Manufaktur- & syfabrik

Vykort

Dokumentationsfoto: Agnetha Pettersson, Upplandsmuseet.

Det första arbete min mamma hade utanför hemkommunens gräns var vid syfabriken i Örbyhus, Uppland. Det var krigsåret 1943 och hon var 22 och sydde kavajer. Hon trivdes varken med arbete eller fritid där och slutade inom något år. Hon styrde kosan till Varpnäs lantbruksskola i Värmland.

Men ändå finns en tavla här i morfars hus som har syfabriken som motiv. Köpte hon den som minne eller fick hon den när hon slutade? Eller hur kom den in i hennes liv... Målningen föreställer inte syfabriken utan den gård där hon hade sin sista tjänst innan hon flyttade hem och övertog jordbruket, nämligen Riddersviks gård i Hässelby.

Det är först under de senaste åren jag fått upp ögonen för vilken byggnad som avporträtterats, jag insåg aldrig att jag borde ha frågat när någon fanns som kunde svara. Tavlan bara fanns där som en självklarhet från barnsben. Långt efter att Internet uppfanns hittade jag bilderna ovan och förstod sammanhanget. Jag fortsätter självklart att vårda "hötorgstavlan". Jag har inget foto av den, vilket tyder på att jag inte tyckt det varit värt att ens satsa ett digitalt foto på den, men det ska bli ändring. Framöver ska den in på denna blogg tänker jag.

Flera dokumentationsfoton av syfabriken hittar jag på Digitalt Museum. Tre visas nedan. Wow så kul. Beskrivningen låter så här:
Interiör från Örbyhus syfabrik. Oktober 1944. År 1931 byggdes SABÖ Syfabriks Aktie Bolaget Örbyhus syfabrik. Syfabriker i Örbyhus och Tierp båda i Uppsala län. Tillverkar herr-och gosskläder, damkappor och dräkter samt skiddräkter. Varumärken: SABÖ och ÖRSY.

 Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB

 Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB

Jamen, är det inte Karin som sitter där borta... Skulle det inte kunna vara... Hon började på Varpnäs den 1 november 1944 och fotona är tagna i oktober 1944. Nä, det är nog en synvilla, hon tog väl en paus mellan anställningarna?  Men det är otroligt intressant att finna dokumentationsfoton från den här tiden och se hur arbetsmiljön då såg ut. Funkisen har slagit igenom, blanka, släta ytor, ljusglober i långa rader som takarmaturer, stora öppna rum skapas med hjälp av gjutna betongpelare. De två nedersta rutorna i fönstren har "mjölkglas" för att livet utanför inte ska distrahera sömmerskorna. Och är det inte tidsstudiemannen som står där borta till vänster?

Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB

 

 Klicka för större bild.

Kanhända fanns annonsen där Karin hittade den lediga tjänsten som syfabrikssömmerska i en dagstidning eller en liknande tidskrift som denna Hemmets Journal (årgång 1947). Arbeten fanns det gott om. Norrländskor ansågs pålitliga och arbetsvilliga, de var följsamma och sa aldrig emot. Eller...

 .

Sömmerskelära

Enligt texten till detta foto syns fru Klara Strömberg som hade manufakturaffär i Nordmaling. Sonen Valentin och dottern Elin hjälpte till i affären. Klara Strömberg sägs ha varit berömd för sina stora kafferep på Klaradagen. Foto H Bäckman, VBM.

Det fanns tre manufakturaffärer/skrädderier i Nordmaling på 30-40-talen. När de startade har jag inte forskat i. De tre var Sjöbergs, Strömbergs och Mattsons.

* Strömbergs hade textil o sybehörsaffär dära Vall´n och bostad i Levar där drängar och pigor hjälpte till med jordbruket. ”Men himmelta lilla - je ät ju se je kôn gômm je bakke pärskalhögana” var något som fru Strömberg påpekade för tjänstefolket :-) Klara Strömberg var syster till Nils Johan Sandman i min hemby.

* Ett uttryck som fru Mattsson ofta använde var ”Svatt som är så vackert". Svatt gick an till det mesta. Det kan man hålla med om än idag.

* Min mor började sin sömmerskebana hos Fridolf Hörnstens fru Jenny. De var närapå grannar. Där lades grunderna men Karin ville lära ytterligare, hon ville till fru Sjöberg dära Vall´n som var en skickligare sömmerska med andra kunder. Karin mindes rörelserna när fru Sjöberg hanterade en packe med svart siden. När en tygpacke levererats kunde de två sitta och undra om de skulle sy sig kläder av den. Tänk om jag hade haft ett foto av dem sittande där bland tygbalarna. Denna fru Sjöberg klippte till utan mönster och hon var inte så petnoga men absolut allt, allt hon gjorde blev bra. Hon kunde verkligen sy och därutöver var hon trevlig enligt mamma. En egenhet som den unga dottern Florens hade var att bryta av pappskivorna som fanns i tygpackena och äta av dem, men icke när mamma Sjöberg såg det. Husa hos Sjöbergs var Greta R. som nämnde för Karin att hon var omtyckt och menade att hon skulle säga upp sig eftersom hennes lön då säkert skulle höjas då man ville behålla henne. Så skedde, hon sa upp sig men blev kvar med höjd lön. Unga flickor informerade varandra och hade sina knep under 30-talets senare halva. Visst är det en fin story...

Tillägg: Bör kanske förklara att jag använt de "titlar" min mamma använde på dessa yrkesarbetande kvinnor. Hon minns dem från sin ungdom, sitt 30-tal med förstagångs-upplevelser av arbetslivet och då benämndes kvinnan som fru till en man, hans efternamn. Så sa man i den socioekonomiska grupp hon och de tillhörde. Du-reformen slog igenom först på sent 60-tal, tidigt 70-tal. Själv har jag aldrig behövt använda dessa titlar, som barn var äldre kvinnor för mig "tant". För övrigt är 30-talet något av ett vacuum för min del, ett decennium jag inte riktigt behärskar. Hur var klädmodet? Frisyrerna? Litteraturen? Filosofin? Depressionen/lågkonjunkturen i världen pågick länge nog och politiken förstår jag någorlunda men 20-talet och 40-talet är mer begripliga i alla avseenden. Detta försöker jag ändra på under hand.
.
.

Tre kärlekar

Angående förra blogginlägget om ("Norrlands") naturresurser som exploateras är dramaserien Tre kärlekar av Lars Molin ett utmärkt exempel. Jag fångades av serien då den visades på tv första 1989. Det handlar om tre syskon med olika inställning till sitt föräldrahem och till sin hembygd. Det är mycket vemod och många krossade förhoppningar som visas upp. I slutscenen, som utspelas något decennium efter huvudhandlingen, ligger föräldrahemmanet under vatten, i en kraftverksdamm. Tre kärlekar är en starkt dramaserie vars tema i verkligheten aldrig tar slut.

Skådespelarna i tvdramat: Samuel Fröler, Gustav Levin,
Ingvar Hirdwall, Lena T Hansson, Mona Malm.

"Varje generation har sin ödestid, de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt långt liv.
Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet.
Detta ska bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem ännu inte förfallna till betalning."

Lars Molin om sin dramaserie "Tre kärlekar".

Tre kärlekar kan ses på SVT Öppet arkiv.

.

.

Att exploatera naturtillgångar med lokal hjälp

Har avslutat femte delen av Sara Lidmans Järnbanesvit och samtidigt läst Ernest Thiel, pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg.

Det var väldigt passande, författarna skriver om samma tid men ur norrländskt (västerbottniskt) perspektiv respektive ett storstadsperspektiv. Det ena fiktivt men med en släktkrönika i bagaget den andre har skrivit en biografi över Thiel, riskkapitalisten med konstintresse. Som i början av förra sekelskiftet var landets rikaste man och som lät uppföra sin bostad på Blockhusudden i Stockholm1907 med Ferdinand Boberg som arkitekt. Byggnaden med all konst som, efter att aktieportföljen minskat i värde och tillgångarna försvann, inköptes av staten och blev Thielska galleriet.

Här är ett utsnitt ur Ernest Thiel. Pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg, 2015.

Kolonisationsprojekt i ödemarken.

"Vad som doldes i de norrländska mörka bergens innanmäte var länge okänt. Men Sveriges genom tiderna mest snillrika ämbetsman, rikskanslern Axel Oxenstierna, hade sina aningar. "Nog kunna vi få medel åt kronan, om vi understödja bergen, ty vad som därpå användes, lönar kostnaden och riket blir därigenom rikt", skrev han redan 1636. han uppmuntrade dem som ville anträda den mödosamma färden till Lappland, som man sade på den tiden. De från Holland inflyttade bröderna Abraham och Jacob Momma antog utmaningen. De drev affärer i Mellansverige, var sanna entreprenörer, förmögna och äventyrslystna och gjorde gärna den långa resan norrut.

Det här var i slutet av 1650-talet. Sverige var en aggressiv stormakt och behovet av järn och därmed malm stort. Bröderna hamnade först i Tornedalen där de lyckades bryta både järn- och kopparmalm, "ödemarkens underjordiska skatter" som Abraham kallade fynden. De drog vidare västerut och gjorde fyndigheter i Svappavaara. För sina insatser adlades bröderna 1669 och fick namnet Reenstierna.

Malmbrytning var en riskabel verksamhet. Inte bara rent fysiskt utan också ekonomiskt. När den yngre brodern jacob dog 1678 var bröderna fortfarande rika, men sedan gick det utför. Stackars Abraham blev alltför spekulativ och vidlyftig, tog allt större risker och lån och sattes 1683 i gäldstugan, där han fick sitta i ett och ett halvt år. När han dog 1690 var han utblottad.

***

Det finns olika uppgifter om när Ernest Thiel började intressera sig för malmfyndigheterna i Norrbotten. När han lämnar Härnösandsbanken tog han ett nytt steg i sin karriär. Fram till 1890 hade det mest handlat om att förmedla lån, nu kastar han sig in i de industriella projekt som kommer att göra Sverige till ett rikt land. Det handlar om att utveckla snillet Gustaf de Lavals uppfinningar till säljbara produkter och det handlar om gruvorna i Malmberget och Kiruna och - inte minst - järnvägarna därifrån till Luleå och Narvik.

Det är komplicerade affärer: många aktörer, lån som avlöser varandra, aktier som byter ägare, spel under bordet, gigantiska risker, stora potentiella profiter. Över malmfälten svävar ett stort antal hårda affärsmän likt rovfåglar för att få sin del av bytet.

Det finns många skildringar av den här epoken. De skiljer sig mycket åt beroende på varifrån man betraktar scenen. Alla är överens om att den framgångsrika exploateringen av malmen uppe i Norrbotten var en viktig förutsättning för Sveriges ekonomiska framsteg. Men åsikterna går skiljer sig starkt åt när det gäller att utse dem som ska hedras för framgången och för att ägandet av gruvorna inte hamnade i utländska händer.

Det är också nödvändigt att påpeka att de här berättelserna sällan nämner dem som utförde grovjobbet. De skildrar inte rallarna som drog järnvägarna, inte dem som hade det tunga och farliga jobbet att ta upp malmen ur jorden. De berättar heller ingenting om de usla brädskjulen i vilka människor bodde - somliga till och med i jordkojor - inget om smutsen, kölden, mörkret och den knappa tillgången på mat.

Jag gör det inte heller. Det är en annan berättelse, men det är ändå viktigt att påpeka att utan dessa människor hade vare sig Ernest Thiel eller Knut Wallenberg kunnat göra några vinster eller förluster.

Det var, som tidigare nämnts, sedan länge känt att det fanns malmtillgångar i Norrbotten. Men malmen hade hög fosforhalt, vilket innebar att man med de metoder som tidigare fanns inte kunde göra smidbart järn av den. Först på 1880-talet utvecklades processer som gjorde det möjligt. Det fanns också många andra problem, inte bara mörkret och kylan utan framförallt transportsvårigheterna. Närmaste hamn var Luleå som under en stor del av året inte var isfri. Det var däremot hamnen i norska Narvik.

Transportfrågan kom att spela stor roll i kampen om malmfyndigheterna."

*****

Sara Lidman i sin tur berättar historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige och som invigdes 1894 med pompa och ståt. Huvudpersonen Didrik Mårtensson, vars förebild var Lidmans farfar,  kom att bli en kugge i maskineriet, en omedveten medhjälpare till de människor som exploaterade hans egen landsända.

"Romanernas huvudperson är Didrik Mårtensson, en småbrukarson som driven av sin lidelse för "jernbanan" – för honom det medel som skall bryta byns isolering – blir socknens ordförande och en av de ledande i trakten. Han snärjs av de kapitalistiska krafterna, anklagas för förskingring och fängslas; ironiskt nog sänds han som fånge på ett av de första tåg som trafikerar banan. Berättelsen speglar universella koloniala förlopp, inte minst i hur erövrarna tar hjälp av en "bygdens son" för att röja väg för exploateringen av ett land."

Från Wikipedia

*****

Min tro, även om jag på intet sätt önskar det, att den norra landsändan kommer att fortsätta vara en koloni. Så snart ett exploateringsprojekt startas (av någon söderifrån eller utrikes ifrån) så är det någon eller några landsbygdsboende som får ekonomiska fördelar av det hela och projektet fullföljs ofta. Det har jag erfarenhet av och det kan gälla gruv- och skogsnäring, vindkraft, vattenkraft...  De ekonomiska fördelarna för norrlänningarna är dock oerhört små i förhållande till vinsterna som exploatören gör sig. Och för att "lura" norrlänningarna behövs endast att staten eller exploatören/projektägaren påstår att det skapar arbetstillfällen för att en majoritet av de boende ska vara positivt inställda till projektet. Inför tillståndsansökan om 1101 vindkraftverk i Markbygden talade vindkraftsbolaget om att anlägga en betongfabrik i Piteå som skulle gjuta tornen till vindkraftverken. Kommunalråd och andra politiker jublade men av detta blev intet. Tornen tillverkas i Tyskland. Att man som norrlänning (på landsbygden) blir utnyttjad vägrar man inse.

• Ska jag tycka synd om människorna på den norrländska landsbygden som blir utnyttjade?
• Ska jag ta till mig inställningen att boende på den norrländska landsbygden har sig själva att skylla att de utnyttjas då de önskar ha det på detta vis?

Läs gärna En slags modernismens nyttiga idiot.
.
.

Sensommarlycka

Staketdruvans rankor ger skugga åt träbänken därunder.

I min trädgård en kväll i den tidiga hösten

Än med sin hetta sensommarsolen brinner.
Skyarnas vita flockar vandrar och går.
Här under träden vila och svalka jag finner.
Icke förgäves ett vinkrus framför mig står.
Månen skall stiga snart med sitt daggiga glitter.
Suset av bambu blandas med springvattnets låt.
Kvällsvinden fläktar sval i min ärm där jag sitter.
Vem kan jag säga min lycka och glädje åt?


Li I
700-talet e. Kr.

Ur ”Kineser” 1962.
Kinesiska dikter i översättning av Hwang Tsu-Yü och Alf Henriksson

Hård träfiberskiva

Hård träfiberskiva kan användas till så oändligt mycket. Här på gården har hitintills enbart board av fabrikatet Masonite använts. Vad gör jag om träfiberskivor ska användas i större omfattning framöver?
.
.

Tvåhjuling med grötmotor :-)

Oj så välanvänt detta cykelkärr är genom åren (jo, vi sa och säger ett cykelkärr/det cykelkärret hos oss). Det är utmärkt att frakta tunga saker på eller voluminösa, lätta grejer.

Extra kul var det förr i världen när kärret kopplades bakom mammas cykel med den finurliga kopplingen och vi barn fick åka med. Vi tyckte det var livat värre när det inträffade ;-)
.
.

Ett lieorv

Någon som minns denna mjölkförpackning för Norrmejeriers lättmjölk? Jag tyckte så mycket om utseendet att jag sparade ett paket! Teckningen av en lie gjordes av Slas (Stig Claesson). Wow... Och ett utsnitt ur hans roman "Vem älskar Yngve Frej" går att läsa på ena sidan. Mjölkpaketet är datumstämplat den 23 dec 1985.

Tja, lättmjölk brukar jag inte köpa men här gjordes ett undantag på grund av den estetiska förpackningen. Detta var när mejerierna använde förpackningen för information, rebusar kluriga frågor eller något fint som relaterade till produktionen (som Norrmejeriers mjölkförpackning ovan). Det var innan de insåg att mjölkpaketen kunde användas för reklam, då såldes reklamplatserna men snart nog gjorde konkurrensen att endast reklam för mejeriets egna produkterna blev följden.
.
.

Blomsterprakt eller inte

Detta är den s.k. Kungsstenen i centrum dära Vall´n. Kommunen brukar plantera sommarblommor där. I år är så inte fallet. Varför frågar jag mig... Inte för att jag är rojalist men nog vore det väl fint för alla som passerar monumentet att få se och upplyftas av ett vackert blomsterarrangemang där jorden nu lyser tom på en central plats i samhället.

Kungsstenen invigdes 1921. Här syns den i en rondell på Kungsvägen. Inskriptionen är vänd mot kyrkan norr om vägen och lyder som följer:

Gustaf

Victoria

9/7 1921

Carl Gustaf

1/6 1976

Rest av Nordmalings sockenmän.

På fotot ovan syns till vänster handlare Mattssons gård, Mattssons hade herrekipering. Till höger ev Thundals. Båda gårdarna är rivna sedan länge och ersatt med Centrumhuset i brunt tegel uppfört omkring 1970 och Konsumbutiken som är något äldre. Foto Hanna Bäckman, VBM.

Här ett foto från kungabesöket 1921 med fanor, lövgirlanger och utlagd matta inför en lunch i det numera rivna kommunalhuset. Många människor har samlats, kyrka och begravningskapell skymtar i bakgrunden. Man ser i uppvaktningen samhällets dåtida elit med bl.a Elenor Ernberg född Taube (hustru till disponenten vid Olofsfors bruk), kyrkoherde Nygren, apotekare Konradsson m.fl. Foto Hanna Bäckman, VBM.

Kungsstenen med rondell och centralt belägen bensinstation på sent 60-tal. Trähusen är rivna sedan länge, Konsum, som skymtar till vänster bakom macken, är uppfört (med platt tak och taksarg av tidstypiskt brunlaserade brädor). Idag är Kungsstenen flyttad åt sidan, bensinstationen och även den gråputsade 60-talsbyggnaden med gavel i fonden riven - Wäringstams dam- och herrekipering revs 2017 endast för att skapa några ynka ytterligare parkeringsplatser till Coop/Konsum.

Asfalterade parkeringsplatser, funktionellt och fult. Någon ansvarig kompetens för samhällsbyggnadsfrågor kan inte finnas. Om jag räknat rätt har det tillkommit ca 10 nya p-platser. Till vänster strax utanför bild finns Kungsstenen.

Här finns mer att läsa om "monumentet" från 1921.

När jag återvänder till Mellansverige är det första jag ser en blomsterplantering i urna utanför Coop/Konsum. Till allmänhetens, till lokalbefolkningens glädje. Alldeles intill finns en större markplantering. Offentlig skönhet för alla. Jag återvänder dagen efter för att ta bilder i dagsljus.

Temat för kommunens offentliga sommarplanteringar detta är är "Guld & silver". Riktigt snyggt eller hur?

Jag tror inte det handlar om en kommuns storlek om man väljer att bekosta en blomsterplantering eller inte. Det kan inte heller handla om att en ekonomiskt tyngd kommun måste spara pengar, en enda plantering är ingen stor utgift. Det handlar om något annat. Men vad?
.

Stenugnsbageri

Vi svängde förbi och stannade till på Skogs-Hildas stenugnsbageri i Ullånger. Beställde kaffe med dopp och köpte en Skule-Knalle med hem. Gott alltihopa. Men lång tid tog det att få kaffebeställningen. En jämn ström med människor ställde sig i kö.

 Bild från Skogs-Hildas stenugnsbageri.

Men där vid bordet i väntan hittade jag urgamla nummer av Husmodern, tidningar från 40-talet med heminredningstips, juridisk rådgivning, reportage, annonser med "hemhjälp sökes" mm.  Tiden försvann, väntan på beställningen likaså. Jag läste t ex "Veckans uppriktiga bekännelse" med Harry Martinson och kände en slags samhörighet.

Vad skulle ni inte kunna leva utan? 

1) Gensvar. En skog som på ett tillfredsställande sätt återger vad man ropar i den.

2) Umgänget med naturen: att varje sommar på nytt få möta grönskande jätteeken och det levande lilla ädla smycket Marie Nyckelpiga. Skogen. Vinden. Havet.

3) Kvinnan med hennes förmåga att praktiskt reda upp mycket som annars skulle te sig omöjligt.

Vad skulle ni inte kunna leva med i längden?

1) En tillvaro där tvånget att jäkta och jaga sällan eller aldrig vek från ens sida.

2) Med mänskor som aldrig vågar vara sig själva. Och med mänskor som bara är sig själva nog. Med fanatiker. Med haltlösa slöfockar. Med begåvningar som uppenbart försumpa sin begåvning. Med begåvningar som pressar sin begåvning på allt - som när de skrivit ett bra brev till en vän, tänker: så synd! det här hade jag kunnat sälja till en tidning!

3) Med mänskor som har bländvitt kvartsgrus till trädgårdsgången. Med mänskor som tuktar sina träd så hårt att det verkar amputation, stympning. Folk som kuperar sina hundar. Folk som skryter över att de badar och som ropar o så härligt! o så härligt! i timtal sedan de tagit en liten dusch.

Husmodern från 1946/47 piggade upp mej och inte blev det sämre med gott kaffe med dopp därtill, bakade med hjärtat!

.

.

Konsthallen i Järnäsklubb

Djuphavsgrissla.

1700-talsbiologen Jonas Falck fann aldrig gillande hos Uppsalaprofessorn Carl von Linné. Falck upptäckte att ett meteoritnedslag hade gjort att mutationer uppstått på djur och växter men Linné var inte intresserad. Dessa märkliga djur har konstnären Ida Rödén dokumenterat och samlat in fragment av. Tro´t om du vill.

Bandad havsgris.

Det är dessa artefakter som fram till 1 september ställs ut på konsthall Norra Kvarken. Det är alldeles sant.
.
.

Visa upp bygden

Att visa upp några av kommunens besöksmål för utländska gäster känns fint. Här är foton från två av de platser vi besökte. Utfärderna sträckte sig även utanför kommungränsen. Man ser sevärdheterna med andra ögon när man själv ska vara guide. Hur det kom sig att vi bestämde att en återträff här hos mej berodde på en oförutsägbar tillfällighet. Så där som livet är.

 

Men den första skylten man möts av vid Tallbergsbroarna är tom på upplysningar. Ansvaret för att hålla informationen i skick är det Nordmalings kommun eller Västerbottens länsstyrelse eller...

Vid Lidbergsgrottornas naturreservat finns många tydliga skyltar men endast den vid parkeringen (en knapp kilometer från reservatets början) har översatts till engelska.

Fina lilla Brattsbacka bygdemuseum klarar sig utan främmande språk. Välkomnande bemötande och gott fika räcker hela vägen.

Naturreservatet i Långron är en naturfavorit. Där finns också bra informationstavlor som även engelsktalande kan tillgodogöra sig. En god picknick ute på hällarna är ganska oslagbar.

Vad som förskräckte var spår efter motorfordon tvärs över klapperstensfältet intill tomtningar, labyrint och kompassros. Vem tar sig friheten att köra där? Den frågan ställde sig mina gäster, samtliga arbetar med inriktning på kulturmiljövård i sina länder.
.
.

Dagsljus och hus

Ljus från tre riktningar i ett och samma rum. Hur mycket kan man inte tycka om rum med fönster i flera väderstreck. De traditionella byggnaderna som enkelstugor och parstugor är mycket fina att bebo. Morfars hus lever delvis kvar i detta traditionella byggsätt.

 Klockan 05.00

Klockan 09.11

 Klockan 19.10

.

.

Möjlig utblick igen

Det är nu möjligt att titta ut genom fönstren från 1948/1950 igen efter att ha haft ett par stycken skyddsplastade sedan de lämnades till fönsterhantverkare. I midsommartid var de klara och i början av denna julisemester sattes de på plats. Det var viktigt att få detta klart då vi haft vänner på besök under semestern och den färdigställda övervåningen skulle kunna användas utan plast för fönstren.

Nu är det innerfönstren som målas för att sättas på sin plats i höst. Fönster tar tid att ses över men hur njutbart är det inte då de är klara.

Den mittersta bågen var fäst med spik/hästskosöm och hade aldrig varit urtagen tidigare. Spännande att se karmens kulör som inte var kritvit. Fönstren är nu målade med linoljefärg (förstås) och kittade med linoljekitt.

Förra året blev andra fönster av samma tillverkning som nya.
.
.

Batterivall från kriget 1808-1809

Lämningar från det senaste kriget som svenskarna var inblandad i på egen mark finns inte långt härifrån, närmare bestämt på södra sidan av Öre älv. Där finns en uppskottad batterivall som skydd mot ett anfall från ryska armén. Hur intressant är inte det!

Detta är intressant hembygdskunskap tycker jag, så väl som mycket annat. Särskilt om man betänker hur detta påverkade de boende i socknen och säkerligen också anfäderna.

Klicka på bilden för förstoring.

"Här kan man se rester av de förskansningar som Jämtlands 1:a regemente anlade när den svensk-finska armén i juni 1809 tog ställning söder om Öre älv.

I utgrävningarna uppe på vallen fanns plats för falska kanoner. På heden bortom Långed, norr om älven, slog ryssarna läger.

Här låg svenskarna i spänd förväntan när general Kamenski, den ryske överbefälhavaren, på eftermiddagen den 17 augusti närmade sig Öre älv med sina utsvultna trupper och med främsta mål i sikte var att ta sig igenom den svenska hären, för att plundra i Ångermanland.

Då nåddes Kamenski av uppgifter om att svenska trupper landsattes i Ratan. Kamenski gjorde helt om marsch och gick norrut för att den 19 augusti besegra svenskarna vid Sävar, norr om Umeå.

Västerbottens Museum/Länsstyrelsen 1991"

Library lover

Detta är ett lånekort avpassat för en sann ko-älskare! Och en library lover. En skön förening.

Ett kort som kan ge bildning:

"Bildning är en minst lika värdefull investering som guld. Bildning handlar om att förstå mer och mer samt om utveckla förmågan att tänka kritiskt. Bildning är rörelsen som leder mot vishet. Jag ser boken, den tryckta boken, som bildningens motor. Biblioteket är ett slags anordning vars möjligheter i sökandet efter kunskap ökar närmast exponentiellt. För varje ny bok man läser lär man sig mer. Det spelar nästan (det finns självklart undantag) ingen roll vilka böcker man läser; det är läsandet och reflektionen över det som blir läst och ställt i relation till det man läst tidigare som gör att graden av bildning växer. Det viktiga är inte VAD man läser utan HUR man läser böckerna, och självklart alla andra texter, även texter på nätet. Böckerna i det växande biblioteket utgör bildningsmaskinens (jag vill se det som ett slags maskin som arbetar för ens egen intellektuella utveckling) byggstenar och ju fler böcker man har tillgång till desto stabilare blir fundamentet som kunskapen man bygger upp vilar på.

(...)

Skriva om och diskutera dess innehåll med andra: En viktig källa till tillfredställelse med böcker är att man kan läsa av och inspirerar varandra. Hela universitetsväsendet bygger på den insikten, att det är genom att både läsa, reflektera och samtala om böckers innehåll som kunskap utvecklas. Och det är inte bara vetenskaplig litteratur man kan och bör diskutera, alla typer av böcker går att analysera och reflektera över, för att på det sättet skaffa sig perspektiv till sitt eget läsande och tänkande. Till exempel kan man läsa av andras misstag. Läsande handlar inte bara om att ta till sig information och fakta, lärande inbegriper mycket mer än att passivt ta emot. Kunskap utvecklas och förändras i samspel, och boken är ett utmärkt underlag för samtal.

Bildningen, det som finns kvar när minnet av dess innehåll bleknar: Både läsningen och ägandet av böcker, livet i biblioteket alltså, håller minnet av det man läst och förväntningarna på allt man (ännu) inte läst vid liv. Det värde som böckerna och det växande biblioteket står för ökar för varje år och bok som läggs till helheten. Filerna på datorn som behändigt ryms i fickan idag låter fantastiskt, men tänk på vem det är som säljer in idén och vilka argument som används. Tänk på det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget. Vägen till kunskap är en omväg och värdet av bildningen står i direkt relation till den möda som lagts ner på att utveckla den."

Så sant skrivet på bloggen Flyktlinjer.
.
.

Kvällsmagi

Rötmånaden har inträtt. Luften är fuktig, dimmig, mättad med vattenånga. Solens nedåtgående strålar reflekteras i diset. Det blir lite av magi.

Reserverat för naturen

Inte långt härifrån finns ett 21 ha stort naturreservat med stämningsfull skog och intressanta sprickgrottor/tunnelgrottor. Grottorna bildades av att stora block virvlade runt i havets bränningar och nötte mot klipporna för ungefär sju tusen år sedan. Nedanför berget finns klapperstensfält. Högsta kustlinjen gick alltså högre upp, här var hav. Men på vägen dit måste man numera passera ett kalhygge som är markberett, plöjt. Om femtio år kanske där är skog att trivas i.

Vittra hade sitt tillhåll här "för gammart". Mossiga stenar, stora granar med skägglav, stigar täckta med granbarr, slingor med linneor, blåbärsris - det signalerar att skogsväsen hållit till här enligt mej 😉 Berättelser om hur unga flickor som vallade korna på skogen varit nära att bli bergtagna hos vittra och hur de, som lyckades slita sig loss ur förtrollningen, snavande sprang allt vad kjoltygen höll ner till byn. Jodå, sån´t gillar jag att berätta. Det här är fascinerande berättelser som långt ifrån alla känner till, lika lite som alla yngre skogsägare vet vad en "låga" är och vilken nytta den gör.

Området blev naturreservat 1975. Genom att skapa ett naturreservat fick "gammal hällmark, tallskogar, välskiktade barrblandskogar och grannaturskogar med inslag av lövträd ett förstärkt skydd. Skogarna har en lång kontinuitet. Den rika förekomsten av värdefulla naturskogsstrukturer som t.ex. gamla träd, luckighet, skiktning, äldre lövträd, gamla och döda träd erbjuder livsmiljöer för arter som är beroende av naturskogens dynamik och strukturer."

Så bra att det finns reservat där naturen får leva fritt.

.
.

Idisslande kossa

Ett fotografi med en rofyllt vilande kossa är på något sätt överförd till ett kvadratisk stycke furu med synlig ådring. Hur detta gått till fick jag berättat för mig men det är borta nu. Tavlan kommer från Pesula Lantbruk & gårdsbutik i Norrbotten och är överlämnad till mig som gåva av en vän som känner till min fäbless för dessa underbara kreatur.
.
.