Att motionera

Man skriver en motion.
Den lämnas in i tid enligt vad som står i stadgarna.
Motionen är välformulerad och genomtänkt.
Kallelse till årsmötet kommer.
Motionen finns inte medsänd i kallelsen.
Medlemmarna kan alltså inte läsa motionen.
Innehållet i motionen är istället mycket kort och felaktigt omformulerad i kallelsen.
Av styrelsen.
Den lämnas inte heller ut på årsmötet.
Medlemmarna har ingen aning om vad som stod i originalversionen.
I styrelsen sitter människor med olika utbildningsnivåer.
Samtliga måste väl anse att detta är rätt sätt att utöva styrelsearbete.

(Att skriva är att arkivera och lämna.) Nordmalings landsbygd.

Telefonmöten (så kallade)

Numera är det mera kutym än undantag att i verksamhetsberättelser i byns samfällighetsföreningar att skriva att man haft styrelsemöten i form av telefonmöten.

Det jag vet är att dessa telefonmöten inte är flerpartssamtal - alltså att samtliga styrelsemedlemmar är uppkopplade samtidigt mot varandra och alla hör och kan diskutera varandras åsikter samtidigt.
Telefonmöten innebär oftast att ordföranden ringer upp var och en av styrelsemedlemmarna och talar för sitt förslag. Den i andra änden säger ja till förslaget. Därefter ringer ordföranden upp näste styrelsemedlem som säger ja. Någon gemensam diskussion om för- och nackdelar med förslaget blir det inte.Vem vet var suppleanterna kommer in i sammanhanget...

Det där är påtryckning. För gott slutresultatet för föreningsmedlemmarna är ett gemensamt rådslag det enda rätta. Genom att träffas fysiskt, vilket inte är alltför svårt när man bor si så där 300 meter från varandra, alternativt ha flerpartssamtal per telefon. Då kan samtliga styrelseledamöter komma till tals samtidigt och besluten bli bättre.

Här i byn är hemmansägarna så vana att en bestämmer att ingen verka ifrågasätta detta. Det härstammar säkert från tiden före 1973 då man utsåg en byålderman som hade bestämmanderätt.

Idag ser kunskapen om föreningsliv här i byn ut att i många fall vara lägre än på 1800-talet. Då hade hemmansägarna kontroll över vad som gällde för den gemensamt förvaltade mark- och vattenområdena påstår jag och man bevakade sina rättigheter. Det kan man utläsa av äldre domstolsprotokoll och kontrakt. När mark och skog blev mindre värdefulla, då självhushållningen upphörde, försvann detta kunnande. Där är vi nu.
.Nordmalings landsbygd.
.

Ett etiskt dilemma

Fortsättning på förra blogginlägget.

När Vera 2007 hävdade att Nordmalings kommun justerar sina protokoll med ordförande, sekreterare och justeringsmän tillsammans, slog min inre moraliska kompass bakut. Det verkade som om familjen var rädda att tappa kontrollen och att inte tillåta självständig justering av stämmoprotokollen blev alltså ett av sätten som familjen införde för att behålla sin makt över hemmansägarna.

Samma vecka som stämmobeslutet togs, träffade jag en kommunpolitiker och ställde frågan om Nordmalings kommun går till väga på samma sätt som samfälligheten i min by beslutat angående protokolljustering. Han slog ifrån sig och sa att så går det absolut inte till, justeringspersonen agerar självständigt utan bindning.

På förra årets stämma ifrågasatte jag tillvägagångssättet ännu en gång och förhördes av ordföranden Anders om hur det ska gå till, vilka erfarenheter jag hade av årsmötesprotokoll och hur justering går till i de sammanhangen. Därefter bad ordföranden om en skriftlig reservation från mig.

Reservationen formulerade jag under veckan därefter, trots att detta ämne avhandlats många gånger tidigare utan förändring i sak. Jag lämnade den därefter till sekreteraren. Hur denna reservation därefter behandlades vet bara sekreteraren. Att allt kommer att fortsätta som det gjort i över ett decennium är troligare än motsatsen.

I reservationen stod bland annat:

Enligt kommunallagen får nämndprotokoll justeras gemensamt av ordförande och justeringsperson (normalt väljs endast en justerare och då från annat block/parti än ordföranden) i slutet av ett sammanträde där protokollet redan finns färdigskrivet. Detta då man vet hur samtliga ledamöter kommer att rösta i dagordningens punkter.

”I brådskande fall kan beslut justeras omedelbart vid sammanträdet. Ett färdigt beslutsförslag ska då finnas och det omedelbart justerade protokollet bör skrivas under på själva sammanträdet av ordföranden och justeringsperson. Det ska framgå av protokollet att det är omedelbart justerat.”

Att kunskap kan vara ett hot vet vi. Viljan att ifrågasätta är farlig eller utvecklande beroende på miljö.

Det är ett etiskt och moraliskt dilemma. Det händer att en oförmåga att agera och säga ifrån kan vantolkas som en form av "snällhet". Men snällhet är något helt annat. Det handlar om att verka för det som vi långsiktigt tror är bäst för andra. Ska man hålla inne med kunskap för att vinna "snällhetspoäng"?

Människor kan intalas att de inte ska ge uttryck för sin egen vilja utan bara acceptera andras sanningar som sina egna. Då sker ingen utveckling. Jag minns mycket väl när förre ordföranden berättade för mig att "i den här byn säger ingen något annat än hemma vid köksbordet". Då var jag nybliven hemmansägare och han förklarade för mig vilken norm som gällde i byn. Själv tror jag på högt i tak och att alla ska kunna våga säga sin åsikt på mötena. Okej, det är alltför idealistiskt resonerat. Det har bara hänt en enda gång under min tid i samfällighetsföreningen. Och då körde styrelsen över det majoritetsbeslut medlemmarna tog vid sluten omröstning!

Visst finns åsikter bland hemmansägarna, det vet jag genom erfarenhet. 
.
.

Hur Nordmalings kommun justerar politiska protokoll

I Nordmalings kommun justeras politiska protokoll (kommunfullmäktige, kommunstyrelse, nämnder) genom att justeringsperson (-er) och protokollförare eller ordförande träffas och gemensamt justerar. Normalt väljs en justerare på sammanträdet och då från annat block/parti än ordföranden. Det innebär att justeringspersonen (-erna) "sitter i knäet" på politiker från motsatt läger och övervakas av den som formulerat protokollet.

Hur osannolikt är det inte att en politiker från motsatt block/parti vill låta sig domineras, dompteras, på det viset. Men så går det till i Nordmalings kommun enligt centerpolitikern Anders Jonsson i min  hemby. Och hans mor Vera (C).

Därför måste det även gå till så på byastämmorna, årsmötena, i bysamfälligheten. Anders Jonsson är numera ordförande i denna förening. Övriga styrelsemedlemmar (sekreterare och kassör) är kvinnor som bekräftar honom, mannen, Ol´förarn. Jag vill absolut inte skriva att så brukar kvinnor göra, men här i byn är det så.

Ingen medlem utom jag protesterar mot sakernas ordning. Sekreteraren är akademiker och skulle med det knowhow hon bör ha tillgodogjort sig, inse hur fake news motarbetas.  Med den insikt utbildning kan ge, vet man hur och var fakta ska sökas, därpå reder man ut vad som gäller. Det kallas källkritisk granskning. Men nej, så sker icke.

Det här otyget har pågått i elva år. Så länge har justeringspersonerna försetts med handklovar och getts munkavle av styrelsen och mutats med kaffe hemma hos sekreteraren. Avsikten med justering är att kontrollera styrelsearbetet och ojävigt granska hur sekreteraren formulerar mötesprotokollet. Utan toppstyrning av styrelsemedlemmarna.

Eftersom styrelsen håller medlemmarna i så hårda tyglar anar jag att man försöker genomföra  regelvidriga beslut. Det har hänt förr. Varför skulle styrelsen annars vägra tillåta en självständig granskning av protokoll???

Det handlar om mentalitet. Det handlar om en osund föreningskultur. Det handlar om förtryck av medlemmarna. Och om osjälvständighet. Om makt. Om maktfullkomlighet.

Genom propaganda kan man lura ett folk.
Information är vaccin mot propaganda.
Det går inte att lura ett upplyst folk.

Fortsättning HÄR.

.
.

Hotfullt...

...och kontraproduktiv elakhet.

Mitt engagemang i byn innebär att makten känner sig hotad, de som normalt är vana att ingen säger emot.

Därför blev jag hotad av fru Famiglia/Vera Jonzon i samband med en byastämma. Jag isolerades efter stämman (när andra stod i kaffekö) och fick veta att jag borde fundera över om jag verkligen ville ha en framtid i byn (om jag fortsätter att gå emot familjens vilja). Man ska inte, som jag, arbeta mot deras planerade bergtäkt, mot privatisering av vägar till familjens fördel, mot förslag om borttagande av andelstal som Herr Famiglia sr. förespråkat, mot användande av Myrvägen och skogsbilvägen för vindkraftsanläggarna - över huvud taget ska man inte ha någon egen vilja när man har med La Famiglia att göra, man ska låta sig styras. Ska jag därför låta lobotomera mig kanske???

Tanken med olaga hot är att tysta, få en människor rädda, förminska medmänniskor, kontrollera omvärlden genom skräck och förtryck. Det är kontraproduktiv elakhet och det finns i byn. Det hade jag inte trott tidigare. Aldrig har jag utsatts för hot förut - en ny situation har inträtt. En lantlig form av Hells Angels finns i byn.

Politikerfamiljen vill ha bort mig härifrån, de vill bedriva verksamhet oemotsagda som vanligt, och kan tydligen gå långt för att nå dig. Jag är verkligt rädd att något händer med min egendom.

När jag får veta att räddningstjänsten kallats till mitt hus förra vintern är det första som dyker upp i tankarna Veras hot. Tillvaron blir osäker på grund av detta.

Rättvisa utan rädsla och fint samarbete bland människor är nog det finaste jag vet. Jag är van att engagera mig i samhällsfrågor, har en utbildning som gett mig kunskap i bland annat samhällsplanering, som låter mig tyda och förstå skrivna dokument (Miljökonsekvensbeskrivningar och detaljplaner för vindkraftsprojekt t ex), som gör att jag inte drar mig för att själv formulera skrivelser, vågar ha åsikter, känner till eller letar fram information om lagliga rättigheter och skyldigheter. Man vill skrämma mig till lydnad. Numera sitter sonen (C) som ordförande i samfällighetsföreningar här.

Jag är hembygdskär. Förstår ni det? Vore jag inte det skulle jag väl knappast engagera mig i den här lilla, lilla obetydliga norrländska byn. Jag vill dess väl och skulle önska att människorna här vore stolta och vågade stå för sin sak. Förstår dom det? Knappast, eftersom La Famiglia med lakejer berättar helt andra saker om mig, fake news, och vem kan och vågar ifrågasätta maktmänniskors påståenden och berättelser...

Den som vänder åter
kommer alltid blott
till ett återvändo.
En hembygd
finns aldrig för den
som en gång reste bort.

.
.

Övriga frågor

På dagordningen för föreningsstämman finns vanligen en sista punkt med "Övriga frågor". Meningen med denna punkt är att styrelsen skall få tillfälle att lämna information om småsaker som inte motiverar en särskild punkt på dagordningen. Under denna punkt kan medlemmarna också framställa allehanda frågor rörande förvaltningen samt komma med förslag.

Beslut får dock inte fattas i frågor som inte angivits i kallelsen såvida inte föreningens alla medlemmar är närvarande och godkänner att så sker.

Förslag som väcks under punkten övriga frågor bör därför bordläggas till nästa stämma. Vanligen hänskjuts frågan till styrelsen för utredning.

*****

Texten är hämtad ut Samfälligheter. Handbok för samfällighetsföreningar av Tommy Österberg. Denna bok överlämnades till styrelsen i samband med föreningsbildandet 2007, hoppas den inte enbart blivit hyllvärmare.

Vindkraftsprojektet togs upp under övriga frågor när det presenterades på en stämma (stod alltså inte i dagordningen som egen punkt utan kom upp utan förvarning). I stämmoprotokollet blev lydelsen så här angående exploateringsprojektet: "Byamännen var positivt inställda till byggandet av de planerade vindkraftverken på [Gabrielsberget]". Jag var inte kallad men har hört mig för bland deltagarna och vet att skrivningen inte stämmer med diskussionen på årsmötet. Ordföranden är lojal högerhand, sekreterare har arrendekontrakt med vindkraftsbolaget, justeringsmännen är två generationer ur La Famiglia, också med arrendekontrakt med vindkraftsbolaget. Snacka om jäv och vänskapskorruption.

Alla medlemmar hade inte blivit kallade, ingen dagordning var utlämnad i förväg, föreningen var då delägarförvaltad med vad det innebär.

Det här otyget med beslut i ekonomiska frågor som inte står med i dagordningen fortsätter alltjämt i de samfällighetsföreningar jag är med i.  

"He ä väll int se noga" tycks man tänka. Men det är feltänk.

.
.

Motionera mera

En motion (förslag) inlämnad från en medlem in till föreningsstyrelsen ska behandlas före årsmötet och beslutas om på detsamma. Normalt ska motioner självklart finnas att läsa för alla medlemmar två veckor före årsmötet. Motionerna ska finnas på en bestämd plats ifall de inte skickas ut i sin oförändrade skrivning tillsammans med styrelsens yttrande (om styrelsen har yttrat sig) i kallelsen.

Här i föreningen får medlemmarna aldrig läsa motionen i original utan styrelsen skriver om den i dagordningen och skickar den med kallelsen. Där har man skrivit om motionen till något annat. Det förfaringssättet har styrelsen i denna samfällighetsförening.

Jag och maken lämnade in en motion om att skogsplantera en yta som kalhuggits på den bygemensamma marken. Kalhuggningen, som gjordes året innan, hade inte beslutats på något årsmöte utan åldermannen hade sagt ja till avverkningen när skogsbolaget (Norra) ringde. Betänk att detta var på den tiden som delägarförvaltning gällde, då samtliga medlemmar (inte endast de som deltar på stämman) ska vara ense innan något får genomföras.

Innan vi skrev motionen hade jag resonerat med några andra hemmansägare som menade att det var helt möjligt att några tillsammans planterade ytan. Stämningen i byn var dålig på grund av vindkraftsprojektet och då är gemensamt kroppsarbete ett bra sätt att överbrygga motsättningar menar jag, samtal uppkommer naturligt om praktikaliteter. Det var således menat som ett socialt överbryggande OCH kulturellt projekt. Marken hör till byns fäbodar som är ett fornminne och ytan som markbereddes varit under en period varit åkermark. (Fäboden har varit det man förr benämnde hemfäbod. Här var minst en familj permanentboende året om före laga skiftet 1867. I fornminnesregistret dateras den till medeltid/nyare tid (1050-1520/ och framåt). Kanhända fanns spår kvar som skulle försvinna vid en markberedning...)


"Styrelsen" fick motionen och beslöt, med största sannolikhet tillsammans med La Famiglia, att i god tid kontakta en entreprenör som ombads markbereda ytan exakt samma kväll och samma tid som stämman pågick. Tanken med detta var att jag skulle "sättas på plats" och tystna. Då vi hemmansägare på stämman genomförde en sluten omröstning om markberedning eller ej, pågick markberedning av den yta vi röstade om!!! De som liksom jag, inte ville markbereda, avgick med flest antal röster. En av gamlingarna viskade till mej att han inte heller tyckte om kalhyggen och markberedningar. Högt på stämman skulle han aldrig våga säga det.

Majoriteten blev således totalt överkörda! 

Åldermannen försvarade senare agerandet med ett okunnigt brev med märklig bortförklaring. Hans yrke är polis och han agerar i samma roll som privatperson. Medlemmars vilja verkar vara av underordnad betydelse och vi hemmansägare tillåter detta synsätt.

I en fungerande förening skulle detta agerande inte ha klarat en förtroendeomröstning. Här i byn låter revisorerna det hela gå förbi utan åtgärd.

Vad är kulturhistorisk insikt? Vad är maktfullkomlighet?

.

 .

Stark påtryckning

Enligt vår bysamfällighets stadgar från 2007 (av normaltyp) ska protokollet från årsmötet justeras av två personer. Årsmötesprotokollet ska vara färdigjusterat senast två veckor efter att årsmötet.

Som alla vet är justeringspersonerna menade att läsa igenom protokollet var för sig och se om det som står där är detsamma som sades och beslutades på årsmötet. Därför kan det vara av intresse för justerarna att föra anteckningar vid mötet för det egna minnets skull.

Om protokollet är rätt skrivet, undertecknar justeringspersonerna det inom två veckor, om de däremot anser att någonting är fel eller att någonting av vikt fattas i protokollet gör de en anteckning om detta efter den befintliga texten i anslutning till sin underskrift. Sekreteraren kan dela justerarens uppfattning om vad som hände på mötet och skriva ut ett nytt protokoll som ånyo justeras eller så kan sekreteraren vidhålla sin uppfattning och låta protokollet vara oförändrat och ha den avvikande meningen kvar.

År 2007 valdes två justeringspersoner. Som vanligt gick sekreteraren Erik hem till var och en av dem och bad dem skriva under protokollet medan han väntade. Den ene ville läsa i fred utan att ha sekreteraren hängande över axeln, en helt logisk och rationell begäran. Sekreteraren blev mycket arg men justeraren fick igenom sin helt regelrätta vilja. Justeringspersonen ansåg att protokollet var vinklat och justerade det med tillägg.

Året därpå, 2008, föreslog La Famiglias Vera Jonzon vid årsmötet att protokollen skulle justeras hemma hos sekreteraren med ordföranden och båda justeringspersonerna närvarande. Datum och tid för detta "justeringsmöte" beslutades på årsmötet. Jag protesterade givetvis mot det odemokratiska påtryckning, detta sätt att kväsa medmänniskor, det skulle innebära men ingen annan av de närvarande hemmansägarna och ingen i styrelsen reserverade sig. Naturligtvis blev jag betraktad som en bråkmakare trots att det jag värnade om var människors integritet.

I samband med detta beslut fick La Famiglia byn ytterligare i sin makt och protokoll kunde årligen framöver skrivas med deras överinseende då styrelseledamöterna agerade helt i linje med familjens åsikter. Det här var under intensiva år av det stora exploateringsprojektet i byn.

Tanken med justeringspersoner är att de ska stå fria från styrelsen, vara SJÄLVSTÄNDIGA, inte stå under kontroll av styrelsen vars protokoll ska granskas. Naturligtvis är trycket på justerarna att godta det skrivna protokollet enorma. Den som kom med förslag på justeringspersoner var vanligtvis någon ut La Famiglia.

Jag har oerhört svårt att förstå att vi hemmansägare finner oss att bli hunsade. Jag är den enda som protesterat mot förfaringssättet och det under flera år. Det förvånar och gör mig betänksam är att hemmansägarna inte ifrågasätter mer, att man lyder blint. Oavsett utbildningsnivå. Hur ska byn tankemässigt kunna utvecklas?

Faran för ett samhälle och faran för en liten by ligger i auktoritärt grupptryck, alltså att man inte vågar bryta mot gruppens åsikt även om det finns en teoretisk rätt att göra så. Det är viktigt att släppa fram många röster, många tankar om världen, andra åsikter som avviker. Allt för att skydda demokratin.
.
.

Makten och härligheten amen.

Lagen om förvaltning av samfälligheter kom 1973. (Lag 1973:1150.)

Har inte en samfällighetsförening bildats genom en lantmäteriförrättning sedan dess är det automatiskt delägarförvaltning som gäller. Detta känner/kände inte hemmansägarna i byn till.

Före 2007 var byn således juridiskt sett delägarförvaltad oavsett om någon kallade sig ordförande, sekreterare, kassör mm. Det innebär att alla medlemmar måste kallas till medlemsmöten och informeras i förväg om vilka frågor som ska avhandlas (precis som i en samfällighetsförening). Var och en måste få tid att sätta sig in i och fundera över frågorna. I en delägarförvaltning gäller dessutom även att SAMTLIGA medlemmar måste vara överens för att beslut ska kunna tas och genomföras. Varje medlem har alltså vetorätt. Detta levde man inte upp till upptäckte jag ett par år efter att ett stort vindkraftsprojekt offentliggjorts. Jag med flera hade blivit överkörda av andra hemmansägare, våra grannar.

När jag på årsmötet 2006 efterfrågade föreningsstadgar svarade en av de få som brukar yttra sig, centerpolitikern Vera Jonzon, att byalaget fungerar med "hävd och tradition", några stadgar finns inte. Jo tjenare! "När ska motioner vara inlämnade?" undrade jag. Vi säger väl som brukligt är svarar hon: 2 veckor före stämman. En upplysning som togs ur luften. Utan stadgar fanns än större möjlighet att hålla hemmansägarna i schack. Sedan dess har mitt mål varit att få till demokratiska styrmedel. Det är svårt då stadgar och lagar ändå inte följs samt att rädsla och tystnadskultur råder i byn där de flesta hemmansägare på något sätt är släkt med varandra.

La Famiglia såg till att få lojala personer i olika föreningsfunktioner. Familjen var närvarande på alla möten under alla åren som vindkraftsprojektet pågick, för mej har det varit intressant att se hur styrda människor vill bli och hur lätt det är att suggerera och sprida rykten om oliktänkande, precis som det brukar sägas att det sker på små orter. Att ringa och med underliggande hot tala med bybor med andra åsikter är också effektivt. Så varför vara förvånad över att nationer med diktatorer finns när en liten by med drygt 30 hemmansägare väljer liknande sätt att förhålla sig till makt och verklighet. Terrorobalans kanske man kan kalla det och det kan vara riktigt obehagligt.
.
.

En enkel begäran

Jag har anknytning till hembyn, jag är hemmansägare och jag är intresserad av vad som händer där och vad som beslutas. Som nybliven fastighetsägare fick jag kännedom om att det beslutades en hel del i byalaget utan att jag (och några andra hemmansägare) fick veta det. Vi blev inte kallade till byastämmorna. Jag upptäckte att det gick skrivelser till företag och myndigheter utan att jag kände till dem.

Självklart blev jag upprörd över att någon påstod mig ha åsikter som jag alls inte stod för. Så går det till i en dysfunktionell sammanslutning.

Därför skrev jag i god tid ett brev till åldermannen och bad om att bli kallad till kommande stämman.

Svaret från "byamännens" "sekreterare" visar att man hade en grundmurad okunskap om föreningsliv. Min granne Erik gjorde sig besvär att svara med pappersbrev men vägrade att skriva ut datum för årsmötet som vid tiden för svarsbrevet var bestämt. Svaret innebar att jag fick ta reda på datum och tid för stämman på annat sätt, "styrelsen" hjälper inte till med detta! Vilken bisarr situation. Vid detta tillfälle hade ingen godkänd förening bildats, allt gick på lösa boliner vilket absolut inte gynnar ett demokratiskt förfarande.

Och dagordning - vad är det? Jisses, vilken avgrundsdjup okunskap. Och denna otidsenliga bykultur är jag del i. Det känns obehagligt eftersom jag ser att okunskapen fortsätter och förs vidare till nästa generation. Jag inser att hemmansägarna på 1800-talet hade större kontroll på vad som gällde för en byastämma och vad som ska avhandlas på denna. Vi vet inte ens vilka markområden som vi har att förvalta och inte heller finns det intresse av att gemensamt reda ut detta.

Stämman det året gick av stapeln den 21 april skulle det visa sig.

Att ha kunskap om skillnaden mellan ideell förening, delägarförvaltning och samfällighetsförening är i de flesta fall bra och oförargligt. Men inte här i byn eftersom att ha kunskap också innebär makt. Kunskap är därför farlig och utmanande för styrande människor utan öppenhet och självkänsla. Människor som har kontrollbehov för sin egen vinnings skull. Kunskap blir till hot mot "det gamla" och beständiga. Den här inställningen har fortsatt och fortsätter i byn, det är enbart mina ifrågasättanden som hörs. Jag anses fortfarande "farlig" som söker demokrati, inte maffiafasoner, och har därför utsatts för hot. Jodå, det förekommer inte bara i stora sammanhang utan även i en liten by som detta.
.
.

Människosyn

"Här i byn säger aldrig någon något!" sa byns ålderman. Det här var innan samfällighetsföreningen bildades och jag var på besök i hans kök. (Jag var där för att höra hur han menade att vi skulle lösa problemet med att han planterat granar på ett sätt som gjorde att jag inte kunde nå min åkermark. "Jo, det har jag också funderat över" svarade han.)

Här i byn opponerar sig alltså ingen mot något fick jag veta.
Han vet om det.
Han utnyttjar det till sin egen fördel.
Istället för att försöka få till god och öppen stämning.
Han har en maktposition.
Han är La Famiglias högra hand.
Människosynen är synnerligen obehaglig.
Människoföraktande!
Vad är respekt för människors värde?

Det är naturligtvis inte så att alla i byn tycker likadant, har samma åsikt. Ni hör ju själva hur knas det låter. Något sådant hävdar man om man är envåldshärskare i en diktatur där ingen vågar uttala sin egen åsikt som kanske avviker. För att komma långt i byautveckling är det inte tystnadskultur som gäller utan öppenhet så att alla kan, vill och törs komma med förslag, idéer och frågor. Vi är ljusår därifrån här. Och jag tror inte det beror på att alla inte begriper det som avhandlas.

(Apropå granplanteringen var min sak att lösa problemet trots att jag inte orsakat det! Det ni!)

Jamen, vad sysslar vi i bysamfälligheten egentligen med?

"Jag vet inte riktigt skillnaden på bysamfälligheten och hembygdsföreningen. Vad ansvarar den ena och den andra föreningen för?"

Den frågan kom upp på bysamfälligheten förra årsmötet. Frågeställaren är medlem i både bysamfälligheten och bygdegårdsföreningen (som alldeles felaktigt av många bybor kallas hembygdsförening).

Jag lyssnar och förvånas men visar det inte. Hen har varit hemmansägare bra mycket längre än jag har. Och gick med i bygdegårdsföreningen ungefär samtidigt som jag. Utan att idag veta skillnaden.

Nästa förvånande utsaga var när sekreteraren efter samma byastämma mellan 3 par ögon (mina, hens och den nya ordförandens) sa att nu skulle styrelsen se till att allt går rätt till!!! Trots det hade under mötet fattats beslut tvärs emot stadgarna. Sekreterarens har suttit med i styrelsen sedan föreningen bildades genom lantmäteriförrättning 2007 och blev sekreterare då ny ordförande valdes. Jag kan bara tolka utsagan som att vederbörande vetat att felaktigheter skett och beslutats under alla dessa år fram till nu.

För att kunna reformera och göra rätt, dvs låta föreningen bli en demokratisk förening där samtliga medlemmar behandlas med samma värde, får samma information och där samtliga vågar yttra sig, behövs kunskap i hur en samfällighetsförening sköts. Den kunskapen får man i den här byn inte genom att fråga andra i styrelsen om vad som gäller, kompetensen är liten. Förlitar man sig på vad andra medlemmar tycker blir det som när en blind leder en blind. Kunskap om var man finner svar, kunskap om var fakta går att finna, driftighet och insikt att söka svar utanför den snäva världen i byn måste till.

Nu ett par uttalanden jag fått i byn bland hemmansägare och som jag tolkar som tecken på social rädsla:
"Du tror väl inte att jag är rädd?" Den frågan fick jag när dokument gällande vindkraftsprojektet överlämnades till mej. Jag tänkte att jovisst är du rädd, annars skulle du inte ha ställt frågan.

För att slippa ta ansvar för tydliga orättrådigheter som skedde inom samfällighetsföreningen och som jag påpekade till en person fick jag yttrandet: "Man ska ju leva här också."  Alltså - låt oegentligheterna fortsätta. Vad är civilkurage?
.
.

Hej Tomas!

Jag uppskattar att du läser bloggen och gör reklam för den!!! I dagsläget har den cirka 10.000 träffar per månad, inte mig emot om det blir fler ;-)

Apropå vår senaste kontakt tycker jag att man ska nämna saker vid dess rätta namn, det finns tillräckligt mycket förljugenhet i tillvaron ändå.

Till något annat - visst är det bra att en bysamfällighetsförening med stadgar har bildas genom Lantmäteriets försorg för några år sedan? Innan dess gick allt på lösa boliner vilket innebar att beslutsprocessen var undermålig och orättvis.

Vi får hoppas, liksom jag förmodar att du gör,  att den nye ordföranden håller en hög profil och ser till att följa stadgar och lagar. Naturligtvis ihop med övriga styrelsen. Det gläder mig att han verkar veta skillnaden på bysamfällighetens och bygdegårdsföreningens ansvarsområden, något som man inte visste tidigare. Att det inte är helt lätt märks, på senaste byastämman kom frågan om vilka bysamfällighetens respektive bygdegårdsföreningens verksamhetsområden är, av en medlem som inte inte visste. Till det kommer att känna till vad skogsbilsvägens förening ansvarar för.  Det är inte lätt att skilja de där föreningarna åt då samma personer i många fall sitter på valda poster i samtliga föreningar, inklusive bygdemedelsföreningen. (I många sammanhang kallas det för jäv eller att "sitta på flera stolar samtidigt".) För allas bästa är det viktigt att känna till gränserna mellan de olika verksamhetsområdena samt även känna till skillnaden på en samfällighetsförening och en ideell förening.

Jag tar ett exempel som du känner till - när föreningen tidigare fick en motion om att få utrett vilka markområden och vattendrag bysamfälligheten har att förvalta, fick vi svaret att det ville man inte veta. Det var min tremänning som yttrade detta och ingen annan tyckte något annat - det kan bara tolkas som att alla närvarande, styrelse och medlemmar, tyckte att det var onödigt att veta. Det var bara att inse att ribban för föreningskunskap var låg. Inget mer med det, det är bara ledsamt att konstatera. Det innebär att styrelsen sitter och beslutar över något man inte vet omfattningen av! Visst är väl det lite lurt? Men som tur är kan man lära sig föreningskunskap genom litteratur och kurser.Om man vill.

Visst skulle man önska sig mindre auktoritetsbundenhet. En bygd där inte alla vågar framföra sin åsikt kan inte utvecklas, den stagnerar, utveckling sker i samarbete där åsikter stöts och blöts. Jag minns när du berättade för mig att i den här byn säger ingen något annat än hemma vid matbordet. Det är inte bra. Enighet och tystnad kan innebära att det finns rädsla för repressalier att framföra sin åsikt. Då börjar det likna Nordkorea. Och vem vill det? I alla fall inte jag.

Dynamik

”Att folk är oense, det är ofta en tillgång.

Den stora faran är inte att de är oeniga, utan att de är för eniga.”

För övrigt har majvädret varit eljest. Lätt snöfall varje dag i veckan. Hoppas storspovarna klarar tillvaron eftersom deras vårdrillar är något som har visat på att våren trots allt är här.

,

,

Rätten till sin egen historia

Generalfältkvartermästare Erik Dahlberg utförde på 1680-talet mönsterritningar för indelta arméns officersboställen, men för soldattorpen utfärdades inga enhetliga bestämmelser. De byggdes enligt den lokala traditionen. Förutom bostaden skulle det finnas lagård med andra behövliga ekonomibyggnader. Den indelte soldaten skötte det löpande underhållet av byggnaderna och var skyldig att bistå med arbete vid större reparationer. Rotebönderna ansvarade för kostnaderna vid större reparationer.

Vart tredje år inspekterades torpen av kompanichefen i närvaro av soldaten och någon av rotebönderna. I syneprotokollet noterades vilka förbättringar som måste göras och hur kostnader och arbete skulle fördelas mellan roten och soldaten.

Det är långt ifrån samtliga syneprotokoll som finns arkiverade i Riksarkivet, i Krigsarkivet, har jag insett.

Klickbart.

Här i byn finns ett av de sista syneprotokollen kvar. Detta syneprotokoll undertecknades 1 november 1887 och är 6 sidor långt. Här ovan syns sidan två.

Den troligen siste båtsmannen som kontrakterades var Carl Vänström från Vännäs. Kontraktet med denne Vänström är tre sidor långt och undertecknades den 22 sept 1885. Även detta finns kvar. Där står antecknat de rotebönder som soldaten tjänade, 8 bönder i grannbyn och 17 i min hemby.

År 1901 upphörde indelningsverket och allmän värnplikt infördes. Båtsmanstorpet behövdes inte längre och var det låg är fördolt för de flesta. I den hembygdsbok som skrevs för länge sedan nämns torpet över huvud taget inte.

***

Den pensionerade lågstadieläraren Vera Jonzon (C) och jag blev utsedda till att gå igenom byakistans innehåll för några år. Kistan innehåller inte enbart bygemensamma dokument utan även dokument tillhörande enskilda hemmansägare. Detta undersökte vi.

Tillsammans kom vi överens om vilka bygemensamma dokument som var intressanta för samtliga och som skulle kopieras. Jag har bättre möjlighet till bra kopiering (i Mellansverige) och vi bestämde att jag skulle sköta detta. På ett årsmöte överlämnades kopiorna. Styrelsen med polisordföranden beslutade genast, med Vera som förslagsställare, att de för hemmansägarna intressanta kopiorna genast skulle stoppas undan på bygdegårdens vindsutrymme, otillgängligt för alla. Året var 2011. Naturligtvis gjordes detta för att racka ner på mig, visa hur lite min arbetsinsats var värd. Det visar samtidigt på hur lite byns kulturhistoria betyder för styrelsen. Och för medlemmarna, alltså hemmansägarna. Samtliga hemmansägare biföll Veras förslag genom att hålla tyst, alltså ge ett tyst bifall. Som alltid. Det finns några få akademiker i gruppen, samtliga kvinnor. Det är dem jag förvånas mest över.

Jag inser att maktmänniskorna har intresse av att kulturhistorien och byns historia hålls undangömd. Blir vi hemmansägare ivriga att veta mer om byn och vår egen historia kan La Famiglias makt och inflytande minskas. Vi hemmansägare får inte bli alltför självständigt tänkande. Jag arbetar för demokrati, allas rätt att tycka till, allas rätt att få samma information, alla medlemmars lika värde. Så har det inte varit, lite, lite bättre har det blivit med en föreningsbildning via Lantmäteriet, men det är långt ifrån bra. Att jag blir utsatt och utsedd till syndabock (ni skulle läsa stämmoprotokollen från 2005 och framåt) beror på att jag offentligt visat att jag var emot vindkraftsprojektet här i byn OCH de följdprojekt som det skulle komma att föra med sig. Jag har arbetat för en genomlysning av projektet samt för en förbättring av val av tillfartsväg samt arbetat mot en bergtäkt på byns mark vid byns enda sjön (som vi hemmansägare äger gemensamt).  La Famiglia, den familj i byn som har fått största fördelarna av projektet, gör självfallet allt för att svärta ner mig, även hota mig, för att behålla sin makt över hemmansägarna, ja kanske över byborna i gemen. Ett sätt att behålla makten är att frånta oss vår historia. Det finns samma tendenser i totalitära stater.

De fastighetskartor över byn som för flera år sedan beslutades att köpas in i 2 omgångar (få av hemmansägarna har egna kartor) ska enigt stämmobeslut förvaras hos ordförande och sekreterare, inte i bygdegården. Jag vill påstå att knappast någon kommer att gå till dessa personer för att titta på fastighetskartorna. Och laga skifteskartan, som fortfarande gäller såvida inte nya förrättningar gjorts, finns inte som kopia i byn. När bysamfällighetens medlemmar är okunniga om vad som gäller blir det mycket tyckande och lite gällande verklighet som diskuteras. Rättighet till vägar är ett exempel på den okunnighet som finns.

Det finns så mycket mer att utforska om detta. Varför vill hemmansägarna inte veta vad som gäller?  Varför vill hemmansägarna ha en enväldig ledare? Är det byåldermannafunktionen som spökar? Varför är rädsla (och feghet) signifikativt i bysamfälligheten? Vilken är den historiska bakgrunden till detta? Är det enbart Jantelagen som spökar? Vad för de sociala rädslorna med sig? Hur påverkar det personligheten och gemenskapen om ingen vågar uttrycka ett självständigt tänkande? Hur påverkas de få uppväxande barnen - väljer de att bo kvar eller flytta?
.
.

Makt korrumperar

Det handlar om makt, om att kontrollera den egna maktpositionerna. Man har byggt upp en struktur i byn så att man på viktiga positioner placerat personer som är lojala mot La Famiglia. Oavsett om personerna varit kompetenta eller lämpliga som företrädare.

Ett exempel från min verklighet:

Jag besökte sekreteraren H. för skogsbilsvägens samfällighet för att få läsa senaste protokollet. Då var det sommaren 2009. Hur vi kom in på frågan, som av H. besvarades med att skogsbilvägen har statligt stöd, minns jag inte. Va, får Fäbodvägen ekonomiskt stöd från staten? Jag såg antagligen ut som ett levande frågetecken eftersom jag vet att så inte är fallet förutom ett engångsbelopp då den anlades på 1980-talet. Det är vi medlemmar som står för de kostnader som vägunderhållet kräver.

Det slutade med att jag bjöds på chokladbitar efter att jag förklarat lite mer för H och hans hustru hur en vägsamfällighet fungerar. H. är född 1931, har folkskoleutbildning, är f.d. jordbrukare och fabriksarbetare. H. var sekreterare i vägsamfälligheten, Fäbodvägen, till 2013. Men den som skrev årsmötesprotokollen var Vera J!!! fick vi veta på min direkta fråga på stämman 2009.

Anders Jonsson (C) ringde mig en dag för ett antal år sedan för att försöka få mig att ändra inställning i en fråga. Inte kunde han det. Hur det var kom vi in på frågan om Fäbodvägen och Anders sa då ”Men har inte skogsbilvägen fått statliga bidrag och måste därmed hållas öppen?” (för alla och därmed också vindkraftsprojektet). Nej, den vägen får inte statliga bidrag, det gick jag inte på.

Rolf J, Anders far, som sitter i vägstyrelsen tillsammans med bl a H, ställde med stor säkerhet den retoriska frågan "Men har inte skogsbilvägen fått statliga medel och måste hållas öppen för allmänheten?" vid lämpligt tillfälle. H. antog/trodde då att vägen erhöll statliga medel. På det här enkla sättet slår La Famiglia blå dunster i människor som inte känner till fakta, som inte förstår att vara källkritiska och reflekterande. Det är nedvärderande att nyttja okunniga till sina egna syften, till sin egen ekonomiska fördel. Det är en människosyn som jag inte delar. En föraktfull människosyn.

Man går inte emot lagen direkt men ger felaktiga anspelningar, insinuationer som tas upp och förs vidare ryktesvägen. Maktens människor drar sig inte för att föra bakom ljuset. Men aldrig att politikerfamiljen skriftligen skulle lägga fram ett olagligt eller felaktigt förslag.

Det finns de utanför bygden som läser den här bloggen och frågar mig om det verkligen är så illa ställt som jag beskriver. Ja, det är det blir mitt svar. Själv undrar jag om det fungerar så här skrupelfritt i många fler byar.

Det handlar om makt, om att kontrollera de egna maktpositionerna. Man har byggt upp en struktur i byn så att man på viktiga positioner placerat personer som är lojala mot La Famiglia. Oavsett om personerna varit kompetenta eller lämpliga som företrädare.

Människor utan kunskap luras att tro felaktigheter istället för att hjälpas till kunskap och insikt.

Det är en parodi alltihopa! Och oändligt sorgligt.
.
.

Som USA:s presidenters mandattid

Dokument nedan skickades till byns samfällighetsförenings styrelse strax efter föreningsbildandet i oktober 2007. Jag fick en kopia brevledes från lantmätaren. Jag ringde henne för att ställa några frågor angående förrättningen och fick samtidigt veta att styrelsen erhållit samma skrivelse.

Tror ni styrelsen har meddelat oss medlemmar detta?
Icke.
All information av vikt skall självfallet vi medlemmar få på stämmorna. Det är detta årsmötena är till för bland annat. Men i detta fall håller styrelsen inne med info. Jag undrar just hur mycket styrelsen låter bli att meddela oss medlemmar? Det jag vet är att det är mer än denna skrivelse.

Tågordningen i en samfällighetsförening är denna att stämman (alltså medlemmarna) beslutar och styrelsen genomför dessa beslut. Här lever man fortfarande som då byåldermannen bestämde allt. Ett mycket otidsenligt föreningsliv och levnadssätt.

Inte heller brukar valberedningens förslag till styrelsemedlemmar finnas med på dagordningen som skickas ut med kallelsen. Vem som blir ordförande, sekreterare, kassör eller suppleanter får man veta muntligt först på stämman. Och självklart går valberedningens förslag igenom. Vera är valberedningens sammankallande. Hennes son Anders ligger bra till ur hennes synvinkel för att bli näste ordförande kan jag tro. Han är redan ordförande i två vägsamfälligheter i byn (kanske fler som jag inte känner till) och säger säkert inte nej till att styra ytterligare samfällighetsföreningar. I de föreningar jag är medlem i Mellansverige sker allt mycket mer öppet, valberedningens förslag skickas med i kallelsen. Jäv och nepotism är svårare eftersom större folkomflyttningar skett samt att det finns fler invånare.

Den som kan detta med föreningsliv inser kanske att jag vill bryta en hegemoni och införa direkt demokrati. I byn inser åtminstone La Famiglia detta och kämpar emot på mesta möjliga sätt.
.
.

Läsförståelse

Klickbara bilder för större text.

Hur skulle du tolka följande:

”Telefonsamtal kl. 10 från samfällighetens ordförande, som får veta att det krävs täkttillstånd enligt miljöbalken för försäljning och för att skänka bort sandmaterial. Detta gäller oavsett vilka civilrättsliga avtal m m som finns.

Deltagande vid telefonsamtalet: Anna Stenmark, Rättsenheten och Erland Sköllerhorn, Miljöenheten.”

Svaret från länsstyrelsen föranleddes av följande fråga:

I styrelsen för bysamfälligheten sitter
en nypensionerad polis ♂
en pensionerad industriarbetare ♂
en datautbildad ♀
en tandläkare ♀
en jordbrukare/byggnadsarbetare/diversearbetare/kommunalpolitiker (C) ♂.

Revisorer är
en f.d. företagsledare, senare försäljningschef ♂
en pensionerad industriarbetare ♂

Samfällighetsföreningen fortsätter att sälja sand till andra än till oss som är hemmansägare och därmed delägare. Detta beslutades även på årsmötet 2014. Försäljning ur en husbehovstäkt är inte tillåtet enligt lagen ifall täkttillstånd saknas. Täkttillstånd saknas.

Det finns också ett polisutlåtande som klart säger att det är olagligt att sälja sand ut husbehovstäkten. Polisanmälan gjorde länsstyrelsen. Det får jag väl blogga om en annan gång. Tills vidare räcker detta.

Det är även intressant att en miljöinspektör, på samma arbetsplats som den som undertecknat översta mejlet, övertagit föräldrahemmanet här i byn år 2014 och därmed finns med i en bysamfällighet som går emot den lag han bör känna till. Fadern är ordförande i samfälligheten och den som föreslagit försäljningarna ur täkten.

***
Nedanstående och mycket mer som är viktigt att känna till för en samfällighets förtroendevalda samt för medlemmar finns att i den lättlästa boken Samfälligheter. Praktisk handbok om skatt, ekonomi och juridik,  av Björn Lundén. Finns att låna på folkbiblioteket i N-ling.

Styrelseledamöternas ansvar
Observera att ansvaret i styrelsen är individuellt, trots att besluten fattas kollektivt. Tänk på att det är ett frivilligt uppdrag att sitta i en styrelse och att du alltid har möjlighet att reservera dig mot ett beslut eller avgå ur styrelsen.

Den styrelseordförande som uppsåtligen eller av oaktsamhet hindrar en styrelseledamot eller suppleant från att delta i behandling av styrelseärenden och få tillfredsställande underlag för avgörandet av ärendena kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Revisorns ansvar
Revisorn har ett större ansvar än vad många tror. Revisorn kan bli skadeståndsskyldig om han inte i revisionsberättelsen kommenterat viktiga fel så att medlemmarna blir vilseledda. Därför bör inte föreningsstämman bra välja någon passiv medlem som bara undertecknar.


.
.

Hemmansägare

Jag fick en fråga från en god vän som är stadsbo: Vad är en hemmansägare egentligen?

Hemmansägare är en bonde/markägare/fastighetsägare som äger sin egen gård och jordbruksmark och/eller skogsmark därtill, och som sådan räknades han eller hon förr som skattebonde. Jämför med arrendator, torpare, soldater, båtsmän och statare som inte ägde den mark de brukade. De ingick inte i byalaget, hade ingen talan när byns framtid diskuterades bland bönderna.

Lilla uppslagsboken, utgiven 1965, förklarar hemman så här:
en äldre kameral beteckning för jordbruksfastighet, som på grund av förmåga att bära skatt och andra pålagor satts i *mantal, i motsats till bland annat lägenhet. Huvuddelen av landets jordbruksfastigheter utgöres alltjämt av hemman eller hemmansdelar (1/16 mantal etc).

* Mantal = äldre skatteenhet i Sverige, ursprungligen angivande en fastighets förmåga att bereda bärgning åt en familj och därmed att utgöra självständigt skatteobjekt. På 1600-talet fick mantal betydelsen av "hemmantal" eller "byamål", dvs. en enhet, angivande ett hemmans storlek i kameralt hänseende (t ex. 1 mantal, 1/8 mantal) och därmed dess delaktighet i byns gemensamma tillgångar (byallmänningar etc.). I våra dagar är mantal huvudsakligen ett mått på en fastighets andel i bysamfällighet. HÄR finns också en förklaring av mantalsbegreppet.

Frank i danska tv-serien 100% bonde eller Bonderøven.

Hemmansägare är en person som äger en jordbruksfastighet som består av ett visst mantal beroende av storlek. En hemmansägare är delägare i byns gemensamma mark och vatten och har rösträtt på årsmötet/stämman. Som hemmansägare äger jag en fastighet med tillhörande åkermark och skogsmark. Till gården hör ett antal byggnader avsedda för näringen. För mig är det både en glädje och vedermöda att vara hemmansägare, att äga och förvalta den mark som mina anfäder före mig brukat. Då, när det fanns fysiska telefonkataloger, såg jag till att min titel där var just hemmansägare. Som en blinkning till föregångarna.

Som jag uppfattar det idag används benämningen hemmansägare, om den över huvud taget nämns, huvudsakligen i norra Sverige. Men flanerar man runt på kyrkogårdar, som jag brukar göra, finner man titeln hemmansegare på gamla gravvårdar vid landsortskyrkorna långt ner i södra delen av landet.

Fotot av denna gravvård är hämtad från den gravstensinventering som Tavelsjö Hembygdsförening utfört.
Tavelsjö ligger i Västerbottens län.

En passus: Den ende bloggare jag för övrigt känner till som också kallar sig hemmansägare är "Rävjägarn". Han blev med hemman i Norrbotten 2012.

Lyssna eller läs på Släktband i P1 om Torpare, hemmansägare och statare. Statare har inte funnit här i norr där ingen adel funnits, i mina nuvarande hemtrakter var statarsystemet utbrett. Det upphörde först 1945.
.
.

Bygga hus på lösan sand

Det håller på att utvecklas en speciell byggtradition här i byn. Man bygger sitt hus på lösan sand. Inte som man traditionellt gjorde då man byggde på hälleberget bortom åkermarken. Den här byns bebyggare följde förr i tiden det byggnadssätt som var förhärskande - ofta grundläggning på hälleberget, på hällar där marken inte brukades. På sådana ställen var många av de äldre husen placerade även om de idag är rivna nästan allihopa.

Nu för tiden är det nästan enbart gjuten betongplatta på mark som gäller som grundkonstruktion vid nyproduktion av småhus. Här och i riket i övrigt. Det som är specifikt för denna by är att plattan gjuts på sand som gratis hämtats från byns sandtag eller grusgrop som man säger. Man kan ju bara hoppas hänsyn tagits till sandens egenskaper som lättflyttad, kapillärsugande och att omfattningen av betongplattans armering gjorts med hänsyn till underlaget. Sättningsskador vill ingen ha.

Så här gör man här. Fyll ut med lös sand, gjut plattan. Sanden kan även användas för att "landscapa" tomten runt omkring, nivellera och avjämna.  Strömmande vatten må hålla sig undan...

Byggnadsskicket lär sprida sig då sanden finns i outsinliga mängder och är fri att hämta för alla i byn. 100 kubikmeter per skalle har samfällighetens styrelse beslutat ge bort. Hittills har jag registrerat tre grundläggningar på sand de senaste åren.

Om vi pratar grundläggning så menar jag att det finns lämpligare material att gjuta platta på mark ovanpå.  Gärna grovt kross/makadam. Botniabane-kross från järnbanebygget kom till användning här i byn då en lagård byggdes till med ett husvagnsgarage. Byns samfällighetsförening erhöll en stor mängd grovt krossgrus då banvallarna var färdigställda. En stadig grund för anläggningar. Det byttes ut till finare krossgrus och kördes ut på byns vägar samt till ordförandens gårdsplan av vindkraftsbolaget som fick cred för sin enormt stora känsla för byn. Vindkraftsbolaget Svevind, som höll på med anläggningen av 40 kraftverk här på berget, tackades därefter för insatsen med present inköpt för 3000 kronor ur bysamfällighetens kassa vilket inte framgick vid kommande årsmöten eller ekonomisk berättelse, inte heller något som revisorerna kommenterade.

***
Natursand och naturgrus är ändliga resurser som vänner av natur och miljö ser till att inte nyttja i onödan. Åtminstone söder om limes norrlandicus. Naturligtvis gäller lagar för sandtäkter men här i byn har vi egna lagar. Laglösa? Inte då! Men egna lagar. Ja. Och miljövän det är man lättast då man får betalt för att vara det.

Nå, en tanke som slagit mig för att få snurr på turismen här i byn och skapa inkomster skulle man kunna köra detta koncept: låt en baklastare köra ut ett antal skopor sand till lämplig plats, placera ut palmer i krukor och låtit besökarna drömma sig bort till Karibien. Bygdegårdsföreningen skulle kunna sköta ruljansen och pengarna strömma in då vi tar inträde till sandstranden och hyr ut solstolar. Bygger vi glastak över kan den nyttjas året om. En inverterad idé till ishotellet i Jukkasjärvi. Sandgropen kan vi väl göra något annat kul och smart av, men där kan väl någon annan kläcka idéer.

"Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort."

Matteus kap. 7 verserna 24-27 (ur Bibeln alltså)

:-)
.
.

Köpa och sälja

Du äger mark.
Det finns en spekulant på en del av den.
Den presumtive köparen har tagit kontakt med dig och undrar om du vill sälja, köparen kontaktar samtidigt Lantmäteriet som på en karta markerar den av köparen tilltänkta arean och beräknar den i antal hektar. Enligt uppgift från köparen lämnar lantmätaren även en skriftlig uppgift om hur mycket det kan vara lämpligt för köparen att betala för marken.

Köparen begär därefter skriftligt ett möte med dig. I samband med detta lämnar den presumtive köparen ett eget nertecknat papper med uppgifter om area och vad denne tänkt betala dig. Men du får inte se något papper från Lantmäteriet eller något juridiskt dokument.

Du säger ja till försäljningen utan att ha sett Lantmäteriets dokument med tomtens utbredning eller föreslaget pris.
Du begär inte information om din väg, som du vet passerar tvärs genom området, ingår i köpet, alltså om du säljer ifrån dig rättigheten till den eller om ett servitut upprättas. Du som säljare kontaktar inte Lantmäteriet själv, du vet inte vem lantmätaren som sades ha genomfört avstyckningsförslaget är, du bara säger ja till allt utan att ställa en enda fråga.

Vad är information?
Vad är tilltro?
Hur vet du att du inte blir lurad?
Hur vet du att du inte kommer att stå där med långnäsa en gång i framtiden?

Så går fastighetsförsäljning och fastighetsköp till i den "norrländska" bysamfällighet jag är medlem i, i "Grundby".
Åter igen ser jag skillnad på hur olika det fungerar i olika landsändar. Skulle en bostadsrättsförening på Gärdet i Sthlm (som sorterar under samma samfällighetslag) sälja under sådana här förhållanden? Nej!
Det är skillnad.
På stad och land. Jag tror att staten vill ha det så.
.

Tidigare händelser om fastighetsförsäljning och köp i "Grundby" går att läsa om HÄR och HÄR.
.
.