8 oktober 2009
Tuggad plastlapp
Undanstoppad hittade vi systrar förra året en kalender som brukade stå på skrivbordet för länge sen. I trä som karvats till en bok med en uggla på. En uggla med "glasögon". Datumlapparna är av plast. Kalendern vill jag minnas från min barndomstid, alltså är plasten riktigt gammal.
Något barn, jag eller syrran, har tuggat just på den här lappen med 8:an. Därmed också på baksidans 7:a. Nu får datumugglan stå framme igen.
7 oktober 2009
Trattisar
6 oktober 2009
I låga ryttartorpet
där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg,
och tåren föll på linet på vilket tungt hon spann
när långsamt uti spisen den råa veden brann.
Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog.
Visst är det tio år sen min Ola från mig drog
uti den polska fejden, men ej ett enda ord
jag hört av honom sedan, visst ligger han i jord.
Visst är han från mig tagen med kulor eller järn
och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn,
och gossen som vi hade när han for hemifrå´,
den haver Herren tagit, ack jag väl gråta må.
Att sitta övergiven år ut och in som jag
det är att långsamt krossas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
och liten är den glädje som jag av livet haft.
Ett år vi levat samman, blott ett när kriget kom
och uti evig ängslan min glädje byttes om.
Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
och sedan dog den lille, rå svek mig allt mitt mod.
Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än.
Jag trodde att jag skulle få återse min vän.
Det talades om segrar som unge kungen vann,
att freden skulle komma, så tänkte jag ibland.
Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud.
Kanhända att han lever och har mig glömt. O Gud!
Den tanken var mig bitter och outhärdelig,
om bergen ville rasa och falla över mig.
Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll.
Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann
förrän i stugan träder en ståtlig riddersman.
Godafton, så han sade, godafton och Guds fred!
Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,
och tröttnat har min gångare. I lånar mig väl hus
och låter mig få sova hos er till dagens ljus.
Förvånad hörde Elin den granne herrens ord.
Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord.
Har ingenting att bjuda en så förnämer gäst.
Behöves inte heller, blott foder åt min häst.
Jag foder har tillräckligt sen vargen rev min ko.
En sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro.
Jag vågar därför bjuda ers nåd att sitta ner
men jag går ut en vändning och efter hästen ser.
Bliv kvar min goda kvinna, det har jag redan gjort,
ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort.
Ni kommer då från kriget, bröt Elin häftigt ut.
Det gör jag raka vägen, nu är det äntligt slut.
Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt,
här har ni ganska trevligt, här är så fint och nätt.
Och själv i bästa åren, det synes att ni är,
hur kommer det sig då att ni ensam sitter här?
Det är väl Herrens vilja, hans lag men icke min,
ty hårt jag blivit prövad och sorgset är mitt sinn.
Min man gått ut i kriget och säkert är han död.
Jag har ej hört det minsta av honom i min nöd.
Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar,
och har han även fallit så finns det männer kvar.
En kvinna som en krigsman bör taga sig för sed
att för det första gifta sig och göra klart besked.
För Guds skull, käre herre, ack tala inte så.
Min Ola vill jag trogen igenom livet gå.
Men om sin egen trohet mot eder Ola bröt?
Då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt.
Gråt ej, sa riddersmannen med en förändrad ton
vad tjänster han förrättat vid Liljehöks skvadron.
Som ryttare benämndes han ävenledes Lod,
den karlen vill jag minnas, det var en man med mod.
På mina knän jag beder, välsignade ers nåd,
vet ni om honom mera. Ack ja, ett tappert dåd,
som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum.
Han räddade sin konung i träffningen vid Stumm.
Förvissad jag mig känner och vet att det är så.
En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå.
Ja, har han räddat kungen då behöves mig ej gråt,
han har mig varit trogen, min Ola mig förlåt.
Det gör han av allt hjärta, skrek riddersmannen båld
och slöt den arma kvinnan intill sitt bröst av stål.
Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god
fast av din Ola blivit ryttmästar Silverlod.
Här är melodin.
Text: Wilhelm von Braun. Dikten om Olof Silverlod publicerades först i Poetisk kalender 1858. Motivet är hämtat från en sägen återgiven i Sagohävder, del 8 av A. A. Afzelius.
Visan utkom senare i en mängd skillingtryck och sjöngs till ett flertal melodier. Lennart Kjellgren - Visor från farfars tid LT pocket 1973.
Gissa om det var häftigt spännande att få höra det här shillingtrycket sjungas under mörka kvällar av pappa. Fantasin skenade iväg, särskilt om brasan var tänd... I låga ryttartorpet och Alpens ros är nog de skillingtryck jag minns bäst. Jag fattar inte att pappa kunde alla verserna utantill. Just nu tänker jag på soldattorpet i det tidigare inlägget. Där fanns en gång också en öppen härd med sprakande brasa för upplysning , varmhållning och matlagning. Allt i ett.
När jag på Internet ser att skillingtrycket första gången publicerades 1858, samma år som mormorsfar Per föddes i Hummelholm, inser jag att släktingar tre generationer före mej kan ha hört och sjungit visan.
Radioprogrammet Släktband hade ett program om skillingtryck 2008-04-14. Det går att ladda ner och lyssna på. Ett förskräckligt dåd från mitt landskap år 1890 beskrivs där.
4 oktober 2009
Båtsmanstorp
Det gör man INTE nu.
Torpet har rasat och träden i dungen har vuxit sig stora och många. Förbuskningen är ett gissel. En annan lärdom är att på en mansålder försvinner en träbyggnad om ingen bryr sig... Och ingen bryr sig. Jag tror att många människor skäms för små hus och önskar sig bo bland (eller i) större byggnader för att få status. Herrgårdar ser ut att vara var svensks dröm om man tolkar inredningsmagasinen rätt... För egen del är jag ute efter åldern, patinan, historien i en byggnad. Storleken spelar mindre roll för att huset ska vara bevaransvärt eller inte.
Soldattorpet i min egen by finns inte alls kvar. Jag har aldrig sett det. På laga skifteskartan som jag köpt har jag funnit det. Dessutom ett oerhört noggrannt syneprotokoll i samband med att den siste båtsmannen gick i tjänst. Detta syneprotokoll från 1887 har jag renskrivit. Hela gårdsanläggningen är beskriven t.o.m. att linoljefärg användes för målning på snickerier. Undrar hur många i byn som känner till var det låg? Undrar hur många som vet vad siste soldaten hette? Både det år han tog värvning och det som blev hans soldatnamn?
Förra sommaren tog jag med barndomskamraten med flera för att leta. Och gissa, hon hittade grunden, övertorvad och svår att upptäcka.
Båtsman var en indelt marinsoldat. I Ångermanland finns nästan bara soldater i form av båtsmän. En rotetorp var den bostad som ett antal hemmansägare i byn/byarna gemensamt betalade en soldat som tog värvning. Detta för att själva slippa gå ut i strid. Ofta fick soldaten ett nytt efternamn då han tog tjänst. Det namnet följde med rotan och alla soldater i följd som bodde i torpet, fick samma efternamn.
1 oktober 2009
Enda fägatan
Ingen har dokumenterat livet på den här gården som man gjort med t.ex. bondebröderna Sigvard och Erik i Småland.
Fägatan är en grusväg med staket på båda sidorna. Kreaturen skulle hållas på vägen till och från sommarbetet. Lägdor och kornåkrar skulle hållas i fred för boskapen. Det är träd- och slyfritt på lägdsidan precis som det var i en levande bondebygd. Planterade träd koncentreras till gårdstunet. Två gamla härbren gör varandra sällskap.
Björkar i gult mot falurött staket runt gårdstomten. Hur vackert som helst! Stolparna av metallrör som försetts med en vitmålad liten ”trähatt”.
På flygfotot från 1957 syns de två härbrena överst i bild. Där den asfalterade Riks13 möter grusvägen, fägatan, finns en triangulär platsbildning. Den har en speciell historia som jag nog skriver om framöver. Riks13 var klar på 40-talet och just här sammanfaller den med "gammvägen" eller Kustlandsvägen, från 1600-talet. Drottning Kristina lät bygga ut postväsendet och då behövdes farbar väg ända upp i norra delen av landet. Så långa anor har den här vägsträckningen, just här asfalterad.
Det här är Holmlunds gård med sina staket. En välbevarad gård 2005 då fotona togs, nu pågår omvälvningar. Som intresserad av byggnadsvård och livet förr befarar jag det värsta. På den nere bilden ser man tvärs över gårdsplanen, över Riks13 och till parkeringen till mataffären centralt i byn. Affären är numera nerlagd.
Att ha två bostadshus på tomten är ganska vanligt här uppe. Den ena var oftast en bagarstuga, bröjstu. Just här finns det gamla gråmålade bostadshuset (med korspostfönster med fyra lufter och innanfönster) kvar parallellt med det nyare bostadshuset (med kopplade tvåluftsfönster) från sent 30-tal eller 1940-tal. Den vackra grinden står vit i det röda staketet. Enligt uppgift i hembygdsboken är lagården från 1917.
Den kulturhistoriskt värdefulla fägatan än en gång. Titta ordentligt, inhägnaderna är borta på ett ögonblink!!!
Då det gäller landskap har jag blivit mycket förtjust i Bråbygden i norra Småland. I boken Bygden där vinden vände har Mårten Aronsson och fotografen Peter Gredehag porträtterat detta vackra landskap år 2004. Jag har besökt det och det kändes rätt, folk var stolta över vad de hade. Inga stora summor statliga bidrag hade pumpats in där. Det var inte ett musealt landskap, utan levande och ändå välbevarat. Att invånarna är stolta över sin trakt märks tydligt.
Andra vackra platser är kultur- eller naturrreservat som Linnés Råshult och Stensjö by. Visst är det vackert men lite konstgjord andning. Man satsar statliga medel med jämna mellanrum och då görs ganska stora insatser: alla tak byts till nya, alla fastbandhagar, gärdsgårdar, byt ut osv. I bondesamhället sköttes detta lite nu och då. Man lappade och lagade. Grånat virke mötte nytt, ljust. Byn levder. Så kändes det i Bråbygden.
Läs här om Bråbygden (en vacker bild på fägata finns här) eller titta in på Bråbygdens egen hemsida
Råshult fick ett nytt "visitors center" 2007 då 300 års jubiléet av Carl von Linnés födelse gick av stapeln. En mycket stor penningsatsning gjordes då som förändrade platsen och byggnader helt, både till det bättre och till det sämre. Läs om Linnés Råshult och Stensjö by. De är helt klart värda besök men först Bråbygden!
29 september 2009
Hembygdsforskning
Det här är en nutida jordbrukskarta över byn, som jag sammanfogat av flera kartblad, därav de olika färgerna. Vill man, går det att få ut mycket information som är användbar i hembygdsforskningen ur den här kartan. Överläggsteknik ska jag ta itu med framöver.
Vi har en hembygdsförening här i byn men den är ansluten till Bygdegårdarnas Riksförbund och egentligen en bygdegårdsförening. Alltså har den en helt annan inriktning än en hembygdsförening. En bygdegårdsförening är ett landsbygdens Folkets Hus och är till för att skapa en samlingslokal i bygden. En hembygdsförening däremot, skulle kunna bevaka, bevara och utveckla bygdens kulturella arv. Så önskar jag att det vore!
Sveriges Hembygdsförbund (hembygdsföreningarnas riksorganisation) har gett ut boken Fårad mark som är jättebra handbok för hembygdsforskare.
27 september 2009
Fryshuset
Här på gaveln mot "gammvägen", Kustlandsvägen, låste man upp dörren med ventilationsspringor och gick in. Frysfacksdörrarna var ljusblå metallic med blanka 60-tals handtag och separata lås. Vårt fack låg rakt fram alldeles innanför dörren och högst upp. Det var, tror jag, 3 nivåer fack i höjdled och en hel massa på rad. För att komma åt vårt fick man stå på en pall.
Fryshuset ligger nära handelsboden. Redan 1885 bildades ett aktiebolag med avsikt att förse bygdens folk med förnödenheter. Handelsboden i Lögd´ fungerade fram till 2008 då den slutgiltigt gick i konkurs. Nu blöder bygden, glesbygdsstämpeln kommer närmare.
I frysfacket förvarade vår familj mest kött och blod från kalvslakt om jag minns rätt. Det var enkelt att stanna till där då man ändå skulle handla i affären.
Jag har väl aldrig ätit så bra mat som fram till 1971 då kossorna såldes och jordbruket las ner. Hemmalagat, hemmaslaktat (vi bodde grannars med slaktarn), egna höns och därmed ägg, egen potatis och vissa grönsaker. Mjölk dagligen direkt från mejeriet, på sommaren egen källarkall långfil, ibland småvilt från jägarsläktingen, bär från skog och mark samt de egna bärbuskarna, egen fångad fisk på sommaren... Närproducerat och med kontroll av hanteringen. Just precis det som många eftersträvar idag igen!
23 september 2009
Tre generationer järnvägsbroar
I valvet bakom bron kan man tro att himlen skymtar, men så är inte fallet. Där ser man den tredje bron, den som tågen kör över från och med 1993. Den består av höga järnbalkar målade i ljusblått.
Så här på hösten kan utsikten vara supervacker.
Den första bron byggdes 1891. Det är en fackverksbro av nitat stål, en sk fiskbuksbro. Så här ser bron ut underifrån. Den här bron används numera för biltrafik.
Broarna är ett rätt trevligt utflyktsmål.
I den här byn föddes min mormorsmor Amanda år 1866.
21 september 2009
Sängar
Längre tillbaka i tiden användes skåpsängar i bondehemmen med ett skåp på ena sänggaveln. I gammelgården i Myckelgensjö, Ångermanland, finns en skåpsäng med halvskåp och en utdragbar extra säng under, en rullsäng. I mormor hem som var äldre än morfars hus från 1913, fanns en helskåpsäng har jag förstått.
Jag köpte nyligen Sigurd Erixons "Folklig möbelkultur i svenska bygder. Liggmöbler" på antikvariat. Den innehöll svar på precis de frågor jag haft under senare år och jag hittade ord för de olika sängtyperna.
Det här med väggfast stolpsäng är en dröm för mej att ha på bottenvåningen. En platsbyggd säng, kanske för gäster eller dagvila, med fint, skönt sänglinne. Den här bilden är för länge sen hämtad från Klässbols Linneväveris hemsida. Kanske skulle jag göra sängen lite mindre romantisk. Men hål - ett intet - utgör en vackerenkelrolig dekoration i överkant.
På ett sätt liknar det här sängarna i sommarstugan från 1956. En våningssäng, en väggfast säng i två våningar men utan utsmyckning. Allt var målat i vitt men jag fick måla det hela som jag ville i tonåren då jag bodde där under somrarna. Vilka hyggliga föräldrar! Trial and error. Jag tyckte det blev otroligt fint med dalablått inne i ena sängplatsen och solgult i den andra. Nu tar jag avstånd från det hela men har lärt mig mycket av denna möjlighet att experimentera.
Där, i sommarstugans överslaf, sov jag och min bästa kompis för första gången ensamma som 5-åringar. Så oerhört spännande! Vi måste ha gått och lagt oss väldigt tidigt. Då vi sovit en stund vaknade vi av att våra föräldrar stod och tittade till oss - vi som kände oss stora och kunde klara oss själva blev kärleksfullt kontrollerade av de fyra omtänksamma vuxna. (Stugan ligger 200 meter från mitt föräldrahem och 50 meter från kompisens så vi var inte lämnade vind för våg.)
17 september 2009
Salix
Här syns bordet av alm som införskaffades av mina föräldrar till sin bosättning. Det kan användas som soffbord med lägre höjd alternativ höjas och förlängas med iläggsskivor och blir då matbord. Då krävs en stor bordduk för att dölja förhöjningen som inte är fanerad med almträ.
Jag trivs med möblemanget. Det är typiskt smart för att kunna dubbelutnyttjas då man bor litet, i två rum och kök som vi gjorde uppepå andra våningen i morfars hus. Bordet är väldigt välbevarat. Det är inte polerat inför fotograferingen! Till möblemanget hör en buffé och en soffa som även är extrasäng. Möbeltyget har bevarats otroligt bra för att vara snart 60 år. De 4 stolarnas klädsel är däremot fläckigare. Det tyget ska jag lossa och sen tvätta försiktigt i tvålvatten framöver.
Mattan är en ny ullmatta från ikea som jag tyckte hade bra 50-talskänsla.
15 september 2009
Kvinnokraft att bevara
På varje handduk har mamma broderat monogram med sitt flicknamns initialer.Efter giftermålet broderade hon med blått på vita haddukar med blå linjer. Jag uppskattar handdukarna mycket men torkar sällan disk. De kan då användas till annat eller bara ligga förvarade i linneskåpet. Att öppna ett linneskåp kan vara en fröjd!
Som liten trodde jag att alla flickor var tvugna att märka handdukar, överlakan och örngott med egna monogram. Jag våndades över att behöva bli vuxen och uträtta detta storverk som kändes oöverkomligt. Så småningom insåg jag att detta inte förväntades av mej och lättnaden var enorm. Den amerikanska bäddtekniken med påslakan gjorde snabbt intåg och handdukar kunde lätt köpas. I textilslöjden (flickslöjden) fick vi dock prova att brodera ett monogram på en handduk. Det blev INTE snyggt.
Med allt detta i minnet är jag desto mer glad över de ärvda handdukarna och den bevarade kvinnokraft som ligger bakom. Och mina handdukar har proveniens, det är ju mamma som vävt, sytt och broderat alltihopa.
14 september 2009
Basse
Här ser hon bara konstig och lugn ut. Halvsovande vid köksbordet... Annat är det då hon blir jagad av dumma grannkatter. Då klättrar hon helst upp i ett träd för duktig klättrare är hon också, kattgudinnan.
13 september 2009
En vacker gåta
Den här familjen har gått till fotografen iförda sina nyss uppsydda finkläder. Pappan och de två sönerna har samma rutiga tyg i sina konfektioner. Visst är det väl gulligt med rutiga familjen? Pojkarna är vattenkammade med snedbena. Mamman har en fin svart känning med oerhörd vidd i kjolen. Så vackert! Oj vad jag skulle önska att jag visste vilka de är. Med tanke på golvet som återkommer på flera foton och att inget ateljénamn finns på korten tror jag att familjen är från min by eller en av grannbyarna. De kan mycket väl vara människor som jag hört berättas om, de är bybor men namn och ansikten är inte parade ihop ännu (om någonsin).
11 september 2009
Begravningståg
"Min faders Nils Hörnstens begrafningsdag var fredagen den 11 januari 1878. Hans likprocess var 20 hästar från A och så var det honom till mötes å vallen, 6 hästar, således inalles 26 hästar.
Auktion var den 16 februari."
Ju fler hästar i processen, desto viktigare person. Likhet inför döden fanns/finns inte. Något foto av en sådan procession känner jag inte till. Men jag tycker mycket om Sune Jonssons bilder och tar mej friheten att visa en här ovanför. Det är begravningsfölje för avlidne banmästaren Henrik Karlsson ca 1950. Sune Jonsson tog nog bilden från ett kyrktorn. Ungefär så här antar jag att det såg ut vid den första begravning jag var med om, morfars begravning 1963.
Det här är ett avscannat foto ur min morfars systers Catharinas, Karin kallad, fotoalbum. Det är ingen släkting som ligger på lit-de-parade utan en man, garvare Lundberg, från en by i socknen. Fotot är taget av en ateljéfotograf, Hilda Andersson som var inbjuden att föreviga den döde.
Vår syn på döden har förändrats rejält sen det här kortet togs, ja bara sen jag var liten. Döden, detta självklara, ska helst inte finnas, inte synas. Och just precis idag fick jag veta att min gamla kompis Elsa i Stockholm har dött, 89 år gammal. Elsa och jag, med så många års åldersskillnad, hade samma humor och trivdes så bra som grannar under flera år i samma hus på Söder. Urnsättningen med hennes aska vill jag gärna vara med på...
9 september 2009
Morfar och döden
Den gamla traditionen med att sjunga ut den döde var fortfarande i bruk här 1963. Nån dag efter dödsfallet kom begravningsentreprenören med en kista och svepning. Han höll till i kammaren och då han var färdig låg morfar så lugnt i kistan med knäppta händer på bröstet. Släkten hade kallats samman. Alla kom svartklädda. Vi samlades runt kistan, någon sa något, psalmer sjöngs... Det är vad jag minns. Gråtande människor och vackert farväl.
Jag ritade sen av morfar i kistan ur minnet. Tydligen hade jag stått vid huvudändan för teckningen är därifrån. Locket är öppet, morfars lilla flint syns och spetskråset vid halsen antar jag krumelurerna betyder. Lampan i taket är tänd för det här var en kväll i mars efter att man hade gjort bort lagårdsbestyren: man hadd stelld å mjölke kona, och ny röta var hedd ut te môkkerômme.
Jordfästningen skedde efter ytterligare en tid. I gravkapellet hölls gudstjänsten antar jag. Morfars favoritpsalm "I himmelen, i himmelen" sjöngs. Alla var svartklädda med vita inslag. De närmast sörjande kvinnorna hade hatt och svart slöja. Efteråt gick vi i kortege några hundra meter till kyrkogården. Jag antar att kistan fördes på likvagn men minns inte exakt. Minns i alla fall att vi gick sakta så även jag med korta ben hann med utan att springa. Sen sänkte bärarna ner kistan i graven, de som ville gick fram med blommor och sa några ord vid den öppna graven.
Efteråt var det gravöl i församlingsgården, den gamla prästgården från 1700-talet. Där serverades inte mat men kanske te och smörgåsar, och absolut kaffe med dopp. Tror jag nog. En papperspåse för kakor som inte blev uppätna hörde till att var och en fick. Telegram lästes upp och allt eftersom blev stämningen gladare än tidigare vid graven.
Det här är för min del ett bra exempel på hur minnet av en människa kan bli något fint.
7 september 2009
Kvinnans myndighetsålder
Gällande lag i början av 1600-talet: Ogift kvinna var omyndig. Fadern eller giftomannen var förmyndare för henne. Gift kvinna var omyndig. Maken var hennes förmyndare. Änka var myndig men blev omyndig om hon gifte om sig.
1700-talet: Kungen kunde besluta att en ogift kvinna kunde bli myndig om hon hade en samvetslös eller försumlig förmyndare. Dock var dispenserna ytterst få.
1800-talet: De kungliga dispenserna blev vanligare.
Kunglig förordning 1858: Ogift kvinna kunde anmäla till domstolen att hon ville bli myndig. Gifte hon sig blev hon dock omyndig igen.
Förordning 1863: Ogift kvinna blev myndig vid 25 års ålder. Men hon hade rätt att anmäla till domstol att hon ville ha förmyndare. Myndigheten var begränsad när hon t.ex. ville gifta sig måste hon ha giftomannens samtycke.
1872: Ofrälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.
1874: Gift kvinna får rätt att bestämma över egen inkomst.
1882: Frälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.
1884: Ogift kvinna blev myndig vid 21 år. Möjligheten att avsäga sig myndigheten fanns fortfarande.
1921: Kvinnan blir myndig vid 21 års ålder oavsett om hon är ogift eller gift. Nu får kvinnorna även rätt att rösta i politiska val.
1969: Kvinnan blir myndig vid 20 års ålder.
1974: Kvinnan blir myndig vid 18 års ålder.
Det är intressant att läsa Carl Jonas Love Almqvists Det går an med det här i bakhuvudet. Den gavs ut 1839.
Man kan se att mycket hände under 1800-talets senare del. En ny sorts verklighet höll på att danas, övergången från jordbrukarsamhället till industrisamhället snabbade på processen. Kvinnorna började tjäna egna pengar och blev mer ekonomiskt oberoende. Då min mamma föddes 1921, gick grundlagsändringen igenom så kvinnor fick rösträtt.
Det här är klass 1-3 i byns skola, numera bygdegård. Då de här barnen blir vuxna kommer samtliga att vara myndiga och samtliga kommer att ha rösträtt! Min mamma Karin sitter längst fram till höger, hennes bästa kompis Greta Hörnsten sitter intill. De båda pojkarna Henning och Johan längst ut på båda flankerna, är mammas kusiner. Andra barn är Gustav Lindgren, Aina Lindgren och flickan med förklädet känner jag bara till efternamnet på: Johansson. Folkskollärarinnan heter Eufrosyne Johansson gift Thurdin.
Då jag var ung var det viktigaste som snackades om i samband med att bli myndig att man kunde gå på Systemet, nummer två var att man fick rösta på politiska partier till riksdag och kommun. Att jag skulle bli myndig var en självklarhet, något annat gick inte att tänka sig in i... Så kort historiskt perspektiv man har som ung.
5 september 2009
Tyst i och OM skogen
Det här är en bra och diskuterande artikel, "Varför så tyst om skogen?" av Göran Greider.
Ur Nordens flora.
2 september 2009
Naturen min
Jag tycker det är fantastiskt att äga en del av vår natur. Marken är min. Där finns vackra stenar som färgats av lav och av järnhaltigt vatten, där finns mossor, lavar och sileshår. Och förstås så mycket mera. Skog kan värderas i pengar men hur värderar man köttätande sileshår???
Hur värderar man positiva naturupplevelser? Sådana kan man naturligtvis även ha utan att äga den mark man befinner sig på. Allemansrätten här i landet är en god sak. Undrar om den finns kvar om 100 år?
Kan jag vårda min skog som en slags naturpark om jag vill inte kalhugga och markbereda? Plockhugga virke, röja för att få den ved som kan behövas. Jag vill plocka bär och svamp i kulturskog. Men vad gör jag om alla intilliggande hemman slutavverkas och mitt står som en solitär mitt i plöjda fåror? För ingenting är säkert i framtiden. Jaa, vad jag skulle göra det kan jag inte svara på i dagsläget.
Mitt sätt att se på naturen tror jag liknar morfars. Den här berättelsen har jag fått höra i andra hand:
En av byns hemmansägare höll på att avverka på sitt skifte. Det var före motorredskapens tid. Där stod en björk som morfar Manfred tyckte var mycket grann. Jag förmodar att den stod vid en byaväg eller vid fäbodstigen. Morfar föreslog den grannen att om han lämnade kvar björken skulle han få en lika stor björk från morfars mark. Nå, det brydde sig inte grannen om, björken höggs ner.
Av detta förstår att min morfar hade ett estetiskt sinnelag, och jag kan känna en viss själsfrändskap. Jag kan sörja enormt då skog förstörs – då pengar betyder allt, skönhet intet.
1 september 2009
Ensamstående kvinna myndigförklaras år 1862
Fadern, Jacob Isaksson, var född den 6 mars 1782 här i byn och dog den 15 juli 1862, 80 år gammal. Ulrika var den som bott hemma och skött hushållet och säkerligen även sin gamle far då hans krafter avtog.
Ulrikas syster, MajStin (Maria Christina) gifte sig med Erik Lydig. De bodde här i byn och fick 11 barn, Klara hette den yngsta som föddes 1848. Det beslutades tidigt att Klara skulle få bo och växa upp hos sin moster Ulrika och morfar Jacob.
Så här ser intyget ut som ger Ulrika myndighet och rätt att t.ex.sälja sin skog och mark. Åtta år senare säljer hon det hemman hon bor på (se förra inlägget) till Klara och Johan Olof då de gifter sig. De är alltså min morfars föräldrar.
Utdrag af Förmynderskaps Pastoratet,
S.D. Enär med behörigt Prestebetyg styrkes att afledne Bonden Jacob Isacssons (...) dotter Ulrica är född den 15 juni 1808, förklarar Ulrica Jacobsdotter oförhindrad att på sätt han skrifteligen begärt, såsom myndig sig sjelf råda och gods sitt förestå.
År och dag som ofvan
På Härads Rättens hvägnar
30 augusti 2009
Födorådskontrakt
Så här lyder födorådskontraktet:
----------
l. Till födorådsförmåner för min återstående lifstid skall årligen af hemmansegaren utgöras fyra och en half tunna korn lätt och stridt sådant det för året växer, men väl rensat ifrån agnar, utsädesland för en half tunna potatis och tvenne kannor linfrö på därtill tjenlig god och väl häfdad jord, hemförd och upphuggen torr ved till alt nödigt behof och rum för densamma i vedlidret. Till husrum förbehålles köket på södra ändan af mangårdsbyggningen och Bryggstugukammaren, nödigt rum i Bagarstugan, Badstugan och nyttjanderätt till qvarn till malning för alt nödigt behof jemte kyrkoskjuts när den på kallas. Till utfordring för kreaturen förbehålles föda för tvänne kor med 4 skrindor vall eller lägdhö, sju skrindor ängeshö ifrån Aspängsmyran och fyra skrindor kornhalm, hvarje skrinda räknat till 32 Lispund eller 6 Centner 40 Skålpund alt godt och väl bärgat. Till husrum för kreaturen förbehålles rum i hemmanets ladugård och rum för fodret i foderladan.
2. De jordafsöndringar som från hemmanet äro upplåtna, hvare sig från hemmanet enskilt eller tillsammans med byamennen antingen för evärdeliga tider eller vissa år äro härifrån undantagna så länge derom upprättade afhandlingar äro lagligen gällande.
3. Skall köparen få begagna hästen till alla för sina behof nödiga gårdskörslor så länge han dertill kan begagnas, men då han dertill blifver för gammal eller obrukbar vill jag densamma återtaga, men all annan körredskap får köparen äga och områda utom min Schjäs som förbehålles i min livstid men derefter blifver den köparen tillhörig, och
4. skulle så hända, att nuvarande köparen af hemmanet kommer att detsamma afträda innan jag med döden afgår, skall dåvarande hemmansegaren åt mig uppsätta en nybyggning med sex knutar efter den uppgift som af mig meddelas, samt tillfullo inredas med kök, kammare och förstuga, jemte en ladugård åt kreaturen med fähus, portgång och foderlada, alt inredt efter den uppgift som av mig meddelas och för det ändamål hvartill de skola begagnas, dessa hus skall uppföras på lindan som är sönnerst på åkerskiftet vid gården eller närmast hemmansegaren Kjäks rå emellan byavägen och xxån, hvilken linda äfven då af mig kommer att ägas. Alltså och emot fullgörande af ofvanskrefne villkor, afhänder jag mig all äganderätt till berörde hemman 4 1/4 seland No 1 och tillägnar det samma köparen att för sig, hustru, barn och efterkommande, att nu genast tillträda samt evärderligen äga och områda.
Ort den 16 November 1870.
Ulrika Jacobsdotter
Säljare (bomärke)
Clara Johanna E