KulturKonsumtion kontra kulturProduktion

Anledningen till att jag valde att flytta från landsbygden till stan när jag var ung var enbart för att jag:

• ville ha en specifik utbildning

Jag är ingen ovanlig individ i det fallet om man läser en artikel av forskaren Charlotta Mellander i Dagens Industri.

"En överväldigande majoritet av de som flyttar till en annan kommun gör det i åldern 18 till 35 år, och när man är i denna ålder tycks fler saker än ett bra jobb spela roll. Man flyttar även för att få tillgång till utbildning och inte minst en variation av livsstilar som gör fritiden mer intressant."

Jodå, jag insåg efter flytten att det fanns tillgång till kultur som intresserade mig och jag blev en storkonsument av teaterföreställningar, museer, konstgallerier, konserter...

Anledningen till att jag sedan ville flytta från storstan till landsbygden när jag blev medelålders var att jag:

• inte ville fortsätta att enbart vara kulturkonsument - köpa
  
• ville producera kultur - arbeta själv med händerna - skapa
  

Det fick jag genom att åter bosätta mig på landsbygden. Det innebar många nya utmaningar och nya omständigheter. Att starta eget företag och allt vad det innebär, nya sociala relationer, nytt kontaktnät, möjlighet att odla sina egna grönsaker, rotfrukter och blomster. Det innebar praktisk hantering av en släktgård med originalfönster, spegeldörrar, lerklining, vedspisar, stora ekonomibyggnader, äppelträdgård mm kvar. Antagligen gjorde det omställningen lättare att platsen ligger i Mellansverige. I nordligaste delen av landet hade utkomstmöjlighetena varit färre om jag bosatt mig långt från en stad. Såvitt jag inte pendlade och det valdes bort långt tillbaka i tiden genom ett medvetet beslut.

 

Det talas för närvarande mycket om att lämna ekorrhjulet. Det sägs att pandemin gör att fler hus "på landet" efterfrågas än tidigare. Hela landet ska växa sägs det. Kommer det att bli så? Svaret ligger i framtiden.

"De flesta politiker tror att landsbygdens utmaning främst är ”produktionsbaserad”, att det som saknas är brist på stöd för företagen. Men den verkliga utmaningen ligger i själva verket på ”konsumtionssidan”, alltså att det saknas mötesplatser, variation i kultur och andra former av upplevelser, skriver Charlotta Mellander."

Vi som bor på landsbygden och inte har vårt intresse i olika typer av motorfordon, idrott eller jakt behöver platser för KULTURUTBYTEN.

Bloggliv med TIMMER & MASONITE

Om att bli hemmansägare.
Om släkt och kulturhistoria.
Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden.
Om varför det som är, är som det är.

*

 *

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

*

Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.

6 november - vart leder minnet?

Den 6 november var min mammas födelsedag.

 

Karin som yngst på fotot med fyra generationer och till höger som något äldre. 

 

* *

Den 6 november var Gustaf II Adolfs dödsdag.
I ett Lützen som ska ha varit väldigt dimmigt och kanonrökigt detta datum 1632 då slaget stod.

Jag blev överrumplad av de nationalistiska monument som var uppförda i Lützen den novemberdag jag besökte denna historiska mark: en vacker baldakin i gjutjärn och en kompakt nationalromantisk stenkyrka. Blomsterkransar var nedlagda dagen innan för att hedra minnet av den döde reformerte kungen som påstås ha dött vid stenen som ligger under baldakinen.

De röda "Dalastugorna" alldeles intill var om möjligt ännu konstigare. Denna är från 1932. Att en senare stuga uppfördes 1982 är riktigt svårförståeligt. Men visst är det intressant att se hur bilden av Sverige visas upp utomlands.

 

Utställningen inne i svenskstugorna var okej enligt mej. På mitten av ett bord fanns denna nutida kartbild där härarnas uppställning 1632 visas. I övrigt fanns där en bra skärmutställning på temat "Vart leder minnet?"

 

På skylten står på tyska och på svenska:

GUSTAF II ADOLFS MINNESPLATS LÜTZEN
Här föll Gustaf II Adolf, kung av Sverige, i slaget vid Lützen den 6/16 november 1632

mitt under det trettioåriga kriget.
Minnessten med nygotisk järnbaldakin av Schinkel 1837.
Minneskapell, gåva från Sverige till staden Lützen, 1907.
Två timmerhus från Dalarna, 1932 och 1982, med en svensk utställning. 

 

* *

 Så förenades de då via ett datum, den ena med födelsedag, den andre med dödsdag den 6 november 1921 respektive 1632. I övrigt fanns inget gemensamt.

Jugend

 

Det är under jugendtiden eller art nouveau, som morfar bygger sitt hus och inreder det. Växtslingor och natur var vanliga både i arkitekturornament, textilbroderier, affischer, bokomslag, glaskonst, keramik - växtornamentik, ofta  asymmetrisk, genomsyrade formgivningen. Organiskt skulle det vara.

Här på gården finns väldigt lite äldre textilier kvar, ju längre tillbaka desto mindre är kvar. Vart har de tagit vägen? Har textilierna nötts ut, slängts, getts bort. Jag vet inte. Därför blir jag glad när jag inser att mycket av detta textila arv finns kvar i mängd i landet som helhet. På fotot syns en detalj av en broderad linneduk med tre- och fyrklövrar samt hästskor som jag köpt. Broderigarnet har blekts en del, särskilt det gröna, men duken sjunger jugendtid.

Morfars hus stod färdigt året innan första världskriget bröt ut. Hur det var att leva här i byn under de fyra år kriget pågick har jag bara vaga insikter i.

En titt in i dåtiden

Närkontakt med föritin har etablerats.

 

För att komma åt den ursprungliga storleken på fönstren på bottenvåningen har vi öppnat upp runt ett av de nuvarande fönstren. Då kom dessa tapetlager fram, än så länge bara fragment men framöver kommer jag att kunna se mera.

Den jugendgröna tapeten direkt på spännpappen över timmerstommen var morfars tapetval 1913. Det var sex år innan han gifte sig med mormor Alma och henne hade han inte träffat då huset stod klart. Jag gissar att han hade hjälp av någon kvinna i bekantskapskretsen att välja tapet, kanske systern Karin på Halla...

Ovanpå den gröna papperstapeten finns ytterligare tre lager: en i randigt rostbrunt, en gråblå med utströdda små stiliserade blombuketter samt ytterst en försiktigt mönstrad funkistapet. De här tapeterna bör mormor ha varit med att tycka till om, ja rent av bestämma som husets matrona.

Ingen av de här kökstapeterna har jag sett förut. Då jag var liten hade masonite spikats över och väggarna var rollmålatde i ljus pastell. Så detta var kärt att finna men det är alltså inget återseende utan helt nytt för mej - morföräldrarnas tapetval. 

Som jag ser det nu får de här tapetlagren vara kvar och ny papp kommer att spännas över dem, därefter tapetsering. Då finns de gamla lagren kvar. Byggnadsvård innebär också att inte ta bort för mycket, inte rensa bort resterna av tidigare människors val. För oj så roligt det var för mej att finna glimtar av tidigare utseenden i morfars och mormors kök. Hade allt varit borta hade jag inte hittat dessa glimtar.

Malôppen

 

Alltid när jag ser praktmalvor (Malope trifida) tänker jag på bästa grannen tant Hildur som odlade "malôppen" i kökslandet bakom sonen Svens garage. De hade själva ingen bil, Kalle körde motorcykel. När praktmalvorna blommade kom Hildur alltid över de få metrarna till oss och gav bort en bukett. Därför odlar jag själv ibland, sedan några år tillbaka, de här sommarblommorna i det egna trädgårdslandet. Så fint och prydligt Kalle och Hildur hade på sitt småbruk!

Gravvård

 

.

Fartfyllt puzzle

Tre katter år ute på en snabbtur å motorcykel genom ett fagert lantligt landskap med fåglar i luften. Klädsel och fordon är av äldre modell.

 

Pusslet är tillverkat med stora bitar, lätt att lägga för mindre barn. Titta på pusselbiten med den första mc-kattens huvud, hjälm och armar. En enda bit.

Pusselbitarna är av plywood men bottenplattan är gjord av masonit. Denna mångsidiga träfiberskiva som pressats helt utan giftigt lim eller annat ohälsosamt. 

Renbomsberget

Varför kallas Renbomsberget just för Renbomsberget? Vilken bakgrund har den benämningen? När började byborna kalla berget just så? Är det någon som vet och kan förklara eller är namnet bara en nedärvd självklarhet för den som fortfarande använder benämningen Renbomsberget? 

*

Gustaf Abraham Renbom föddes 1782 i Härnösand. Han gifte sig år 1806 med Catharina Molin född 1780 i Mo, Nordmalings socken. De bosatte sig i min hemby där Gustaf var torpare och Wagnmakare. Som torpare ägde familjen ingen mark, hade inga mantal i byns jord och skog. Man var obesutten, torpet arrenderade man.

I familjen föddes barnen:

1. Nils Olof 1806
2. Gustaf Petter 1808
3. Margareta Catharina (eller som det står i hfl: Greta Cajsa) 1810
4. Maria Lovisa 1813 -1873
   

(Dottern Greta Cajsa gifte sig 1828 med bonden Nils Johan Sandman. Greta Cajsa kom att bli svägerska till bland andra a´Sofia Norrby.)

Gustaf Abraham Renbom från Härnösand var alltså vagnmakare, en yrkesman som hantverksmässigt tillverkade vagnar att spänna för häst (-ar). De fordon som en vagnmakare tillverkade kan uppdelas i två huvudgrupper

1) HJULDON

• Vagnar
• Kärror

Skillnaden mellan vagn och kärra är att vagnen består av två delar varpå sitter två hjul på vardera delen, alltså totalt fyra hjul. En kärra har endast två hjul.

2) MEDDON

• Slädar (t ex risslor)
  
• Kälkar

Jag förmodar att Renbom var en respekterad man i byn, han var inflyttad, hade ett yrke som inte någon annan i byn hade. Min tro är att berget fick namnet efter honom redan under hans livstid. Gustaf Renbom dog 1845.

Familjen Renbom bör ha bott i ett av torpen nedanför det berg som fick hans namn – Renbomsberget. Vilka vagnar Gustaf Renbom tillverkat är oklart. Kanske finns hans hantverkstimmar bakom resterna av den stiliga vagn som jag fotograferade inte långt ifrån platsen där han bodde. Det är väl inte orimlig att han även tillverkade de risslor som fanns för persontransporter i vinterföre.

 

En vagnmakare i sin verkstad. Foto härifrån  taget av Erik Theon Olsson (1884-1945). Fotografen föddes fyra decennier efter att Gustaf Renbom avlidit. Olsson  var amatörfotograf och murare (skomakare, lantbrukare), från Hagalund, Stortorp, 

Norrbyås socken. Örebro län.

Här är lite fördjupning om vagnmakaryrket:

Vagnmakare var egentligen en bland flera yrkesgrupper som tillverkade vagnar. Bland dem som också var delaktiga i tillverkningen av en vagn hörde hjulmakaren, smeden, hovslagaren, snickaren, korgmakaren, sadelmakaren, snörmakaren, gördelmakaren och tapetseraren. Alla dessa hantverkare hade sina speciella tillverkningsområden. Vagnmakarens insats bestod främst i att tillverka hjul och vagnars och kärrors underreden.

Från 1500-talet finns skriftliga uppgifter om vagnmakare, även kallade hjulmakare vid den tiden. År 1663 bildades Vagnmakareämbetet i Stockholm. Allteftersom efterfrågan på vagnar ökade för adeln och förmögna borgare ökade antalet vagnmakerier, särskilt under senare delen av 1700-talet och verkstäderna expanderade ytterligare under 1800-talet. 

Kommerskollegium beslöt 1831 att byggandet av vagnar skulle inordnas under fabrikshanteringarna (Hallrätten) då så många hantverkare var inblandade i vagnstillverkningen att produktionen hämmades av skråbestämmelserna. Skråväsendet upplöstes den 22 december 1846.

Året innan skråväsendet upphörde dog vagnmakare Gustaf Abraham Renbom. Men namnet på berget finns fortfarande kvar i någras minnen.

 

Kulturförvaltning!

Räfst och rättarting angående samhällets utstötta

Byastämmorna, eller sedan 2007 då bysamfälligheten bildades, årsmötena, är till för beslut om hur hemmansägarnas gemensamma mark- och vatten ska förvaltas. Men här i byn kommer så otroligt mycket ovidkommande upp på dessa årsmöten, saker/ämnen som inte har med det gemensamma ägandet att göra över huvud taget. Beslut i ekonomiska frågor kan tas utan att frågan fanns med på dagordningen. Varken styrelse eller medlemmar ser ut att veta vad stämmorna är menade för.

På årsmötet 2017 blev det räfst och rättarting angående att jag på denna blogg skrivit att Lill-Emma som bodde här i byn en gång i tiden var en prostituerad kvinna. Emma dog på 1950-talet innan jag föddes. Jistaners, ni skulle bara veta vilket ramaskri det blev!

Nej, man får inte skriva en sådan sak menar byns pensionerade polisman, den förre ordföranden. Byn ska hållas i heder, bara positiva saker ska skrivas om man nu ska skriva - för här är vi fina värre. Jag togs i upptuktelse, alla närvarande höll med.  Man vill bakbinda mej. Det får mej att känna mig som en bloggare i diktaturer. Kinesiska och saudiarabiska bloggare t ex, blir satta i fängelse och torterade, kanske avrättade, när de påtalar korruption, orättvisor, jäv - ja, om de har ett annat synsätt än makten osv.

 

Denna skamstock finns utanför kyrkan upp på Murberget, Västernorrlands länsmuseum i Härnösand. 

Att sätta någon i skamstock var ett sätt att bestraffa en person.

Hembygdshistoria består inte enbart av positiva händelser. Vem vet, kanske trivdes Emma i byn, det var de övriga av byns innevånare som med sin oförvitliga moral gjorde livet svårt för henne. För mig är detta hymlande och hycklande. Och det fortsätter in i nutiden. Detta är något jag beklagar och det främjar inte någonting.

Efter årsmötet sa min klartänkte man "De borde ju vara glada över att ingen behöver prostituera sig i byn idag för att hålla fattigdomen borta." Det kallar jag positivt tänkande.

När min mamma flyttade hem från Sthlm för att ta över jordbruket gick hon vi något tillfälle förbi Emmas stuga. Emma satt på bron och ropade på henne och undrade om "e hänne ä a lill-Karin?" som hon mindes från förr. De hade inga aversioner gentemot varandra. Emma ville ge bort en kokbok till Karin. Mamma var inte den som höll sig för god för att träffa samhällets "minsta", så även den familj som kallades "tattar-Erikssons". Jag minns den lilla enkelstugan där de bodde som igår. Huset är borta sedan 1960-talet. Allt "fattigt och eländigt" ska suddas ut ur bybornas minne.

Vi bor i "den vackra byn", ett mantra som återkommeit bland de "styrande" för att försöka hålla oss "undersåtar" på gott humör. Här finns inte plats för samhällets utstötta, här är vi självgoda. Lite självinsikt vore på sin plats.

Det är intressant att min blogg läses noggrant av flera av byborna. Gärna för mej, det är min avsikt.

Så här toppade besöksstatistiken inför årsmötet förra året 

:-)

Detta är ett fotografi av a´Lill-Emma vid sin stuga på sin ålderdom. Med på fotot fanns ursprungligen även en manlig bybo, men antagligen för risken att "smittas" av Emmas rykte, klippte han bort sig själv innan bilden publicerades i hembygdsboken. Så är och var läget i "den vackra byn". Lite mera vidsynthet, lite mer tolerans och fördomsfrihet behövs verkligen här!.
.

Torpinventeringar

De obesuttnas boplatser kan finnas kvar, i storstadsområdena har de ofta blivit sommartorp, fritidshus.

Här ser ni en inventering av soldattorp i en sörmländsk socken. Varje torp är beskrivet med bild samt vilka soldater som bott där och när. Torpet markeras på kartan via en röd tråd. En gedigen hembygdsforskning har utförts.

 

 Helhetsbild av soldattorpsinventeringen.

 

Detaljer från två av de inventerade soldattorpen. 

Jag fascineras över den stolthet som finns bland de som utfört den noggranna inventeringen. Respekt!

Foton från den första torpinventering jag såg, fascinerades över och därför fotograferade hittar jag inte i brådrasket. Den visades på en tillfällig utställning i stan tillsammans med vackra textilier och broderier gjorda med stor sakkunskap (det som felaktigt brukar kallas förspilld kvinnokraft).

Likaså har hembygdsföreningen sammanställt platserna för de tvättstugor som en gång fanns vid detta bruk. Nio av totalt 18 kända tvättstugor ryms inom kartbilden.

Från min hemby minns jag flera av klappbryggorna som nu är borta och ett par tvättstugor som fortfarande finns kvar vid Degermyrbäcken. Den ena välbehållen, den andra lämnad vind för våg.

Kan man vara annat än stolt över att bo i ett landskap där spåren av tidigare generationer dokumenterats så väl! Förutom i böcker.

Jag har skrivit rätt många gånger om rotebåtsmän, roteringslängder och soldattorp. En roteringslängd från N-lings socken finns men var dessa båtsmanstorp låg geografiskt finns inte, varken markerade på karta eller i den fysiska verkligheten. Inte heller arrendetorp som låg under bondgårdar. 

Här är några tidigare inlägg:

Aktiv research
Roteringslängd anno 1785
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887 

Allt ljus på de obesuttna

Jag körde hem igår genom ett vackert landskap från ett herrgårdsuppdrag. På radions P1 sändes Vetenskapsradion Historia med ett avsnitt som hette På Bellmans bakgata  . Det pratades intressant trädgårdsarkeologi från Stockholms Södermalm MEN det som fick mig att tyst jubla var när temat, knappt 28 minuter in i programmet, kom att handla det som intresserar mig än mera - nämligen de obesuttnas historia.

"Om hur arkeologer ska kunna bli bättre att hitta de fattigas kulturarv. För vid sidan av slott, borgar och hallar finns torpen och backstugorna som utgör ett fortfarande okänt kulturarv som angår oss alla."

I programmet nämns att hembygdsföreningar har bra överblick vad gäller de obesuttnas, den icke markägande befolkningens historia och boplatser.

Men hur går det då när en bygd saknar hembygdsförening och ingen har koll på var de fattiga, de icke markägande invånarna bodde, känner inte till torplägenheternas belägenhet osv. Den som följt bloggen Timmer & Masonite vet att det är dessa små människor jag intresserar mig mycket för.

I mina tankar kom under radioprogrammets gång bland annat detta enkla båtsmanstorp på Hammar´n i Lögdeå där Ida Hörning föddes 1841 som yngsta barn till rotebåtsmannen Jonas Hörning (född 1806) och hans hustru Eva Brita Mattsdotter (född 1808). Det kan man läsa om HÄR. Bild ur byaboken.

Ida Hörning gift Hörling

År 2015 gavs platsen för båtsmanstorpet namnet Rita-skogen. Men varför? Varför? Namnet Hammaren fanns ju redan just för den platsen. Rita är 60+ och bor i ett hus från 70-talet några meter från båtsmanstorpets plats - kommer benämningen med anknytning till henne att finnas kvar om 100 år? Knappast ens om 50 år.

Varför frakta bort resterna av det timrade torpet utan att sätt upp en stadig och hållbar skylt med berättelsen att här låg en gång byns båtsmanstorp och kanske vilka som bott där. Varför inte bevaka det kulturhistoriska intresset?  

En av de två som ansökte om Leader-pengar till projektet satt /sitter i byastyrelsen och borde väl ändå känna sin hembygd som född och uppvuxen i byn. Kanske är jag hård i min bedömning men jag ser så många liknande fall i trakten. Ingen dokumentation, ingen respekt för tidigare liv, snarare verkar man skämmas över det liv som många levde här en gång. Historien är man inte är stolt över utan vill glömma eller gömma undan - TYVÄRR. Fattigstackare vill man inte minnas - precis som nämns i Vetenskapsradion Historias program. Historien utplånas, Norrland utarmas. Det är annorlunda på platser i Mellan- och Sydsverige! Det gör mig ledsen men också arg. Har inte våra anfäder, våra föregångare rätt till ett anständigt minne?

Vägen från fastighetsmagnaters herrgårdar till tanken på obesuttna båtsmän knyts samman i ett radioprogram och jag gläds över att den arkeologiska inriktningen håller på att förändras. Kanske även kulturmiljöforskningen. Till min bygd har inte detta nått (ännu): här rivs, ruttnar, markbereds och tystas det egna kulturarvet ner.

Genomtänkt

Sambandsccentralen i masoniteköket är en mycket enkelt anordning: på högskåpets kortsida ovan arbetsbänken finns en trälist med borrade hål i översidan. På bredsidan är vinkelkrokar med fläns skruvade på jämna avstånd, en krok skjuter ut längre än övriga - den är avsedd för saxen. Listen är inmålad i väggfärgen. Där finns pennor, både blyerts och kulspets samt suddgummin. På krokarna hänger små nödvändiga prylar som t ex nycklar till dörrar, väggur, element.

Eftersom anordningen finns på kortsidan av ett högskåp är det inte alltför iögonfallande med sitt plotter av prylar. När jag ritade mitt eget platsbyggda kök tog jag vara på många praktiska detaljer från detta 50-talskök. På insidan av en kökslucka till ett överskåp har jag t ex en list med borrade hål för pennor men viktigaste detaljen är nog min variant av den inbyggda diskhyllan.

Den kvinna som på 40-talet uppfann denna suveräna lösning var den finska hushållsvetenskapens grand old lady Maiju Gebhard, född 1896. Diskstället av plastbelagt trådgaller är inbyggt i skåpet ovanför diskbänken. De gallerförsedda hyllorna gör att man kan ställa in disken direkt och vattnet droppar ner på den rostfria diskbänken. Man slipper plocka in vardagsdisken i skåp efter att den torkat och det är obelamrat på diskbänken när disken är avklarad. Idag är det standard i finska kök. 

Riktigt bra funktionalism!

Dörrtrycke med långskylt

Slagdörrarna på övervåningen har funktionalistiska dörrtrycken. De är förnicklade med en hylsa av trä, av ask. Långskylten, en rektangulär bricka som täcker både dörrtrycke och nyckelhål, är gjort av förnicklad plåt. Ett fallregellås är inmonterat i dörrbladet med tillhörande nyckel från AB Möbellås, Eskilstuna.

Ett annat sätt att lösa beslagning av dörrar är att istället för långskylt använda nyckelskylt och rosett. Rosetten är brickan mellan handtaget och dörren, nyckelskylten är brickan runt nyckelhålet.

Allt detta är tydliga tidsmarkörer, ett sätt att datera en inredning.

Tevagnshjul

 Tevagn med hjul att gilla.

 

Blir förundrad när jag inser att likadana tevagnshjul går att köpa idag - fyra stycken för endast 319 svenska kronor. Hos Specialbeslag AB. Heja!

Produktbeskrivning som följer:

Tevagnshjul / 75 mm / 15 kg / 4-pack / Vit/nickel.

Tevagnshjul i nickel med vitt gummi. Vid montering trycker man upp plasthylsan i möbeln och sedan trycks hjulet upp i hylsan. Kan användas till mindre möbler som vagnar och bord.

Tänk, en produkt, ett möbelbeslag som funnits i minst sju decennier och fortfarande finns på marknaden. När pappa tillverkade tevagnen, som nu är min, fanns förstås inte plasthylsan, den var då av metall.

Solgult

När jag åker hit i oktober har jag minst en fullproppad tiolitershink med egenodlade snittblommor med mig som jag ordnar i vaser. Några solrosor fick förstås hänga med, i år en förgrenad variant med mindre men fler blommor per stängel. Riktiga glädjespridare! Det behövdes i år för gråare, mulnare, disigare och regnigare oktobersemester kan jag inte minnas. Varmare klimat är inget att hurra för tycker jag.

 

Prydnadsminnen

 

En hylla från 50-talet kommit upp i veckan. Den plockades ner när tapetsering och golvläggning skulle ske i lill-rummet 2017. Två porslinsfiguriner, som i decennier förvarats i olika skåp och skrymslen, placerades där. Så länge...

Bambi - lika ung och söt som på 60-talet.

 

Och detsamma gäller för kissekatten. Hur barnslig får man vara som femtiotalist egentligen? Jag hör ju inte till de pyntades skara.

Lingonbär

 

Under en liten skogsvandring blev det otippat nog en del lingon plockade. En del av lingonskörden blir till julens vattlingon.

Träpussel från anno dazumal

Fortfarande dyker det upp bortglömda prylar och minnen. Senast två stycken träpussel för barn. Här är det ena.

Pusslet föreställer en ringdans i månsken med en mänskoflicka, ett troll, två kaniner och en hund.

 Den slippriga Näcken står för musiken, kaveldunen ståtar...

 

...och det gamla visa trädet tittar och lyssnar och vill så gärna dansa med. Jag minns hur jag som barn tyckte att detta träd var mäktigt.  Naturen är förmänskligad! Det låg i den tradition jag hade omkring mig - kristendom sammankopplad med naturmystik i form av t ex vittra och "di sma under jordi". Här i landet har vi varit ett skogs- och naturdyrkande folk där skrock och bibeltroende blandats långt in på 1900-talet. Åtminstone på landsbygder.

Lingonklasar och blåbärsbarn dansar också tillsammans i förgrunden. Undrar just hur många gånger det här pusslet lagts av mej som barn?