Äfsingen

Nu har jag blivit påmind om vad vi kallar kvickrot här: jo, äfsingen. Det kom jag inte ihåg då jag skrev om pärlanne. Vad kan inte ett givande heltrevligt samtal på ett sommarcafé ge!

Äfsingen är ett besvärligt ogräs i köks- och potatisland. Rötter som går av och ger upphov till ännu mer ogräs. Ett ogräs svårt att rycka upp helt och hållet med rötter.

Eller som uttalandet som en gammal man sagt om detta ogräs jag fick höra på trevliga caféet i Sunnansjö (Sônnasjö) då vi kom in på företeelsen kvickroten. Han sa "Ja tro n´hänn ä nôdda i Kina."

(Att nôdda innebär att nita eller att böja en spik på baksidan så att den inte går att dra ut ur brädan, plankan.)

http://sv.rilpedia.org/wiki/Kvickrot

Golvbjälklaget i lagårdsporten blev klart igår. Klockan 18 åkte Per-Erik hem till Husum. Då har vi arbetat tre personer i 2,5 dagar med bjälklaget. Det känns lättare att börja bygga upp än att riva ut. Nu kan vi börja lägga in golvplankorna om vi vill. Men vi väntar ett tag med det slutliga spikandet.

.

Rödfärg, rödmylla

Rödfärg

Sedan vi byggt oss ett uthus med egna händer
Vilket skänker en fröjd som är större än diktens fröjd
Köpte vi Falu rödfärg i färdigkokt skick
i torra paket som vi blandade ut med vatten.
Vi rörde behändigt ihop en försvarlig pyts
av en ljuvlig nyans, mörk såsom kaffrers blod,
djup såsom Småland och tjock såsom havresoppa.
Och vi doppade sakta en droppande borste däri
och strök några drag på det vita behagliga träet.
O, aldrig var Rembrandt i skapandet så suverän,
aldrig var Giotto så stor eller Goya så mäktig.
Ty vi skapade icke som dessa en tavla på duk
utan vi kolorerade själva verkligheten.
Landskapet ändrade kynne, skogen och sjön
fick ny gestalt alltmedan vi borstade stugan.
Den står under himlens moln som en djupröd prick,
ett det mänskligas utropstecken bland björkar och vass
och fyller vår själ med sin hållbara svenska skönhet.

                                                              22 juli 1955

Alf Henriksson
Ur "Minsann. Vers från många år."
1976




Jag känner så väl igen mej i Alf Henrikssons dikt, det är bara att instämma i hänförelsen över egen jobbinsats och över röd slamfärg. Dikten skrevs 1955, året efter stod sommarstugan av masonite klar (övre bilden visar närbild på den läktade fasaden). Förra sommaren strök jag den med Falu ljus. (Fotot har jag som skärmsläckare, jag blir så rödglad av den.)

Lagår´n på nedre bilden blev nog inte målad före bostadshuset och morfars hus övergick från grå hyvlad brädarkitektur till rödfärgade fasader i början av 30-talet har jag fått berättat för mig. Någon gång senare antar jag att lagårn rödfärgades. Jag stryker väggarna i lagom portionsytor med Falu "normal".  Ska fortsätta rödfärgningen senare under semestern har jag tänkt. (Nu nuddar jag en frågeställning som dyker upp då bostadshusets fasader framöver ska ses över!)

Även i slamfärgskulörerna går det mode. På 60-talet mörknade nyansen och knutar samt fönster- och dörrfoder skulle vara svarta. Nu ska rödfärgen vara ljus som det sägs att den var på 1700-talet om man vill hänga med. Slamfärg utan linoljeförstärkning är det rätta inom byggnadsvården idag. Tillbehören ljusgrå och dörren gärna ockragul men så blir det icke här, jag behåller lagårdsportarna gröna...
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om rödfärg, rödmylla, slamfärg, Alf Henriksson, Minsann. Vers från många år, masonitfasad, brädfodring, lagård, sommarstuga

Att vakna till

Jag blir ganska så glad av att vakna och se den här maskrosbollen taket mitt för ögonen.
Taket är målat med ströppelfärg från 50-talet. Tycker att detta passar ihop fastän det är 60 års tidsskillnad.

Idag arbetade vi halvdag. Åkte till sommarcaféet i Sunnansjö  bygdegård för att inmundiga hembakat gofika i mängd. Caféet är öppet klockan 13 - 21 bara denna vecka, det lär kunna bli fler återbesök. Denna by är en pärla i socknen. I bygdegården, den gamla folkskolan, har man en fin utställning om gamla kragar, krås, manchetter, broscher och kråsnålar.
.
.

Mullvadsjobb

Jorå, det var så murkna golvbjälkar i lagårdsporten som man i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig. Huvaligen!

Golvbjälkarna låg inbäddade i fuktighetshållande jord som under femtio år tagit sig in under golvet, antagligen i samband med snösmältning. Stolparna i den konstruktion som morfar byggde lever dock rätt gott som tur var. De är ju bärande. Den konstruktionen vill jag berätta och beskriva mer framöver, just nu vill ja bara sova efter att ha jobbat riktigt ordentligt mycket under fem semesterdagar.

Här har vi insett att mullvadsjobb väntar. Minst sex kubikmeter jord har nu fraktas ut med hjälp av spadar och skottkärror. Ha!

Pågående jordförflyttning ser ni här. Vi tappade räkningen men minst 85 kärror stjälptes av utanför under ca ett dygn. Förbipasserande tittar storögt på hur jordhögarna växer utanför lagården. Positivt är att jorden är lättgrävd. Mjäla kanske det kallas. Detta är mark som för mycket länge sedan var sjöbotten.

Idag har vi haft fantastiskt bra hjälp av Per-Erik. Han kom strax efter 8 imorse med sågade bjälkar 2x7 tum och annat nödvändigt. Bjälkarna är upp till 6,1 meter långa, omöjliga att köpa på Byggmax eller Beijers. Maxlängd i byggvaruhandeln brukar vara 5,5 meter. Men med eget sågverk ordnade han detta. Sen hjälpte han oss hela dagen. Uppmätning av bjälkarnas lägen hade vi gjort innan vi plockade bort dem. Det är viktigt att de nya hamnar i samma lägen eftersom jag vill återanvända golvplankorna och deras skarvar måste hamna över en bjälke.

Nu har vi två semestrar till räddade framöver. Fler golv måste bytas har vi insett. Vilken tur vi har att de är flytande och fristående från varandra i  lagårdens olika delar :-) Jag säger bara våg, lod, libella, vattenpass, tumstock, näver, järnspett, horisontallinje, arbetsgemenskap...

Imorgon bittida ringer väckarklockan 7.00. Gonatt!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lagård, byggnadsvård, långa golvbjälkar, murket, ruttet, jord, jordhögar, lod, våg, trött, glad

Nötta tiljor

Nä, jag hinner inte skriva på bloggen. Här händer saker som vi kan fundera om vi borde ha gett oss in på.  Lagårdsportens golv ska få  nya golvbjälkar. Himla stort jobb börjar vi inse. Men uthusen går först.

Plankorna, de nötta, vackra, fina vill jag ha kvar såvida de inte är murkna. På ytan syns spår efter femtio års nötning.  Som ett exmpel syns märken efter hästskor. I hushållets loggbok har pappa antecknat att han lade om golvet 1963. "7 maj började jag med portgolvet" skriver han). Jag kan dock se att en del av golvet är omlagt senare. Varje planka märks och lossas försiktigt, spik dras ur och plankorna förvaras stående under tak. Det här golvet har dokumentvärde och det vill jag inte slänga ut oreflekterat.

,
,
Kanske har även andra bloggare åsikter om byggnadsvård, ladugårdsgolv, golvbjälkar, hästskor, nött och slitet, dokumentvärde

Riksväg13, Rikstretton

I oktober 2010 kom tidskriften Riksettan ut med ett nummer om Riksväg 13 mellan Sundsvall och Haparanda.

Utdraget här på bloggen börjar i Dombäck, Husum, Västernorrlands län, Ångermanlands landskap och fortsätter in i Västerbottens län, Ångermanlands landskap. Ett reportage från en sträcka som är min hembygd, en bygd utan mycket intressant kulturhistoria, vilket jag också bloggar om... Läs och begrunda:

"
Rikstretton mellan Sundsvall och Haparanda går genom industrihistoria och björkskog, i neon och på grus. Trots nya kurvor och sträckor är Riksvägen förvånansvärt lätt att följa. Tack vare ingenjören Bengt och hans unika karta från 1957.

(…)

Inuti busstationen i Dombäck är "någon annans upplag", inga prylar, inga emaljskyltar, allt är bortplockat.

Den svarta telefonluren funkar inte heller. Den är bara avmålad på väggen, intill en telefonautomat, som inte längre finns. Busstationen ser helt enkelt ut att behöva fler vänner än Börje.

Efter en eftertänksam stund vid ratten stiger spänningen: det är dags för Rikstrettons första längre bevarade gammelparti. Från Dombäck till Olofsfors är riksvägen ganska lätt att följa under ett par mil, med bara ett par avstickare upp på E4:an.

Ibland är det svängigt, ibland en AK-v­ägsliknande grusraka och närkontakt med grankottar i 20 kilometers lång­samhet. Asfalten är sprucken som torkad lera och vid Saluböle syns en bit ljusgul, ytterst svag mittmarkering. Björken och slyn är som väggar som trycker på från sidorna. Här gäller det att åka mycket, för att hålla vägen i trim och landskapet öppet.

BILDTEXT: Fram till1961 var Umeås och Örnsköldsviks flygplats ett gräsfält i Olofsfors. En dåtida, billig kombinationslösning.

Slutet på sträckan går From Ava To Ella. Ava är inte Gardner utan en by längs vägen. Men Ella, det är Fitzgerald, sångerskan. Hon har varit här.

I ett högst privat ärende.

På 50-talet var Sverige en favorit får jazzmusiker från USA. Här fanns kunnig publik och duktiga musiker, vi gillade jazz helt enkelt. Amerika­nerna turnerade upp och ner över landet och en av dem var Ella F, som någon gång mellan 1956 och 1961 landade på flygfältet vid Olofsfors.

Enligt historien var hon på väg till jazzfestivalen i Umeå, vilket inte verkar stämma: visst har hon uppträtt på Umeå jazzfestival, men det var 1982 och festivalen, den startade först 1968. Vart Ella var på väg vet vi alltså inte.

Men vi vet vad hon gjorde i Olofsfors.

I dag finns egentligen ingenting kvar av flygplatsen. Utom en bekvämlighets­inrättning i trä. Ingen mannamån, på 50­-talet var det lika för alla: där fanns bara utedass - även för The First Lady of Jazz.

I dag står Ellas dass på höger sida om parkeringen. Herrarnas avdelning är i bättre skick än damernas, men alla hålen är igensatta.

Ella Fitzgerald ska ha haft bråttom och hann tyvärr inte till Häggströms modehus i Lögdeå, en storsäljare sedan 1922. Affären står nästan på vägrenen och är fortfarande ett modecentrum, med en stor samling artiklar, affischer och reklam från gångna tider.

BILDTEXT: Det är inte alla fält i Norrland som kan skryta med ett hus, som är ett minnesmärke över en av jazzvärldens främsta. Men i Olofsfors står Ella dass, ett kom-i-håg i trä över Ella Fitzgeralds behov på 50-talet.

Där på skrytväggen hade en tidnings­rubrik om "Ella uppsnofsad i Lögdeå­stass" suttit bra. Men inte ens Rikset­tans redaktion kan styra över historien. På Levar Hotell, norr om Nord­malings samhälle, röker de norska vindkraftsrallarna många cigaretter. En hänger över kryckorna.

- Jag ramlade tre meter ner i backen, men det får gå ändå. Jobbet ger bra pengar.

Hotellet ser ut som tre vita lådor och liknar både Kungliga Slottet och dito Operan i Stockholm. Det står intill Rikstretton med adressen Riksvägen 12 och är ett välkänt ställe, det har ju legat här ett tag. Åke Hedberg tog över 2004 och är den 23:e ägaren - sedan 1635. Hotellet är byggnadsminne och en del takmålningar och trädetaljer finns kvar, liksom originalporslin.

Åke stressar runt i matsalen, kocken häller för mycket salt i fisksåsen. Hit kommer festsugna, stammisar och säljare, och Botniabanan och vindkraf­ten betyder ännu fler gäster.

- Det är otroligt mycket kunder på det där hotellet, fastän det ligger liksom vid sidan om, säger Peter Lundberg, en granne som gillar maten.

Märkligast med stället är motorbåten och bilarna. De står parkerade mitt ute i vägen. Dessutom går ett vitt trästaket tvärs över mittmarkeringen. Men ingen verkar sura för det.

För cirka tio år sedan drogs Rikstret­ton om och Peter Lundberg och Karina Österlund slapp den dundrande långtradartrafiken precis utanför villan. Svängen vid deras hus blev en avskuren restbit.

- Staketet kom upp för att gästerna inte skulle svänga förbi här, på väg till hotellet, säger Karina Österlund. Nu kommer man ingenstans på stumpen. Men när ungarna var små var det bra att ha en bit väg att cykla och skejta på.

Stumpen heter fortfarande Riksvägen. Den nya sträckningen heter också Riksvägen. Förvirrande.

    - Vi bor egentligen mittemellan riksvägarna, så folk har svårt att hitta.

BILDTEXT: Intill Levar Hotell har Rikstretton blivit en återvändsgränd. Staketet sattes upp för att ingen ska gena genom villaområdet.

Nära Levar Hotell ligger dyrbygget Botniabanan och Nordmalings hållplats, eller resecentrum som det heter nu för tiden. Flera Till salu-skyltar syns i trakten, ett tecken på framtidsoptimism. Enligt beräkningarna ska 92 000 människor per år kliva på och av tåget i Nordmaling. Åtminstone några borde ju vara sugna på att flytta hit?

Bredvid järnvägen går E4:an och Rikstretton, på var sin sida. Tre genera­tioners väg, från grus till höghastighets­tåg, och under Rikstretton går kust­landsvägen från 1630-talet. Och kanske Norrstigen före det. I tusen år har stigar och vägar smugit runt hinder, undvikit den dyrbaraste jordbruksmarken och anpassat sig efter landskapet.

I dag skär våra vägar igenom allt.

Låghastighetsresenären väljer att räkna ängsullen längs med Rikstrettons björkaller och ser några blå, handmålade skyltar som pekar mot Levar Bensin, Håknäs och Öre. Varken pump eller mack dyker upp men i Strömsör går bågbron över Öre älv som ett liggande B.

Snart fyller bron 100. Bergsunds Mekaniska Verkstads AB i Stockholm gjorde ett snyggt och hållbart jobb 1911. Älven strömmar i duggig grönska, en stund som E4:ans och Botniabanans resenärer inte märker att de missar. Laxen och öringen ligger lågt.
"
Ganska så träffande beskriver Maja Aase, journalist från Stockholm denna bygd.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Rikstretton, Riks 13, riksväg 13, Ångermanland

Bit-Vargen

Bitvargen som vi kallade väghyveln då jag var litet barn, hör för mej hemma på vägen då snön är hårdpackad. Oj vad jag sprang då jag såg och hörde den där fruktade bitvargen komma. Räddare än räddast.

Tidigare i år var jag på Volvo Construction Equipments visningsdagar och där fanns alla stora maskiner i senaste tappning. Bitvargen är sig till det yttre ganska lik. För att få barn att bli teknikintresserade fick de prova på en åktur. Jag hade gärna varit med i hytten. Man bevingar sina rädslor genom att utsätta sig för dem. Det har livet lärt mej.  ;o

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Bitvarg, bitvargen, väghyvel, Volvo, Volvo VCE

Pärlanne

När jag var liten hade varje hemmansägare i byn ett potatisland, ett stort land som skull förse familjen med potatis ett helt år. Vi barn fick hjälpa till att sätta potatis och att ta upp dem i september. Jag var på det sjunde året då jag första gången fick hjälpa till att sätta potatis. I hushållets loggbok, en riktig guldgruva om man vill följa en småbrukares årligen återkommande sysslor, skriver pappa den 7 juni "Satte vi potatis efter nya metoden. Alvar körde upp fårorna med fjäderharven, K och S satte, och jag krattade över den."

Framöver begärdes det tråkiga arbetet att lägga på pären, kupa dem. Otroligt tråkigt jobb så där mitt i sommaren tyckte jag. Je få femti öre rana ôm je lägg på pären ljöd lockropet till oss barn. 50 öre per rad fick vi alltså. Kupningen gjordes två gånger på säsongen om jag minns rätt.

Här är jag förevigad genom pappas kameralins då vi sätter potatis, alltså inte ogräsrensning.

 

Med pärgrävet i högsta hugg började kupandet av de oändliga :-) raderna. Av ogräset var kvickroten det allra besvärligaste. Den var elakast då potatislandet nyligen flyttats för växelbrukets skull. Dyngstavarn (svinmålla) däremot var lätt som en plätt både att se och rycka upp. Kvickroten kallades på dialekten äfsingen.

Lite rast och ro.

 

Här är det jag som dokumenterat då mamma lägg på pären någon gång på 70-talet i sin blommiga nylonrock och huvudduk eller halsduk som hon sa.

Det sista året som potatis odlades på vår mark var 1996. Den hösten hjälpte jag och min man till med upptagningen. Jag anade att det snart var slut med odlandet äv pären så vi videodokumenterade pärplockning och transport in i källaren. Ljudet av potatis som rullar ner i källarens väntande trälådor är obeskrivligt vackert!

Idag finns inte många stora potatisland för egenförsörjning i bygden, ja knappt i hela landet. Det är mycket jobb med det hela. Och det är så mycket enklare och väldigt billigt att köpa potatis som andra odlat i handeln. Så snabbt detta med egenodlade pärer försvann, det gick i en blinkning. Pasta, ris, couscous, bulgur, nudlar har tagit över som basföda. Fast nog tycker jag att egenodlad potatis är lite extra festlig. Kanske beror det på att kökslandet är så litet och potatisen räcker så kort tid. Potatisens era är över, den rotfrukt som Jonas Alströmer (1685-1761) sades få svenskarna att odla på 1700-talet.

Ser ni pärlanne´ som rektangeln bakom huset, mellan hus och hässjor på flygfotot från 1957.
Pärlanne´ nådde i detta fall ner till Kustlandsvägen.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om potatis, potatisland, kupa potatis, potatisgräv, årder, självförsörjning, odla rotfrukter, Jonas Alströmer, pasta, couscous, ris, basmat

Skampåle

I ett skriveri för länge sen nämnde jag den lilla triangulära platsen som syns längst till höger på 50-talsfotot. Där finns en trevägskorsning och där gick Kustlandsvägen förbi, idag inkorporerad i Riks 13 just här.

Det jag hört om den triangulära ytan är att det var en spöplats för väldigt länge sen, där stod en skampåle centralt placerad i byn. För centralt var det eftersom flera vägar möttes här. En viktig historisk plats alltså. Förr skulle ju bestraffning ske offentligt allt för att ha ett avskräckande syfte på befolkningen. En offentlig avrättningsplats fanns i  Levar.

Där framme är platsen. Det gula bostadshuset är förstås av senare datum än då skampålen stod här.

Där skuggan av boningshuset faller stod skampålen enligt hörsägen. Den legendariske Tjuv-Ant´ (Anders Andersson född 1823 i Storfall) kan ha blivit pryglad här, han som spotskt sa då vidjan ven på hans rygg:

Orkar ni slå
så nog orkar jag stå.
Växer det vide
nog växer det skinn.

Mer om Tjyv-Ant´finns att läsa i Av ris och rot av Tyko Lundqvist 1973.

Därborta där fägatan möter Kustlandsvägen från 1600-talet, stod skampålen enligt vad jag hört pappa berätta. Jag har inte sökt och därmed inte hittat det bekräftat i någon skriftlig källa, men varför han skulle ha tagit detta ur luften har jag svårt att förstå.

Och än en gång - spana in fägatan med staket på båda sidor för att korna och getterna  inte skulle äta av grödorna eller ta sig in på gårdsplanerna. Titta en gång till - snart nog är staketen borta...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om skampåle, Kustlandsvägen, fägata, prygel, Tjyv-Ant, offentlig avrättningsplats

Norrlands blomma

Skulle jag välja ut en blommande ört som för mej karaktäriserar "Norrland" så är det mjölkört, almyche. Inte Kung Karls spira, inte styvmorsviol, inte brunkulla, inte åkerbär, inte mosippa. Inte då. För mej är mjölkörten vemodet på kalhyggen, skönheten på klapperstensstranden, enda glädjen vid övergivna jordbruksytor. Denna vackra växt som är omöjlig att plocka in och få att stå lika vacker som i det fria. Almyche, på latin Epilobium angustifolium L. avnjutes bäst på plats i Guds fria natur...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om mjölkört, mjölke, norrländskt, Eoilobium angustifolium

Äras den som äras bör!

Nu ska ni få se en fantastisk plätt på jorden! En mycket liten yta som fortfarande jordbrukas och landskapsvårdas:

Höet slås och tas om hand (även om det på bilden ligger kvar)...

Lägdan blir ristad, åkern plöjs...

Detta är en del av ett större område sammanhängande brukad åkermark i min trakt med lador kvar i mängd. Det är Boggdalen i Lögdeå. Fotona är några år gamla. Det öppna landskapet lever dock farligt - längs vägen bakom den grå ladan har en björkplantering kommit till. Vägen från 1940-talet skär snett över alla jordbuksarealerna och små plättar har bildats på ena sidan av vägen just här. De här plättarna är besvärliga att sköta med dagens stora jordbruksmaskiner och lämnas lätt att skoggå som vi säger. Jag har ett antal sådana igenväxta exempel från min egen hemby. Det ser verkligen sut om vemodig igenväxt  "ödebygd" tycker jag.

Den glädje man får av ett öppet landskap är sådant man inte tänker på, inte förrän det är för sent... Den som sköter ytan på bilden ska verkligen ha all ära! Allt ljus på honom/henne! Jag tackar så mycket för skötseln som även jag kan njuta av. Hatten av!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om öppet landskap, jordbrukslandskap, åkermark, hävdad mark, lador, ödebygd, jordbruksmaskiner

Framtidens skogar

Tillsammans med senaste numret av Skogsstyrelsens tidskrift Skogseko kom första numret av Future Forests.

Future Forests startade 2009 och är det största skogsforskningsprogrammet någonsin i Sverige. Det kommer att löpa över åtta år och sysselsätta ett trettiotal forskare på heltid från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Umeå Universitet och Skogforsk. Bara så ni vet.

Bild från Future Forests hemsida.

De olika kraven på och konflikter inom skogsnäringen som ska studeras är

• Mer skogsråvara
• Mer biologisk mångfald
• Mer sociala värden

Undrar just vad som kommer ut av detta. Projektet känns i alla fall behjärtansvärt men jag har sannerligen en tudelad tro på myndigheter. Anledningarna till eventuell förändrad syn på skogen är:

Fler utbor
Utborna har inte samma behov av inkomsterna från skogen och tenderar att sätta andra värden högre.
 
Fler kvinnliga skogsägare
Kvinnor har en mer positiv syn till skogens biologiska värden – och till miljö överhuvudtaget.
 
Många generationsskiften
Den svenska skogsägarkåren föryngras. De som tar över har högre utbildning och mindre erfarenhet av skogsbruk än dem de efterträder.
 
Miljögenerationen tar över
Dagens unga har fostrats till miljömedvetande och tar med sig sina värderingar när de tar över skogsfastigheterna från sina föräldrar.
 
Ökande naturturism
Skogen rymmer på stora oexploaterade värden som en arena för upplevelser och rekreation. ”Natur” håller på att bli en bristvara i Europa.
 
Pensionärsboomen
Det finns en ökande grupp friska pensionärer som förstår och förmår utnyttja skogens sociala värden.


Jag finns med i fler av ovan nämnda grupper. Det är lite av detta som min blogg tar upp, en klassresenärs syn på sin barndom och att sätta in detta i mitt nutida markägande. Sån´t som jag inte har någon i byn att prata om men som är up-to-date och finns i luften...   Var är ni skogsägarkvinnor som inte enbart ser skogen som ett kapital?


Här finns några andra av mina skogsfunderingar:
Naturen min
Det som var och det som är
Skapandet är det vikitigaste i skogen
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Future Forests, forskningsprogram, skogsråvara, biologisk mångfald, sociala värden, naturvärden, vad skog kan vara, virke, pappersmassa

Strömbäcks glasbruk ♥

Gammalt fönsterglas är vackert, grönskimrande glas med blåsor är himmelskt. Här i trakten kan riktigt gammalt glas vara från Strömbäcks glasbruk. Jajamensan! Hur många är ni som har fönsterglas från Strömbäck? Nä, tänkte väl det...

Strömbäcks glasbruk, som var det första glasbruket i Norrland, grundades vid mitten av 1700-talet och lades ner redan 1880. Lyssnade till byggnadsvårdsgurun med så träffande beskrivningar av svenskarnas syn på vårt byggda kulturarv i Sommar med P1. Han pratade varmt om 1700-talets fönsterglas.

Nå, jag tror nog att detta på bilden i grannbyn som jag tagit är Strömbäcksglas. Kan inte bli vackrare än i detta lunettfönster i en dubbelkorsbyggnad från tidigt 1800-tal. Den byggnadstyp, korsbônningen, som varit så vanlig här men till stor del är rivna. I min egen by har jag sett två byggnader där jag tror Strömbäcksglas kan ha suttit i åtminstone några av fönstren. Det ena fönstret kan finnas kvar, jag såg det på nära håll 1999. Om Gun inte gått lika hårt fram med det fönstret som med det vackra kilformade plankgolvet som brutalt revs ut på 90-talet, kan ett litet fönster med glas finnas kvar ett i vindsgavelrummet. Halleluja i så fall! Någon komplett inventering i bygden har jag förstås inte gjort - vem har väl gjort det?

 

En annan byggnad som kan ha haft Strömbäckglas i de små fönstren på övervåningen var Erik Ors´ förmånsbyggnad från mitten av 1800-talet som försvann 2006. Jag förbannar mej för att jag inte tog vara på dessa vackra glas som delvis ramlat ur en av bågarna. Den närige ägaren förstod inte värdet på dem, annars skulle han ha sålt dem dyyyrt! Nu gick de till spillo - det var ju stockarna man ville åt för tusan.

 

Huset såldes "på rot" 2006. Köparen var inte ute efter mer än stommen. Jag var hemma i byn då huset befanns sig i detta skede.

All gammal panel gick upp i rök. Av bara farten hamnade en fin lokaltillverkad byrå med ådringsmålning på samma hög. Same shit all of  it!! Byns äldsta lagård revs. Gammal skit är väl inget att ha.

Okunskapen är stor, stor...

Klicka på bilden för förstoring.

Det här huset till höger är Erik Ors´ (Olofssons) förmånsbônning i sin glans dagar. Mangårdsbyggnaden är den med långsidan mot betraktaren, en 1,5 vånings parstuga, typen ibland kallad Västerbottenshus. (Där bakom i gattet skymtar Mattias Perssons hus samt Jacob Öbergs mangårdsbyggnad (också en dubbelkorsbyggnad), tidigare ägare var Nils Petter Holmgren. Holmgren köpte av Jacob Erssons änka Maria Christiansdotter som var född 1786. Maria var syster till min morfarsmormorsmor. Om dessa gästgivardöttrar från Rickleå ska jag skriva mera sedan.)

Den enda av dessa hus som jag sett är den 2006 bortforslade byggnaden. På 90-talet gjorde jag en snabb uppmätningsdokumentation av den, videofilmade och exteriörfoton har jag från lång tid tillbaka. Knutarna med kvartsstockar var gudomliga... Som liten var jag med kamraterna Karin och Carina och hälsade på tant Astrid som sommarbodde i ena halvan av huset.

På platsen för detta hus i Ava, stod fram till 2002 en stor ångermanländsk korsbyggnad. Timmestomme var av god kvalitet men omålad och obebodd sedan länge. Det var Mas Ors´ns (Mats Olofssons) mangårdsbyggnad. Den försvann detta år medelst rivning. Anders, som bebor detta nya hus, är säkert glad över det nya fräscha huset i traditionell stugstil med regelkonstruktion och glasfiberisolering. Vad jag som byggnadsvårdande arkitekt tycker behöver jag inte säga!!!

Inte mycket finns kvar av kulturhistoriska byggnader här runt om, som jag påpekat förr. Men åtminstone ett lunettfönster med Strömbäcksglas. En skärva av ett kulturarv.
.
..
Kanske har även andra bloggare åsikter om dubbelkorsbyggnad, korsbönning, Strömbäck, Strömbäcksglas, glasbruk, lunettfönster, regelskonstruktion, glasfiberisolering, lagård, lokal snickare, folkligt måleri, mangårdsbyggnad

Allemansrätten

Allvarligt talat tror jag inte vi förstår att värdera vår svenska allemansrätt fullt ut. Det brukar ju vara så med företeelser som är självklara, som man har med sedan barnsben.

Jag minns hur utestängd jag kände mej från den vackra naturen under en sommarresa i Schweiz och Österrike. Avstängd med stängsel, det gick inte att plocka de vackra smörblommorna på alpängen. Och har erfarenet av hur norrmännen bevakar sin privatmark från utomstående att sätta sin fot på.

Kanske blir det så till sist att ägarna till morfars fastighet om hundra år, stängslar in skogen och tar betalt för besökare att träda in där. Människor kanske kommer att betala för att njuta naturskog, plocka svamp och bär. Kanske står den skogen kvar som ett minne i en för övrigt kalhuggen och planterad yta. Vem vet?

Ett nytt lagförslag diskuteras för närvarande med begränsning av allemansrätten. Denna rätt är en svensk sedvänja och inte tidigare inskriven i lagform. Det som ses över är att begränsa kommersiella företag att utnyttja allemansrätten. Som markägare kan man kanske tycka att det är riktigt?!

Kerstin Ekman, den författare som verkligen satt sig in i vad skog är, berättar i en bra intervju i Skogseko mars 2011, sidan 25-27, att hennes jämtländska skogsinnehav idag "ligger som en enklav i ett gigantiskt hygge". Jag har i dagarna påbörjat läsningen av Herrarna i skogen av just Kerstin Ekman. Tror att det blir bra sommarlektyr. Frågor som rör skogsbruk, skogsvård, naturvård och landskapsvård står mig nära. Som utbo har jag troligen en annan syn på mitt skogsinnehav än andra hemmansägare i byn.

I Svenska Dagbladet kunde man den 23 juni läsa en artikel som berör detta med att tjäna pengar på annans mark med en speciell vinkling till kommunen Nordmaling.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om allemansrätten, lagförslag, skogsbruk, landsbygdsturism, Kerstin Ekman

Vänner

Midsommarfirande hos vänner.
Underbart. Trevligt. Gott. Vackert. Smakfullt på alla sätt. Att det kom lite strilregn emellanåt förtog på intet sätt helgen. Vi höll oss inne, får och lamm sökte skydd under storgranen.

 

Utöver all vällagad och nybakad förplägnad på plats hade vi hemlagad leverpastej på kronhjort i bagaget då vi styrde kosan hemåt på midsommardagen. Superbt! Att umgås med likasinnade är en vila i sig!

.

.

Att ta sig vatten över huvudet?

Senkvällen före midsommarafton klev fem män och en kvinna ner under en gammal, icke körbar bro, i byn. Regnet strilade ner, gräs och mossa gjorde nerfarten till vattendraget halkig. Vi inspekterade brokonstruktionen. En bultad stålbalkskonstruktion. Nu är det beslutat att bron ska reparerats med pengar jag och ordföranden sökt och fått bifall till. Tror ni det blir av - eller är det bara ord hos herrarna?

Detta får en snar framtid får utvisa. Jag har gjort vad jag kan i detta fall, jag har försökt göra något positivt för en icke hävdad vägsträcka som ingår i vägsamfällighetens förvaltning där jag är medlem. Att sträckan ingår i vägsamfälligheten och inget annat, hade styrelsen fått veta av lantmätaren för kort tid sedan. Äntligen!!!

Efter den här träffen behövde jag umgås med likasinnade vänner. Dom fanns i Uppland.
.
.

Vit plast

För ett litet tag sedan skrev jag om att hålla naturen ren. Temat fortsätter nu med frågan: Varför låter vissa bönder plasten till ensilage-rullarna förfara på detta sätt som på fotot? Man har ju maskinkapacitet att ta upp plastsoporna? Är det kostsamt att köra dem till tippen? Är det deponeringsavgift? Jag refererar det jag hört någon annan säga - de flesta bönder är långt ifrån landskapsvårdare...

 Bilden är tagen vid Olofsfors bruks lagård. Plasten, för det är inte snö,  fortsätter till vänster bakom hörn.
.

Detta syns inte från Bruket eller från Riks13, Riksväg 13, som passerar här förbi. Lövträd skyler. Olofsfors Bruk är Nordmalings kommuns största turistmål.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ensilageplast, bönder, jordbruk, lantbruk, hö, skörd, vit plast, plastrullar, deponering, sopor

FORTUNA var lycka

Lyckan var att få en kartong Marabou Fortuna att själv och alldeles själv ha makten att bestämma över. Det kunde inträffa på en bemärkelsedag. Att få äta av alla dessa smaker och ge bort några men inte många... Mmm...Marabou...

Choladkartongerna var så elegant lyxiga i rött och guld med lite grönt inslag. Kvadrater på diagonalen med en hästko i vardera guldrutan. Hästskon med böjen neråt för att lyckan inte ska rinna ut!

Ett motiv från empiren, en dam med krinolin och en herre med hög hatt från tidigt 1800-tal poserar framför en balustrad på emblemet.

Smakerna var:

Körsbär i likör

Spansk nougat

Figaro nougat

Mandelsplitter

Arrakmarsipan

Gianduja nougat

Marsipankrokant

Tryffel

Gräddkrokant

Nougat med nötter

Ananas i cognac

Jag minns faktiskt inte smakerna men nougat som smälter i munnen är härlig. Maraboustorken finns med i logotypen på baksidan.

Som barn var detta lyx, en tunn kartong i guld och rött. Jag återfann den under sent 1980-tal i Umeå och köpte som gå-bort-present. Det var sista gången jag höll en Fortunakartong med innehåll i min hand. Bara det var lycka!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Fortuna, lycka, chokladkartong, praliner, nougat, Marabou, maraboustork, lyx

Kulturhistoria de Luxe

Det här är grannhuset söderut. Ett fantastiskt välbevarat bostadshus från 30-talet. Det och alla dess bevarade detaljer ska jag skriva mer om framöver. Hit sprang jag som liten för här bodde min kamrat Karin. Att byggnaden är så pass välbevarad beror på att den inte varit bebodd året om sedan sent 70-tal.

Fasaden är målad med linoljefärg där detaljer och fönsterfoder visar sig i skuggspel, inte med avvikande färgsättning. Så fint i mina ögon!

Jag ber er uppmärksamma brunnsöverbyggnaden till höger i bild. Brunnen har ett litet sadelformat tak i med en hissanordning där den galvansierade hinken sitter i en kätting som vevas upp på en axel, en träbom. Lite så här.

Det här är, så vitt jag vet, en av de få, nästan den enda välbevarade brunnen med hissanordning och skyddande tak kvar här i byn, ja kanske i bygden. Måtte den får vara kvar för all framtid ;-)
.
.

Underbart fint

För 15 år sedan såg det ur så här i grannbyn. Här utanför grinden möts Kustlandsvägen och Riksväg 13. Där innanför finns gårdsplanen med två bostadshus i vinkel och lagården som bildar ett rum slutet på tre sidor men öppet mot söder och vägen. Som man byggde förr. Grinden saknas numera. Gården är inte permanent bebodd.

.

.