Byggnadsvården som försvann

Jag som tänkt skriva om byggnadsvård blandat med släktforskning och hembygdshistoria. Plötsligt blir dagens händelser i byn blir allt viktigare att skriva om. Det gör att bloggen spretar - precis som livet.

Kunskapen om byggnadsvård har generellt ökat oerhört sedan jag blev intresserad av detta som arkitekturstuderande. Föreningar bildas, byggnadsvårdsbutiker startar, tidskrifter uppstår. Därmed blir det högre i tak och de små detaljerna som hör ihop med stilhistorien och arkitekturhistorien blir också viktiga, inte bara detta att timmerhus är bra och tåliga konstruktioner, att linoljefärg och slamfärg är utmärkta eller att kalkcementbruk inte är jämförbart med kalkbruk. Självklarheter bland dagens byggnadsvårdare.

En fråga som brukar diskuteras bland initierade är vilken typ av klammer man ska ha då utanpåliggande elledningar, Kulo- eller Kuhloledningar sätts upp. Det är sannerligen en diskussion på detaljnivå, helt i min smak.

Här ovan ser ni klammer av plåt (t ex Letti-klammer eller Fastis TFK -Schneider/Thorsmans) som är utmärkta att använda då elledningar ska fästas och smälta in i äldre miljöer. De är lätta att måla över om så skulle krävas och följer ledningen väl.

Då vi för ett par år sedan drog om elen i övervåningen var de flesta ledningar infällda i rör bakom eller ovan ytskiktet, som på de flesta ställen var masonite. Övervåningen inreddes ju 1950 och då passade man på att dra ledningarna i metallrör. (Numera används plaströr, VP-rör.) Men på vissa ställen gick det inte att fälla in och där användes klamren på bilderna ovan, typ TKK. Och ledningen var blymantlad. Istället för att ta bort denna placerades den nya plastmantlade ledningen parallellt med den gamla. Och i ladugården där den första tvinnade ledningen på porslinsfästen finns kvar, får de sitta där de sitter och minna om morfars och mormors tid.

Här syns två de gamla metallklammerav TKK-modell till vänster. Längst till höger syns ett klumpigt nytt klammer (stålspik med plastfäste) som syns väldigt tydligt om det används vid utanpåliggande ledningsdragning. Inte heller är de lätta att måla. De där kommer inte till användning i huset. Överst till höger ett clips att fästa ledningar med platt tvärsnitt, t ex en ledning från en lampa som är kopplad till ett eluttag. Detta på bilden är gammalt men typen tillverkas fortfarande. Det här är saker som intresserar mig. För att inte tala om strömbrytare, eluttag, kontakter och sladdar.

Jodå, för det är de små detaljerna som gör det!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om eldragning, tomrör, Kuloledning, Lettiklammer, TFK, TKK, clips

8 mars - Internationella kvinnodagen

Det starkaste minnet jag har av den internationella kvinnodagen har jag från Rom, långt från vår svenska kultur.

Det var något märkligt den 8 mars. Jag kom körande på min Ciao Piaggo och krockade nästan med en blomsterförsäljare i något gathörn då jag var på väg mot Trastevere. Därför att just den dagen står i nästan alla gathörn tillfälliga mimosaförsäljare.

Traditionen är den att italienska män ger sina kvinnliga arbetskamrater, fruar, sambor, fästmör en kvist mimosa den 8 mars. För en svenska var det lite ovanligt, att bli uppvaktad på den dag som firas för kvinnornas självständighet. Men så olika kan man se på kvinnors frigörelse i ett katolskt och ett protestantiskt land.

Jag bodde i och med kulturen det där året, kunde absolut inte ha det bättre, kanske var det det bästa året i mitt liv. Varje andetag innebar kulturellt flöde.

Vid entrétrappan låg en spolie, i detta fall en antik byggnadsrest i form av en jonisk marmorkolonn.

 

 

Här bakom den tegelbyggnad som Ivar Tengbom ritade i Villa Borghese, växer ett mimosaträd. Jag bodde i en liten lägenhet med balkong mot trädgården, doften av det blommande mimosaträdet sköljde in med mars månad.

Här hemma brukar jag ofta köpa en kvist mimosa till mej själv den 8 mars, ta in doften och njuta minnen med alla sinnen.

Så här skrev jag den 8 mars

2015
2012

2011

2010

2009

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Internationella kvinnodagen, 8 mars, mimosa, Italien

EFS

Det här är foton från Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bönhus i Lögdeå. Den här miljön har format och fostrat mej. Jadå.

 O LAND HÖR HERRENS ORD

Missionshuset invigdes i oktober 1930. Inte visste jag som söndagsskolbarn att den arkitekturstil som var rådande här då missionshuset byggdes, var 20-talsklassicism. Nejdå. Men jag var fascinerad av de guldiga krumelurerna på väggen mot altaret - de joniska kapitälen med sina voluter. Och räfflorna som var ifyllda med guld - pilasterns kannelyrer.

Men det som fångade intresset längst var altartavlan med den gode herden som ger sitt liv för fåret.  Natten är på intågande, lammet har ramlat nerför en bergsbrant och herden klättrar ner med livet som insats för att rädda det. Ah, vilken symbolik.

 

Jag tycker fortfarande mycket bra om det här bönhuset. Vid förra torsdagens missionsafton blev vi över 30 personer men ganska få var medlemmar i Lögdeå EFS. Här spelas fortfarande på tramporgeln, men även på pianot som ackompanjemang till den inbjudne sångaren. Själv gillar jag tramporglars toner så mycket att vid vår vigsel, på annan plats, spelades på en sådan. Och tänk - Irene, som i många år tagit plats vid just den tramporgel som finns här och som jag har inspelad på band, begravdes samma dag som missionsaftonen gick av stapeln.

Carl Olof Rosenius och Oscar Ahnfelt är två viktiga personligheter i EFS historia. Predikanten/EFS-prästen undervisade om Ahnfelt och hans samtida som bröt mot konventikelplakatet (1726-1858) och höll bönestunder hemmavid. Det innebar risk för fängelse eller böter. Tänk så utomordentligt modiga folk var då. Mer sådant behövs. Själv tänker jag att den västerbottniska religiositeten har gjort människor här alltför "snälla". Det behöver rytas lite högre bland norrlänningar.

Under missionsaftonen stod det klart för mej hur det kom sig att bönhuset har använts till "frälsningsmöte" för vindkraftsanhängare som inbjudit ett projekteringsbolag vars affärsidé är att projektera vindkraftverk. Ett så välbesökt möte i detta bönhus har väl inte förekommit sedan väckelsens tid. Här flockades markägare som nu vill uppföra ytterligare 25-30 stycken 200 meter höga kraftverk intill våra byar. Utöver de 40 som står där. Allt för den snöda vinningens skull. Tillståndsansökan har lämnats in till länsstyrelsen i Västernorrland. I torsdags förstod jag sammanhanget. Jag förstod även varför missionsföreningens styrelse övertalats att satsa tusentals kronor i ett projekt som gällde att köpa in sig i ett av vindkraftverken, ett projekt som tydligen havererat.

Jesus drev ut månglarna ur templet och sa "Mitt hus ska vara ett bönehus ni har gjort det till en rövarkula"  står att läsa i Lukasevangeliet 19:45-46. Det var starkt gjort. Han var modig han.

Det var hur som helst riktigt trevligt att ha möjlighet att vara med på en missionsafton än en gång och lyssna till sång och tal, dricka kaffe med hembakt och bland annat sjunga Lina Sandells för mej välkända sång från 1889:

1.
Jesus för världen givit sitt liv:
Öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig.
2.
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.
3.
Tag mig då, Herre, upp till ditt barn,
Lös mig från alla fiendens garn!
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

.

. 

Kanske har även andra bloggare åsikter om EFS, Evangelsiska Fosterlandsstiftelsen, missionshus, bönhus, 20-talsklassicism

Hesa Fredrik

Det är så häftigt att än idag höra Hesa Fredrik den första måndagen var tredje månad klockan 15.00. En påminnelse om krig och invasion. En påminnelse om farliga utsläpp, bränder, om flyganfall. Än längre tillbaka var det kyrkklockorna som varnade. Och vårdkasarna som eldades på högt belägna platser.

Jag tänker på min föräldrageneration som upplevde andra världskriget. Deras enkla berättelser borde jag skriva ner någon gång. Om livet i byn då. Om nazisympatier, om konvojer längs Kustlandsvägen, om mörkläggningsgardiner och ransoneringskort.

Nu har signalprovet på det viktiga meddelandet till allmänheten (VMA) tystnat för denna måndag, den första i mars år 2013 e Kr.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Hesa Fredrik, VMA, andra världskriget, mörkläggning, bilkonvojer

Ett fint litet samhälle

Vill ni se en dokumentärfilm på 54 minuter kallad "Ett fint litet samhälle" så klicka på den blåfärgade länken.
Tipset till mej kom via mejl från omtänksamme österbottniske PJ. Tack! Filmen kan ses fram till den 30  mars 2013. Den handlar om samlevnad på en liten ort.

Jag ser den och jämför norra och mellersta Sverige av idag. Lika men så olika.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om dokumentärfilm, Ett fint litet samhälle, Sörmland

Svikare!

Tänk om sådan här artiklar och blogginlägg kom till då något galet inträffar med värdefulla miljöer i Nordmaling. Jag imponeras av Arbetarbladet i Gävle som engagerar sig för sin offentliga miljö. Helt fantastiskt bra.
Foto B. Juggas
En biljettkur i gamla biograf Spegeln har tagits bort. Det blir ramaskri. Kulturredaktören ryter till.

Sen tar byggnadsantikvarierna vid Gävleborgs museum vid på sin blogg.

Så ännu en artikel i dagstidningen om biljettkuren som försvann.

Så hamnar ärendet på ledarsidan.

Vilken insiktsfull redaktion.
Vilket go. Kanske till och med mod?
Vilket samarbete.
Här vet man vad som ger en stad, en region, sin särprägel. Här vet man vad som ger invånarna stolthet och kurage, kanske utan att människorna själva inser det. Man vet att historia ger råg i ryggen. Själv fotograferade jag vanhelgad 1960-talsarkitektur dära Valln i veckan som gick. Vem bryr sig?

Så väl samma insikt och samarbete skulle behövas här i kommunen, och absolut här i byn, för att självtilliten och självkänslan ska öka. För att man ska vägra bli överkörd.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om politiskt samarbete över partigränser, näringsliv, kommuninvånare, kulturhistoria, våga opponera sig, insikt om värden

Borde jag veta...

...vad detta är för något? Hör det till allmänbildningen?

 

Hur många allmogeföremål har inte redan fallit i glömska. Jag saknar vetskap om vad min morfarsfar hade detta till.

Någon annan som förstår, som kan????
.
.

Plus

Plusgraderna gör att snön tinar ganska snabbt, he är blia. Vintern städas ut...

Vi hann i alla fall med sparktur i "hundra knyck" innan asfalten kom fram eller isväglaget sandades. Så har vi överträffat oss själva. Plusgraderna har gjort att vi bestämde oss att lägga golvbräderna i lagårdsporten på plats. De som levererades i oktober och som har legat ströade för torkning sedan dess. Nu kan vi ha sommarkalas om vi vill.
.
.

Snösäkert

Vi har en vinter över hela landet med mängder av snö.

Dagsmejan gör att det droppar hemtrevligt och att snötäcket rasar ner från taken.

Sportlovet är snösäkrat.

.
.

Vinsjön, enda sjön i byn - ett kollektivt ansvar

Byns enda sjö heter Vinsjön. Den ligger upp mot Aspfjelle, är alltså högt belägen. Vinsjön har fått sitt namn av tjäderns läte. Här i skogarna finns mycken skogsfågel. Den långsträckta Vinsjön har varit ett utflyktsmål för byborna. Kärrvägen hit upp, Vinsjövägen,  finns med på laga skifteskartan från 1869, en väg som samtliga byns hemmansägare är delaktiga i och som fortsatte upp till fäbodallmänningen.

På 1960-talet planterande hemmansägarna in regnbågsforell här men resultatet lät vänta på sig. Minns hur ett antal starka män gav sig iväg nerifrån byn bärande på ett stort kar fyllt med yngel och vatten som skvimpade över. Sedan 1990-talet har kommunen en kalkstation placerad strax nedanför sjöns utlopp i Vinbäcken eller Vinan. Allt för att försurningen ska motverkas.

På bilderna från 40-talet syns min morfar Manfred, mina blivande föräldrar och pappas kompis på utflykt hit upp.

Här har man också badat trots det kalla vattnet. Jag fick för några år sedan en livfull beskrivning av Ingrid Ö om hur kallt men trevligt detta kunde vara.

Här syns tre skidåkare på Vinsjöns snöklädda is före snöskotrarnas tid. Nerför gick det i ett huj.
För ett par decennier sedan grusades vägen av R. Han tog kontakt med de hemmansägare vilkas mark vägen passerade. Eftersom vägen är gemensam för alla hemmansägare måste en sådan fråga diskuterats i byalaget. Ingenting visar dock på att detta gjordes.

Nu påstås att vägen är privatägd. När blev den det, hur i all världen gick det till utan inblandning av Lantmäteriet? Det ska man veta, att i den här byn är allt möjligt numera, här kan svalor simma och älgar flyga.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sjö, laga skifte, vem äger en väg?, bygemensam väg, bysamfällighet, byalag

Arkitektskolor rekryterar snett

"65 % av nybörjarstudenterna på arkitektprogrammet har föräldrar med mer än tre års högskoleutbildning. Det placerar arkitektprogrammet på plats två över snedrekryterande yrkesutbildningar, visar en undersökning från Högskoleverket och SCB. På första plats ligger läkarprogrammet med 70 procent. Siffrorna visar inte på någon förändring för arkitektprogrammet de senaste tio åren. Lägsta siffran har förskollärarprogrammet med 17 procent. Totalt har 24 procent av 19-34-åringarna i riket minst en förälder med treårig eller längre högskoleutbildning."

Saxat ur branschtidskriften Arkitekten 1.13

Den sociala snedrekryteringen är således fortfarande väldigt stor till högre utbildningar.

Undrar hur statistiken såg ut då jag började arkitektutbildningen på 70-talet? Att ingen som samtidigt började på arkitektskolan på KTH hade min bakgrund står klart. Flera kurskamrater gick i pappas fotspår, med kända efternamn.

Läget i byn har inte ändrats nämnvärt. Vi är nå´n handfull akademiker bland totalt knappt 40 hemmansägare i byn, tre av oss  högskoleutbildade är födda här. Förutom jag som är arkitekt och inte arbetar i kommunen, är en pensionerad, de andra har arbete i kommunen inom skola, vård och omsorg. Samtliga är kvinnor. Att det är det kvinnorna som utbildar sig på den norrländska glesbygden är normalt. Och för att kunna bo kvar väljer man så klart yrken som ger den möjligheten.

Av hävd har grundskolelärare, präster och sjuksköterskor haft hög status i byn. Det är yrken som innebär att man är van att formulera sig skriftligt och yrken som gett möjlighet att bo kvar här i glesbygden. Det är yrken där yngre haft förebilder i sin närhet. Någon arkitekt fanns inte i mina föräldrars eller min bekantskapskrets, knappast i någon av bybornas umgängeskrets, förebild saknades för min del. Visst var det vågat!? Och inte underligt att ingen riktigt vet vad jag gör - förutom att "rita hus" :-)

Mitt yrke innebär en kombination av humanism och naturvetenskap, form och funktion, konst och teknik. För min del har med åren den humanistiska delen vuxit sig större och större, den del vars uttryck och objekt inte går att värdera i pengar. Hur fastställer man det ekonomiska värdet av ett kulturminne?

Här ser ni en manlig arkitekt avbildad vid ritbrädet 1894. Fram till 1921 (min mors födelseår) var det enligt lag förbjudet för kvinnor att utbilda sig till arkitekt vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. På grund av sitt kön var de utestängda från möjligheten att forma sin miljö. Förändring i tankesätt går långsamt - dock fortare i staden än på landet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om social snedrekrytering, arkitekt, akademiker, högskoleutbildad, vård och omsorg, uttrycka sig i skrift

Kära vänner

En av alla de kompisar jag lärde känna på KTH var en tjej som läste elektroteknik. Hon hade föräldrar som så småningom planerade att flytta till mannens föräldrahem. De hade kontaktat en person vid Lantmännen och fått ett skissförslag på ombyggnad - men de var förnuftiga och insåg att förslaget inte var bra eftersom alltför mycket att timmerstommen skulle rivas om förslaget genomfördes. Så de ställde en försynt fråga till mej om jag ville hjälpa dem. Det här var innan byggnadsvården fick ett ansikte och blev mer utbredd rörelse. Det var 1983. På den tiden var det till och med svårt att få igenom att använda linoljefärg, jo det är sant!

Med tiden visade det sig att jag hade mer gemensamma intressen och värderingar med föräldrarna än dottern och den vänskapen har hållit livet ut. Den här platsen har jag ofta besökt och nu när pendlingen går mellan norr och söder, har vi (jag och min man) stannat nu och då på resor mellan våra boenden.

 

Den här platsen betyder mycket för mej. Gården är välbehållen med lagård, timrade lador och 5-axlat timrat bostadshus i två våningar. För inte länge sedan var här livligt med får i mängd.

  

Knutlampan på hörnet fick jag M och E att låta sitta kvar. Idag säljs liknande nytillverkade t ex här. Panelarkitekturen åtgärdades inte förutom målning med linoljefärg, enbart interiört kan man se på kök, badrum och tvättstuga att huset restaurerats. Inga väggar revs. Bakugnen blev kvar, något som i det brutala förslaget från Lantmännen inte var fallet.

 

De flesta fönster på bottenvåningen var bytta till tvåluftsfönster på 40-talet. Jag ritade nya lika de gamla och ett utmärkt litet snickeri var det inget problem att hitta som tillverkade nya spröjsade med storlek lika de gamla. De skulle glasas med E:s gamla sparade munblåsta rutor men något brast i kommunikationen mellan E, snickeri och glasmästare. De glasades med planglas. E valde att ta kostnaden att byta ut de nyglasade och nykittade rutorna mot de gamla glasen. Minns såväl hur E drog i min ärm och visade i släpljuset från aftonsolens sneda strålar på fasaden och utbrast: "Ser du så vackert det ojämna och bubbliga fönsterglaset är!" på sin typiska dialekt. E var lika nöjd som jag! Det är en gudagåva att ha uppdragsgivare med samma värderingar som jag själv har. Helt enkelt underbart!

Jag ville inte ha betalt för min arbetsinsats. Det gnagde tydligen i M & E. Några år senare fick jag en förfrågan om jag inte ville låna deras bil, jag var då billös. Jo, de var en annan sak, det ville jag gärna. I tio dagar kuskade jag och föräldrarna runt in i Norge för att hälsa på min syster och se det vackra och ståtliga norska landskapet från fjäll till hav. Bilresan avslutades med boende hemma hos M och E med utflykt till M:s älskade fäbod, som jag också engagerades i som byggnadsvårdare och som kom att bli byggnadsminne.

Nu är båda borta. Denna vecka begravs E. Anledningen att stanna till vid den vackra platsen är borta. Kvar finns de outvecklade tigerliljorna som jag fick som bulbiller för tre år sedan. Om bara tiden får ha sin gång kommer nog liljorna någon gång framöver att blomma så här vackert vid mitt sydligare hem och påminna om alla trevliga minnen som finns kvar.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om minnen, byggnadvård, fönster, linoljdfärg, gemensamma värderingar

En annan lekstuga

Den här fina lilla lekstugan var den första jag lekte i, ett eget litet hus för barn. Det stod på gårdstunet mellan björkstammar hos lekkamraten och grannjäntan Karin. Kanske byggdes den till hennes äldre syster.

Det lilla huset hade rödfärgad panel och sadeltaket var pappklätt. Se vilken smäcker takfot! Dörren var en bräddörr med kammarlås. Ett mycket stiligt litet hus!

 

Karin och jag framför hennes lekstuga. Ni ser väl hässjorna i bakgrunden och ett stort pärlann. Det är juli och jag undrar om vi inte håller på att städa?

Karin är två år äldre och jag kan tänka mej att mina föräldrar resonerade som så, då hon blev äldre och inte intresserad av att leka i sin stuga, så var det dags för ett eget lekhus till mej och min lillasyster. Den byggdes stor nog att övernatta i för det här med att sova någon annanstans än hemma i sin egen säng var ju så spännande. Att övernatta med en lekkamrat hade jag prövat på som 5-åring och det gav mersmak.

Lekstugan på fotot fanns kvar längre än traditionen med hässjor och stora potatisland men revs slutligen på 90-talet. Och trots att jag fotograferat åtskilligt i bygden kom jag mig inte för att dokumentera detta minihus noggrant.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om barn, lek, lekstuga, övernattning

Lekstugan

Jag hittade ett mönstrat tjockt papper på en hylla i ett av överskåpen i masoniteköket. Ovanpå detta tjocka papper låg ett hyllpapper. Det här papperet gav en igenkänningens aha-upplevelse. Ge mej en tapetbit och minnena rusar till :-)

Jag kände genast igen det men det tog några sekunder innan jag insåg att jag höll en bit av lekstugans tapet i min hand. Så roligt, så innerligt trevligt! Vem hade kunnat tro att en bit av den fanns kvar. Lekstugan byggde pappa vid ladugården, intill rökbastun, den är borta sedan länge.

Gissa om vi haft trevligt där. Jo det vill jag lova!!!
Som barn behöver man inte märkvärdiga saker för att njuta av livet och ha trevligt. Lekstugan var enkelt möblerad men hade två rum och högt i tak. Tapeten satt i det inre rummet, kökets väggar var målade. Två små stolar och ett bord av trä och masonite snickrade pappa ihop, de målades i klarrött och vitt

Väggskåp blev det av en sockerlåda med tapet som hyllpapper och med rynkat tyg på spiral framför. När jag besökte Rismyrliden insåg jag att mamma använt en gammal lösning som förmodligen varit vanlig, kanske över hela landet. Åtminstone har det förekommit i enklare hus.

Har ni läst Ellen Keys tankar om inredning? Fortfarande gångbara enligt mitt sätt att se på tillvaron.

 Väggskåp i Rismyrliden

Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med  skumgummimadrass ovanpå och sängkläder förstås. Där övernattade vi nu och då. Innan jag somnade låg jag och granskade den där tapeten. Ofta skrämde vi barn upp varandra då vi hörde ett tickande i väggen, kunde det vara en bomb :-) Men vi visste ju att det bara var ljudet från ett "dödsur", en skalbagge som har ett knäppande och tickande ljud under den korta parningstiden. Långt tillbaka tolkade man tickandet som varsel om dödsfall, därav den folkliga benämningen. Strimmig trägnagare har jag senare stött på i min yrkesverksamhet. Bakom lekstugan på vedbacken låg oftast stockar som skulle kapas och klyvas till ved, därav förekomsten av skalbaggen.

Efter att ha legat och skrämt upp sig av tickandet sov man till sist trött och sött och vaknade till en ny sommarmorgon med blå himmel och tussiga moln som vandrade förbi utanför fönstren. Aldrig att det regnade ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lekstuga, talet, barnmöbler, lek, dödur, strimmig trägnagare

Stolsitsarna med 50-talsklädsel

För ett par år sedan inledde jag operation spara och renovera stolsitsar. Stolarna är klädda med samma tyg som soffan och just stolarna har använts ända sedan 1950, de har aldrig varit tagna ur bruk. Det här tyget är viktigt att bevara eftersom de hör ihop med soffans klädsel och hela 50-talsmöblemanget i alm.

Katter och småbarn hade fått härja fritt efter mammas bortgång - på ganska få år hinner förfallet gå långt. Men nu är det återställt i möjligaste mån. 

Det var inga problem att få loss den klädda delen som sitter löst i stolens sarg. Jag färdigställde en stolsits för att testa hur tyget blev innan jag fortsatte med resten.

Nubben togs loss och sparades. Tygets kanter kastades med overlock-maskin och därefter tvättades  tyget försiktigt för hand och torkades utbrett på frotté. Det krympte något. Sedan lagade jag tyget försiktigt där så behövdes, trådar tog jag från kanterna innan de kastades, bara för att få rätt kulör och kvalitet.

Längs kanterna sydde jag sedan fast en bred bomullsremsa. I den remsan fästes sedan tyget åter på stolssitsen med den gamla nubben. Det hela blev ganska bra, mycket bättre än innan åtgärden.

 

På gång.

På bilden ovan sammanfaller mattfransen med den borttagna stolssitsen - och bilden blir kanske lite svårförståelig just därför.

Soffans tyg är inte lika lätt att tvätta men det är inte heller behövligt på samma sätt.

Det finns många trevliga minnen med dessa gamla möbler som alla utom stolarna förpassades till uthuset då föräldrarna ansett att de givit vad de kunnat. Jag förhindrade att de hamnade på soptippen och tog förstås in soffa och bord då huset blev mitt.Och som sagt, stolarna som varit bruk sedan 1950 har äntligen fräschats upp. Nu återstår endast vaxning av träytorna med Antiquax. Sen är stolarna som nya ;-) Det är skönt att slippa jäkta med sådant här pyssel.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om 1950-talsmöblemang, stolsits, möbeltyg, rengöring

Bakom glas och ram

Kom ni ihåg skräcken för att behöva pressa växter i småskolan? Inget barn jag kände tyckte inte om att pressa växter till ett herbarium. Det pratades bland oss elever om att det brukade vara en hemuppgift över ett sommarlov. Minns jag. Men faktiskt ingick det inte i Lögdeå skolas utbildning med fröken Tora Strömgren.

 

DNA från förr bakom glas och ram ;-) 

Jag som gillade växter tog itu med saken långt senare, i högstadiet gissar jag att det var. Pappa gjorde en växtpress, jag plockade, pressade och satte upp de numrerade växterna på en styv kartong och skrev de latinska namnen. Lärde mej att med lite finsalt på blå blommor som liten blåkocka höll sig den blå färgen bättre. Sen en träram och glasskiva, ja det blev två stycken. Nu är växterna bruna och sköra men där finns bland annat kattfot, ögonpyrola, klotpyrola, björkpyrola. De hittas inte alltför lätt idag i byn.

Kattfötter växte då synligt längs Kustlandsvägens ren men inte nu längre. Jag nämnde att de minskat (vilket gäller i hela landet) för en vän som sa att kattfötter hittar man idag på en viss plats längre söderut längs Riks13. Javisst finns de, men antalet biotoper där de trivs minskar snabbt. Kanske vill man trots allt tro att det mesta är som förr om man bor kvar, kanske ser man inte förändringen när man är mitt uppe i den.

Med jordbrukets förändring på 70-talet har ängsfloran så småningom blivit mindre artrik. Visst är det så. Det ligger i sakens natur, i naturens lagar. Såklart.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om herbarium, vägren, flora, kattfötter, sommaräng, ängsflora

Busstrafiken då

Kollektivtrafiken i bilismens barndom bestod här av bussar som körde sträckan Örnsköldsvik-Umeå. Enda vägen som fanns att välja var den grusade Kustlandsvägen.

Mamma har berättat hur hon kunde sitta i det ena av de stora fönstren i farstun och se ända bort till Plogbacken cirka 900 meter längre söderut. På den tiden var landskapet öppet, sly fick inte komma upp, lägdornas gräs och åkerns gröda togs tillvara in på sista strået. Det var för värdefullt för att förfaras.

Allt eftersom har, förutom träd som planterats och den allmänna förbuskningen, två bostadshus och ekonomibyggnader uppförts längs den siktlinje som fanns på 1920-talet.

På 1920-talet dikades Aspfjärden ut i etapp två för att få mer odlingsbar åkermark till byns hemmansägare.  Nu har en stor del av den marken vuxit igen eller granplanterats. Utdikningen skedde alltså samma åtionde som mamma föddes. Jag har sett så många vackra landskapsbilder från Sverige förr i tiden där landskapet är kalt och jag har lärt mej att uppskatta detta mycket mer än den lummiga nutiden där horisonten skyms av lövmassor.

Demonstration längs Kustlandsvägen.
Här ses Kustlansvägen  där den har rundat Hallberget och leder fram till Lögd´.

 Mormor Alma och en höna med kycklingar på gårdsplanen. Kustlandsvägen finns bakom björken.
I fönstret till vänster om pardörren kunde mamma som barn sitta och titta ända bort till Plogbacken, föreställ er det ni som känner till byn idag. Redan på Plogbacken syntes när någon närmade sig byn på väg norrut. Mamma hade morbröder från Levar som körde buss längs dåtidens pulsåder, främst morbror Valle. Och enda kommunikationsleden med bil och buss var som sagt att köra Kustlandsvägen som passerade nästan förbi knuten ända fram till 1942. Hon, lillKarin kunde alltså sitta och vänta i fönstret och fundera på tillvaron

Här står att läsa något lite om vad jag skrivit om Plogbacken. Och här kan ni läsa en annan kvinnas minnen av bussar och den första kvinnliga chauffören.

 

Som hon och många andra har gått, cyklat, sprungit, lekt, moppat, åkt buss, åkt bil, sparkat, styrt barnvagn längs den här grusvägen. Livet levdes längs vägen. Alltid var det någon i farten, alltid fanns det någon att byta några ord med. Det var på den här vägen hon första gången träffade pappa om jag fattat rätt. Undra på att hon önskade att vägen skulle vårdas.

I styrelsen för vägsamfälligheten sitter nästan ingen som är född i byn eller grannbyn, där finns inflyttade eller ingifta män som inte känner till vägens eller byns historia genom självupplevelser från barndomen. Självklart har de knappast samma känsla för och kunskap om det kulturhistoriska värdet

Där längst bort syns ladugården som morfar byggde. Bostadshuset finns till höger om denbakom träd och sly. Det röda huset som syns i bildmitten är gammalt men det skymde inte sikten mot Plogbacken, som finns sisådär 750 meter bakom fotografens rygg. Träd och buskar tilläts inte växa upp så här oreglerat förrän från 1970-talet då en tydlig brytning i jordbrukandet skedde. Över hela landet.

Jag är säker på att min mamma säkerligen skulle ha gett sitt fulla stöd till att sträckningen av Kustlandsvägen genom våra två byar förblir bibehållen någon tid till, att ingen sträcka blir avsnörpt. Jag minns hennes sorg då hon på 90-talets början berättade att föreningen beslutat att ta bort sträckan förbi Jonzons ur underhållet, att vägen skulle växa igen. Hon hade inga verktyg och medel för att styra upp detta, en enkel kvinna med låg utbildning och utan kunskap och kontakter med andra som kände till vilka lagar och regler som gäller för en vägförening. Hon var ytterst ledsen för vägens skull, hennes älskade gamla Kustlandsväg. Jag bodde i Sthlm och det skulle dröja tills jag blev hemmansägare och hade anledning att sätta mej in i byns angelägenheter.

På tågresan till lantmäteriförrättningen läste jag bland mycket annat några spridda anteckningar jag hade kvar från ett föredrag av Berit Åhs.

"Makt = att få sin vilja igenom.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot och att man känner till de mekanismer, regler och tekniker som används för att detta ska ske."

Själv tillägger jag att makt kan vara farlig om man utmanar andra maktsfärer. Även om det är rättvisa utmaningen strävar efter.

Jag önskar att Karin är nöjd i sin himmel! Utan hennes känsla för gammvägen som hon förmedlat vidare skulle jag aldrig ha agerat som jag gjort.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägsamfällighet, kulturarv, grusväg, makt, kunskap, rättvisa

Rundviksbussen

Rundviksbussen går som på räls. Den kommer, sen går den. I tid.

Och i lilla det blå huset i byns centrum kan man vänta på den. För länge sedan kördes den här turen av Karl- Ture Karlsson, numera är det Abrahamssons åkeri i Gräsmyr som kör linjen.

Och jo, det har varit förrättning i vägsamfälligheten som förvaltar gamla Kustlandsvägen. En lantmätare har justerat upp och räknat in sträckor som tidigare tagits med utan förrättning, justerat andelstal för ingående fastigheter, berättat om vilka stadgar som gäller med mera. Det känns bra om vi får ordning på detta. Tycker jag men kanske inte styrelsen, vad vet jag...

Anledningen till förrättningen är att en vägsträcka av gamla Kustlandsvägen påstods vara privat och styrelsen ville ta bort den ur föreningen. Vi får hoppas att kunskapen inom föreningen ökar, gärna under denna generation. Kustlandsvägen är INTE privat i någon sträcka genom våra byar. Jag strider för det pyttelilla kulturhistoriska arv som finns här. Amen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lantmäteriförrättning, lantmätare, vägförening, vägsamfällighet, kulturhistoriskt objekt