Klicka på bilden om du vill ha den större.
Jag satt i ett arkiv i Sthlm i december och sökte material angående ett uppdrag. När det var klart beslutade jag mig för att beställa fram akter med material om min hembygds 1400-talskyrka. Bland en hel del annat fann jag ovanstående dokumentärbild från 1928 av G. Ullenius. Text som följer:Rest av dörr mellan vapenhuset o skeppet. Äges av A. Persson i Djupsjön o sitter som dörr till gödsellidret.
Detta säger mycket, kanske allt, om känslan för den egna kulturhistorien. Har något förändrats i den inställningen i socknen fram till idag?
.
.
Fin rubrik på ditt inlägg; Tankegods.Tänk att de vårdade på så sätt!Nog har det förändrats ...
SvaraRaderaNog har du missförstått innebörden av att vårda.
SvaraRaderaJ. Bureus (1568-1652) var vårt lands förste riksantikvarie. Redan då insåg staten att kulturarvet måste vårdas. Men det tar väldigt många år innan det når ner till den enskilda människan eller de små, avlägset liggande församlingarna.
I Rom utsågs renässansarkitekten och konstnären Rafael 1550 till påvens "prefect of stones", alltså den kunnige person som skulle skydda de antika stenmonumenten från förödelse.
Här underlåter vi oss än idag att bevara vårt kulturarv, värdefullt för oss som är insatta, om än smått och enkelt. Men det påminner oss dock om våra föregångares id och tankar. På grund av att det ofta är enkla kulturarv vill vi vara moderna, ha "bättre", göra "finare" för att kunna jämföra oss med större orters (städers) modetrender. Så dumt!