Man riktigt ser tiden då solen förflyttar sig och ger skuggor på väggen. Det är till att ta vara på alla små, korta och fina ögonblick. Ljuset. Tiden.
Det är vackert nu. Det är kylan som gör det.
Rimfrosten bildar vackra rosiga mönster framför ögonen.
Det annorlunda är att det var ovanligt mycket snö i Mälardalen hela januari och ovanligt lite här i gränstrakterna mellan Ångermanland och Västerbotten.
Det finns en del områden som små kommuner måste höja sin kompetens inom. Nu senast har det framkommit att kommunen inte känner hur avtal ska skrivas när tjänster upphandlas. Jag läser om att LOU, Lagen om offentlig upphandling från 1992 inte följts i Nordmaling. Det företag som kommunalrådets make är delägare i har under flera år fått uppdrag värda 7,3 miljoner utan att lagligt avtal skrivits. Vem har gynnats? Vilket ansvar har en kommuns politiker och tjänstemän? Vem kontrollerar fakturorna? Kommunstyrelsen är den som ytterst ansvarar för att upphandlingar genomförs. Det sägs vara brister inom verksamheten som orsakat att detta inte uppmärksammats tidigare hävdar man.
Att en organisation/myndighet ska "se över sina rutiner" är ett till leda vanligt och undfallande svar när sådana här frågor kommer i dagen. Hur ofta sker inte detta. Sen hoppas man att det hela är ur världen.
Som politiker har man sina belackare. Knivhugg i ryggen är inte ovanligt, kanske är det därför det hela kommer upp nu. Det sittande kommunalrådet har bestämt sig att sluta för att förhoppningsvis fortsätta sin karriär som riksdagskvinna. Kanhända vill en politisk motståndare svärta ner hennes eftermäle eller tvinga fram avgång i förtid.
Lokaltidningar finns är viktiga för att makten ska granskas. Artikel i VK 28/1 2026. Madeleine Jakobsson (c)
*
Själv minns jag den inkompetens kommunen gjorde sig skyldig till i samband med vindkraftsprojektet på Gabrielsberget. Dels såg jag en förbluffande okunskap då jag besökte kommunkontoret för att få se på inkommande skrivelser, något som alla medborgare hade rätt till i samband med samråd. Det var med nöd och näppe jag fick se de inkomna skrivelserna. De visades så snabbt att jag inte hann läsa allt. Jag förstod att detta var en alltför liten kommun för att tjänstemannen som höll i ärendet skulle ha utbildning eller information i vad som gällde offentlighetsprincipen. Här arbetade man godtyckligt. Detta var i september 2003 och jag hade varit fastighetsägare i kommunen i tre år.
Nästa stora brist var då kommunen fattat sitt beslut om att tillåta de 40 vindkraftverken och inte meddelade detta genom ett skriftligt anslag på kommunens egen anslagstavla. Nej, beslutet som fattats behövde inte anslås till kommunmedborgarnas vetskap ansåg man. Länsstyrelsens tjänsteman menade också i sitt beslut när det hela överklagades, att detta inte var någon stor sak. Tyckte han. Detta fick till följd att hela vindkraftsprojektet försenades med mer än ett år! Den sameby som har sitt vinterbetesland i kommunen hade inte fått information om kommunens beslut, men tidigare varit kallad till domstolsförhandling, tilldömdes återställande av försutten tid. Detta tog sin rundliga tid för domstolen att säkerställa detta och först därefter kunde samebyn lämna in synpunkter med hjälp av sin advokat. Denna långa tidsspillan orsakades av Nordmalings kommuns inkompetens!
*
Minns även när jag skrev ett inlägg om nybyggda kajen på Notholmen 2013. Då kände sig dåvarande kommuninformatör Elizabet Westerlund tvungen att kommentera det undermåliga bygget som beskrevs på bloggen. Kommentaren gav inget svar på hur upphandlingen gått till. Jag förmodar att kommuninnevånarna fick stå för den kostnad som uppstod.
Mitt företag har haft ramavtal enligt LOU med en större myndighet vilket var en självklarhet. Upphandling och avtalstecknande är av vikt för konkurrensutsättning så att kostnader inte ska skena.
Minns ni puttersmällan av en dubbelvikt kartongbit som fästes på framhjulet på staget till stänkskärmen med en klädnypa? I klädnypan fästes ett snöre som gick upp till cykelstyret. När man drog i snöret trycktes kartongen mot ekrarna och ett härligt ljud uppstod och det var bara att gasa på.
Vi var lättroade barn!
Jag lyssnade för länge sedan på ett webbinarium med mathistorikern Rickard Tällström. Webbinaiet anordnades av Sveriges Hembygdsförbund.
Det handlade om historiska hållbarhetsideal - hur sommarens torkade spannmål blir till vinterns öl, gröt och bröd. Gränsen mellan knäckebröd och mjuka rågkakor poängterades.
Det handlade om historiska hållbarhetsideal - hur sommarens mjölköverskott blir till långmjölken, smör och ost. Här kom fäbodgränsen på tal förstås.
Men det handlade även om hur hemmamaten har förändrats de senaste 50 åren - 1975, 2000, 2012 och 2022. Jag tar med de 10 vanligaste rätterna 1975 och 2022.
De 10 vanligaste hemmarätterna år 1975:
Källa Slakteriförbundet 1975.
De 10 vanligaste hemmarätterna år 2022:
Källa Food & Friends matrapport 2022.
Bild härifrån
Lite mer från föredraget:
• Vi vet väldigt lite om vad människor ifrån arbetarklassen åt. Vad man åt i överklassen är bättre dokumenterat. Vi vet nästan ingenting om vad man åt i olika minoriteter, och knappt att vi vet idag.
• Den svenska smaken är lagrad mat. Framför allt syrning och fermentering men även torkat, saltat och rökt. Socker kom på 1800-talet och efter det började vi sockra.
• Man kan se spår från vår förmåga att lagra mat runt om i landskapet i form av olika byggnader vars syfte var att lagra och bevara mat så som matbodar, sädesmagasin, visthusbodar, hölador, rökbastur mm.
• Lagrad mat smakar mer är färsk eftersom lagringsprocessen utvecklar kolhydrater, fett och protein. Av den anledningen har vi inte använt så mycket kryddor i vår mathistoria, då den lagrade maten redan har så mycket smak.
• Det som format hembygdens matkultur är dels ägandets matkultur, de som äger mark och kan odla den, samt hävdens matkultur. Den mat som man kan plocka och skörda utan att äga mark, ex lingon, blåbär, svamp mm.
• Det finns ingen starkare berättare än knäckebrödsmackan med smör och lagrad ost menat Tällsträm. Den innefattar allt som vår matkultur består av.
För närvarande läser jag standardverket Från Krog till krog av Håkan Jönsson och Richard Tällström med undertiteln "Svenskt uteätande under 700 år".
Om jag tycker den är intressant? Gissa tre gånger!!!
Minns ni tiden då bilturismen var förhållandevis ny, då det vid vägkrogar och andra platser där somrarnas bilturister gärna stannade. Flaggspel hälsade besökarna välkomna. Det fladdrade och smällde vid blåst. Flaggspelen var liggande nationsflaggor, inga reklamflaggor, inga wind-trackers, inga vimplar, inga stående flaggor. Blomsterplanteringar med stadens vapen eller namn var vanliga i infarter till städer.
Här är den norska, svenska, danska och finska flaggan representerad på ett smakfullt sätt. Sönderblåsta är de inte.
Nationsflaggorna fladdrar för vinden i maj 2025 på resan söderut.
Det är mycket som går min väg nu - att minska matsvinnet genom att lukta och smaka, att återbruka genom att köpa begagnat, att slå med lie för den biologiska mångfaldens sak, att använda en gammal matkällare för matförvaring, att torka tvätt på lina eller torkställning utan elektricitet, att hålla antalet elektriska apparater och maskiner nere. Att minska elberoendet. Det har hänt att jag fått höra att jag är otidsenlig och helt "ute" när jag i själva verket ligger i framkant. Ändå finns det mer att göra...
Läser ett klokt Sköna Hem-blogginlägg om en intervju med Svante Öquist och känner igen mig:
Någon slags klokskap hade jag redan då i den här intervjun. Inser att det har att göra med att jag, en bondunge, är uppvuxen i en värld där i princip allt var närproducerat. Inte i forntid – utan under 1950- & 60-tal. Idag lever jag i en värld som min generation på blott några få decennier rustat ner till ett inferno av överkonsumtion. Numera beställer vi småsaker från Kina som flygs hit. Vi dricker italienskt bordsvatten som forslats hit med lastbil – i ett land med en extraordinär kvalitet på det vatten vi har under våra fötter. (...) Jag menar såklart inte att vi alla åter ska bli bönder. Dock bör vi återupprätta några av bondesamhällets alla sunda värderingar. Att saker ska tåla att repareras omigen och kunna gå i arv. Hantverk helt enkelt. Tänker på min mamma som vände kragarna på våra skjortor när de var utnötta på den ”rätta” sidan.
När kläder inte längre höll ihop för att kunna lagas anständigt klippte hon mattrasor som vävdes till trasmattor. Inget gick till spillo. Hipsterkulturen har i mkt också fört med sig ett nyväckt intresse till det som tidigare var en självklarhet. Det är trots allt inte samma sak som att uppfinna hjulet igen! Det talas idag mycket om produktion med återvunna material. Problemet är bara att om man återvinner skit – så är och förblir det skit. Mikroplaster avges från all slags plast med följder på exempelvis fertilitet som vi ännu inte sett de långsiktiga effekterna av …
För första gången i våra liv har snö hindrat oss från att resa norrut. Det ligger mer snö i Mälardalen än i Västerbotten med sina få centimeter längs kusten och det är ovanligt. Eftersom snö uppskattas av mej på vintern stannar vi här söderut då här finns snö och kyla men kanske främst för att det är olustigt att köra bil långa sträckor i snöfall, ja det kan till och med innebära fara.
Här kommer några uppskattade och snörika upplevelser från tidigare år från hemmanet i norr:
Snöfrid
De tre vise männens dröm (Dream of the Magi), utmejslade av Mästerskulptören Gislebertus ca 1130-1135.
Den skulpterade berättelsen finns på ett kapitäl i katedralen Saint Lazare i Autun, Frankrike. Gislebertus arrangerade figurerna sida vid sida men lät dem även bli en enda massiv enhet som täcks av klädet med halvcirkelformat fall. Den hårda kalkstenen ser ut att vara mjuk under mästerskulptörens mejsel.
De tre kungarna Kaspar, Melchior och Balthasar (i dagens svenska almanacka Kasper, Melker och Baltsar) sover ut efter att ha träffat Jesusbarnet och gett honom sina presenter. En ängel kommer till dem i drömmen, rör försiktigt med höger pekfinger den enes hand och säger i drömmen att de inte ska ta hemvägen via Herodes som de lovat. Herodes hade tanken att döda barnet som de vise männen kallade konung och alltså en stark konkurrent till den romerska regimen. Ängelns andra pekfinger riktas mot en stor stjärna, Betlehems stjärna.
Medeltidens människor kunde i de flesta fall inte läsa, att måla eller hugga berättelser i sten gav förståelse åt prästernas bibelläsningar (som dessutom skedde på latin, ett språk som enbart belästa talade och förstod).
Det var en fin upplevelse att se den här romanska katedralen med så många vackra huggna berättelser. Den här stora papperskopian som jag fotograferat av, är ett minne som hänger inglasad på väggen sedan besöket i Saint Lazare och en privat resa i konsthistoriens spår.
I vardagsrummet var det måleriverkstad. Schellackering, inoljning och grundmålning av nya ytterdörren utfördes i maj.
De andra två strykningarna gjordes i juli. Ytterdörren hade ända till i oktober på sig att torka.
Det här med en rullgardin kan ju tyckas vara en för liten åtgärd att ta upp i årskrönikan. Men att masonitkökets rullgardin blev lagad och satt på plats var en milstolpe för den som vill återskapa 50-talets övervåning.
Pappersrullisen med reproduktionen av Grumset farvann av Christian Krohg sitter på plats igen.
Rullgardinen togs ner när balkongdörren kom på plats tidigt 70-tal eftersom rullgardinen var alltför lång. Men nu när dörr och balkong borttagna och treluftsfönstret kompletterat passar den perfekt igen. Ordningen återställd :-)
Så kom då ytterdörren på plats i oktober med hjälp av Västerbottens Bygghantverk. Det är en inåtgående pardörr med överljus. Målning av dörrfoder får vänta till varmare säsong.
Pionrabatten grävdes om i oktober, ogräs ruskades ur jorden och rabatten fick träsarg. Ett ganska digert jobb med en hel del regn som krånglade till arbetet. Nu är det bara att hoppas att pionerna klarade av behandlingen.
Så här skrev jag för länge sen under en julhelg hemma i byn på 1980-talet:
Jag uppfostrades med humanistiska värden,
väldigt tidigt ville jag stå bredvid förloraren.
Sagt av Alma-pristagaren 2025 Marion Brunet, Marseille
Astrid Lindgren Memorial Prize
Den broderade bilden visar en detalj ut verket Om natten höll de vakt av Britta Marakatt-Labba från 2009. Det är julevangeliet placerat i ett nordligt vinterlandskap med Josef skidande med Maria på en ren bakefter. Kåtan lär bli födelseplatsen. Tre människor har fallit på knä utanför kåtan, kanske renskötare eller har tre vise män anlänt före Jesu födelse? På himlen syns en blek stjärna.
De broderade konstverken av Marakatt-Labba är en hel värld för sig och värda att fundera över. (Dessvärre har jag inte i hastigheten kunnat få fram en bättre bild på det här konstverket.)
Fina förstagångsupplevelser lagrar man och bevarar i sitt inre kartotek. Och ibland påminns man om dem genom att hitta en bild eller läsa i en anteckningsbok som föräldrarna skrivit i.
Så pirrig längtan till julen vara - så pirrig att man inte kan blunda!
Hur gullig kan man vara som stjärngossa?
Stjärngossa ville jag vara. Med strut på huvudet med röda glansstjärnor pålimmade och ett alldeles för stort lucialinne, säkerligen en av pappas skjortor och ett rött sidenband knutet runt midjan och så klart ett levande ljus i handen.
I vår familj fanns uppskattade traditioner kring Luciakvällen.
Någonstans måste man börja.
För mej blev den första film jag så "Kastrullresan" med familjen Pip-Larsson. Det kan ha varit i första eller andra klass och vi elever satt på träbänkar utan ryggstöd från gymnastiksalen i den moderna 50-talsskolans skyddsrum i källarplanet. En rå miljö men det gjorde ju ingenting då filmen fängslade och det var mörkt i rummet.
För mej var det en minnesvärd upplevelse eftersom den fortfarande finns kvar inom mej. När jag letar ser jag att det var Eva Dahlbeck som spelade mamman och Sigge Fürst pappan, regi av Arne Mattsson.
.jpg)
Bild härifrån
Nästa minnesvärda föreställning var en teaterföreställning som spelades i gymnastiksalen på Östra gymnasiet i Umeå - Mahagonny av Berthold Brecht. Den visade marknadsekonomins och kapitalismens baksida. Alla bekämpar alla.
Efter flytten till Stockholm tog kulturkonsumtionen av teater- och operaföreställningar eller musikkonserter rejäl fart. Film missade jag inte heller men personligen tycker jag att teaterföreställningar ger så mycket mera.
