Autenticitet - äkthet

"Autentisk" definieras som: äkta, pålitlig, trovärdig, tillförlitlig, svarande till, vad det ger sig ut för.

Det här är avrättningsplatsen i Levar fotograferad sommaren 2004. Platsen finns i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister och ligger bara några tiotal meter från E4:an men utom synhåll för denna då träden står tätt men bruset från trafiken hörs. Den här platsen visade oss pappa då jag och systern var unga vuxna, det här är ju bygdens gemensamma historia. Det var inte helt lätt att hitta tillfartsvägen.

Här skedde den sista avrättningen år 1853. På den tiden var avrättningar ett ”folknöje”, människor följde förbrytaren till platsen för avrättningen och staten ville att de offentliga avrättningarna skulle vara avskräckande exempel och människor till varnagel och fostran.

Det brott som lever kvar i någras minnen är "Storängsdådet". Själv kom jag i kontakt med händelsen genom pappas berättelse förstås. En f.d. dräng på gården kom för att stjäla söndag den 8 september 1844. Husbondfolket var i kyrkan - frun i huset skulle kyrktagas efter att nyss ha fött en son. En 17-årig piga hade lämnats hemma tillsammans med familjens 1,5-åriga dotter och den nyfödde. Gärningsmannen slog pigan medvetslös, dödade lillflickan och slog pojken i huvudet så han blödde. Efter att ha tagit det han ville ha, tände han eld på stugan. Men 17-åringen återfick sansen och lyckades släcka. Lillpojken överlevde. Gärningsmannen fångades in redan dagen efteråt och dömdes till halshuggning vilket verkställdes den 11 december 1844. På den här platsen.

Men vad är detta? Här är platsen, här låg stenen kan man se, men stenen är borta... Platsen är markerad med snitslade högstubbar, inom skogsbruket kallade "kulturstubbar", i juli 2005. Nu syns närheten till E4:an. I samband med infrastruktursatsningen Botniabanan låg fornminnet i vägen för banvallen. Fornminnet var ordentligt markerat innan skördaren gjorde avverkningen. 

Här går nu järnvägen fram. En ny planfri korsning över E4 syns i fonden söderut.

Platsen är flyttad ca 100 meter mot söder.

I den här öppna gläntan finns stenen som hör ihop med avrättningsplatsen numera. Året efter den här bilden togs hade även ett pluttinuttigt ”staket” satts upp runt stenen, en mini-fastbandhage. Själv tycker jag inte att en avrättningsplats ska vara ”gullig”.

Såren i marken på den nya "avrättningsplatsen" hade 2005 nogsamt täckts av med mossa och gräs direkt efter flytten. Många vet inte att platsen är flyttad, andra vet inte ens att den existerat.

Den fråga jag vill ta upp är: vad är autenticitet? Hur mycket får man frångå äktheten? Är skylten tillförlitlig? Är den trovärdig? Är det rätt att sätta upp den gamla skylten med fel information då stenen som markerar avrättningsplatsen är flyttad? Stenen är densamma, platsen en annan. Innebär det något för det kollektiva minnet? Skulle man ha gjort så här om det skett i Västergötland? Mälardalen? Skåne?

Självklart ska Botniabanan dras fram. Den kommer att ha många goda samhällseffekter. Personligen tycker jag dock att en ny skylt borde sättas upp med uppgift om att platsen flyttades från sitt ursprungliga läge år 2005 på grund av denna infrastruktur-satsning. Platsen svarar ju inte mot den som fanns på 1800-talet. Den är inte autentisk, äkta, vad den ger sig ut för att vara...

Även inom norrländsk kulturmiljövård tycker jag de rätta uppgifterna ska visas för allmänheten.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om autenticitet, äkthet, avrättningsplats, fornminne

Ta´t lugnt- ta en Toy

Minns ni? Minns ni smaken? Pepparmint. Minns ni den släta, blanka, hårda, vita ytan på de rektangulära tuggummibitarna? Minns ni hur det lät då man tuggade igenom den krispiga ytan? Minns ni hur hård den grå oformliga "kulan" var då det var dags att slänga sitt tuggade Toy?

Numera tillverkas inte tuggummit Toy. Det går inte att lugna ner sig längre med hjälp av innehållet i ett Toypaket.

Då jag var liten var tuggummibitarna staplade på varandra i små paket - kan ha varit ett par storlekar, 10 i det största. I paketet på bilden är de styckeförpackade i folie och hårdplast med kartong-omslag. Precis som medicintabletter.

Enormt vacker logga tycker jag. Har sparat ett paket för den skull. Och för att kunna erinra mej smaken längre fram i tiden. Då jag blir gammal : )

Här finns mer fakta.

Läs även andra bloggares åsikter om tuggummi, Toy

Storspoven for ever

Vårdrillen om och om igen... är det någon som tröttnar på storspoven? Nej, trodde väl inte det.

Så här såg Olof Rudbeck d.y. (1660-1740) på denna glädjespridande vårpippi som brukar häcka utanför morfars hus där det finns öppen åkermark och fortfarande handgrävda diken - just det: handgrävda!

Torktider

Jo, så här såg det ut dära veabacken hos farbror Kalle lite senare på våren då veden var klyvd. Veden ligger och torkar i vårsolen men får inte ligga ute längre än maximalt till midsommar. Sen kastas den in och/eller travas i vedboden. Dörren dit in är den vänstraste. Den här lagårn tycker jag mycket om. Byggd 1935 då taket var täckt med stickspån. Men redan för flera decennier sen las pannplåt ovanpå. Här i norr håller den galvaniserade pannplåten så otroligt länge utan att rosta. Fortfarande tillverkas denna vackra galvade plåt. Tjusigt tycker jag. Mot en faluröd vägg med blekgröna portar och dörrar. Me like.

Skulle kunna tänka mej likadan plåt på min lagård. 1990 täcktes byns sista lagård som hade synligt spåntak, med plåt. Men då med svart trapetskorrugerad plåt. Mörkt och sorgligt. Det var den lagård som står där morfarsmormorsfar Jacob Isaksson och senare dottern Ulrika Jacobsdotter bodde. Lagårn är mycket yngre och inte från deras tid men fortfarande i ättlingars ägo.

Ni ser uppkörningsbron på Kalles lagård? Till vänster om den sticker en påle upp och i skuggan syns något annat: det är slipstenen. Då handdragen. Nu borta.

Läs även andra bloggares åsikter om ved, lagård, slipsten

Om laminattillverkningen dära Vall´n

Jag fick ett mejl från RuneÖ där han nämner att det var Bröderna Wallander som började med laminattillverkning dära Vall´n. Herrar KaLaBerg  var f.d. anställda på Wallanders fabrik. Han skriver att kanske hade Wallanders tillverkning kraftigt minskat eller rent av upphört då KLB startade. Det kan ha varit så att KLB övertog pressarna.

Då


Om jag förstått det hela rätt startade KLB sin tillverkning år 1953. Rune tycker att det vore intressant att få veta  mer om  historien bakom laminattillvekningen dära Vall´n. Jag håller med helt och hållet. KLB har gått i konkurs, efterföljaren likaså men laminattillverkningen fortsätter.

 


Nu


Svart laminat är tufft som stänkskydd på väggen. Till det en gammal Gustavsbergs toalettstol med svart bakelitlock, en sån som tidigare fanns i morfars hus. På det svarta stänkskyddet en stor rund spegel och ovanför den en rund, vit opalglaslampa från Böhlmarks - blank som en Thulotablett. Yes!

KaLaBerg-laminat

Jo, jag tar om den här bilden. Det finns mycket mer att berätta om den. Mina gamla barnsandaler står alltså på fönsterbänken i sommarstugan som har en yta av laminat.

Jag förmodar att laminatmönstret ska föreställa Kolmårdsmarmor, och är en lokalproducerad produkt från KLB eller KaLaBerg som grundades av herrar Karlstedt, Larsson och Berglund. De startade laminat-tillverkning dära Vall´n 1953.

Laminat har för mej blivit likvärdigt med ett oäkta material, något som oftast ger sig ut att vara något annat än vad det egentligen är. Därför har jag inte haft samma känsla som mina t.ex.föräldrar för detta, jag har svårt för dagens click-golv med träimitation. Men de postitva barndomskänslorna finns kvar till laminatet här i stugan. Fönsterbänkarna ska absolut vara kvar. I söderfönstret, där solen gassat som mest, har laminatet på några ställen spruckit upp och lossat från träunderlaget. Jag petar försiktigt in trälim med en tändsticka under den uppstående flagan, trycker försiktigt ner den, tar bort eventuellt lim som pressas ut och lägger på vitt papper och sedan böcker som press ovanpå i något dygn. Sen hoppas jag det ska hålla i många år till. Kolmårdsmönstret från KaLaBerg går inte längre att få tag i längre. Det är kulturhistoria nu.

 

Däremot har Perstorps laminatmönster Virrvarr av Sigvard Bernadotte från 1958 fått en riktig renässans. Det är väl jättekul! Vill man ha arbetsbänkar i köket med Virrvarr går det bra. Högsta mode men trots det en billig skiva till arbetsbänk. Perfekt! Det här är ett mönster som inte imiterar något annat material.

Här nedanför finns andra trevliga saker att vara rädd om. Dels laminatet på arbetsbänken i ett mönster närbesläktat med Virrvarr men jag tror nog att det är en KLB-produkt. Liknar linneväv.

På arbetsbänken finns en bricka. Gissa vilket material den är gjord av, förutom trä i kanter och handtag? Joo, just det - de oranga rutorna är präglad masonite som behandlats med vattenavvisande, högblank färg. Masonitekaklet är tillverkat 5 km från sommarstugan. En lokal produkt som har några år på nacken. Me like.

Läs även andra bloggares åsikter om laminat, KLB-laminat, masonite, Perstorplaminat, virrvarr

Garail

Jag tycker om ordet  garail men vad gara egentligen betyder vet jag inte. Gara-ila kôm ônner vårn, ja ända in i maj iblann. Tätt snöfall, ofta med lapphandskar (våta flingor som hakat i varandra och blivit stora) som kommer på kort varsel och går fort över, ett il. Ja ä litte förtjusst te dem, mamma bruke säg att ny snön ät ôpp gammen. Jag har hittat hennes beskrivning av hur jag som väldigt liten fascinerades av lapphandskar.

Apropå snö, så hittar jag ett foto från början av 1970-talet då det var det så här höga plogvallar längs Kustlandsvägen, gammvägen. Syrran är måttsticka och farbror Kalles lagårdstak skymtar till höger. Gammvägen i mitt hjärta, Kustlandsvägen från 1600-talet, Norrstigen innan dess. Det dröjde inte så länge efter att grusvägen såg ut så här, som det gick att spela kula, hoppa hage eller leka "jag begär krig". Det doftar vår!

70-talet kulturstämplas?

Jodå, det finns de som inser att 1970-talet bör bevaras. Då jag skrev om 70-talets material i morfars hus skrevs en bra kommentar om att det kan vara värt att bevara. Själv försökte jag problematisera i inlägget vad som är rätt att göra i ett hus som är byggt 60 år före 1970. Visst är det viktigt att diskutera vår kulturhistoria, vad vi ska spara för framtiden. I min by tycker jag dock att det gäller andra typer av kulturhistoriska byggnader och lämningar som vi bör vara rädda om. Men det finns ingen myndighet som bryr sig om en ointressant "flugskit" på kartan, vi måste själva skapa vår identitet genom att spara och värna vårt arv. Och som jag påpekat tidigare finns ingen hembygdsförening som skulle kunna ha en sån uppgift.

Nåväl, då jag lyssnade på bilradio i veckan hörde jag ett inslag på Studio Ett om Hofterup, en tätort i Kävlinge kommun i Skåne.  "Kan hundratals identiska typhus i villaförorter från 70-talet vara ett kulturarv som är viktigt att värdera och bevara för framtiden? Ja, säger Kävlinge kommun i Skåne som har tagit en policy för hur ett villaområde i Hofterup mellan Malmö och Landskrona ska skyddas från alltför hårdhänt renovering. Men många ställer sig frågande till hur en villamatta från 70-talet, den tid då det byggdes som allra mest i Sverige, kan vara en viktig del av vårt kulturarv."

Lyssna HÄR. Jag håller med antikvarien som snackar på slutet. Men hur det blir med morfars hus är en annan fråga.

Stadsarkitekt och kulturskyddande krafter vill "k-märka" villaområdet från innan det blir demoliserat av fastighetsägare som vill ha "personliga" hus och därför renoverar bort 70-talet. Motståndet från de boende är stort. Så HÄR skriver Sydsvenska Dagbladet.
........
Å nu kommer några ångermanländska foton från 1950-talet från hemsidan http://flygfotohistoria.mine.nu/

Här ett hus i grannbyn som skolbussen körde förbi varje dag på väg ditta Valln´och högstadiet. Ritat av en "ångermanländsk Gunnar Asplund", helt i masonite. Jag minns det som väldigt vackert. Den släta masoniteytan som imiterade slätputs är nu panelad och funkisuttrycket borta. Det som gör mej ledsen är att de kulturmiljövårdande myndigheterna inte lyckas göra människor stolta över det man äger. Information är svårt, jättesvårt, jag vet... Vi finns ju i masonitens förlovade land men INGET helt slätt funkishus finns kvar, inte ens i Rundvik, bara de traditionella med ribbläkt. Jag hann fota det vackra uthuset här ovan innan det panelades och ett hus i grannbyn söderut innan det revs. De bilderna kanske jag tar med nå´n gång framöver.

Och här bårda Mobacken med hus som till stor del finns kvar idag. Va kul!

Läs även andra bloggares åsikter om 1970-tal, kulturhistoria, Hofterup, masonitfunkis

Sommarstugan

Senaste numret av den utmärkta tidskriften Byggnadskultur, nr 1/10, handlar om fritidshuset. Min/vår sommarstuga är den mest anspråkslösa byggnad man kan äga. Jag älskar planlösningen. Den är så effektiv.Om det är föräldrarnas egna idéer som kommer fram eller om de sett planlösningen någonstans frågade jag dem aldrig om.

Denna enkla byggnad stod klar 1956 och byggdes av pappa som sommarbostad till familjen. Fasaderna är av ribbad masonite med vita masoniteknutar på regelstomme och sågspånsisolering. Så vågad som att ha funkissläta väggar var han inte, min traditionsbundne far som vid 13 års ålder på klassresa besökte Stockholmsutställningen 1930 där funktionalistiska byggnader för första gången visades. Som jag sen läst mycket om och titta på svartvita fotografier. Gunnar Asplund var utställnings-arkitekt. Fönstren på sommarstugan har enkelglas. Självklart ligger det tvåkupigt lertegel på taket, det var han noga med, pappa. Elektricitet drogs till stugan, vatten hämtades i den handgrävda brunnen 15 meter bort.

Att sommarstugan placerades här berodde nog på att sommarlagården stod här fram till 80-talet. Antagligen planerades för att korna skulle följa med på sommarnöje. Sommarlagården minns jag hur bra som helst men har jag tagit nån bild? Nä, det missade jag verkligen.
                                                                  
På 50-talets slut och till 1971, sista sommaren som morbror Bertil levde, var det min moster och morbror och våra tre kusiner som kom att sommarbo i stugan. De kom körande från Uppsala och stannade 3-4 veckor för att hjälpa till med slåttannan. Även vi barn hjälpte till då vi blev stora nog, men nog minns vi mest lek och stoj.

Här sitter några av oss i solskenet, kanske är det 1964. Tänk att en sån liten struntbyggnad kan rymma så många glada minnen. Här sov jag och min bästis ensamma  för första gången. Här satt jag och gjorde gymnasisets specialarbete sommaren 1972, här bodde jag ett par somrar under min högskoleutbildning då jag sommararbetade i hemkommunen.

***
I Byggnadskultur presenteras den engelske arkitekten Ralph Erskines tidiga bostad i Sverige, ett egenritat, kompakt och mångfunktionellt litet hus på 22 kvadratmeter med många kvalitéer. Där bodde han med sin lilla familj under några år på 40-talet. Jag var där för några år sen med en kollega. Lånade nyckeln på Arkitekturmuséet, tog bussen till Lovön och kunde ostört skärskåda Lådan, som det otroligt idérika lilla huset kallas, med alla detaljer. Till exempel så hissades sängen upp i taket under dagtid för att få ledig golvyta. Rent arkitektoniskt är huset i en helt annat klass än min sommarstuga. Ändå på något sätt samma andas barn.

Läs även andra bloggares åsikter om sommarstuga, Ralph Erskine, Lådan, masonitehus

Jag har ju mina röda skor

Jag hade röda sandaler som liten. Inget minns jag av detta. Om de inte hade funnits kvar och jag fått berättat för mej att det är jag som haft dem, hade jag inte känt till dem. men när jag går igenom gamla foton hittar jag åtminstone en bild där jag bär dem. Den som finns i förra inlägget.

Gissa vad de står på!

Pallen

Den här pallen har hängt med ett tag. Självklart är det pappa som tillverkat den i samband med flytt till och inredning av övervåningen på morfars hus. Pallen, som är mycket lätt, är gjord av björk som fernissats. Den givna platsen är intill den elektriska spisen från Husqvarna.

Då vi barn var små placerades pallen upp och ned, en plastpotta sattes i den och där pottränades vi. Från första början med en tyglinda fäst som fallskydd.

När jag tittar närmare på det gamla svartvita fotot ser jag vad jag har på fötterna - de röda sandalerna som finns kvar. Va kul! Trasmattan i rosengång, den har mamma vävt.

1970-talet

Det här är dagens verklighet i nedervåningen kök i morfars hus: 70-talet gör sig gällande. Jag är inte förtjust.

Köket i bottenvåningen har sett ut så här i största delen av mitt liv. Ett kök delvis platsbyggt av pappa, delvis med köpestommar och luckor. Ändå kan jag inte riktigt fördra det eftersom minnet av morfars och mormors kök är så stark. Jag tror också att jag förknippar det här med familjens nya liv som kom i samma veva, ett kreturslöst liv med lagård tom på kor och höns. Det jag måste ha tyckt om rätt mycket men förstod först då allt det självklara var borta. Ofta är det så - hemmablindhet brukar man också kalla det. Nu återstod köpemjölk i pyramidformade orangevita enliters-tetror, otroligt svåra att hälla ur utan att spilla...

Plastmatta. Neeej, jag gillar linoleum mycket bättre. Och färger och mönster, typiskt 70-tal. Plast som liknar keramiska plattor? Fusk! Men jag gillar ju laminatbänkarna från 50-talet i sommarstugan som imiterar Kolmårdsmarmor. Lika mycket fusk! Visst resonerar jag inkonsekvent?

Och är det någon som sparar 70-talet? Det är ju också intressant att ha kvar några av de miljöerna. Jodå, jag märker att retrokänslan är stor bland människor yngre än jag, många strävar efter det stormönstrade, gröna, bruna och oranga 70-talet. Vi har alla vår längtan till det som omgav oss i barndomen. Det måste vara det det handlar om... Men spånskivemöbler från 70-talet och framåt åldras så mycket fulare än gedigna trämöbler från 50-talet och tidigare.

Är det rätt att försöka återställa något som har funnits men nu är borta? Det går ju inte att komma hela vägen fram. Blir det bara ett dåligt försök och en ofullbordad rekonstruktion? Det här är viktiga frågor att ta ställning till den dag vi kanske tar itu med bottenvåningen.

Byggnadsvård och handlingsplan

Det finns planer på vissa förändringar här i morfars hus från 1913.

Jag är inte helt överens med bottenvåningens fönster från 1970-talet, med den påbyggda förstukvisten eller med ytterdörr´n… Men det här kommer inte att tas itu med på momangen. Huvudsaken är att det finns en plan att handla efter, så allt inte sker på lösa boliner. En åtgärd ska inte förhindra någon annan framöver. Till bra byggnadsvård hör planering. Genomtänkta idéer, en åtgärdsplan, bra förfrågningsunderlag om byggnadsarbeten ska köpas samt viss långsamhet är bra ingredienser. Sen kan yttre omständigheter, som man själv inte orsakat, göra att man funderar om det är värt att investera i något vars värde snart kommer att minska.

Fasaderna med masonite från Rundviksverken och med traditionell läkt diskuteras ganska livligt emellanåt, mellan mej och min man alltså. Ursprungligen var huset panelat med stående och liggande brädor, typiskt för förra sekelskiftet. Stora fönster av korstyp och ytterdörr med ovanljus. Väldigt vackert tycker jag. Men masonite är ju också kulturhistoria som funnits på huset sedan 1950. Och huset är fyllt av mina minnen.Vad ska bevaras? Vad ska bort? Väntar vi tillräckligt länge blir masonite dags att "k-märka" då alla andra bytt ut den på sina hus. Så kan man också se det, jojo.

I morfars hus krävs få (eller inga) ingrepp i övervåningen. Jag vill dock riva väggen från 70-talets början som byggdes som avbalkning för att få ett flickrum till systern. Tar vi bort den får vi ett stort härligt rum med fönster mot tre väderstreck igen. Masoniteköket är underbart som det är med den gamla linoleummattan och köksinredning av masonite med originalmålning. 

Lillrumme´ ska få nya tapeter och heltäckningsmattan ska tas bort - men vad ska den ersättas med? Vi har kollat att den gamla mönstrade och fernissade korkmattan inte finns kvar under, tyvärr. Och nya mönstrade linoleummattor produceras inte länge. Då kusinfamiljen skulle göra nytt i sommarstugan tog de bort en 30-talsmatta. Jag bad att få den eftersom den var hel och gick att rulla ihop och med god hjälp fraktades den hitåt. Kanske ska den till lillrumme - men själv klarar vi nog inte av att lägga ut den, styv som den ändå är. Och frågan är om någon golvläggare vill ta sig an uppgiften. Tiden får utvisa hur det blir. Att anlita proffs blir nödvändigt.

Det vi har nytta av är:

• Några få gamla fönsterbågar från bottenvåningen finns kvar. Nya kan tillverkas med dessa som förlaga.
• Bottenvåningens två ursprungliga innerdörrar finns bevarade utan karmar.
• Några äldre foton finns, mest från utsidan.

Glad påsk!

Så här kunde det se ut på gårdstunet då mormor och morfar drev jordbruket. En höna med sina kycklingar rör sig fritt, mormor hastar in i huset genom den inåtgående pardörren med överljus. Själv har jag aldrig sett en söt gul kyckling i levande livet!!! Vi köpte äldre, vita kycklingar då jag var liten, minns aldrig att någon höna fick kycklingar trots att vi la in porslinsägg i redet till surhönsen. Meningen var att hönan skulle ruva på det konstgjorda ägget tillsammans med egna värpta ägg. Men icke...

Ställningen för torkning av mjölkkärela hänger på väggen. Där ser det ut som emaljerade hinkar står på tork. En trästege ligger längs med marken vid väggen men det borde inte vara den vanliga platsen. Björkar skärmar av mot Kustlandsvägen, gammvägen, som fortfarande var huvudpulsådern genom byn. Den här bilden gillar jag mycket!

Glad påsk alla!

En nybyggare

Minnessten rest över den förste nybyggaren i Salberg.

1784

upptogs nybygget

SALBERGET

av Erik Larsson-Lydig fr. Nordmaling.

Gideå Hembygdsförening reste stenen

vid firandet av 200 års-jubiléet

1984.

Erik Larsson-Lydig var min morfarsmors farfarsfar.

Denne Erik Larsson-Lydig föddes 1736 i Gräsmyr som son till bonden Lars Jonsson och hans hustru Beata Hansdotter. 1758 tog han värvning som indelt soldat och gifte sig med Sigrid Jonsdotter. Efter att ha tagit avsked från krigstjänsten  kom han 1784 till nybygget Sahlberget. Två år senare insjuknade han och dog 50 år gammal. "Hans vandel var stilla" står det i dödboken. Denne man ägnade prästen hela 11 rader(!) för en levnadsbeskrivning i dödboken. Så bra för efterlevande att få läsa:

Så här har jag tolkat 1700-talshandskriften:
8 mars 1786

Nybyggaren Eric Larsson Lydig, född år 1736 i Gräsmyr. Fadr. afl. Bond. Lars Jonson ibid, modr. äfen afl. h. Beata Hansdr. Blef hel(t) späd moderlös, och upfostrades, då han var 3 år gl, hos en dess slägtinga vid namn Eric Larsson i Hössjön uti Umeå skn tills han blef fullwäxt.  Tjänte sedan först i soknen med godt loford, och år 1758 gaf han sig till soldat wid Wästerbotns Reg:te och ÖfwersteLt:s compganie. Wid samma tid gifte han sig med dess nu efterlemnade änka h. Segrid Jonsdr, som födt honom 14 barn, hwaraf 9 st. än lefva.

År 1769 tog han avsked från krigstjänsten, och köpte sig ett hemman i Umeå uti Sörböle by, war han uppeholt 2ne år, flyttade sedan hit till soknen på ett Bruks heman, der han war till år 1784, då han tog sig ett nybygge vid namn Sahlberget. Sjuknade i den gängse febern d. 22 sistl. Febr. Hans vandel var stilla. Begrofs d. 19 Martii, lefde wid 50 (år).

Denne mans levnadsförhållanden vill jag veta/forska ännu mera om, helt klart. Erik Larsson Lydig hann med en helt del i sitt femtioåriga liv, och slutade som nybyggare. Har beställt ett häfte om nybygget Sahlberg från Gideå hembygdsförening och är spänd på om det beskriver det nybyggarliv jag är intresserad av. Här i trakterna har sockengränserna justerats nu och då. Idag tillhör Salberg Örnsköldsviks kommun.

I samband med firandet år 2009 av det som kom att kallas 200 år av fred i landet, iscensattes uppvisning av fältslag i Sävar där slaget levandegjordes.

Under Erik Lydigs tid som indelt soldat pågick Pommerska kriget, 1757-1762, där Västerbottens regemente deltog. Men eftersom detta inte nämns i dödboken, förmodar jag att hans bataljon inte deltog i kriget.

Vandrande by

De gånger pappa gjorde en umeresa brukade han oftast köpa med sig en bok. Boken Vandrande by fick lilla jag av pappa efter en stadsresa han gjorde 1957. Det var långt innan jag kunde läsa men här fanns många bilder, på en del var den jämngamla sameflickan Elle-Kari med. Självklart har jag tagit intryck av de fina svartvita fotografierna som berättar om ett annat sätt att leva. Spännande.

Vandrande by

Bild Anna Riwkin-Brick
Text Elly Jannes

Hit till min by kom lappar för renarnas vinterbete då morfar var ung. Det morfar berättade för mina föräldrar har jag i min tur fått återberättat. Lappen som kom åkande utför Hallberget bara med en stav och med fantastisk skicklighet. Hur morfar en annan gång kom på efterkälken då han blev omkörd i skidspåret i en uppförsbacke. Lappen hade renskinn, stighudar, under skidorna. Här på byns marker, vid en myr på en ås uppe på "fjelle", finns rester av Grans samebys två vintervisten (åtminstone fanns den ena kvar för två år sen, men man vet ju aldrig).

Tiderna har ändrats oändligt. Vissa vintrar körs renar ner till kommunen för vinterbetets skull. Ett renbetesmål där samernas rätt till renbete i byarna i kommunen blivit långtgående och pågående rättssak. Vem var här först är frågan. Vem har mest rätt till marken? Samerna eller nybyggarna? Lappar eller kväner? I fjol var nog första året renar syntes inne i byn under min levnad. Då jagades några renar på lägdorna med scoter. Självfallet är det förbjudet att stressa djur så. Den gamle, snart 80-årige, scotermannen och hemmansägaren körde fast i ett dike och fick lomma iväg hem för egen maskin...

Om jag förstått delar av det hela rätt, så menar fastighetsägarna att samerna ska sköta sina renar på samma sätt som för 100 år sen, utan biltransporter om de över huvud taget ska vistas här. Man hävdar att planteringar förstörs av renar som trampar på trädplantorna. Då säger inopportuna jag, att om renägande samer ska sköta sina renar på samma sätt som förr, bör även skogsägarna sköta skogarna som då, dvs. skogsbruk utan stora kalhuggna ytor. Att renar eventuellt trampar ner barrträdsplantor beror ju på de monokulturer som breder ut sig hektar efter hektar. Skulle skogen skötas med olikåriga träd, är den så mycket tåligare både mot stormar, skadeinsekter, nertrampning och betesskador av älg. (Nu måste jag nog huka mej, inlägget är kontroversiellt, enbart motståndarna till samerna brukar komma till tals i bygden.)

Earth hour

 .

Visst måste man som barn påverkas av att få uppleva detta? Att sitta varmt och tryggt invirad i en kär vuxens knä och titta in i eldens sprakande sken, för övrigt helt omsluten av mörker. Att sitta utomhus under stjärnhimlen och lyssna på de vuxnas prat och berättelser.

Jag har påverkats av detta trots att jag bara sett bilden, inte verkligheten, då jag allt sedan tvåårsåldern bläddrat i boken som jag fick av pappa. Fotot finns i Vandrande by, fotograf var Anna Riwkin-Brick.

Jag tycker om mörker så att stjärnhimlen, norrskenet eller månskenet kan upplevas ordentligt. En enda timme mellan 20.30 - 21.30 lördag den 27 mars, kan man släcka all elektrisk belysning allt för vackerupplevelsen, mot "ljusnedsmutsning". Tänk om "min" kommun släckte gatlyktorna samma timme - det vore att återuppleva all tid före 70-talet. Men kommunen finns inte med bland de många av Sveriges totalt 290 kommuner som deltar .

Earth hour är en klimatmanifestation men jag ser det lika mycket som en skönhetsmanifestation. Passa på, nästa år kan allt vara annorlunda. Tysta och mörka platser kommer att bli en bristvara, platser som i framtiden kommer att locka många människor tror jag.

Snabbmat

Det här tycker jag är riktigt ordentligt gott. Blodbröd. Jag brukar köpa upp mej på Härnö blodbröd för att ha som god och snabblagad mat då  sådan behövs. Har provat Småbrännas blodbröd också, mindre bageri, lokalare, kanske lite finare. Men det är den tunna Härnökvaliten som finns i mitt sinne.

Det är bara att koka upp vatten, salta, lägga i det antal skivor man vill ha, låta ligga en knapp minut, ta upp med hålslev och lägga på tallriken. Genast göra smörbrunn. Medan vattnet kokar upp har man gjort en vit sås, bechamelsås om man vill ha ett tjusigt namn på den. Blodbröd, sås och egen lingonsylt med bär från skiftet = jättegott!!!

Varför man ska avhålla sig från att släktforska

Det här är några invändningar jag fått då jag berättat för min barndomskamrat om min glädje att släktforska.

 Hon släktforskar inte därför att hon:

• inte vill få veta av all inavel och hitta genetiska förvrängningar (jobbigt)
• kan råka på anfäder som är mördare och tjyvar (pinsamt)
• kan inte veta om fäderna är de rätta fäderna på grund av all promiskuitet som förekommit (osäkert)

Jojomensan, visst kan man resonera så!

Att jag inte släktforskar intensivare beror bara på att tid saknas, inget annat.
Att släkt- och hembygdsforskare sällan betraktas som seriösa forskare det struntar jag i! Men visst vore det roligare och intressantare om kulturhistorien stod högre i rang i byn.

Våffeldagen

Takdroppet ska vara så rejält att oxen ska kunna dricka sig otörstig av det idag på Våffeldagen, Jungfru Marie bebådelsedag  den 25 mars. (På Mattiasdagen den 24 februari skulle tuppen kunna dricka av takdroppet.)

Våffeldagen antas vara en felhörning av Vårfrudagen, alltså jungfru Marias dag. Jesu mor Maria kallades ju för gammalt även Vår Fru = Our Lady = Notre Dame. Det är nu 9 månader fram till juldagen.

Förutom att oxen ska kunna dricka av takdroppet på Våffeldagen berättade mamma att min mormors minsta bröder brukade få gå ut på bron, få gå över dörrabäckene den här dagen. Först då, eftersom de inte hade några vinterskor. Det torde ha gällt innan de var i skolåldern. Familjen var inte särskilt fattig vad jag förstår, det var antagligen vanligt att småbarn inte hade vinterskor.

Det här är min mormor Almas familj i Levar. Stående: Algot, Ester, Alma, Konrad. Sittande på bänkar: Hilda, August samt föräldrarna Amanda och Per. Längst fram: Valdemar, Fredrik, Gunnar, Adolf. Alma Eufrosyna var den förstfödda, född 1890.

(Dörrabäcken är detsamma som tröskel.)

Läs även andra bloggares åsikter om våffeldagen, jungfru Marie bebådelsedag