Fantasi, framåtanda, gemenskap, samarbete

Gissa om jag blev glad av att läsa detta här nedanför?! Ska man bo i Norrland kanske det är just i Vuollerim. Jag tar artikeln rakt av från DN Kultur 16 februari 2014.

Foto: Clas Svahn. Ur DN Kultur den 16 februari 2014.

Lappländska Vuollerim nominerad till turistpris

Den 24 april beger sig höjdare inom världens turistindustri till ön Hainan i Kina för årets stora världsturism­kongress som anordnas av organisationen WTTC. Samtidigt ska priser delas ut till dem i världen som har utmärkt sig under året. Bland de nominerade återfinns byalaget ”Lapland Vuollerim welcomes you”.

Det nomineras till priset som årets nytänkare. I Vuollerim får turister äta ”hushopparmiddag” – en middag med lokala delikatesser i olika hus, beroende på om det är förrätt, huvudrätt eller efterrätt – något som juryn uppskattar. Men juryn menar att denna uppfinningsrikedom hos byalaget i Vuollerim bara är en konsekvens av hur det har arbetat sedan starten 2008. De 50 hem som ingår i byalaget skapar hela tiden nya produkter och aktiviteter för att locka besökare till en ”sådan avlägsen plats i svenska Lappland”.

Alla i byalaget är delägare och varje intjänad krona går tillbaka till bygden. Andra aktiviteter de ordnar är midnattsolsdopp i älven, rida i snö, skulptering i is, tolkning efter häst på skidor och insamling av renar. Dessutom arrangerar de Blåljusfestivalen. Byalagets mål är att göra gott för alla och inte bara för Vuollerim. Följaktligen har de nu framtidsplaner på en konferensverksamhet för filantroper och sociala entreprenörer.

De andra nominerade är turist­arrangörer i Indien och Chile.

Helena Sjödin Öberg

***
Första och enda gången hittills som jag besökt Vuollerim var 1992. Då hade det nya arkeologiska museet, ritat av Per Persson och Mats Winsa, fått Träpriset. Detta ville jag absolut se. Museet är uppbyggt kring 6000 år gamla fynd från två stenåldersboplatser som grävts ut vid Älvnäset. De upptäcktes och grävdes ut av arkeologer vid Umeå universitet. Just nu pågår omvandling av museet till ett Arctic Circle Center.

Herreje, vad impad jag blev. Av byggnaden med dess symbolik - ja, och av organisationen att med minibuss ta med besökarna till den ena utgrävningsplatsen två kilometer längre bort med stolphål i sanden. Där fick vi insyn i hur livet under stenåldern av en engagerad guidande arkeolog. Här förstod jag också för första gången i mitt liv konflikten mellan svenskar och samer då en av besökarna frågade vilken av folkgrupperna som var först på plats, till vilket folkslag hörde de som bodde på platsen för 6000 år sedan. Arkeologen var en vis man och gav ett mycket bra svar.

Till den andra boplatsen, med hyddor täckta av älghudar, gick jag ensam över en vacker tallhed och plockades upp lite senare av minibussen.

Efter Vuollerim åkte jag till Jokkmokk (där jag varit förr) för övernattning. Dagen därpå besökte jag Ájtte fjäll-och samemuseum som även det fått en ny byggnad då relativt nyligen som jag hört beskrivas och förklaras på en arkitektträff i Sthlm med de inblandade arkitekterna och detta fick mig intresserad. Till Ájtte borde jag återvända, faktarikt och med vackra föremål och en fin museibyggnad även det.

Sen var det bara att ta tåg och buss tillbaka. Jag hoppade av i Nyåker och återvände till föräldrahemmet för att väva klart väven med trasmattor på vävstolen som  tillverkades för min morfarsmormorsmor.

När jag läser detta att Vuollerims byalag är nominerat till stora turistpriset tänker jag att där verkar det finnas framtidstro. Fantasi. Framåtanda. Samarbete. Gemenskap. Framtiden är vad vi gör den till. Så tänker jag. Och gläds över att Vuollerimborna kan locka människor till sin bygd med ganska enkla arrangemang. Upplevelser utan stora åthävor men förmodligen med snällt omtänksamma värdar. Hushopparmiddagar, midnattsolsdopp, snöritt... Go for it!
.
.

Riks 13

Trafikverket sände ut kallelse till samrådsmöte inför en ombyggnad med förstärkning av Riksväg 13 genom bygden. Det kommer att påverka flera av oss med mark mot riksvägen. Jag fick ett brev daterat den 13 januari detta år men kunde inte vara med på mötet med TRV. Synpunkter kan man lämna ändå om man vill.

Trafikverket region Nord skriver att man satt som övergripande mål att föreslå åtgärder att: ”Skapa en framkomlig väg, där huvudsyftet är att utöka väg 573/väg 573.01 funktion, som primär omledningsväg vid tillfälliga stopp på väg E4 och där speciell hänsyn ska tas till områdets höga natur och kulturvärden, för att minsta möjliga skada ska uppstå vid kommande åtgärder”.

Jag har av min hjälpsamme kusin fått tag i foton från tiden då riksvägen byggdes här genom byn. Här ovan ses grustäkten ôppe Degermyra. Den stora täkthålet finns kvar om än igenslyat. I samband med att grustäkten exploaterades försvann ett torp som stod där. Pappa försökte visa mig var det stått men int en enda hörnsten såg vi. Själv påstod han sig ha sett att minst en hörnsten funnits kvar tidigare. Den siste som bebodde torpet med sin familj hette Anders Öberg och torpkontraktet finns kvar. Det var min morfarsfar som hyrde ut det.

I den här täkten, som går över ganska många skiften, har samlats skräp och skrot allt sedan 40-talet. Bilvraken är dock bortfraktade men i övrigt visar det rätt väl hur lite naturen ibland värderas i en liten norrländsk by. Som liten fångade jag grodyngel här utan att inse varför vatten samlades där. Det var roligt att se grodrom övergå till simmande yngel och sedan hoppande minigrodor.

Det här vara ett fordon som användes vid vägbygget.

Det jag kan utläsa ur Trafikverkets förstudie är att bysamfälligheten i hembyn lämnade in synpunkter 2013-01-17. Det är ett drygt år sedan!!!  På årsstämman den 6 maj sades inte ett knyst om kommande vägarbeten eller inlämnad skrivelse, inget redovisades. Är detta inte konstigt? Att inte informera alla på stämman om vad som är på gång och vilka synpunkter styrelsen lämnat ifrån sig samt protokollföra detta??? Riktigt märkvärdigt underligt enligt mitt sätt att se. Stämman är ju till för att informera och dryfta hemmansägarnas gemensamma ärenden.

Att däremot ta en halvtimme av tiden för att påpeka hur otroligt vidrigt mitt engagemang mot vindkraftsprojektet har varit - detta ansågs vara viktigare än att informera om det som gemensamt berör byn. Och det var inte endast jag som engagerade mig mot denna exploatering av vår natur om nu någon trodde det. O nej! Naturligtvis stod La Famiglia i fronten för detta, nu med den unga fjärde generationen på plats (f. -93) för att lära sig hur man gör för att racka ner på en enskild individ för att kunna behålla makten och hålla alla skrämda så de aldrig ska säga ett knyst, bara lyda. Jojo. Det är riktigt skrämmande hur lätt det är att styra människor utan egen självtillit. Jag tänker på 30-talets Europa av någon anledning  :-(

Nå, detta skrev samfällighetsföreningen till följd av TRVs planer redan den 17 januari 2013:
1. Viktigt att förstärkning och pålningsarbeten nedströms bron över Aspan blir korrekt genomförd eftersom det uppstått strömvirvlar vilka eroderat åkerkanten och medfört omfattande sättningar/sprickor ca 100 meter nedströms bron över Aspan.
2. Av- och påfarter korrigeras till vägen, samt att viss breddning av vägen i anslutning till postlådor och busskurer är önskvärd.
3. Ett antal vattenledningar finns nedgrävda under väg 573 som måste beaktas.
Två personer från varje by föreslogs som kontaktperson gentemot Trafikverket.

Det vore väl bra för oss alla i byn att få veta vilka dessa kontaktpersoner är, eller... Det är så många fler än jag i byn som inte informerats av samfällighetens styrelse.

Jag förstår det här med milstenens lagning lite annorlunda i skenet av att det faktum att vägen ska åtgärdas. Vägens kulturminnesobjekt finns uppräknade och markerade, bland annat fyra milstenar, objekt som ingår i vägens kulturvärden.

Det här med att få information i efterhand ska jag behandla mer snart. Jag var fem år då jag första gången var med om en situation då detta inträffade. Min lekkamrat fick veta en viktig sak från "fel" källa. Och jag minns det fortfarande som igår eftersom det gav en sådan osäker känsla, just i det fallet riktigt pinsam även för mej som endast hörde på.

Att informera är svårt men själv försöker jag verkligen informera i de sammanhang som jag har makt över. Det måste man om ett samarbete ska fungera både i en liten by och i större sammanhang. Hur skulle en projektgrupp komma vidare om inte jag som arkitekt förklarade mina avsikter till de andra konsulterna? Till uppdragsgivaren, konstruktören, vvs-konsulten, elkonsulten, landskapsarkitekten, belysningskonsulten? Att informera hör till ett demokratiskt synsätt. Men i en liten by kan det innebära makt att behålla informationen för sig själv. Det är ett synsätt som jag betraktar som något som inte tillhör ett modernt och öppet samhälle. Vad tycker du?
Bysamfällighetens styrelse: Tomas Erixon, Erik Johansson, Lena Lundgren. Suppleanter Anders Jonsson, Carina Thavelin.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om vägars kulturvärden, Riks 13, förstärkningsarbeten, samfällighet, byastämma, information, förlegat synsätt, omodernt levnadssätt, rädsla

Västerbottningar - en film om rödjarbragd och skaparkraft (1943)

"Ja, ja, det är inte så roligt alla gånger! Häroppe i ensamheten!" 
Här en film från 1943 från Filmarkivet om västerbottningar. Den kom till under andra världskriget.

En nutida beskrivningen av filmen:
Myten om Norrland och det norrländska kynnet har odlats åtminstone sedan 1800-talet. Landsändan låg alltid långt ifrån sydlänningarnas göranden och havanden, det var en obygd, koloniserad av svenskar som undan för undan trängde bort ursprungsbefolkningen.

Samernas liv och öden omnämns inte heller med ett ord i filmen om Västerbotten, det är den sydsvenska historien vi får höra. Kolonisatörernas historia. De kraftfulla och tystlåtna skogsböndernas svedjebruk och stenstaplande, svenskt entreprenörskap vid årfabriken i Obbola och vid strömmingstunnorna i Lövånger.

Viktigast av allt under denna folkhemmets och krigsårens tid, var förstås också folkförsörjningen och folkstammens tillväxt. Länet delar ut gratis barnsängar till obemedlade mammor, för att trygga Västerbottens framtid. Ungdomen skall inte heller vansläktas, heter det i filmen, vad det nu kan syfta på i dåtidens rasbiologiska idédebatt.

Klicka HÄR för att se den svartvita 12 minuter långa dokumentär/reklamfilmen. Hur har mentaliteten förändrats?
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Västerbottningar - en film om rödjarbragd och skaparkraft (1943), ideal, ingjuta mod, andra världskriget, mentalitet

Fri skola

Så bra. En friskola registrerades i Lögdeå den 21 januari 2014 och ansökan har lämnats in till Skolinspektionen. Det kallar jag initiativrikt och handlingskraftigt. I kommunen finns Hörnsjö friskola sedan 1999. Nu planeras att Gräsmyrs skola eventuellt gå upp i den verksamheten.

Lögdeå centrum år 1958 då framtidstron var ljus.

Ny skola, ny lanthandel. De gamla skolbyggnaderna syns till höger i bild, fina trähus som nu är rivna. Missionshuset ligger mitt emellan den nya och gamla skolan. Där inne sjöng vi Vals på Ängön av Evert Taube på skolavslutningen.
Klicka för större bild.

Förmodar att den nyligen nedlagda skolan, som hade cirka 60 elever, blir den lokal man tänker sig att bedriva verksamheten i. Då går skolpenningen till friskolan istället för den kommunala och det intressanta är hur kommunen sätter hyran då man mister skolpenning för ett flertal elever. Kommer man uppmuntra eller arbeta emot?

När namninsamlingen mot skolnedläggningen skedde under byastämman i maj förra året skrev jag på uppropet och kunde jag inte låta bli att säga till den pensionerade lågstadielärarinnan som samlade in namnunderskrifter, att varför inte använda de bygdemedel som vindkraftsbolaget lovar till fyra föreningar runt berget. Det är inga stora summor och det gick inte att få till en förening utan fyra små föreningar bildades pga. samarbetsovilja byarna emellan. När nu en så viktig institution som låg- och mellanstadium ska ordnas menar åtminstone jag att samarbete skulle löna sig.

Jag minns så väl att, då bygdemedel började diskuteras för flera år sedan, nämndes att man gemensamt för byarna skulle satsa på att bygga dagis, bygga äldreboende - ja, det var många mångmiljonprojekt vissa trodde skulle kunna förverkligas. Enligt mitt sätt att se visar det på norrländsk landsbygdsattityd och tro. Det är lätt att bli lurad av ett företag och dess förespråkare. Nå, det blir långt ifrån några miljoner kronor i utdelning. Men att gemensamt lägga de medel som ändå delas ut, på en friskola, ger nytta och liv till hela bygden. Både skola och affär är borta sedan kort och glesbygdskänslan nafsar ytterligare i hasorna. Ska landsbygden utarmas än mer och städerna öka invånarantalet? Den risken är betydande.

Det bara att önska friskoleföreningen lycka till!!!

Det har hänt mycket i bygden sedan millennieskiftet då jag blev hemmansägare. Mycket i negativ riktning enligt mig - MEN positivt är detta samt att ett nytt café startade i grannbyn förra månaden.
.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Lögdeå friskola, skolpeng, bygdemedel, SAMARBETE, byar, härska genom att söndra

Statistik

De stora ögonblicken av lycka: barnets jubel i gungan,
ynglingens fröjd över äran av målet i gärdsgårdsserien,
den unge älskarens vandring hem under lyriska stjärnor,
den hängivne läsarens gripenhet inför sagorna, yrkesmannens
glädje åt verket som lyckades väl, moderns joller med
          barnet i morgonsolen,
åldringens pyssel med rosenrabatten som tacksamt blommar
- dessa de viktiga tingen som färgar vårt liv och ger
          tillvaron mening
ger Statistiska Centralbyrån fan.

1 november 1972
Alf Henriksson
Minsann. Vers från många år, 1976.
.
.

Mässbesök

Nu idag, torsdag, börjar Antikmässan i Älvsjö. Den kommer jag inte att besöka i år trots att retroprylar och allmogeföremål intresserar mej mycket. Sedan några år finns där även byggnadsvårdsutställare, dvs ivrare för att pietetsfullt sköta gamla byggnader, vilket är bra för att öka intresset inte bara för antika inventarier utan även gamla byggnader och deras skötsel. I år finns endast sju utställare med detta tema.

Men jag var på Stockholm Furniture & Light Fair i förra veckan. Det har jag inte hunnit blogga men nu kommer några ögonblicksbilder. Det är befriande att se modern design då man som jag ofta arbetar med äldre miljöer.

 Koppar och mässing är på ingång.

Kasthalls nyhet är "trasmattor" i fem färgställningar. Ingrid Andersson heter denna skönhet av Gunilla Lagerhem Ullberg.

Vem gillar inte Greta, den moderna kökssoffan, formgiven av Emma Olbers.

Hallen Greenhouse, med unga formgivare från olika utbildningar var kanske mest "levande". Där fanns detta café. Nyréns skapade detta "trätält", en experimentell träkonstruktion. Tillfällen att stoppa upp är livsnödvändigt för att orka gå runt i fyra mässhallar. Plockmat, muffins, vin och cappuccino bjöd många utställare på. Gudbrandsdalens Uldvarefabrik as hade eftermiddagens godaste tilltugg :-)

Tuffa soffor från Materia för offmiljö. Mycket skön sittkomfort.

Muuto förmedlar skandinavisk design.

Nu är jag ajour med moderna möbler och belysning, en skön exponering av det senaste inom inredning av offentliga miljöer. Det blev inte många bilder tagna, men desto fler kataloger följde med tillbaka till kontoret, så detta är absolut inget tvärsnitt av det bästa.
.
.
.

Samer kontra "svenskar"

Det här börjar bli obehagligt.
Riktigt obehagligt

Läste denna ledare den 6 februari i en lokaltidning långt längre söderut. Jag har inte riktigt hängt med märker jag.
Hur som helst blev jag skrämd över att jag inte hört något förrän nu och att det i västerbottens lokalpress inte framkommit något om detta i samband med invigningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå. Trakasserier av samer som deltog i kulturhuvudstads-invigningen. Är det sant? Och att Sverigedemokraterna nu tar chansen att vinna väljare bland de som vill förtrycka den samiska minoritetsgruppen. Å-son drog till Jokkmokks marknad för att värva sympatier och därefter till ett möte i Umeå då Norrland, utom Härjedalen, i stort sett är en vit fläck på SD:s karta, här finns ju inga moskéer.
Sedan dess har jag läst runt och försökt uppdatera mig i vad som pågår. Ser att det finns bloggare (t ex här) som misstycker att SD fiskar i grumligt vatten. Det känns bra.

Po Tidholm hade en bra krönika om invigningen av Umeå/Ubmeje kulturhuvudstadsår i Aftonbladet där han på slutet tar upp behandlingen av den samiska kulturen.

Här läser jag en ledare i Västerbottens Folkblad och så här skrivs det under Åsiktssidan om hur samerna trängts och trängs undan av svenska staten i samma tidning.

****

Det sägs att den vanligaste SD-väljaren är en ung, arg och lågutbildad man. Kanske är det inte så här i kommunen utan en äldre skogsägande man, en hemmansägare? Jag har sett hur ovilja mot renägande samer frodas här i kommunen men det är något man inte talar högt om. Jodå, jag är medveten om att alla samer inte är renägare utan bara en liten del. Men dessa får klä skott för de etniska motsättningarna.

Nu en utvikning med ett minne från en resa och hur vägskyltar kan visa på statens inställning till minoritetsgrupp.

Klicka för att förstora kartan över norra Finland med ortsnamn.

Jag minns så väl när jag i mellandagarna julen 1988 reste till norska Vadsö på Varangerhalvøya vid Norra Ishavet. Kanske den allra häftigaste resan jag någonsin gjort.

Jag tog tåget till Kemi i Finland för att därefter ta buss via Rovaniemi till Ivalo där den stannade för natten. Tack vare den hjälpsamme och medmänsklige busschauffören lyckades jag få logi i ett öde och mycket kallt Ivalo. Vi förstod varandra utan att tala samma språk. Mina uppgifter som jag fått från finska turistbyrån i Sthlm om hotell, visade sig nämligen vara felaktiga. Morgonen därpå körde bussturen vidare norrut till Utsjoki uppe vid norska gränsen. Ytterst få passagerare färdades med bussen, det var endast jag som åkte hela sträckan. Där var skog, där var vit snö, snö, snö och upplega på granarna. Där var väldigt grannt och rätt mörkt även dagtid så där norr om polcirkeln. Där fanns postlådor vid vägen utan att ett enda hus syntes. Bussen levererade post, systemet var genomtänkt och enkelt för chauffören. Jag njöt av snön och naturen. Där fanns vägskyltar med ortsnamn. Jag kände inte igen något på finska, förutom Inari. Jag minns det dock som att där var dubbelskyltat alternativt enbart ortsnamn på samiska! På Trettondagens gick hemresan med bil via nordnorska Karasjok (övernattning) och Kautokeino och in i Sverige i Karesuando och minnet av landskapet och människorna är mycket fascinerande. Dessutom uppmärksammade jag att i Norge var skyltningen helt säkert både på norska och samiska. Så passerades gränsen till mitt hemland Sverige. Där fanns endast ortnamnskyltar på svenska. Jodå! Jag uppmärksammade det och lade det på minnet.

Jag har besökt Norrbotten ett antal gånger sedan. Först många år senare såg jag Kiruna på svenska och Giron på samiska intill varandra och gladdes. Men i Sverige var/är vi långt efter våra grannländer att offentligt erkänna det samiska språket på vägskyltar.

Min egen inställning till lappar/samer och känslan för människors lika värde har jag med mig från mina föräldrar. Kanske kan det tyckas naivt men även utan djupare studier i etnicitet måste man få ha en åsikt.

****

Val till kommunfullmäktige i Nordmaling - Röster - Lögdeå

13,54%		27,48%		4,83%		6,03%		40,08%		5,23%		1,88%		0,94%
M		C		FP		KD		S		V		MP		ÖVR

Så här röstade man i min hembygd 2010, i valkretsen för Lögdeå. En fd. jordbruksbygd vid norrländska kusten där skogsnäringen och sågverken fortfarande är viktig. En bygd i periferin av omlandet för både Umeå och Ö-vik där hemmansägarna generellt sett röstat på C och M medan industriarbetarna på S och V.

Valdeltagande i hela riket var enligt SCB 84,63 %. Valdeltagandet i kommunen som helhet var 81,76 %. I Lögdeå valkrets var det 81,01 %.  I sammanställningen (klicka här) kan man se att 6 personer röstade på Sverigedemokraterna vilket innebär 0,67 % i valkretsen. Totalt röstade 65 personer på SD i hela kommunen vilket gör 0,65 %.

Totalt i landet fick SD 5,70 %  av rösterna och kom 2010 in i riksdagen. Återstår att se vad årets val ger för resultat både för riket som helhet men främst här i kommunen. Många menar att nordligaste Norrland är immunt mot Sverigedemokraternas nazisympatier eftersom vänsteropinionen är stark. Det är en förutsägelse som kan slå fel med hjälp av SD:s kampanj mot samernas hävdvunna rättigheter - ett parti som marknadsför sig genom att bryta elitens tabun ska inte underskattas.

Det är tyst i bygden. Tyst.
Det börjar bli obehagligt.
Riktigt obehagligt.


.
.

Semlor

Jag som trodde att jag missat fettisdagen detta år. Jag hittar inte dagen utmärkt i den vanliga almanackan eller i dagblocket - så jag letade på nätet.
Fettisdagen infaller så sent som den 4 mars i år.
Det gör mej lugn, jag har inte missat något än. För jag hör till dem som väntar till den dagen med att äta semlor.

 

Norrmejerier har recept på semlor. Därifrån är fotot hämtat.

.

. 
.
.

Läs även andra bloggares åsikter om Fettisdag, semla, semlor, Norrmejerier

Att ta hand om en byggnad

Den här stripen har några år på nacken men håller fortfarande, den är ju bara så bra och talande.

Sven-Bertil Bärnarps har här i Medelålders Plus sammanfattat väldigt bra det som inte är byggnadsvård utan klåfingrig renovering.

Klicka för att läsa.

.
.


Läs även andra bloggares åsikter om byggnadsvård, renovering, stilhistoria, total make-over

Värt att besökas

Detta är bilder från Västerbottens allra senaste byggnadsminne.

En varm och omhändertagande 40-talsmiljö som bara konstnärligt engagerade personer kan åstadkomma. Hemmatrivsamt trots att skaparna själva är borta sedan länge. Här finns mycket att inspireras av och ta med sig i tanken, fantasin...  mycket mer än vad bilderna visar.

 

Hallens golv har inspirerats av romerska mosaikgolv. Jämför med t ex golven i Ostia Antica, Pompeji och Herculanum. Fast i Ricklundgården består mosaikbitarna av trä, av björk.

 

Ett medelhavsinspirerat byggande i funktionalistisk anda. Mitt i den västerbottniska fjällvärlden.

 

Ricklundgården byggdes i slutet av 1940-talet av konstnärsparet Folke och Emma Ricklund. På gården är den konstnärliga aktiviteten fortfarande ett centralt tema , bland annat genom att den är öppen för konstnärer som vill komma på besök och använda gårdens ateljéer. Ricklundgården är även öppen för andra besökare med visningar året om

 

I Marsfjällets skugga.

En byggnadsminnesförklaring innebär att kulturhistoriskt värdefulla byggnader blir skyddade enligt Kulturminneslagen. Detta skydd innebär bland annat att byggnader som hör till gården inte får rivas, flyttas eller förändras samt att dess kulturhistoriska värde ska bevaras för framtiden genom att byggnaderna och trädgårdsmiljön på platsen vårdas.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om byggnadsminne, kulturmiljölagen, Ricklundgården, Emma och Folke Ricklund, konstnärer, 1940-tal, Saxnäs, Marsfjället, Västerbotten, sevärt

Ett steg i rätt riktning

Nu.
Äntligen.
Har - jag - gått - med - i - en - släktforskarförening.
Fastän jag redan hållit på i många år.
Fastän jag inte är pensionär ;-)
Det känns riktigt bra.

Då jag började släktforska beställde man på biblioteket mikrofishbilder från SVAR (Svensk Arkivinformation är en enhet under Riksarkivet) av de kyrkboksidor man ville se. Alternativet var att ta semestern till hjälp och besöka SVAR i Ramsele i deras då nya byggnad. Detta eftersom mitt närmaste folkbibliotek inte hade mikrofishfilmer över de kyrkböcker där mina släkter finns registrerade. Någon gång satt jag dära Vall´n och forskade vilket var enklare och snabbare. Där gjorde jag min första felaktiga slutledning angående båtsmän vilket lärde mig mycket :-)   Sveriges Släktforskarförbunds hemsida Rötter, som startade redan 1996, besöktes flitigt.

På 2000-talet digitaliserades kyrkböckerna och jag har både besökt vårt folkbibliotek som har goda uppdaterade dataprogram och CD-skivor. Men att sitta hemma och forska via abonnemang har blivit allt vanligare. Och då är vi där igen - ensamarbete. Datorerna är bra men allt blir individualiserat vilket jag tycker är negativt. Okej, jag har gått kurser hos släktforskarföreningen i handskriftstydning sin varit utmärkta och förstås i grupp. Men de har gått på dagtid eftersom de verkar vara avsedda för pensionärer, vilket kan bli krångligt för mej.

Och nu - medlem i en släktforskarförening långt från min släkts anor men med möjlighet till kvällsarbete framför dator med senaste tillgänglig forskardata och program. Tillgång till kontakt och därmed diskussion med andra släktforskare vilket mycket väl kan löna sig. Medlemstidning, föreläsningar, resor mm. Resor till arkiv är inte att förakta. Landsarkiv besöker jag i arbetet ibland. Där finns väldigt mycket intressant, inte endast kyrkbokföring. På Riksarkivets filial i Arninge norr om Stockholm fann jag min farfarsfarmor i dödboken. Det glömmer jag aldrig.

Mycket återstår att undersöka. Hur mycket som helst. Komma längre bak i kyrkböckerna men också att spana i generalmönsterrullor och domböcker.

Det - känns - bra.
Att- ha -gått - med - i - en - släktforskarförening.
Hoppas verkligen att "peak individualism" håller på att plana ut. Det sägs att intresset som ligger utanför en själv ökar i samhället och samarbete och utåtengagemang håller på att bli större.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om släktforskning, peak individualism, samarbete

Att växa upp

Läste härförleden i DN:s Stockholmsdel följande reflexion under vinjetten "Sthlm i mitt hjärta" av reportern Ann Persson.
.

Medborgarplatsen 10.30

Vi tittar på de objekt
som mäklaren har
hängt upp i sitt
skyltfönster. Inget under en
miljon kronor.
Till och med 30 kvadratmeter
långt från innerstan
kostar så mycket.
– Kan du och pappa låna
mig 100 000 kronor, frågar
dottern som bland sina
orosmoln tydligen har lagt
till att hon måste fixa fram 15
procent till kontantinsatsen
om hon någonsin ska kunna
köpa en bostadsrätt.
78 procent av alla mäklare
säger att det oftast är curlande
föräldrar som står för
kontantinsatsen åt vuxna
barn. Inser plötsligt att hela
min värld nog bara var en
historisk parentes.

På min tid fanns det
inte på kartan att tigga hos
föräldrar om pengar för
att bo. Inte heller fanns det
på kartan att jag skulle låta
dem stoppa sina pekfingrar i
min nymyndiga syltburk.
Finansinspektionen
tycker att det är bra att barn
lånar av sina föräldrar. Wow.
Då, på min tid alltså, skulle
ingen heller ha sagt att det
var en bra ordning att barn
blir allt mer beroende av
sina föräldrar.
Till dottern säger jag:
– Det kan vi kanske ordna,
hoppas jag.
Och till politikerna:
– Se nu till att de där
utlovade hyresrätterna blir
verklighet. Så att våra barn
får bli vuxna.


Ibland är det skönt att slippa formulera sina tankar själv, att någon gör det åt en :-) Så var det med detta om dagens förhållande barn - föräldrar.

När jag läser minns jag när jag en sommardag i övre tonåren satt hemma vid skrivbordet med telefonluren av svart bakelit i hand och slog stockholmsnumret med ringskivan. Numret till det bostadsbolag som tillhandahöll studentbostäder och som bifogades i det brev som meddelade att jag antagits till arkitektutbildningen på KTH. När någon svarade i andra änden sa att jag skulle komma att behöva någonstans att bo. Det var första gången i mitt liv jag kom i kontakt med en telefonväxel och blev efter svaret "Det blir nog svårt" kopplad vidare vilket jag inte förstod. Det blev helt tyst i luren. Så oartig man kan vara tänkte jag och lade på med tron att jag blivit bortkopplad. Snart insåg jag väl min oerfarenhet och ringde upp igen. Det var ett nervöst och oroligt tonårshjärta som pickade i mej.

Boendet löste sig om än inte på enklaste sätt. Men lärorikt har det varit att ta sig fram genom livet på egen hand. Hade jag haft curlande föräldrar hade jag varit annorlunda som person, det är jag övertygad om. I mitt fall tror jag att jag varit mycket mer räddhågsen individ.

Och jag minns när en av mina kurskamrater köpte en lägenhet, en liten etta, i Rödabergsområdet för så mycket som 33 000 kronor!!! Tänk att jag minns summan än :-)  Så underbart det var för henne, och för oss som hälsade på, att bo i ett färgstarkt storgårdskvarter från 1920-talet. Att se henne kalksåpa ekgolvet och boa in sig på ett fint sätt utan storvulighet. Och min glädje då jag så småningom flyttade in i en stor omodern fyrarummare på Söder (nu SoFo, South of Folkungagatan) med fungerande kakelugnar, högt i tak, stuckaturer, trägolv och nyvalda tapeter tillsammans med tre andra kompisar. Kollektivboende gjorde att vi kunde bo stort och härligt.

En grön Dialog från LM Ericson blev min egen allra första telefon. Dialog tillverkades 1962 till 1978. På den tiden Televerket hade monopol på telefoner och man gick in i en av Televerkets många butiker och beställde abonnemang samt telefon som kopplades in jacket på väggen inom några dagar. Jag har kvar första fakturan än. Jadå...  Och i min bekantskapskrets finns en av arkitekterna som var med och formgav denna telefon. Det har varit intressant att höra hans beskrivning av formgivningsprocessen långt innan digital teknik fanns.
.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsbostäder, växa upp, vuxen, curlande föräldrar, telefon, Dialog, LM Ericson

Tadam... kulturhuvudstad för ett år!

. 
.

Kulturministern inviger Umeå - Europas kulturhuvudstad 2014

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth reser lördagen den 1 februari till Umeå som är Europas kulturhuvudstad 2014. Ministern kommer bland annat att tala på invigningsceremonin Burning Snow.

Söndagen den 2 februari inviger kulturministern utställningen Resenärens blick på Västerbottens museum.

Tid och platsLördag 1 februari
11.30-13.00 Presentation av Konstnärligt Campus med visning av Bildmuseet och Arkitekturhögskolan. Presentationen hålls av bland andra Lena Gustafsson, rektor vid Umeå universitet.
Adress: Östra Strandgatan 30

14.00-15.00 Guidad promenad i centrala Umeå. Visning av bland annat Kulturverket och Stadsbiblioteket.
Adress: Promenaden börjar och slutar vid Stadsbiblioteket, Rådhusesplanaden 16 A

17.00-18.00 Burning Snow – officiell invigningsceremoni med tal och föreställning.
Adress: Västra Strandgatan

Söndag 2 februari
10.00-11.30 Besök på gitarrmuseet Guitars – the Museum.
Adress: Vasagatan 18-20

14.00-15.00 Invigning av utställningen Resenärens blick på Västerbottens museum.
Adress: Gammlia, Elisabeths väg 3

Media är välkomna att delta. Föranmälan till pressekreteraren uppskattas.

************************************

Det kom ett mejl. Nu kör detta kulturhuvudstadsår igång. En del samisk kultur är utlovad, alla åtta årstider ska avnjutas. Det var med hjälp av den samiska kulturen Umeå vann svenska uttagningsfinalen gentemot Lund. Förutom Umeå är också Rīga Europeiska Unionens kulturhuvudstad i år 2014.

Leve kulturen - (med eller utan EU)!

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Kulturhuvudstadsåret 2014, Umeå kulturhuvudstad, Riga, Burning snow

Informationsblad

När så stora insatser sattes in från vindkraftsbolag och myndigheter för att trumma igenom projektet tog Nätverket itu med att söka ekonomiskt bidrag för att kunna ge annan information till kommuninvånarna.

 

Klicka på bilden för förstoring

Det här sakliga informationsbladet blev resultatet:

Klicka på bilden för förstoring

Med i nätverket fanns Marcus, vars mor arbetade på Posten dära Vall´n. Hon hjälpte till så att utskicket delades ut i postlådorna. Men Nätverket drev en ojämn kamp mot vindkraftsföretaget och myndigheterna. För att avstyra ett sådant här projekt krävs stora ekonomiska resurser. Dessa summor fanns naturligtvis inte.

Att det politiska spelet var igång sedan länge var vi medvetna om. Att journalister i små kommuner har svårt att skriva om vissa frågor då man "sitter i knäna" på styrande politiker är ingen nyhet. Det är ett minst lika stort problem i landsortspressen som i de stora drakarna. Men flera försök gjordes från nätverket att påverka pressen. Det är hur som helst intressant att så här i efterhand gå igenom alla dessa mejl som flugit genom rymden.
.
.

Möte och media

Jag går vidare med en del "highlights" i den vindkraftsprocess som pågått här.

Kommunen hade detaljplanen för vindkraftsområdet utställd den 1-22 december 2003. Detta kände man sig på grund av opinionen tvingad att förlänga två gånger. Utställningstiden förlängdes från den 22 dec 2003 till den 12 feb 2004 och slutligen till den 26 feb 2004. Påtryckningar fanns bland befolkningen att hålla ett informationsmöte om vindkraftsfrågan. Kommunens vindkraftpolicy ställer fler frågor än svar.

Den 20 februari 2004 hölls ett möte i samlingslokalen Oasen dära Vall´n. Jag fick berättat för mig hur det gick till av flera som varit närvarande. Själv befann jag mig miltals därifrån.

Från branschföreningen Svensk Vindenergi poppade vd:n Gunnar Fredriksson upp som icke insatt i projektet men med god lobbyism. I övrigt projektörer och en fristående akustiker.

En sak som togs med en klackspark av vindkraftsföretaget på Oasen-mötet var då en åhörare konstaterade att de 40 kraftverken var placerade på fel berg på det översiktliga fotomontaget från Rödviken, Nordmaling. Samtliga kraftverk hade placerats på Storrisberget, 10 km för långt norrut. Att placera de 40 kraftverken fel kändes för de vars hembygd "drabbas" av projektet som mycket oprofessionellt, en projektör som inte var att lita på. Ett sådant här möte hade inte gått att genomföra på detta vis i huvudstaden.

Klicka för större bild.

Efter detta möte fick jag för första gången höra om den metod som La Famiglia har för att skrämma människor i byn till tystnad. Det gäller unga så väl som äldre. Jag fick ett sms (textmeddelande) av Anna, då 26, där hon kort berättade att R, född -32, hade ringt, vilka frågor han ställt och att samtalet varit mycket obehagligt. Hon avslutade med att skriva "Om han ringer, bit ifrån!"

Genom att skrämma människor i byn, sina grannar, skapar La Famiglia handlingsfrihet till egen absoluta fördel. Det är elakt och inget att ta efter om man söker samarbete och önskar att var människa ska få komma till tals, få säga sin åsikt och i samförstånd komma fram till en kompromiss i frågor som rör samtliga boende och hemmansägare i byn.  Det vill säga demokrati. La Famiglias beteende är inget mindre än diktatoriskt.

Det var också någon gång i den vevan som jag fick höra om ett hur en person hade slutat hälsa på sin kusin. Båda var då ledamöter i byastyrelsen, sekreteraren var för vindkraftsprojektet då han fick ekonomiska fördelar av det hela, kassören var emot med tanke på påverkan på byn. Den som drevs av ekonomiska intressen var den som bröt kontakten och den andre blev med tiden mobbad ut ur styrelsen. Jag skulle vilja påstå att han är byns modigaste och självständigaste man.

Mer att läsa: När vänner blir ovänner.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om ovänskap, släkt, utfrysning, vuxenmobbning, exploatering, vindkraft

Jag är lapp och jag har mina renar

Rockande samen, dvs Sven-Gösta Jonsson, har avlidit läste jag den 18 december 2013 i morgontidningen.

Vid foten av fjället, hans signaturmelodi, förknippar jag med en sommar på tidigt 60-tal då jag och två kamtater bodde några dagar i vår sommarstuga. Då svängde det :-)  Skivspelaren som någon måste ha haft med sig, gick varm med vinylskivan roterande. Det var roligt var att han sjöng om norra delen av landet. Och musik som passade oss :-)



Det var decennier innan konflikten om renbetet körde igång, innan storskalig skogsavverkning begynte här.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Gösta Jonsson, Rockande samen, Vid foten av fjället, Jag är lapp och jag har mina renar

I månens sken

"En av aktiviteterna på Nätra Fjällskog är månskensturerna. Du skidar från startstugan vi H-sjön, ledd av marschaller och fullmånens sken, upp till fäbodvallarna. En riktig höjdare!
Friluftsområdet har ledförbindelser med två andra leder."

Så marknadsför man sin bygd strax söder om Ö-vik. Visst är det ett härligt initiativ!? Vilken vilja, vilket samarbete det måste ligga bakom. Dessa ångermanlänningar! Att nyttja vinter, mörker, levande ljus till något positivt... Inga motorljud, ingen brådska... månsken kan ge väldigt vackra tankar om det förunnas en.

Bild lånad från nätet.

Den där skidturen i Nätra Fjällskog måste ju vara lika stämningsfull som att, under besök i Granada, strosa omkring i Alhambra och Generalife i månsken. Jag trodde inte att man i ett solvarmt land skulle ordna så fina och känsliga möjligheter till besök i ett världsarv, så förutfattad mening hade jag om spanjorer då. Men där var öppet vissa kvällar och nätter till skenet från månen. Mycket låga ljuspollare spred sitt ljus enbart neråt så man såg var man satte fötterna och därmed omintetgjordes icke möjligheten att uppleva Alhambra i månljus utan störande bländsken. Ett minne jag bevarar djupt i själen från sommaren 1986 och den moriska arkitekturskatten i Andalusien.

Det gäller att inte begränsa sig för att kunna se sin hembygd med nyfikenhetens ögon.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Nätra fjällskog, fäbodvall, Alhambra, Generalife, månsken, mörker, världsarv, Spanien, Örnsköldsvik

Vardagspärlor

Det är en konst, ett levnadssätt, att se glädjen i det lilla. Jag blev så glad över ett julbrev från en kollega i Finland med ett par akvareller, goda tankar, att jag blev ihågkommen, för gott samarbete vi haft och för provbiten på den handtryckta och mycket vackra tapeten. Tänk om den skulle kunna komma till användning i något av mina projekt.

Finfin tapet

 

Någon, som jag inte känner, har uttryckt glädjen i det vardagliga så här. Därmed inte sagt att man ska "sopa alla problem under mattan". Förträngning och flykt är inte detsamma som problemlösning. Men visst är det bra att vända på perspektiven emellanåt:

Jag är tacksam......

....för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

... För att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

... För att gräsmattan behöver klippas ,fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.

...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

... För alla klagomål på politiker för det, betyder att vi har fri yttranderätt.

... För att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

... För min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

... För kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

... För tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig.

... För trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt. .

... För väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.
.
.

Lagad och vårdad :-)

Det här var ju kul. Här kommer en härligt positiv nyhet.

Milstolpen jag bloggade om som jag hittade fallen och delad i två delar har kommit upp efter lagning och målning. Kulturen segrade trots allt! Det är så lätt att kulturhistoriska minnen lämnas, sätts åt sidan, och därmed upphör att existera pö om pö.

Så här såg den ut då jag fotade en disig dag i början av januari. Det blir nog bra vad det lider.

Tyvärr blev den så nyplacerad vid anläggningen av Riks13 på 40-talet att den hamnat i en sänka. På sommaren växer rallarrosor och gräs så högt omkring den att den inte syns då man snabbt passerar i bil. Det får vi hoppas sköts på ett bra sätt årligen framöver.

Här syns lagningen med stödjärn på baksidan. Att detta kom till stånd förstår jag att Nordmalings Hembygdsförening ligger bakom. Fick ett initierat mejl från Stig-Åke efter publiceringen av inlägget med den trasiga milstolpen. Jag skickade dokumentationsbilder och nu står den där. Tack för insatsen för kulturhistorien! Förmodar att länsstyrelsen stått för kostnaden, kanske finns länsmuseet med på något vis också.

Heja heja heja och hurra för Nordmalings hembygdsförening!!!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om milstolpe, miltavla, milsten, kulturhistoria, föremålsvård, gjutjärn, Olofsfors bruk, Nordmaling

Misshandeln

Ni minns kanske fortfarande Nordmalingspolitikern Liza Jonsson.
Liza är styrelseledamot i intresseföreningen för byarna i min hembygd. Hon var gift med en man från min hemby i vars släkt flera s-politiskt engagerade finns, hennes ex-svärfar ställde upp i kyrkovalet hösten 2013. Liza är inte född i kommunen. Hon bodde före skilsmässan i en villa som min pappas kusin tidigare ägt och bebott. Minns att kommunen är liten.

Liza blev misshandlad i sin nuvarande bostad i Olofsfors den 30 oktober 2013.
Liza hävdade att det var en misshandel med politiskt förtecken.
Liza sitter i den nämnd som skulle besluta om nedläggning av flera byaskolor. Något som också skedde i november. Skolorna stängdes vid årsskiftet, mitt i läsåret.
Liza polisanmälde misshandeln. Säpo kopplades in enligt medierna.
Överfallslarm installeras i Lizas bostad.
Gärningspersonen, kan vi läsa i lokalpressen, kom in med nyckel.
Den 8 november kan vi läsa i lokaltidningen att Liza utsetts till partiets första namn, ett kommande kommunalråd således.
Polisen lade ner förundersökningen den 19 december då inte tillräckligt många detaljer kom fram för att kunna lösa frågan om gärningsperson.
Liza uttalar sig i lokaltidningen och säger att polisen gör ett dåligt arbete.
Liza går ut med ett pressmeddelande och presskonferens. Hon vill ha lugn och ro för sig och sina barn.
Man förstår att Liza och partiet vill att händelsen ska glömmas särskilt som det snart hävdades att misshandeln inte hade politisk bakgrund.

Det intressanta i fallet, i mina öron, är att ingen av de jag råkat tala med, tror på Lizas berättelse. De menar att det är ett relationsdrama som utspelat sig. Detta sägs från flera håll, från olika personer som jag vet tillhör båda de politiska blocken, alltså inte enbart politiska belackare. Jag har även fått mejl i frågan.

Det kan alltså vara så att misshandeln inte var politisk utan personligt relaterad. Att den används av Liza Jonsson och partikamraterna för att gjuta olja på vågorna inför ett politiskt känsligt beslut om skolnedläggningar. För att få medlidande, få fokus på politikern Liza som person och inte på den politiskt kontroversiella skolnedläggelsen.

Det talas nu och då om det politikerförakt som finns här i landet. Mera sällan om politikers förakt för medborgarna vilket Lizas agerande kan vara exempel på. Detta förakt anar jag är minst lika stort som det allmänna politikerförakt som nämns i medierna.

Min spådom blir att Liza Jonsson, 31, kommer att gå långt som politiker. Hon har lärt sig reglerna och har ridit ut en storm, mandomsprovet, kvinnodomsprovet, politikerprovet med hjälp av sina partikamrater. Det hon kallar mediadrev är kanske självförvållat? Hon kan kanske gå hur långt som helst. Det finns privatpersoner som tror att hon är körd. Men det gör inte jag även om jag skulle önska annat. Det ingår inte i politiken att vara ärlig, eller hur?

Maktspel, fintar och intriger hör politiken till. Den som inte förstår eller kan hantera spelet blir kortvarig, det gäller lika väl lokalpolitiker som rikspolitiker oberoende av politisk hemvist. Vem tänker då på medborgarna/väljarna?


Här är lokalpressens skriverier om fallet som kommer upp då Lizas namn söks på VK.

Liza Vesala Jonsson

Hose of cards
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Jonsson, socialdemokratisk politiker i Nordmaling, misshandel, relationsdrama, maktspel, skolnedläggelse, intriger

Vinterljus

Titta vilka häftiga planteringskärl och belysning i ett. Fick ett reklamutskick från Nola industrier med något jag tycker är stämningsfullt, speciellt i advents- och juletid. Scoop Moonligt är ett planteringskärl i återvinningsbar polyeten med belysning, formgiven av Julie Storm.

Det vore ett skönt kontrasterande avbrott att ha på gårdstunet. Varför inte med gran i... Det är ett mobilt nutida föremål som tilltalar mej. Att vara byggnadsvårdare och arkitekt innebär inte att alltid hålla sig till äldre former och material, det som är tidstypiskt i förhållande till husets byggtid ;-)  Ibland behövs stilbrott men det får inte bli ett genomgående tema enligt mitt sätt att se.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Scoop Moonligt, Nola industrier, belysning, planteringskärl, stilbrott mot traditionell arkitektur

Tjärvalla

Jag hittade en fin dikt i DN den 29 december. Den minde mig om barndomens skidor och vallning. Min pappa värmde med blåslampa men dalbränd trätjära ströks på och gneds in. Mina första skidor var av trä med ögla av läder. De var blåmålade. En finns kvar, den andra tappade jag i Anna Thurdins backe och återfann den aldrig trots ivrigt letande i snön och sedan även under barmarkstid. Det är ett av barndomens ännu olösta mysterier var den skidan försvann.

VINTERMINNEN

Pappa
grundvallade våra träskidor
varje vinter
när första snön fallit

tände en stor brasa
av björkved
ute på gården

Värmde skidorna
tjärade
gned med trasor... 

värmde tjärade gned
om och om igen

Vi slängde snö på brasan
gnistorna flög fräsande
upp mot svart kvällshimmel
mot fullmåne
vi skrattade
tumlade om i snön

"Se riittää" sa pappa
"Nog nu"
Slängde trasorna i brasan

Skidorna gled fint
i lätt nysnö
Länge doftade de
eld tjära rök
och pappas piptobak
där hemma i Finland

för länge sedan.

Dikten är skriven av Anita Sällberg.

***
Den här vintern har man hitintills klarat sig utan skidor. Och det är för mörkt för att fotografera den kvarvarande blå träskidan. Vädret har inneburit mulet väder, barmark och regn hela jul- och nyårshelgen, ja fortfarande nu på Trettonhelgen. Så länge minns jag aldrig tidigare att det varit barmark här i kommunen, däremot i Stockholm och sydligare delar av landet. Första gången det var barmark på julafton här i hembyn var ett år i början av 1980-talet men då föll snö som sedan låg kvar redan i mellandagarna. Snö, kyla och mörker kommer att bli "bristvara" i framtiden som jag redan bloggat om. Det som många idag gärna reser bort från blir i framtiden säkerligen exklusivt att tillägna sig, inget för alla att njuta av.
.
.

Rävskinnsmössan

Jag har en vintermössa av päls. Av rävskinn. Den är en ganska vackert tingest tycker jag, mycket 60-talskänsla finns kvar i modellen. Jag har knappt använt den men den ligger välbevarad i sin originalkartong.

 

Pälsmössan som påminner om första gången jag blev niad av en tant.

Den är sydd och anpassad till mig på Winbäcks i Ume, det bör ha varit omkring 1970 då jag flyttade till stan för att börja gymnasiet. Det var min mamma som propsade på att det vore väl lämpligt vintertid att ha en sådan. Minns när jag kom ensam för att hämta den och samtidigt prova om den var bra i storlek, hur märkligt det blev att bli "fröknad" och niad. Av en väldigt mycket äldre butiksanställd. Det var första gången i livet och det passade mig inte alls men hos en körsnär hölls den sociala samhällskonstruktionen vid liv. Att bli fröknad upplevde jag som ett avståndstagande, ett krystat förhållningssätt människor emellan. Du-reformen passade mig perfekt. Mössan var välmenad men den blev ingen ofta använd huvdubonad, antaglien pga "fröken"-stämpeln. Andra gången jag blev niad var vid Hovs hallar nära Torekov i Skåne. Då hade det hunnit bli tididgt 80-tal och den gången var det en yngre tjej än jag själv som serverade på ett café med bordsbeställning. Jag har växt upp långt från min föräldragenerations förhållningssätt mellan olika åldrar och mellan socioekonomiska olikheter. Det är jag glad över. I byn fanns under min uppväxt inga reella klassskillnader. Artighet ligger inte niande enligt mitt sätt att se på tillvaron utan genom att behandla alla människor lika, förstå att alla har samma människorvärde. Men niandet bland yngre ökar, särskilt i södra delen av landet. Det känns aningens obekvämt.