Något som blivit ett "måste" till julen är ett glänsande omslagspapper inköpt en jul i Neapel. Omslagspapperet har ramats in och blivit en tavla, eller kalla det julbonad att hänga på väggen. För mej är Neapel den ultimata av städer till julen.
Jag säger bara Via San Gregorio Armeno för julkrubbans tillbehör.
Tidmätaren som tickar så tydligt i köket är ett väggur från Junghans. Det är något speciellt med tickande analoga klockor. Kan inte annat än tycka om dem. Det här uret inger trygghet och tickar på under en vecka, stannar sen om ingen hinner skruva upp verket. Den tickar nu mot julefrid.
*
Långt tillbaka hade vi soltid eller lokal tid för varje ort i landet. Det fungerade i det gamla bondesamhället, men det fungerade inte i en tid av snabba kommunikationer dvs då järnvägsnätet byggdes ut och band samman orter i landet. Tidtabeller gick inte att skapa på ett vettigt sätt. År 1878 kom därför den stora tidsreformen då en enda, gemensam tid infördes i Sverige.
Idag har de flesta sitt digitala ur i telefonen men vill man veta tiden kan man fortfarande ringa telefonnumret 90 510 till svenska Fröken Ur.
W. Sandgren ritade förslag till egethem i skala 1:100 för morfars räkning, en ritning som kom att följas. Jag har trott att den som utfört ritningen var Viktor Sandgren som tjänstgjorde som skollärare i grannbyn där han anställdes 1922. Nu har jag forskat lite mer i kyrkböckerna och upptäcker att han var född 1896 i Brattfors. Morfars hus stod klart 1913 och en 17-åring har inte ritat denna tuschade planritning vill jag påstå. Och en relationsritning inför en senare inre ombyggnad då rinnande kallt vatten drogs in är det knappast heller eftersom planritningen benämns "Förslag" och ingen vattenklosett finns inritad.
Så genom att forska lite kring denne folkskollärare Sandgren löstes inte frågan om vem som ritat förslag planen till huset. Jag står frågande och morfar kan inte rådfrågas :-)
Egen härd är guld värd
.
"Historien hjälper oss att förstå vår egen tid, men också att känna igen det allmänmänskliga i alla tider."
.
.
Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.
Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.
Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.
I somras hittade vi under en utflykt till en liten sörmländsk stad en hembygdsgård som vi inte kände till tidigare. Där fanns många ditflyttade byggnader, bland annat denna bysmedja. Vid något tillfälle hade man ansett den så kulturhistoriskt värdefull att den flyttats hit 1966.
Förutom den flyttade timringen uppförde föreningen även ässjan med det ursprungliga teglet. Smedjan
innehåller också, förutom härden, bälg, städ och komplett
verktygsutrustning för en smed. Smedjan är i dag fullt användbar.
När jag stod där tänkte jag genast på min hembys bysmedja,
Den är sedan länge garage. Där finns ingen murstock längre och därmed ingen skorsten, detta är rivet.
Erik Ors´ (Erik Olofsson) bodde på en gård där borta där den gamla Kustlandsvägen viker av till vänster, söderut
Den här fotografiet är från 1950-talet och finns hos Västerbottens museum. En milsten står vid den tiden framför smedjan.
Den sista delen av den släktgård dit smedjan ursprungligen hörde revs 2006. Ägare var en kristdemokratisk kommunpolitiker som köpt fastigheten för skogens skull. Även den del av den timrade ladugården som fortfarande var kvar, revs. Det var byns äldsta ladugård och en del av vår kulturhistoria.
Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen, gärna vid ett vattendrag, för att minska risken för eldsvåda. Den var ofta en fyrknutad timmerbyggnad med fönster och murstock/skorsten. Golvet bestod av stampad jord. Där inne fanns vattenämbar för härdning, arbetsbänk och städ och kanske viktigast - härden och blåsbälgen för inblåsning av luft i ässjans eld.
En husbehovssmedja för smide av verktyg och beslag var ganska liten som syns på de två exempel som visas här. Smeden blev ofta anlitad av andra bönder för att smida vad som behövdes för tillfället och förstås komplicerade smidesarbeten. Jag tar för givet att många av de smidesbeslag som sitter på byns uthus är smidda här - om de nu finns kvar och inte är ersatta.
En gång i tiden hördes hammarslag här inifrån och eldskenet flammade genom fönstret när det var mörkt ute. Just nu läser jag Du tysta källa av Sven Edvin Salje från 1946. En handelsbod är en viktig miljö i denna utvecklingsroman som har en ung mans bildningskamp i fokus. Torvid bor granne med en smedja och tittar ofta in till smeden och miljön kommer med i romanen som ger god inblick i livet på 30-40-talets levande landsbygd.
Det dröjde fem år efter mammas och pappas giftermål innan jag kom till världen. Innan dess hade pappas syster skilt sig och hon frågade om mina föräldrar ville ta den lille sonen som fosterpojke har jag läst i ett brev från tidigt 50-tal, ett brev som kom i dagen efter mina föräldrars bortgång. Så blev det inte och hur diskussionerna gick känner jag inte till. Den lille gossen kom att bo med sin mamma och mormor, pappan bodde heller inte långt ifrån sonen.
Tre år efter min födelse fick mamma ett sent missfall, något som jag inte förstod eller fick veta som treåring. Så småningom när jag blev lite äldre fick jag berättat för mej att fostret var en pojke, han skulle ha fått namnet Mats om jag minns rätt. Vad en flicka skulle ha fått för namn framkom aldrig för jag tror nog att båda eventualiteterna hade diskuterats, fosterdiagnostik fanns inte då. Hur hade familjen kommit att forma sig om en pojke fötts? Hade det varit jag som även då övertagit hemgården?
Ytterligare två år senare, då mamma var 39 år, föddes min lillasyster och det har jag flera tydliga minnen av.
Vi systrar växte upp i ett tryggt generationsboende med morföräldrarna på bottenvåningen medan mellangenerationen och vi barn bodde i husets övervåning i två rum och kök. Utomhus hade vi en närmiljö med stora ytor att röra oss på - skog och lägdor under hela året. Där var skidbackar, pulkaåkning, grottor och kojor hela tiden naturnära. Bäckarna var en stor tillgång om somrarna när vi blev mogna för detta. Men som riktigt små blev vi varnade för Aspgubben som bodde i största bäcken, en farlig typ som drog ner små barn i det skrämmande djupet. Hu så obehagligt!
Det här var en annan tid då barn lekte fritt och vilt utan ständig föräldratillsyn.
Tekoppar Atlanta formgivna av Wilhelm Kåge för Gustavsbergs porslinsfabrik. De producerades 1937- 1958. Till hushållet köptes ett dussin in till Karin-dagen den 2 augusti 1958.
Svart arbetsbänk av trä med kantlist av fernissad björk skruvad med kullrig spårskruv. Höj- och sänkbar Hema-stol vid arbetsbänken som är anpassad till fönstrets höjd. Observera bakbordet under arbetsbänken att ta fram vid bak. Så praktiskt!
Detta är delar av mitt välbevarade 50-tal. Finns din barndoms kök kvar?
Har köpt ett par gardinlängder från 1950-talet. Äkta begagnat återbruk, vintage.Härliga vintergardiner som är rätt kraftiga, inte tunn viskos som mina andra femtitalare i finrummet.
Textilen har en fin struktur, är tryckt ända ut över stadkanten (som textilindustrin gjorde på 50-talet) och är i fint oblekt skick. De är fållade upptill och nertill. Varje längd är 229 x 115 cm. Jag vann auktionen och betalade 550 kr + frakt.
Har inrättat en syateljé i arbetsrummet där symaskinen ska få stå framme för jämnan (nästan). Det ska bli en fröjd att modifiera dem till de tre fönstren i finrummet och sätta upp dem i juletid.
... till jul har börjat sätta in. Det är en behaglig känsla.
Detta är utrotningshotade byggnader i vår närmiljö. Bilgaragen från den tid då ett hushåll ägde en personbil. Idag överges de mer och mer, dubbelgarage eller större med fjärrstyrda portar blir allt vanligare. Det här är byggnader som numera står och förfaller och om garagen inte rivs blir de kanske förråd.
Idag är enbostadshus och garage sammanlänkade i de nya modulhus som uppförs. Precis som på 50-talet då de nya friliggande bostadshusen byggdes med ett garage i källarvåningen, ett garage som kunde vara rätt svårt att ta sig i och ur vid halka då nerfarten var brant.
De här små, fristående husen är en byggnadstyp som, trots att de är en kort del av vår historia, är värd att minnas.
Om garagen byggdes med sadeltak placerades porten på gaveln för att slippa takras och svårighet att komma in och ut genom snövallen. Med pulpettak placerades porten på den högsta fasaden av samma orsak.
Bilarnas antal har blivit ett gissel för mänskligheten. Bilismen behöver minska vare sig fordonen drivs med el eller fossila bränslen.
De enda nya byggnader som uppförts i byn de senaste två-tre decennierna är stora garage och verkstäder. Ladugårdar rivs, ni vet de där stora ekonomibyggnaderna på landsbygden som rymde kossor samt flera andra funktioner, och därmed förvanskas den traditionella gårdsbildningen. Ett garage, om än stort, väger på intet sätt upp en stor ladugård.
1913-1914 togs initiativ till att över hela Sverige samla in kvinnors underskrifter och därmed kräva rösträtt. Så även i Västerbotten. Jag har hittat tittat igenom alla sidorna med namn från länet som samlades in och där räknat till 45 kvinnor i Nordmalings socken som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter. Jag kan ha missat någon. Det är naturligt att kvinnor i städerna Umeå och Skellefteå var i majoritet. Sidorna med namnteckningar är digitaliserade och kan nås på Riksarkivets hemsida.
Det var modiga och framsynta kvinnor, de flesta av dem yrkesarbetande med utbildning och/eller med en framträdande samhällsposition som skrev under uppropet. De gick i bräschen för alla övriga och fick strida för den gemensamma saken. Än idag betraktas ofta kvinnor med stark vilja eller uttalade åsikter som häxor. Vid den här tiden miste de lärarinnor som gifte sig sin lärartjänst, en lärarinna skulle bli vid sitt kall.
Här lyfter jag fram de kvinnor i socknen/kommunen som visade sin viljeyttring i rösträttsfrågan:
Fönstret ovan sitter på mangårdsbyggnaden i Myckelgensjö, Västernorrland.
På morfars hus är gavelfönstren på övervåningen utåtgående med tre lufter (tre fönsterbågar) och nio rutor. Där är den mittersta bågen fastspikad med hästskosöm - alltså inte öppningsbar. Men den går bra att putsa inifrån trots detta.
Det är detta gavelfönster och det på motsvarande gavel jag skriver om. Konstruktionen är enkelglas med löstagbar innerbåge, en fönstertyp så vanlig innan kopplade fönster kom. Då byggnader med många våningar började uppföras i städerna var det lättare med underhåll och tvätt av inåtgående kopplade bågar.
Jag älskar de där kvardröjande resterna av äldre byggnadsteknik, äldre rumsfunktioner som jag upptäcker här på fastigheten allt eftersom. Älskar diskrepansen mellan det moderna och det ålderdomliga - och det är rätt mycket jag funnit otidsenligt men samtidigt tidsenligt.
Det ingår i mitt förhållningssätt till gamla byggnader att behålla och vårda en sådan här detalj!
Inoljning av utsida dörrblad pågår.
Detta är sommarstugans ytterdörr med karosseripanel. Den målades 2010 med ny linoljefärg. Sommaren 2017 strök jag den med linolja. En dag under sommaren som gick inoljades den ånyo med linolja. Det är ett bra sätt att fräscha upp linoljefärg och låta den fortsätta att skydda karosseripanelen. Busenkelt.
Jag brukar göra på samma sätt med utsidan av fönsterbågarna i permanentboendet. Enklare och snabbare underhåll / byggnadsvård får man leta efter.
