Skylta upp kulturminnen

MARVIKSSTUGAN

 Den stuga som låg här hyrdes under lång tid av Gåsinge sockens fattigvårdsnämnsd. Från 1850 och fram på 1900-talet hyste man in såana hjon som något sånär kunde sköta sig själva. Vid mitten av 1800-talet ägdes stugan av Malmström i Anders Carls-stugan,Laxne. Han fick tio kr i månadshyra.

Stugan har haft många namn, allt efter dem som bodde där. "Uddstugan" efter soldat Udd "Saras hål" efter mor Sara - Tok-Gustafs, som var klok fram till detsoldat Walter slog honom i huvudet med en tallgren.

Då vägen rätades fylldes Marviksstugans boplats delvis över. Stugan var då riven. G-D Hembygdsf. har foto på stugan och mor Lina som då bodde där.

Gåsinge-Dillnäs Hembygdsförening

Detta är en rejäl metallskylt som beskriver att en stuga funnits här långt tidigare.

 Skylten syns inte så lätt från vägen - men den finns där för den som söker.

 *

När kalhuggning av några av byns allmänningar var på tapeten för tre år sedan föreslog jag att en skylt skulle sättas upp där Lill-Emmas stuga stått. Hon var den sista som bodde där men den timrade stugan fanns där före 1870. Den togs ner på 1950-talet då Emma flyttades till äldreboende och dog ganska snart därefter. Även Norrbys´Soff (Sofia Norrby f. Sandman 1807-1873) hade haft sin boning där tidigare, som jag förstår det i samma stuga eftersom Sofia-gärdan ligger i direkt anslutning till stugans plats.

Förvånad är jag över att byastyrelsen vill kalhugga området. Inte förvånad men bedrövad är jag över den historielöshet och ointresse för vår gemensamma historia. Förståelse för kulturhistorien och hembygdshistorien finns inte, den ser ut att saknas bland dagens hemmansägare. I vissa fall har man växt upp i familjer där både intresse för historien saknats eller där man inte vill avslöja familjehemligheter. Eller så saknas insikter om att även fattigdom är värt att berätta om för oss själva och eftervärlden.Det är inte fult att vara fattig eller hur?

När jag tidigare skrivit om Emma här på bloggen fick jag veta att prostituerade kvinnor skulle man inte skriva om utan hålla inne med. Vår by är en FIN by där inga osedligheter ska berättas enligt Tomas E. som skällde ut mig ordentligt. Och jag undrar - varför vara skenhelig? Putsa och släta över? Varför trycka ner och försöka förändra vår historia?

Kan vi inte istället se det som att vi ska vara oerhört glada över att ingen har det så knapert ställt dag att prostitution är enda utvägen för en kvinna? Så sammanfattade min man det hela när vi gick hemåt från byastämman.

* * *

Om några personligheter

Rånmördarna Hjert och Tector

På resa från Sörmlands museum i Nyköping säger maken att här någonstans ska det finnas ett minnesmärke över ett dåd som rånmördarna Hjert och Tector utförde. Han hade tidigare letat febrilt efter detta men misslyckats kapitalt. Själv har jag kört förbi platsen otaliga gånger men aldrig uppmärksammat minnesmärkena. Historien var okänd för mig ram till i år (2024). 

Jag hade ingen aning hur minnesmärket såg ut men skådade plötsligt något på vägrenens bakslänt. Kanske kan det vara detta? Vi körde av vägen och parkerade en bit bort för att försiktigt gå tillbaka längs den rätt hårt trafikerade länsvägen. Och tro det eller ej - där fanns en minnessten och ett järnkors. Minnesmärken över händelser, glada likaväl som obehagliga, livar upp. Det är någon som bryr sig, som vill bevara minnet över en händelse eller en människa.

Den sista augusti 1874 var ingenjören Herman Upmark på hemväg från en tjänsteresa. Kusken som körde hästekipaget var August Larsson. Rånarna Hjert och Tector låg i bakhåll i skydd av nattens mörker men de tog fel på postdiligensen de tänkt råna och ekipaget med Upmark på grund av dålig sikt i regnet. Kusken träffades av en kula och dog direkt, Upmark träffades av en hagelsvärm och avled några timmar senare. 

Mördarna greps i Stockholm den 5 november 1874 och dömdes av häradsrätterna att mista livet genom halshuggning i de härader där de fått sina slutliga domar. Hjert på Lidamons avrättningsplats i Södermanland och Tector på avrättningsplatsen Stenkumla backe på Gotland.

Avrättningen av Hjert vid Lidamon 1876 fotograferad av tingsvaktmästare Petterzon. Hjert har nyss avrättats och huvudet ligger skilt från kroppen. Till vänster i förgrunden syns länsman Göthman i sin uniformsmössa. I bakgrunden bildar bönder spetsgård med stavar i händerna.

 

Det här blev de sista offentliga avrättningarna i Sverige.

Ingenjör
UPMARK
mördad af
Hjert-Tektor
1874

( På 1890-talet restes stenen över Upmark.)

1874

Kusken Aug. Larsson

Rest 2001
Hembygds-
föreningen
Malmköping

(År 2001 fick kusken August Larsson, som dog 24 år gammal, ett järnkors rest som minne över det vådliga mordet.)

*

Detta såg jag hos en sörmländsk hembygdsförening: en anordning för halshuggning. Bilan är dock på låtsas.

Läs mer initierat om Hjert och Tector:

• http://www.hhogman.se/brott_hjert-tector.htm
• https://www.haninge.org/2016/03/22/hammarsonen-herman-upmarks-tragiska-ode/
  

Att överblicka tillvaron

Är det så att kulturmänniskor har ett annat krav på överblick, helhetssyn och gemensamhetsarbete än tekniktroende?

"

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

"

Eddy Nehls

https://flyktlinjer.blogspot.com/2023/08/olika-satt-att-navigera-i-tillvaron.html

På en byastämma förra året gick sekreteraren gick igenom olika samfälligheter som samägs av oss hemmansägare. Styrelsen vill avverka skog. Bildvisningen skedde digitalt och områdena presenterades var för sig utan någon som helst koppling till övrig samfälld mark eller till konglomeratet av byggnader i byn. Inget sammanhang mellan platserna uppstod, ingen helhetsbild visades. Jag har sedan länge läst in mej på vad vi hemmansägare äger gemensamt och också vad områdena en gång i tiden avsattes för men tycker trots det att informationen var undermålig. Det är inte alla som känner till de olika områdena.

Tanken är att vi framöver ska titta på "Min karta" på mobilskärmen och där se vad vi äger gemensamt. Var och en med huvudet nedböjt över den lilla skärmen och hitta till samma koordinater för att prata om samma plats. Någon "tillsammans"-känsla finns inte vilket är så typiskt för vår tid. Att tänka på sig själv och inte på gruppens bästa. Jag tänkte på detta då jag läste den välskrivna texten som jag citerat direkt i början av inlägget.

Är glad över att ha levt i båda världarna, före och efter digitaliseringen. Det är inte boomer-generationen som är vattendelare då det gäller syn på digitalisering utan det är kulturtänkare kontra tekniktroende, humanister kontra naturvetare.

Snickarverkstan

Efter att kossorna sålts flyttade pappa så småningom sin snickarverkstad till lagården där kossor, kalvar och höns tidigare levt. De vitkalkade brädorna på väggarna är kvar, betonggolvet likaså men båsen är borta, krubborna också och gödselrännan fylld med betong för jämnare golv. 

Rikthyvel och planhyvel och bandsåg anas. Skåp och hurtsar har tillkommit samt den gamla hyvelbänken som finns där men inte i bild.

Pa hann med att snickra en hel del möbler: möblemanget till bosättningen 1950, ännu en omgång bord och stolar till renoveringen av bostadshusets bottenvåning i början av 1970-talet, möbler till oss barn, jag ritade och måttsatte det jag önskade mej och en del beställningsarbeten från bekanta.

Som pensionär fick han mer tid att arbeta här, något han trivdes med. Förutom arbete i snickarverkstan tyckte han oerhört mycket om att läsa, till stor del faktaböcker och historisk litteratur.

I början av 2000-talet gjorde jag en enkel fotodokumentation av verkstan för att komma i håg hur prylarna låg och stod när pappa lämnat den senast. Han levde och bodde kvar men skulle antagligen inte komma att arbeta i verkstan mera. Det var en omtanke om att bevara minnet av hans snickarverkstad genom enkel fotodokumentation - en miljö som jag är så känsk med.

Mer masonite

 

Masonite är lättarbetat. Björn Berg (1923-2008) gjorde reklamteckningar för Masonite AB visar stripen återfinns på Masonitemuseet i Rundvik. Masonite är bra till mycket. En ny koja till Karo gör man lätt som en plätt.

Björn Berg är annars mer känd som den som illustrerade Emil i Lönneberga. för Astrid Lindgrens räkning. En utställning detta år på Åbergs Museum i Bålsta visade på en stor mångsidighet i Bergs konstnärliga verksamhet.

Masonite är bra till mycket mer. Masonite är lättarbetat. I somras såg jag en cykelbarnsits som minde om den jag blev skjutsad i  som barn. Cykelsadeln, som familjen sa, häktades fast på pakethållaren. Den jag brukade sitta i hade samma utformning men tyg av blekgul canvas, röda handtag och röda fotskydd av just masonite. De behövdes för att fötterna inte skulle åka in i ekrarna.

Mellan rutorna

 

I år valde jag att inte placera något mellan rutorna i de nya fönstren på bottenvåningen. Linoljefärgen ska få härda ordentligt lite till. Utom i det som var kallfarstun - där la jag tallkottar, små, behändiga, från Skåpviken mellan rutorna.

De tänker jag ska utföra samma jobb som fönsterlav eller vadd. Vara vackra så klart OCH ta åt sig fukt om den kommer in mellan fönstren. Lavar och kottar är hygroskopiska, kottar drar ihop sig när de blir fuktiga och "slår ut" när de torkar. Jag tycker kottarna pryder sin plats. För att inte tala om fönstren! Änteligen är de på plats.

Att låsa och fara

Svalorna far över taknocken till sin sista kull i ladan
Ljusgrått tydligt svävar över ostronhimlen det bleka augustiljuset
Mössen springer i stubben över råglyckan undan gladan
Fyra äpplen ligger i gräset
Det är så svårt att låsa sommarhuset, bära in trädgårdsmöblerna, vinda opp vattenslangen,
sätta sig på brunnen en sista gång och lyssna till de sista flugorna
Svårare för varje år
Ett plötsligt åldrande, snart är man upphunnen,
Slaktfärdiga gäss snattrar utanför stugorna uppe vid vägen till Trydö
Sista solen sjunker i skogen vid Esperöd
Man måste dock lägga ut råttgift och haspa takfönstren på vinden
Några lökar, potatisar, morötter och jordärtskockor
Sommaren är död
En isig kåre för med sig ett gult björklöv som fastnar på kinden
Det är vått av dagg, ett varsel om slutet i kvällsbrisens sus
Nyckeln vrids om i mitt hjärta när jag låser mitt sommarhus

Att låsa och fara av Hasse Alfredson,
ur "Blomstervers" 1996.

Kan vemod beskrivas bättre än så???

Här sätts innanfönstren på plats och klistras med pappersremsor, lakan läggs över möbler och textilier så de inte bleks,  och alltid, alltid stängs huvudvattenkranen av. Vinterkylan har tillåtelse att invadera landskapet.

Här kan man lyssna till Hans Alfredsons vemodiga dikt: https://sverigesradio.se/avsnitt/folkets-dikt-att-lasa-och-fara-av-hans-alfredson

Solskensrutor i oktober

 

Oktobersol i masonitköket.

Mickelsmäss den 29 september

Den 29 september 1943 skriver pappa i sin loggbok så här:

"Onsdag, mikaeli, det sägs om snön: 

"Om jag skall gå med käpp och stav skall jag visa mig före mikaeli-dag."

I år visade sig endast litet snöblandat regn på måndag."

Det där är ett talesätt som jag inte har hört men läser om som sagt i pappas loggbok och finner det intressant. Mikaelidagen ansågs vara vinterns första dag uppe i norra Sverige.

Mickelsmäss infaller den 29 september då Mikael och Mikaela har namnsdag, Svenska kyrkan firar ärkeängeln Mikaels dag den 29:e eller närmast efterföljande söndag. Skörden är avklarad och nu väntar vintern. Rotfrukter, grytor och långkok var att förvänta sig framöver. Så gott! Följer ni årstidernas växlingar genom matlagningen?

Fortfarande firas mickelsmäss med marknader. Affischen gjorde Allan Öhlund 1980.

Mickelsmäss var i äldre tid en märkesdag i almanackan då flera arbeten i bondesamhället skulle avslutas. Det var också nu som skördemarknader hölls och tjänstefolket kunde söka ny tjänst.

På webbplatsen för Institutet för språk och folkminnen kan du läsa mera: https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-arets-namn-och-handelser/handelser/mickelsmass 

Mikaelidagen ansågs alltså vara vinterns första dag i norra Sverige.Talesättet som pappa skrev ner i loggboken finns nertecknat från Lappland läser jag på isof:s hemsida!  

Böckerna sova icke

När du nalkas böckerna, sova de icke; när du spörjer och frågar, hålla de sig icke undan; de banna icke, om du tager miste; de skratta icke, om du är okunnig.

– Richard de Bury, engelsk biskop och bibliofil (1287-1345). 

Björkved

Av björkraden som fälldes blev det mycket ved. Björkved är guld värt då man värmer upp huset med vedeldning.

Behovet av att ta minuter finns då man har så mycket björk att kapa med kapverket och sen ska kubbarna klyva med yxa till lagom grova vedträn.

Arbete pågår. En rund vedkast är på gång att skapas men den övriga veden ladades så småningom in i vedboden. Sågspån blev det mycket av.

Runda vedtraven klar. (Men varför plast på toppen?)

Ser ni potatislandet där i bakgrunden. Så stora pärlann var det länge sedan jag såg hos privatpersoner, hos yrkesmässiga potatisodlare är de dock mycket större.

Kulturvägar med lång historia

Tog en sväng i söndags längs ett par gamla kommunikationsleder mellan Arboga och Örebro. Vi hade färdbeskrivning som var så där. Så vi körde fel men fick se det som intresserade oss förutom galgbacken som  vi inte hittade.

Det var under landshövding Evert August Franc´s tid ( 1729-1800) som milstolparna kom på plats längs det som kallas Kungsvägen, den medeltida Eriksgatan genom Närke och Västmanland.

Det var milstenar/milstolpar, den tidens taxameter, där man kunde räkna ut längden man färdats om man hyrde häst och vagn och åkte mellan de gästgiverier som fanns med jämna avstånd. På milstenarna från 1781 angavs hela mil eller 1/2 mil.

En stämningsfull vägsträcka.

Runstenar fanns också uppställda, detta är Nasta-stenen.

Och här syns en råröse med den högsta, flata stenen som visar rågränsens riktning.

Den grusade Ramstigen är kantad av långa sträckor med stenmurar på en sidan. Här kan man uppleva hur det var att färdas på vägarna för länge sen. Troligen var Ramstigen en genare men mer svårframkomlig rid- och vandringsväg som band ihop byar och gårdar mellan Arboga och Örebro.

Mellan Kungsvägen och Ramstigen ligger skogen Käglan. Idag är delar av skogen naturreservat men förr i tiden ett tillhåll för stråtrövare. Jag kom att tänka på en resa som Sara Videbeck och Arvid gjorde i Det går an från 1839,  C J Love Almqvists välkända bok som jag nyss läst om. Där färdas de, efter att ha åkt hjulångare från Riddarholmskajen i Sthlm till Arboga, via häst och vagn mellan Arboga och Lidköping. När de lämnar Fellingsbro kör de genom den storskogen Käglan som Sara verkar uppskatta, hon färdas ju inte ensam.

En väghållningssten med Alväng inristat passerades. Här gick gränsen för vägskötseln mellan byar. 

Från min hembygd har jag endast hört att Plogbacken utgjorde väghållningsgräns mellan hembyn och den söder därom liggande grannbyn. Plogbacken sprängdes bort då Kustlandsvägen byggdes om till Riks13 just på denna sträcka och därmed försvann även den naturliga "stensoffan", en viloplats för vandrare och luffare. Har hört om indelta soldater / båtsmän som vilade sig där på väg till exercisplatsen  Gumboda hed norr om Umeå.

Det finns mycket härligt och intressant att se om man viker av från motorvägarna. Kanske mest om man är kulturhistoriskt intresserad med kulturvägar som nörderi.

 En offerkast kan man också råka hitta.

Så vill man ha det

 Lugnt, lustfyllt och gott om plats för livet.

Kommunens digitala marknadsföring vid E4.

Björkar fälls

På Kustlandsvägens sträcka här förbi mitt hus finns björkar på båda sidor som bildar en allé. Morfar och mormor planterade björkarna 1921 då mamma föddes. Grannarnas björkar kom till senare eftersom husen byggdes efter 1921.

Per telefon fick jag veta att mina föräldrar beslutat att låta beställa nerhuggning av björkarna under tidigt 1990-tal, tror det var 1991. Jag blev oerhört ledsen, så kalt det skulle bli, så ödsligt. När beslutet ändå var taget bad jag min mor att fotografera björkarna som dokumentation. Så gjorde hon en gråmulen vårvinterdag. Det är de fyra första fotona här i inlägget.

Jag ringde och pratade med min kompis landskapsarkitekten och fick veta att björkar har inte mycket längre livslängd än de här hade, kanske något decennium till.

"Det tidiga 1900-talets lantträdgård: I regel var trädgården inhägnad med häck eller staket för att stänga djuren ute. I Norrland rekommenderades Sibirisk ärtbuske som häckväxt liksom oxel för stormigt klimat och gran i kalla lägen. Även lövträd kunde användas. Det var även vanligt att plantera alléträd, till exempel vid en speciell händelse som ett barns födelse. Häckväxter och gårdsträd togs direkt från skogen."

HÅLLA HUS - det tidiga 1900-talets lantträdgård

1991. Här ses de gamla björkarna samt häck av sibirisk ärtbuske (Caragana arborescens)

*

Inom ett par år planterade föräldrarna tre nya björkar längs vägen men inga direkt vid huset, där förblev det tomt och kalt. Där elkabeln kom in på tomten planterades en rönn som går att beskära och därför inte skulle störa luftkabeln. 

*

Men så hände det sig att jag tog initiativ till att fyra nya småbjörkar planterades under Kristi Himmelsfärdsdag 1999. Det kändes så rätt. De har växt sig stora sedan dess.

*

När Vattenfall grävde ner elkabeln här 2016 tog jag telefonkontakt med projektledaren och hörde mej för hur de tänkt gå till väga. Jag insåg att björkarna på någon sida av vägen var starkt hotade och visst var det så. Då föreslog jag att kabeln skulle grävas ner i vägen och rekommenderade honom att tala med vägsamfällighetens styrelse, varför inte sekreteraren som skulle bli direkt berörd av grävjobbet. Så gjordes och de gamla björkarna står kvar än så länge.

*

Hur tråkigt är det då inte när man på nästa fastighet söderut längs Kustlandsvägen år 2021 fäller nästan hela björkkransen runt tomten trots att långt ifrån samtliga träd var murkna och dåliga. Några få björkar blev kvar men totalt sett ser det tomt och ödsligt ut.

 

Några planer på att plantera nya finns inte men en oplanerad gran vid infarten verkar ska få växa till sig. Trädkransar eller ensidiga rader av björkar vid tomter har varit vanliga här sedan 1920-talet. Hushållningssällskapet hade som jag förstår det del i den rådgivning som spred plantering av björkrader.

 *

När Riks 13 genom bygden, med Trafikverkets försorg, fick en högre standard kapades många björkar längs vägen. Då vägbygget var klart 2018 hade trädrader vid bland annat Jan Nils Alberts fällts, i Mo togs många träd ner  t ex vid Forsbergs ärevördiga bostadshus, Alms björkrad söderut försvann, ja på än fler ställen slocknade trädrader.

*

Nu ska ni inte tro att jag är bespetsad på att alla gamla träd ska behållas. En gång i tiden fanns ofta enbart ett enda vårdträd vid gårdarna här. Landskapet var öppet eftersom all mark behövdes för odling av hö och spannmål och potatis för människornas överlevnad. Men - planerad placering av traditionella lövträd som björkar är oerhört effektfullt där de funnits sedan länge. Här i byn finns dessutom mest bostadshus från 1930- och 40-talet då trädrader blivit vanliga att plantera. 

Däremot finns det inget värre än när lövträd kommer upp som sly, helt ogenomtänkt. Där ser jag bara orkeslösa fastighetsägare som inte ids hålla landskap och tomt öppna. Det förfular för alla boende och förbipasserande.

Stöld av värdefullt hö

Lagtima Hösttinget med Nordmalings och Bjurholms Tingslag år 1865.

Till Herr Krono-Länsman N. Nolund i Nordmaling!

Som jag förleden natt, för andra gången inom en kort tid, medelst inbrott blifvit bestulen på Hö ifrån en Lada å min egande jord, och jag eger tämmeligen grundat anledning att derföre misstänka Torparen Anders Gustaf Hortell i Norrmark i främsta rummet, samt dess svåger Torparen Lars Johan Asplund der sammastädes, får jag härigenom sådant anmäla med tillkännagifvande derhjemte att jag vidtagitförberedande åtgärder som lemna mer än half wisshet derom att jag icke misstager mig på gerningsmännen; och under sådana förhållanden får jag hemställa om icke en så färsk gerning företagen undersökning i deras hemvist vore nödvändig.

Nordmaling och Leduåfors d. 1 Mars 1865
C. G,? Fellman

Av domboken ser vi att det stölden utspelade sig i slutet av februari månad. Kanske var höskörden dålig och kreaturen svalt. Korna stod råmande i sina bås i lagår´n. Då tillgrep två män stöld för att klara livhanken på folk och fä ytterligare en tid. Kanske var det så. (Hur svårt ska det då inte ha varit ett par år senare då svår missväxt drabbade landet och människor dog av svält.)

1865 den 10 Mars

(...) uti en bakom boningshuset uppförd mjölkbod (...) 14 1/2 lispund hö, hvilket foder utgjorts af timotej-, klöver- och jägare-hö, wid omvitnade tillfället hade tilltalade Asplund och Hortell frivilligt erkänt, att de tillgripit berörde hö ur en Handlanden Fällman tillhörig å det s k Svensnäset uppförd lada; Hvarjemte (...)  att han från samma lada måst uppxxx ladan (...) spikad vid wäggen.

Wid härefter ifrågasatt värdering af tillgripne hö uppgaf  Fällman, det omförmälde myrhö kunnat uppskattas till 20 öre per lispund samt det öfriga höet till 50 öre per lispund.
(...)
Handlanden Fällman fordrade ersättning för tillgripne myrhö, som icke återfåtts, samt för små kostnader å målet enligt följande räkning:
Specifikation  Bet n:5 som föredrogs.

(Jag har missat i kopieringen av texten, det var inte så att texten var svårläst och svår att transkribera.)

Torrt hö har ladats i vår mellanskottslada. Det luktar ljuvligt.

1 lispund är 8,5 kg. Det stulna höet uppgick alltså till drygt 123 kg.

Vi kan se att myrhö värderas lägst. Myrhö slog hemmansägarna i min hemby också uti fjärden som fanns innan den dikades ut helt i två omgångar. Den sista på 1920-talet. Men så sent som på 1930-talet slog man myrhö där med liar som hade en speciell uppfångsanordning. Torkningen av det böta myrhöet skedde på en för ändamålet avsatt allmänning.

Saköreslängd

11/3  -  Krono Länsman Nolund

Kolaren Lars Johan Asplund i Norrmark, dömde, att för inbrottsstöld hållas till allmänt
staffarbete, Hortell uti ett år och Asplund uti åtta månader; hvarjemte de förklarats förlustiga medborgerligt förtroende i fem år.

Hö har lassats på höskrindan för att dras in i hölage´ för att brännas senare under hösten.

1865, då Sverige var agrart, dömdes hötjuvar som kunde bevisas ha stulit, till rejält utdömda straff. Samhället har sannerligen förändras. Nu är hö inget värt här i krokarna, på åkermarken mejas höet ner men får ligga kvar. Inga kreatur/kor behöver hö och marken slyas igen, den skoggår med tiden.

Brandyxan och fogsvansen

 

I augusti fick vi anledning att använda den här lilla brandyxan, inte för att brand uppstått utan av annan anledning. Den är verkligen ett multiredskap. Nästan som en förstorad Victorinox-kniv :-)

PER. Svenskt stål.

Hejarsmide...

...tillverkad i Eskilstuna.

Fogsvansen som kom till användning i samma veva var inte heller så pjåkig med bearbetat trähandtag och skönt handgrepp. Även den fyllde sin funktion med bravur.

 

WARRANTED  *  SUPERIOR

Läder är mycket användbart

 

Den här lösningen för att ställa upp en utåtgående ytterdörr har vi haft här på gården så länge jag kan minnas. En läderrem är knuten runt en handledare eller som här överliggaren på ett räcke.

När dörren ska ställas upp träs den fria ändens ögla över trycket. Nu blåser dörren inte igen. Enklare kan det väl knappast bli?

Kalvskinn fanns hela tiden att tillgå på gården, slakten skedde på plats. Det finns flera kalvskinn kvar men de är hårda och jag har ännu inte lärt om/hur de kan mjukas upp. Läder är ju så användbart även till annat så visst vore det bra med mjukare skinn.

Det finns även förskinn kvar som pappa använde när han arbetade med kniv och trä. Förskinn är ett arbetsförkläde av garvat skinn, modellen ser ut så här.