Om att mjölka en ko

Jo, jag har varit med på riktigt och provat på att handmjölka. Det var ju så jag växte upp, det var så mamma gjorde i alla år. På bilden mjölkar jag på låtsas. Kossan finns på ett friluftsmuseum och är till för att få barn att förstå hur mjölkning av kor gick till föritin.

Helt nyligen fick jag en skriftlig beskrivning på handgreppet vid mjölkning. Det är sådant som oftast är svårt att lära ut av den som kan mjölka. Mycket av hantverkskunnandet är sådant som finns i utövarens kropp, sådant som hantverkaren/utövaren har svårt att formulera i ord. Därför dör mycket av allmogens kultur ut. Det finns inte nerskrivet och utgivet i böcker. Därför dör min kultursfär ut.

Nå, hur man fick bra grepp om spenarna när man mjölkade: man sticker in tummen under pekfingret och sen tar man spenen mellan tummen och långfingret. Genom att böja och sträcka på de tre yttersta fingrarna mjölkar man sedan. Det är väl så att man får mer klämkraft på det här sättet, tummen låser spenen.
.
.

Statistik och kossor

I kommunen där jag bor permanent har vi 84 nötkreatur per 1000 invånare, alltså 0,084 nötkreatur per person, kunde jag läsa i en undersökning som gjorts och som presenterades i lokaltidningen denna oktober. Till nötkreatur räknas kor, tjurar, kvigor och kalvar. I länets nötkreaturtätaste kommun finns 573 kossor per 1000 invånare, alltså 0,573 per invånare.

Borgholms kommun på Öland har flest kor per invånare. I sju kommuner finns inte någon ko alls; det är skånska Bjurlöv nära Malmö och sex kommuner i Stockholmstrakten.

När jag läste detta blev jag intresserad av antal djur per invånare i Nordmaling.

Där fanns 2050 stycken nötkreatur 2013 om jag tolkat och räknat statistik från Jordbruksverket rätt. (Inom parentes sagt fanns det 3293 nötkreatur i kommunen år 2003.)

Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Antal invånare i N-lings kommun var 7085 personer år 2014.

Detta gör 2050/7085= 0,289 nötkreatur per invånare. Jämför detta med siffran 0,084 som jag skrev var läget i min sydligare hemkommun. Alltså har Nordmaling fler betande tamboskap per invånare, något som verkar märkligt i mina ögon. Har jag tolkat statistiken fel?  Från min gård i norr ser jag numera aldrig någon ko. Inga djur finns i de närmaste byarna runt omkring. Från min bostad i Mellansverige ser jag ofta kor.

Räknar vi om det i nötboskap per kvadratkilometer blir det lite annorlunda. Då har min nuvarande hemkommun 6,8 djur per km2 och N-ling har 1,7 stycken. Alla kommuners areor hittar man på nätet.

Tamboskap håller landskapet öppet. Inte enbart genom att beta utan också för att de behöver hö och foder under vintern, åker och vall måste skördas.

Här är de som var de sista mjölkbönderna i bygden och som jag skrivit om tidigare. Nu finns ingen. Alltså noll kor per capita just här.

Entusiaster och mjölkbönder

Joel & Ingrid

Sista paret ut

Aina & Henry

Jordbruksverket har en blogg, Jordbruket i siffror. Där kan man till exempel se i vilka län det fanns flest mjölkkor per hektar åkermark år 2014. I Västerbotten finns många kor.

Men man ska ha i åminnelse att i de delar av länet där (trä)industrin varit stark fanns många små jordbruksenheter vilka slogs ut på 70-talet om inte förr. Mannen arbetade heltid inom industrin medans kvinnan (så kallad hemmafru) skötte jordbrukets dagliga göranden och man har nöjt sig med ett litet jordbruk som komplement. I den miljön har jag växt upp, något som var väldigt trivsamt för mig som barn.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om mjölkbönder, nötboskap, öppet landskap, skörd, kor, regionala skillnader

Kammakare Hedberg

En kam-makare var en hantverkare som tillverkade kammar (till att kamma ut hår, kamma bort löss, att sätta upp hår konstfullt) skedar, knivar, nålar, knivskaft m.m. av horn.
 
Edvard Hedberg levde sitt liv 1834 till 1914. Han var göteborgare, började i kammakarlära 1854 och blev gesäll 1857. Han gesällvandrade i Sverige, Danmark och Tyskland.

Edvard Hedberg kom till Kungsör och började arbeta hos kammakarmästare Hofstedt, vars verktyg han övertog efter mästarens död. 1887 startade Hedberg den egna verksamheten. 1890 gifte han sig med Charlotta Gustava Andersson. Hedberg var en skicklig hantverkare. Varorna sålde han från en kärra som han gick omkring med i Kungsör och i grannstäderna. Han dog 80 år gammal.

Kammakeriets arbetsmoment var följande för att få fram arbetsmaterial:

1. Rengöring av horn. Det gick lättast om hornen först kokades.

2. Skrätning. Hornet sågades på längden i lämpliga bitar.

3. Uppvärmning över eld. Hornbitarna blev formbara.

4. Pressning till en platt skiva.

5. Ritsning efter mall.

6. Utsågning med svickelbågen.

7. Skavning. Ytan skavdes jämn med kniv.

8. Finbearbetning.

Verktyg och mallar i mängd finns på hembygdsmuseet. Där finns väldigt mycket intressant. Sådant som inte finns i min norrländska "hembygdsgård" som är en bygdegård utan några kulturhistoriska preferenser.

Kamtillverkningen gick till så här:

1. Tandfältet ristades.

2. Kamtänderna sågades ut.

3. Skårorna jämnades med grundjärn.

4. Tänderna spetsades med kalérfil.

5. Tänderna rundades av lite med sirjärn.

6. Putsning och polering med sandpapper, ättika och aska.

I anslutning till montern om kammakare Hedberg står det på en skylt:

"Edvard Hedberg var inte Sveriges sista kammakare men troligen den näst sista och hans verktyg är antagligen de enda bevarade jämte en verkstad som finns på Skansen. Nog har vi Kungsörare anledning att känna oss stolta!"

 Javisst. Så klart!!!

 Kam och kohorn. Foto Marie Ande. Från Kammakarverkstaden på Skansens hemsida.

Titta vad jag hittar på Wikipedia: 

En av de sista kammakarna i Finland, E.G. Löfström, i sin verkstad i Ekenäs i början av 1900-talet. 

Som jag har förkärlek för de här miljöerna! De är nu borta här i landet men kan fortfarande finnas i andra världsdelar och även i några få europeiska länder. Jag minns skomakaren i Rundvik som jag besökte för att få näbbkängorna lagade på 70-talet. Hans verkstad upplever jag lite likartad som bilden. I det som många antagligen upplever som fattigdom ser jag hantverkskunnande utan like.

.

.

Juver

Ett ko-juver kan mycket väl användas till en sil, ett såll som ni ser. De fyra spenarna fick vara kvar för enkelhetens skull.

Fyttiruttan vilken uppfinningsrikedom man hade föritin. Man tog vad man hade. Det här sållet visade en tremänning mig i somras. Det är han som tagit bilden. Tack Jonas!

För den som mot förmodan inte vet vad ett juver är, utan tror att mjölken kommer ur fyrkantiga förpackningar, kan här se juvret under kons mage framför bakbenen. Plupparna som hänger ner är spenarna, fyra till antalet. Ur dessa strilar mjölken när kom mjölkas för hand eller med mjölkmaskin. Eller när en kalv diar.

Kon är en idisslare, den har fyra magar. De är markerade utanpå denna avbildning av en ko som finns på friluftsmuseet Gammlia i Umeå. Frågan till de unga besökarna är om de kan namnet på kons fyra magar. Just det :-)
.
.

.
.

Tokitt å likt

Vem sparar en gammal slekeväska? Den sydda påse som kvinnorna hade mjöl och salt med till korna då de följde dem till skogen. Vem sparar sådan gammal gval? Jo en förutseende hembygdsförening. På allra bästa utställningsplats hängde slekeväskan. Hurra!

En entrédörr till en mangårdsbyggnad från 1700-talet som byggdes på en våning på 1800-talet. Fanns det elefanter här i landet då för tin? Ni ser ju själva vad som avbildas på den pampiga dörrens nederdel!

Jag kan inte låta bli att älska hembygdsgårdar och allt tokigt och likt som man kan finna där.

Kotagel

Nyss undrade jag här på bloggen vad man använde kosvansar, kotagel till. I en av alla landets 3000 finfina hembygdsgårdar fick jag ett svar.

På lappen står det: "Detta är en silduk som är gjord av kotagel, den silar man mjölken genom."

Är detta tvåändstickning eller...
En silduk användes för att sila den den nymjölkade mjölken ren från eventuellt boss. När jag var barn användes färdiga sildukar av flera tunna lager mjukt papper.

I samma hembygdsgård i Härjedalen såg jag likadant stickade "tossor", också de av kotagel. Det känns bra då en fråga så snabbt får ett svar. Kotagel användes förstås till annat också så jag fortsätter att besöka hembygdsgårdar för att inspirera mig samt få svar på frågor jag har och frågor jag inte vet att jag har :-)

Här har Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonsson fångat Helmer Jonsson i Djupsjö då han silar mjölken. Nere i "tratten" låg silduken. Mjölken rann genom den ner i mjölkkrukan/mjölkflaskan. Så gick det till.
.
.

Ängens blommor

Under en resa västerut i landet visade dikesrenarna upp olika vackra ängsblommor.

I hembyn tycker jag mig se att ängsklockorna (Campanula patula) har minskat i antal under 00-talet på min mark uppe på "Radden" där jag sett dem varje år sedan barnsben. Arrendatorn slår höet men sedan 2012 tas det inte till vara utan får ligga kvar. Det gödslar lägdorna (vallen) och ängens blomster minskar i antal eftersom de vill ha näringsfattigt.

* Ängens mark
Ängar är en bristvara idag. Inte konstigt, med tanke på att vi lever i en högproduktiv värld där marken ständigt ska producera och leverera. Och ängsmark får absolut inte vara bördig, snarare tvärtom bör marken inte ha gödslats på många år.

* Lieslåtter
Det brukar ta några år att etablera en riktigt fin blomsteräng, och när den väl är klar återstår att förvalta den på bästa sätt. I augusti, när blommorna har hunnit sätta frö, är det dags att slå ängen. Använd helst inte en motorgräsklippare eller trimmer med snören. Roterande redskap sliter sönder
stjälkarna, vilket kan orsaka sjukdomar. En gammal hederlig, riktigt vass lie är antagligen det bästa redskapet för att göra jobbet.

* Räfsa bort
När höet har fått ligga och fröa av sig transporteras det bort från ängen. Höet måste tas bort, annars lakas näringen ut i marken och ger en gödseleffekt som missgynnar ängsfloran.  Om du har tillgång till nötkreatur skadar det inte att låta dem komma in och beta på ängen några veckor efter slåttern. Allt dött växtmaterial ska bort från ängen.

Det ligger en hel del arbete bakom vackra ängsmarker. Sådant som skedde naturligt här fram till 1970-talets slut ungefär. Många arter har försvunnit sedan dess kan jag tro. Slåtterblomma, höskallra, kattfot, klotpyrola, ögonpyrola, darrgräs, kråkklöver får stryka på foten. Och var finns nu humleblomster och smällglim? De olika arterna av vilda ängsblommor har minskat i min hembygd. Älggräset däremot ökar snabbt i utbredning, för mig ett tecken på övergivenhet. Att betande hästar klarar inte av att hålla åkrarna slyfria vet vi och inga nötkreatur som äter hö som vinterfoder finns längre i någon enda lagård.

En liten del av min mark sköter jag med lieslåtter enligt min och pappas tradition, en försvinnande liten del - men trevligt är det. Det är dock svårt att sköta markerna som man skulle önska då man inte bor permanent och idealen är så olika bland oss som bor här. Är det verkligen gentrifiering av min landsbygd som krävs för att hålla kulturlandskapet levande? I det längsta har jag hoppats och trott att det inte är så men jag tvingas att ändra uppfattning. Det är en fråga den här bloggen återkommer till nu och då.

HÄR finns en bra broschyr om "Ängar" i pdf-format att ladda ner från Jordbruksverket. Det finns flera olika sorts ängar och det berättas om där. kanske vet ni som är lite äldre och bor i byn var raningen fanns/finns. Pappa nämnde emellanåt raningen. Det är en form av äng som förekommer mellan hög- och lågvattenlinjerna utmed sjöar och vattendrag i Norrland. I broschyren står att ordet "raning" kan härledas från norrländska dialektala benämningar för "röjning".
.
.

Kosvansar

Har ni tagel från kosvansar hemma? Kossornas svanstipp har fluffigt tagelhår som de använder för att vispa undan flugor och bitande insekter  på sommaren.

Mamma gillade inte när kossorna vispade med svansarna när hon satt på mjölkpallen av trä och handmjölkade eftersom det hände att svanstippen kom åt hennes ansikte. Därför, och för traditionen med att kosvanstagel för länge sedan användes i hushållet, klippte mamma av kornas svanstippar  efter sommaren. Här är några av svanstipparna.

Då jag ser knippena med kotagel minns jag det innerliga förhållande som fanns mellan människor och boskap en gång för inte så länge sedan. Varje ko var en individ som sågs, hade egennamn och inte nummer, sågs som en levande varelse som naturligtvis gav ekonomiskt bidrag till familjen, inge enbart som en kylig lönsamhetssiffra i en tabell. Vi är inte många som har växt upp eller växer upp i den miljön idag.

Så här ser en kosvans ut. Bara nedersta delen har hårstrån, tagel. 

Här är morfar med en kalv troligt på 1940-talet.

Jag är inte nostalgisk bara betänksam över hur samhället förändrats inom alla områden utan att det har gått att "ta på" förändringen. Det "bara blev" så och vi är själva del av förvandlingen.  Taglet från kosvansarna visar på samhällsutvecklingen de senaste decennierna, ja från 1970-talet. Utvecklingen skrämmer mig.
.
.

Jordbrukets död

För sextio år sedan var hälften av Västerbottens invånare sysselsatta med jordbruk. Nu är det en procent.

Då fanns det 25 456 jordbruk, de flesta (71%) med små ägor på 2-10 hektar. Nu finns ca
2 600 jordbruksföretag i länet med i snitt 28 ha jordbruksmark. Här i byarna närmast, i allra sydligaste delen av Västerbottens län finns ingen kreaturbesättning alls.

På dekis - en inte helt ovanlig syn här i glesbygden.

Sune Jonsson berättar i boken Timotejvägen (1962) om paret Helmer och Berta Jonssons småbruk i Baggård, Nordmaling under 1960.

 

Helmer Jonsson med familj åker efter hästen Frank, Baggård, 1960.

Foto: Sune Jonsson/Västerbottens museum.

Ända sedan den agrara revolutionen i den "bördiga halvmånen" har människan levt med jordbruk. Det påbörjades si då där 10 000 och 5 000 f. Kr just där och kom till våra breddgrader omkring 1 500 f. Kr. Just nu pågår avvecklingen av det hela. Självklart funderar jag över hur det kan vara lämpligt att hantera egen ägandes åkermark. Det kan knappast fortsätta som det gör helt oförtrutet då inget jordbruk med djur som kräver vinterhö längre finns här i byarna.
.
.

Att återskapa en äng

Förra sensommaren träffade jag mannen som skrev den här dagboken om att återskapa en äng. Med vilja och kunskap gick det hävdade landskapet att ta tillbaka. Ett imponerande arbete över lång tid. Det var inspirerande dag i Mellansverige kan jag lova.

Samtliga foton i detta inlägg kommer från Ängsdagboken.

Lien - ett av landskapsvårdarens redskap.

.
.

Lokalt slakteri

Den här nyheten gör mig glad. Nu har de första köttdjuren slaktats i ett lokalt slakteri i kommunen, Strömdahla i Örsbäck, vi kan äta lokalt producerat kött som inte transporterats långt. Brasilianskt och Nya zeeländskt kött är inget för mig, i vårt utboende har vi möjlighet att köpa kött från djur i närheten som även slaktats lokalt. Nu kan vi göra det även i hemkommunen. Hoppas det säljs på Ica och Konsum dära Vall´n.

 

Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Åbrånets Limousine i Hörnsjö, Nordmaling, är djuruppfödare med gårdsbutik och bra charkuterivaror. Jag har inte kläm på var de slaktar djuren.
*
För två år sedan besökte jag det nya slakteriet i Ramsele i Västernorrland, Rafnaslakt, och fick information om hur djuren bemöttes före och under slakt, fick se slakterilokalerna och höra om föreningen som ägde och drev det. Jag blev ganska imponerad av vad jag hörde och såg.

Eldsjälen i föreningen är en av dem som intervjuats i den fina boken KOR. En kärlekshistoria. God djurhållning både för levande och slaktade djur är på intågande igen, så otroligt glädjande. Själv minns jag farbror Oskar som slaktade våra kalvar och kvigor. Han bodde nästgårds. Jag har nog aldrig ätit så bra kött som under min barndom.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om närproducerat, kött, slakteri, Strömdahla, Rafnaslakt, Åbrånets Limousine

Småbruk med kossor finns än idag

Jag var på kobesök den första septemberdagen. Långt från morfars hus, tyvärr, men närmare min andra hembygd.

För att nå gården, ett småbruk, vandrade jag en grusväg kantad av en gärsgård. På gården pågick en hel del aktiviteter men mitt största intresse riktades mot de 6 korna av fjällras.

Förbundet Sveriges småbrukare hade öppet hus just här, ett lovvärt initiativ. Längs norrlandskustens övre delar finns inte denna förening etablerad vad jag förstår. Jämtland-Härjedalen har den nordligaste lokalavdelningen. I mitt hemlän gäller stordrift för de jordbruk som över huvud taget finns kvar. Det här förbundet stötte jag på en gång för länge sedan då jag var statligt anställd och hade ett uppdrag att dokumentera äldre byggnadsmaterial. Snacka om entusiaster med förankring i verkligheten!

Ko-rúsen, kobajor, är en fröjd att se i markerna. Och den här är färsk i motsats till den HÄR. Båda är värdfulla. Betänk vilken nytta gödseln gör och helt ekologiskt miljövänlig är den också!

Det här är en härlig syn för mej, med fäbless för mjölkkor! Den gör den mig glad. Tror ni kor finns kvar om hundra år? Mjölk lär väl kunna tillverkas syntetiskt om forskarna ligger i. Skog är idag mer värdefull än åkermark i min norrländska hembygd.

Jag är glad över att ha gjort det här besöket på småbruket där 10 hektar mark producerade vall/hö till de sex korna och ett antal får och på resten odlades säd. Hemma på mina föräldrars gård skulle 2 ha åkermark räcka till 2,5 kossor då hemmanet var i bruk.  Hur som helst mötte jag nu i Mälardalen en framtidstro som var/är underbar att få ta del av.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om jordbrukspolitik, djurhållning, mjölkkor, Förbundet Sveriges småbrukare, fjällkor, framtidstro, gärsgård, inhägnad

Hässjor

Hela 1960-talet hässjades höet här i byn. Det var linhässjor som användes, åtminstone av vår familj.

Klicka på bilden för att förstora.

Den här bilden är från 60-talet. Vårt hö ser ut att vara intaget, ladat, men där uppe vid skogsbrynet står några av grannarnas hässjor. Återväxten har börjat så våra kossor får komma ut på bete, en syns liggande i det gröna. Kossorna var tjudrade och flyttades en gång om dagen som jag minns.

E4 är inte byggd så all trafik går på Riks13 som går genom byn sedan 1942. Jag minns att semesterfirare brukade tuta och vinka åt oss då vi arbetade med slåttannan. Det såg exotiskt ut för folk längre söderifrån. Självklart vinkade jag tillbaka.

Det här är samma vy ungefär 60 år senare. I år hade vi åter hässjor i byn, endast fyra stycken men ändå...  En hässja syns på fotot, de övriga står på andra sidan om bostadshuset. Man kan också se att byggnadsbeståndet på gården har decimerats på de 60 år som gått.

Det var riktigt stämningsfullt.

Ett antal somrar har vi haft sommargetter gående i vårt sydligare boende. Det finns inga som äter buskar och löv så bra som getter. De håller landskapet öppet. Detta inspirerade våra grannar i norr att leta getter, men då det är svårt att få tag i hyrgetter blev det inköp av getter att ha året om. De kräver mat vintertid och hö är bara bäst. Så när arrendatorn förra året bestämde sig för att bara meja ner höet på lägdorna och inte ta det tillvara längre, blev en del av årets skörd hässjat och ladat av getägarna inför kommande vinter. En eloge! Även vår lilla ängslada fylldes med getternas hö som torkat på bredden, på marken. Gissa om det luktar gott!

Här har det torkade höet börjat tas in för vintern.

Hässjlinor fanns kvar på den här gården men räfsor (inte krattor ;-)) och hässj´störar var tvungna att införskaffas, då från grannbyn. Det var länge sedan detta jordbruk lades ner, närmare bestämt 1961. Tio år senare sålde mina föräldrar kossorna, en av de händelser som påverkat mig mer än jag förstod då. Att nu ha blivit hemmansägare har inneburit att gå igenom sina minnen samt de föremål som sparats. Det har varit och är en väldigt angenäm sysselsättning :-)

Apropå det - vet ni hur gott en tjärad hässjlina luktar????
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om höhässja, hässja hö, linhässja, räfsa, lie, torka gräs, landskapsbild, öppet landskap, getter, djurföda

Kossor

Som kodiggare, med fä-bless för kor, är detta en härlig syn.

Gjorde en biltur å arbetets vägnar ut i det grönskande och leende mellansvenska landskapet på onsdag. Så många utekor jag såg i hagmarker och även på vall. Lättskötta köttdjur som ovan såklart, men även mjölkkor. I norra delen av landet är det väldigt glest då det gäller kor och tamdjur.

Det är intressant att jämföra Sverige utifrån ett norrländskt perspektiv och ett  från mellansverige. Den möjligheten ges mig. Skillnaderna är faktiskt avsevärda då det gäller många saker.

Kring sekelskiftet 1800/1900 fanns omkring 250 000 kor i landet. Det var då mjölkkor. Nu finns 60 000 - 70 000 kor i landet och då är det både mjölk- och köttdjur. Norrland är förstås förlorare då det gäller möjlighet till djurhållning. Och det innebär igenväxning och skogsplantering av åkermark. Samhällsförändringen måste få ha sin gång, marknaden måste få styra. Tycker många. Allt annat anses reaktionärt och bakåtsträvande.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om jordbrukspolitik, marknaden styr, mjölkkor, köttdjur, leende landskap

Utsikt från ett fönster

En kär och vanlig utsikt. Lägdor i smala band. Där under snön finns öppna diken. Detta är ju norrländsk landsbygd. Längst bort skymtar Storrisberget. Längre fram Knösen. Riks13 till vänster i bild, gatlyktornas stolpar skymtar. Här över lägdorna gick jag på skaren i solen och njöt på väg hem från skolan. Där öppenheten sluter sig har sly växt upp på ytor som anses för krångliga att hålla rena. Höet är inget värt idag. Inga kor finns här. Bara hästar på ridskolan dära Vall´n. Det där slyet har jag ett inlägg om men än är "Landsbygd i förfall" opublicerat.

Jag tycker om den här utsikten. Ljuset och dess förändring över januaridagen. Opretentiöst. Bara två lador finns kvar på Radden av alla som en gång stod här på den öppna ytan. Jag jämför med bilder från 40-, 50-, och 60-talet. Här var mina gamla släktingar på morssidan verksamma.  Det är åtskilliga mansår nedlagda på de här lägdorna. Idag finns här en helt annan mentalitet, nu då jordbruket och den gemenskapen inte längre existerar.

 

10.42

12.52

 13.52

14.04

13.52

Om utvecklingen i världen fortsätter i samma spår som tidigare kommer den här vyn inte att finnas om några generationer, kanske räcker det med två. Här i byn kommer att finnas ännu färre invånare, den öppna marken kommer att vara igenvuxen med skog. Men vad vet jag, världsförändringen kan få en annan inriktning.

Men enbart från 1970-talet kan jag se förändringar som talar sitt tydliga språk om avfolknings- och glesbygd. Varför över huvud taget stå emot och hålla marken öppen? Höet behövs inte längre, ingen del av markarealen på Radden nyttjas numera till spannmål som korn eller havre. Varför skulle lägdorna hållas öppna enbart för ros skull, det blir ändå inte samma "landskapsvård" som då den hålls öppen för nyttans skull. Varför kämpa emot naturen?

Antal lantbruk i landet

1949              425 000 lantbruk i Sverige

1969              125 000         -”-

1989              80 000           -”-

                                            18 november 1993. Föredrag på Sthlms universitet av docent Per Thullberg.

Bönder i Tornedalen

1980              120 st

2000              20 st

                                            ”Naturbruk” i radions P1 den 12 dec 2000.

Sedan 1970-talet har antalet bönder i Sverige halverats. Det innebär att 8 bönder per dag har slutat med sitt jordbruk de senaste 30 åren.

                                            ”Naturbruk” i radions P1 den 3 april 2001.

Jag samlar på statistik över jordbruket. Här ovan syns några få siffror och deras källor. Då jag arbetade på Riksantikvarieämbetet minns jag min förundran över att varenda bonde i Sverige fanns registrerad i en databas med djupgående statistik. Det var väl bara hårfärgen som inte var registrerad :-) Med hänsyn tagen till böndernas åldrar kunde staten planera hur utvecklingen skulle gå. Nu bor fler människor i städer än på landsbygden. Trenden är tydlig över hela världen.

Så - jag passar på att njuta utsikten idag. Redan nu kan man se att där stolpar, lador eller andra hinder finns växer sly upp, det finns latent och slår rot så snart tillfälle ges. Det där ska vägverkets maskiner ta bort. Jaha. Det är ingen idé att stå emot då det jordbruksmark ger inte är värt något.

Minns hur pappa slog vägrenarna både längs Kustlandsvägen, gammvägen, och Riks13 med lie ända in på 90-talet. Nu är det vägföreningens och vägverkets sak. Floran förändras, avhugget sly står som spön ur backen. Älggräset sprider sig, en typisk ohävdsväxt. Kattfotens biotoper minskar med raketfart. Och egentligen behöver jag inte bry mej, jag bor ju någon annanstans där självkänslan är större, och med den framtidstron.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om jordbruksnedläggning, statistik, glesbygd, landsbygd, avfolkningsbygd, ljusets skönhet, vita vidder, lägdor, öppna diken, snö

Olika framtider

En dag om betesmarker, röjning, köttdjur, mjölkkor, får, huggning, kulturmiljöobjekt och landskapselement i mellansverige. Vi har getter  som håller hagmarken öppen men betestrycket är inte tillräckligt högt. Tidigare gick hästar i hagen som nu har slånbuskage vilka näktergalen trivs i på försommaren. Gullvivorna ökar i antal. En intressant dag med diskussioner bland likasinnade om flora och fauna och levande landskap.

Juli 2012

I norr kommer landskapet att växa igen så mycket fortare då inga djur finns. Inte här i byn. Förutsättningarna är så väldigt olika delar av landet. Jag har förmånen att kunna jämföra de olika villkoren på nära håll. Här är vår mark plöjd för sista gången. Nu väntar enbart gammlägden eller ännu något annat.
.
.

Rännkniv

Den tidigare bildgåtans svar skulle vara rännkniv.

Rännkniven användes till att "ränna" av grädden från mjölken ur en rund bunke, hink eller laggkärl. Den tjocka grädden flyter som bekant upp till ytan på mjölkkärlet efter ett tag.

Rännkniven är ett enkelt föremål som användes före separatorns inträde i tillvaron. En separator vet inte alla idag hur den användes gissar jag. Jag har inte sett någon i bruk men den som fanns här i huset fram tills mjölken började levereras till mejeriet i Levar 1936, finns kvar. Separatorn stod på en given plats till höger innanför köksdörren i morfars och mormors kök.

Rännkniven på bilden använde farmor Liva då hon tog hand om mjölken från sin morfar Jacobs kor i torpet dära Tenstrana. Och senare kanske i sitt eget hushåll i sågverkindustrisorten Rundvik där hon och farfar Gottfrid var ett av få hushåll som hade ett litet jordbruk. Visst minns jag den lilla lagården men korna var borta då jag växte upp.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mjölkhantering, grädde, skumma av grädden, rännkniv, separator, mejeri

Livsval

Visste du att...
... nöt och får, som är idisslande djur, släpper ut mellan 15 och 25 kilo växthusgaser per kilo kött? Gris och kyckling står för cirka 5 respektive 2 kilo växthusgaser per kilo kött. En stor fördel med idisslare som betar ute är att de hjälper till att hålla marker öppna som annars skulle växa igen (till skillnad mot gris och kyckling). Det gynnar också den biologiska mångfalden.

Som mest fanns enligt uppgift här i byn 127 kossor på knappt 40 jordbruk i ekologisk balans. Det ger i snitt 3 kor i varje lagård. Det handlar helt klart om en fattig småbrukarbygd. Det var på 1930-40-talen. Nu finns ingen kossa här. Ni fattar vad det innebär!?  Ska man förekomma slyet genom att välja att plantera granar på åkermarken? Lägdor skoggår och plantering har påbörjats sedan länge här i byn. Det här är inget som diskuteras på plats, nej diskussionerna och planeringen pågår i regeringskansli och myndighetsverk där koll finns på varenda bonde och jordbruk(sföretag) i landet. När vi gick med i EU sas att Sverige skulle komma ner på 1700-talets nivå i öppen jordbruksareal. Vet ni hur er hembygd såg ut för 300 år sedan?

Ur boken KOR, foto R. Magnusson.
Vi påverkar vår omgivning och landskapet också genom vårt val av vad vi äter.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om idisslare, öppet landskap, jordbruk, småbruk, EU, nötkött, kor

Våra kossor

Längst bak i hushållets loggbok kan jag läsa pappas prydliga handstil som antecknat de kor som funnits här på den lilla gården, det lilla jordbruket, efter övertagandet av gården 1950. Kossorna var egna individer, ja riktiga personligheter.

Gullan
född 1942, såld nov. 1955

Lycka
född 1942, såld nov. 1956

Silja
född i mars 1950. såld nov. 1957

Krona
född i nov. 1953, betäckt f. g. 30/5 1955. Kalvade första gången den 18/3 1956, såld 14/11 1961.

Rena
född 1956 18/3, dotter till Krona. Kalvade f. g. 1959, såld 8/8 1964.

Stjärna
köpt av Verner Jonsson den 16/11 1957 (Svana), såld d. 14/11 1961.

Rosa
köpt (genom slakteriet) av Otto Lidström, Tjälen, Sävar d. 14/11 1961, kalvade 5:te kalven i januari 1962.

Gullkrona
dotter t. Rena, dotterdotter t. Krona, född i sept. 1962. Betäckt f. g. 22/3 1964, kalvade första gången d. 25/12 1964, såld till slakt d. 13/9 1968. Råmare.

Snygga
dotter t. Rosa f. 2/2 1968, betäckt f.g. 3/6 1969, såld t. slakt.

Frigga
köpt d. 13/9 1968 av N Th. Jonsson, Bullmark, Sävar genom slakteriet. Född d. 14/9 1966. Kalvade f.g. d. 29/9 1968

Jag funderar över hans benämning på kalvar efter en kär ko, de kallar han döttrar till kon i skrift. Själv skulle jag kanske ha skrivit avkomma efter..., kalv efter... men han kallade dem så mycket mer personligt än så, som människobarn.

De två sista kossorna Rosa och Frigga såldes till två andra bönder i byn som hämtade dem i maj 1971 då höet var slut och vi la ner. Det var en mycket ledsam dag. Mina föräldrar fick 1200 kr  för Rosa och 2000 kr för Frigga.

Här kommer några kor och kalvar ur albumen. Jag har själv inte fotograferat en enda av våra egna!!!  De var så självklara och centrala i livet och jag trodde nog aldrig att de skulle utgå. Kossorna gav så stort intryck på mej att jag lever kvar med en längtan efter trygga, fina kor. Ingen i min närhet verkar förstå utan tror det är en lustig ploj jag kör. Förutom min man som efter många år verkar ha förstått :-)

Samtliga ovanstående foton har nog min pappa tagit.

Som 15-åring blev mitt liv ko-löst. Jordbruket lades ner och jag flyttade till Umeå för att börja gymnasiet. I den åldern tänkte jag aldrig på att dokumentera livets självklarheter. Men minnena finns kvar både som händelser, dofter och ljud. Det är klart jag inte förskönar, inte alls! Det var underbart att växa upp med jordbruk och djur. Men jag hade inget huvudansvar för gårdens djur utan var ett bekymmersfritt barn.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kossor, kor, Gullan, Lycka, Rosa, Frigga, Rena, trauma, gårdens djur