Visa upp bygden

Att visa upp några av kommunens besöksmål för utländska gäster känns fint. Här är foton från två av de platser vi besökte. Utfärderna sträckte sig även utanför kommungränsen. Man ser sevärdheterna med andra ögon när man själv ska vara guide. Hur det kom sig att vi bestämde att en återträff här hos mej berodde på en oförutsägbar tillfällighet. Så där som livet är.

 

Men den första skylten man möts av vid Tallbergsbroarna är tom på upplysningar. Ansvaret för att hålla informationen i skick är det Nordmalings kommun eller Västerbottens länsstyrelse eller...

Vid Lidbergsgrottornas naturreservat finns många tydliga skyltar men endast den vid parkeringen (en knapp kilometer från reservatets början) har översatts till engelska.

Fina lilla Brattsbacka bygdemuseum klarar sig utan främmande språk. Välkomnande bemötande och gott fika räcker hela vägen.

Naturreservatet i Långron är en naturfavorit. Där finns också bra informationstavlor som även engelsktalande kan tillgodogöra sig. En god picknick ute på hällarna är ganska oslagbar.

Vad som förskräckte var spår efter motorfordon tvärs över klapperstensfältet intill tomtningar, labyrint och kompassros. Vem tar sig friheten att köra där? Den frågan ställde sig mina gäster, samtliga arbetar med inriktning på kulturmiljövård i sina länder.
.
.

Dagsljus och hus

Ljus från tre riktningar i ett och samma rum. Hur mycket kan man inte tycka om rum med fönster i flera väderstreck. De traditionella byggnaderna som enkelstugor och parstugor är mycket fina att bebo. Morfars hus lever delvis kvar i detta traditionella byggsätt.

 Klockan 05.00

Klockan 09.11

 Klockan 19.10

.

.

Möjlig utblick igen

Det är nu möjligt att titta ut genom fönstren från 1948/1950 igen efter att ha haft ett par stycken skyddsplastade sedan de lämnades till fönsterhantverkare. I midsommartid var de klara och i början av denna julisemester sattes de på plats. Det var viktigt att få detta klart då vi haft vänner på besök under semestern och den färdigställda övervåningen skulle kunna användas utan plast för fönstren.

Nu är det innerfönstren som målas för att sättas på sin plats i höst. Fönster tar tid att ses över men hur njutbart är det inte då de är klara.

Den mittersta bågen var fäst med spik/hästskosöm och hade aldrig varit urtagen tidigare. Spännande att se karmens kulör som inte var kritvit. Fönstren är nu målade med linoljefärg (förstås) och kittade med linoljekitt.

Förra året blev andra fönster av samma tillverkning som nya.
.
.

Batterivall från kriget 1808-1809

Lämningar från det senaste kriget som svenskarna var inblandad i på egen mark finns inte långt härifrån, närmare bestämt på södra sidan av Öre älv. Där finns en uppskottad batterivall som skydd mot ett anfall från ryska armén. Hur intressant är inte det!

Detta är intressant hembygdskunskap tycker jag, så väl som mycket annat. Särskilt om man betänker hur detta påverkade de boende i socknen och säkerligen också anfäderna.

Klicka på bilden för förstoring.

"Här kan man se rester av de förskansningar som Jämtlands 1:a regemente anlade när den svensk-finska armén i juni 1809 tog ställning söder om Öre älv.

I utgrävningarna uppe på vallen fanns plats för falska kanoner. På heden bortom Långed, norr om älven, slog ryssarna läger.

Här låg svenskarna i spänd förväntan när general Kamenski, den ryske överbefälhavaren, på eftermiddagen den 17 augusti närmade sig Öre älv med sina utsvultna trupper och med främsta mål i sikte var att ta sig igenom den svenska hären, för att plundra i Ångermanland.

Då nåddes Kamenski av uppgifter om att svenska trupper landsattes i Ratan. Kamenski gjorde helt om marsch och gick norrut för att den 19 augusti besegra svenskarna vid Sävar, norr om Umeå.

Västerbottens Museum/Länsstyrelsen 1991"

Library lover

Detta är ett lånekort avpassat för en sann ko-älskare! Och en library lover. En skön förening.

Ett kort som kan ge bildning:

"Bildning är en minst lika värdefull investering som guld. Bildning handlar om att förstå mer och mer samt om utveckla förmågan att tänka kritiskt. Bildning är rörelsen som leder mot vishet. Jag ser boken, den tryckta boken, som bildningens motor. Biblioteket är ett slags anordning vars möjligheter i sökandet efter kunskap ökar närmast exponentiellt. För varje ny bok man läser lär man sig mer. Det spelar nästan (det finns självklart undantag) ingen roll vilka böcker man läser; det är läsandet och reflektionen över det som blir läst och ställt i relation till det man läst tidigare som gör att graden av bildning växer. Det viktiga är inte VAD man läser utan HUR man läser böckerna, och självklart alla andra texter, även texter på nätet. Böckerna i det växande biblioteket utgör bildningsmaskinens (jag vill se det som ett slags maskin som arbetar för ens egen intellektuella utveckling) byggstenar och ju fler böcker man har tillgång till desto stabilare blir fundamentet som kunskapen man bygger upp vilar på.

(...)

Skriva om och diskutera dess innehåll med andra: En viktig källa till tillfredställelse med böcker är att man kan läsa av och inspirerar varandra. Hela universitetsväsendet bygger på den insikten, att det är genom att både läsa, reflektera och samtala om böckers innehåll som kunskap utvecklas. Och det är inte bara vetenskaplig litteratur man kan och bör diskutera, alla typer av böcker går att analysera och reflektera över, för att på det sättet skaffa sig perspektiv till sitt eget läsande och tänkande. Till exempel kan man läsa av andras misstag. Läsande handlar inte bara om att ta till sig information och fakta, lärande inbegriper mycket mer än att passivt ta emot. Kunskap utvecklas och förändras i samspel, och boken är ett utmärkt underlag för samtal.

Bildningen, det som finns kvar när minnet av dess innehåll bleknar: Både läsningen och ägandet av böcker, livet i biblioteket alltså, håller minnet av det man läst och förväntningarna på allt man (ännu) inte läst vid liv. Det värde som böckerna och det växande biblioteket står för ökar för varje år och bok som läggs till helheten. Filerna på datorn som behändigt ryms i fickan idag låter fantastiskt, men tänk på vem det är som säljer in idén och vilka argument som används. Tänk på det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget. Vägen till kunskap är en omväg och värdet av bildningen står i direkt relation till den möda som lagts ner på att utveckla den."

Så sant skrivet på bloggen Flyktlinjer.
.
.

Kvällsmagi

Rötmånaden har inträtt. Luften är fuktig, dimmig, mättad med vattenånga. Solens nedåtgående strålar reflekteras i diset. Det blir lite av magi.

Reserverat för naturen

Inte långt härifrån finns ett 21 ha stort naturreservat med stämningsfull skog och intressanta sprickgrottor/tunnelgrottor. Grottorna bildades av att stora block virvlade runt i havets bränningar och nötte mot klipporna för ungefär sju tusen år sedan. Nedanför berget finns klapperstensfält. Högsta kustlinjen gick alltså högre upp, här var hav. Men på vägen dit måste man numera passera ett kalhygge som är markberett, plöjt. Om femtio år kanske där är skog att trivas i.

Vittra hade sitt tillhåll här "för gammart". Mossiga stenar, stora granar med skägglav, stigar täckta med granbarr, slingor med linneor, blåbärsris - det signalerar att skogsväsen hållit till här enligt mej 😉 Berättelser om hur unga flickor som vallade korna på skogen varit nära att bli bergtagna hos vittra och hur de, som lyckades slita sig loss ur förtrollningen, snavande sprang allt vad kjoltygen höll ner till byn. Jodå, sån´t gillar jag att berätta. Det här är fascinerande berättelser som långt ifrån alla känner till, lika lite som alla yngre skogsägare vet vad en "låga" är och vilken nytta den gör.

Området blev naturreservat 1975. Genom att skapa ett naturreservat fick "gammal hällmark, tallskogar, välskiktade barrblandskogar och grannaturskogar med inslag av lövträd ett förstärkt skydd. Skogarna har en lång kontinuitet. Den rika förekomsten av värdefulla naturskogsstrukturer som t.ex. gamla träd, luckighet, skiktning, äldre lövträd, gamla och döda träd erbjuder livsmiljöer för arter som är beroende av naturskogens dynamik och strukturer."

Så bra att det finns reservat där naturen får leva fritt.

.
.

Idisslande kossa

Ett fotografi med en rofyllt vilande kossa är på något sätt överförd till ett kvadratisk stycke furu med synlig ådring. Hur detta gått till fick jag berättat för mig men det är borta nu. Tavlan kommer från Pesula Lantbruk & gårdsbutik i Norrbotten och är överlämnad till mig som gåva av en vän som känner till min fäbless för dessa underbara kreatur.
.
.

Milstolpen

 

Situationen för milstolpen vid inventering utförd 2001 av Vägverket region Norr och Västerbottens museum.

Idag, 2019, har milstolpen en snårig och rostig belägenhet. Så bedagad.

Märkligt nog ser stenarna i postamentet inte ut att ligga som 2001. Vad har hänt?

Milstolpen vid gamla Kustlandsvägen, syns där den vita pilen pekar, flyttades till Riks 13 efter att den då nya vägsträckan stod klar. Den placerades några meter till vänster om bostadshuset i fonden som revs 2006 och står där alltjämt. Det långa fähuset revs långt tidigare. Alla byggnader på bilden tillhörde en gång i tiden Erik Ors´ (Olofsson). Enbart smedjan till höger finns kvar men är nu förvandlad.

Den fd smedjan är nu Jonzons garage. Den gamla gården som stod i fonden är riven och ersatt med lövsly.

Samma milstolpe fotad framifrån vid samma tillfälle som övriga historiska bilder i inlägget. Bakom trädridån (och Degermyrbäcken) syns ett uthus tillhörande bostadshuset som Jenny och Fridolf Hörnsten lät bygga på 30-talet, numera Söderström/Nylén. Där på tomten vid bäcken finns en kvarvarande fin tvättstuga.

Här syns nya sträckningen av Riks 13 som går spikrakt fram där fotografen står, en AK-väg som delvis har gamla Kustlandsvägens dragning. Kustlandsvägen svänger ner till vänster och Riks 13 fortsätter bakom fotografen. Vägräcken av huggna stenar och träbalk ska skydda bilar från att köra ner i Degermyrbäcken. Erik Ors´ hus står till höger. Det finns så mycket mer att säga om denna vy men jag nöjer mig med att nämna kornhässjan till vänster. Alltså en mycket hög hässja, en konstruktion som stod uppe året om i motsats till höhässjorna som plockades ihop på sensommaren då höet bärgats. Kornhässjan användes för att torka kärvar med korn alternativt havre. Kärvar är skördad säd som bands ihop med halmstrån för att hissas upp på kornhässjan för torkning. Kornhässjorna stod i öst-västlig riktning och fylldes så att axen vette mot södersolen för snabbaste torkning. Det är en snart bortglömd agrar institution på den norrländska landsbygden - alltså hur det gick till att torka spannmål.

De sepiafärgade fotografierna togs på 1950-talet.

.
.

Sara Bernardt

Vetenskapligt namn: Paeonia lactiflora Sarah Bernhardt
Zon: B
Färg: Rosa
Höjd: 80-100 cm
Förökning: Delning
Blomtid: Sen
Blomform: stora, dubbla blommor
Stark, god doft

.

Vallarelåt

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja — mi Lilja — mi Lilja — mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja — mi Lilja — mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall

Gustaf Fröding

Ur Gitarr och dragharmonika, 1891

Den här dikten fick jag på en födelsedag. Av någon som känner till min känsla för kor. Jag hade önskat mig dikter och så blev det. Bättre utvalda presenter är svårt att uppbringa till en "som har allt".

Jag minns ljudet av koskällan även om kossorna aldrig gått på skogen under min levnad. Men de gick ute och betade av den härligt gröna återväxten när hässjorna ladats in på hölage´. Då smakade mjölken annorlunda av "grönska". Skällkon var gammal, van och trogen och hade människans förtroende att leda de andra.

 Koskällor från en gången tid.

.

.

Fin modern arkitektur

Skogsbyn i Jädraås, vars första hus stod klara 1952, hör till de mer ur arkitektonisk synvinkel värdefulla exemplen på arbetarbebyggelse från 1900-talets mitt. Skogsbyn ritades av arkitekten Ralph Erskine. Erskine skapade spännande miljöer genom byggnadernas asymmetrier, motsatser, färgval och materialsammansättningar.

De 18 arbetarbostäderna var avsedda för skogsarbetare vid Jädraås bruk.

Jag säger bara - kolla stupröret! Hur lekfullt som helst med den svaga knäcken långt ner på fasaden. Vad är det som säger att stuprör måste ha böjar högt upp???

När järnbruket lades ner 1942 tog skogsbruket över som huvudnäring i Jädraås. Därav kom de till, de fina arbetarbostäderna avsedda för skogshuggare.
.
.

Landskapsrum

Detta måste väl ändå vara Norrlands mest genomtänkta och vackert anlagda offentliga trädgård? Skogens trädgård i Ockelbo. En park omgiven av jordbrukslandskapet i Wij trädgårdar. Den här årstiden står hässjor på givakt på landskapsparkens sidor men skiftar med brukningsåret och växtföljden.

Av landskapstyperna/landskapsrummen i den 108 meter långa och 12 meter breda Skogens trädgård är det tjärnen och klapperstensfältet som fascinerar mest. Även om den bördiga delen som syns på bilderna har flest blommande växter. Det var redan 2005 som Ulf Nordfjell skapade rummen i Skogens trädgård. Det är bra att röra sig mellan två livsplatser och då kunna svänga förbi här för att låta sig inspireras.
.
.

Såpatvätt

Såpa är en miljövänlig naturprodukt. Såpa är bra till väldigt mycket. Såpa är till exempel ett verkligt bra sätt att rengöra metall från målarfärg.

Här har hörnjärn av pressad järnplåt rengjorts. Till vänster syns två före tvätt, till höger två som har legat i såpvatten (mer såpa än vatten) under flera dygn och därefter skrapats lätt där färgen ännu satt kvar. De skruvades sen tillbaka på fönsterbågen och målades med samma linoljefärg som båge. (De hör inte ihop med morfars hus utan sitter på ett annat fönster, även det mitt.)

Här syns ett gäng nyligen rengjorda delar till fönsterbeslag. Från morfars hus. Benämningen på metallstyckena är inte enhetlig men motstycken till fönsterhakar kan jag ta till mig. De är från 1900-talets mitt och ska nu skruvas tillbaka på karmarna.

Det här fönsterbeslaget har varit vanligt. Bild från nätet.

Fönsterlåshakar till öglehakar kan man även kalla dem. Öglehaken är ett fönsterbeslag från tiden omkring 1920 och framåt. Öglehaken monteras på fönsterbågen till ett enkelt eller kopplat fönster, och har en ställbar skruv i en platta som gör att man alltid kan få fönstret tätt, även om bågen är lite skev eller tätningen ojämn.

Hur som helst var dessa motstycken mycket lätta att rengöra i såpa. De delar som var skruvade på bågen tog fönsterhantverkarna hand om som ser över bågarna. Fönsterbeslagen skruvade Strömbergs snickeri fast 1950 och de har inte tagits bort förrän nu. Att byggnadsvårda är att återanvända.
.
.

Nu som då

Kan någon fatta att man kan trivas så bra med linoleummattan Jaspé och ett matbord med fyra stolar i björk från 50-talets början. Solkatter dansar mellan möbelbenen.

Matbordet har jag ännu inte introducerat för mina läsare. Men håll ut :-) Bordet kan lätt förvandlas från ett runt till ett kvadratiskt. Tillverkat av farsan. Förstås.
.
.

Den tillbyggda verandan

Det finns fina foton på Levar hotells interiörer i VBMs arkiv. De svart-vita bilderna i blogginlägget är tagna av Nordmalings fotograf Hanna Bäckman.

Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar i hotellet både invändigt och utvändigt, det var nu som glasverandan mot landsvägen kom till och ovanpå den en altan. Här nedan syns glasverandan, den utökade matsalen.

Fotograf: Hanna Bäckman

De här bilderna andas så mycket vackert 40-tal. Stämningen är somrigt skir med tunna stormönstrade gardiner i rakt hängande, veckade våder. Trägolv med parallellsågade bräder. Vita textila dukar, konformade skärmar på vägglamporna ovan borden. Slingrande krukväxter på väggar mellan fönstren. Låga buketter på borden. Servettbrytning i solfjäderform. Laserade trästolar med hög rygg och stoppad sits.

Den fina undertaket  kom till på någon gång på 1930- och 1940-talen. Med tanke på tiden för tillkomsten bör underlaget vara masonite från Rundvik som dekormålats. Takmålningen är en imitation av bemålat, blästrat glas i metallramar, vanligt vid förra sekelskiftet. Stiliga plafonder med blästrat glas lyser upp, desamma som på de svartvita fotona. Ovanpå detta tak finns en altan och därför har undertaket vattenskadats på något ställe (utanför foto).

Kustlandsvägen och byvägen som svänger till höger har sina ursprungliga sträckningar och går nära hotellet/gästgiveriet som fredar sig med björkar och staket. Bilismen hade ännu inte tagit över hand. Numera är vägdragningarna ändrad til bilismens fromma. Levar hotell är inte utsett till byggnadsminne på bilden.

Fru hotellägare Hanna Viotti i sin bostad i samband med en bemärkelsedag. Fotograf var även här Hanna Bäckman. Även här smakligt 40-tal med gardiner tunna, raka av blomstrande kretong med smal veckad kappa. Möblemanget är blandat, nytt och ärvt kan tänkas. Två pelarbord, fåtöljer, sekretär, plyschsoffa och ett litet bord med duk och bakelittelefon. Och en slingrande växt på väggen, är det inte en porslinsblomma?

Hanna Bäckman (1875-1963) utbildade sig till fotograf i Stockholm och praktiserade i Falun och Leksand innan hon återvände till Nordmaling 1907 och startade tillsammans med Carl Gottfrid Bäckman fotoateljé som hon drev i över 30 år.

.
.

Att vara torpare under kyrkan

Foto Hanna Bäckman, Nordmaling.

Valltorpare göra dagsverke på Prästbordet (ålderdomligare: Prästbolet)***. Det var i slåttertid och Valltorparna hade att fullgöra sina torparrenden. Denna dag var de samlade på "Hammaren" söder om kyrkan, nuvarande stora parken i samhället. Omkring sekelskiftet fanns 11 arrendatorer på Prästbordet. Gustaf Hallin?, Per Anton Wikman, Jonas Levander, Jonas Olsson, Per Taflin?, Leonard Lundkvist, Albin Åström, Magnus Hallin, Karl Ödmark, Vilhelm Ödmark och August Jonsson. Arbetsgemenskap och samarbete gällde.

Att vara torpare var något helt annat än vad som blivit innebörden idag. Idag ligger ett romantiskt skimmer över att ha ett torp. Det mesta i fritidshusväg benämns mestadels felaktigt som torp.

I bakgrunden syns Nordmalings kyrka och den fristående klockstapel. Just här låg folkhemmets lekpark då jag var barn, en numera ganska så outnyttjad och överbliven yta mitt i tätorten.


*** Prästbol eller prästbord är mark som används till prästernas försörjning inom kristna kyrkor. Den kan bestå av både jordbruks- och skogsmark och har i allmänhet också omfattat en prästgård. I Sverige var det regel att kyrkoherdarna själva skötte sina jordbruk och förfogade över avkastningen fram till 1910, då penninglön infördes. Därefter har avkastningen från prästborden tillförts en lönefond.

.
.

Lappa och laga

Jag stannade och fotade ett intressant objekt. En lappad och lagad ekonomibyggnad som antagligen ska målas med röd slamfärg under sommaren.

Galvad trådspik som förr.

Torxskruvar. Får väl gå då när ladugården lagas och får stå kvar.

Byggnadsvård är att återbruka det som går, att lappa och laga, dvs underhålla. Att byggnadsvårda innebär att man bryr sig om ursprungsmaterialen och behåller dem i möjligaste mån. Själv kan jag uppskatta krakelerad linoljefärg, möbler nötta av flera generationer, lagade spåntak, slitna trösklar, skeva hörn, vankantade brädor...

Den här omhändertagna stora ekonomibyggnaden ligger på landsbygden. Byggnaden är stor och ligger i ett av våra herrgårdslandskap. Jag har sett samma lappande och lagande behandling av en liten ladugård i ett mindre rikt landskap. Lappandet var vanligt förr och när det används än idag kan jag inte bli annat än nöjd. Patina är INTE förfall.
.
.

Patina är INTE förfall

"I Norrland betraktas patina som förfall" säger en byggnadsvårdare i Västerbotten. Tyvärr kan det vara så att han har rätt men snarare gäller denna uppfattning för hela landet kan jag tro.

 Skärgårdsmotiv från N-ling med välhållna,grå och väderbitna byggnader. 
Foto Hanna Bäckman.

Att dessa hus finns kvar kan jag inte tro. Men hur gärna skulle jag inte vilja uppleva en sådan miljö i min hemkommun. Grånat och välskött är vad det är.

En byggnad måste inte vara målad för att vara vacker även om det är nutidens huvudsakliga ideal i detta land. En väderbiten och omålad fasad är många gånger vackrare än en fasad som målats med "modern" färg och inte underhållits. En panelbräda behöver inte bytas ut helt - det är tillräckligt om den rötskadade delen byts ut, likadant gäller äldre träfönster, lertegel kan bevaras genom att läggas om, olika lavar på tegel är patina, en insektsvänlig "gräsmatta" behöver inte vara vanvård osv. Och patina är INTE förfall även om många fortfarande tycks anse det.

.
.