Bönemöte

Fick en bok under senhösten av en av skribenterna där ett missionshus i södra delen av landet har dokumenterats på ett både källkritiskt och väldigt kärleksfullt sätt. Jag läste i den i julas och hittade samtidigt bland pappas böcker Bilder av Nådens barn av fotografen Sune Jonsson från 1963. Den läste och tittade jag i från pärm till pärm under fascination. De två böckerna väcker minnen till liv.

Vid ett tillfälle som ett lite barn på sisådär 5-6 år var jag med om ett bönemöte i byn, i Hanny och Fritiof Lövgrens enkelstuga, en "undantagsstuga" dit paret flyttat på ålderns höst efter att dottern med familj tagit över parstugan som står på samma gårdstun tillsammans med en lagård med bryggstuga. Gården finns i byns allra äldsta del - "Knösen".

Den kvällen samlades 10-12 troende, mörkklädda, allvarliga, äldre personer i kammar´n hos Lövgrens, mamma var en av dem och jag var enda barnet. Skulle tro att samtliga var småjordbrukare. Min mamma var då nybliven kristen. När jag tänker tillbaka funderar jag om de här människorna kunde kallas ”läsare”? Detta var enda gången mamma och jag var med, om mötena fortsatte vet jag inte.

Vi sågs i ett hem som hade samma känsla som i Bilder av Nådens barn. Det var Västerbotten på tidigt 60-tal. Någon, det borde rimligtvis ha varit farbror Fritiof, höll en inledning och läste ur Luthers postilla eller Rosenius dagbetraktelser tänker jag. Efter en bra stund (betyder alltså i min barnavärld ganska länge) blev det bönestund och jag tittade storögt på alla gamla människor som reste sig upp från sina stolar och därefter föll på knä med stolen som armstöd. Så konstigt minns jag att jag tyckte var, men gjorde själv som de vuxna. Därefter bad man högt, vem som helst hade möjlighet att säga sitt till Gud och Jesus. Lite obehagligt var det – tänk om det blev min tur, vad skulle jag säga? Men bönestunden avslutades utan att jag yttrade någonting. Något ytterligare hemmahosbönemöte var jag aldrig med om.

Nej, mötena hölls i EFS bönhus (Evangeliska FosterlandsStiftelsen) i grannbyn och hade ett annat upplägg men även där var Bibeln och postillan i centrum och orden som lästes ur dem förklarades av en predikant. Den som i många, många år spelade tramporgel till sångerna ur Sions toner var Irene, dotter till Hanny och Fritiof.

˄ Tre foton av Sune Jonsson vid byabön i Rismyrliden.

˄  Två foton från byabön i Brände.

I "Västerbotten" 1961 utgiven av länets hembygdsförbund, även den i pappas innehav, finns kort biografi av Gerhard Gerhardsson, en västerbottnisk läsarhövding och schartauan. Den har jag plockat fram för att läsa. Läseriet innebar möten i hemmiljö utan präst, möten som var strängt förbjudna under konventikelplakatets tid 1726-1858.

Över huvud taget har jag under 2017 läst en del om reformatorn Martin Luther som varit i fokus mer än vanligt eftersom det var 500 år sedan han offentliggjorde sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Det är tydligt att jag söker fakta om den bakgrund som säkerligen format mig. Tramporgel lyssnar jag gärna till. Ljudet är vackert och tramporgel valdes som huvudinstrument vid min egen vigsel.

Samtliga bilder i detta inlägg finns i Bilder från Nådens barn av västerbottniske dokumentärfotografen Sune Jonsson från 1963. Boken beskrivs så här på baksidesomslaget:

"Kärva yttre villkor eller geografisk isolering brukar göra människor sinnade för religiösa ytterligheter och en viss sekterism. Man hittar den i fjälldalarna, i ödemarksisoleringen eller i fiskelägena. Vad Sune Jonsson skildrar i denna bok är Rosenianismen, dvs. den form av väckelserörelse, som har sin lärofader i lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius och sin organisation i Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

De troende lever av nåd, de har sitt hopp hinsides och i förbidan på den eviga saligheten gäller det att troget vänta under bön och arbete. Det är en de tåligas och saktmodigas religion. Och den passar bra i de fattiga villkor, som småbrukarna levde och delvis alltjämt lever i långt i norr. Sune Jonsson skildrar deras miljö, deras hem, som är totalt utan annan utsmyckning än bilder av Jesus och tavlor och bonader med bibelspråk samt familjeporträtt. Sune Jonsson har kommit människorna nära i deras hem och deras andakt: bilderna skulle vara rent ofattbara, om man inte visste att Sune Jonsson i grunden förstår dessa människor. Han tycks så självfallet ha smält in i miljön att ingen märkt hans kamera.

Boken inleds med en skildring av Rosenianismens framväxt, där några av ledargestalterna, alla enkla och rättframma män, är starka i tron och i sin ansvarskänsla för sina trogna. Bilderna från de olika hemmiljöerna har inga andra texter än själva namnen på dem som bebor hemmen. I sammanhanget låter namn som Augusta Abrahamsson, Aron Johansson, Mirjam Lundmark gammaltestamentliga och patetiska. För övrigt består bildtexterna enbart av utdrag ur Sions sånger. I bokens slutavsnitt finner man några brev från en ansvarskännande församlingsmedlem till grannförsamlingen Vebomark med maningar att de skall stå fasta i tron och hoppet. Det är som ginge apostlarna Paulus och Petrus omkring i Västerbottens kustland och skrev brev till församlingarna, inte i Korint och Galatea men i Vebomark och Ånäset.

Sune Jonssons bok är ett dokument, men inte ett kallt registrerande protokoll utan en medlevande skildring av ärliga, ödmjuka människor. Tydligt är att den som en gång kommit i beröring med Rosenii väckelse för alltid är märkt av den. Sune Jonsson är det uppenbarligen. Hans bok är en sensation, men den är fri från allt sensationsmakeri."

Några miljöer och porträtt av några nådens barn:

P.A.Söderström

Hanna Glas

 Anna Andersson

Jenny Edström

Min Jesum, som himlarnas himlar omfattar,

Jag långt mera älskar än jordiska skatter.

I Jesum namn mitt nöje jag endast kan finna:

Af kärlek till Jesum jag ewigt will brinna.

.

Arkitektyrket förr

På de här bilderna syns ett foto med dagens digitaliserade arbetsmiljö och ett från den tid då ritningar framställdes hantverksmässigt.

Gruppbild av sex unga män i en ritsal med vinkellinjaler och ritbord. David Helldén sittande längst till vänster. Arkitektskola. Interiör.  Från Digitalt museum.
Man hade vita rockar för att skydda kläderna från tuschspill.

Här är de utensilier som användes då jag startade inom yrket.

• T-linjal av trä alt. trä och genomsiktlig hårdplast eller av metall.
• Skalstock, har triangulärt tvärsnitt och totalt sex skalor; 1:100 och 1:200; 1:250 och 1:300; 1:400 och 1:500. De finaste var av körsbärsträ.
• Vinkelhakar, fasta eller ställbara. 30/60 graders; 45 graders
• Linjaler
• Kurvmallar
• Cirkelmallar
• Skisspapper, opakt vitt papper med genomsikt. Inte smörpapper ;-)
• Plastfilm för renritning, plastarken hade färdigtryckta ramar och markeringar för vikning. Alla ritningar ska kunna vikas ner till A4-format.
• Ritbordstejp att fästa papper eller film på ritbordet
• Ritbordstyngder av bly klädda med sämskskinn.
• Radergummi, fanns för blyerts eller tusch.
• Ev. elektrisk raderapparat 
• Radermall
• Ritbordsborste
• Samt pennor av olika typer.

  

Ritbordstyngder, två modeller. De sämskskinnsklädda till höger är mest användbara. Tyngderna användes tillfälligt istället för tejp vid skissning då T-linjal inte användes.

 

 

Textmall för tusch. Kanterna på långsidorna gör att mallen höjs upp en knapp millimeter från underlaget och när man tuschar kletas tuschet inte ut då mallen förs fram och tillbaka längs T-linjalen. En mall för blyerts ska inte ha upphöjd kant. Detsamma gäller för linjaler och vinkelhakar.

Den här apparaten hade jag glömt bort. Intressant nog fanns den i Tekniska museets digitala museum. En elektriskt raderingsapparat.

För att radera en viss linje eller figur och inte kleta ihop linjerna användes radermall av stål. Den har former avpassade till tekniska ritningar och var ett bra hjälpmedel för att radera detaljer.

Redskapen med grå bakgrund har jag hittat på Digitalt museum, de är alltså museiföremål. I välsorterade butiker för kontorsmaterial kan vissa föremål fortfarande köpas.

Jag minns på min första anställning en elektrisk skrivmaskin med utbytbar kula - för att få olika typsnitt. Med skrivmaskinen skrev vi anvisningar på en 10 cm bred självhäftande genomsiktlig plastremsa om det skulle gå fort. Den klistrades fast på plastritningens marginal. Det var surt om luftfickor uppstod eftersom de blev mörka fläckar när ritningen kopierades på papper. Annars skrev man för hand eller med textmallar. I årtiondets slut kom datorerna men först enbart för att skriva med, t ex. administrativa föreskrifter, rumsbeskrivningar, materialbeskrivningar osv. Allt det där rinner upp i minnet när jag fick ingivelsen att skriva om arkitektredskap före digitaliseringen. Det var evigheter sedan och jag hann ändå uppleva det under några år på 80-talet.
.
.

Ritbord

Foto Åke E:son Lindman

Min första kontakt med ritandets konst var i årskurs 8 som pryoelev en vecka på ritkontoret vid Masonitefabriken i Rundvik :-) Där användes lutande ritbräde med ritmaskin.

Nästa möte med ritmaskin och ställbart ritbord var när jag efter gymnasiet några månader arbetade som ritbiträde på Hägglunds i Örnsköldsvik där jag lärde mig tuschritning genom att rita maskinritningar efter maskiningenjörerna skisser.

De där justerbara ritplankorna innebar bra arbetsställning, vare sig man satt eller stod var arbetsställningen ergonomisk. Den enda svårigheten var att placera ritverktygen på en plats där de låg kvar och inte dråsade i golvet. En horisontell bordsyta eller en hurts vinkelställd mot ritbordet krävdes.

Efter detta har jag använt horisontella ritbord, fasta eller höj- och sänkbara.

Ritbordet med ritmaskinen på bilden har tillhört den svenske möbelformgivaren Bruno Mathsson. Där syns mer av saker som krävs för att göra en ritning. Skisspapper för utkast. Under min tid med handritande användes en plastfilm för själva renritandet. Både skisspapper och plastfilm tejpades fast med ritbordstejp. Flera lager kunde det vara, skisspapperet var genomsiktligt och man såg underliggande streck och därmed bearbeta utkastet till något ännu bättre. Arkitekten söker sig på så sätt fram till bästa lösningen på ett problem. Kvalitén på skisspapper, plastfilm och även tejp skulle jag kunna orda en hel del om. De måste ha speciella egenskaper för att fungera maximalt bra.
.
.

Om att rita

Detta är ett dragstift, ett verktyg som använts för att utföra en teknisk ritning. Dragstift användes in på 1960-talet.

 

Här ser man principen för att rita med dragstift och T-linjal.

Man doppar inte dragstiftet i tusch utan man skruvar ihop spetsarna med den ställbara skruven. Därefter droppar man en tuchdroppe mellan skänklarna. De äldre tuschflaskorna hade ett smalt rör i korken, de nyare har en spetsig mynning. Ställskruven är till för att variera tjockleken på linjen.

Drar man ihop skruven för hårt kan spetsen förstöras. Det är lite tålamodsprövande att rita med dragstift och få till rätt tjocklek på linjen. En ritning innehåller oftast olika tjocklekar på linjerna. Konturer på ett arbetsstycke som ritas är ofta grövre. Måttangivelser hade tunnare linjer osv.

Arkitektritningar och konstruktionsritningar ritades i svart tusch. Elistallationer i ett hus ritades med sepiafärgad tusch.

Se här.

Dragstift användes inte under min egen tid i yrket. Då fanns mer sentida tuschpennor. Rotring var fabrikatet som gällde. Pennor med linjetjocklek 0,13 mm, den allra finaste, kärvade ofta, ofta. Tuschet torkade i den tunna stålspetsen och proppade igen. Hade man tur gick det att lösa upp genom att lägga huvudet i vatten. Tusch slutade jag att använda då datorprogram kom in i ritningsvärlden.

De där rörpennorna fylldes med svart tusch i patronerna som satt på pennorna. Sen skruvade man på förlängningsskaft av hårdplast för att pennan skulle ha bra balans i handen. Det var viktigt att skruva på huven direkt efter användning, gärna med en vattendroppe inuti så att risken för torkning minimerades. Tuschritningar utfördes på transparent plast i olika A-format. Det där med tuschritande lärde jag mig under ett halvårs anställning på Hägglund & Söner i Ö-vik. Hösten samma år började jag på Teknis.

Olika byggnadskonsulters ritningar kopieras på olika färgat papper.
Arkitektritningar kopieras på vitt papper.
Konstruktionsritningar på blått.
Elritningar på rött.
VVSritningar på brunt papper.

Den här typen av pennor som ovan är ändå mina favoritverktyg - Caran d´Ache Fixpencil. Jag köpte en omgång på 1970-talet och de är fortfarande i full gång, helt felfria. Blyertsstiften jag använder till de här stiftpennorna är av fabrikaten Caran d´Ache eller Staedtler. Hårdheterna B, 2H och 3H med diametern 2 mm är de jag tycker allra bäst om. En riktigt bra penna att skissa med har grafitstift med 3 mm tjocklek och hårdhet 6B. Stiftpennorna använder jag när jag skissar och även för renritning av små projekt. För att få en jämn linje ska pennan snurras när linjen dras.

Stiftet i pennan behöver ofta spetsas. Då använder jag en sådan här pennformerare.

Men numera sitter man framför en skärm och använder ritprogram för att göra tekniska ritningar. Det finns olika program att välja på till exempel ArchiCad, AutoCad, Revit, Sketchup.


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Att använda blyertspenna och rutat block går inte för sig om man vill framställa en teknisk ritning. Inte alls.

Bilden på blyertspennan är hämtad härifrån.

Men en sådan blyertspenna kan användas till mycket annat bra. Just pennan på bilden är sedan 1996 ett museiföremål. Den har använts av Astrid Lindgren.

"Blyertspenna, trä, grafit, lackerad. Sexkantig, gul, ändhylsa pressad metall, rött radergummi infattat. 'Made in China Keich HB' 1970-t anv författarinnan Astrid Lindgren, Sthlm. L 17 cm. Tuggad. Bilaga. G[åva] 13/11 1996 [av] Författarinnan Astrid Lindgren Dalagatan 46 Stockholm. [Brukningsort:] Stockholm."

.
.

Kuddstopp i form av plastdun

Kommer ni ihåg det här studsiga, obehagliga materialet från 60-talet som stoppades i kuddar? Jag hittade en öppnad plastförpackning i gömmorna. Detta var då framtidens material. Bort från det gamla mot den nya sköna värld. Idag tillverkas 300 miljoner ton plastprodukter om året och många av plastpartiklarna hamnar i världshaven där de är av ondo. Ändå fortsätter vi människor att ha samma livsstil.

Som barn sydde jag mig en liten extra  "läskudde" att ha när jag läste böcker liggandes i sängen. Kudden fick ett var av knallgrönt bomullstyg med små skära grisar på :-) Den fylldes med sån´t här plastdun tills den blev oerhört formsäker, dvs hård. Till läskudde var den perfekt men vilket trist material det ändå är. Statisk elektricitet omgärdar detta "vacuumpackade plastdun" som är väldigt långt från dagens miljötänk. Ändå var det roligt att hitta påsen som blivit sparad.

Kuddstopp

Vacuumpackad plastdun

Polyeter - Polyester

Bruksanvisning
1. Öppna förpackningen genom att sticka några hål på polyetenpåsen med en kraftig nål eller med spetsen å en sax varvid luft insuges i påsen och materialet utvidgar sig.

2. Rätta ut materialet i påsen på samma sätt som då kuddar "snyggas till".

3. Klipp av en hörna på påsen, lagom stor så att Ni ledigt kan få in en hand, drag därefter materialet direkt från förpackningen i kudden.

.
.

Arbete på kajen 1957

Transportarbetarförbundets film från 1957 är ett bildsvep kring Svenska Transportarbetareförbundets verksamhetsområden.

 

Ungefär 11 minuter in i filmen (där den här ovan börjar) finns arbetsförhållandena vid Nordmaling-kajen beskrivet. Där sägs: "Norrlänningar är ett tålmodigt släkte och gör sitt jobb ändå." Jo, nog är det så nog :-)

Stuveriarbetare i Nordmaling 1957. Det är mycket märkligt att tänka sig att det fungerade ungefär så här när jag var barn.

Vill du se hela filmen på 29 minuter kan du klicka här ovan. Den visar ett Sverige där välfärden håller på att byggas upp, ett land före starten av miljonprogrammet och innan urbaniseringen tagit rejäl fart. 

Ett dokument över ett då.

.
.

Fällrakor

Och vad tror ni de här jordbruksredskapen har använts till en gång i tiden? Den vänstra har träpinnar, den högra har pinnar av järn, men båda har använts för samma ändamål.

 

Jo, de användes vid svedjebränning, då skog fälldes och brändes. Med fällrakor myllades rågen ner om hösten i askan och den brända jorden för att bli till säd att skörda året därpå. Tänk att någon lagt sig vinn om att spara dem!   ♥ ♥ ♥
.
.

Lärdom

.
.
.
För att lära måste man förstå vad man inte vet. 
.
.
.
Fritt efter Sokrates.

Vanliga byggnadstyper under 1900-talets första halva

Jag besökte Skogsmuseet i Lycksele sommaren som förflöt. Där fanns bland så mycket annat intressant en bra beskrivning över byggandet i Norrland under 1900-talets första hälft. Många ritningar på byggnader var utställda. (Nedan det på ett kronotorp.)

Kronotorp byggdes på statlig mark för att arrenderas ut till skogsarbetare med familjer. Staten fick en arbetskraftsreserv för sitt skogsbruk. Enl 1929 års bestämmelser skulle torpen uppodlas och bebyggas av arrendatorn som senare kunde få möjlighet att lösa in torpet. Under 1930-talet fanns ca 1000 kronotorp i AC län.

1943 års bestämmelser innebar att staten åtog sig att bygga, uppodla och underhålla torpen.

Ritning till uthusbyggnad å Kronotorp. Stockholm i april 1930. E Json Rahme.

Ritning till bostadshus å Kronotorp. Stockholm i april 1927. E Json Rahme

Ritningar och beskrivningar till egnahem, arbetarsmåbruk och kronotorp hade stora likheter - proportioner och rumsindelning var ungefär likadana för de olika bostadsformerna. Ritningarna, som spreds via styrelser och nämnder, kunde också beställas på postorder eller hämtas ur böcker. Det hände även att lokala byggmästare och timmermän gjorde ritningen - ofta efter lokal tradition.

Arbetarsmåbruken skulle ge arbetaren och hans familj möjlighet att ha ett litet jordbruk som komplement till skogsarbetet. Satsningen var ett led i statsminister Per Albin Hanssons folkhemsbygge och kamp mot arbetslöshet under 1930-talet. Statens lån till "Per Albin-torpen" var förmånligare än egnahemslånen.

Till småbruket hörde en liten lagård, med plats för två kor och några smådjur. Den odlingsbara marken var bara två till fyra hektar stor. Skogsbetet var av stor betydelse då det i byarna inte fanns tillräckligt med foder för kor, får och getter. När kvällen kom vallades djuren hem från skogen för mjölkning.(Jämför forna tiders fäbodar och senare sommarlagårdar, båda exemplen på kreaturshållning finns här i byn).  Jordbruket gav mjölk, kött, potatis och grönsaker - ett värdefullt tillskott i det egna hushållet. Arbetet på gården föll oftast på kvinnans och barnens lott, eftersom mannen var upptagen med lönearbete.

Vid 1930-talets början beviljades 400 lån till arbetarsmåbruk i Västerbotten.

Den självbyggerirörelse som växte fram mestadels i städernas utkanter var egnahemsrörelsen som satte fart vid 1900-talets början. Genom den skulle mindre bemedlade få hjälp att skaffa eget bo. Lån och ritningar förmedlades via hushållningssällskapets egnahemsnämnd. Pengar beviljades till nya jordbruksfastigheter, bostadshus och renoveringar. Bland låntagarna fanns framför allt arbetare, jordbrukare men även hantverkare och tjänstemän.

Egnahemsrörelsen har haft stor betydelse i hela Norrland - i Västerbotten beviljades 7 000 lån mellan åren 1904 - 1941.

En fin och glad bild av en utdöd syssla i vårt land: handmjölkning av kossa. 

Från utställning på Skogsmuseet i Lycksele. 

Där får man även veta att 1944 fanns det 87 210 kossor i Västerbotten.

****
I byn har vi många hus från den här tiden. Byggnader för arbetarsmåbruk med korsplan. Man övergick från knuttimringsteknik till att använda sågverksmaterial - stomme av stående plank alternativt reglar, därefter brädfodring och sågspånsisolering. Plankbitar från sågverket kunde också användas, sådana hus finns t ex i sågverkssamhället Rundvik. I allmänhet inreddes en större del av vinden än tidigare och därför gjordes taket brantare (eller brutet, s.k. mansardtak).

Det första lösvirkeshuset här i byn uppfördes omkring 1906-1907 av Jacob Alfred Söderström. Bygget ska ha varit en sensation som drog till sig långväga besökare enligt bygdeboken. Folk trodde att huset skulle blåsa omkull.

****
För några få år sedan fick jag se en ritningskopia på ett hus här i byn. Farfadern hade byggt huset under 30-talets andra hälft och barnbarnet hade hela livet trott och fått veta att pappan med dåtidens 6-åriga folkskola ritat huset. Denne ska då ha varit 16 år gammal. När jag fick se ritningskopian och såg den undertecknad med ett okänt namn, stod det för min del klart att så inte var fallet. Trots det var/är missuppfattningen den att en yngling med grundskoleutbildning kan rita hus på ett professionellt sätt. Hur missuppfattningen uppstått är svårt för mej att veta men eftertänksamheten hade inte slagit till. Jag upphör aldrig att förvånas över sakernas tillstånd.

Så HÄR kan en framsynt mindre norrländsk kommun berätta om sin bebyggelse och sina byggnadstyper, kalla det gärna det byggda kulturarvet.
.
.

En formgiven trappa

Arkitekt Arne Rudbergers trappa för MEA på Hamngatan i Stockholm blev snart berömd då den uppfördes på 1950-talet. Den fanns där som ett smycke i huset från 1885 med stringent form, sparsmakade detaljer och fin funktion. Dör trappan landade på bottenvåningen fanns en grund och elegant bassäng, vattenblänk. Den utgjorde en förebild för arkitektstudenter och åtskilliga fler än jag har gått i den för att studera detaljer och formgivning ett antal gånger. Trappan revs på 1980-talet då anrika MEA gick i konkurs och byggnaden fick helt andra hyresgäster.

När jag flyttade till Stockholm var även till exempel Augusta Janssons karamellfabrik, Ditzingers och Ostermans Marmorhallar i full verksamhet. Svampen vid Stureplan från 1937 låg på sin ursprungliga plats med originalbelysning. Svampen var elegant betonggrå, inte postmodernistiskt pastellblå som den blev när en "kopia" invigdes 1989.

Restauranger som Bäckahästen, Brända tomten och Metropol fanns fortfarande vid den tiden. En stad är alltid i förändring, så måste det vara. All förändring sker dock inte till det bättre.
.
.

Husport(o)rätt

När jag var barn samlade jag på frimärken. Att det inte är någon ekonomiskt värdefull samling jag fick med tiden kan jag nog påstå. Stora färgglada frimärken var i mina ögon finast och därmed värdefullast. Så småningom gick samlarivern över men frimärksalbumet finns kvar. Frimärken har dock fortsatt att göra mig glad. Att frankera brev med genomtänkta valörkombinationer och motiv till en mottagare som förstår att uppskatta detta kan jag än idag tycka om. Men så sällan det blir att skicka brev numera.

Så har jag samlat på frimärken med byggnader jag haft förmånen att arbeta med - som de här ovan.
.
.

Julslut

 

Rönnbärsgirlangen som smyckade ljuskronan i jul är nerplockad.
Kanske används kronan nästa gång med vimplar och strån.
Eller renfaneknappar.
Den är verkligen anpassningsbar.
.
.

Landskapshus med svar

Rätt svar på frågan i förra bloggposten kommer här. Byggnaderna syns uppifrån och ner på bilden:

Timmerkåta, Lappland - 50 öre
Bergsmansgård, Västmanland - 1 kr
Enkelstuga, Närke - 2 kr
Smedsbostad, Uppland - 3 kr
Dubbelhus, Bohuslän - 4 kr
Salsbyggnad, Ångermanland - 5 kr
Dalslandsstuga - 6 kr
Skånegård - 7 kr
Blekingestuga - 9 kr

.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det sägs att ju mer kunskap man har i en fråga, desto mer ser man och kan tillgodogöra sig och därmed utvecklas som människa.

Eller kan det vara så att om en vet för mycket blir en arg och ledsen varje gång ett kulturarv förvanskas eller försvinner, ofta av oförstånd? Bör man veta så lite som möjligt för att ha sinnesro??? Kan kunskap vara en nackdel?
.
.

Landskapshus

Landskapens olika traditionella hustyper är mycket intressant att lära sig mer om. Att man kan/kunde särskilja olika landsändars byggteknik och byggtradition ger en djupare dimension åt landskapet och omgivningarna som byggnaderna befinner sig i.

Posten gav för ett antal år sedan ut frimärken med de här traditionella byggnadstyperna.
Hur många traditionella bostadshus finns kvar där du bor?

Här i byn var de 1,5 våningars parstugor som ibland benämns "Västerbottensgårdar" vanliga förr i tiden (parstugorna kallas Trönderlån i Norge och Österbottensgårdar på andra sidan Kvarken, alla på samma ungefärliga latitud) samt de ångermanländska korsbyggnaderna. Hur många tror ni finns kvar idag?

Kan du koppla ihop landskapshusen nedan med portot!

• Bergsmansgård Västmanland
• Blekingestuga
• Dalslandsstuga
• Dubbelhus Bohuslän
• Skånegård
• Enkelstuga Närke
• Salsbyggnad Ångermanland
• Timmerkåta Lappland
• Smedsbostad Uppland

.
.

Svar kommer i nästa bloggpost.

Eljest

Snöskotrar som kör omkring.
Jakthundar som skäller.
Reflexvästar/neonjackor på vandring.
Stora snödrivor.

Det är färre av allt det där söder om norr.
.
.