Bondens tid på jorden

Såg ni dokumentären av Peter Gerdehag igår på tv? Bondens tid på jorden har visats förr, jag såg den än en gång. Det handlar om bondeparet Ejneby i Hycklinge utanför Oskarshamn. Önskar det vore fler som tänkte och framför allt handlade därefter, behandlade jorden så här. Jag anser inte att det är romantiskt tjafs. Så här gick det till även här uppe in i min tonårstid. Detta omtänksamma utnyttjande av jorden är inte nostalgiskt, det är förnuftigt.

Se filmen på SVT Play genom att klicka HÄR.

Och HÄR finns en informativ hemsida om Bondens tid på jorden, med många vackra foton av Gerdehag. Bilderna nedan är hämtade därifrån.

Sen flera år tillbaka äger jag böckerna Bygden dör vinden vände samt  Bondeboken. De är väldigt bra. Rekommenderas varmt! Att göra resor i den bygd de beskriver är lärorikt och vackert, jag blir glad av att se detta landskap.

Foto: Peter Gerdehag

Foto: Peter Gerdehag

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Bondens tid på jorden, naturupplevelser, årstider, naturnära, livsstil, levnadssätt, Ejneby, Hycklinge, Peter Gerdehag

Flyttfågel

Svalorna samlas för att lämna Sverige. Det gör de rätt i, att gå en kall död till mötes vore inte lyckligt för glädjespridare och naturbegåvningar av detta slag. Även vissångare gör slag i saken och flyttar.

Som barn förundrades jag över bildsagan om lilla Tummelisa som mamma klistrat upp på en masoniteskiva (!masonite kan användas till så mycket!) och placerat i barnögonhöjd i sommarstugan. Bildsagan målades av Einar Norelius 1957 och följde med som bilaga i Femina. De fyra målningarna är fortfarande en källa till glädje. (På andra sidan masoniteskivan fanns smart nog fyra bilder med sagan om Törnrosa, också med Einar Norelius målningar daterade 1956. Samma år som stugan färdigställdes.)

Det här är sista bilden i kvartetten. Texten lyder: En dag fann Tummelisa en liten sjuk svala. Hon hjälpte henne att bli frisk igen, och som tack flög svalan Tummelsia söderut till varmare lädner. Där fann lilla Tummelisa lyckan...

.
Här följer de tre första bilderna i Tummelisasagan:

Åsså helheten som präglat mig. Enkelt, finurligt, trevligt, kvalitetsbilder i mångfald ur en tidskrift. Einar Norelius (1900-1985) är värd att minnas på många sätt! Säg Petter och hans fyra getter, säg Gösta Knutssons Pelle Svanslös och minnena väller fram för många av oss som lämnat tonåren bakom oss.

50-talet visste sin väg...

Kanske har även andra bloggare åsikter om Einar Norelius, Tummelisa, Törnrosa, akvarellerade teckningar, 1956, 1957, sommarstuga, folkhemmet, folkbildning, Femina

Dörren till vedboden

Dörren till veaboa består av stående pärlspontpanel. Jag anar att den är från 1913 och tillverkad av morfar. Den här sortens panel fanns även på bostadshuset fram till 1948. Stående och liggande.

Jag tänkte mej att det ska bli så igen. Om många år. För här tar byggnadsvård tid och måste få göra det. Dränering och vattenproblem går först, uthusen också.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vedbod, pärlspont. fasad, panelarkitekrur, sekelskifte

Laggkärl

Denna sommar tog jag fram tunnan, laggkärlet, som användes här på gården i samband med tvätt. Det försiggick fram till omkring 1973 då tvättmaskin inköptes. Att den kom fram igen beror på att det var lämpligt att tömma lagårdsporten i samband med att golvet gjordes om. Det är även nyttigt för träkärl att blötas upp och expandera för att inte gistna helt.

En ljust blå kulör har den. På kanten syns märken efter vridmaskinen som skruvades fast tvärs över. Själv använder jag både tunnan och vridmaskinen då jag sköljer de trasmattor jag såptvättat för hand. I år blev det dock ingen mattvätt.

Här finns andra laggkärl i olika storlekar som hålls ihop med metallband alternativt vidjor av trä.  Tunnan på bilden ovan är trasig - två stavar har torkat loss. Jag hade föresatt mej att laga den i sommar men det får bli nästa semester istället, ska bli intressant att se om det lyckas.

Jag har ett svagt minne av att jag höll på att drunkna i en tunna här på gården i förskoleåldern. Hade klängt upp över kanten med fötterna på tunnans midja antar jag, tunnan var väl halvfull med regnvatten och jag for på huvudet över kanten. Att ta sig upp gick inte, händerna fick inte fäste någonstans. Mamma har berättat att hon hörde konstiga ljud då hon befann sig i köket på övervåningen (masoniteköket i mitt hjärta), tittade ut och såg vad som försiggick, rusade ut och drog upp mej. Jag lever än men händelsen medförde att jag har stor respekt för vatten.

Tunnbindarmästare Johan Thorslund, Dylta bruk utanför Örebro, är den ende i Sverige avlånga land som har avlagt mästar- eller gesällprov i tunnbindning. Han använder metallband till tunnorna av ek. Någon gång skulle jag besöka detta tunnbinderi.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tunnbinderi, laggkärl, metallband, vidjor, drunkningstillbud

Härligt augustimörker

Så här kunde det se ut i grannarnas ladugård mitt över landsvägen då jag var liten. Farbror Kalle och tant Hildur mjölkade korna och mockade undan - sen släcktes lamporna i lagårn och mörkret lade sig som bomull runt livet på landsbygden.

Nu lyser det igen i lagårn men mest för att den används som förråd. Frekvent används den för vi har fått nya grannar i juli. Det är så härligt med barnrop och skratt och prat igen i denna tysta by. Jag minns hur jag/vi barn ropade och skrattade då vi lekte än det ena, än det andra. Och då vi sprang över Kalles och Hildurs gårdsplan för att nå Aspan där vi badade och senare paddlade masonitekanot.

Jag hoppas att de nya invånarna i Kalle och Hildur Sandmans hus, uppfört 1935, ska trivas med sin gård och vårda den ömt.
.
.

Söderfönster

Sommarstugans fönster mot söder i kvällsljus. Enkla vita bomullsgardiner i bäck-i-bölja. Vit rullgardin med gammalt snöre med tofs. Ett mjölktråg som stilleben med plockade stenar, musslor och tång. Det mesta plockat för länge sen vid Kylören.

Därute i hagen syns fastbandhagen, skihagen, gärdsgården som finns sedan i fjol sommar.

I taket svävar den fågelbur som troligen är morfarsmors. Den hon hade en infångad grönsiska i över vintern. Fågelburen blir så grafiskt pregnant mot det ljusa vita, jag hängde nyligen upp den där.

Jag gillar sommarstugan från 50-talet.  Då ett sommarboende för mellangenerationen med barn. Under vinterhalvåret bodde vi i ett generationsboende i morfars hus.

Här på gården samlas ladusvalorna, kvittrar och visar upp sina flygkonster. De sitter på lagårdstakets nock eller på telefon- och eltrådarna. Snart bär det iväg slångt söderut för dem. Sensommaren är här. Det är vackert, det är vemodigt. Jag är ju själv en flyttfågel...

.

.

För livets lugn det är min tro,

behöver man så ringa.

Min rikedom är hjärtats ro,

fast skatter har jag inga.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sommarstuga, bäckebölja, fågelbur, sinnesro

Stänkflaskor

Den stänkflaska av 50-talsplast (till höger) som jag använt i många år gick sönder för några månader sen. Det röda locket sprack. Eftersom jag inte vill att den ska gå sönder ytterligare går den ju inte att använda mera, men den får stanna kvar i städskåpet ändå, lite i skymundan.

Gissa om jag blev lycklig då jag nyss hittade en annan stänkanordning i ett skrymsle här på gården, flaskan till vänster? Den som spar han har - tack föräldrar, ja antagligen mamma! En hel och gammal stänkflaska som jag också minns då jag tänker efter. Undrar om den fanns nere hos mormor, tro...

Den är finurlig och korken med stänkhål är gjord i hårdplast. RÖD desssutom - accentfärgen i det ljusgula masoniteköket.

Den har skruvgängor som passar en returglasflaska från Vin- och spritcentralen som bildades 1917, min pappas födelseår, och som såldes 2008 till franska Pernod Ricard.

Smart, smart, smart lösning...

Det här är det spruckna locket på stänkflaskan av 50-talets mjukplast. Den röda färgen passade så bra i det ljust gula köket med röda accentfärger men det går lika bra med den "nygamla" funna flaskan.

■

Stora små ting. Viktiga för autenticiteten om man så vill. Jag blir lycklig över så lite tycker nog ni som läser detta. Bra för mitt välmående tycker jag. Och jag gläds då jag ser att fler uppskattar stänkflaskor från 50-talet! Än en gång förstår jag värdet av att ha  kvar småting som använts här på gården av mamma, pappa, mormor, morfar eller än äldre släktingar och människor som tidigare levt här i byn. Prylar de tagit i med sina händer. En enkel liten gård, ett enkelt liv, en enkel tingest, en dokumenthistoriskt värdefull miljö för mig! Stora gårdar och byggnader, värdefulla möbler och inventarier klarar sig bättre i längden eftersom det finns ett stort ekonomiskt värde i dem. Just därför slängs så mycket av ting som saknar ekonomiskt värde, hus får ruttna bort...  Inte mist här i trakten.
 
Kanhända har jag fått min inställning efter att ha flyttat härifrån som tonåring, skaffat en utbildning som ingen annan i byn har och därmed fått andra värderingar än om jag bott kvar. Att förstå och minnas sin bakgrund och vara stolt över den, även om man kommer från små sammanhang, tror jag är viktigt. Utöver släktforskning är prylar och inventarier ett bra sätt att förstå historiska orsakssammanhang, att förstå dåtiden OCH samtiden. Därav lyckan över en stänkflaska att använda och en att arkivera  :-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stänkflaska, 50-tal, tvätt, mangling

Fint

Jag fick en vacker bukett av en tremänning förra veckan då vi var några ur släken som sågs för att prata gammeltid. Buketten står i 70-talsköket.

Den fantasifulla vasen har Linda Baudin gjort. Den köpte jag på Olofsfors bruk härom året.

En doftande lilja och astilbe i två olika färger utgjorde då det vackra blickfånget. Astilben har vissnat men jag plockade egen daggkåpa och buketten lever vidare med nytt sällskap för "huvudpersonen". Liljan är fantastisk på att blomma länge och dofta gott. Tack S!!! Och tack J som såg till att vi träffades allihopa, jag tror vi alla uppskattade din påtryckning!!!. Vi gör om det snart hoppas jag, kanske med foton och gamla dokument.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktträff, blombukett, doftande lilja

Nytändning

Igår gjorde jag och mannen i mitt liv en resa som gav oss ork. Jag ska försöka berätta mer sen men nu är sista semesterveckan påbörjad och det hö som vi slagit och hus måste tas om hand. Regnskurar har fördröjt torkningen.

Efter gårdagen omvärderade jag min syn på Västerbotten. Norra delen av länet har mycket att ge för en som är intresserad av jordbrukshistoria och av hävdade landskap. Det är i södra delen av länet, min del :-(  som det känns aningens förslyat. Underbara Marianne blev en fröjd att träffa, människorna i Rismyrliden fick oss på fötter. Vi är inte alls idioter som slår med lie och räfsar för hand - å hör sen...


Detta fotografi hittade jag efter pappas bortgång. Det visar farfar Gottfrid, farmor Liva, pappa Clas och hans bror som hässjar hö på sin åkerlapp på 1920-talets andra hälft.  Min pappa, som är född i ett sågverkssamhälle, var alltså sedan barnsben van vid småbrukarliv, inte helt vanligt i Rundviksverken. Det var väl därför han var en fena med lien!

Åkern tvingades familjen sälja till kommunen då marken låg mitt i det expanderande samhället. Där byggdes pensionärsbostäder. Lagården med kreatur hade man kvar många år efter detta. Hö till kreaturen fick man efter försäljningen varje år från Olofsfors bruks mark. Detta ingick i köpekontraktet som jag läst.

Tjingeling! Nu måste jag ut och jobba. Det ska bli en fröjd!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hö, hässja, räfsa, lie, småbrukarliv, Rismyrliden

Långfil = tetten

Sommar och källarsval långfil ger mej bra vibrationer. Gott till frukost. Lätt att göra.

Köp en liter långfil, t ex från Norrmejerier. Ät upp den förutom 3/4 - 1 deciliter. Ta denna skvätt och stryk ut på botten och sidor av en bunke. Jag tar en rostfri. Häll på 1 - 1,5 liter mjölk och ställ svalt men inte kallt i två dygn. Klart!

Då man hällt den färdiga långfilen i en tallrik ska man vispa ordentligt med skeden för att få den rätta långa konsistensen. Jag tar i 1/2 tsk socker innan jag vispar. Efteråt strör jag på mald ingefära. Det kan inte bli bättre start på dagen.
Jag tar Norrmejeriers mellanmjölk men ännu bättre är kanske helmjölk. Vill man arbeta från scratch letar man upp tätört, latin Pinguicula vulgaris L, och tillverkar en bakteriekultur  utifrån denna köttätande och blåblommande lilla växt. Då jag var liten kallades långfilen för just "tetten" som kom sig av denna ört. Då som nu förvaras långfilen i källartrappan under källarluckan i golvet. Det är lyx med sådan bekvämlighet!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om långfil, tetten, tätört, sommarmat, källarsval

Räfsan

Min gamle far tillverkade en räfsa till mej på sin ålders höst. Jag brukade hjälpa honom att räfsa efter det att han slagit höet vid sommarstugan.

Jag tror han tyckte det var intressant att pröva att få till en räfsa en gång i livet. Han hade lagat många pinnar men inte gjort en hel räfsa tidigae vad jag vet. Pinnarna är rätt många, långa och smala. Rönn använde han i dem. Jag trivs med det här redskapet men ogillar när det benämns kratta. Detta är en räfsa och absolut inget annat. En räfsa används för att räfsa ihop hö som slagits. Räfsor tillverkades av trä och användes i slåttannan under vår agrarhistoriska tid som nu är slut.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om räfsa, hö, slåttanna, kratta, träredskap, agrarhistoria

Hyllpapper

Titta!  Titta vad jag fann i billiga handeln däraVall´n. Hyllpapper. Härligt rött. Det kommer att platsa skåp/lådor i masoniteköket på övervåningen med sina röda detaljer.

Konsumentupplysning: Swirl All & Hyllpapper 3 m x 57 cm. Ett starkt avtorkningsbart papper även utmärkt som bokomslag och pyssselpapper. Tillverkat av Melitta Scandinavia AB i Klippan.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hyllpapper, All & Hyllpapper, Melitta

Utpost vid Kvarken

Ett stenkummel på en utpost vid havet, i Kvarken.

Här på det enkla och okomplicerade Skärgårdscaféet kan man äta mättande och god kall mat, till exempel en "Havstallrik"?

Platsen är Järnäsklubb. Här var morfarsfarfarsfarfarsfar lots. Det var mycket länge sedan, 1725 tillträdde han tjänsten. Havet är på sätt och vis detsamma. 

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om lots, Järnäs, Järnäsklubb, Skärgårdscaféet, släktforskning

Stubbriket

Jag har besökt ett konstverk, en permanent installation. Väl dold, mycket besöksvärt då tankar föds, synsätt måste omvärderas. Det skogen ger efter SCA:s kalhyggen har plockats och använts på ett förnämligt sätt. Dikter har skrivits, trä har karvats, konst har uppstått.

Denna obeskrivliga plats på jordens yta är mycket besöksvärd. Bilder kan på inget sätt göra platsen för installationen rättvisa. Att prata med den skapande konstnären själv och få förklaringar ger massor med bonuspoäng. Låt den invanda världssynen omvärderas!

Jag har besökt och klättrat i Nimis på Kullahalvön, Lars Wilks egensinniga skapelse. Detta går att jämföra med den "skulpturen". Utöver det som bilderna ovan visar har Stubb-Jonk eller Roger Björklund, som skaparen heter, byggt ett "galeri" med ett innehåll som jag inte ska beskriva för att inte föregå upplevelsen på plats. Åk dit! Åk till Orrböle!!! Nu.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Orrböle, Stubb-Jonk, Roger Björklund, konst, konstnär, installation, kalhyggen, världsuppfattning

Bonden ärlig och väl aktat

Ett sängskåp har inskriptionen:

Bonden Ärlig och Väl Aktadt.
Bryngel Öberg
Lefvar år 1830

Min släktforskning och hembygdsforskning ger vid handen att bonden Bryngel föddes 1797. Han gifte sig år 1827 med änkan Anna Magdalena Ersdotter som var född 1804. Hemmanet såldes sedermera till bonden Joh. Nygren med hustrun Anna Doroth. Andersdotter. Dessa var också utan arvingar och sålde hemmanet till min mormorfar och mormorsmor Per och Amanda. Så var det. Så är det.

.

.

Sommarjuligt

I vintras, när det var snö och kallt, blommade mina amaryllisar i olika färgställningar. Därefter fick bladen stå och vissna samtidigt som lökarna vattnades och gödslades något. Då de vissnat la jag lökarna i en skål för förvaring till framåt hösten.

Men en lök ville inte vänta så länge. Den sköt en knopp som jag så småningom registrerade. Nu har jag en blommande rödvit amaryllis så här mitt i sommaren. Så roligt! Så ljuvligt! Lagom fullständigt utslagen till min namnsdag i fruntimmersveckan.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om amaryllis, lökväxt, jul, sommar

Ett solgult kök

Ett kök.

Här i grå huset var loppis en dag i veckan. Jag gick in. Såg ett kök. Gladdes åt det.

Här har ni en KÖKSKATALOG med kök från en annan del av norrland att bli glad åt!!!

Varsågoda!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kök, kökskatalog, 1940-tal, inredning, värdefull, utan värde, kulturhistoria

Äfsingen

Nu har jag blivit påmind om vad vi kallar kvickrot här: jo, äfsingen. Det kom jag inte ihåg då jag skrev om pärlanne. Vad kan inte ett givande heltrevligt samtal på ett sommarcafé ge!

Äfsingen är ett besvärligt ogräs i köks- och potatisland. Rötter som går av och ger upphov till ännu mer ogräs. Ett ogräs svårt att rycka upp helt och hållet med rötter.

Eller som uttalandet som en gammal man sagt om detta ogräs jag fick höra på trevliga caféet i Sunnansjö (Sônnasjö) då vi kom in på företeelsen kvickroten. Han sa "Ja tro n´hänn ä nôdda i Kina."

(Att nôdda innebär att nita eller att böja en spik på baksidan så att den inte går att dra ut ur brädan, plankan.)

http://sv.rilpedia.org/wiki/Kvickrot

Golvbjälklaget i lagårdsporten blev klart igår. Klockan 18 åkte Per-Erik hem till Husum. Då har vi arbetat tre personer i 2,5 dagar med bjälklaget. Det känns lättare att börja bygga upp än att riva ut. Nu kan vi börja lägga in golvplankorna om vi vill. Men vi väntar ett tag med det slutliga spikandet.

.

Rödfärg, rödmylla

Rödfärg

Sedan vi byggt oss ett uthus med egna händer
Vilket skänker en fröjd som är större än diktens fröjd
Köpte vi Falu rödfärg i färdigkokt skick
i torra paket som vi blandade ut med vatten.
Vi rörde behändigt ihop en försvarlig pyts
av en ljuvlig nyans, mörk såsom kaffrers blod,
djup såsom Småland och tjock såsom havresoppa.
Och vi doppade sakta en droppande borste däri
och strök några drag på det vita behagliga träet.
O, aldrig var Rembrandt i skapandet så suverän,
aldrig var Giotto så stor eller Goya så mäktig.
Ty vi skapade icke som dessa en tavla på duk
utan vi kolorerade själva verkligheten.
Landskapet ändrade kynne, skogen och sjön
fick ny gestalt alltmedan vi borstade stugan.
Den står under himlens moln som en djupröd prick,
ett det mänskligas utropstecken bland björkar och vass
och fyller vår själ med sin hållbara svenska skönhet.

                                                              22 juli 1955

Alf Henriksson
Ur "Minsann. Vers från många år."
1976




Jag känner så väl igen mej i Alf Henrikssons dikt, det är bara att instämma i hänförelsen över egen jobbinsats och över röd slamfärg. Dikten skrevs 1955, året efter stod sommarstugan av masonite klar (övre bilden visar närbild på den läktade fasaden). Förra sommaren strök jag den med Falu ljus. (Fotot har jag som skärmsläckare, jag blir så rödglad av den.)

Lagår´n på nedre bilden blev nog inte målad före bostadshuset och morfars hus övergick från grå hyvlad brädarkitektur till rödfärgade fasader i början av 30-talet har jag fått berättat för mig. Någon gång senare antar jag att lagårn rödfärgades. Jag stryker väggarna i lagom portionsytor med Falu "normal".  Ska fortsätta rödfärgningen senare under semestern har jag tänkt. (Nu nuddar jag en frågeställning som dyker upp då bostadshusets fasader framöver ska ses över!)

Även i slamfärgskulörerna går det mode. På 60-talet mörknade nyansen och knutar samt fönster- och dörrfoder skulle vara svarta. Nu ska rödfärgen vara ljus som det sägs att den var på 1700-talet om man vill hänga med. Slamfärg utan linoljeförstärkning är det rätta inom byggnadsvården idag. Tillbehören ljusgrå och dörren gärna ockragul men så blir det icke här, jag behåller lagårdsportarna gröna...
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om rödfärg, rödmylla, slamfärg, Alf Henriksson, Minsann. Vers från många år, masonitfasad, brädfodring, lagård, sommarstuga