Vindkraftbolag har fått böta

Apropå vår lokala vindkraftsindustri med 40 kraftverk på Gabrielsberget så gick det att läsa detta i Västerbottens-Kuriren för ett drygt år sedan. Det vindkraftsbolag som för närvarande är verksamt i Nordmaling är Svevind AB men det framgår inte i den fullständiga texten.

Vindkraftsbolag får böta

 Nordmaling 15 november 2013
...Ett vindkraftsbolag med en park i länet måste... böta en stor summa för en rad arbetsmiljöbrister. Det... Arbetsmiljöverket om utdömande av vite. Summan de måste böta är...

Den här artikeln hittade jag inte i papperstidningen men det kan inte handla om något annat än denna händelse på Gabrielsberget då olja i lite större omfattning läckte ut i marken som måste saneras.

VK har under 00-talet uttryckligen velat skaffa sig en miljövänlig profil. Kan det vara därför som man är så njugg med att berätta lite djupare om negativa händelser i samband med det som kallas miljövänlig och grön elproduktion? Den vinge som lossnade på ett av vindkraftverken i Hörnefors var inte heller VK på hugget med att informera om annat än som en digital notis baserad på konkurrentens artikel. Folkbladet skrev en saklig artikel om olyckan.

Tillägg: Bergsplatåns myrmarker är tillrinningsområde för dricksvattentäkter nedanför berget.
.
.

Månskenspromenad

Tog en härlig promenad i månskenet med snön knarrande under skorna igår. Kustlandsvägen, gamm´vägen har en kort sträcka utan gatubelysning fortfarande. Faktiskt. Men det torde inte stå på innan även den sköna sträckan får gatlyktor och stjärnhimlen och då kommer inte månskenet att kunna upplevas. Hela byn har gatlyktor i mängd, att njuta av månsken och stjärnor låter sig inte göras annat än långt in i skogen och på den här korta vägsnutten. Jag har lättare att se stjärnhimlen i mitt sydligare boende, tro det eller ej.

Här lämnar vi de gatlyktorna med det gula skenet och träder in i skönheten.

Fasadbelysningar på byggnader ökar i bygden. På andra håll minskar de och man väljer att endast ha tänt inne i byggnaderna istället för att ge en mera livfull, levande känsla. Det gäller Fastighetsverkets kulturhistoriska byggnader, det kungliga slottet i huvudstaden. Svenska kyrkan håller fortfarande fast vid fasadbelysningar som ibland är mycket lyckade, ibland förskräckliga. Själv har jag timers igång vid längre bortavaro under mörka årstiden, några lampor lyser då upp, gärna nära fönstret men inte bländande, för att inte ge ett alltför flackt och tråkigt ljus. Det här gör jag för mina grannars skull. Åsså lyser den tidigare så obligatoriska knutlampan förstås :-)

Olika socioekonomiska grupper förhåller sig olika till belysning och särskilt utebelysning. I vissa grupper och områden  ser man mycket blinkande och/eller kulört belysning. I andra hovsammare stadfästande av sin existens. Att ljusslingorna blir många till jul hör till.

Så mörkt som på Österlen och Gotland är det inte här uppe. Där köper storstadsbor, läs stockholmare, fritidshus. Dessa har i vardagen alltid elektriskt ljus i sin närhet, stjärnhimlen är svår att uppleva. Därför räds de inte mörker utan uppskattar det. Inte heller innebär mörker "fattigdom" för dem. Här tävlar byarna om mängden gatlyktor som ett tecken på en rik bygd. Man är pragmatisk, punkt slut. Som sagt - olika socioekonomiska grupper och landsändar förhåller sig olika till elektriskt ljus.

Kyla, mörker och snö kommer att bli dyrbara bristvaror i framtiden, något som socioekonomiskt starka grupper kommer att betala mycket för att få uppleva. Allt medan vi andra "smutsar ner" miljön med ljus. Redan nu svischar storstadsborna förbi här på E4 på väg upp till fjällen och den oförstörda naturen. Här finns ingen anledning att stanna till om man är ute efter mörkerupplevelser, ja inte heller finns någon snögaranti.
.
.

Platsens ande

Att tala inför en samling människor var aldrig roligt som tonåring, ja det höll i sig längre än så för min del. Samtidigt var det viktigt att lära sig våga. Det gavs möjlighet till detta i skolan och jag minns särskilt ett tillfälle.

I svenskundervisningen i årskurs 2 eller 3 på gymnasiet skulle alla förbereda ett framförande i ett valfritt ämne. Jag valde helt fritt ämnet "Att bygga i byar". Varför i all världen? Ja, inte vet jag mer än att det måste ha intresserat mig redan då. På den tiden gick det inte att "googla" fram uppgifter, vi skulle leta i bibliotek och kanske ringa någon sakkunnig. Av svenskläraren Ingegerd Klintebäck fick jag tips om en politiker som var intresserad av ämnet. Med bävande hjärta slog jag numret i telefonkuren med många enkronor i beredskap. Bara detta var ett orosmoment, tänk om pengarna inte skulle räcka och samtalet brytas just då det var som intressantast. Vi fick ett bra samtal, mannen i andra änden var mycket förstående och hjälpsam mot en liten gymnasist.

Då vi några veckor senare hade redovisning inför klassen var jag nervös. Men samtidigt klar över min egen inställning i frågan som jag framförde med referenser till uppgifter jag funnit. Uppskattningen av min insats från läraren var stor. Vad jag sa? Vet inte, utkastet finns inte kvar. Men jag inser att vad jag ansåg om hur man skulle bygga i byar gick fram. Inte ta åkermark i anspråk, bygga i randzoner, anpassa byggnader i storlek och form,  smyga in nya hus i befintlig bebyggelse och antagligen en del andra saker. Genius loci var något jag stötte på några år senare. Vilket även innebär att anpassa byggnaden till terrängen, inte planspränga och jämna ut - idag det allra vanligaste byggsättet.

Hur man bygger i byar har sedan dess intresserat mig, planmässigt som formmässigt. Flera framsynta länsstyrelser och byggnadsnämnder har genom åren gett ut broschyrer i detta ämne men de nås av alltför få som planerar att bygga.

Läs just denna broschyren här om så önskas.

Den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schultz kom 1980 ut med boken Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture, en bok som ofta omnämndes bland oss arkitekter i samhällsplaneringssammanhang.

Då jag läser den utmärkta broschyren Anpassning till platsen som byggnadsvårdsportalen Hålla Hus gett ut, både i pappersform och digitalt på nätet, blir jag förvånad men glad då jag ser vad som skrivs på sidorna 11-12 illustrerat av en sur tomte :-) med bildtexten: "Den gamla svenska tomten bevakade och skyddade gården."

Här ett utdrag ur broschyren Anpassning till platsen:
ANPASSNING TILL OMGIVNINGEN

Inom arkitekturen brukar man tala om genius
loci som uttryck för platsens själ eller ande.
Uttrycket kommer från den romerska mytologin
och var benämningen på de andar som man
trodde bebodde och vaktade en plats. Från vår
egen mytologi känner vi igen tomten i dessa
tankegångar. Tomten är just den skyddsande som
har bebott och bevakat gårdarna i våra trakter.
För att hålla sig väl med honom gällde det att
anpassa sig till de förhållanden som han förvänta-
des tycka om, d v s vara varsam och mycket
försiktig med förändringar i livsmiljön. Det finns
mycket nedärvd visdom i detta förhållningssätt.
Även för den som inte tror på tomtar finns all
anledning att ta tillvara denna visdom.

Vykort av Harald Wiberg 1972

ATT FINNA PLATSENS SJÄL

Den plats man väljer att bo på är inte bara en
bostad. Den utgör också en livsmiljö som man
skall leva med, påverkas av och bli en del i. Det är
därför klokt att innan man väljer boplats, lära
känna platsen, dess omgivningar och dess histo-
ria. Det kan vara motiverat och ofta intressant att
leta i arkiv efter gamla ritningar, beskrivningar,
brandförsäkringshandlingar eller annat som ger
en bild av vad som hänt med huset under tidens
lopp. Det är först när man funnit och känner
samhörighet med platsens själ, som förutsättning-
arna för en riktigt bra anpassning till omgivningen
finns.
En boplats är alltid präglad av sina natur-
förutsättningar, men också av det näringsfång
som bedrivits och ibland av lokala traditioner. En
bostadsort är också alltid präglad av den tid i
vilken den växt fram. Det tar sig uttryck i landskapets
karaktär, dess växtlighet, bebyggelsestruktur och
i sättet att utforma husen, komplementbyggnaderna,
trädgårdarna och inhägnaderna, m m.

ATT UNDERORDNA SIG PLATSENS KARAKTÄR

Våra bebyggda miljöer har präglats av många
faktorer när de genom åren har växt fram. Bygg-
naderna har naturligtvis alltid uppförts för att
tjäna ett visst syfte. Funktionen är alltså en grund-
läggande faktor. Byggnadstraditionen har länge
använts för att ge placering, material och form att
fylla denna funktion. Ideal förändras med tiden,
och därmed också de medel man använt för att
uttrycka dessa ideal. Man kan tala om byggnads-
stilar eller arkitekturstilar. Genom att försöka läsa
bebyggelsen och förstå hur den växt fram ökar
kunskapen om platsen och dess historia. Med ökad
kunskap stiger vanligtvis också respekten för
platsen och de karaktärsdrag som förmedlar
denna kunskap. Man underordnar sig platsens
karaktär. Man undviker då att ta bort de delar
som ger platsen dess identitet. Eventuella till-
byggnader och komplementbyggnader utförs då
med syfte att snarare förstärka än försvaga
platsens  karaktärsdrag.

 En annan tomte, tecknad och målad av Harald Wiberg.

Det här var att leva med naturen som bundsförvant var en visshet som äldre generationer levde med och tog sig olika uttryck (som vi anser urmodiga). Numera glömmer vi ofta detta eller struntar helt enkelt i platsens ande med fult och dåligt slutresultat.

Ju fler som bevarar äldre byggnader och anpassar nya till platsen, desto mer lockande blir det att bo i en sådan miljö. Och de flesta vill väl att landsbygden ska leva, eller... Så tänker åtminstone vi bebyggelseantikvarier, restaureringsarkitekter och byggnadsvårdare. Om landsbygden och landsorten drar till sig fler boende, för kommunernas del gärna med starkt skatteunderlag, finns kanske möjlighet att bygden överlever.
.
.

Värme

Tja, ganska varmt är det. Till och med hett där ute. Vid 14-tiden idag var det 32 grader celsius ute och det ökade till över 33 grader. Men inne hölls det vid 21 trots avsaknad av kylsystem och bara vanlig självdragsventilation.

Alla termometrar på fotona nedan sitter på norrsidan av huset utan direkt solstrålning eller uppvärmd panel intill givaren.

Gamla timmerhus ska man inte förakta. Väggarna isolerar både mot kyla och värme. Samtliga ventiler är helt öppna. Med hjälp av rullgardiner och öppna eller stängda fönster kommer vi långt i komfort. Här öppnas inga dörrar eller fönster mot solvärmen och vi ser till att ordna självdrag genom huset. Nu stänger vi värmen ute, på vintern tvärt om. Att sova här under de tropiska nätterna som pågår är hur lätt som helst.

Den gamla termometern på övervåningen har stor och tydlig blå vätskestråle. Den gillar jag skarpt.
.
.

Cykeltur

 En cykeltur längs en grusväg med mittremsa. Det är högsommarväder äntligen.

Sädesfälten avlöser varandra, just här är det korn som vajar för vinden. Där borta finns ett av de nya kommunala naturreservaten. Där man kan sitta bland 200-åriga ekar där får betar på en del av ytan för att hålla uppe hagmarken.

Beskrivning av området följer här:
"Ekarna gör att naturreservatet hyser en mängd olika arter. Träden står som värd för exempelvis den lilla gulpudrade spiklaven och den betydligt större oxtungsvampen. Är du intresserad av insekter har du här möjlighet att se arter som bålgeting, brun trädmyra och spetsfläckad trollslända.

Under århundraden så har människan nyttjat området för foder till djuren, vilket gjort att ekarna fått växa upp under ljusa förhållanden. Ekarna har därmed kunnat utveckla vida trädkronor. Idag kan vi sitta i skuggan under ekarna på bänkar och njuta av tidigare generationers slit."

Korn känns hemvant eftersom korn och havre var de sädesslag som odlades hemma i byn förriti´n. Här nere är vete vanligare men de axen saknar de mjuka, långa stråna som korn begåvas med. Bönderna jobbar febrilt här med att skörda höet nu, både som ensilage och som torkat och buntat hö. Hemma i byn  i norr slås många av lägdorna sent och höet får numera ligga kvar och ruttna, EU-bidraget är så utformat.

Förutsättningarna mellan norra och södra landsändarna är olika inom de flesta områden. Jordbruk, kommunikationer, tillväxt, in- och utflyttning, arbetstillfällen, miljötänk...  Det är både intressant och nedslående att jämföra förutsättningarna på det sätt jag har möjlighet till.
.
.

81 000 tunga transporter genom byn

Det finns situationer man aldrig trodde sig behöva uppleva men som ger ny visdom och erfarenhet. En sådan erfarenhet var de domstolsförhandlingar som jag och flera med mig övervarade i miljödomstolen och miljööverdomstolen i samband med det stora exploateringsprojektet med 40 vindkraftverk här i byn. Där vi var många privatpersoner som stod på naturens och närmiljöns sida.

Förhandlingarna i miljödomstolen om vindkraft gick av stapeln i Rundviksgården. Första omgången skedde i augusti 2005 och eftersom vindkraftsföretaget Svevind AB inte skött samrådet med bybor och föreningar riktigt, avslogs ansökan. Svevind hade överlåtit "samrådet" till att utföras av några av de två byarnas markupplåtare själva och byaföreningens ordförande. Således måste vindkraftsföretaget göra fördyrande omtag med samråd och därpå ny ansökan.

Domstolsförhandlingar skedde därpå i oktober månad 2006. Med på dessa förhandlingar med miljödomstolen var:

• 5 ledamöter från miljödomstolen i Umeå
• en av de tyska ägarna (Wolfgang Kropp) till vindkraftsföretaget Svevind samt svenske projektledaren.
• flera av vindkraftsföretagets konsulter från länet (ÅF-Infraplan och Enetjärn Natur).
• företagets advokat från Stockholm.
• representanter från länsstyrelsen i Västerbottens län - avdelningschef Gustafsson och naturvårdshandläggare Laurell.
• representanter från Nordmalings kommun - miljöchef Näslund och teknisk chef Höglander.
• representanter från samebyn med vinterbetesrätt i kommunen, bland annat dess ordförande.
• folk från bygden med olika syn på projektet, bland annat medlemmar i den förening som bildats för bevarandet av miljön på Gabrielsberget.

Förhandlingen löpte på efter miljökonsekvensbeskrivningens punkter. Då det var dags för punkten tillfartsvägar tog David H (från de boende) till orda och talade om de problem som kunde uppstå på grund av transporterna under anläggingstiden.

Det skulle bli många transporter under den tvååriga byggtid då 40 vindkraftverk med gravitationsfundament skulle uppföras och 25 kilometer vägar byggas. Han presenterade inför domstolens ledamöter sin uträkning av transportbehov för att frakta upp den betong som krävdes till gravitationsfundamenten (350 kubikmeter per fundament) samt det bergkross som krävdes till vägbyggena. Det underlag han hade var företagets miljökonsekvensbeskrivning.

Därefter undrade han om alla dessa lastbilar skulle köra genom byarna? Skulle alla dessa transporter passera grundskolan? Affären? Som båda fanns vid den tidpunkten. Det skulle innebära en tung lastbil var 3:dje minut varje arbetsdag under anläggningstiden hade han räknat ut.

Enligt Davids beräkning skulle 81.000 transporter krävas. Det vore olämpligt att låta dessa passera genom byarna nedanför berget påpekade han. Företaget hade inga uträkningar att komma med i denna fråga.

Att detta med transporter inte var något domstolens ledamöter hade funderat på märktes. Domaren beslutade att en paus skulle tas och Svevind med projektörer och MKB-författare skulle få tillfälle att komma med sin egen uträkning av antalet transporter.

Åhörarna inklusive medlemmarna i Föreningen för Gabrielsbergets bevarande sträckte lite på benen. Direkt gick Östen Mlr från Ava fram till David H, ställde sig bredbent framför honom och skällde ut honom. "Du ljug" blev beskyllningen. Östens brorson Anders Mlr har arrendekontrakt med vindkraftföretaget. Stämningen under hela projektets gång har varit hotfull och obehaglig från de ledande markägare som skulle komma att tjäna pengar på projektet. Byn blev delad och hur Kosovokriget, där grannar dödade sina grannar, kunde vara så brutalt har jag nu lätt att förstå. Civilisationens fernissa är mycket tunn.

Efter pausen kom först domstolsledamöterna och satte sig på sina platser, därefter stegade hela följet med vindkraftsföretag och deras konsulter in. Jodå, det var rätt siffra att 81.000 transporter skulle krävas intygade Tryggve S, civilingenjör i industriell ekonomi.

Ridå!

Tror ni att Östen bad David om ursäkt efteråt. Glöm det!

Domslutet blev att tillfartsvägen till exploateringsområdet skulle gå från E4, alltså Stridbäcksvägen.

I dom M208-06 kan vi läsa: (...) "För transporter i samband med anläggning, drift och avveckling av vindkraftparken får endast Stridbäcksvägen användas. Enstaka transporter får dock efter medgivande av tillsynsmyndigheten ske även på andra tillfartsvägar." (...)

Alla ni bybor som inte var med: ni har Föreningen Bevara Gabrielsberget att tacka för att dessa tunga lastbilstransporter inte passerade Riks13 genom våra byar. Ingen annan satte frågan på dagordningen, självfallet inte markupplåtarna som ville ha projektet igång så snart som möjligt för att kunna börja hösta in pengar, inte kommunen, inte länsstyrelsen - ingen annan än det lilla nätverket som senare ombildades till förening, som i motvind försökte få projektet att inte förstöra mer än nödvändigt för sig själva, sina grannar och bybor.

I detaljplanens planbeskrivning från november 2003 står att läsa på sidan 5: "VÄGAR. Det vägnät som krävs för vindkraftparken är: Fem alternativa väganslutningar diskuteras. Huvudalternativet, som ger lägst nybyggnadsbehov, är anslutning via Vinsjövägen. Den planerade anläggningen medför en ökning av trafiken på vägen med ett par fordon per dygn. Inom planområdet kommer en anslutningsväg att anläggas till varje vindkraftverk med tillhörande vändplatser."

Att uppgiften om ökning med ett par fordon per dag var tagen ur luften framkom på domstolsförhandlingen i miljödomstolen. Det var samma konsult som gjorde detaljplan som miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Vinsjövägen hade vindkraftsföretaget alldeles tydligt fått tillstånd att använda redan 2003 trots att den är bygemensam, jag är en av delägarna och hade aldrig hört att frågan varit uppe till diskussion i byalaget. Självklart inte, eftersom Rolf påstår att vägen är hans. På samma sätt som han försökte med en del av Kustlandsvägen för inte så länge sedan. Kallhamrade och näriga personer vet att dupera. Familjen hade tänkt att dessa tunga transporter skulle få gå 50 meter från familjen Kennemans bostadshus.

Sjutton markägare har skrivit på kontrakt med Svevind där de förbinder sig att arbeta för att de vägar de inte har full rådighet över vid behov ska kunna nyttjas av vindkraftsföretaget. Så här står i kontraktet om tillåtlighet att använda vägar:

"I den mån fastighetsägaren inte har full rådighet över vägar på fastigheten skall fastighetsägaren verka för att arrendatorn genom överenskommelse med berörda parter erhåller rätt att använda sådan väg för arrendeställets nyttjade." (Kontraktssida 3.)

Med tanke på domen från miljödomstolen och de undertecknade kontrakten innebär att vägar tillhörande vägföreningar var i riskzonen att upplåtas i viss utsträckning ända tills anläggningen var färdigbyggd.

Vinsjövägen, Myrvägen och vidare skogsbilvägen upp mot och förbi Fäbodarna var i farozonen. Det här känner endast de som satt sig in i projektet till. De som var närvarande på förhandlingar, de som läst protokoll, inlagor och domstolsbeslut och det är inte många. Är man inte insatt och inte undersöker källkritiskt tror man på det La Famiglia påstår, nämligen att dessa vägar absolut inte är/var menade att användas av vindkraftsföretaget. Det gäller att ifrågasätta och ta reda på var informationen kommer ifrån, vända och vrida på rykten. Annars blir man lurad i ett sådant här miljardprojekt i en liten norrländsk by.

Det har varit en strid på kniven att förhindra att vägar inom byn skulle användas i någon mån kan jag berätta. Den kampen förde jag och min man eftersom föreningen Bevara Gabrielsberget inte har något att säga till om i detta fall, endast delägare i vägarna har talerätt. Ingen av hemmansägarna (som inte upplät mark till projektet) verkade förstå vad som var på gång, eller vågade gå emot La Famiglia.

Inte någon av byvägarna kom till användning vid anläggningsarbetena!
.
.

Nu må vintern komma

Nu har innanfönstren satts på plats på övervåningen. Först fönsterputsning...

... och sedan kom "mossan" på plats. Den "mossa" som jag använder är renlav och lite islandslav. Lavarna suger upp kondens så att rimfrost inte ska uppstå på rutorna i så stor utsträckning.

Då innanfönstren satts på plats ska Dixi fönsterremsor klistras över springorna runt fönstren.

Remsan blöts och klistras på plats. Med en torr trasa trycks den fast ordentligt.

Jag tycker mellanrummet med lavar är som ett litet tittskåp eller ett naturaliekabinett med lavar, kottar, barrnålar och kanske någon barkflaga. Naturprodukter alltihopa.

Sådana här fönster fanns i hela huset fram till 70-talets början. Nu finns de kvar på övervåningen vilket jag uppskattar mer än de kopplade fönstren på bottenvåningen.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om innanfönster, fönstermossa, fönsterlav, renlav, hygroskopiska material, fönsterremsor, rimfrost, kondens

Bara det nödvändigaste

Den minsta behövliga bostaden, mindre än stugan vid Walden Pond.

Formgiven av Daniel Franzén. Den skulle jag gärna använda som min egen skogsstuga.

En av mina litterära favoriter är Skogsliv vid Walden som skrevs av Henry David Thoreau och kom ut 1854. Drygt 100 år innan jag föddes och strax efter att min morfars föräldrar föddes. Den första svenska utgåvan av boken kom 1924. Thoreaus tankar upplever jag som väldigt nutida. I boken beskrivs bland annat den enkla livsstil som Thoreau tillämpade. Genom att minska behovet av materiella ting behövde han inte lägga mycket tid alls på att skaffa sig detta, vilket i sin tur gav mer tid till att fokusera på det han tyckte var viktigt.

Replik av Thoreaus stuga vid Walden

(Nedanstående är delvis plockat från wikipedia.)
Boken är en redogörelse från hans drygt tvååriga vistelse i en stuga vid tjärnen Walden Pond i Massachusetts. Under den tiden var han helt självförsörjande, och levde enbart av den mat han själv frambringade i form av fiske och odlingar. Han underströk vikten av frågor som självtillit, enkelt leverne och närhet till naturen. Thoreau visade stor vördnad inför natur och djurliv, han ifrågasatte den akademiska utbildning han skaffat sig.

Samhällskritiken syftar på den västerländska kulturens konsumtion och materialistiska förhållningssätt med åverkan på och distanseringen från naturen. De spetsfundiga intentionerna kan tyckas vara att väcka en medvetenhet om hur människor lever sina liv, ur materiella och andra aspekter. Och att en mer betänksam livsstil med mindre förbrukning och utgifter skulle kunna höja ens tillvaro till helt annan nivå. 
***
Vad har hänt på 150 år? Undrar jag.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om H D Thoreau, Skogsliv vid Walden, skogskoja, livsstil, nära naturen, naturnära, livsfilosofi

Lyx :-)

Bild härifrån

För vissa är det en slags "lyx" att ha tillgång till ett utedass. Det verkar ha med ålder att göra samt med geografisk belägenhet av dass och ägare till detta samt tidigare upplevelser. I södra och mellersta delen av landet är det mycket okej att äga och använda ett utedass. Antagligen förknippas det ännu med fattigdom i här i min del av norra Sverige där de var i bruk lite längre. Jag minns så väl min kompis K. som har avsmak för dass, hon som växte upp med ett sådant och först då hon var tonåring byggde familjen ett wc. Hon skulle bara veta hur kulturhistoriskt intressant dasset är ifall det nu inte rivits ut ur uthuset där det var/är beläget. Tillhörande byns vackraste bostadshus! Själv är jag uppvuxen med rinnande vatten i huset och installerad vattenklosett och ett tvättställ där det endast kom kallvatten ur kranen. Men utedasset fanns alltid där också! Jag har ett barndomsminne där jag kände mej som kung då jag för en gångs skull klättrade upp och satte mej på tronen :-) Lite farligt högt var det också, jag kan inte ha fyllt fyra ens den gången.

Själv äger vi några utedass och känner oss rika. Men ofta rivs de här i bygden då de upplevs som skitiga, smutsiga, äckliga, snuskiga. Jag ser det som en lyx samt ett inslag i miljötänket. Har man dass-Isak kan man separera urin och fekalier. Ni vet väl hur näringsrikt guldvatten till blomrabatterna är? Och med frigolitsits blir det något varmt om baken. Jag är privilegierad som har flera dass... och det tycker tydligen Martin Timell också att han är.

Så här informativt kan en byaförening informera medlemmar och andra. Om bland annat en dassrenovering. Jag ler glatt då jag läser. Jomenvisst, denna förening finns i södra Sverige, i Blekinge visar det sig.

Så här ser samfällighetsföreningens utedass ut vid ett av min bys utflyktsmål, en stuga på ett berg med utsikt som jag besökte i somras under blåbärsplockningen :-(

Har ni läst Det svenska dasset- inte bara en skitsak! En intressant historisk studie från 1994 av Kalle Bäck.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om utedass, torrdass, prevet, lyx, olika synsätt, dass-Isak, urinseparering, frigolitsits, guldvatten, miljövänligt

Hemjord

Varmkompost är ett bra sätt att "tillverka" egen näringsrik jord. Av hushållsavfall. Under en stor del av året är processen igång eftersom komposten är isolerad.

Vi har en Biokub som tar hand om slaskhinkens innehåll. Föritin slängdes hushållsavfallet på gödselstacken inne i huven där varmkomposten nu står. För 1.500 kronor får man en behållare som kan nyttjas många år utan att råttor och andra snaskiga djur kan komma åt innehållet. Härlig näringsrik jord utan avfallslukt blir resultatet. Super!

Maskar kan komma in genom botten som består av ett finmaskigt nät. Vi har kompletterat med egna kompostmaskar, ni vet de där små smala, röda maskar som gör jord av sopor. Mindre och rödare än daggmaskar.

Jag lovordar dessa nedre bönder, likaväl som daggmaskarna, med hjälp av Harry Martinson i dikten Daggmasken: 

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om daggmask, kompostmask, jordbrukare, miljövänligt, hushållsavfall, näringsrik jord

Vackert slitage, skön patina

Att skrapa och måla om det gamla bordet vore att förstöra det.

Jag tycker om gamla föremål, secondhand-prylar eller varför inte antikviteter. Har tingen ett vackert slitage blir de bara mer genuina. Och har någon av mina anfäder ägt och tagit i dem blir det ju bara 100 % extra bonus.

Det här med gamla prylar och vackert slitage på föremål eller livs levande människor, om återvinningsbranschen och därmed miljötänk pratade Li Pamp om i Sommar i P1. Jag hörde bara andra delen efter att ha äntrat bilen efter ett besök i Vibyggerå gamla kyrka och blev rätt glad till sinnes. Därför lyssnade jag på första halvan via internet. Lyssna själv till en kvinna med berättelser från återvinningsbranschen. (Programmet ligger kvar på Sveriges radios hemsida till den 18 september 2013.)



Likaså gäller detta med vackert slitage och patina för gamla hus. Jag kan bli lyrisk över en vackert sliten tröskel. Att byta ut den vore ett helgerån från min synvinkel. Och att använda vackra gamla hus är ett miljötänk i sig, tänk bara vilken kolsänka ett timmerhus är. Det binder koldioxid i generationer. Det är ett av de senaste argumenten jag hört för att bevara och bebo trähus. Kvalitet är t ex gott hantverk, material som åldras snyggt och med värdighet. Därmed faller många moderna material bort - tänk på flagande plastfärg som fått underliggande trä att ruttna eller tänk på alla bortkastade gamla fönster med trävirke som skulle ha hållit i hundra år till vilka ersatts av fönster av frodvuxet virke som klätts med aluminium. Så onödigt!

Kvalitetsbegreppet är relativt, precis som skönhet, men kan läras upp genom träning, engagemang och intresse. Som sägs i programmet.

Även modernare material som masonite och målarfärg från 50-talet har ett värde

och att måla om den här skjutdörren vill jag inte.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om patina, vackert slitage, åldrandets skönhet, gamla prylar, antikviteter, minnen, Li Pamp

Gediget byggt

I vår ångermanländska närhet finns ett gediget bygge som kan besökas. Här är en vacker beskrivning av gården gjord av en mellansvensk besökare som sade sig häpna. LÄS och GLÄDS och åk dit om du inte varit där!!! Jag blir riktigt stolt över att vara ångermanländska när någon beskriver hus i mitt landskap så kärleksfullt :-)


Ett annan fin gård som ligger litegrann längre från oss är skogshemmanet Gudmundtjärn med sina 22 byggnader omgärdade av ängs- och hagmarker. Gården ligger inte så långt från platsen där min farmorsmor Anna, född här i byn, bosatte sig med sin familj och även slutade sina dagar. På sommaren levandegörs gårdens brukande och där används även gårdens gamla utedass i ladugården av besökarna för att skapa ett riktigt autentisk tillvaro.

Gudmundtjärns gård. Foto: Christer Sunesson.

Tänk så miljövänligt att urin och fekalier får komma naturen till godo som gödsel istället för att spola bort det med rent vatten som därefter ska renas i ett reningsverk. Om det nu inte släpps direkt ut i en bäck. Utedass är lyx inser jag allt oftare  :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerhus, gediget bygge, Myckelgensjö, Gudmundstjärn, kulturhistoria, skönhet, funktionalitet

Avstjälpningsplats

Den här skylten finns vid en gammal dansbana i ett fritidshusområde i mellansverige.

Jag tycker mig se en tydlig skillnad mellan norr och söder här i landet. Jag har inte sett en sådan här privat skylt i min nordliga hemkommun. Vilken styrelse skulle sätta upp en liknande? Kanske har jag tittat efter dåligt???

Ibland tänker jag att "Norrland" kan ses som en enda stor avstjälpningsplats. Arealerna är stora, långt mellan människorna och de bebodda platserna. Och att norrlänningarna inte har något emot det, åtminstone inte bortom en radie av någon mil utanför en stad. Man bryr sig helt enkelt inte? Eller saknar skönhetssinne? Stadsborna i de norrländska städerna är till en del inflyttade sörlänningar och de är därför lite mer noga med hur närhetens landskap ser ut. Är teorin riktig? Undersökning av kultur- och mentalitetsskillnad mellan norra, södra och mellersta delen av landet pågår. Att den finns är självklart solklart. Skriverierna här blir en del av detta undersökande :-)

Jag ogillar ordet Norrland och norrlänningar - för det är ett sådant stort geografiskt område som trots allt innehåller skilda kulturer. Men jag använder det när jag inte är överens med den landsända som fött mig :-)
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om avfallsplats, skräp, miljöförstöring, sopor, fulhet, att ta ansvar, vacker natur

Bakom fasaden...

Den timmerlada som en gång i tiden var Gottfrid Hörnstens, brann ner för ett år sedan, den 19 oktober 2010. Frid vare med den!

Bondpappan eldade den årliga miljöbrasan där ensilageplast brukar ingå och lite annat smått och gott - detta lite väl nära den gamla timmerladan som tog eld och gick upp i rök. Förklaringen som gavs till brandkåren och pressen varför ladan tog eld, var en helt annan än oaktsamhet enligt mina välinformerade källor. Ännu en lada är borta, ett kulturarv har gått upp i rök och skogen kommer allt närmare...

Gottfrid Hörnstens förkolnade timmerlada idag.

Men kvar finns så mycket annat. Där uppe i skogsbrynet bakom några granar, på en igenväxande lägda, trängs skrot och skräp. Kulturarv? På nutida bönders vis, eller? Nä, nu var jag väl för elak ändå. Men det underliga i kråksången är att bonden arbetar som anställd på kommunens utmärkta återvinningscentral i Levar men väljer att trava och elda sitt skräp här i byn. Billigare så?

En skylande trädridå. Närmaste hus står bara ett tiotal meter bortanför ridån.

Kulturarv i skogen?

Omoderna jordbruksredskap och maskiner i väntan på att lösas upp och förmultnas till atomer.

"Shabby chict"  vagnshjul. Skulle värderas högre av rätt inredningsintresserad person.

Märkligt är även att familjen talar så varmt för miljön i många sammanhang, så även i fallet med den bergtäkt sonen tänker påbörja vid min och de andra hemmansägarnas sjö, byns enda. Då är miljöhänsyn viktigaste argumentet.

I en c-märkt politikerfamilj vill man ju verkligen värna miljön förstås! Eller...??? Det är handlingar och inte ord som visar vad man har i sinnet. Det vet om inte annat alla föräldrar och alla som har fått förmågan att analysera. Läs HÄR forskning om lantbruk och syn på naturen.

Jag vänder om och går bort mot det som förr var byns linsänke, nu en ganska stor slybemängd plats in the middle of nowhere bara ca 50 meter från skrothögarna, in mot skogen. Där rötade min mormor det lin hon odlat, och som sedan vävdes till handdukar och bolstervar. På vägen bort tittar jag åt höger och ser detta -ännu en helrutten lada av regelkonstruktion. Som ett försök till en sista hög svansföring står en vacker gammal vagn där ägarna en gång tronade under sin körning med häst genom byn. Detta längs gamla Kustlandvägen som ringlar fram hundra meter bort allt sedan 1600-talet, ett kulturarv som väl få i byn förstår att värna.

Sådant är läget i min hemby. Nå, frid vare med eder alla gamla trotjänande föremål och platser och alla ni försvinnande minnen. Att hedra det förgångna är långt ifrån självklart. Men minns - vi går alla döden till mötes.

MEMENTO MORI!

"Minns att du är dödlig." Bilden visar ett vanligt vanitasmotiv.

Edit: Jag har fått berättat för mej att området städades delvis upp inför en orienteringstävling som gick av stapeln våren 2015. Jag kan dock inte bekräfta detta själv eftersom jag drar mig för att återvända dit.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerlada, vådeld, bränna upp, skrot, skräp, återvinningscentral, vagnshjul, kulturarv, jordbruksredskap, lada, hästkärra, vanitas, memento mori, hedrande behandling

Vit plast

För ett litet tag sedan skrev jag om att hålla naturen ren. Temat fortsätter nu med frågan: Varför låter vissa bönder plasten till ensilage-rullarna förfara på detta sätt som på fotot? Man har ju maskinkapacitet att ta upp plastsoporna? Är det kostsamt att köra dem till tippen? Är det deponeringsavgift? Jag refererar det jag hört någon annan säga - de flesta bönder är långt ifrån landskapsvårdare...

 Bilden är tagen vid Olofsfors bruks lagård. Plasten, för det är inte snö,  fortsätter till vänster bakom hörn.
.

Detta syns inte från Bruket eller från Riks13, Riksväg 13, som passerar här förbi. Lövträd skyler. Olofsfors Bruk är Nordmalings kommuns största turistmål.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ensilageplast, bönder, jordbruk, lantbruk, hö, skörd, vit plast, plastrullar, deponering, sopor

Sopor

HÅLL NATUREN REN

För ett tag sedan lade jag ut en enkät här i marginalen med frågan:
"Tycker du att det är ok att dumpa trädgårdsavfall i skogen på annans mark även om det finns en gratis återvinningsstation i kommunen?"

Det var 27 personer som gav sig tid att klicka på något av de svarsalternativ som gavs och fördelningen blev som följer:

15 %
* Ja, det spelar ingen roll då dumpade grenar, löv och växtrester multnar om ett antal år.

2 %
* Nej, det är inte trevligt att ta skogspromenader, plocka bär och svamp om man hittar sådana dumpningsplatser.

2 %
* Ja, vi har enorma arealer med skog i Norrland. Det är så liten procent av ytan som upptas av trädgårdsavfall.

22 %
* Nej, använd kompost på egen tomt eller bränn avfallet i ett hörn av den egna tomten.

7 %
* Ja, om det är närmare till skogen än till kommunens avgiftsfria miljöstation. Man sparar in bensin och därmed minskas koldioxidutsläppet om man dumpar i skogen.

41 %
* Nej, allemansrätten innebär inte att skogen är en fri att använda som trädgårdsavfallsplats.

Av detta kan man inte dra någon slutsats. Men jag anar att bland de 41 % som tycker/vet att allemansrätten inte ger rättighet att använda skogen som avfallsplats för trädgårdsavfall, bor de flesta i mellersta eller södra delen av landet. Kanske är de stadsbor. Ju mera tättbebott, ju mindre grönyta per capita, desto mer torde man uppskatta skogens rekreationsvärde. Och det är inte enbart trädgårdsavfall som dumpas.

Just nu pågår ett stort forskningsprojekt som heter Future Forests som beaktar virkesproduktion, naturvård och rekreation tillsammans. Ska bli intressant att se om det blir en papperstiger eller får genomslag i skogsbruket.

Detta är foton från skogen i min by. Inte trädgårdsavfall. Inte byggnadsvård. Inte recycling.

Nu i maj tog jag en tur till en plats jag inte tittat närmare på, Bruksvallen i Olofsfors. Entréportalen säckade ihop för ett par år sedan, jag ville dokumentera den innan den ruttnar bort, kulturhistoriskt intresserad som jag är. Så det gjorde jag. På väg därifrån körde jag förbi ladugården som hör till Olofsfors herrgård. Det var ingen rolig syn - mängder av vit enslilageplast utspridd över en väldigt STOR yta på sidan om lagården. Det hela syns inte från Riks 13 och det kan vi väl åtminstone vara tacksamma för. Jag är mycket glad att herrgårdens jordbruk är levande men någon måtta kan det ju få vara på nerskräpningen. Som tur är för er hittar jag inte fotona jag tog av det hele.

HÅLL NATUREN REN

.

.

Håll naturen ren

En kampanj som fastnat djupt i mej är Håll Naturen Ren. Den lanserades på initiativ av Svenska Naturskyddsföreningen 1962 och då användes logotypen för första gången. Numera är det en stiftelse som heter "Håll Sverige rent".

Att jag fastnat för budskapet i kampanjen beror på att jag var i lämplig ålder för att påverkas och att logotypen var så vacker - så tydlig, klar och distinkt. Snygga färger och det som tilltalar mej är den stiliserade bilden av skogen som speglar sig i sjön. Så svenskt. Genial tycker jag fortfarande. Sen höll, och håller, jag med om det som kampanjen ville peka på: att vi ska vårda vår natur väl.

År 1940 kunde samma budskap se ut så här:

Hör nu, jag ger dig värme i din ugn, kraft i din motor, sprit i din kropp, papper och silke och tvål - är detta vad du ger mej!?

Ur Lutfisken 1940.

De jag pratar med om att hålla naturen ren har lite olika meningar om vad det innebär. Och vad allemansrätten tillåter. Jag tycker mej se skillnader beroende på om man bor norr eller söder om Dalälven, dvs hur många kvadratmeter skog man har per person.

Jag lägger ut en enkät i högerspalten. Det ska bli spännande att se hur och om ni över huvud taget svarar.

Frågan lyder så här:

Tycker du att det är ok att dumpa trädgårdsavfall i skogen på annans mark även om det finns en gratis återvinningsstation i kommunen?

Och svarsalternativen är:

* Ja, det spelar ingen roll då dumpade grenar, löv och växtrester multnar om ett antal år.

* Nej, det är inte trevligt att ta skogspromenader, plocka bär och svamp om man hittar sådana dumpningsplatser.

* Ja, vi har enorma arealer med skog i Norrland. Det är så liten procent av ytan som upptas av trädgårdsavfall.

* Nej, använd kompost på egen tomt eller bränn avfallet i ett hörn av den egna tomten.

* Ja, om det är närmare till skogen än till kommunens avgiftsfria miljöstation. Man sparar in bensin och därmed minskas koldioxidutsläppet om man dumpar i skogen.

* Nej, allemansrätten innebär inte att skogen är en fri att använda som trädgårdsavfallsplats.

(Var lugn, din integritet hotas inte då privat åsiktsregistrering inte kan göras på bloggen.)

Kanske har även andra bloggare åsikter om Håll naturen ren, allemansrätten, sopor, skräp, återvinningscentral, miljöstation, skogen