Skeppsmaln

En trevlig utflykt till Skeppsmaln gjordes igår, söndag. Fullt håll igång med musik och människor på marknad.

Fast vi började med att besöka gudstjänsten i det lilla, lilla timrade fiskekapellet. Det var lite som en resa tillbaka i tiden. Obekväma bänkar men charmiga, stark psalmsång och predikan från predikstolen. Jag levde mej in i hur mina förfäder kan tänkas ha upplevt kyrkogången och kyrkplikten, även om sockenkyrkorna hade bekvämare bänkar.

Fiskevistet med surströmmingsmuseet var ett måste eftersom  vi aldrig lyckats komma dit då det varit öppet efter att det invigdes nå´n gång runt millennieskiftet. Bra utställning med fakta och ting. Strömming på tvären och längden förstås.Inte långt härifrån ligger salteriet som tillverkar Röda Ulvens surströmming. Men många fler surströmmingssalterier finns här längs kusten

Kusten är vacker här på Skags udde. På sjörapporten nämns den här ångermanländska platsen varje dag.

Gardintyg direkt från 50-talet

För ett par år sen köpte jag ett par långa stuvbitar äkta tyg direkt från 50-talet. På Tradera. När jag fick paketet och kände och såg på textilien i verkligheten var lyckan stor. Otrolig kvalitet, vackert mönster och färger som skulle passa in i övervåningens 50-tal. Igår tog jag mod till mej, klippte i tyget och började sy gardiner på min nya symaskin.

Kornischerna av alm känns helrätt.

Gardintyget är tunt och släpper in bra med ljus men trots det syns mönstret mot dagsljuset.

Tygets fall är helt i min smak. Ingen uppgift om företag eller formgivare finns tryckt på tyget så det kan jag inte meddela er som läser. Men visst är 50-talet härligt?

Trycket på tyget är utfallande över stadkanten. Ingen fåll behövs på sidorna. Varför inte textiltryck går till så numera, eller när utfallande tryck upphörde, vet jag inte. Antagligen är svaret av teknisk natur, eller möjligen företagsekonomisk.

Här är det stora treluftsfönstret på gaveln. Som vanligt här i nordliga delen av landet, har husets långsidor låga fönster på övervåningen.

Dualism

Det är både härligt och smärtsamt med augusti, den sista sommarmånaden. Semestern tar snart slut men kanske väntar många varma, mörka och sköna sensommarkvällar. Och på dagarna spelar syrsorna.

Nysört och renfana plockar jag längs vägrenen.
Å framöver blir det surströmmingen, tunnbröe å nypären.

Huvudbonad

Så sent som på 1960-talet var det vanligt att kvinnorna bar huvudbonad i Sverige. Hatt, huckle, huvudduk. Inget konstigt med det, vare sig i stan eller på landsbygden. Min mamma hade på somrarna väldigt ofta en huvudduk knuten runt håret som på bilden. Jag tycker om det. Andra kulturer har t.ex.chador och hijab men här i landet hade kvinnorna på landsbygden för inte så länge sedan huvudduk till vardags.

Här kommer hon gående med mjölk i en rostfri hink. Året är 1953. Att det är sen eftermiddag, kväll, bedömer jag av skuggorna. Eftersom hon går utanför lagårn, rundande vedboden, antar jag att hon mjölkat korna som då måste ha befunnit sig i sommarlagårn uppe vid skogsbrynet. Stod de i (vinter)lagårn brukade hon aldrig gå ut utan höll till med mjölkhanteringen inne i porten för nattförvaring i kylrummet. Nästa dag transporterades mjölkflaskan till mjölkstånne 200 meter bort för vidare lastbilstransport till mejeriet i Levar.

Jag har ingen bild på när hon silade mjölken ner i mjölkkrukan. Men Västerbottens mästerlige dokumentär fotograf Sune Jonsson har fotograferat Helmer Jonsson då han silar mjölken. Så gick det till. Vår sil var rostfri och den var vidare och rundare i formen än Helmers. Annars är det sig likt.
Observera det vackert nötta trägolvet. Det känns viktigt att påpeka för själva är vi gång med att se över golvet i lagårdsporten. Att byta ut plankorna känner jag som ett helgerån så jag hoppas det inte behövs.

Minns så väl en finsk arkitektvän som då vi kom in i en gammal omärkvärdig, ostädad lagård i en annan del av Sverige, böjde sig ner och tog på de nötta, ostädade golvplankorna, smekte dem och tyckte att detta var vackert, var kultur. I Finland har ju kriget/krigen gjort att så lite gammalt vardagligt är kvar. Antti fick mej att inse värdet av att äga ett helt vanligt, gammalt, obetydligt och slitet lagårdsgolv. Det går aldrig att åstadkomma samma vackra slitage då ingen idag kör in hölass, släpper ut kor, brukar lagården som förr.

Och som jag beskrivit min/vår ambition tidigare - vi börjar med ekonomibyggnaderna. Bostadshuset fungerar - det som ska åtgärdas där är mera av estetisk karaktär. Sån´t som det märks att man verkligen gör och som därför av många anses som det väsentligaste. Men med morfas hus tar vi det baklänges, vi arbet åttabak.

Läs även andra bloggares åsikter om huvudbonad, mjölka kor, lagård, lagårdsgolv, kulturarv

Källarsval långfil

Sommar tycker jag hör ihop med tett´n, källarsval sådan. Tett´n, eller långfil som det står på mejeriets förpackning, är toppen tycker jag!

Jag köper en liter färdig långfil och äter till frukost men sparar en knapp deciliter. Den häller jag i en rostfri bunke…

… och kletar ut med en sked på bunkens kanter.

Sen häller jag på minst en liter mjölk. Helmjölk, eller som här mellanmjölk.

Därefter täcker jag med en tallrik…

…och ställer ner på ett av källartrappans översta steg strax under källarlucka ner till den lilla källaren. Ni har väl en så´n? Det finns en i morfars hus. (Numera finns luckan i vardagsrummet med outslitlig kork-o-plast men framöver vill jag ha köket här igen som förr. Med trägolv.)

Efter en till två dagar har mjölken syrats och stelnat till en ganska fast massa.

Man tar av filen i en djuptallrik och vispar med stora tag runt för att mjuka upp massan. Jag brukar vispa ner en halv tesked men kanske är det bättre utan. Under vispningen bildas bubblor som sedan löses upp.

Det går fort att få filen lååång. Den rinner och håller ihop även som en mycket smal sträng, smalare än på bilden. Konsistensen är lite ”segare”, rundare, än den kortare filmjölken.

Efter vispandet strör jag över mald ingefära och njuter fullt ut! Min sörlänning till man förstår inte min förtjusning över långfil. Nänä, kanske måste man ha ätit den sen barnsben för att förstå hemligheten…

Det här åt vi under min barndoms somrar. Hur mamma fick tag i första bakteriekulturen för året, den första långfilskulturen, vet jag inte. Men ursprungligen gjorde man den på tätört, Pinguicula vulgaris, en liten blåblommande växt med klibbiga blad. Växten är insektsätande så till vida att bladen avsöndrar ett enzym som upplöser insekter som fastnat på den klibbiga ytan. Det är dessa blad man tar och stryker kärlets insida med som man sedan fyller med mjölk och tett´n, täte, långfil, långmjölk, bildas. Ett smart sätt att konservera mjölk då kylskåp inte fanns. Långfil har längre hållbarhet än färsk mjölk. Gott är det också. Tycker jag. Som någon gång skulle vilja pröva att göra det här från scratch. Men tätört växer minsann inte var som helst.

Kanske har andra bloggares skrivit om långfil, källarlucka, tätört

Vita näckrosor

Som jag skrev förra året försöker jag plocka ett par vita näckrosor (Nymphaea alba) i fruntimmersveckan.
Närmare bestämt idag på min namnsdag. Jag undrar om jag inte fått känslan för näckrosor av min mor. På fotot kan man se henne plocka näckrosor någon gång på 40-talets senare hälft. Sjön är troligen den grunda Hemavan ute på Kronörn på väg mot Långron. Inte långt  härifrån, vid Nabbsônne, hade pappa och hans familj sin sommarstuga. På den tiden i väglöst land.

Läs även andra bloggares åsikter om näckrosor, fruntimmersveckan

Mitt hav

Ikväll blev det utflykt till skärgården med medhavd matsäck. Inlandsisen arbetade på en gång i tiden och skapade ett vackert kustlandskap. Detta är mitt hav. Kvarken. Här finns Gohamna, en god hamn en gång i tiden. Minnen från fiskarnas id finns kvar i form av flera hundra år gamla gistvallar, de ställningar där fiskarna torkade sina nät. Det som finns kvar är rader av stenhögar som stöttade stolparna för torkställningen.

Här på stränderna växer så många fina arter. Fackelblomster, slåtterblomma, höskallra, smällglim, kråkklöver, blåsvingel, strandtrift och även en strandveronika såg vi. Säv, fräken, "krutkäring", havtorn.

Kråkklöver växer hemma på gården. Morfar brukade berätta att det var en rest från den tid då här var en sjöstrand. Ja, så är det. Landhöjning och främst utdikningen av sjön i två omgångar, en på 1800-talet och den sista på 1920-talet gav åkrar som gav möjlighet för fler att leva här. Morfar och hans syskon stannade kvar i byn då andra emigrerade till Amerikat.

Ute i Aspänget, den före detta sjöbottnen, växte slåtterblommor och höskallror då jag var barn och vi hade lägdor där som slogs under slåttannan. Slåtterblommor är så vackra vita med gröna nerver, Symmetrisk, nästan porslinsartad. Det är åratal sen jag såg de här blommorna där ute på lägdan. Av höskallrans fröställning gjorde vi barn pengar som vi använde då vi lekte affär. Det var tider det!

Aftonro

Afton två semesterkvällar efter varandra. Fridfulla slut på ganska intensiva dagar.

Salusand med sina sköna vågor och sin långa sandstrand. Min barndoms bästa badstrand. Och är det nog fortfarande.

Kvällssol hemmavid - skönt!
På förmiddagen hann jag rödmåla ena lagårdsgaveln till hälften. Sen kom regnet och vi for in till stan.
Nu har vi införskaffat spännband inför flytten av den timrade rökbastun. Det kan ju gå precis hur som helst...

Kåda från en gran

I tidigare generationer tuggade man grankåda som tuggummi, det kan man göra idag också. Jag har provat och det var inte alls dumt. Undrar hur många som gjort det? Många år gick innan jag provade men så var vi var ute och gick med kompisar och Åke sa, då han såg rinnande kåda på en gammal granstam: Har ni provat tugga kåda? Nej, det var bara han som gjort det. Åke har en otrolig nyfikenhet och öppet sinne kan tilläggas, den sällskapligaste av människor. Han och jag tog varsin klump och stoppade in. Inte förrän kådan värmts upp i munnen gick den att tugga - och då var det gott tycker jag. Ganska snart blev klumpen för hård och då var den förbrukad. Prova själva om ni inte gjort det! På Volasda´n i hälsingska Edsbyn, alltid en 25 juli, såldes då jag var där för flera år sen, grankåda förpackat i snurrat smörpapper, se bilden. Bra idé för att väcka kulturhistoriskt intresse. För övrigt visas där vardagssysslor från förr på ett väldigt "äkta" sätt. Då jag var där visades bland annat kransågning, borrning av rör av timmerstock, spånspäntning, tvättbyk på bryggan, pappersklippta gardiner och utsmyckning av spiselkrans med kräpp- och tidningspapper. Allt detta har jag haft nytta av, jo så är det! Därtill kunde man alltså köpa tuggummi direkt från skogen... Jag rekommenderar verkligen Volasdan i Edsbyn med förbehåll att allt kan förändras.

När jag bjöd min mor på tuggummit Chios jag köpt i Grekland för ett antal år sen, beskrev hon smaken med orden: ”en rekti’ gamm’-hackspett-tall-smak”. Det var oerhört träffande. Grekerna nyttjar verkligen kådan som jag gissar kommer från pinjer, både till retsinerat vin som är en urgammal tradition samt som sagt till tuggummi! Intressant tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om grankåda, kåda, retsina, tuggummi

Falu ljus

Sommarstugan från 1956 har fått en strykning ljus Faluröd färg. Den har alltid varit målad med slamfärg från Falu koppargruva så det är ingen stor sak. Det är ett vinnande koncept i min värld! Inget kulörbyte, ingen "förbättring" av färgtypen med akrylat- eller alkydfärg. O, nej!

Fasaderna består av läktad masonite, traditionellt så det förslår. Inget funkisslätt. Masoniten, som alltså har suttit på plats i 54 år, har den präglade baksidan utåt för att färgen en gång i tiden skulle fästa.

Här är våt Falu ljus till vänster och som den ser ut som torr till höger. Slamfärgen torkar snabbt och är väldigt lättstruken med pensel. Man behöver bara kolla väderleksrapporten så att inget ösregn väntar de närmaste timmarna effter strykning.

Färgpyts lämplig storlek att handskas med på stegen. En gammal kaffeburk med handtag av ståltråd. Borsten borde vara en hornsugga men jag hittade ingen i brådrasket. Någon hornsugga med kohorn som skaft finns dock inte kvar på gården.

Att måla i gassande sol är inte att rekommendera. Kvällssol med vandrande skugga, som på bilden, går an. Angenämt jobb trots att det är semester!

Att ta hand om en äng

Yes, jag har anmält oss till en kurs i hantering och vård av en lie. Allt om längd, slipning,bryning, jordläggning, orv, skötsel. Förutom själva hanteringen att slå gräs med den. Yes, det ska bli kul och nyttigt!

Du slô sôm n´jettar som min gamle far sa om min hantering av lien. Att slå som en getarpojke betydde att slå illa. De yngsta fick börja med att se till getterna och kunde ännu inte svinga en lie som en fullvuxen karl.

Höet fick vi in i ladan innan regnet på söndag förmiddag. Det doftar så gott och är så mjukt att jag slängde mej i hörskörden i ladan då vi var klara. Njutbart enligt mej!

"Den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena är beroende av ett aktivt jordbruk, men också av vilka metoder som används i jordbruket. Jordbruksmarken består av åker, betesmarker, och slåtterängar. Ett varierat och välhävdat odlingslandskap uppfattas av de flesta som vackert och ger goda livsmiljöer för många slags växter och djur.

På 1700- och 1800-talet tredubblades Sveriges befolkning och matproduktionen måste öka. Därför togs mer mark i bruk för jordbruk och boskapsskötsel. Betes- och slåtterbruket blev intensivare, och nya marker odlades upp. Under 1900-talet behövdes arbetskraften i industrin. Allt färre bönder måste föda allt fler människor som arbetade med annat än jordbruk. Det blev möjligt med hjälp av traktorer och andra lantbruksmaskiner, handelsgödsel och bekämpningsmedel, samt nya högavkastande växtsorter och djurraser. De nya metoderna ger stors skördar och mycket mjölk, kött och ägg, men ett mer enahanda landskap där mångfalden av växter och djur minskar."

Ur en liten skrift som heter Lärkor och lador från Jordbruksverket.

Joo, den skärande eggen är bättre för kultur- och naturmiljön än det söndertrasande, rivande redskapet.

Tydlig gräns

Vi var ute redan i fjol med förfrågan om bygge av fastbandhage. Den lokale gärsgårdsbindaren Ola som har detta som fritidssysselsättning, sade sig inte klara av de dryga 100 metrarna på en sommar, och han hade inte möjlighet att få materialet kört på plats. För Höga Kusten Gärsgård som därefter fick en förfrågan var det inga problem. Själva stängslingen gick på 2,5 dagar men man ska komma ihåg att cirka 60 % av förberedelserna var gjorda tidigare med huggning av material, utforsling ur skogen, bränning av störarnas ändar.Vidjorna måste dessutom vara helt färska.

Gran används till hank och stör, till vidjor och stöttor. Fastbandhagen smyger sig på vissa ställen inpå de levande granarna.

Vidjor färdiga att värmas upp i kokhett vatten för att lättare formas till  sammanhållande ”knutar”. Det finns mycket att skriva om ett gärsgårdsbygge, det här får bli en osammanhängande berättelse.

I tomtens högsta hörn påbörjades bygget. I hörnet placerades en vidja för varje liggande hank.

Ett snöre ger riktlinje. Störarna spettas ner i marken, här är bra morän. Ändarna är svedda.

Hagen växer fram i rask takt.

Här är ett annat hörn som löper på. Här placeras en vidja endast nere och uppe.

Störar nerspettade i marken och färdiga för bindning av hage.

Som förr i tiden mot fätåe. Fastbandhagen stängde korna ute från inägan. Där ladan står fanns förr sommarlagården. Idag är det det 14 år gamla kalhygget som stängs ute. 1996 var första gången som ett kalhygge nådde inpå byn då tre skogsägare avverkade intilliggande skogsmark samtidigt.

Så här ser gränsen mellan hägna och skogen ut igen. Det känns bra tycker jag, utan att vara enbart utfall av romantisk iver, det har ju funnits en fastbandhage här då jag var liten och den finns även utritad på laga skiftskartan från 1869.

Det här är en trevlig blogg om gärdsgårdar: http://svenskagardsgardar.blogspot.com/

Avslöjande

Jomen, det var det här som skulle hända ôppe hägna där sommarstugan står.

Nu står hank och stör som gräns mot skogen åter igen. 

Det var därför vi fällde häggen som hade stått i vägen om den varit kvar.

Älskade pion

Min älskade pion blommar ohämmat i år igen. Hur härligt är det inte att komma hem till den... Och solstrålarna kommer in genom norrfönstret fortfarande på kvällarna.

Lika slösande som vacker. Lika lätt förgången som njutbar. Livet är kort! Livet är härligt!!!

John Silver

Jag har en märklig förkärlek till cigarrettrök. Visst är det lite konstigt. Rökare är jag inte, har aldrig varit. Visst, pappa och jag brukade blossa på cigariller, mestadels av märket Bellman Siesta, på nyårsafton - annars inte.

Min morbror Bertil, gift med mammas syster, var rökare. Han rökte John Silver, självklart utan filter (fanns knappast då). På somrarna då hela hans familj kom upp till oss någon månad och hjälpte till med slåttannan, brukade jag försöka få sittplats vid middagsbordet bredvid honom. För efter maten tände han en cigarett av märket John Silver och jag gillade att få doften i näsan. Mmmm... Vi var tio personer runt bordet så det var inte alltid min plan att få plats bredvid honom lyckades.

Rökiga jazzklubbar och restauranger, ja. Men jag har inte enbart positiva minnen av rök. Min jobbigaste upplevelse av cigarettrök var under studietiden då jag under en termin satt mitt emot en kurskamrtat som rökte franska Gauloises ur vackra ljusblå paket och sände ut rökmoln rakt i ansiktet på mej. Det var urk! Att tala honom till rätta gick inte, på den tiden diskuterades inte rökförbud alls.

Gamla inrökta lokaler som stått ovädrade och tomma luktar illa. Men ibland kan jag tycka att en lokal, t ex ölhall, som sedan dess tillblivelse haft rökare, borde k-märkas och rökning vara tillåten där. Det är nåt speciellt att komma in i en rökig lokal. Det är bara så svårt att spara dofter, lukter som minne. Men de hör definitivt till mitt och allas opåtagliga kulturarv vare sig vi vill det eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om cigaretter, cigarettrök, k-märkning, John Silver, Bellman Siesta, Gauloises

Sommarregn

PRELUDIUM
Vi var i en annan dimension
i den timrade ladan
när vi hörde regnet utanför
lyssnade på smattret mot
pärttaket

såg dagsljus
i springor mellan stockarna
uppe vid taket
tog svalorna sig ut och in
såg deras bon

sommaren
hade stämt möte
med oss barn
i ladan
när regnskurarna kom

bjöd på musik
preludium till livet

BARBRO GÖTESSON
DIKT I DAG
DN 2008-08-13


Vi kusiner satt en sommar under regniga dagar uppe på hässjstörarnas förvaringsplats vid rökbastun och låtsades röka cigaretter. Många störar var i användning på lägdorna, bara några få fanns kvar, och därför vi kom in där under ladans tak. Ciggen var tillverkade av vita tillklippta ritpappersark och som tobak använde vi röta, torvströ. Där satt vi på störarna och låtsades röka, för vi vågade väl ändå inte tända "cigaretterna"???

Dikten fångar stämningen så bra!

Torvströet, rötan, var ju annars var avsedd att användas under korna och i möckerömme. Möckerömme var rännan bakom korna där ko-rusen och urinen samlades upp. Torvströet sög åt sig fukt, mockades ut på gödselstacken inne i huven. På våren spreds alltihopa ut som gödning på åkrarna. Det kallas visst kretslopp...

En sômmarjänt

Här ser ni en sômmarjänt med mammas hemsydda klänning i vitt bomullstyg garnerad med svavelgult zigzagband runt krage och nertill vid fållen. Mamma (eller pappa) tyckte jag var så fin att klänningen skulle förevigas, vilket pappa gjorde med sin Kodak-kamera. Det var en somrig söndagsmorgon jag stod modell, pappa var ledig från sitt jobb.

Här står jag vid lägdans grässtrån, gräs som jag än idag finner mycket behag i att plocka, arrangera och binda kronor av. Slåttannan verkar ännu inte ha kört igång.

Här är det den yviga rosetten i ryggen som ska dokumenteras. Jag har ännu inte tröttnat på modellandet men lite trulig var jag hela tiden. Att fotograferas så här är inte riktigt min grej...

Jag minns så väl att jag fått en vit matrosmössa som var väldigt vanlig bland barn just då, åtminstone i vårt sociala sammanhang. Och jag minns hur intensivt pappa försökte få mej att vika upp den så att den såg ut som en matrosmössa. Men nej, jag var mycket bestämd. Brättet skulle vara nervikt. Så fick det bli. Jag måste ha tyckt att det såg bättre ut på mej, varför annars denna envishet? Greta Garbo hade jag nog inte sett bild på ännu.

Allt detta och lite till minns jag då jag ser bilderna. Det var en väldigt vacker sommarmorgon och bilderna togs bakom lagårn, intill rökbastun samt på gårdsplanen.

Stolparna i bakgrunden togs bort för två år sen då Vattenfall grävde ner ledningarna.

Favoritblomman

Kejsarkronor kallade min pappa de här trädgårdsblommorna. Kejsarkronor var hans absoluta favoritblomma. Han berättade att de här färgstarka liljorna växte vid hans mormorsfars torp ute Tenstrana. Jag är säker på att det var därför han gillade dem, hans förknippade dem med sin älskade gammelmorfar som dog då pappa var 10 år.

Gammelmorfar Jacob brukade trolla fram 5-öringar ur sitt långa gråa skägg då något av barnbarnsbarnen satt i hans knä. Efter att barnbarnet Olivia gifte sig, bodde han hos hennes familj till sin död 1927. Han blev 90 år gammal.

Fast kejsarkronor ser ju annorlunda ut har jag lärt mej. Det här är brandlilja eller brandgul lilja. Så vanlig vid gamla bosättningar, liljorna finns kvar länge efter att människor och hus multnat. Men för mej är det pappas favoritblomma - kejsarkronan. Idag är det hans namnsdag. Och liljorna ska vara av gammal sort och ha bulbiller, så det så.

Kanske andra bloggares har åsikter om kejsarkronor, brandlilja, brandgul lilja, torparväxt

Barfota i daggvått gräs

Jag har starka minnen av min pappas glädje över daggvått gräs soliga sommar-morgnar. Han älskade att gå barfota och särskilt i dagg. Det gjorde han ända in på ålderns höst. Hans blev som barn på nytt med grönt gräs under fötterna.

Då mamma hade köksland där hon bland annat odlade morötter (ofta London Torg) tog han gärna en sväng till landet, drog upp en morot som han nogsamt torkade av på det daggiga gräset och mumsade förnöjt i sig. Detta är ett starkt pappa-minne för min del!

För övrigt hörde han till den generation som inte alls gillade grönsaker på mattallriken. Det fanns ju inte att tillgå under en stor del av hans liv, inte som nu. För att hårddra blev det kokta ärter och morötter till söndagsteken. Idag skulle han ha fyllt år om han levt.
.

Läs även andra bloggares åsikter om dagg, gräs, morötter