Händelsernas centrum

Vad döljer sig bakom alla lappar på anslagstavlorna? Är det bara ett sätt att annonsera något viktigt, eller kan det vara något mer...?

Nyhetsförmedling i den lilla byn.

I byn förmedlas information genom anslagstavlor. Det finns hela tre stycken här på drygt 100 bybor. Två av anslagstavlorna, de som står vid Riks13, byttes till ännu större storlek än den på bilden i somras. Här borde  informationen kunna vara fullständig. Byns hemmansägare står för dessa anslagstavlor och vad som helst får inte sättas upp här. Då plockas det ner av någon som känner sig behörig att göra detta.

Räckvidden verkar vara tillräcklig. Anslagstavlan är effektivare än både fb och e-post men snabbast är ändå ryktet.

2014 kom nya och större anslagstavlor upp. Här ryms mycken information men det gapar alltid ganska tomt.
I lördags (17 januari) pågick Älgfesten som inte blev av i höstas.

Kanske är anslagstavlan landsbygdens starkaste uttryck! Kanske är den bygdens själ. Den samlar i regel upp vad som händer i en bygd, trots att internet kommunicerar snabbare. Ofta finns en anslagstavla vid bygdens affär. När affären läggs ner står anslagstavlan kvar. Något slags centrum behövs. Visst är det så även här.

Nyhetsförmedling i kommuncentrat.

Om vi tar ytterligare ett steg bort från byn så har helt plötsligt omvärlden blivit lite större. Dära Vall´n trängs affischer och handskrivna lappar överlappande om utrymmet. Det gäller att sovra i utbudet.
.
.

VYKORT

Vinterväg

Snön faller           
Bussar går

i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike

sträcker ut sin vinge

och bereder väg

till ödemarkens hem

åt föreläsaren

med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman

ur

"Våg under vinden"

1957
.
.
.
.

Birger Norman har följt mej sen dess jag fick Utanikring, dikter på ångermanländska av pappa 1976. Det gissar att det var hans sätt att säga glöm inte hembygden, dialekten och ditt ursprung ;-)
.
.

Tunnbrödsbak

Det var härligt att få komma bort från julstöket och arbetsintensiva dagar en helg i december. Vi var fem tjejer som träffades hos Cissi för att baka tunnbröd. Vår värdinna hade gjort i ordning två olika degar i förväg.

Förkunskap krävdes inte vilket kanske syns.

Vi kavlade...

...och kavlade

Till sist kom naggkaveln till pass.

Kors och tvärs for den över degen.

Därefter "skjuts in i ugnen" med bröfjala som jag säger men som sörlänningarna inte kände till. Så liten jämfört med de stora brödspadar av trä som finns hemmavid.

Som barn var jag med min mamma Karin och bakade tunnbröd i Käckens bagarstuga men någon fena på kavling hann jag aldrig bli. Några hål i brödet gjordes inte då, dessa tunnbröd var mycket större i diameter och veks dubbelt eller fyrdubbelt sedan de borstats rena efter gräddningen och medan de fortfarande var mjuka. Varje husmor/hemmafru med självaktning, på landsbygden i Ångermanland, kunde baka tunnbröd då jag var barn.

Här hänger några få av alla de brödstycken som kom till under bakdagen på en stång under taket. Så småningom kom vi att dela alla tunnbröd systerligt.

Vi tog en paus ett par gånger under dagen och hade allmänt trevligt precis hela tiden.

Saffransskorpor hade vi med oss. De nygräddade "hålen" åt vi upp med smör på. Till detta hade vi de omaka skumtomtarna ;-)

När allt bröd var klart och delat, gräddade vi ett par familjepizzor med pålägg som vi hade med oss. Gräddningen blev perfekt i den vedeldade ugnen. I Cissis sal, i bostadshuset intill, åt vi upp pizzorna i kvällningen. Salen är ett under av skönhet med gamla fönster med innerrutor och mossa emellan, vita spetsgardiner av bomull upphängda på mörka gardinstänger med träringar, linneduk på det stora bordet, vacker dukning med fint porslin av modell ä, vackra krukväxter och en skön bukett snittblommor på matbordet.

Det här var andra gången jag var där med kompisar, första gången sov vi över i bagarstugans små inredda rum (bo på lantgård-företagande), men den gången var vi inte inne i juljäktet utan hade mer tid på oss. Smakligt och smakfullt var vad det var båda gångerna!

Baket gick av stapeln söder om den klimatiska norrlandsgränsen, limes norrlandicus, vi befann oss utanför tunnbrödsbältet. Norr om gränsen har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder om samma gräns. Hårt bröd, spisbröd, kontra rågsiktskakor. Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.
.
.

Hotade miljöer

Nu är Rådhuskonditoriet i Söderhamn hotat läser jag på Femtiotalsjakten. Det är ett underbart paus-fik på väg mellan norr och söder. Så här beskrev jag Rådhuskondiset förra året.

I Umeå finns inte Soldathemmet vid Västra Esplanaden kvar. Det är borta sedan länge, länge. Där brukade familjen fika efter att ha åkt buss för en stadsresa. Pappa drog oss dit, antagligen som ett av hans minnen av rekryten på I 20 vill jag tro. Kvar finns troligen Nya Konditoriet och Mecca men det var länge sedan jag besökte dem. Nya Konditoriet var en gång i tiden min favorit. Kanske bör jag undersöka deras autenticitet närmare framöver. Umeå är ju inte känt för att bevara sina äldre byggnader eller inredningar precis. Det är en av följderna av att vilja bli Norrlands huvudstad.
.
.

Månsken över Kungliga slottet

Utsikt mot Stockholms Slott. Vinterstycke, Carl Stefan Bennet (1800-1878), NM 4743.

Även i centrala Stockholm kunde man på 1800-talet njuta helt och fullt av månskenet. Precis som jag njöt härförleden på landsbygden. Den här målningen på Nationalmuseet är en favorit.
.
.

Vem minns Lyckotrollen?

Flora-kartongen med Barbie visade sig vara en riktig déjà vu. Därför att i den större lådan låg  även den här burken från Mazetti - do it lättlöslig cacaoblandning med ögonkakao som innehöll...

 ...mitt gamla lyckotroll.

Där ligger trollet, ouppackat på en trave med virkade och stickade kläder om jag minns rätt - för jag har ännu inte tagit upp lyckotrollet och granska innehållet. Jag vill ha tid på mig när jag återupptar kontakten med denna min gamla väldoftande leksak. Lyckotrollet ser inte ut att må alltför dåligt utan ler som förr. Det här var en leksak samtidigt som Barbie var populär i mitt liv. Alla flickor i låg- och mellanstadiet hade nog ett troll. Lyckotrollet fick följa med till skolan i Lögd´ medans Barbie stannade hemma.
.
.

Månskenspromenad

Tog en härlig promenad i månskenet med snön knarrande under skorna igår. Kustlandsvägen, gamm´vägen har en kort sträcka utan gatubelysning fortfarande. Faktiskt. Men det torde inte stå på innan även den sköna sträckan får gatlyktor och stjärnhimlen och då kommer inte månskenet att kunna upplevas. Hela byn har gatlyktor i mängd, att njuta av månsken och stjärnor låter sig inte göras annat än långt in i skogen och på den här korta vägsnutten. Jag har lättare att se stjärnhimlen i mitt sydligare boende, tro det eller ej.

Här lämnar vi de gatlyktorna med det gula skenet och träder in i skönheten.

Fasadbelysningar på byggnader ökar i bygden. På andra håll minskar de och man väljer att endast ha tänt inne i byggnaderna istället för att ge en mera livfull, levande känsla. Det gäller Fastighetsverkets kulturhistoriska byggnader, det kungliga slottet i huvudstaden. Svenska kyrkan håller fortfarande fast vid fasadbelysningar som ibland är mycket lyckade, ibland förskräckliga. Själv har jag timers igång vid längre bortavaro under mörka årstiden, några lampor lyser då upp, gärna nära fönstret men inte bländande, för att inte ge ett alltför flackt och tråkigt ljus. Det här gör jag för mina grannars skull. Åsså lyser den tidigare så obligatoriska knutlampan förstås :-)

Olika socioekonomiska grupper förhåller sig olika till belysning och särskilt utebelysning. I vissa grupper och områden  ser man mycket blinkande och/eller kulört belysning. I andra hovsammare stadfästande av sin existens. Att ljusslingorna blir många till jul hör till.

Så mörkt som på Österlen och Gotland är det inte här uppe. Där köper storstadsbor, läs stockholmare, fritidshus. Dessa har i vardagen alltid elektriskt ljus i sin närhet, stjärnhimlen är svår att uppleva. Därför räds de inte mörker utan uppskattar det. Inte heller innebär mörker "fattigdom" för dem. Här tävlar byarna om mängden gatlyktor som ett tecken på en rik bygd. Man är pragmatisk, punkt slut. Som sagt - olika socioekonomiska grupper och landsändar förhåller sig olika till elektriskt ljus.

Kyla, mörker och snö kommer att bli dyrbara bristvaror i framtiden, något som socioekonomiskt starka grupper kommer att betala mycket för att få uppleva. Allt medan vi andra "smutsar ner" miljön med ljus. Redan nu svischar storstadsborna förbi här på E4 på väg upp till fjällen och den oförstörda naturen. Här finns ingen anledning att stanna till om man är ute efter mörkerupplevelser, ja inte heller finns någon snögaranti.
.
.

Skoskav

Jo hörni, fusk-Ken, dvs Bob och Barbie ska iväg på coctailparty och väljer kläder för detta tillfälle. Det visar sig bli rätt välsydda köpekläder denna gång.

 

För Bobs del är det lätt, han har bara att ta till sin smoking. Smokingkavajen är svart, enkelknäppt och har slag av siden i s k sjalkragemodell. Byxorna har revärer av siden och är utan slag. Smokingskjortan är vit med plisserat bröst. Den svarta flugan är bortflugen.

 

Bob har problem, stora problem. Han har skoskav eftersom han inte har helgjuten kropp utan ihålig. Särskilt fötterna har tunn plast, huden har gått sönder på ena hälen och andra tån av alltför hårdhänt lek. Men det här döljer Bob genom att ta på sina svarta skor. Han visar inte den smärta han känner utan kommer att mingla som om ingenting är galet. Han är ju man.

Barbie har lite mer persedlar att välja på, en mindre del av garderoben syns här. Hon har vandrat runt i sin utbredda walk-in-closet och till sist bestämde hon sig för den svarta ärmlösa, silkiga och knälånga klänningen med stor vit krage och dubbelknäppning. Till detta de populära vita högklackade skorna. Som pricken över i kröner hon huvudet med den tillhörande bredbrättade vita hatten med svart sammetsband. På bilden har hon äntligen bestämt sig och vilar ut efter att ha haft stort sjå att välja dress.

 

Här är de beredda åka iväg och sneglar på varandra. Det blir lite informellt eftersom Bob saknar fluga och har översta knappen oknäppt. Och hans vita blomma på slaget slokar efter många år i margarinlådan.

Skynda på, vi är sena. Taxin väntar. Måste du ta så lång tid på dig att välja kläder, Barbie? 

Jamen nu är jag klar. Håll med om att vi är ett stiligt par!

(Exakt så här lekte jag inte som barn. Dresscode för coctailpartyn kände jag inte till och walk-in-closet var även det ett okänt begrepp för mej.)

.

.

Tuff brud i margarinlåda

Jamen, jag visste ju!
Jag visste ju att min Barbiedocka från Mattel var nerstuvad med sin fusk-Ken och alla kläder i en kartong. Men jag tänkte alltid att inte hinner jag ta fram henne, det får jag göra en annan gång, en annan dag, ett annat tillfälle.

Nu var dagen kommen. En första titt se ni här:

"Hej kom och hjälp mig! Jag vill upp ur lådan. Jag håller på att tappa huv´et."

Så där ja. Men min Barbie har visst fått stela leder och fastnat i en pose. Hon har sin klänning och en mjuk hatt, allt tillverkat av mig för många, många år sedan. Just de här blåvitrandiga kläderna är recyklade ur en pyjamas som blivit för liten för mej men som lätt blev ett tight fodral att festa loss i och trikåmjuk att förvaras i.

Bubble-cut Titan har jag insett att modellen med rött kort hår kallas.

Men vad, huvudet som är av mjukare plast, har spruckit och lossnar nästan från halsen. Och ögonfransarnas svarta mascara har nötts bort. Ögonbrynen kan skönjas, jag vill minnas att jag bättringsmålade make-upen på den kära Barbie med tuschpennor vars färg ätit sig in i plastansiktet och gett henne en färgton som inte är ursprunglig. I öronen har jag bryskt stuckit in avklippta knappnålar, jodå. Fast ni ser väl att det är gula pärlörhängen.

Min Barbie köpte jag av en klasskamrats yngre syster någon gång på tidigt 1960-tal. Siv ville inte ha en korthårig Barbie som dessutom hade RÖTT hår.  Men mej passade det precis, en emanciperad docka som visste vad hon ville, inte en sjåpig docka med långt blont hår som bara brydde sig om sitt utseende, satt framför spegeln i timtal och åmade sig och tänkte på silikon och botox. Men nej förresten - silikonbröst och botoxläppar var inget någon av oss visste om på 60-talet. Skönt var väl det.

Så mycket roligt jag haft med min rödhåriga och kortklippta Barbiedocka. Vi flicklekkamrater har lekt med våra dockor (som alla hette Barbie, haha...) men framför allt sytt, virkat, stickat - ja gjort kläder till dockorna. Några är köpta och äkta Mattel eller andra billigare märken men några de riktigt fina har även mammorna sytt. Det märkts genast om en liten flicka eller en vuxen kvinna sytt kläderna. Själv gillade jag att formge kläder men mitt tålamod att sedan tillverka kläderna noggrant var kort. Många och fascinerande kreationer kom i alla fall till ;-)

 Så här såg hon ut en gång i tiden, fast en variant med rödare läppar. Bild från internet.

Man finner, om man googlar Barbie, att hon har en facebook sida med 12 miljoner gilla-markeringar. Jo, Barbie är och var en industri, den första Barbiedockan producerades 1959. De gamla dockorna och deras äkta Mattel-kläder säljs/köps på eBay, samlare finns det gott om. Tänk att min docka överlevt det progressiva 1970-talet, alldeles eventuellt var det därför hon blev självständig. Och tänk att jag själv inte formades till att bli ett våp så mycket som jag lekt med Barbie, detta omdiskuterade kvinnoideal stöpt i en dockas format.

.
.

Julgransbelysning

Här i huset finns två olika julgransbelysningar allt sedan 50-talet. Det är morfars och mormors Osram belysning och julgransljusen från Luma som min familj använde.

 

Barnaögon som tindrar ikapp med juleljusen avbildas på Osram-kartongen.

  

Julgransljusen är gjutna i ett stycke, man byter hela "lågan" och det vita "stearinljuset" om något går sönder. De 16 ljusen är något kortare och knubbigare än de från Luma.

 Luma presenterar sina juleljus så här på kartongens utsida.

Även denna kartong innehåller en slinga med 16 hårdplastljus. Här byts endast "lågan" om något slutar lysa. Två kartonger med reservljus finns i kartongen, den ena komplett.

Locket är mycket informativt. Förutom allt som kan köpas från Luma ser jag att den här julgransbelysningen är såld den 20/12 1952 genom A. Lindgren (S.H-g) De sista initialerna har jag ingen aning om vad de innebär. Garantitiden är två (2) år. Ännu efter 62 år är det hela funktionsdugligt!

Tillbehören är många, ovan syns några av dem. På fotot av hela locket syns den nu åter så populära "Ljusbukett" som "är en prydnadsarmatur med sju ljus monterade på smäckra stänglar bildande liksom ett knippe eller bukett. Den är avsedd att användas ej bara under julen utan vid alla festliga tillfällen. Ljusbuketten finns i flera färgkombinationer." Den får man lätt betala åtskilliga hundralappar för.

  

En av lamporna i  min fina String-båge hade gått sönder. Komplementet fanns i Lumas kartong med reservlampor. Hur svårt kan det vara? Att hitta en 14 volts lampa till en 16-lamporsslinga?

Som slutkläm beskrivs i locket den praktiska sladdosan från LUMA, en "kombination av förlängningssladd och 3-vägsuttag, ägnad att komma väl till pass i varje hem för all extra belysning under julen."

Visst finns den också. Den fungerar bara på bottenvåningen i huset där vi inte har alla uttag jordade ännu. En verkligt bra och vackert och enkelt formgiven skarvsladd på 5 meter. Den har upphängningsanordning så den kan vägghängas om så önskas.

De båda belysningarna som hängt med ett tag. Här i huset hade man två stycken julgranar vilket var helt underbart för ett barn här. Kanske är det därför jag har firat drygt 40 jular här...
.
.

Cajsa Vargs skinka

Julskinkan tog slut för den var ganska liten. Mer enkel mat behövs för vem vill lägga ner sin tid på matlagning varje dag då man är ledig? Nej, då ska man göra allt annat som man inte hinner under den jäktiga vardagen. Så resonerar jag. Och i "morfars hus" finns möjlighet att fly vardagen under julledigheten.

Så - jag köpte en till rimmad skinka och istället för senapsgriljering stöttes nejlikor, kryddpepparkorn, rosmarin, mejram och fem härliga lagerblad i en mortel. Sen bankades kryddblandningen på skinkan, aluminiumfolie sveptes runt om och alltihopa satte in den i ugnen. Men först hämtades den gamla köttermometern ned från 50-talsköket och stoppades snett in i skinkan.

Fortfarande välfungerande hjälpte den till att hålla koll på värmen så jag kunde ta ut skinkan vid rätt temperatur, dock något lägre än vad skalan anger. Det här är ett litet sätt att förstå kökslivet förr. Ska vi inte köpa en elektronisk termometer? hörde jag min man säga i bakgrunden. Varför då undrade jag, så länge den här fungerar är det väl ändå onödigt. Det räcker med en sådan i vanliga köket, nu kör vi utan el och batterier. Precis som den handvevade mandelkvarnen som trevligt nog blivit på modet i köket igen.

Cajsa Vargs skinka, som jag normalt gör på sommaren, blev till belåtenhet. Utöver skinkan finns här det traditionella torkade kalvköttet som var vanligt på julbordet på bondgårdarna före förra sekelskiftet då julskinkan seglade upp som jultradition.
.
.

Kaffekalaset

Den här kakboken är fortfarande aktuell i min värld. Kaffekalaset : recept på gott dopp : råd om duk och kopp / redaktion: Willy Maria Lundberg, Margit Engnes. Folket i bild, 1952. Kakrecepten som ingår var et resultat av en tävling i kakbak.

Fyra sidor med färgbilder är samlade mitt i boken. Färgbilderna illustrerar "Råd om duk och kopp" som är skrivet av Edna Martin och Arthur Hald, två samtida storheter.

Willy Maria Lundberg (1909-2004) var en folkbildare då det gällde god formgivning.

De relativt få svartvita bilderna är pedagogiska och visar tillvägagångssättet vid baket. I förordet står att alla recept är avsedda för vispning med hand. Där står även att ömsom smör, ömsom margarin är angivet i recepten. "Läsaren kan efter eget behag ta det som passar det egna hushållet. Som allmän regel kan man kanske säga att smör är att föredra i fyllningar och att margarin används, där kvantiteten fett är stor."

De flesta sidor har inga bilder alls, bara goda kakrecept. Min mammas och mina anteckningar finns lite varstans i boken, bland recept och på försättsblad.

Som barn har jag suttit och tittat på det färgglada omslaget av den glada kaffedrickande kvinnan med en kaka i högsta hugg. Lika fascinerad är jag fortfarande. Vem som utformat det härliga omslaget framgår dock ingenstans. Baksidan är klarröd. Bara det! Tydligt, enkelt, gott...

Även denna jul har Syjuntans delikatess, som alltid, gjort succé.
.
.

Nytt år igen

Några gamla vinterbilder får avsluta det gamla året. De två övre är från min mors fotoalbum De är inklistrade i närheten av varandra och under fotot med den hästdragna släden står "På Varpnäs", således en Värmlandsvinter på 40-talet. Mamma Karin är en av flickorna i släden. I hela sitt liv skickade mamma och ett par av hennes f d arbetskamrater julkort till varandra. Kanske var det dessa tre som julkortade. Den övre bilden antar jag föreställer ett värmländskt vinterlandskap.

Om avslutning blir det en modernare bild ;-)
De här plåtpostlådorna och en gul brevlåda fanns hemma i byn på 1970-talets slut, antagligen 1976. Jag kom hem på jullov och fotade det jag såg. Det blev svartvita foton som framkallades tillsammans med kompisar på arkitektskolans fotolab. Kul som sjutton att ha kvar.

Postlådorna står i ett vägkors vid bron över bäcken. Bron över bäcken byttes 1970 från en träbro till en stålbro som införskaffades begagnad av dåvarande GA4, A-ängets gemensamhetsanläggning, som bildades samma år. Därbak ser vi Larssons hus som klätts med mexitegel och fått en brunbetsad gavelspets, vilket var toppmodernt här på 70-talets början. Huset ser likadant ut idag men postlådorna finns inte kvar på den här platsen så här nästan 40 år senare.

Ett demokratiskt och jämställt år tillönskas alla läsare!

.
.