4 mars 2014

Resenärer

I Sverige har nästan samtliga medborgare sina rötter i bondesamhället. Men så otroligt många 50-talister är vi inte här i den lilla kommunens byar, som är den första generationen som lämnat denna jordbrukartillvaro och hamnat i en akademisk miljö långt från hembygden. Vi 50-talister som ibland kallas "den glömda generationen", inklämda som vi är mellan rekordgenerationen från 40-talet och 60-talets "den ironiska generation".

Trots att detta med "klassresenärer" är aningens ute att diskutera. är det mycket av det som kommer i mina tankar nu och då de gånger jag jämför livet i byn och min andra tillvaro. Hur hade mitt liv sett ut utan högre akademisk utbildning? Hade det varit mindre komplicerat, mindre dualistiskt? Vilka hade mina ideal varit? Hur hade jag sett på byn, på naturen? Vad hade jag haft som födkrok? Hur hade min människosyn blivit? Och framför allt min världsbild?

Det är  inte så svårt att jämföra värderingarna jag och andra i byn har, mina är om man säger så "lite eljest" i mångt och mycket. Alla formas vi av vår omgivning både som barn och ung vuxen. Det okända kan för en del som stannar kvar kännas skrämmande vet jag.

Det finns en hel del litteratur och självbiografier om hur arbetarbarn sprängt klassbarriären. Men det är ovanligare att hitta jordbrukarbarn med samma historia. Men här kommer två exempel på detta.

  
Korparna av Tomas Bannerhed, 2011. Läs recension.

Jag lyssnade på Bannerhed under en författarafton på biblioteket och det var ett bra samtal. Så här skriver författaren om sin bok:
Jag tillhör den sista generationen som växte upp på ett litet lantbruk i Sverige. För hundra år sedan var över hälften av svenskarna bönder, i dag kanske två, tre procent. Jag tänkte att om jag har språket och vill berätta någonting så ska jag förlägga historien till den miljön. Det är ett viktigt egenvärde i att skildra hur det gick till på en liten bondgård på 70-talet, det finns inte så många beskrivningar av det i svensk litteratur efter Wilhelm Moberg och Ivar Lo Johanssons tid.
Springa med åror av Cilla Nauman, 2012, har jag ännu inte läst. Men det är en skildring av landsbygd och klass och när författaren är som bäst är läsarens känselspröt så laddade att det nästan blir plågsamt skriver recensenten. Läs hela recension.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Jo, man kan fundera ibland över hur livet skulle sett ut om man stannat vid sin läst. Tycker det är bra med resor, även klassresor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, resor - både geografiska och utbildnings - är nyttiga, väldigt bra och värdefulla. Men de sistnämnda gör resenären lite dubbel ibland, åtminstone är det min erfarenhet (för mej särskilt i hembygden). Därför är det intressant att läsa andras upplevelser av klassresor.

      Tack för att du kommenterade, Hjobo. Hjo en av de få vackra välbevarade trästäderna i detta land där stadsarkitekt P-G Ylander som gjort mycket för att bevara och byggnadsvårda!

      Radera
  2. Ja, jag har också funderat kring dessa saker. Som boende och kvar i byn får man ibland höra det mest hårresande kommentarer. Det som jag upplever är inte att det är resor eller utbildning som sätter de stora spåren i en människas syn på sin omgivning, vare sig det gäller hembygden eller omvärlden i stort. Det som lyser igenom är uppväxtens värderingar, deras och familjens tro på sin egen förmåga och existens samt en lyhördhet för medmänniskor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, sin människorsyn får man absolut med sig hemifrån under barndomen!

      Radera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...