick han en vacker röd bakgrund. En tjusig papperspåse från Apoteket AB där jag köpte årets julsenap. Påsen är vacker som en tavla.

Nu står Kristusfigurinen i gips på buffén.

Som här någon gång på 60-talet. Då låg släktfotografierna fortfarande undanstoppade någonstans. Möblerna har flyttat omkring här på övervåningen under de 20 år som detta var den yngre familjens bostad och mormor och morfar fortfarande levde och tog bottenvåningen i anspråk. Efter deras bortgång skedde förändringar då hela huset annekterades av den yngre generationen. Här står matsalsmöbeln där soffgruppen ursprungligen stod och där den soffan nu åter står. Förändringen vind blåser ;-) Känner mig så nöjd och belåten med att möblerna efter alla dessa år trots allt finns kvar.
.
.

Herdarna i Betlehem

Idag är det Trettondagen och de tre vise männen når Jesusbarnet med sina gåvor i form av guld, rökelse och myrra. Så har skett i julkrubban som jag också har här i huset. Men jag väljer idag att visa herdarna som följer stjärnan på väg till krubban i Betlehem redan på julafton/juldagen. Detta är ett hemslöjdsarbete från 50-talet, har "alltid funnits" i mitt liv.

 

Som jag stått och tittat på de här figurerna, när jag blev lite större hängde den i en höjd så jag nådde dem. De är fästade med runda träpluggar i hål undertill - de går således att snurra. Och som jag funderat och snurrat på herdarna och fåren med förmaningen att vara försiktig. Det var så märkligt att de hade spetsiga ansikten framtill, huvuden som liknade kaffebönor tyckte jag. Herdestavarna är rättvända men huvudena bak och fram enligt min dåtida syn på hur en människa fungerar och ser ut :-) Om jag vände ansiktena med den runda formen mot stjärnan och spetsen som jag ansåg var hår bakåt. så hamnade herdestavarna galet. Vilken konstig typ som formgett den här julprydnaden tyckte mitt barnajag, haha...

Men si herdarna tittar upp mot stjärnan som leder dem rätt till Jesusbarnet och naturligtvis förstår den som läser detta, att spetsiga delen framåt är skägget. Först på 60-talets mitt såg jag en levande man med helskägg. Då hade det blivit mode.

Jag bara älskar den här modernistiska julprydnaden där jag kanske för första gången stötte på innebörden av konstnärlig frihet! Jag skulle bra gärna vilja veta vem som är formgivare.
.
.

"Ny" takkrona

Jodå, det kom upp en taklampa i finrummet. Den ursprungliga glasplafonden är borta sen 70-talet, vart den tog vägen vet jag inte. Jag minns hur den såg ut med grönt och beige etsat glas så jag håller ögonen öppna. Ser jag en likartad slår jag till. Den bör ha varit en 40-talare.

Men den vintagelampa som kom upp är verkligen inte fy skam. En riktigt stilig takarmatur i mässing, svart bakelit och linjeetsade glaskupor med två olika mönster.

 

Den här taklampan fanns i min mans samling men han har ingen aaaaning varifrån den kommer, från farfar, från gammelmoster eller... men glad är jag över den där den sitter nu när den fått en rejäl översyn. Underbart är även att all eldragning på övervåningen byttes helt 2011, allt är jordat.

En av glödlamporna var trasig så den byttes till en LED-lampa. Det enda jag kan säga är att det är svårt att hitta rätt ljusfärg och ljusstyrka att komplettera glödlampor med. Nu håller vi på att byta ut glödisar i många armaturer i huset till LED men det känns otroligt onödigt att byta ut alla i en takkrona man har tänd väldigt sällan. Så det får bli så här så länge. Lamporna är kopplade 3+3, strömbrytaren är av krontyp. Lika förr som sig bör :-) Gissa om jag är nöjd!

.
.

Adventsstjärnor

För många år sedan köpte jag den här adventsstjärnan i orange papper med stansade hål längst ut i spetsarna. Uddarna är sju och den nedersta är längre än de andra, en riktig kometstjärna. Den har legat nerpackad efter köpet.

I år tänkte jag att den skulle passa utmärkt här i huset men fick inte upp den i tid eftersom det saknades sladd med hållare för ljuskällan. Nu har en sådan inhandlats och stjärnan sitter i ett fönster i nedervåningen. Ett annat år hamnar den på övervåningen med sitt 50-tal. Den sanna historien om adventsstjärnan Tindra Kristall kan du läsa HÄR.

Dock fanns ingen elektriskt adventsstjärna här i min barndom. Den elektriska julutsmyckning som fanns långt tillbaks var en Staffansstake i bågform samt julgransbelysning.

Den adventsstjärna som alltid fanns, satt klistrad på köksfönstret, och var klippt ur smörpapper. Den syntes bra mot mörka glasrutan och syntes likaledes bra utifrån mot det upplysta rummet. Den sorten håller än tycker jag och naturligtvis har jag klippt ut en ny.

Favoritköket badar här i lysrörsbelysningen. Jag har förlikat mig med den då den hör  till kulturhistorien för detta funkiskök.

Här nedan klippta pappersstjärnor från tidigare jular:

Mammatomten

 Stjärngossan
Klicka på de svartvita bilderna om du vill läsa mer om händelserna bakom dem.

.
.

Några få krukväxter

I det låga fönstret ställer jag en porslinsblomma, en Hoya. Den är fantastiskt livlig och kör igång att skapa nya rankor mitt i vintern. De var populära på 50-talet och fanns naturligtvis här i huset även då.
Kornischen av alm gillar jag mycket, mycket...

En amaryllislök, Apple Blossom, var vänlig och ut till jul. Som var avsett då den såldes och planterades i oktober. Den fick sin plats i det största finrumsfönstret. De amaryllisar som fanns här en gång i tiden var julröda.

Jag hade planerat att köpa många snittamaryllisar till julen men de kostar 90 kr stycke här i blomster-affären dära Vallen så jag stod över det där med mängder. Det är ytterligare en jämförbar skillnad mellan små landsbygdsorter och större städer det där med utbud av snittblommor. Det måste kanske vara så men är lite trist för den som älskar mängder av fräscha snittblommor även på vintern...

En näckrosbegonia fick också sin plats i stora fönstret. Som förr - ni förstår meningen med mina val :-) I mitten tronar ett juleträd som pappa tillverkade åt mig på beställning för si så där tjugo år sen och får ersätta den äkta julgranen fick sin plats på bottenvåningen.
.
.