Vilket öde

Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som  användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.

Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".

Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.

Här syns en del av uthuset med port av diagonalställda bräder. På taket ligger fin pannplåt.

Nere vid Degermyrbäcken står en av byns två (ev tre) kvarvarande tvättstugor. Den har skorsten som sig bör eftersom där inne finns/fanns en bykgryta eller pannmur. Eftersom jag aldrig varit in i tvättstugan vet jag inte vad som återstår av den forna utrustningen.

 

Den andra tvättstugan är bra omhändertagen och ligger några tiotal meter uppströms längs samma bäck. I den har jag varit in och, tillsammans med några kvinnor ur den hembygdsförening som en gång fanns, tvättat som förr i tiden vilket var oerhört intressant.

Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.

Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.

Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.

Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.

Johan Öberg 1864-1929. 

Det var han som lät flytta hit timmerhuset, som var hans föräldrahem. Det skedde förmodligen i samband med giftermålet med Lina 1899.

Lina Öberg, född Öberg och även gift Öberg(1882-1961), firar 75-årsdag i sitt hem 75 år i november 1957. Hon var gift med Johan och blev änka tidigt.

Familjen är samlad för att fira Lina.

Den blida tant Lina minns jag från min allra tidigaste barndom.

För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:  

En byggnadshistoria
Släktsaga

*

När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.

 Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.

Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)

Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?

Byborna som bryr sig

”Så vitt man bor i en by måste man bry sig”, skriver Sara Lidman i romanen Tjärdalen. Just det, hur människor ordnat livet i byarna och brytt sig om sina byar och varandra, ägnas det här avsnittet i ”Livet i arkivet”.  

Vad kan ett byarkiv innehålla?

"I ett byarkiv kan det finnas en byordning, det vill säga en handling som visar bybornas överenskommelse kring ordnande av gemensamma angelägenheter. Det kan handla om när boskapen får släppas på bete, tiden för sådd och skörd, brandsyn av fastigheter, skötselns av byns vägar, tiggeri och fattigvård.
(...)

Mängden material varierar men typen av handlingar är ofta desamma. I byarkivet hittas som regel protokoll från bystämman, kartor, överenskommelser kring samfälld mark, fiske och skogsfastigheter. Ofta finns också handlingar rörande enskilda fastigheter i byns arkiv såsom lagfarter, köpebrev och utsyningar, kanske har byåldermannen låtit den egna gårdens handlingar ligga i tryggt förvar i byns låsta kista? Sammantaget ger byarkivet en inblick i hur livet i en by kunde te sig, under vilka förutsättningar och villkor man levde, och kan vara ett bra komplement för den släktforskare som vill ”sätta kött på benen” på sina släktingar."

 Här kan man läsa och lyssna på hela beskrivningen från Folkrörelsearkivet.

Byborna som bryr sig kan man väl kalla  kollektivt intelligenta?

Hur många i byn vet vad detta är och var föremålet förvaras?

I min hemby ser byakistans innehåll inte alls ut som beskrivs på hemsidan jag länkar till. Vi är hemmansägarna som inte bryr sig, har aldrig någonsin träffat på så många människor i vuxen ålder som samlat är så ointresserade av hur livet i byn artade sig för länge sedan. Ålder, kön eller utbildning verkar inte spelar någon roll.

 

Vad är kollektiv intelligens?

Kollektiv intelligens kan beskrivas som individers förmåga att samarbeta och dela kunskap så att gruppens resultat blir större än den enskilde individens. Kollektivt intelligenta grupper lyckas i större utsträckning använda den kunskap som är tillgänglig inom gruppen. Det handlar alltså om hur smarta vi blir tillsammans. En intelligent person är inte nödvändigtvis intelligent i en grupp.

Ersk-Mats gården

På väg norrut denna julisemester sökte vi upp Ersk-Matsgården utanför Hassela. Resan tog tid så vi hann dessvärre inte dit under öppningstid (12-16). Vi kände oss välkômna ändå och det vi såg gjorde att ett besök underöppningstid måste bli av. Nordanstigs kommun ser till att bevara, förvalta och göra gården levande.

Den grå gårdsbildningen som mötte oss är en ensamgård, byggd av ättlingar till de svedjefinnar som för drygt 400 år sedan invandrade till den här trakten.

Här odlas svedjeråg som växte hög och grann.

Gården har si så där 15 byggnader varav två bostadshus, det ena är undantagsstuga.

I fonden mangårdsbyggnaden och till höger undantagsstugan för den äldre generationen. Det gick sannerligen ingen nöd på oss när vi satt i solen på bron till undantagsstugan och åt medhavd matsäck.

Fina gamla fönsterbågar fästa med hästskosöm.

Det gröna kulturarvet utvecklas på gården under ett treårigt projekt. Genom slåtter och bete hålls arealerna öppna vilket gynnar växter och insekter.

På bilden syns det stora pärlanne där olika sorters potatis odlas. Det var uppmuntrande att se ett så stort potatisland som inte var kommersiellt anlagt.

Jordkällaren var renoverad och såg ut att användas. För här på gården kan man under öppettid äta traditionella rätter, många baserade på potatis. En jordkällare brukar vara bra för vinterförvaring av bl a rotfrukter.

De enkla nybyggda torrdassen fanns inuti en av ekonomibyggnaderna, allt befriande omålat. Rinnande vatten fanns inte, en vattenkanna med handfat dög bra för hygienen. Det som gjorde mig extra glad var att ladusvalorna flög kvittrande fritt mot takåsarna ovanför dassen som saknade innertak. OCH för att svalungarna inte skulle skita ner inne i dassbåsen hade en spånskiva lagts som skydd rakt under svalboet som fanns på en av åsarna. (Se upptill på högra fotot.) Så omtänksamt för både fåglar och människor!

En verkligt vacker entrébro till en ekonomibyggnad! Finns något vackrare än natursten som bro?

Inuti något som kan ha varit ett vagnslider såg det ut så som ovan. 

Batteridriven belysning i utformning som fotogenlampor var den enda  belysning vi såg. Ett enkelt utomhuskök fanns bakom ena bostadshuset och nära krydd- och köksland samt en vedeldad vattenvärmare. Jag antar att de gamla köken inne i mangårdsbyggnaderna var intakta utan moderniteter. (Dessa byggnader var stängda vid vårt besök.)

Två små kreatur tittade på oss.

 

En stor tråkig bilparkering fanns i direkt anslutning till entrén till området. Att mötas av en samling plåtlådor skämmer en kulturmiljö från den tid då bilar inte var uppfunna.

 

MEN

nytänkande i vardande - en skogsparkering var på gång. En smal grusad slinga hade anlagts i skogen utan att särskilt många träd behövt avverkas. Slingan som mätte en bilbredd och lär bli enkelriktad, hade ett antal intjack på sidan om, vardera för en bil. Hela vägen syntes inte eftersom den böjde av. Jag hann inte räkna antalet p-platser helt men det var ett 25-tal. När detta växer till sig och "mossas" över tänker man knappt på att det är en bilparkering när bilarna inte står där. Smart, snällt, vackert, omtänksamt.

Bild på storhässjan från facebooksidan "Ersk-Matsgården i Hassela"

Under året har en storhässja för torkning av sädeskärvar med svedjeråg uppförts. Men i 2023 års broschyr står något märkligt: 

"Förr torkades hö antingen på slag eller genom hässjning och i år sätts en storhässja upp vid gården. Torkning på hässja är mindre känsligt för regn eftersom det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för det underliggande höet"(???)

Allt är rätt och riktigt förutom sista ordet - höet.  Det är väl ändå inte hö som torkas på en storhässja! Men detta rättas nog till inför nästa år. Och då storhässjan invigdes på Kulturarvsdagen den 9 september framgick säkerligen hur den utnyttjades för torkning av säd och inte hö en gång i tiden.

*

Jag önskar Nordanstigs kommun lycka till med fortsatt förvaltning och levandegörande av Ersk-Mats gården där Erik Mattsson och hans hustru Karin en gång levde och verkade. Vi fick en fin sommarkväll där och återkommer.

Kulturdagar

I lördags var vi på bygdevandring ordnad av en aktiv hembygdsföreningen som min man är medlem i. Regelbundet besöker man platser i bygden i mitten av ingenstans. Men oerhört intressant med berättelser av deltagarna om livet och människor förr, allt i en god stämning med många skratt. Där var ett barn och ett par tonårspojkar också med!!!

 

Jag tycker att detta är det märkligaste av allt: att ses på ett helt obemärkt arrendetorp och där få höra minnen berättas av den som växt upp där. Minnen som kompletterades av andra närvarande på bygdevandringen som känner till bygden. Att höra om de små människorna de som inte gjort stora avtryck i världen men som man fortfarande minns i bygden.

Tvättstugan vid sjön.

Här vid sjön satt vi deltagare på bänkar och åt vår medhavda matsäck och pratade.

Här vid tvättstugan hände en otäck sak en höst på 30-talet. Sänglinnet var tvättat, lakan och örngott med fina spetsar (ni vet så där som sänglinne såg ut före påslakanens tid) var upphängda på tvättlinor. Man tvättade ett par gånger om året så tvätten var stor.  Den hann inte torka den dagen så det beslutades att de skulle hänga kvar till nästa dag. Under natten blev det frost, flera minusgrader, och det började sedan blåsa (ingen vanlig väderkombination). Det blåste så mycket att det stelfrusna sänglinnet bröts sönder och spetsar fördärvades. Det var en stor olycka som berättaren, som då var barn, mindes klart och tydligt. Hur skulle lakan och spetsar lagas?

*

Jag tänker vid de här vandringstillfällena som jag varit med om: Skulle detta gå att genomföra i min hembygd? Att ses vid Lögd´Boa och samtala om minnen från de olika byggnader där handel idkats, höra historier om handelsföreståndare, om kunder. Att samlas vid grundstenarna till arrendetorp och båtsmanstorp och få höra om människor som levt och verkat där? Eller få höra om hur tvätt gick till för hundra år sen vid någon av de tvättstugor som fortfarande finns kvar vid bäckarna. Eller få höra om de sentida tvättbryggona som nu är borta?

Nej, det är inte möjligt att någon skulle kunna tänka sig detta i min hembygd!

Dagen efter besökte mannen och jag Nynäs slott med utställningen Hållbara hus. Så spännande detta är med traditionella byggmaterial som tas från naturen och som får en renässans just nu. Så där som många byggnader uppfördes fram till början av 1900-talet. Sörmlands museum har producerat utställningen. Obränt lertegel, kubbväggar, tadelakt och lergolv - hur intressant som helst.

Sen gick vi på en dramatiserad guidning av Nynäs slott. Trots att det bara var vi två besökare så gjorde de två guiderna en mycket lovvärd tur runt i slottets gemak och tjänstefolkets utrymmen. Här ser vi friherrinnan Eva Gripenstedt gestaltad som konstnär. Hennes make Johan August Gripenstedt var en reformvänlig svensk finansminister 1856-1866. (Hans försök att införa ni-reform lyckades dock inte är mitt eget tillägg.)

Sörmland är ett vackert landskap att resa igenom. Som "Sveriges lustgård" beskriver Selma Lagerlöf landskapet. Krokiga grusvägar, blandskogar, ädellövskogar och många kulturminnen. Vid Aspa bro är fyra runstenar resta. På fotot syns en av dem. Vid Aspa har det tidigare legat en tingsplats och här förbi gick under medeltiden kungarnas Eriksgata, den resa som en nyvald kung gjorde för att bekräfta sin överhöghet i riket.

 

Under 1000-talet kunde man komma till Aspa med fartyg från Östersjön via Svärtaån vilket kan vara svårt att inse idag då man passerar bäcken. Jag trampade här på cykel under tidigt 80-tal och tog till mig delar av den svenska historien. Just nu förkovrar jag mig i den här tiden med hjälp av Maja Hagermans Spåren av kungens män.

 Så avslutades resan med ett besök vid det märkvärdiga flyttblocket nära Ripsa kyrka.

Det blev en helg med besök i slott och koja. Mest tilltalad är jag dock av de bygdevandringar till obemärkta platser som hembygdsföreningen ordnar. Högreståndsmiljöer och forntida lämningar har sina skydd. Men minnen av små människor och torp försvinner så lätt. Den här hembygdsföreningen utför en stor gärning genom bygdevandringar och årligen tryckta krönikor sedan 40-talet. Nästa lördag blir det en ny bygdevandring på annan plats i socknen. Gissa vilka som kommer att vara på plats...

Fullt ös

 

Hinner knappt skriva något här just nu. Flyger och far, ordnar med annat än att skriva. Har drygt 50 stycken påbörjade blogginlägg men hinner inte fullfölja dem.

Den 8-10 september är det Kulturarvsdagen. Ska iväg på evenemang som intresserar mig. Här i Mellansverige pågår ett stort antal arrangemang, i Västerbotten två. Jag är så glad över att bo i en del av landet som vill bevara och vill sprida kunskap om vårt gemensamma kulturarv.

Tjenixen...

Alka-korkar

Minns ni Alka-korkarna? De där kapsylerna av tunn metall som man drog av runt flaskhalsen. De hade en bit kork som anslöt mot flasköppningen och dessutom en bit rund vit plast på det?

Tar man bort metallen med varumärket och den vita rundeln återstår den runda och tunna lilla korkplattan.. De där småpryttlarna syr man sedan ihop till en "duk". Åtminstone gjorde jag det.

Min idé blev till en rätt originell sexkantig skapelse, eller vad tycks? Jag tillverkade även ett grytunderlägg och då med tre lager korkrundlar men detta är försvunnet.

Forntidens kapsyler

Döden och arbetarklassen

Fick en bra kommentar av Karin när jag den 23/8 skrivit om "Genusperspektiv på tidningsurklipp". I minnet dök då upp en dödsruna som jag klippte ut ur Dagens Nyheter i mars 1999 eftersom den var så extraordinär och annorlunda. Den sparades och sattes in i tankeboken.

På motsatt sida i boken finns ett kåseri av Ingemar Unge ur tidningen VI, som jag klippte ut en månad senare, i april 1999. Unge hade även han frapperats av den ovanliga dödsrunan över en arbetarklasskvinna och han formulerade sig så här:

Den här tanten visste sin plats på Jorden och var stolt över den. Hon stod över Jante-lagen. Frid!

Ganska ljuvlig

  

I skolåldern var det ettåriga sommarblommor jag odlade. Genom att stoppa ner frön i min enkla rabatt kom något grönt upp som i bästa fall utvecklade sig till en blomma om jag vattnade och skötte rabatten. Mina föräldrar odlade för jordbrukets räkning i större omfattning än min lilla plätt och mamma hade också ett litet köksland för rotfrukter och några klassiska kryddväxter. Potatis var fortfarande en viktig basföda i landet och för familjen så pärlanne var stort och viktigt.

Numera gillar jag perenner bättre än annueller. En av dem som trivs med mig i Mellansverige är höstanemon. Den växer så bra i lerjorden att den måste hållas kort. Det sägs att den är svår att få till blomning i nordligare delarna av landet då den blommar sent. Att vara  "zonknäckare" är inte min melodi.

Mycket annat trivs dock med den ljusa och korta sommaren i norr men odling på två platser, mina två hem, är dock inte lätt att hinna med.

Bäst gillar jag de enkla traditionella (mormors)växterna. Och inhemska lokala träd, inga modenycker på trädfronten för mej. Söderut tar tujorna stor plats numera på landsbygden - det ser inge vidare ut.

Många planterade björkar har fått stryka på foten i bygden de senaste åren utan att återplanteras. Det blir ett eget inlägg framöver tror jag nog. Morfar och mormor planterade en krans av björkar intill boningshuset 1921. Björkar finns kvar men inte de ursprungliga - jo möjligen är en björk hundraårig. Hela raden mot Kustlandsvägen, gamm´vägen, fälldes 1992 men har återplanterats.

Att återskapa en gårdsplan som i årtionden klipps med gräsklippare är svårare än man kan tro, ytan får inte se tillrättalagd ut alltså inte vara för fin och välstrukturerad, ingen villaträdgård. Grusgångar fanns inte här i bygden som jag minns det men i Mellansverige är det vanligt.

Är man det minsta intresserad av hur de trädgårdar som planerades vid traditionell bebyggelse på norrländsk landsbygd såg/ser ut finns beskrivningar här:

• Det tidiga 1900-talets lantträdgård
• Egnahemsträdgården 1920-45

Torkade växter

Mintt "herbarium" från 1970-talets början består av 33 pressade växter utan egentligt tema. Växtpressen tillverkade pappa. Växterna fästes på styv kartong, en ram med glas tillverkades av densamme. Här är den avfotograferad vid en tuva med liten blåklocka. Blåklockan med den förgängliga färgen som inte behölls ens om salt ströddes på klockorna.

Prydligt har jag antecknat de latinska namnen på växterna, i sammanställningen nedan togs de svenska namnen också med. Tidens gång visar sig genom att två växter fått ändrat latinskt släktnamn då gentekniken gjort att Linnés indelning delvis blivit föråldrad.

Fragária vesca	Smultron
Anthriscus sylvestris	Hundkäx, hundloka
Veronica officinalis	Teveronika, ärenpris
Rubus árticus	Åkerbär
Erióphorum angustifolium	Ängsull
Rumex Acetosélla	Bergsyra
Geránium silváticum	Midsommarblomster, skogsnäva
Potentilla erécta	Blodrot
Ranúnculus acris	Smörblomma
Trifólium repens	Vitklöver
Gymnocarpium dryopteris	Ekbräken
Drósera rotundifolia	Sileshår
Lúzuia pilóso	Vårfryle
Linária vulgáris	Gulsporre
Trifólium spadíceum	Brunklöver
Ramíseria secóndo,nu Orthilia secunda	Björkpyrola
Pyrola rotondifolia	Vitpyrola
Pyrola minor	Klotpyrola
Viola canína	Ängsviol
Lámium album	Vitplister
Cornus suécia	Hönsbär
Vacciníum oxycoccos	Tranbär
Chrysánthemum leucanthemumnu Leucanthemum vulgare	Prästkrage
Campánula rotondifólia	Liten blåklocka
Linnéa borealis	Linnea
Vaccínium vitis-idaéa	Lingon
Láthyrus praténsis	Gulvial
Polygonum viviparum	Ormrot
Paris quadrifólia	Ormbär
Gerum rivále	Humleblomster
Oxalis acetosélla	Harsyra
Antennária dioéca	Kattfot
Achilléa millefolium	Röllika

Jo, vilda växter och naturen fängslar och intresserar mig. Det är förstås många växter som inte kom med - kanske är det smällglim, kråkklöver och ängsskallra jag saknar mest. Att frivilligt pressa blommor har jag förstått att de flesta jämnåriga ansåg var dötrist, kanske gjordes det under skoltvång men i de klasser jag gått var detta aldrig en skoluppgift. Jag tyckte det var roligt att pressa växter.

Artrikedom längs vägkanter???

Det var 2018 som statushöjningen av en ca 2 mil lång delsträcka av gamla Riks13 blev klar. Genast efter färdigställandet satte Trafikverket upp en mängd gröna skyltar med texten "Artrik vägkant".

Ifrågasättandet av Trafikverkets skyltning fortsätter. Dessa vägkanter är inte artrika! Sträckan finns inte heller med i Trafikverkets egen inventering av artrika vägkanter. Längs hela vägsträckan ser det ungefär likadant ut förutom att i juli (när fotona togs) blommade renfana på många ställen som vette mot åkermark.

 En grön skylt på var sida av vägen.

Här finns inte de ängsväxter som växte här före anläggningsarbetena startade för 6 år sen. Mycket sly kommer upp och framtiden får utvisa om de fina vägrenarnas blommor kommer tillbaka nu när åkrar/vall/lägdor inte brukas som förr. Att gräset/höet slås (eller tuggas) på åkrarna men sedan får ligga kvar utan att tas upp innebär ju i sig att ängsväxterna, som inte vill ha näring, kommer att utarmas. Själv tvivlar jag på att vägrenarna växtlighet blir som förr. Kanske TRV skyltar så här för att vi boende ska tro att detta är artrikedom.

Det sägs att nu när Sveriges storskaliga jordbruk (eller nerlagda jordbruk) förstör och förändrar växternas biotoper så är vägrenarna viktiga refuger för ängsväxter att överleva på. Men då måste man ge dem chansen och här menar jag att detta inte görs. Det blir artfattigdom i stället för artrikt. Jovisst, insikt om detta finns. Men finns den här? Kanske måste jag bli bofast här för att märka av den ...  Jo förresten, jag hörde att en krets av Naturskyddsföreningen nyligen startat i kommunen och det är glädjande.

Vad innebär artrik vägkant?