Apropå facebook

En hänn bilden tyck ja säg myche. Ungefär sôm ja känn me ibland blann alle nymodiheter som facebook å twitter. Vars ja hitte n´hänn teckningen minns ja int´.

 

Det var ju kul att bloggen har uppmärksammats av Västerbottens museums Facebook-redaktör Anki (eller vad titeln nu kan tänkas vara - sociala-medier-boss kanske). Jag hoppas bara att jag törs fortsätta att skriva som förut. He ä ju nog märklitt att ja hall på å blogga!

På barndomens rövarspråk känns det bildligt lite så här: "Dodäror hohänongogeror popå bobokoklolådodefofönonsostotroretot enon totunonnonkoklolädoddod lolitotenon bobokok. Dodetot äror etottot urortotagogetot hohjojärortota, sosomom dodinongoglolaror dodäror popå sosinon kokrorokok."

Översatt till August Strindbergs svenska blir det så här: "Där hänger på boklådefönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok." Så kände han och jag förstår honom. 

.

.

Vad typiskt var

Jag gillar att titta på äldre fotografier från vårt avlånga land. Det är väldigt givande och roligt. Jag tycker mej förstå människors villkor bättre, hur de levde, hur de ordnade för sig.

Kortet nedan är knappt 40 år gammalt, jag tog det på 70-talet. Det är ett av de ting jag ville bevara minnet av: våran grannes, farbror Kalles, slipstenshjul. Slipstenen drogs för hand av tant Hildur de gånger Kalle behövde slipa lien, kniven eller yxan. En så´n där riktig "gumman och gubben" slipsten! Den försvann ganska snart då gården såldes några få år före millennieskiftet.

Vad är det som är typiskt för traditionella gårdar i Ångermanland efter laga skiftet, ja för traditionella landskapshus i Sverige. Att förklara vad det är som är kulturhistoriskt värdefullt i en byggnad, en miljö, som verkligen har kulturhistoriska värden, så att den som rår om huset förstår, är inte lätt. Hemmablindheten gör att många inte tycker att det hus man äger är speciellt eljest än andras. Åtminstone har jag bemötts så då jag entusiastiskt säger att "det här ska du vara rädd om". Trots bebyggelseinventeringar lyckas inte heller myndigheterna nå ut med budskapet. Mycket intressant har försvunnit, delvis av ren okunskap, de senaste årtiondena. Det är helt och hållet upp till fastighetsägaren att låta bevara eller inte. Det brukar sägas att fattigdom är bra för bevarande, och så är det nog. Men då ingen vill verka fattig, har förändring skett fort även här. Morfars hus fick masonitklädda fasader 1950. Hur vi ska göra med dem diskuteras. Och vi borde kanske bygga till morfars lilla hus rejält för att visa status??? (Inte) Och lagården är väl otidsenlig - ett dubbelgarage vore väl bättre och modernare??? (Inte)

Flera av de enkla delar jag nu ovetenskapligt räknar upp, fanns kvar på vissa gårdar i byn då jag växte upp. Idag finns knappt en slipsten kvar!!! Min är förstås kvar, den står under ett skyddstak och drivs med elektricitet.

Det här är några saker jag blir glad av om jag hittar i verkligheten:

Träbro (entrétrappa) utan entrétak och inåtgående pardörrar på bostadshus och bagarstuga/bröjstu, gärna med överljus (smala fönster upptill)

Söderströms brokvist

Einar Rönnbergs brokvist

Albert Jonssons bro med Gunnar och Sune

Trästege mot taket på bostadshuset och båtshake som brandredskap hängande på väggen nära stegen

På bilden en modernare metallstege

Lagård med gödselstack, oftast mot norr

Vykort hämtat från nätet

Gårdstun med tramptåliga växter - absolut ingen kortklippt gräsmatta. Det är oerhört svårt att återskapa ett gårdstun med sina växter om man en gång börjat klippa med gräsklippare. Jag vet. Brädgång  på de ställen det blir som lerigast under vår och höst /bild saknas/.

Foton från en del av ett jättefint gårdstun som jag fotade då vi råkade passera. Pinsamt nog minns jag inte var det var. Antingen nära Fanbyn eller i närheten av Omne. Ångermanland hur som helst.

På den här magra och sandiga marken växer bland annat backtimjan, sedumarter, syror, gulmåra, rölleka, gulfibbla och/eller kattfot.  Så skört, så vackert, så bevaransvärt!

Brunn  med  hinkflöjel  och som tidigare nämnts en slipsten. Hinkflöjel har jag aldrig sett i min hemby men fått berättat för mej om principen och var de närmaste fanns.

Den här bilden finns i Västerbottens museums arkiv: Vbm A 7827 Degerfors Vindeln AC. En ovanlig anordning med hinkflöjel på taket. Den obligatoriska slipstenen finns på gaveln.

HÄR kan man läsa om det vi här i bygden kallar hinkflöjel. Det går att bläddra för att läsa mer då man väl klickat sig till sidan.

Läs även andra bloggares åsikter om traditionell arkitektur, landskapshus, gårdstun, båtshake, slipsten, pardörr, gödselstack

Internationella kvinnodagen 100 år

.
KVINNANS STÄLLNING I SVERIGE:

1846

Änkor, frånskilda eller ogifta kvinnor får tillåtelse att arbeta inom hantverk och viss handel.

1858

Ogift kvinna över 25 år kan få bli myndig efter domstolsbeslut. Gifter hon sig blir hon åter omyndig.

1859

Kvinnor får rätt att inneha vissa lägre lärartjänster.

1870

Kvinnor får rätt att ta studentexamen som privatister.

1873

Kvinnor får rätt att ta akademiska examina med några undantag (jur lic och teologi)

1901

Kvinnor får rätt till ledighet utan lön vid barnsbörd.

1919

Kvinnor får rösträtt och blir valbara.

1921

Första kvinnan i riksdagen, Kerstin Hesslgren.

Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder, mannen och kvinnan blir likställda i den nya giftermålsbalken.

1923

Kvinnor får rätt till statliga tjänster.

1927

Statliga läroverk öppnas för flickor.

1935

Lika folkpension för kvinnor och män införs.

1938

Preventivmedel tillåts.

1939

Staten förbjuds avskeda kvinnor på grund av havandeskap, förlossning eller giftermål.

1947

Lika lön för samma tjänst införs i staten.

Första kvinnan i regeringen, Karin Kock.

Barnbidraget införs.

1951

Kvinnan får bli förmyndare för sina egna barn vid makens frånfälle.

Kvinnan får behålla sitt svenska medborgarskap även om hon gifter sig med utländsk medborgare.

1958

Kvinnor får rätt att bli präster.

1971

Särbeskattning införs.

1974

Föräldraförsäkring införs som ger föräldrarna rätt att dela ledigheten vid barns födelse.

1975

Ny abortlag. Kvinnan bestämmer själv t.o.m. 12:e veckan.

1976

Förordning om jämställdhet på den statliga sektorn.
1979

Rätt till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.

1980

Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet införs.
(Här tog mina anteckningar slut, men lappen har jag sparat sen dess.)

Att sätta in mina anmödrar i ett samhälleligt skede är intressant. Ett försök till det var inlägget om morfarsmors moster Ulrika Jacobsdotter som blev myndigförklarad 1862, på begäran av fadern som dog samma år. Efter det kunde Ulrika disponera sin ärvda egendom efter eget huvud helt utan manlig förmyndare. Hon var 54 år och ogift då hon blev myndig. Min morfarsmor Klara var inte myndig då hon gifte sig vid 22 års ålder, inte heller mormor Alma var myndig då hon gifte sig 1918. Detsamma gäller farmorsmor Anna och farmor Olivia.

Internationella kvinnodagen firar 100 år idag, men först efter 1977 har den firats mera allmänt världen över. Då jag var ung och gick på gymnasiet var Grupp 8 hett och något som diskuterades. Jag var väl inte den i klassen som var den mest påstridiga feministen, men bland mina vänner hemmavid hörde jag inte till dem som hade man och barn som högsta önskan. Som tur var har man som ung rätt lite erfarenhet och en stor tro på sig själv - därför tordes jag välja en utbildning helt utan förebilder. Ordet feminist är numera ett så politiskt korrekt tillmäle, och har så många olika innehåll, att det nästa tappat sin mening. Feminismen har ändrat karaktär, en bra historisk förklaring gav Nina Björk 1996 i Under det rosa täcket.

I Italien har mimosaträden börjat blomma i början av mars. Där får kvinnorna en mimosakvist med små gula väldoftande blommor den 8 mars av sina män, pojkvänner, sina manliga arbetskamrater. I gathörnen står mängder av mimosaförsäljare. En fin gest som av mej som nordlig feminist först tolkades som en tillbakagång på kvinnokampens front men sen förstod jag det som en respekt för kvinnan utan baktanke, en annan kultur helt enkelt. Ibland knallar jag in på en blomsteraffär och köper en kvist till mej själv numera och det känns riktigt befriande, haha.

Generellt tycker jag mig se att ju mindre ort man kommer till, ju längre från det kulturella, politiska och adminsitrativa centrat, desto mer ser den patriarkaliska makten ut att behålla sitt grepp om människorna. Byn med morfars hus är ett typiskt exempel. Detta till trots gillar jag min hembygd...

 Den här ballerinan har jag för länge sen skannat från en tidning men antecknade inte fotografens namn. Jag gillar bilden och tycker den kan platsa i det här inlägget...

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, myndig, mimosa

Forntidens kapsyler

Den svenska kapsylen finns icke mer. Kronkorken har numera ersatt andra förslutningar på öl- och läskedrycksflaskorna. Till kronkorken behövs öppnare. Alka-korkarna har gått i graven. De som hade ett ytterhölje av metallfolie och under detta, mot flasköppningen, en rund korkplatta med en mindre vit plastskiva. De man öppnade med ett speciellt handgrepp, utan öppnare.

Minns ni greppet som behövdes för att öppna kapsylen, öppna alkakorken? Fliken, eller tungan, revs av motsols. Tungan hölls i ett säkert grepp mellan höger tumme och pekfinger samtidigt som vänsterhanden höll flaskan om halsen och tummen på kapsylen. Minns ni???

I min lilla samling av alka-korkar har jag separerat kapsylplåten och korkinläggen. Av korkinläggen har jag t ex gjort grytunderlägg och en duk! Kapsylerna, alfa-korkarna, kommer från 70-talet och är således inte från min barndom. Tidsandan syns på typsnitt och logo-typer. Sailor-kapsylerna kan dock ha designats tidigare. Även Pommac med vit triangel mot röd botten och svart text tycker jag mig minnas från tidigare år. Att jag sparat de här beror nog på pop-konsten. Det är mängden som gör det. Och kunde Andy Warhol 1962 måla av Campbell´s soppburk, en trivial konservburk, varför skulle jag inte kunna spara några kapsyler????

Drickesbil´n kom en gång i veckan på sommar´n. Den stannade på gammvägen, den grusade Kustlandsvägen från 1600-talet. Där ställdes tombackar av trä fyllda med tomglas samt tomma svagdricksflaskor (ni minns de stora av brunt glas med porslinskork och egen bärställning av trä???). Jag vill minnas att det var Till-bryggerier som körde ut dessa efterlängtade läskedrycksflaskor. På den tiden fanns många lokala bryggerier, inte heller där hade centraliseringen nått så långt som den gjort idag.

Det här är för min del de mest minnesvärda läskedryckerna. Utan inbördes rangordning

• Loranga
• Trocadero
• Sockerdricka
• Champis
• Pommac
• Fruktsoda
• Portello

Vischyvatten ville mormor ha och det stack nå´t fruktansvärt i näsan då jag provade. Usch och fy!

Det här är som konfetti, färggrant. Mina kapsyler finns i en glasburk på hyllan där den står som prydnad. Burken har följt mej genom alla åren och alla flyttar...


Läs även andra bloggares åsikter om läskedryck, kapsyler, alfa-korkar, Campbell´s soppa, Warhol

Kylslaget

Varför är jag som jag är? Kanske finns delar av svaret i kylskåpet.

Där i kylskåpsdörren har jag ett antal kassettband i förvar. Det är minneslagring. En del är av rätt dålig inspelnings-kvalitet, andra riktigt bra. Det är intervjuer jag gjort med de närmaste släktingarna för att få berättelser om hur det var förr i tiden. Där bland smöret och mjölken finns saker som jag tänker är viktiga.

Och visst - kassettbanden borde kanske digitaliseras...

För övrigt går det trögt med släktforskningen trots att jag nyss aktiverat ett kort abonnemang på SVAR.

Läs även andra bloggares åsikter om släktforskning, ljudupptagning

Landet Brunsås

Det här är riktigt bra. Provocerande, tankeväckande, debattskapande. Så bra att SVT play finns...

Jag har sagt det förr och säger det igen: så bra mat som jag och familjen åt  före 1971 då jordbruket lades ner, har jag aldrig ätit i sin helhet sedan dess. Never... Allt var inte sämre förr...

Oleum Basileum

Min barndoms kur mot förkylning finns fortfarande i handeln. Ett naturläkemedel som jag upptäckte igen så sent som förra året intill kassan på Konsum. Som barn tyckte jag namnet var fantasieggande men barnsligt. Oleum basileum är latin och om jag förstått det rätt betyder det ungefär "kungen/kronan bland oljor".

Några droppar på kudden på kvällen då täppt näsa och hosta förelåg var en moderlig omtanke. Eller så några droppar i en näsduk, som på den tiden alltid var av bomull. Pappersnäsdukar fanns inte då jag var liten. Jag hade kanske tur som växte upp med en hemmavarande mamma. Men som dagisbarn hade jag kanske varit mycket tuffare???!











Innehållsdeklarationen klargör att 1, 0 gram innehåller:
Pepparmyntsolja 435 mg,
Eucalyptusolja 400 mg,
Kajeputolja 100 mg,
Vintergrönolja 37 mg,
Enbärsolja 27 mg,
Kryddnejlikeolja 1 mg.

Livstycke

Tänk, sådana här livstycken och strumpor hade småflickorna innan kalasbyxorna kom. Vet inte hur många jag slitit ut men finns något kvar? Nej. De var av stadig ribbad bomull och light laxrosa eller vita. Jag är inte så säker på att mina hade knäppning fram, tror inte det. Det här på bilden finns i samlingarna hos länsmuseet i Västernorrland.

Längst ner satt fyra strumpeband med speciellt utformade "häktor", inte som bildens. Dessa "häktor" spändes fast i strumporna. Det gick lätt som en plätt. Här nedanför syns en typ av så´n där mojäng fast det här är från en damkorsett. (Fotograferad på tvätterimuseet i Sthlmsförorten Vårby.) Den runda gummiknoppen som här är vit var rosabeige med grå mitt vill jag dock minnas. Stålbygelns form stämmer åsså metallmanicken, som förenar band och häktanordning, med sin vågformade kant. Så bekant men så avlägset.

Det var fina grejer som många i min generation i är uppvuxna med. Vi har varit med om en smärre revolution under vårt stycke liv.

Toppluva, kalasbyxa, slamkrypare  är en trevlig och bildrik bok om 50-talets barnkläder skriven av Maria Wahlström 1991. Där hittade jag uppgiften att även riktigt små pojkar hade livstycken.

.................................................................

Tillägg:

Så snävt jag beskriver livstycken. Har fått påpekat att livstycken användes av pojkar upp till konfirmationsåldern på 1900-talets början (hur långt bakåt vet jag inte). Konfirmationen var ju en initieringsrit som gjorde att pojkar och flickor gick över till att bli män och kvinnor. För pojkarnas del innebar detta att man fick sin första kostym, och därmed de första långbyxorna. Innan dess hade man kortbyxor och strumpor som hölls på plats med ett livstycke. Senare på 1900-talet kom knästrumpor och äppelknyckarbyxor. Så av mina manliga anfäder bar nog min morfar, farfar och pappa livstycken som barn. Detta har jag ALDRIG tänkt på tidigare – livstycken har jag snävt nog bara förknippat med min egen barndom. Vilka underkläder barn och män hade än längre tillbaka skulle jag också bra gärna vilja veta. Det finns kunskap om detta och jag vill gärna lära mer.

Tack för påpekanden om livstycken, G!

Gyllene Korsets apelsiner

De sicilianska blodapelsinerna Gyllene Korset är väldigt goda tycker jag. Härligt saftiga, smakrika och lättskalade. De hör ihop med vinter, skidåkning och sportlov. I år har jag inte fått tag i några ännu, men det är ganska fantastiskt att detta varumärke finns fortfarande precis som "alltid". En del av apelsinerna är invirade i tunt "kreppat" papper med nedanstående emblem:

Lite mer information om sicilianska apelsiner: "Den sicilianska blodapelsinen tarocco, med sin perfekta balans mellan syra och sötma, anses av många kännare vara världens godaste apelsin. Men den är en sällsynt gäst i våra butiker. Livsmedelskedjornas inköpare gör bedömningen att vi svenskar har en alltför outvecklad smak och inte förmår uppskatta den dyrare taroccon, som mest säljs i Italien och närbelägna länder.

Dessutom finns under taroccosäsongen, februari-mars, en annan blodapelsinsort på den likriktade svenska marknaden. Den heter moro och saluförs gärna inslagen i papper med märket Gyllene Korset. Även denna blodapelsin håller hög kvalitet, smaken är dock något kärvare än taroccons. Som bäst är moron i slutet av januari och i februari då den är härligt blodröd."
 
HÄR har jag hittat uppgifter om denna äkta vara! (Det är värst vad man lär sej mycket genom att blogga...)

*
En minnesbild med andra citrusfrukter från våren 1991. Resa med arkeologer på Sicilien. Jag ensam kör hyrbil på väg till Acrai och Pantalica, antika bosättningar 1200 - 600 f.Kr. Plötsligt stillastående bilkö på den smala slingrande vägen med frukträd på båda sidorna. Vad har hänt? Försiktigt kör jag fram förbi alla de tomma personbilarna. Alla italienare har gått fram för att se vad som hänt och står där och talar i munnen på varandra, gestikulerar och argumenterar. Då jag inte kan köra längre ser jag en klarblå lastbil som står tvärs över vägen. Flaket har varit lastat med citroner. Lastbilen har tappat den gula lasten på vägen. Det var en oerhört vacker olycka!!!

Första skolfröken

Jag gick mina första sex år i en modern skolbyggnad byggd 1957. Skolan var murad med gult tegel, hade kalkstensgolv i korridorer, kalksten i fönsterbänkar, mycket fina stora vitmålade fönster, brunbetsat trä i planket som band ihop de två vinkelställda byggnaderna - klassrum/bibliotek och gymnsatik/matsal. Den grå kalkstenen hade spännande utdöda djur som syntes som vita inläggningar - ortoceratiter. Enormt intressant för liten tös. Skolan var ytterst god folkhemsarkitektur som återfinns lite varstans i landet. Numera är skolan ganska förstörd rent arkitektoniskt.

Jag minns självklart min första småskollärarinna Tora Strömgren. De tre första åren försökte hon lära oss vad vi behövde veta för att klara oss i livet. Hon var sträng, hon var gammal och gick i pension efter att vi gick ut trean. Vi var hennes sista klass. Tora var liten och rultig med en liten knut i nacken. Är det inte så som nidbilderna av lärarinnor ser/såg ut? Jag respekterade fröken, kanske var jag lite för respektfull, kanske var hon respektingivande. Nä, jag tror förhållandet oss emellan var ganska normalt för den tiden. Jag minns att hon ett par gånger vred om örat på buspojkarna. Den gången jag inte kunde 8:ans multiplikationstabell på läxförhöret sa hon bara till på skarpen att jag måste läsa läxan bättre! Oj, va pinsamt det var tyckte lilla jag...

Fröken Tora minns jag iförd en klänning med skjortkrage och långa ärmar. Den var smalrandig i brunt och beige i flera nyanser. Klänningen följde frökens runda kropp. Då vi hade gymnastik i den ljusa moderna hallen bytte vi barn om till gympakläder. Tora bytte bara om till gymnastikskor av blå smärting och försåg sig med en visselpipa. Sen kunde lektionen börja. Visselpipan, med träkula och läderbit att fästa i en knapp, måste ha varit alla gymnastiklärares bästa vän.

Nå´t nöje i gymnastiken såg jag sällan. Ofta lagsport typ handboll eller basket fast det hette något annat som jag inte minns.* Jag och flera andra jäntor som inte hade något större bollsinne blev sent valda av lagledarna. Band i var sin färg, som träddes tvärs över bröstet, skilde lagen åt. Eller så hoppade vi bock, tja det gick väl bra men kul var det inte. Ringar, balansgång... Roligast tyckte de flesta att det var med "hela havet stormar". På behörigt avstånd stod fröken Tora med visselpipan i beredskap.

Jag är lite ledsen över att jag inte har någon bild på min första skollärarinna. Hon finns inte med på klasskorten.

* Korgboll hette det ju för sjuttsiken. Jag blev påmind av en som visste bättre.

Mattiasdagen

Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg...
Den 24 februari ska dagsmejan göra att det droppar vatten från istapparna vid takfoten. Det ska droppa så mycket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig på Mattiasdagen. Så säger bondetraditionen jag lärt mej.

Nivea

Nivea hör hemma i min barndoms vintrar. Ansiktet som inte kunde täckas med mössa eller halsduk blev av mamma insmort med fet salva, Nivea. Som luktar gott och fortfarande är ett starkt varumärke. Minns ni så blank man blev? Efter den proceduren behövde mammorna inte oroa sig lika mycket för att barnen skulle förfrysa ansiktet och näsan.

Den här vita krämen är fortfarande gångbar. Självklart har jag Nivea creme -  mest för att lukta på. Så här står på undersidan av en av burkarna: Nivea sol- och friluftscreme är en vattenfri, solfiltrerande vintercreme för hela familjen. Nivea ger en jämn, vacker solbränna samtidigt som den skyddar mot väder och vind. Nivea gör huden mjuk och smidig.

Jag brukar köpa Nivea där jag kommer åt. Den största burken jag har är svensk, tom och numera ett smyckesskrin. Alla burkar, vare sig de är italienska, finska eller syriska eller..., är blå och har ordet Nivea med samma typsnitt världen över. Övrig text är på respektive språk.

Nivea är en tyskt produkt, tillverkat av Beiersdorf sedan 1911.

Doftminne

Det är vinter på 60-talet.

Ett tunt lager kallsnö på den plogade gammvägen, Kustlandsvägen. Jag är på väg hem från skolan i grannbyn där jag gick årskurs 1-6. Det är kallt och härligt friskt i luften, det knarrar under skosulorna.

Färska fotspår syns i det tunntunna snötäcket. Vuxenspår. Fotspår efter någon som gick utåt med tårna. Någon har gått ganska sakta i samma riktning som jag.

Alldeles strax kommer doften, den underbara. Klar och frisk cigarrdoft! Ja, faktiskt klar och frisk - utspädd med den kalla vinterluften.

Ja, här gick Harald Lindgren för några minuter sen, nu försvunnen ur sikte. Harald var ungkarl, gammpojk, och bodde på ett av byns äldsta gårdstun.

Detta är ett av de allra bästa doftminnen jag har!

Tidens gång

ETSNING

Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist
ur ”Äril” 1998

















Tidens gång är obeveklig och kan kanske kännas skrämmande men tickandet från det här vägguret innebär trygghet för mej. Tickandet och slagen har jag hört sen barnsben. För mej är det lugnande och det är inget problem att sova trots dingdongandet varje hel- och halvtimme även under nattetid.

Spartips!

Jo ja nej, jag tänkte ju skriva om gamla hus och om förr i tiden - inte lägga mej i dagens samhällsfrågor. Och absolut inte skriva om politik trots att allting är politik.

Nåväl, jag blev uppmärksammad på följande notis och kan inte låta bli att visa hur en kommun kan spara pengar. Detta med tanke på mitt skriveri om pengar till bortjagande av jantelagen. Alltså: 600000 räcker nog bara till lönen till den projektanställde mentalitetsförändraren.

Om man skär bort fler verksamhetschefer, ja då sparar man ännu mer ju. Klart som korvspad!

Jag är ingen ivrare för centralisering och stora enheter vad det än gäller. I hyllan har jag Litet är vackert av Ernst Friedrich Schumacher. Den kom ut 1975 på svenska och behandlar ekonomisk teori.

Men då det gäller riktigt små kommuner undrar jag om inte en kommunsammanslagning vore av godo för innevånarna. Mindre jäv, mer ifrågasättande (inte bara käbbel), större urval människor att välja mellan, framför allt då det gäller politiker. Färre hållhakar, mera koll på att allt går rätt till, högre i tak helt enkelt...

Semmeldags!

Idag är det fettisdag och jag ska äta min första semla för i år. Ja, vill gärna hålla på en del traditioner, som t.ex. att starta semmelförtäringen första tisdagen efter fastlagssöndagen. Dagen före askonsdagen.

Rätt ofta hade vi friluftsdag i skolan på fettisdagen. Eleverna skulle ut i friska luften och få motion. Semlor och de sicilianska blodapelsinerna Gyllene Korset hörde till. Ibland också en termos med varm choklad, men den var tung att frakta om man gick på tur.

Men det här är kort från ett annat tillfälle. Tre jänten ha frivillit töjje schia å före öpp dell Vinsjö´n, byns enda sjö och som jag nu är delägare i. Vem som fotograferade minns jag inte. Det är uppåt, uppåt hela vägen dit - nivåskillnaden mellan byn och sjön är omkring 175 meter. Men hemåt gick det med fart. Oj, vad man hurre nefför te backa. På den tiden var skidspåren stadiga och inga  breda spår efter breda skoterband. Jag har även åkt nerför på isiga sådana och det är lite farligt, åtminstone i svängarna.

Så här ser det inte ut där i år. Nej, det här är en plats för pågåede anläggningsarbeten och hit söker sig ingen längre för naturupplevelser kan jag tro!

Mentalitet

Många år har gått sen jag läste romanklassikern En flykting korsar sitt spår  från 1933. Där presenteras Jantelagen med det som kan kallas avundsjukans tio ”budord”. Författaren var den dansk-norske Aksel Sandemose, 1899–1965. I romanen beskrivs småstadsmentalitet och avundsjuka som Sandemose hade upplevt i hemstaden Nykøbing, i bokens Jante.

Nu kan kommuner få EU-bidrag för att ta itu med sina problem enligt den här artikeln i Dagens Nyheter. Samarbetssvårigheterna har genom åren på olika sätt beskrivits i lokalpress. Tre kommunchefer har under kort tid med buller och bång slutat. Skolan har styrningsproblem med täta rektorsbyten. Politikerna kan inte samarbeta, vilket kan vara till förfång för kommuninnevånarna, och i princip byts kommunens politiska styre vart fjärde år.

Det är väl bara att önska lycka till... men undrar just om EU-medel på 600.000 SEK räcker långt i kampen för attitydförändringar. Bara projektanställningen av en person som blir följden, torde ta en hel del av summan. Frågan är om det tiodubbla skulle räcka...

Men som sagt, lycka till på vägen, kommunen! Fram för hög moral och etik.

Sandemoses formulering av ”de tio budorden”:

1. Du skall icke tro, att du är något.
2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.
3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.
4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.
5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.
6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.
7. Du skall icke tro, att du duger något till.
8. Du skall icke skratta åt oss.
9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.
10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.

Det blir lätt som söta druvan och syrliga apelsinen. Så det så!

Ladlandskapet

De som läst mina tidigare skriverier på bloggen vet att uthusen och ladornas väl ligger mej varmt om hjärtat. Jag har genom åren samlat på broschyrer och skrifter som länsstyrelser och myndigheter gett ut om ekonomibyggnader och landskap. Bilden nedanför är hämtad ur Gamla ekonomibyggnader. Råd och ideer om bevarande och ombyggnad utgiven av byggnadsnämnderna och länsstyrelsen i Jämtland 1984.


Bildtext: Hur skulle det se ut om alla våra våra ekonomibyggnader försvann...

Inget ser dock ut att kunna stoppa förruttnelsen och rivningen. Bara under min levnad har många lador i byn försvunnit (och inte bara här) och nästa typ av ekonomibyggnad som börjat försvinna här är lagårdarna. Därför har jag så smått börjat fotodokumentera dem.

Och de vackra ladorna och den fina naturkulturmiljön i det förra blogginläggets länk, de har fått pengar av länsstyrelsen. Frågan är om ladorna hade varit kvar annars?

Jag läser med intresse Catharina Svalas avhandling vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet Från Ladu-Gård till Djur-Stall. Ekonomibyggnader under 250 år. Och tänker på att jag lever mitt i en pågående försvinnande byggnadstradition. Först i och med flytt och studier ser jag situationen litegrann från sidan.

Tjusigt!

Jajamen, så här kan det se ut i bygden.

Vintern håller sitt grepp

Riks13 blev färdig 1942 och den här sträckan var i bruk som pulsåder längs Norrlandskusten fram till 1960-talets början då den ersattes av E4. Jag försöker leva mej in i hur byns kommunikationsmönster såg ut innan dess. Hur man rörde sig på vägar och stigar och spångar.

Riks13 vintern 1953

Flera gamla fina hus revs i samma veva som Riks13 byggdes. Fortfarande finns en stor och ful jättegrop uppe i Degermyra som påminner om grustäkten i samband med vägbygget. Det blev sen byns soptipp med många skrotbilar. På den tiden talades det aldrig om miljöpåverkan och återställning. Lite grann samma inställning som många har idag.

Riks13 vintern 2010

Långt borta syns på båda bilderna Hyberts lilla ljusgröna hem (nu Rolfs röda) och Alfreds gård till höger.  Den gården döljs nu av trist sly. Några björkar har också slagit rot intill en stolpe. Tre stora slygranar på dikesrenen till vänster har just passerats vid fotoögonblicket. Någon som bryr sig? Busshållplatsen är borta, numera passerar inga bussar förutom skolbussen till Vallen. Alla bussarna började köra längs E4 någon gång på 90-talet efter att turerna genom byn dragits ner allt eftersom. Nu måste man ha bil för att åka med bussen.

Vinter i Sthlm

Men det här saknar jag inte - grå vinter och sen lika grå vår. Fotot fanns med på en utställning på Kulturhuset 1982 som hette Ett ögonblick i Stockholm med foton av Pico Kymén.