10-gruppen

Jag tycker mycket om 10-gruppens mönster och det är jag inte ensam om :-)

Minns deras första butik på Gamla Brogatan i Sthlm alldeles intill IMPO med secondhandkläder på 70-talet. Båda butikerna frekventerades. Sedan gick 10-gruppens butiksflytt till Götgatsbacken 25 som jag passerade till och från jobbet.

En sparad längd av tapetbård "Akilles" av Inez Svensson för Duro. Så mycket 80-tal.

Tapetserade vardagsrummet i min lägenhet med Inez Svenssons mycket synliga tapetbård "Akilles" tryckt av Duro på 80-talet. Jag tolkar mönstret som ett stiliserat och något förvrängt klassiskt tandsnitt. Det blev härligt häftigt!  Så postmodernistiskt. 

Jag har sytt klänningar i tyger från 10-gruppen, har köpt underbara runda axelremsväskor av deras design samt vaxdukar, randiga necessärer... Färgstarkt och/eller stormönstrat.

 

Ikeakollektion "Avsiktlig" kom 2017.
Mönsterdesigner Iina Vuorivirta formgav mönstret ovan i
10-gruppens anda. I kollektionen fanns även fyra av 10-gruppens originalmönster.

Ikea köpte in 10-gruppens mönsterskatt 2015 då gruppen stängde ner. När så ikea kom med kollektionen Avsiktlig år 2017  köpte jag självfallet metervaror som "Jamaica" blå formgivet av Birgitta Hahn, 1978 samt textil med mönstret ovan i 10-gruppens anda. Bland annat.

"– Jag har velat skapa en ”klassisk” 10-gruppskollektion, där man både kan hitta mönster man känner igen och få nya favoriter berättar Tom Hedqvist, kreativ ledare för AVSIKTLIG och en av grundarna till 10-gruppen.

I AVSIKTLIG kollektion ingår fyra klassiska 10-gruppen mönster samt nya mönster av fem av 10-gruppens originalmedlemmar. Tom Hedqvist har även bjudit in de tre unga IKEA formgivarna Iina Vuorivirta, Ida Pettersson och Hanna Dalrot samt två externa formgivare Kristina Abelli Elander och Anders Wenngren. Resultatet är en lekfull kollektion som avspeglar designkollektivets långa och brokiga historia – men som också är väldigt samtida." Ur pressmeddelandet.

Glada grisarnas textilformgivare

Hur roligt är inte detta - jag har fått ett namn på den textilformgivare som ritade mönstret på läskudden jag sydde för väldigt länge sedan.

De glada grisarna ritade Anna-Lena Emdén för Almedahls på 60-talet. Så underbart! Det har följt mig sedan dess och kommer till användning när jag läser liggande.

Om läskudden

Det är på tiden att många av de kvinnliga formgivare som ritat mönster till textilindustrin för 60-70 år sedan har börjat uppmärksammas. Deras namn står sällan tryckta på textiliernas stadkant, utan de fick arbeta anonymt för företagen. Nu har mönsterskaparna börjat få namn - bättre sent än aldrig kan tyckas.

Återbrukat

 

Virkade "snöstjärnor", som jag stärkt i efterhand med potatismjöl och vatten, rör sig sakta i fönstret.

Kom så går vi ut
och ser på snön
tills vi står på näsan

Bashō  1644-1694.

Japansk haikudiktning tolkad av Jan Vintilescu, 1959

De där virkade rundlarna är typiska secondhandköp på 00-talet. För närvarande kan det kännas trist att allt finns och inget behöver köpas eller kompletteras från återbruksmarknaden. Samtidigt kan jag vara nöjd med att ha varit alert och handlat innan det blev så populärt som det nu är då återbruksgallerior dyker upp här och var. Priserna var oerhört tacknämliga och det gick lätt att göra fynd då jag handlade som mest intensivt.

Att ligga i framkant...

  

Det går så bra att använda det senaste inom teknologin för att torka tvätt. Vi är några som ligger i framkant när det gäller. Varför slösa elektricitet på en så basal sak som att torka tvätt? (Vid minusgrader går det bra att frystorka tvätt i ett ouppvärmt uthus, inget konstigt med det.)

Hommage

 

På senhösten brukar jag förbereda något lite inför jul/nyårsvistelsen. Enris i en tillbringare och den fyraarmade ljusstaken med nya kronljus placerade på på spiselkransen, björkved i vedkorgen av masonite och en ny brasa förberedd att tändas i öppna spisen. Brasorna under regniga höstkvällar har brunnit ut och härden askad.

Så här såg det ut då.

Efter att ha granskat ett svart-vitt foto från andra halvan av 60-talet såg jag att sadeljordsfåtöljen var klädd med randig markisväv. Se där. Från svärföräldrarna kommer tyget som nu täcker min stol.

Textil förvaring

Så här har trasmattorna som inte används för tillfället förvarats så länge jag kan minnas. Ljust men utan direkt solljus i ett kallt utrymme på en ställning dit möss inte når. Jag har anammat lösningen i mitt permanentboende och det fungerar mycket bra.

Äfsing

För mej innebär äfsing två företeelser. 

1. Dels är det varpändarna från en nerklippt mattväv, trådspillet. Det är korta, starka och hållfasta bomullstrådar som man har nyttiga användningsområden. Binda upp stekar, binda kryddbuketter att torka, fästa talgbollar i trädgrenar för vinterfåglarnas välmående, fästa ihop saker med varandra, göra en ögla för upphängning av den vanliga almanackan... you name it.
Den äfsing som finns kvar här efter mammas sista mattväv är korta varptrådar, till synes i ett enda trassel. Men eftersom de är korta går varje tråd lätt att dra ut för att använda.

Jag ser fram emot att själv klippa ner en mattväv och på så vis få mer äfsing. Jag har mängder av matt-trasor och två vävstolar.

2. Den andra betydelsen av äfsing är det värsta ogräset - kvickrot. Ett rotogräs som är svårt att bli av med. Rötterna är låånga och går djupt under marken. De är ledade och varje rotbit som blir kvar i marken ger nya plantor. Att köra med jordfräs gör alltså situationen än värre. Jag minns äfsing från potatislandet pärlanne´ men det var mest i utkanterna de tog sig in. Vanligast var dyngstavarn´ (svinmålla) som var lätt att rycka upp och bli av med.

Att äfsingen är svårutrotad förstår man av den här berättelsen.

Trasmattern

Här kommer en dikt på mål av ångermanlänningen NilsErik "Nicke" Sjödin ur boken Åslappe utgiven 1983. Diktboken funnen second-hand på PMU i Gullänget 2021. Köpte den såklart utan tvekan.

Målet kan vara vanskligt att förstå för många - i slutet av boken/dikten finns en förklarande ordlista. Bygdemål är verkligen ett försvinnande immateriellt kulturarv! Vem kan idag tala som man gjorde i hembyn för femti år sen? Jag är glad över de inspelningar jag gjorde och som finns bevarade - nu digitaliserade.

TRASMATTERN

Hele live
- häll åtminstone
hårta tå e -
å styvt de
ligg på gôlve.

Å på de
far man
å jodde
å gå.

Stryk
skull man ha.

Jodde å gå
på sjålve live.

De som va.

Skelkesskjorta
som han hädd på säg
då åldri na
va å gära.

Osleten
syns den ranna.

Mang e
förkläa.
Ingrint
å blekt borti.

Na gråbussarona
som koa sitt kvär ti
sä man häktes
på matta.

Duken
som låg ommapå
förstradion.
Genom spets´n
hörle man
att värla brann.

Men vacker va´n.

Huvekläa
bögle tå blotrycke.

Förstpyjamas´n
som han hadd ti slåttanna.
Faan vet
om int de va sist´n å.

Sofflocktyge
vä flottfläcken på.

Svettfläcken
men´jäg.

Sadusinern
- ny värenda jul -
gå bra å känn igen
häri matta.

Ållting
finns där.

Gammelvärla
å pyltepåkläa
å hårdasplaga.

Skreftesrocken
´n lit´n bit,
fodre
borti storväst´n,
överdel´n
tå fårskinnsfäll´n
å langkalsongern´,
brun,
blå
å hålvit.

Å tänk säg
att dä ä tôcke
man far å jodde
å gå på.

Stryk
skull man ha.

Men bruslöja
ligg härpå lofte´
ti blåkoffort´n.

Råttgnegen
lite grann
men ålldeles tydli´.

 

HÄR finns att läsa om trasmattans historia

Förklaringar av några dialektala ord i dikten:
hårta - hälften
styft - drygt
gôlve - golvet
jodde - traska
skelkesskjorta - tunn skjrta
åldri na - inte ett dugg
osleten - psliten
ingrint - "ingråtna"
koa - kåda
kvär - kvar
häktes - snubbla
bögle - bucklig
sadusin - kort gardin [cafégardin är väl närmaste benämning idag]
pyltepåkläa - kläder som man tar på sig varvtals mot kyla
hårdas - helgdags-
skreftesrocken - den man hade när man gick till skrift, oftast vid konfirmation
hålvvit - halvvit, grå
råttgnegen - råttgnagd

För linneskåpet

 

I linneskåpet finns en doftpåse med lavendel (det skulle lika gärna kunna vara skvattram). Den är liten och behändig och i somras bytte jag till färskt innehåll. Vem som broderat det enkla korsstygnsbroderiet kan jag bara gissa mig till. Det enda jag kan säga att inte är det jag - men glad är jag att någon har valt att lägga ner tid på den lilla grejen.

Boro - när lappa och laga blir konst

Jag är sent på bollen men...

Inom den japanska kulturen har man varit experter på att tillvarata och laga föremål. De olika teknikerna har till och med benämningar, vilket tyder på att de varit utbredda och vanligt förekommande. De japanska teknikerna för lagning av textil och keramik har blivit varumärken, men sparsamhet som dygd har inte bara förekommit i Japan, långt ifrån.

Lagning av textil:

• sashiko
• boro
  

Lagning av keramik och porslin:

• kintsugi
  

Vi vet att vissa antikviteter som lagats har ett högre värde än de hela föremålen.

På Östasiatiska museet pågår en utställning om Boro. Jag hoppas verkligen kunna se den innan den avslutas. Här finns en blogg som beskriver utställningen, en utställning där även svenska textillagningar finns med för att förankra "nödens konst"  i vårt eget land.

 

Och här är en överrock för barn från Ainu-folket i Sachalin, Ryssland, ur Etnografiska museets samlingar. Bild härifrån.

Att sinka är att hopfoga, ordet används kanske vanligast inom finsnickeri där t ex trälådors hörn sinkas samman som laxstjärtar. Men även trasiga glasföremål sinkades. Lagning av glas sker väl numera med modernt lim men på 1800-talet fanns inte den möjligheten. Benlim och fisklim dög inte, var inte hållbart nog till glas. Därför tog man klammer av metall, sinkor.

En av de inkomstkällor som min farmorsmorfar Jacob (1837-1927) hade var att laga glasföremål. Hur förvånad blev jag inte då jag i ortens hembygdsmuseum fann följande pressglasskål på fot med en text på en lös lapp.

På lappen stod: "GLASSKÅL. Har tillhört Erika och August Eriksson i Rönnholm. Lagningen utförd ungefär 1895 av torparen Jakop Pers´n på Tenstrand. Priset för dylik lagning var 2 öre per "zink".
Skålen skänkt av Amy och Teodor Eriksson Rönnholm."

 

Och här är de verktyg "Sinkar-Jacke" använde för glaslagning: en handsydd läderpåse innehållande "sinkor" för sammanfogning av glas- och porslinsskärvor samt hammare, tänger och "borrar", sylar för sinkning. Borrarna, måste vara extra hårda. De smiddes och härdades av smeden Ramstedt i Husum.

Fullkomligt utan ekonomiskt värde men väldigt trevligt att det finns kvar. Det visar på hur delar av ett liv kunde te sig förr, det visar på hur de som sparat föremålen såg på dem dvs.värda att bevara för eftervärlden. (Precis som de sparade  gamla japanska lagade kläderna på Östasiatiska museet.)

Smulupptagare

Här ser ni ersättaren för tidigare decenniers smulborste/bordsborste med tillhörande skyffel - en smulupptagare i röd och vit hårdplast á la 70-tal.

Smulupptagaren fungerar mycket bra och används när en stor duk täcker hela bordsytan och duken ska fortsätta att ligga kvar efter middagen. Det enda man måste tänka på är att alltid rulla borsten åt samma håll, annars åker smulorna ut - säger en som är vis av erfarenhet :-)

Made in Sweden är den dessutom. Den öppnas och töms genom att den vita och röda delen separeras från varandra.

Hör syns en föregångare. Foto härifrån

Städrock

Min mamma var en folkhemskvinna. Hon städade undan mycket som blev till övers, sparade förhållandevis lite. Men någon utpräglad "slit och släng"-människa var hon ändå inte, det uttryck som inredningsarkitekten Lena Larsson skapade till H55, Helsingborgsutställningen 1955.

 

Det såg jag när jag hittade en gammal städrock som kom till användning på 60-talet, ja kanske in på 70-talet.

Städrocken finns alltså kvar och när jag granskar den ser jag att ett hål är lappat och lagat samt att en ny hank/stropp har sytts i. Detta med lappa och laga är i fokus nu igen bland många, så underbart. Många lagningar är rent konstnärliga och japanska tekniker som sashiko och boro nämns ofta i sammanhanget lappa och laga.

Att städrocken heter Charmeuse och är tillverkad av 100 % nylon ser jag också. Nylon - en oljebaserad produkt, ett material som var lätt att skölja upp och torka.

Det är ingen konstfull lagning men visar på en sparsamhet som håller på att komma igen efter årtal av slöseri och lagningen visar även på att plagget var omtyckt. Idag kan begagnade hela och rena kläder lämnas in till klädinsamling hos någon hjälporganisation. Trasiga och rena kläder och tyger kan lämnas in till framsynta kommuners textilinsamlingar och bli textil igen. Men på ingen av dessa platser hamnar denna blå nylonrock.

Här bärs nylonrocken av min mamma. Året är 1968 och funkisentrén finns kvar med betongbro, handledare av rödmålade järnrör och en ytterdörr med fönster som på utsidan är klädd med karosseripanel. I farstun precis innanför dörren står en kokshämtare och en tom vedkorg av masonite. Jorå. Och stegen mot takfoten är gjord av trä. Jorå.

Möbeltyget

  

Det här möbeltyget har hängt med sedan 1950. I hela 70 år. Men här hjälper inte snötvätt som jag skrev om i förra inlägget. 

 Stolarnas klädsel har jag lossat och försiktigt tvättat i tvållösning och sen nubbat tillbaka. Soffans tyg kan jag ju inte ta loss och tvätta så istället lägger jag över ett skyddstyg. Men hur som helst har möbeltyget hållit otroligt bra under de 70 åren. Stolarna har varit i användning hela tiden, soffan från Lammhults AB har varit utrangerad en period men förvarats väl enligt mitt önskemål så att den almfanerade ytan inte har förstörts och tyget inte bli gnagt av möss. Möblemanget har intagit högsätet igen i finrummet.

Doften av snö - snötvätt

 

Det här är en matta som bör snötvättas framöver eftersom den inte får tvättas i vatten. Den är stor och ganska otymplig. Men än så länge behöver den inte tvättas eftersom den är ny. 

Ett gammalt husmorsknep för mattor är snötvätt och det brukar jag använda mig av. Kall, ny snö gör skillnad och kan rekommenderas - ytlig smuts och damm försvinner i snön och mattorna får en fräsch doft av vinter och snö som är underbar. Men minns att snön ska vara ren och KALL.

Detta är ett fenomenalt sätt att fräscha upp trasmattor lika väl som "äkta" handknutna mattor. Tipset återfinns ganska frekvent, första gången jag läste det på nätet var 2009. Men husmorstipset är så mycket äldre än så! Det går lika bra att tvätta fårskinn, yllerockar mm på det här sättet.

Broderi-kit

 

Denna julduk har åtta broderade jungfrur, fyra i var ända. Där finns också broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Mönstret till julduken kom en gång i tiden (1950-tal) från Malmöhus läns hemslöjdsförening och broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto. Duken är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligga i samma riktning på baksidan." (!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år. Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då."

Så sant. Den här duken "Åtta jungfrur" togs fram vid jularna i husets övervåning en gång i tiden. Och den gör mig fortfarande glad! Den finns i samma hus som då - bara det.

*

Vid arvskiftet fick min syster de flesta juldukarna eftersom hon ville ha dem. Många av dem var tryckta. Jag stod nog ganska frågande med tanke på hur kort period de kan användas per år. Att juldukar är samlarobjekt har jag insett först under sen tid då böcker i frågan kommit ut. En av mina kompisar har en passion som jag fått veta för inte så länge sedan: hon är en imponerande storsamlare av tryckta juldukar. Vilken grej att samla på, tar knappt någon plats. Skulle inte ha kommit på det själv.

Ränderna går aldrig ur

 

Nya yllemattan vävd i rött och vitt blir nog kvar på golvet en längre tid. Den passar både bra nu på vinterhalvåret och mot det fernissade grangolvet, är härligt stor och grafiskt mönstrad med ränder och det kan jag bara inte tycka illa om. Varm både att gå på och titta på.

Före pappersnäsdukarnas tidevarv

Tips inför en fjällvandring år 1946 med barn och blomma! Återbruk var grejen.

En näsdukspåse för näsdukar av tyg som komplement till stormköket, 2020 års julklapp ;-)

Pallen från 60-talet

Den här pallen har stått undanstuvad under mycket lång tid. Den är inköpt på 60-talet och har senast haft en enfärgad blå skyddsklädsel eftersom originaltyget är smutsigt och har en reva. Men det skyddet tilltalar mig inte.

Lagret med äldre passande textilier är förlagda för tillfället (att bo på två ställen krånglar ibland till verkligheten) men när de återfinns ska jag se om något passar. Alternativet är att lossa, försiktigt laga och tvätta bomullsoriginalet och nubba fast det än en gång på stommen - men jag tror det är svårt. Att pallen ska förbli framme är säkert - både färg och form är tilltalande.
 

Kaffeduken

Ett inköp: en tryckt bomullsduk. En kaffeduk som saknar blombroderier som karaktäriserar 40-talets kaffedukar. Den här har en "modern" approach.

Trots att jag som ledstjärna har att inte ska köpa in retroprylar hit, här finns nog ändå, så kunde jag inte låta bli. Den var så himmelens fin och den passar inte i mitt andra boende. Här på övervåningen gör den sig superbt! För att särskilja den från de dukar som fanns här långt tidigare har jag sytt fast min namnetikett på baksidan.

 

Enkelt elva-kaffe.

Trycket på duken består av kaffefat, kaffekoppar, kaffeskedar och kaffebönor och runt om det hela en tryckt frans längd dukens kanter. Det finns inget namn på formgivare tryckt.

1910-tal, 1950-tal, 1970-tal och 2000-tal finns i mina boenden. Jag försöker skilja dem åt när jag byggnadsvårdar, restaurerar och inreder, den inriktningen är fantasieggande.

Bästa karottunderlägget för 50-talet som finns här i huset är tillverkat av flätat björknäver. Enkelt. Självklart.

Gråväder

Regn och rusk, grått och gråare, trist och tristare. En gladfärgad linneduk och en liten egenodlad blomsterbukett kanske kan liva upp...

 

 GLÄDJEN

Gråvädersdagen trycker mot
takåsen.
Det luktar mögel och sorgsenhet.
I hjärtats ena kammare
molar raseriet,
i den andra sitter döden och
gäspar.
Plötsligt kan glädjen uppen-
bara sig,
morgonfräck, prålande,
som tuppen på en gödselstack.

Werner Aspenström