Lutfisken

Titta vad jag hittat i gömmorna, något jag aldrig sett tidigare. Några årgångar av en tidskrift som kom ut en gång om året och som hette Lutfisken. Omslagen är verkligen häftiga allihopa - här är årgång 1939. Satir och skämtteckningar utgivna på Albert Bonniers förlag.

Det här är en tidskrift som gavs ut med ett nummer per år verkar det som, jag har aldrig hört talas om den någonsin. Fem årgångar har jag hittat i gömmorna. Här är några av dem. Detta är vad jag hittar då jag googlar Lutfisken. Är det någon som råkar läsa detta och har något att berätta om Lutfisken är jag tacksam för uppgifter. Såldes den i handeln eller av dörrknackare? Jag tänker på Blandaren, som jag är mer bekant med, då jag läser den här roliga tidsksiften med massor av roliga teckningar.

Idag är det Anna-dagen och enligt konstens alla regler ska lutfisken läggas i lut idag för att vara klar till julaftonen. Så har jag lärt mej, så gjorde mamma och jag hjälpte till litegrann. Långan köptes styv och stel dära LögdBoa där den låg på golvet innanför dörren som jag minns det. Väl hemma lades långan i lutvatten i kylrummet som finns i lagårdsbyggnaden. Den låg i luten ett antal dagar, därefter i vatten för att lakas ur. Vatten skulle bytas två gånger per dag. Risken är att fiskköttet försvinner i tomma intet om luten inte vattnas ur i tid. Dagens färdiga lutfisk i plastförpackning upplever jag verkligen inte lika lustfylld.

Det skulle vara roligt att prova på proceduren någon gång, det får väl bli som pensionär kanske. Men var får man tag i torkad fisk från Norge?

Kanske har även andra bloggare åsikter om lutfisk, tidskriften Lutfisken, långa, lut

1970-talet här

I farstun på bottenvåningen är det utpräglat 70-tal liksom i köket. Tapet med linnetrådar. Den gör sig absolut på bild men jag är inte förtjust i den. Den kom till då barndom övergick i ungdom. Den ska bort tänker jag mig. Okej, jag vet att det är ett kulturlager som jag ratar för att ta fram något som idag inte finns kvar. Ett restaureringsideologiskt dilemma...

Vippströmbrytaren i form av en trappomkopplare är kvar sen 1950. Spårskruvar. Wow! Ni vet väl om att de inte finns att köpa som nyvara längre... åtminstone är det en del hinder att forcera först. Här på strömbrytaren passar det inte alls med stjärnskruvar.

Vitmålade smala dörrfoder av trä (inte plast) och fodren är gerade i hörnen vilket försvann vid den här tiden. Det tog för lång tid att få till i massproducerade hus och lägenheter men inte här inte, här byggde pappa. Men smalt och pjåkigt tycker jag allt att det är.

Dörren är från tiden och grönmålad. En slät dörr med luft inuti, inte de spegeldörrar som fanns 1913 och som vid ombyggnaden av bottenvåningen strax före 1950 försågs med masoniteskiva. Jorå, de finns kvar på annan plats och meningen är att de framöver ska på plats. Åh så mycket roligare det vore att blogga resultatet av tankarna - men det lär dröja...

Kanske har även andra bloggare åsikter om 1970-tals inredning, vävtapet, strömbrytare 50-tal, spårskruv, gerade dörrfoder

Andra advent

Det här än fiffighet som någon åstadkommit, lite stämningsfull digitalitet. Jag önskar er en lugn och fridfull advent ni därute bakom datorerna! Traditioner ger en stadga åt livet tycker jag, någon slags ryggrad...

Blunddockan

Nu vill jag presentera min andra docka, blunddockan Anna. Hon skrevs efter per postorder och jag minns att vi, mamma och jag, for till grannbyn för att hämta ut postpaketet. Jag satt i barnstolen med ekerskydd av masonite, som var fastsatt på pakethållaren på den svarta 28-tums cykeln. Tant Greta Edström var föreståndare på Posten, en knubbig och godmodig tant som jag knappt såg eftersom disken var förskräckligt hög. 

Om jag inte missminner mig var det karosseripanel som klädde diskfronen. Väldigt modernt på 50-talet. Rummet var väldigt litet men säkerligen väl uttänkt eftersom hela byggnaden var ny och inrymde lanthandeln LögdBoa och postlokalen med separata ingångar. Posten drogs in på 1980-talet och lantbrevbäring infördes, affären gick i konkurs för ett par år sedan. Nå, vi hämtade ut paketet.

På vägen hem körde vi omkull på Riks13 för där fanns en hal isfläck och vi blev nog båda lite förskräckta.

Anna hade hår i motsats till min älskade tygdocka Kicki-Maja. En gång lekte jag frisörska och klippte helt sonika Annas hår. Jag har själv en virvel framtill på högra sidan. Den klippte jag även bort på mej själv och fick stubbat hår just där en tid framöver, på Anna växte håret aldrig nå´nsin ut.

Lite skavanker och missfärgningar har Annas dockansikte fått under årens lopp. Patina på samma sätt som rynkor och fåror!

Anna är alltså en köpedocka, något annat än Kicki-Maja, min allra första och mest älskade docka som mamma sytt.

Dockkläder sydde hon dock till Anna. Välsydda saker, hon hade ju utbildat sig till sömmerska som ung. Röda hängselbyxor med vita tryckknappar på axlarna och en ärmlös klänning i blått med röda gansband är vad som finns kvar.

Anna har även ett plåster på ena handen. Om det är en skada i plastkroppen på riktigt eller en fiktiv, minns jag inte. Jag har alltid varit plåsterfreak så det kan mycket väl vara en lek att hon skadat sig. Jag gillar verkligen plåster! Än idag! Really!

Och på den sista bilden kombineras de två kläderplaggen till en outfit som kanske skulle gå hem idag!
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om leksak, blunddocka, docka, postorder

Tågförsening

Jaaa, hörni, hur var det nu med Botniabanans färdigställande. Var det verkligen de så utbuade umeornitologerna som orsakade försening av färdigställandet? Ornitologerna fick oförtjänt klä skott för mycket. Det gäller att se klart och ha hela sammanhanget klart för sig innan man yttrar sig tvärsäkert!!! Och det gäller inte bara serietecknare, govänner!

Ur Västerbottens Kuriren 9/9 2006: "Gott folk, snart kan ni på vänster sida se en tröstlös västerbottnisk surmyr och på höger sida en tjurig jävel."
.
..
Kanske har även andra bloggare åsikter om Botniabanan, försening, ornitologer, VOF, västerbottensornitologer, MKB, Banverket, oförstånd, allmänhet, kontrollera fakta, sovra information, inte tro allt som sägs i medierna

Grundig radio

Gamle kompisen Lars kom förbi i somras på genomresa, helt utan påannonsering. Trevligt. Vi pratade på. Var är radion som jag bytte rör i på början av 90-talet åt dina föräldrar? sa han efter ett tag. Det måste vara den som står i ett av uthusen. Jag hämtar den, sa jag. Kånkade in radion, stoppade i elkontakten, Lars lade sin hand på den, tryckte på några knappar, skruvade på några andra.

 Den går hur bra som helst. Nu får den stanna inne.

Jag minns fascinationen över alla världsstäder vars namn gick att läsa och ratta in. Överhuvudtaget var det spännande med alla knappar och rattar då man satt här framför och detaljstuderade och prövade sig fram. Stora världen fanns därinne! Framför den här radion hörde jag Kavalkad med  Carl-Eiwar för första gången.

Tyget till fronten på radioapparaterna från den här tiden var ofta formgivna av välkända textilkonstnärer. Det blev jag en gång varse om på Nordenfjeldske Kunstindustrimuseet i Trondheim, där jag bekantade mig med textilkonstnären Hannah Ryggen (1894-1970) på en väninnas inrådan.

Vem som designat den här textilen på min Grundig radio vet jag dock inte.

Byrån från 60-talet har fått uppsnofsning med Antiquax, mässingsdetajerna har putsats med Häxans polermedel. Det ska blänka till jul...

Nu har den gamla trotjänaren Grundig också behandlats med Aniquax som ska vara det bästa för trämöbler.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Grundig radio, analog, Antiqvax, mässing, trotjänare

Pappersklipp - snöstjärna

Den här snöstjärnan klippt ur smörpapper skrev jag om redan förra året. En absolut favorit som adventstjärna. Kräver ingen elektricitet, syns väl inifrån och syns utifrån då det lyser inne i huset. Jag hittar ganska många fotografier där den syns på sin plats på mittrutan i stora köksfönstret.

Det här är garanterat före 1958 för kökssoffan är kvar och då jag inte syns på bild kan det vara så att jag inte är född. Morfar och mormor bjuds på kaffe hos mamma och pappa. Morfar har sin katt i famnen, det kan vara Micken.

I Vi Husmödrar fann mamma inspiration till den sexuddiga snöstjärnan som designats av Lisa Bauer (1920-2003), känd illustratör. Stjärnan syns högst upp på den högra bilden, vikningen syns i de två vänstra spalterna.

Jag blev också förtjust i den här eleganta adventsutsmyckningen. Då jag flyttat söderut skickade mamma en utklippt mall i kartong och en påbörjad vikt stjärna med påritad kontur för att jag skulle komma ihåg upplägget. Själv har jag tillverkat mina stjärnor av skisspapper som är vitare än papperet på bilden. Mallen har jag sparat i inspirationspärmen som jag tar fram varje år. En inspirationspärm är väldigt bra att ha, fylld med idéer i ord och bild att ta till OM fantasin skulle tryta. Men normalt har jag mycket god fantasi och idétorka blir det inte så ofta.

Här är jag med i bild och stjärnan också. Jag tror nog att det är Lucia-dukning på bordet för jag ser julgransljusen som nog står i de ljusblå stjärnformade ljusstakarna av metall. Ett ljus för varje udd på den röda stjärnformade duken mitt på bordet.

Ännu några år senare. Jag spelar Fia med morfar och min syster sitter bredvid - just då på bättringsvägen efter en svår mässling.

Det finns mycket pyssel på nätet för samtiden. Det här Kurbitsinlägget är ett av dem.

Uppdatering: här syns adventsstjärnan riktigt bra. Från skriverier den 13 december 2009.



Kanske har även andra bloggare åsikter om Snöstjärna, pappersklipp, Lisa bauer, Vi husmödrar, adventsstjärna, julstämning

Spisar att gilla

Än en gång - min favoritspis. Den emaljerade elektriska spisen Husqvarna Norrahammar.

Den har en kokplatta utbytt. Det är den lilla uppe till vänster med en fördjupning mitt på, ursprungligen var samtliga plattor helt plana. Det gällde att ha kastruller med plan botten för att ta till vara på elenergin på bästa sätt.


Här på övervåningen var el energikällan för matlagning. Hos mormor och morfar på bottenvåningen fanns en vedeldad järnspis. Jag minns, att då den byttes ut fick "skrot-Mickel" bårda Runnvik ta hand om den. Järnspisen byttes till en vitemaljerad Husqvarna med vattentank, ni vet. Bredvid den stod en likaledes vitemaljerad panna som var ansluten till radiatorenas vattensystem och värmde upp hela huset. Senare köpte morfar och mormor en elektrisk bänkspis med ugn.

I förra månaden kom jag helt oförtänkt över just en så´n där vitemaljerad Husqvarna vedspis med vattenbehållare. Jag förbarmade mej över den sotiga och otvättade tingesten som bara var till besvär för ägarna som skulle frakta den till tippen. Nu är den min, min käre man såg inte odelat förtjust ut då jag svängde in på gården med bilen och glatt presenterade Husqvarnan i skuffen för honom. Vi lagrar den för framtiden och jag är lycklig och drömmer om en framtid med den på bottenvåningen i huset morfar byggde. En murad spiskåpa fanns över järnspisen, den har jag aldrig sett eftersom den togs bort 1948-50. En gammal släkting berättade om den i år i oktober, om hur hon mindes första besöket hos mormor och morfar omkring 1940. Vad bra, nu vet jag att spiskåpen var murad. Det visste jag inte förut.

Denna bild på en Husqvarna emaljerad vedspis 3027 har jag hittat i en DN-artikel om vedspisar. Artikeln är värd att läsa!

Kanske har även andra bloggare åsikter om Husqvarna spis, elspis, vedspis, järnspis, vedpanna, lycka

Brödskrinet

Vi hade två storlekar på ett så´nt här brödskrin då jag var liten. Det användes för brödförvaring och attraherade en liten jänt med sina rosor, sitt mönster och sina färger. Fortfarande tilltalar det mej trots att jag inte är någon "blommig" person, det är förstås för att det påminner om min barndom - och det är väl ett argument gott som något!? Men nostalgi vill jag inte kalla det!

Urtjusig schablonmålning. Vet inte vars det tillverkades men upplagan torde ha varit stor. Brukar återfinnas på loppmarknader. Men mitt skrin hör ihop med det här huset.

(Har massor med roliga uppdrag att färdigställa och ta tag i, så det jag nu skriver om handlar mest om tingestar. Det går snabbast att skriva om dem, andra inlägg får vänta. Bara som en förklaring ifall någon skulle reflektera över skriverierna.)

Kanske har även andra bloggare åsikter om brödskrin, massupplaga, affektionsvärde

Det är detaljerna som gör det...

Ting till nytta och nöje.
 

Temperaturen inomhus avläses på den gula termometern av trä. De platsmålade dörrarna har ungefär samma nyans. "Kvicksilvret" i form av sprit är rött!!! vilket är det genomgående färginslaget på detaljerna i köket.

Dörrtrycket sitter där det placerades 1950. Dörrarna har aldrig målats om - fantastisk färgtyp som målare Mattsson använde. Kan det vara ask i trähylsan tro? I övrigt rostfritt med tillhörande nyckelskylt fastskruvad med försänkt spårskruv. Och jodå, nyckeln finns också kvar.

Köpespegeln har väl alltid suttit här. Den har röda synliga trädelar. Kamväskan därunder, så praktiskt nära till hands.

Kamväskan är jag ganska säker på att mamma tillverkat en gång i tiden. Fyra fack, lika många som medlemmarna i kärnfamiljen så småningom blev. Samma galon som "puffen" kläddes med har här använts.

"Puffen" är förvaringsplats och sittplats i ett tillverkad av pappa 1958. Smart dubbelfunktion för compact-living! Kamflänsradiatorena ♥ ♥

Jorå, här sitter morfar Manfred på "puffen" i masoniteköket med Vegamössan, hängslen och med käppen i hand.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, förvaringsplats, termometer, kamväska, spegel, dörrtrycke 50-tal

Masoniteköket

Jag kom på att jag nämner masoniteköket från 1950 lite nu och då, men har ingen helhetsbild på det förutom en liten i marginalen. Här kommer bilder på favvoköket som det ser ut nu. Inte mycket har ändrats från det jag var liten, bara lite färre nyttosaker står framme på de här bilderna än vad det måste ha varit då. Då syntes det nog att det bodde en barnfamilj i dessa två rum och kök.

Jo, gardinerna är nya. Plastmattan har jag köpt på loppis, här i köket låg mestadels en hemvävd trasmatta. Vattenkranen byttes till engreppsblandare för minst 30 år sen. En tidningshylla saknas i hörnet vänster om stora fönstret. Den ska flyttas dit igen. Tevagnen har pappa tillverkat, den flyttades ganska snart till sommarstugan men har kommit åter. Dubbelströmbrytaren vid ena dörren ska bytas till en lika den ursprungliga, inköpt på Tradera.

Under många år var det här ett arbetsrum med kallmangel (eldriven!), strykbräda och syplats utöver förvaring i de skåp som blev över då familjen, efter morföräldrarnas bortgång, annekterade hela huset och köket nere blev kärnfamiljens. Masoniteköket är ett genomgångsrum och passade därför inte som sovrum. Därför har det bevarats.

Den enda belysningen här är en glasglob över elspisen och en lysrör mitt i taket, båda från kökets tillblivelse. Jag är ju ingen älskare av lysrörssken men är fast besluten att detta ska finns kvar som ett minne av hur ett "funkiskök" såg ut och var inrett. (Lysrörarmaturen kommer på bild senare.) I mitt yrke arbetar vi med ljussättning genom punktbelysning, modulerar rum på det sättet. Men här ska den tidens idéer och rumsupplevelse finnas kvar. Jag har bara satt upp en enkel klämlampa över arbetsbänken som punktbelysning. Den ger ett mer ombonat sken än vad som fanns här tidigare - och den är reversibel, kan alltså tas bort utan att lämna några spår efter sig!

Det är få grejer på väggarna, få ljuskällor men mycket ljus. Det är just så det var och skall vara. Både av korta lysrör och av glödlampor finns ett lager.

Här är tre generationer tillsammans. En kaffetår med morfar på besök från nedervåningen. Jag sitter i centrum på bordet (som ser ut att vara framdraget mot golvets mitt) och studerar noggrant en teckning eller bild som morfar visar upp. Mamma studerar mej.

Kaffekopparna, Rörstrands Bengali, hamnade så småningom i sommarstugan, ett vanligt sätt att fortsätta använda gamla ting då nya inköptes. Den röda vaxduken med vita rutstreck finns bara kvar i mitt minne och på det här fotot. Nej allt kan inte sparas... Här syns att vänstra högskåpet saknade dörr från början då det användes för att hänga ytterkläder i. Farstun var ju kall under vintern.

Nej, varför skulle jag ändra på ett vinnande koncept?

Kanske har även andra bloggare åsikter om masonite, kök, 50-talet, belysning, lysrör, globlampa, reversibel

Fri horisont

Den här vyn har mött mej många, många gånger i livet. Jag kommer gående eller cyklande Hornsgatan österut och når Södermalmstorg. Där öppnar sig himlavalvet och blicken sträcker ut sig mot soluppgången då jag cyklar på väg till jobbet. Lukt av hav når näsan. Detta är navet i Stockholm, platsen varomkring bebyggelsen växte och fick stadsprivilegier på 1200-talet. Slussen är Stockholms nyckel. Från 1980 till 1986 var min arbetsplats belägen på Hornsgatspuckeln, därefter arbetade jag under några år i Gamla Stan, sen på Östermalm. Jag bodde på Söder större delen av åren och passerade Slussen så gott som dagligen. Nu är Slussen hotad av ett stort byggprojekt med byggnader och trafikleder som kommer att täppa till öppningen mot friheten.

Det här är ett av sätten man samordnar sig i Stockholm då man vill påverka sin stads utveckling och sitt boende - Stockholm skyline!

Där finns en välutbildad befolkning som väl känner till lagar och regler för hur ett demokratiskt system ska fungera. De människorna sitter inte tysta hur länge som helst utan regerar när politiker eller näringsliv försöker ta genvägar för att få igenom ”sina” byggprojekt.

Men i min lilla by finns inte den mobiliseringen då förstörande projekt smygs in av privat näringsliv och hårdföra grannar. Här säger man: "Vad tycker du? Jag tycker som du!" Vad är åsiktsfrihet, vad är demokrati? Bymentalitet kan kanske liknas med att leva i dagens Irak eller Afganistan. Man finner sig för annars kan bli "blodigt allvar" på det här  riktigt, riktigt otäcka viset, enligt en omdiskuterad amerikansk tyckarkampanj.

Över allt är himlen blå. Törs man säga så?

Kanske har även andra bloggare åsikter om våga ta ställning, tycka något, vilja, äga sin vilja

This is my life

En favorit:



För livets lugn det är min tro,
behöver man så ringa.
Min rikedom är hjärtats ro,
fast skatter har jag inga.

Från bemålad hälsingegård

Mjölkhämtare

Det är är en 2-liters mjölkhämtare av bucklig bleckplåt, en flergångsförpackning. Använd här på fastigheten fram tills familjen Rausings pyramidformade Tetra Pak i orange och vitt blev den mjölkförpackningen som blev rådande då mjölk köptes utifrån. En omställning stor som någon. Numera finns sådana här i omlopp och används i shabby chic inredningar. Den här den har funnits i huset sedan den inhandlades och har inte köpts för att passa in i en stylad omgivning. (Här i huset vill jag minnas att vi sa mjölkkruka och mjölkflaska om de stora behållarna som gick till mejeriet och mjölkhämtare om de här små som användes internt.)

Tillverkare: Rick Olsson Metallindustri Bälgviken (nära metallindustristaden Eskilstuna).
Och kolla den nya vaxduken från ikea. Gladprickig till tusen*** Passade på att köpa en i blått och en i rött :)
Om jag pular ner några grankvistar  i mjölkhämtaren är jag fullständigt uptodate vad gäller inredningsdetaljer inför julen, eller...



Kanske har även andra bloggare åsikter om mjölkhämtare, Rick Olsson Metallindustri Bälgviken, återanvändning, mjölkförpackning, Tetra Pac, Rausing

Där jag kommer från...

Per Wirtén har nyligen kommit ut med en bok med titeln Där jag kommer från - Kriget mot förorten. Jag har ännu bara läst recensioner av den. Boken handlar om Stockholms förklemade förorter med höga hus, om miljonprogrammets förstäder, om de "orter" och platser som rymmer och har hyst så många invånare och därmed varit hembygd för så många människor, bland annat Per Wirtén.

Jag drar paralleller med min hembygd. Den lilla platsen där jag kommer från - den undangömda norrländska byn, in the middle of nowhere, en flugskit på kartan...

"Jag har fått lära mig att min hembygd inte räknas."
Det kan vi säga båda två, både Per och jag.

Jag brukar tänka att det syns inte på mej att jag är invandrare, migrant. Jag är ju svensk och har inget yttre attribut som visar att jag inte kommer från min nya bostadsort, möjligen kan röstens tonfall avslöja norrländsk bakgrund. Ibland kan det nog vara svårare att vara den typen av urbanistisk invandrare än invandrare från ett annat land. Det syns inte att jag saknar mina rötter, det syns inte på mej att jag inte hör hemma där jag bor efter flytten.

Och genom min "resa" hör jag inte heller riktigt hemma i byn där de flesta andra bott under hela sitt liv. Det är både en geografisk och mental flytt jag gjort .

Jag är en migrant.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Där jag kommer ifrån, förort, migration, landsbygd, klassresa, rötter, urbanism