Sinkar-Jack

Min farmorsmorfar var n´sinkar-Jack. Så kallades han ibland har jag fått berättat för mej. Jacob föddes i Rönnholm som barn nummer 13 i en barnaskara på 16 varav åtminstone 9 nådde vuxen ålder. Jodå. Per Nilsson och Helena (Lena) Matsdotter var hans föräldrar. Dem har jag skrivit om tidigare.

Jacob gifte sig 1860 med Brita Katarina från Högliden. De bosatte sig i södra delen av min hemby, i en stuga som fanns kvar till 50-talet med utsikt mot den nu utdikade Fjärden. Idag måste man veta att där låg ett hus, jag har urskiljt ett par grundstenar/hörnstenar bland träd som vuxit upp och förstört grunden. Det kan ha varit den marken som Jacob sålde till min morfarsfar. Vad som låg bakom denna försäljning vet jag inte. Än. Jacob och Brita Katarina fick fyra barn. Anna 1861-1931, Johan Petter 1863-1863, Johanna 1867-1956 och Per 1871-1877. Johanna adopterades bort 1870 och fick ett liv helt olikt sin syster Anna, min farmorsmor. Hanna, som hon kallades, växte upp i en annan samhällsklass och hennes liv håller jag på att kartlägga. Hon dog i Mölndal 1956, då som änka med namnet Malmström.

År 1877, vid 40 års ålder och samma år som sonen Per dör, sex år gammal, beslutade Jacob och Katarina att arrendera mark och bygga ett torp dära Tenstrana som jag skrivit om tidigare. De arrenderade mark på 50 år och timrade sig ett torp. Ett torp på ofri grund, alltså inte det vi idag menar med torp - en röd stuga som används som fritidshus.

Jacob levde sitt liv mellan 1837 och 1927. Han blev alltså 90 år gammal och hans tankegods har förmedlats till mej via länkarna som var min farmor och min far. Jag tycker det är aningens fantastiskt. De sista 14 åren bodde han hos sin dotterdotters familj. Där, på övervåningen i huset, dog han lugnt och stilla den 27 februari 1927.

En handsydd läderpåse innehållande "sinkor" för sinkning av porslin samt hammare, tänger samt "borrar", sylar, för sinkning. Borrarna, som måste vara extra hårda, smiddes och härdades av smeden Ramstedt i Husum. Ägare har varit min farmorsmorfar "Sinkar-Jacke".

Nå, sinkar-Jack. Så ska han ha kallats. Förr var ju titlar och yrken viktiga, ni vet.... Förr... ;-)
Som till exempel:
Skomakar´ Sundtröm
Nämndeman Wiklund
Handlar´ Forsberg
Slaktar´ Öberg

Vet ni vad man gör då man sinkar? Jo, en sinkning är en lagning av glas eller porslin med hjälp av stift. Det var inte ovanligt med lagningar då dessa föremål var dyrbarare än idag. Det är intressant att man i antikhandlarsammanhang har börjat uppmärksamma personligt utförda lagade föremål som rörande och suggestiva - jag kan bara hålla med.

I hembygdsboken för byn Ava beskrivs Jacob så här: "Jacob var varmt religiös och hade ett ömt sinne. Det berättas att när han någon gång lämnade stugan satte han fram en tallrik med mjölk, så att flugorna hade mat medan han var borta. Han hade helskägg och klippte inte sitt hår." Pappa hade starka barndomsminnen av sin gammel-morfar, han var tio år då Jacob dog. Han brukade kärleksfullt härma hans sätt att prata, tyvärr tror jag inte jag har det inspelat.

Det finns inget fotografi av Jacob vad jag känner till. Men hans tre år äldre bror Mathias har jag funnit ett porträtt av. Så här såg n´Mattes Pers´n ut:

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktforskning, sinkning, 50-års torp, barnaskara, spädbarnsdöd, adoption, Malmström, Mölndal

Att våga ha en åsikt

Det är jag som bestämmer. Det är inte Gud.
Inte ödet. Inte staten. Det är jag. Jag
kan inte komma undan det ansvaret. Jag
kan inte skylla ifrån mig. Jag kan inte påstå
att någon annan bestämmer. Hela tiden.
Jag bestämmer också. Över mitt liv.
Jag kan inte smita undan det ansvaret.
Hopp eller hopplöshet?
Förlåtelse eller hämnd?
Det är jag som bestämmer. Jag också.
Man kan inte hämnas fram en bättre värld heller.
Eller förlåta fram en.
Men man kan komma överens. Man kan bestämma
att man ska komma överens.
Och man kan genomföra det överenskomna.
Man kan bestämma att man ska genomföra
det överenskomna.
Och det är jag som bestämmer.
Det är jag som bestämmer om jag ska komma
överens. Ingen annan. Så jag kan inte skylla ifrån mig
när vi inte kan komma överens.
Det är mitt fel. Också.

Claes Eriksson i Galenskaparna uttryckte ovanstående kloka ord. Kanske kan det sammanfattas så här:

Ta ditt liv i egna händer och vad sker? Något fruktansvärt - det finns inte längre någon att skylla på.

Att endast och alltid underordna sig, att tillåta någon annan fattar beslut åt mig, är ingen bra strategi. Underordnar sig alla en ledare försvinner ganska snart demokratin och enväldet ges lätt tillåtelse att börja gro genom att jag gör som jag blir tillsagd, att någon annan tänker ut vad jag ska tycka. Då det gått tillräckligt långt får ingen inte ha en egen åsikt vilket är ett hopplöst läge. I sådana miljöer frodas lätt mången slags fientlighet har vi lärt oss av historien. Lokalt eller nationellt, vilket som.

Om man inget säger, inget ser, inget hör - är man oantastlig då???

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om åsiktsfrihet, demokrati, diktatur, underordnande, lydnad, fritt tänkande, bestämma själv, samarbeta

Under ytan - kulturarvsdagen 2012

Kulturarvsdagen nu på söndag den 9 september 2012 har temat - Under ytan. Det är öppet hus och visningar av kulturmiljöer lite varstans i landet. Läs mer om vad som försiggår i Ångermanland. Och Västerbotten.

Varför inte göra ett besök till den här vackra hembygdsgården, fotograferad av M-L Mårtensson.
Finns ni i kulturlandskapen i Mälardalen kan ni svänga in till de här platserna. Det är bara att välja och vraka. Six feet under är fyndigt tema :-)
De kulturella skillnaderna mellan "Norrland" och övriga landet blir mer och mer tydliga för mej. Sådant jag inte funderade så mycket på innan jag blev hemmansägare.

Själv tar jag tar tåget till grannlandet för att se hur man byggnadsvårdar och skapar intresse för hembygden därstädes. Det ska bli spännande och intressant, både att träffa nya ansikten och se förstklassiga hantverkare in action.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Kulturarvsdagen, Under ytan, Riksantikvarieämbetet, kulturmiljö, hembygdsföreningar, länsstyrelser, länsmuseer

Vallens vackraste - igen

Nu visar jag Vallens absolut vackraste flerfamiljshus än en gång. Lägg märke till detaljerna och de vackra hållbara materialen. Huset ligger i korsningen Nygatan och Kyrkogatan och inrymmer lägenheter på våning två och tre samt apotek och andra verksamheter i bottenvåningen. Bottenvåningens fasade är ombyggd mot gatan och ingår inte i det jag kallar "Vallens vackraste byggnad". Men visst är det så att 50-talet äger...

Ädelputs på fasaderna i två kulörer förutom en ljus kulör kring fönstren. Vita fönster med röda alternativt blå bågar. Omtänksamma detaljer som gör DET!

Några fönster har en lågt sittande tvärpost och lägre bröstning, alltså kortare avstånd mellan golv och fönsterbänk inne i lägenheten. Luftigt och ljust! Stuprör av exklusiv koppar!!! I hörnet där nere skymtar trapetskorrugerad plåt från Apotekets osköna ombyggnad.

 

Trappsteg av granit. Och det är blocksteg , inte betong som klätts med tunna granitplattor! Gediget, fint, tjusigt, hållbart, lätt att underhålla. Bäst! I graniten är ett snyggt skrapgaller infällt. Original.

Fönsterpartierna är av ek, oljad ek som skruvats med rostfria spårskruvar. Det är grejer det ska ni veta! Titta så omtänksamt hörnstolpen fasats av. Fint! Det här är lätt att tvätta av och olja in.

MEN - dörrarna är utbytta mot i mitt tycke förhatliga bruneloxerade aluminiumpartier, så vanliga på 1970- och 80-talen, ja kanske ännu längre fram på små orter. Trenden idag är att metalldörrarna byts ut igen av städernas förutseende och sköhetsälskande fastighetsägare till nya ekdörrar med de vackra tryckplattor och draghandtag som var vanliga och som fortfarande tillverkas. Det ger fastigheten högre värde och ger stor kvaliteshöjning åt boende och butiksägare. Här finns fönstret ovanför aluminiumdörren fortfarande original i ekkarm.

Se så urtjusigt med glas över hörn i skyltfönstret. Japp! Här höll tidningens lokalredaktionen till en gång i tiden för länge sen. Nu finns ingen lokalredaktion kvar dära Vall´n. Perfekt lokal för ett arkitektkontor ;-)

Ädelputs är otroligt hållbar och stark. Detta är originalputsen och man ser de typiskt blänkande glimmerkornen i putsytan. Putsen är genomfärgad i gult och rosa. Tjusigt tycker jag.

Balkonger i original från byggtiden! Plattstål som överliggare, inga runda blanka alumniniumrör här inte (så brukar det se ut efter ombyggnad.) Tjusig öppning i mitten med smidesjärn av fyrkantstål i 50-talsstuk. OCH - de smalt sinuskorrugerade originalplåten på balkongfronterna är kvar.  Tjusigt säger jag än en gång! Allt detta är så ofta bortbytt mot något opassande och billigt.

Tjusig gårdssida.

 

Här ser man att Apotekets fönster på långsidan mot  Kyrkgatan misstämmer med husets arkitektur i övrigt. Gavelns nedre del och långsidan mot gatan har fått nytt fasadmaterial av BEIGEA skivor då apoteket ville modernisera på 80-talet. Nä, inte så bra tycker jag men granitpilastrarna finns i alla fall kvar. Fasaden är inte svår att återställa till ursprunglig skönhet om så önskas. Fönstren har bytts till sådan klädda  med bruneloxerad aluminium och kan väl sitta kvar här.  Framöver kan man lätt återskapa bottenvåningen.

Den vitputsade kyrkan från 1400-talet med tjärat spåntak syns i fonden.

Den bevarade delen med ekfönster finns kvar mellan Apoteket i hörnet och Studiefrämjandets nuvarande lokaler. Längs hela fasaden har ett opassande skärmtak byggts men det är lätt att återställa. Värre är det med fönstret bakom vilket Studiefrämjandet håller till :-(

Fortfarande är gårdssidan och våningarna 2 och 3 jättefina!!! Titta lite extra när ni passerar nästa gång ni som ä dära Vall´n.

Det här är verkligen värt att vårda.

Det här är hållbart byggande.

Det här är gedigna material som åldras med behag.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ädelputs, original, byggnadsvård, träfönster, ädelputs, ekbågar, brunelxoerad aluminium, balkonger, balkongfront, sinuskorrugerad plåt, granittrappa, skrapgaller

Rännkniv

Den tidigare bildgåtans svar skulle vara rännkniv.

Rännkniven användes till att "ränna" av grädden från mjölken ur en rund bunke, hink eller laggkärl. Den tjocka grädden flyter som bekant upp till ytan på mjölkkärlet efter ett tag.

Rännkniven är ett enkelt föremål som användes före separatorns inträde i tillvaron. En separator vet inte alla idag hur den användes gissar jag. Jag har inte sett någon i bruk men den som fanns här i huset fram tills mjölken började levereras till mejeriet i Levar 1936, finns kvar. Separatorn stod på en given plats till höger innanför köksdörren i morfars och mormors kök.

Rännkniven på bilden använde farmor Liva då hon tog hand om mjölken från sin morfar Jacobs kor i torpet dära Tenstrana. Och senare kanske i sitt eget hushåll i sågverkindustrisorten Rundvik där hon och farfar Gottfrid var ett av få hushåll som hade ett litet jordbruk. Visst minns jag den lilla lagården men korna var borta då jag växte upp.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mjölkhantering, grädde, skumma av grädden, rännkniv, separator, mejeri

Dagen H

1967

Dagen efter, måndagen den 4 september, då jag skulle cykla hem från Lögdeå skola längs Riks13, började jag cykla som förr, vänstertrafik. På min 24" rosa Crescent. Men jag kom på det då jag på långt avstånd såg en bil som kom rakt mot mej i sakta mak. Alla var ovana och tog det lugnt. Jag styrde över på höger sida och efter det minns jag inte att det var något problem att hamna rätt.

Tänk att man hade folkomröstning i den här högertrafikfrågan! Och att jag hade en tjejrosa cykel, en färg som jag inte ens då var särdeles förtjust i :-) Folkomröstningen hölls den 16 oktober 1955 och de som ville behålla vänstertrafik vann med 82,9 procent medan högertrafiksidan endast fick 15,5 procent. 1,6 procent av rösterna var blanka. Valdeltagandet var dock lågt, 53,2 procent.

Kommer ni ihåg hur H-skylten såg ut? Om inte, se HÄR.
Och kommer ni ihåg låten som skulle få oss att minnas att hålla till höger? Med Telstars. Håll till godo.

Det har varit till att tänka tvärtom då jag har kört hyrbil i vänstertrafikens Storbritannien. Men det går om än det känns lite ovant i början i de många roundabouternas land. Apropå rondeller eller cirkulationsplatser, så fanns ingen sådan i Umeå då jag körde upp!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om högertrafik, trafikomläggning, folkomröstning, dagen H, 3 september 1967, rondell, cirkulationsplats

Bruksvallen

Lördagskväll

Det är björkar och röster

och lördagskväll Det är bilar

med heta däck  Det är unga och gamla

Det är ungar och ungdom Det är

folk ifrån trakten och fjärranifrån

Det är dansbortivägen ikväll

Det är sommar i luften Det är pirr

uti bröstet Det är förväntan

och spänning och kanske visst vemod

Det är myggornas dans över glänsande biltak  Det är flaskornas blänk bakom knuten

 

Det är solen som

sjunker  Det är valsen som går

Det är varmkorv med senap och bröd  Det är lördag i Sverige  Det är sommar

i Värmland  Det är dans uti Folkets park

Det är kinder så heta och varma blickar

Det är trångt uppå banan ikväll

Det är minnen som drar  Det är tankar

som far Det är sinnen som lockar

Det är plikter som pockar  Det är

röster som hojtar  Det är lyktor som blinkar Det är pojkar som pinkar

Det är flickor som tisslar

 

Det är fötter som far

Det är solröda segel

Det är björkarna susa

och Tango för två

Det är Paus - och snart är det slut

 

Det är rakvattensdoft och lavendelvind

Det är sommar en evig sekund

Det är som det är när det gick

som det gick

Det är sol på väg upp

bortom bergen de blå

Det är drömmen om Elin Det är

koltrastens sång  Det är gryning

ännu en gång

Bengt Berg

Ur Handelsresande i nordiskt vemod, 1999.

Ingångsportal av äkta Masonite med vitmålat emblem som jag inte vet vad det betyder.

Bruksvallen låg i Olofsfors intill Leduån. Här på festplatsen har man roat sig kungligt. Dansbana och idrottsplats förmodar jag där var. Hur många gånger har jag inte fått entréportalen utpekad för mej av min far då vi susat fram över Olofsforsåkern i bil - den syntes då den lyste vit mot träden. Så småningom syntes den bara då löven var fällda. För inte alltför många år sedan märkte jag att ingångsanordningen hade brakat ihop. Ifjol beslöt jag mig för att leta upp resterna av anläggningen. Tyvärr hade jag inte med mig någon med som kunde berätta hur det fungerade en gång i tiden.

Vy norrut. Här syns delar av inhägnaden av idrottsplatsen. Längre bort till höger utanför bild är entrén. På andra sidan ån kan man skymta Olofsfors AB:s senaste röda byggnad.

Ännu en vy norrut. Man ser röda byggnader i Olofsfors bruk därborta. Inte långt härifrån bortom lövslyet finns detta.

Här står det Bruksvallen om man tittar noga.

Motljuset gör det svårt att se. Typsnitt i frakturstil verkar det vara.

Ungdomar har i alla tider roat sig. Ända fram till 1960-talet arbetade man på lördagarna, åtminstone halva dagen. På lördagskvällen ville man ha kul. Jag har fått berättat för mej om festplatser i Mo, Ava och Manhem i Rundvik dit ungdomar cyklade i hopar. Med cykel kunde man färdas miltals. Livet var så eljest än nu för tiden. Om det livet berättade pappa med glad röst, utan vemod för han var inte lagd åt det hållet. Jag förmodar att de här festplatserna användes fram till andra världskrigets slut eller hela 40-talet ut. Har inte sett något dokumenterat om detta här i kommunen alls. har inte ens sett ett ynka fotografi från den tid det begav sig. Min uppfattning om sommarfestplatserna har delvis sprungit ur gamla härligt svartvita pilsnerfilmer som visats på teve.

Manhemsborgs dansbana, som var byggd av Masonite, flyttades för några år sedan till Gammlia, friluftsmuseet i Umeå och får väl anses räddad till eftervärlden.

Detta är Dansarhälla som finns i min hemby. Där roade sig generationen innan, min morfar med jämnåriga. Det fanns många ungdomar i trakten då för tiden.

En liten sammanställning av festplatser och livet kring dem vore underbart att ha. Den förening i bygden som ser ut att vara aktivast just nu med hembygdsforskning är Rundviks intresseförening. Beundransvärt är det, jag har sett en del av resultaten! Men tänk om någon kunde ta ett helhetsgrepp över kommunen. Innan det sker är jag väl död fem gånger om :-) så även alla som nu minns något från den där tiden.

Att man ser olika på sin hembygdshistoria i olika delar av landet är helt klart. Hur man vårdar sin hembygd och sin hembygdshistoria visar på vilken självkänsla och stolthet bygden och den enskilda människan har!  Denna mening borde jag avsluta varje blogginlägg med för det är detta mitt bloggande egentligen går ut på. Om nu ingen förstått det. Jag gillar min hembygd trots att den bara är en ynka liten flugskit på kartan utan större kulturhistoriska värden nationellt sett. Och jag blir förbannad när jag ser natur och kultur förstöras med berått mod eller oövertänkt.

Cato d.ä. avslutade alltid sina tal med "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam". Men det tycker inte jag.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om festplats, dansbana, idrottsplats, Bruksvallen, masonite, hembygdsforskning

??? En bildgåta till

I förra inlägget undrade jag vad en sådan här träklubba var menad att användas till:

Gödselkäxa eller dyngklubba från Gotland.
Gödselklubba från Västergötland.
Lerklubba eller gödselklubba från Dalarna.

Jo, med en så´n här klubba gick bonden och slog sönder den gödsel som korna fått ur sig på ängen, alltså korús´n. Allt för att sprida ut blafforna och fördela den jämnt över ängen. Det handlar alltså om ängsbruk, inte åkerbruk. Ängen plöjde man ju aldrig och alltså gödslades den inte med gödsel från ladugårdens stack. Därför trivdes ängsblommor där, blommor som inte klarar sig i starkt näringsrik jord. Jag vet inte, trots min mogna ålder, hur vanligt det var att kossorna fick gå och beta ängens efterskörd här i Ångermanland på 1800-talet. Här i norr släpptes korna ofta på skogen. (Min mamma var den sista som gjorde det här i byn och då skrevs årtalet 1948.) Det blir till att underöka via länsmuseerna kanske...

Denna användning av klubborna kunde Raggoparden som berättar att på Gotland kallas det "kokse gydsel". Det man gjorde med klubborna alltså :)
Fantastiskt roligt att få höra tycker jag. En guldstjärna i kanten *

Nu ett annat allmogeföremål.

Någon som vet vad detta är, vad det ska användas till och vad det kallas? Det kan vara svårt att veta för nutidsmänniskan men det ser ut att finnas en otrolig kunskap bland läsarna av den här lilla bloggen :-)

Grejen har tillverkats av min farfar till min farmor under friartiden, alltså före 1913 då de gifte sig.

HÄR hittar du svaret.

.

Museiföremål

I början av augusti fick Julita gård och lantbruksmuseum åter ett besök. Det har blivit några gånger sedan den först gången familjen var där vid museet vid Öljarens strand. Då skrevs årtalet 1976 och vi svängde runt i landet någon dryg vecka. Vid det besöket fastnade jag mest för den kringbyggda innergården, loggian i den timrade museibyggnaden med kyrka från 1930.

En grönskande patio där vildvinet klängde. Som norrlänning kommande från ett kargt landskap var detta grönskande en stor upplevelse vid första besöket. Idag kan jag känna samma skönhetsupplevelse även om det hällregnade denna gång och vildvinet växer mer ohämmat..

Nåväl, denna gång åt maken och jag lunchbuffé på Julita Wärdshus, tillbyggt av restaureringsarkitekt Ove Hidemark, och som nu drivs av mästerkocken Tommy Myllymäki. Regnet gjorde att det inte blev mycket strosande på det stora museiområdet, istället besökte vi för första gången den stora ladugården med sin utställning över svensk jordbrukshistoria och matkultur.
Där fanns bland mycket annat följande föremål:

Har ni någon aning om vad det är? Gissar att det inte förekommit i norra Sverige. Att något sådant enkelt redskap finns bevarat någon annanstans än på ett museum är nog inte så troligt.

Intill lantbruksområdet med utställningar och modern visningsladugård finns två väderkvarnar på åsen. Jag passerade även i våras innan löven slagit ut, på väg från ett uppdrag, och passade på att fotografera skönheterna. Tänk er knirret och knarret då säd blev till mjöl...

Vackervägar är nästan allihopa som syns på kartan.

Vinön och färjesträckningen dit skymtar. Västerut i Hjälmaren ligger Göksholms slott. En historisk plats vid slottets strand besökte jag någon gång runt millennieskiftet, med min pappa som ciceron. Där finns stället där rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson mördades vintern 1436. Magnus Bengtsson (Natt och Dag) utförde dådet och han var son till Göksholms dåvarande ägare. Ja hörjeligen, inte hade jag hamnat där utan min historieintresserade pappa :-)

Nästa gång ska jag försöka komma till Fogelstad säteri där Fogelstadgruppen höll till. Kvinnliga medborgaraskolan vid Fogelstad bildades 1921, samma år min mamma föddes och samma år som kvinnor här i landet fick rösta för första gången. Så bra att ha händelser att hänga upp årtal på :-)

Här går även kalklinbanan mellan Forsby kalkbrott och Köping som togs ur drift 1997 och vars öde diskuteras just nu. Jag tänker förstås på den 14 km iståndsatta linbanan med personkorgar mellan Örträsk och Mensträsk i Västerbotten som jag åkte omkring 1993. Att resa och lära är kul.

Men vad användes en "golfklubba" av trä till, tro...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Julita lantbruksmuseum, jordbruk, vildvin, Göksholms slott, mordet på Engelbrekt

Släkten är bäst

Lille Ebbe retade mej i lunchköerna i 7:an i högstadieskolan dära Vall´n. Har ingen aning om varför. Retades litegrann gjorde han med sina följeslagare i bakgrunden. Jag fann mej. Vi gick inte i samma klass, han måste ha varit äldre än jag men långt mindre, både vad gäller etisk hållning och längd.

Efter några veckor gick det på något sätt upp för honom att jag var kusin med Gunnar, hans systers tidigare kille och den som Ebbe verkligen såg upp till och ville vara lik. Är du kusin med Gunnar? blev frågan och svaret blev jakande. Gunnar var en häftig rundvikskille med bil och allt, you know :-)

Efter det slutade Ebbe retas. Släktskapet gav mej osynliga fördelar och jag slapp gliringar. Den där typen av slemmiga, slickande, hackande, vedervärdigt inställsamma, osjälvständiga och osäkra människor finns överallt, finns i alla åldrar och är mycket obehagliga och beklagliga. För mej var det första gången jag råkade ut för en dylik i livets skola. Undrar hur lille Ebbe har det nu?

Kusinerna, 1950-talets slut

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om  reta, hacka på, obehaglig, osjälvständig, släktskap

Mmmmm...

Läs om Tjarn
Ett guldkorn i bygden.



Foton Per Myrehed
.
.

Att känna stolthet över sin hembygd

 Efter

"Ladan ligger i Knyssla, Rengsjö brevid riksväg 50 mellan Bollnäs och Söderhamn. Den skall målas i ett uppförstorat schablonmönster från Rengsjö hembygdsgård. Arbetet skall utföras 10-30 augusti av tidigare studenter från Capellagården och även andra intresserade."  Kan man läsa här:  http://helenabratt.blogg.se/ varifrån bilderna också är hämtade.

 Före

På Svenska byggnadsvårdsföreningens facebooksida fann jag uppgiften om projektet. Självfallet kommer jag att ta en extrasväng och passera vid första bästa tillfälle för jag tycker idén är inpirerande. Det visar på fantasi och en stor stolthet för hembygden och dess traditioner. Men som nytänk.
.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om Schablonmåleri, laduvägg, lada, Knyssla, Rengsjö, Helena Bratt, hembygd, hembygdsambassadör, självkänsla, stolthet

Ett gammalt saltkar

Det här är ett saltkar av trä från min mormorsfar Per och mormorsmor Amanda.

Grovsaltet krossades här till finsalt under den mjukt formade svarta stenen.

Allmogeföremålet i trä är tillika min dopskål. Här med den torkduk som användes vid ceremonin. Självfallet minns jag inget av detta men jag hörde berättas om att det skedde hemma, antagligen i vardagsrummet i 50-talshemmet på övervåningen i morfars hus. Mina föräldrar började redan då prägla in respekt för gamla ting och människor. Det tackar jag för!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om saltkar, allmoge, dop, ceremoni, ritual

Byns snyggaste?

Ett så här vackert hus med så stilig gavel finns det i byn. Jag har visat fotografiet förr. Det är några år gammalt och slyet har vuxit sig tätare.

Knutbrädorna har räfflor som en grekisk kolonn, närmate betämt av den joniska ordningen med kannelyrer och arris. Knutbrädorna slutar upptill mot något som kan beskrivas som kapitäl. Ett mycket hårt stiliserat kapitäl med profiler formade av bräder.

Taksprånget är också väl omhändertaget och smakfullt och omsorgsfullt utformat. Grekiska tempel har sima och rännlist. Den som lät uppföra det här huset hade formvilja och känsla för skönhet och estetik. Undersidan av taksprånget är målat falurött, brädan som sköter övergång mellan vägg och takfot är ljusmålad och ser ut att vara profilerad. Panelens täcklister slutar mot den brädan. Vindskivorna är vita.

De traditionella färgtyperna röd slamfärg, Falurött, och ljus linoljefärg har använts. På taket har hyvlad takspån tidigare skyddat huset. Nu ligger svart trapetskorrugerad plåt som skydd. Effektivt men fult tycker jag. Lätt att ta bort om man skulle få för sig nå´t mer passande.

Det här är avancerad folklig arkitektur väl värd att bevara och vårda. Det är ju skitsnyggt och har högt kulturhistoriskt värde. Det är sådana här hus som väldigt ofta rivs. Tyvärr! Undrar om någon i byn känner igen det. Kanske inte ens ägaren gör det, man blir lätt hemmablind. Vem vet, kanske revs det igår?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tempelgavel, Ångermanland, trähus, tradition, kulturhistoriskt värde, vackert, skönhet, rivningsfärdigt?

Kvarnar

Kvarnbyggnaden vid Olofsfors bruk byggdes 1911 men långt tidigare har funnit en kvarn på bruket. Just på den här platsen låg före kvarnen en såg.

Till denna flotta elektrifierade byggnad följde jag pappa en gång på 1970-talet då vi skulle mala mjöl av eget korn. Långström var mjölnare. Idag kan jag läsa på en informationstavla att kvarnen används några dagar i månaden. Kan det verkligen vara möjligt?

Från baksidan är kvarnen lika ståtlig och vattnet brusar i rännan från dammen. Det är Leduån som dämts upp. Här står jag vid masugnen och fotograferar. Hit upp kom bogserbåten Teodor som bogserade pråmar från malmfartygen till masugnen. Vem vet om inte mjölsäckar fraktades iväg härifrån på båten...  Min farfarsfar Israel var maskinist i 46 år på denna ångare som även befordrade passagerare å Nordmalingsfjärden samt angränsande skärgård.

I mellansverige har det blivit ett uppsving för små kvarnar som mal olika slags säd. Ekenäs kvarn är en sådan och det är väldigt intressant att se och höra den igång vilket jag gjorde vid ett studiebesök i maj. Det är en kvinnlig eldsjäl som fått den kvarnen att leva upp.

Några kvarnägare som satsar i lite större skala men ändå småskaligt är de som driver Warbro kvarn dit jag for samma dag. I Kornboden i direkt anslutning till kvarnen serveras dessutom utmärkt god vegetarisk mat lagade på egna produkter andra småskaliga och närproducerade råvaror. I sörmländska Järna ligger även Saltå kvarn som väl är den mest namnkunniga kvarnen idag med alternativa grödor. Kvarnbyggnaden är från 1960-talet och ritad av arkitekt Erik Asmussen (1913-1998).

I mitt nuvarande boende i mellansverige är vårt lokalbibliotek inrymt i den stora murade kronokvarnen från 1620-talet. Kvarnen var i bruk till 1940-talet och blev bibliotek 1991 har jag förstått. Frekventeras ofta för tidskriftsläsning, hemlån och ibland släktforskning.

Apropå kvarnar är den mest fascinerande folklivsstoryn jag läst om kvarn och skog den av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) berättade Skällnora kvarn i Uppland. Den finns i samlingen Folklivsberättelser. Rekommenderas varmt.

Här i min hemby finns antecknat att vid laga skiftet 1864 fanns fem gemensamma kvarnplatser. Två av platserna för skvaltkvarnarna känner jag till. Ingen i byn verkar veta var samtliga funnits. Att fråga de gamle lönsch int... Bygdegårdföreningen, som kallar sig hembygdsförening, har ingen aning :-(
Vill man se hur en skvaltkvarn fungerar kan man till exempel bege sig till Torvsjö utanför Åsele.
.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om Olofsfors bruk, kvarn, mjölnare, Warbro kvarn, Ekenäs kvarn, skvaltkvarn, kvarnplatser, Skällnora kvarn