Vilsamt

Några vilsamma dagar har passerat i mitt liv. Har bott i en fäbodstuga utan några bekvämligheter. 
Inget rinnande vatten,
ingen el,
ingen radio,
ingen dator,
ingen smartfån,
ingen tv,
igen tidning,
inga nyheter...

Har upplevt:

• tystnad
• mörker, kolsvart sådant
• eld som ger värme och arbetsljus
• natur i mängd
• kulturhistoria

• skog
• en region med trettiofyra björnar som fällts i under pågående skyddsjakt
• lingonröda tuvor

Under dagens ljusa timmar läste jag valda delar ur en avhandling om fäbodväsendet. Det ger mig ett nytt perspektiv på min hembys fäbod, sätter in den i ett längre historiskt skeende. Ett par studiebesök till andra fäbodar gjorde jag och min goda vän M passande nog.

Besökte några eldhus på en fäbod där kreaturen förts hem för säsongen.

Här ses ett av fäbodens eldhus. Det syns närmast fotografen, på andra sidan förbindelsegången med grind ligger mjölkboden.

 

Det jag upplevt denna septembervecka skulle ingen turist kunna uppleva på den fäbodvall jag är delägare i. Rätta mig om jag har fel. Detta boende i en enkel fäbodstuga ger kanske samma resultat som en retreat, en spaweekend, som meditation, yoga. Något som många av oss nutidsmänniskor längtar efter för att "ladda batterierna".

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om fäbod, skog, mörker, eld, öppen härd, lingon, björnjakt, eldhus, mjölkbod, retreat, meditation, storstadsmänniska, själsfrid

Tysthet

Noise pollution is making us oblivious to the sound of nature  enligt  The Guardian.

Ljudföroreningar gör att vi glömmer naturliga ljud, de ljud som normalt inger oss lugn och ro. Här i byn har vi vanligen aldrig helt tyst. Det hörs ytterst sällan människoljud och prat men våra maskiner och fordon, bruset från E4 och andra motorljud finns alltid i närheten. Motorsågar, skotrar,  gräsklippare...

Tystnad är allt svårare att finna även i glesbygd och i våra skogar.

Se kortfilmen där staten gör reklam för skogen. Där pekar man på de stadsnära skogarnas rekreationsvärde, stadsborna värnas men knappast vi landsbygdsboende. Stadsborna har svårt att påverka sin miljö ur aspekten tystnad, något som vi som själva äger vår skog och bestämmer över den har möjlighet till. Vi skogsägare på landsbygden skapar till stor del vår egen och andra landsbygdsboendes boendemiljö.

I en liten nordlig kommun utan tätort i form av en stad är naturen en viktig del i det som attraherar boende och turister. Naturupplevelser i form av vandringsleder, naturreservat, fiske, jakt, skogens skafferi även om fjällvärlden lockar flera turister i dagsläget. Men vem vet vad som gäller om ett par generationer...   Kanske efterfrågas kyla, mörker och tystnad även i vår lilla kommun. Vi får hoppas att det finns något kvar av detta då.

I senaste numret av Norra skogsmagasinet som ges ut av Norra skogsägarna och kom i lådan denna vecka, diskuteras i ledaren vilka parametrar som ger ett skogsinnehav värde. Naturligtvis är det antalet skogskubikmeter, alltså virkesförråd, men även fastighetens pro­duktiva areal, verkliga bonitet, faktiska läge och trädslagsfördelning. Det finns även annat som också påverkar värdet, som till exempel röjningsbe­hov, vägsystem, vattensystem, bärighet, skadebild, arrondering, skotningsavstånd och ålders­fördelning. Men ingenting står om rekreationsvärde, kulturvärde, naturvärde. Naturligtvis inte, Norra skogsmagasinet är fel forum för att ta upp dessa frågor. De värdena är svåra att mäta i ekonomiska termer.
.
.

Spannmålsbönder

Finns det någon som ogillar öppna odlingslandskap?

 

Jag tycker det är otroligt vackert med sädesfält. Korn med sina mjuka, böjliga borst som sitter på axens spetsar, vajar väldigt fint i vinden. Granngröna eller som här gulmogna. Korn är ett sädesslag jag är uppväxt med.

Likaså är havre störtskönt. Även det hörde till odlingarna i hembygden en gång i tiden men i mindre omfattning. Samtliga bilder i bloggposten är dock tagna i mellersta Sverige.

Det går inte att låta bli att jämföra norr och söder, båda är lika aktuella för mig.

Jamen kolla hur stora plogar som används i Mälardalen. På transportsträckor fälls de in framför och bakom traktorn i rät linje för att traktorn ska kunna köra på trafikerade vägar. 4 plogar fram och 6 där bak. Något sådant har jag inte sett långt norrut i landet.

Ett vidunder som plöjer stora åkerfält. Monokulturer av säd odlas här nära just den här kommunens största tätort som har 17 000 invånare. Tätorten har 2,5 gånger så många invånare som hela N-lings kommun. Jordbrukspolitiken har länge gynnat Svealand och Götalands (spannmåls)bönder, i norr försvinner de. Det påstås att hela landet leva. Det måste väl i så fall tyvärr bli av helt olika näringar. Skog, gruvor och energiproduktion gör Norrland intressant för staten och bolag inom dessa näringar. Mjölkbönder, spannmålsbönder, grisbönder, köttdjursbönder planeras att höra södra delen av landet till. Och stora enheter måste det vara för att ge tillräcklig avkastning.

Så ser inte det Sverige jag önskar mig ut! Men jag njuter av att ha mitt permanentboende vid kanten av ett vetefält. Och ha betande kor i min absoluta närhet under sommarhalvåret. Kan man ha det bättre??? I min nordliga belägenhet är det tvärt om.

Själv har jag inga kor i min ladugård men getter har jag haft rätt länge i min omvårdnad. De är enormt lättskötta djur som gör stor nytta för att hålla markerna öppna. Visst är det vackert med skogsbryn och hagar med tydlig mulbeteshöjd, den skuggiga lövfria horisontella randen under träden som uppstår där kor och getter betat av löv och småkvistar. Tycker ni det är vackert, då tycker ni som jag :-)
.
.

Plastdun var ordet

Minns ni 60-talets kuddstopp? Små rivna skumgummibitar som var höjden av statisk elektricitet. Och kuddarna blev hårda eller oformbara. Jag fann en öppnad påse "kuddstopp" i gömmorna. Det skickade mej tillbaks till 60-70-talet direkt. Påsen får vara kvar men använda innehållet - nej!

Kuddstopp

Ca 400 gram

Vacuumpackad plastdun

Polyeter - Polyester

BRUKSANVISNING:

1. Öppna förpackningen gnom att sticka hål på polyetenpåsen med en kraftig nål eller med spetsen på en sax, varvid luft insuges i påsen och materialet utvidgar sig.
2. Rätta ut materialet i påsen på samma sätt som en kudde "snyggas till".
3. Klipp av en hörna på påsen, lagom stor att Ni ledigt kan få in en hand, drag därefter materialet direkt från förpackningen i kudden.

Jag sydde en gång en liten läskudde med detta innehåll. Stenhård. Den fungerade bra för sitt ändamål att göra det lättare att läsa liggandes i sängen. Märkvärdigare än så var det inte. Men det får väl anses en god funktion nog...


Läs även andra bloggares åsikter om plastdun, polyeter, polyester, kuddstopp, 1970-tal 
 .
.

Linoleum i mitt hjärta ♥ ♥ ♥

Minns ni den här: Lustra golvpolish. Den blå plåtburken med röd skruvkork av hårdplast.

 

Linoleummattan i 50-talsköket på övervåningen har fått polish på ytan många gånger. Jag minns Lustra som en tunn mjölkvit polish som var väldigt lätt att stryka ut, vilket var mamma hemmafruns jobb. Hade här funnits ett hembiträde hade det varit hennes uppgift.

När jag övertog hemmanet innebar det också ett ansvar för det golv jag verkligen tycker mycket om. Ett linoleumgolv med mönstret Jaspé från 1950 skulle (och ska fortsättningsvis) byggnadsvårdas.

I maj 2009 hyrde vi en Nilfisk golvvårdsmaskin med röd skurrondell. Den roterande raspiga ytan avlägsnade tidigare lager polish.

Efteråt blev det en rejäl skurning med mycket vatten (vilket rengöringsmedel vi använde minns jag inte) som sögs upp med våtsug. Ytan blev matt och trist men väldigt ren. De här maskinerna var lätthanterliga båda två.

Normalt ska man inte använda så här mycket vatten när en linoleummatta rengörs. Det räcker med att dammsuga och/eller torka av golvet med en urvriden golvtrasa.

När golvet torkat ordentligt spred jag ut ny golvpolish. Lustra tillverkas inte längre så vi använde Nilfisks produkter Lino-grund och golvpolish GT. De har samma konsistens som Lustra - mjölkigt, tunt och lättflytande. Lättast är det att sprida ut i motljus för att inte missa någon liten yta. Svisch, svisch så var golvytan bonad. Det torkar snabbt, max en timme tar det innan golvet går att beträda.

Här har jag försökt dokumentera skillnaden på den bonade ytan och den endast rengjorda. Till höger om skarven är det bonat.

Kanske är det nog så tydligt här. Den bonade linoleumytan får en djupare färg. Det här golvet är fortfarande väldigt bra, det har gått sex år med normal städning. Det 6 decennier gamla linoleumgolvet kommer att stå sig många år framåt.

Golvet och köket i mitt hjärta.

♥ ♥ ♥

Läs även andra bloggares åsikter om polish, golvpolish, Lustra, linoleummatta, skötsel, djuprengöring
  .
.

Hembygd

Någon sade så poetiskt:

Hembygden är där träden känner dig!

Och då frågar jag mig - är jag en barrskogs- eller lövskogsmänniska?
Hör jag hemma bland granarna i norr eller ekarna i söder?

Vilken hembygd vill jag tillhöra? Naturen eller kulturen? Vilken hembygd ger mig identitet? Stolthet? Det handlar inte om stad eller land, det handlar om landsbygd eller landsbygd. Vilken hembygd vill jag vara ambassadör för?
.
.

Augustisommar

Vilken augustisommar vi har haft! Det har varit behövligt efter en av de mer jobbiga juni-julisomrar jag varit med om med gräs som växt rejält och hö att ta vara på och regn titt som tätt vilket gjorde att höet aldrig torkade. Och nytt gräs har växt sig högt. Än här, än där...

Så jag har tagit tillvara på somriga augusti ganska rejält på helgerna.
Utflykter med sevärdheter som jag tänkt på länge och träffar med goda vänner. I mitten av månaden återvände seglaren och vi gjorde turer tillsammans på ledig tid. Augusti har verkligen visat sin somriga sida.

En tripp gick till Kungsladugården som skänkte stämning och kaffe med dopp. Hembygdsmuseet på våningen ovanför får alltid ett besök när jag är här.

Rosévin i ljumma sommarkvällen under en cykeltur där vi spontanstannade hos svåger och svägerska. Vad är väl facebook mot att träffas "IRL - in real life"?

Vid en annan utflykt kom jag till ett fritidshus med en underbar tomt. Därför att detta med berg i dagen med mossor och lavar är underbart, särskilt när man som jag har mycket gräs att ta hand om på två ställen :-)

Det blev en trevlig middag hos vänner här högt över Krabbfjärden, denna gång var det inte i Roslagens famn.

 

Grillfest och filosoferande med andra vänner som ordnat en trevlig och god helkväll. Roligt att se att fritidshuset jag projekterade till dem för några år sedan fungerar utmärkt. Cyklade sedan hem i sommarkvällen till syrsornas härliga gnisslande.

Ett besök hos en västerbottnisk väninna utvandrad till stenstan och en trevlig lunch på lokal blev det också. Så gott varm asfalt luktar! Skulle jag kunna bo i en stad igen? En gång var jag en riktig storstadsmänniska. Jag minns ferragosto i Rom...
.
.

Juver

Ett ko-juver kan mycket väl användas till en sil, ett såll som ni ser. De fyra spenarna fick vara kvar för enkelhetens skull.

Fyttiruttan vilken uppfinningsrikedom man hade föritin. Man tog vad man hade. Det här sållet visade en tremänning mig i somras. Det är han som tagit bilden. Tack Jonas!

För den som mot förmodan inte vet vad ett juver är, utan tror att mjölken kommer ur fyrkantiga förpackningar, kan här se juvret under kons mage framför bakbenen. Plupparna som hänger ner är spenarna, fyra till antalet. Ur dessa strilar mjölken när kom mjölkas för hand eller med mjölkmaskin. Eller när en kalv diar.

Kon är en idisslare, den har fyra magar. De är markerade utanpå denna avbildning av en ko som finns på friluftsmuseet Gammlia i Umeå. Frågan till de unga besökarna är om de kan namnet på kons fyra magar. Just det :-)
.
.

.
.

Prinsbesök

År 1888, ett par dagar efter Sundsvalls och Umeås bränder, red prins Carl, Blå prinsen, förbi genom byn på Kustlandsvägen på väg från Sundsvall till Umeå. Folk här i byn hade samlats dära Halla för att få se honom, han höll in hästen när han kom fram till folkskaran och talade med/till dem. Där var någon som halvhögt undrade "Är ä kungen?". Han hörde det och sade "Jag är inte Konungen, men jag är Konungens son." Byborna tyckte att han hade en grann häst och då inbjöd han dem att bese hovstallet om de kom till Stockholm. Ett barn som satt på sin mors arm fick klappa hästens man har det också berättats. Undrar hur det var med livvakter på den tiden...

Hur många tror ni gjorde resan till hovstallet?

Prins Carl tio år senare.

Målning av Anders Zorn.

Jag tycker denna händelse säger en hel del om den landsbygdsmiljö jag är sprungen ur. Och kungahuset är fortfarande ett starkt varumärke.
.
.

Vitterkäringa´

Min farfarsfar var en gång i tiden en yngling på si så där 14-15 år. Han var född 1855 och detta skulle då ha kunnat vara runt 1870. Israel hade kommit vandrande till Olofsfors bruk i sällskap med en målargesäll året 1866 men vandrade inte vidare utan fick arbete på järnbruket, från början med allehanda sysslor.

Just den här dagen fick han i uppdrag att hämta herrskapsfalke vid Holmfors mot Nyåker till, för transport med häst och vagn till Olofsfors herrgård, en sträcka på cirka två mil.

När ekipaget passerat Sunnansjö och sedan närmade sig vägskälet vid Norrforsvägen stod en vitklädd dam med handskar och en vit handväska vid vägkanten. Mitt på dagen. Hon sträckte ut handen och klappade hästen när de körde förbi och då satte hästen av i sken. Det blev en snabb skräckfärd hem till Olofsfors där den skenande hästen slutligen, som tur var, stannade framför stalldörren. Så klart att detta minne präntats in i den unge mannen som förde historien vidare.

 Bilden kommer härifrån.

Den storyn hade pappa hört direkt från källan, sin farfar. Det är en berättelse från en förställningsvärld långt från vår naturvetenskapliga världsuppfattning. Ur den folktro som en gång var verklighet. Undrar just vad som egentligen hände?
.
Läs även andra bloggares åsikter om vittra, vitterkäring, skogsrå, huldra, vitklädd, folktro, etnologi, verklighetsuppfattning, världsbild
. 
.

Besvärjelse

Intressanta fynd på ett hembygdsmuseum nära mig i Mellansverige.

Man ha rivit ett timmerhus. Ett runt igenpluggat hål väcker någons intresse. Stocken delas och innehållet uppenbarar sig - en huggorm. Någon slags besvärjelse kan man tänka sig. Över träytan skruvas en plexiglasbit fast som dammskydd och som skydd mot klåfingriga därefter ställs det hela ut till allmänhetens förtjusning. Ormen syns tydligt, träpluggen likaså.

På samma hembygdsmuseum ligger en annan "öppnad" timmerstock. I den finns en hopvikt tygtrasa. Jag kan bara gissa innehållet. Nattvardsvin, oblat, hår, blod, ormgift, huggtänder...
Undrar just vad detta ansågs skydda mot? Ingen text hör ihop med de här föremålen.

Jag är inte etnolog men jag kan mycket väl tänka mig att folktron sade att om detta stoppades in i stocken när huset byggdes skulle hus, folk och fä vara skyddade mot ondska. Själv lägger jag en guldtia under entrétröskeln i nybyggda hus som tillhör mig :-) Det går att hålla liv i någon slags tradition :-)
.
.

H. M. Konungen inspekterade laxar

Kungen kom till bygden igår. Så många människor ser man verkligen inte samlade här var dag ;-) Kungligheter drar folk. Lax drar kunglighet.
Enligt lokaltidningen möttes han av festklädda, glada människor som välkomnade honom till Lögdeå på onsdagsmorgonen. Om detta kan man se och läsa HÄR. Besöket ingick i en konferens som staten genom länsstyrelsen ordnade om Levande laxälvar.

 Bild härifrån.

Något om det historiska laxfisket i Norrland:

Laxfisket i Norrlands älvar hade redan långt tillbaka i tiden stor ekonomisk betydelse. De äldsta belägg vi har för detta torde vara de hällristningar som finns vid Nämforsen i Ångermanälven. Där kan man se människor som fångar lax avbildade på hällarna. på 1500-talet berättar Olaus Magnus om de stora mängder lax som finns i Bottenvikens älvar. I de äldsta skriftliga källorna beskrivs flera olika fångstmetoer, bl. a. kan man läsa om ”nott och fårssfiiske med ett tenelage”. Från de uppgifter vi har om ägoförhållandena kan man dra ytterligare slutsatser om laxfiskets betydelse. En tämligen stor del av detta ägdes nämligen under senmedeltiden av ståndspersoner från landets södra och mellersta delar.(...)

Med Gustav Vasa och reformationen kom emellertid en förändring i ägoförhållandena att äga rum. Kronans behov av inkomster var stort och laxfisket för givande för att man skulle lämna en sådan inkomstkälla outnyttjad. Delar av laxfisket togs helt enkelt över av kronan, det övriga kom att beskattas hårt. För att kunna genomföra denna förändring lät Gustav Vasa göra en sammanställning över fisket i de norrländska kustlandskapens vattendrag, 1552 års fiskerannsakning.

Om ovanstående kan man läsa mer HÄR.
Klart att Kungen är intresserad att inspektera :-)
Och han fick ett fiskekort som gäller på livstid i laxälven. Jodå! Nu måste han väl återvända!?
Läser med intresse kommentarer om konferensen på lst facebooksida Restaurering av vattendrag.

Här kan man läsa om ett tidigare konungabesök här i kommunen.
.
.
. . . .

Resans mål

Så var jag då framme vid målet för denna tur - Albert Engströms ateljé (och stuga) i Grisslehamn. Som jag planerat i så många år.

Efter en relativt lång promenad i tallskog längs vattnet uppenbarar sig den lilla ateljén som jag sett så många gånger på bild.

 

Byggnaden, som är hitflyttad, är tvåfärgad för att utgöra ett sjömärke sägs det. Sevärd inredning var det också.

  

Visningen av detta enda rum var gedigen och välavvägd och tog si då där tre kvart. Skrönor berättades, fakta förtäljdes om livet som Albert Engström med sin familj levde här. Det går inte påstå att det var trångt i ateljén eftersom jag var ensam på visningen :-)

Äntligen har jag varit där, vädret var somrigt, caféet öppet och så även stugan där familjen Engström bodde. Här nere är så centralt, så nära mellan sevärdheterna kan jag konstatera.

Så körde jag ytterligare några mil norrut och slutade med middag vid havet i den ljumma sommarkvällen hos gamla kompisar jag inte träffat på länge. Vi kom bland annat att tala om landsbygdsboende, så annorlunda här än i norra Norrland. Närheten till större städer och kulturutbud påverkar vilka grupper av människor som flyttar ut från stan. Det handlar om gentrifiering av landsbygden. Eller som det kan uttryckas på finspråk: här kan de boende lättare utöva en urban interaktion som del i sin landsbygdspraktik. Precis vad Albert Engström gjorde.
.
.

Albrekt Målare

Jovisst, besöker man kaplansgården i Härkeberga är det ett måste, tycker jag, att ta en sväng in i kyrkan som ligger ett par stenkast därifrån.

Där inne målade Albertus Pictor kyrkans väggar och valv på slutet av 1400-talet med ett myller av bilder. Valven har aldrig varit överkalkade så bilderna framstår väldigt tydligt. Så här såg de medeltida kyrkorna ut, täckta med målningar som prästerskapet kunde referera till under predikningarna. Menigheten var analfabeter och kunde inte själva läsa bibeln utan fick berättelserna utlagda i kyrkan med stöd av målningarna. Efter reformationen överkalkades många kyrkors bildserier.

I Härkeberga kyrkas vapenhus, som har låga valv, ser man kanske allra tydligast. Särskilt då den vackert beslagna porten står öppen. På fotot ses "Livets hjul".

Den föreställningsvärld som fanns under medeltiden har levt kvar länge, mycket länge. Ja, på ett sätt fortfarande. Mjölkhare, ja baran som jag säger, ser ni avbildad här ovan. Väggmålningen har varit överkalkad och blivit framtagen så den är lite disig.

En kvinna står och kärnar smör och får hjälp med detta av djävulen. Hon har sålt sin själ till fan själv och som gentjänst fick hon en mjölkhare som står där framför smörkärnan och spyr upp mjölk. Haren/baran ser till att det alltid finns mat och pengar i hushållet. Hur man gör för att skaffa en mjölkhare kan man läsa HÄR.

Den som sett filmen Mephisto från 1981 med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen, förstår kanske vad jag menar när jag menar att föreställningsvärlden lever kvar ännu. Fast kanske på ett mer intellektuellt plan.

Upphovsman: Lennart Karlsson, Sveriges Historiska Museum, SHM.

På bilden ovan  ses en annan framställan på samma tema i Söderby-Karl i Uppland. Det blir ett utflyktsmål nästa gång :-)

Jag minns en familjesemester på 70-talet då jordbruket upphört och semester kunde tas. Som 18-åring med färskt körkort rattade jag gärna bilen och vi körde mest efter pappas direktiv och hamnade vid Härkeberga kyrka strax efter stängningstid. Han ville introducera familjen i landets kulturella rikedomarna. Minns också hur ofantligt besvikna vi var att missa denna sevärdhet. Sedan dess har jag besökt kyrkan ett par, tre gånger men för pappa, som verkligen var intresserad, blev det aldrig av igen.
.
.

Värt att höra på

Lyssna på Ulla Skoogs Sommar-program.
Om människor.
Men mest om hus.
Om hus som kulturhistoria.
Om obehaglig verklighet.
Vilket bra slut på Sommarpratarsäsongen.

"Hon börjar sin resa i farfars torp, den lilla stuga där han med fru och tio barn samsades på inte mer än ett par rum. Det var ett torp som blev ett grustag som sedan blev förortshus i miljonprogrammen: ”Var det framtiden som var såhär?” frågar sig Ulla.

I Göteborg, berättar hon, så har stora delar av staden rivits och byggts upp igen, och är full av mer eller mindre lyckade beslut av både kommun och stora byggbolag, och Ulla delar ut kängor till båda.
Avslutningsvis så berättar hon om fönsterna och hennes kärlek till dom och dess roll i byggnadsvården – ”Jag tjatar mycket om fönster… fönsterna tackar mig i alla fall” säger Ulla."

LYSSNA och begrunda!

.
.

Ett gammalt prästboställe

Jag tog en tur under min sista semestervecka för att se saker som intresserar mig och styrde kosan mot en plats jag länge eftertraktat att få se. Ensamheten är befriande ibland.

På vägen till detta mål stannade jag vid Härkeberga kaplansgård i Uppland, en typisk centralsvensk gård.

Denna sommar har man börjat att åtgärda taken på ekonomibyggnaderna på Härkeberga kaplansgård (jfr komministergård), vissa har lagts om i sin helhet, andra har endast fått nya hänglor och ny ryggning (moning, mörn). Taken läggs obundna med långhalm. Takomläggningarna planeras att ske i etapper under flera år. Det är inte helt att att få tag i halmtaksläggare, de flesta stråtak läggs med vass och det är inte riktigt samma teknik. Stråtak har varit väldigt vanliga på landsbygdens ekonomi-byggnader vid sjöarna i Svealand och Götaland. Är själv ägare till ett sådant tak som numera är täckt med lertegel.

Det jag såg i Härkeberga var väldigt fint, en fröjd att se.

Det blev några extra mil genom fagra landskap för att spana in den här fina uppländska gården på väg mot mitt mål, men jag skulle träffa en kompis i Uppsala för att hämta material till ljusstöpning som vi ska ordna närmare jul. Trevligt var det att få lunchsällskap mitt i stenstan. Asfaltlukt hör sommar och stad till, gillar det skarpt.
.
.