Milstolpen

 

Situationen för milstolpen vid inventering utförd 2001 av Vägverket region Norr och Västerbottens museum.

Idag, 2019, har milstolpen en snårig och rostig belägenhet. Så bedagad.

Märkligt nog ser stenarna i postamentet inte ut att ligga som 2001. Vad har hänt?

Milstolpen vid gamla Kustlandsvägen, syns där den vita pilen pekar, flyttades till Riks 13 efter att den då nya vägsträckan stod klar. Den placerades några meter till vänster om bostadshuset i fonden som revs 2006 och står där alltjämt. Det långa fähuset revs långt tidigare. Alla byggnader på bilden tillhörde en gång i tiden Erik Ors´ (Olofsson). Enbart smedjan till höger finns kvar men är nu förvandlad.

Den fd smedjan är nu Jonzons garage. Den gamla gården som stod i fonden är riven och ersatt med lövsly.

Samma milstolpe fotad framifrån vid samma tillfälle som övriga historiska bilder i inlägget. Bakom trädridån (och Degermyrbäcken) syns ett uthus tillhörande bostadshuset som Jenny och Fridolf Hörnsten lät bygga på 30-talet, numera Söderström/Nylén. Där på tomten vid bäcken finns en kvarvarande fin tvättstuga.

Här syns nya sträckningen av Riks 13 som går spikrakt fram där fotografen står, en AK-väg som delvis har gamla Kustlandsvägens dragning. Kustlandsvägen svänger ner till vänster och Riks 13 fortsätter bakom fotografen. Vägräcken av huggna stenar och träbalk ska skydda bilar från att köra ner i Degermyrbäcken. Erik Ors´ hus står till höger. Det finns så mycket mer att säga om denna vy men jag nöjer mig med att nämna kornhässjan till vänster. Alltså en mycket hög hässja, en konstruktion som stod uppe året om i motsats till höhässjorna som plockades ihop på sensommaren då höet bärgats. Kornhässjan användes för att torka kärvar med korn alternativt havre. Kärvar är skördad säd som bands ihop med halmstrån för att hissas upp på kornhässjan för torkning. Kornhässjorna stod i öst-västlig riktning och fylldes så att axen vette mot södersolen för snabbaste torkning. Det är en snart bortglömd agrar institution på den norrländska landsbygden - alltså hur det gick till att torka spannmål.

De sepiafärgade fotografierna togs på 1950-talet.

.
.

Sara Bernardt

Vetenskapligt namn: Paeonia lactiflora Sarah Bernhardt
Zon: B
Färg: Rosa
Höjd: 80-100 cm
Förökning: Delning
Blomtid: Sen
Blomform: stora, dubbla blommor
Stark, god doft

.

Vallarelåt

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja — mi Lilja — mi Lilja — mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja — mi Lilja — mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall

Gustaf Fröding

Ur Gitarr och dragharmonika, 1891

Den här dikten fick jag på en födelsedag. Av någon som känner till min känsla för kor. Jag hade önskat mig dikter och så blev det. Bättre utvalda presenter är svårt att uppbringa till en "som har allt".

Jag minns ljudet av koskällan även om kossorna aldrig gått på skogen under min levnad. Men de gick ute och betade av den härligt gröna återväxten när hässjorna ladats in på hölage´. Då smakade mjölken annorlunda av "grönska". Skällkon var gammal, van och trogen och hade människans förtroende att leda de andra.

 Koskällor från en gången tid.

.

.

Fin modern arkitektur

Skogsbyn i Jädraås, vars första hus stod klara 1952, hör till de mer ur arkitektonisk synvinkel värdefulla exemplen på arbetarbebyggelse från 1900-talets mitt. Skogsbyn ritades av arkitekten Ralph Erskine. Erskine skapade spännande miljöer genom byggnadernas asymmetrier, motsatser, färgval och materialsammansättningar.

De 18 arbetarbostäderna var avsedda för skogsarbetare vid Jädraås bruk.

Jag säger bara - kolla stupröret! Hur lekfullt som helst med den svaga knäcken långt ner på fasaden. Vad är det som säger att stuprör måste ha böjar högt upp???

När järnbruket lades ner 1942 tog skogsbruket över som huvudnäring i Jädraås. Därav kom de till, de fina arbetarbostäderna avsedda för skogshuggare.
.
.

Landskapsrum

Detta måste väl ändå vara Norrlands mest genomtänkta och vackert anlagda offentliga trädgård? Skogens trädgård i Ockelbo. En park omgiven av jordbrukslandskapet i Wij trädgårdar. Den här årstiden står hässjor på givakt på landskapsparkens sidor men skiftar med brukningsåret och växtföljden.

Av landskapstyperna/landskapsrummen i den 108 meter långa och 12 meter breda Skogens trädgård är det tjärnen och klapperstensfältet som fascinerar mest. Även om den bördiga delen som syns på bilderna har flest blommande växter. Det var redan 2005 som Ulf Nordfjell skapade rummen i Skogens trädgård. Det är bra att röra sig mellan två livsplatser och då kunna svänga förbi här för att låta sig inspireras.
.
.

Såpatvätt

Såpa är en miljövänlig naturprodukt. Såpa är bra till väldigt mycket. Såpa är till exempel ett verkligt bra sätt att rengöra metall från målarfärg.

Här har hörnjärn av pressad järnplåt rengjorts. Till vänster syns två före tvätt, till höger två som har legat i såpvatten (mer såpa än vatten) under flera dygn och därefter skrapats lätt där färgen ännu satt kvar. De skruvades sen tillbaka på fönsterbågen och målades med samma linoljefärg som båge. (De hör inte ihop med morfars hus utan sitter på ett annat fönster, även det mitt.)

Här syns ett gäng nyligen rengjorda delar till fönsterbeslag. Från morfars hus. Benämningen på metallstyckena är inte enhetlig men motstycken till fönsterhakar kan jag ta till mig. De är från 1900-talets mitt och ska nu skruvas tillbaka på karmarna.

Det här fönsterbeslaget har varit vanligt. Bild från nätet.

Fönsterlåshakar till öglehakar kan man även kalla dem. Öglehaken är ett fönsterbeslag från tiden omkring 1920 och framåt. Öglehaken monteras på fönsterbågen till ett enkelt eller kopplat fönster, och har en ställbar skruv i en platta som gör att man alltid kan få fönstret tätt, även om bågen är lite skev eller tätningen ojämn.

Hur som helst var dessa motstycken mycket lätta att rengöra i såpa. De delar som var skruvade på bågen tog fönsterhantverkarna hand om som ser över bågarna. Fönsterbeslagen skruvade Strömbergs snickeri fast 1950 och de har inte tagits bort förrän nu. Att byggnadsvårda är att återanvända.
.
.

Nu som då

Kan någon fatta att man kan trivas så bra med linoleummattan Jaspé och ett matbord med fyra stolar i björk från 50-talets början. Solkatter dansar mellan möbelbenen.

Matbordet har jag ännu inte introducerat för mina läsare. Men håll ut :-) Bordet kan lätt förvandlas från ett runt till ett kvadratiskt. Tillverkat av farsan. Förstås.
.
.

Den tillbyggda verandan

Det finns fina foton på Levar hotells interiörer i VBMs arkiv. De svart-vita bilderna i blogginlägget är tagna av Nordmalings fotograf Hanna Bäckman.

Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar i hotellet både invändigt och utvändigt, det var nu som glasverandan mot landsvägen kom till och ovanpå den en altan. Här nedan syns glasverandan, den utökade matsalen.

Fotograf: Hanna Bäckman

De här bilderna andas så mycket vackert 40-tal. Stämningen är somrigt skir med tunna stormönstrade gardiner i rakt hängande, veckade våder. Trägolv med parallellsågade bräder. Vita textila dukar, konformade skärmar på vägglamporna ovan borden. Slingrande krukväxter på väggar mellan fönstren. Låga buketter på borden. Servettbrytning i solfjäderform. Laserade trästolar med hög rygg och stoppad sits.

Den fina undertaket  kom till på någon gång på 1930- och 1940-talen. Med tanke på tiden för tillkomsten bör underlaget vara masonite från Rundvik som dekormålats. Takmålningen är en imitation av bemålat, blästrat glas i metallramar, vanligt vid förra sekelskiftet. Stiliga plafonder med blästrat glas lyser upp, desamma som på de svartvita fotona. Ovanpå detta tak finns en altan och därför har undertaket vattenskadats på något ställe (utanför foto).

Kustlandsvägen och byvägen som svänger till höger har sina ursprungliga sträckningar och går nära hotellet/gästgiveriet som fredar sig med björkar och staket. Bilismen hade ännu inte tagit över hand. Numera är vägdragningarna ändrad til bilismens fromma. Levar hotell är inte utsett till byggnadsminne på bilden.

Fru hotellägare Hanna Viotti i sin bostad i samband med en bemärkelsedag. Fotograf var även här Hanna Bäckman. Även här smakligt 40-tal med gardiner tunna, raka av blomstrande kretong med smal veckad kappa. Möblemanget är blandat, nytt och ärvt kan tänkas. Två pelarbord, fåtöljer, sekretär, plyschsoffa och ett litet bord med duk och bakelittelefon. Och en slingrande växt på väggen, är det inte en porslinsblomma?

Hanna Bäckman (1875-1963) utbildade sig till fotograf i Stockholm och praktiserade i Falun och Leksand innan hon återvände till Nordmaling 1907 och startade tillsammans med Carl Gottfrid Bäckman fotoateljé som hon drev i över 30 år.

.
.

Att vara torpare under kyrkan

Foto Hanna Bäckman, Nordmaling.

Valltorpare göra dagsverke på Prästbordet (ålderdomligare: Prästbolet)***. Det var i slåttertid och Valltorparna hade att fullgöra sina torparrenden. Denna dag var de samlade på "Hammaren" söder om kyrkan, nuvarande stora parken i samhället. Omkring sekelskiftet fanns 11 arrendatorer på Prästbordet. Gustaf Hallin?, Per Anton Wikman, Jonas Levander, Jonas Olsson, Per Taflin?, Leonard Lundkvist, Albin Åström, Magnus Hallin, Karl Ödmark, Vilhelm Ödmark och August Jonsson. Arbetsgemenskap och samarbete gällde.

Att vara torpare var något helt annat än vad som blivit innebörden idag. Idag ligger ett romantiskt skimmer över att ha ett torp. Det mesta i fritidshusväg benämns mestadels felaktigt som torp.

I bakgrunden syns Nordmalings kyrka och den fristående klockstapel. Just här låg folkhemmets lekpark då jag var barn, en numera ganska så outnyttjad och överbliven yta mitt i tätorten.


*** Prästbol eller prästbord är mark som används till prästernas försörjning inom kristna kyrkor. Den kan bestå av både jordbruks- och skogsmark och har i allmänhet också omfattat en prästgård. I Sverige var det regel att kyrkoherdarna själva skötte sina jordbruk och förfogade över avkastningen fram till 1910, då penninglön infördes. Därefter har avkastningen från prästborden tillförts en lönefond.

.
.

Lappa och laga

Jag stannade och fotade ett intressant objekt. En lappad och lagad ekonomibyggnad som antagligen ska målas med röd slamfärg under sommaren.

Galvad trådspik som förr.

Torxskruvar. Får väl gå då när ladugården lagas och får stå kvar.

Byggnadsvård är att återbruka det som går, att lappa och laga, dvs underhålla. Att byggnadsvårda innebär att man bryr sig om ursprungsmaterialen och behåller dem i möjligaste mån. Själv kan jag uppskatta krakelerad linoljefärg, möbler nötta av flera generationer, lagade spåntak, slitna trösklar, skeva hörn, vankantade brädor...

Den här omhändertagna stora ekonomibyggnaden ligger på landsbygden. Byggnaden är stor och ligger i ett av våra herrgårdslandskap. Jag har sett samma lappande och lagande behandling av en liten ladugård i ett mindre rikt landskap. Lappandet var vanligt förr och när det används än idag kan jag inte bli annat än nöjd. Patina är INTE förfall.
.
.

Patina är INTE förfall

"I Norrland betraktas patina som förfall" säger en byggnadsvårdare i Västerbotten. Tyvärr kan det vara så att han har rätt men snarare gäller denna uppfattning för hela landet kan jag tro.

 Skärgårdsmotiv från N-ling med välhållna,grå och väderbitna byggnader. 
Foto Hanna Bäckman.

Att dessa hus finns kvar kan jag inte tro. Men hur gärna skulle jag inte vilja uppleva en sådan miljö i min hemkommun. Grånat och välskött är vad det är.

En byggnad måste inte vara målad för att vara vacker även om det är nutidens huvudsakliga ideal i detta land. En väderbiten och omålad fasad är många gånger vackrare än en fasad som målats med "modern" färg och inte underhållits. En panelbräda behöver inte bytas ut helt - det är tillräckligt om den rötskadade delen byts ut, likadant gäller äldre träfönster, lertegel kan bevaras genom att läggas om, olika lavar på tegel är patina, en insektsvänlig "gräsmatta" behöver inte vara vanvård osv. Och patina är INTE förfall även om många fortfarande tycks anse det.

.
.

Regnbågar

Passerade en vitkalkad medeltida kyrka i midsommartid. En kyrka jag passerat tidigare men nu var det något med dagsljuset som fick mej att bromsa in. Det var solregn och kvällssolen lyste upp den vanligtvis skuggade fasaden mot norr. I bakgrunden svagt skimrade dubbla regnbågar. Det var väldigt vackert och enkelt.

Är inte detta vår sinnebild av en kyrka...

Den här kyrkan verkar vara signerad av sin byggmästare. Den ursprungliga sydportalen har runskriften: "Ödulf gjorde kyrkan". Ödulf var en stolt man.
.
.

Pehr Hörberg, kyrkomålare

Stannade till här med arkitektkollegor efter ett studiebesök i Linköpings nya stadsdel Vallastaden. Här på kyrkogården vid Risinge gamla kyrka ligger kyrkomålaren Pehr Hörberg (1746-1816) begravd.

Pehr Hörberg skrev ner sin livshistoria i en läsvärd liten bok - Min Lefwernes Beskrivning som gavs ut 1791. Den tunna boken går att läsa på nätet HÄR.

 

Foto av David Castor hämtat från wikipedia.

Veckan efter besöket i Risinge kom jag och en tidigare arbetskompis till Tjällmo kyrka för att bese en av Erik Lundbergs många kyrkorestaureringar. Där återfinns en av Pehr Hörberg målad altartavla från 1806, nu på norra väggen.

Här är ett utdrag ur Min Lefwernes Beskrivning som jag tycker mycket om. En liten pojke på 10-12 år, född in i ett fattigt hem, jobbar som vallhjon och försöker samtidigt lära sig att måla och skulptera på egen hand genom att använda material ur naturen. Han kom med tiden att göra en klassresa. Pehr Hörberg invaldes 1796 i Konstakademien och utsågs till kunglig hovmålare. Läs och begrunda en viljestark pojkes påhittighet för att få uttrycka sin förmåga och jämför med dagens möjligheter!

Riksgränsen

 

Gränsen mellan Götarnas och Svearnas riken gick här där Hästskostenen finns. Någonstans i de djupa skogarna mellan Östergötlands och Södermanlands län. Svår att hitta, inte alldeles lätt att känna till. Jag fick möjligheten att introducera två arkitektkollegor i denna vår nations historia när vi passerade efter ett studiebesök i Linköping.

Besök hos EKEN

 

Under vår roadtrip i kulturens och naturens förtecken kom jag och min väninna till en stig i Småland kantad med gärdsgårdar. Stigen förde oss fram till...

... detta uråldriga träd: EKEN med stora bokstäver. Äntligen har jag besökt detta ärevördiga träd som 2019 enbart har en grönskande gren. Eken är ihålig med en omkrets på cirka 13 meter!

Naturreservatet runt ikring är välhållet och landskapstypen underskön. Hagmark, gärsgårdar, grönska, grusvägar. Vi har bara superlativer att säga om allt detta.
.
.

Midsommardagar

En sommarbukett med ängsblommor - stor blåklocka, johannesört, brudbröd, rödklöver, vitmåra, prästkragar, liten blåklocka.

Midsommar har kommit och snart gått. Än finns en dag att njuta. Det är rätt underbart faktiskt :-)
.
.

Att se med nya ögon

Vad kan du lära dig av en gammal BH?

Vad har bevarande av kulturarv och föremålsforskning 

med underkläder att göra?

Jo ganska mycket faktiskt. Genom att vrida och vända - även titta med lupp - kan du lära dig att sätta historia och textil i ett sammanhang som breddar din förståelse för samtiden, ett föremål eller en företeelse.

Hos oss kan du utbilda dig inom kulturvård, konst- och textilvetenskap. Du lär dig se din omgivning med nya ögon i mötet med bilder, byggnader och föremål - gamla som nutida. (...)

*****
När jag slår upp en retrotidskrift möts jag av en annons som attraherar. Skulle denna marknadsföring ha funnits då jag valde väg i gymnasiet tror jag nog att den hade lockat mig. För mig har det blivit kunskap om äldre byggnader som breddat min förståelse för samtiden och som gjort att jag kunnat se min omgivning med nya ögon.

Hur kan du veta så mycket om byggnader?  fick jag som fråga av en kvinna som borde ha känt till min bakgrund. Vad svarar man utan att bli långrandig? Historieintresse, studier, studier, nyfikenhet, erfarenhet och mer studier. Att lära sig se på samtiden och samhällsförändringen med "andra glasögon"... Hur givande är inte det!
.
.

Gårdfarihandlare

Gårdfarihandlare har jag minne av och det har jag skrivit om tidigare. En äldre man som kom cyklande med en resväska på pakethållaren, en resväska i papp med läderförstärkta hörn. Som knackade på och blev inbjuden att slå sig ner på en pinnstol. Han drog stolen bort från bordet mot fönstret, satte sig och öppnade väskan med locket mot sig och innehållet vänt mot de presumtiva köparna till allmän beskådan.

Små ting som säkerhetsnålar, nålbrev, sytråd, blixtlås, skur- och disktrasor vill jag minnas att det fanns i väskan. Borstar, disktvagor kanske. Nylonstrumpor? Så praktiskt det var att få de där varorna hemburna ända in i köket! Det var ju inte förrän 1956 som post började delas ut i postlådorna här i bygden. I hushållets loggbok står "2 juli 1956. Idag har vi för första gången fått posten hemburen till boxen vid vägen." Postorderpaketen fick man hämta i grannbyn även efter detta så man förstår finessen med direktförsäljning i köket.

På Nordiska museets utställning Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag. insåg jag att även kvinnliga försäljare fanns - de sålde kvinnounderkläder som till exempel beställda korsetter och korseletter men endast till "bättre fattiga" (!) i byn. Hemförsäljning var inte enbart förbehållen manliga försäljare.

Den rätta formen

"Men de flesta av oss har små avvikelser från den sköna mall som adlats som ideal. Det är då man behöver begrunda och planera inte bara plaggets användbarhet, vad det får kosta, vilken färg det skall ha osv. utan därtill också: vad skall det förvilla, vad skall det trolla fram? Och med vilka medel är detta möjligt?"

Ur Färg och figur, Björkman-Berglund, Inga. 1953.

Måttbeställda underkläder såldes via ombud, även på landsbygden. "Hon kom cyklandes med underkläder från Spirella i en låda på pakethållaren, för att prova ut det som beställts hos de "bättre fattiga" i byn, som lärarinnan och prästfrun."

Gun Waldetoft, född 1927, Limedsforsen, Dalarna.

Klicka för större bild.

Från Nordiska museets utställning Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag.

.
.

Grånade och stolta

Intill smala ringlande grusvägar kan man finna hus som dessa. Grå och stolta.

Jag läser i lokaltidningen att Sörmlands hembygdsförbund i dagsläget har 19 000 medlemmar. De är fördelade på 69 hembygdsföreningar. Känner mej nyfiken på andra läns hembygdsförbund och letar fram uppgifter.

I Västerbottens läns hembygdsförbund ingår ett 60-tal föreningar med närmare 6 000 medlemmar.

Norrbottens hembygdsförbund har 89 hembygdsföreningar med 8 500 medlemmar.

Ångermanlands Hembygdsförbund har 41 hembygdsföreningar med nära 10 000 medlemmar.

Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförbund har 92 medlemsföreningar med ca 21 000 enskilda medlemmar.

Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund har 71 hembygdsföreningar med sammantaget 18 000 medlemmar.

Hembygdsföreningarna är en stor folkrörelse. Hembygdsförbundet stöder de lokala hembygdsföreningarna i deras arbete och är hembygdsrörelsens kontaktyta mot riksförbund, länsmyndigheter, länsmuseum och andra kulturinstitutioner.

Hembygdsrörelsen:

ska värna kulturarvet över tid

ska vara en välkomnande rörelse som möter människors kulturarvsintresse

ska verka i lands- och stadsbygd

ska spela en aktiv roll för en hållbar samhällsutveckling

I min by finns ingen hembygdsförening och ingen hembygdsgård, här finns en bygdegård. Den är till för att hålla en allmän samlingssal och mötesplats tillgänglig för alla. Den bör ge sammanhållning till bygden men det gör den på annat sätt än att få medlemmar att visa respekt för äldre tider eller ge hembygdskunskap och därmed stolthet till de boende. Bygdegårdarnas Riksförbund organiserar föreningsdrivna, allmänna samlingslokaler vilket är behjärtansvärt men något helt annat än att värna det gemensamma kulturarvet. Detta saknar jag mycket. Jämförelsevis har Västerbotten ett lågt antal människor som är medlemmar i en hembygdsförening som synes i sammanställningen ovan.
.
.