1 november 2010

Back to reality...

Tillbaka till den lilla välkända världen.
Till min lilla, lilla skärva av kultur och kulturhistoria.
Under veckan som gått har principer och guidelines i restaureringssynsätt diskuterats då det gäller byggnader, städer och landskap. Här hemma blir arbetet så mycket mer praktiskt. En av mina favoritdikter kommer här igen:


Akropolis soliga massa
soliga massa
skrämmer mig ej.
Jag har sett
den finska kullens
grå lada,
dess tempellika
proportioner
utan tyngd
resa sig
mot vårhimmelns
ändlösa
vidd.

Rabbe Enckell ur "Vårens cistern" 1931
Den översta bilden är en timrad lada med gammalt spåntak i Leduå, den nedre är en av många bilder av Parthenon på Akropolis i Athen som jag tog under en tågluff 1977.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

2 kommentarer:

  1. Jag hatade dessa lador som grabb. Vi ungar hade till uppgift att trampa höet så att det skulle få plats så mycket som möjligt och när ladan började närma sig full så slog man huvudet i takets insida "stup i kvarten". Och takspånen var spikade, spikarna stack ut några cm på insidan. GISSA HUR DET KÄNDES !!
    Dessutom slängde man in grovsalt då o då och gubbarna älskade att pricka oss som var där inne. Det sved i skinnet, inte minst av salt som hamnade innanför skjortan.... Jag gillar fortfarande inte lador fast jag är över 70 !!!!!
    Mvh
    Rune Ö

    SvaraRadera
  2. Jaha du Rune, det är ju EN av anledningarna till att de försvinner. Och till attt mycket av bebyggelsemassan från förkrigstiden försvunnit - folk och politiker förknippar/-de dem med loppor och löss och helt utan värde.

    Jag var också med och trampade hö som barn men har inte alls samma minnen som du utan helt lustfyllda sådana. Så olika liv det kan bli.

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...