13 mars 2013

Too much...

Jag har fyra böcker på nattduksbordet som jag varvar läsningen av och som påverkar mej stort. Det blir nästan för mycket. Konflikten stad-land, glesbygd-tätort, jordbrukarliv-stadsliv, Norrland-övriga Sverige, outbildad-akademiker, förnöjsamhet-missnöje, kvarboende-utflyttad, då-nu...  Jag har för länge sedan slutat kalla det utveckling, ordet förändring duger att beskriva strukturomvandlingen med. För mig saknas en umgängeskrets där detta intressanta kan diskuteras här i norr, det händer ibland bland vänner i söder med samma kulturella preferenser.

Allt detta som jag upplevt och upplever. Nä, det blir nästan för mycket att ta in då jag läser:
  • Min Lefwernes Beskrivning av Per Hörberg, 1791. (Jag läser en utgåva från 1955 men den tunna boken går att läsa på nätet HÄR)
  • Hitom himlen av Stina Aronsson, 1946.
  • Din stund på jorden av Wilhelm Moberg, 1963.
  • NORRLAND av Po Tidholm, 2012, nu läser jag från pärm till pärm med pennan i hand.
Och för lite sedan läste jag Korparna av Tomas Bannerhed, 2011 års Augustprisvinnande beskrivning av småbrukets undergång.

"Jag står med en fot i vardera land och vägrar välja sida. Det kommer att sluta med att jag går i bitar.”
"Så lyder en av de sista meningarna i Po Tidholms bok om Norrland. Han ligger på soffan och bläddrar i den hälsingska lokaltidningen efter att nyss ha försjunkit i Dagens Nyheter och han slits i bitar. Centrum och periferi klyver honom på mitten." Läs hela recensionen.
Min egen levnad har utspelat sig under andra halvan av det sekel då de största förändringarna i landets historia har ägt rum. Hur väl känner jag inte igen Tidholms beskrivning av folkhemmets och landsbygdens förändring sedan 1970-talet. Hur hanterar jag det? Blir jag cynisk? Lakonisk? Strutsmental á la "det här ska nog bli bra"-politiker? Bitter? Ilsk? Förnöjsam? Tar jag till mental flykt? Strävar jag vidare? Våndas över hur Norrland har det? Är det pga sin mentalitet och initiativlöshet som norrlänningarna har det som de har det utan att förstå varför? Är norrlänningarna offer?
 
Jag vill inte svära på att det var sämre förr ;-) Att läsa en samtida skildring av en av en smålännings strävan i 1700-talets Sverige som ger insyn i det agrara lant- och stadslivet, det ger djup åt mitt eget liv. Det ger inte lindring åt dagens situation men historia krävs för att man ska förstå sig själv. Det har sagts förr och är lika sant idag. Att leva historielöst är som att trampa vatten, man kommer ingenstans, håller bara huvudet över ytan.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Väl skrivet!
    Har själv läst både TIdholms "Norrland" och Bannerheds "Korparna" och kände också igen mig i beskrivningarna.
    Den senare slog an en sentimental klang i mig då den förde mig till barndomen i Bergslagen.

    SvaraRadera
  2. Det är obehagligt att inte se någon godartad utväg...

    Såg att Po Tidholm besökte N-lings bibliotek förra veckan. Hoppas det var fullsatt men undrar just om någon politiker dök upp där, eller någon som inte tillhör kommunens "kulturelit" ;-)

    SvaraRadera
  3. Vi är inte många verkar det som som har läst Stina Aronson.Vet bara två till. Såg det i deras bloggar. Av Stina Aronson "lyfter det lite". Mari

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...