Broreparation anno 1895

År 1895 krävdes en rejäl reparation av bron över Aspan längs gammvägen, Kustlandsvägen. Vägen var då den enda och självfallet viktigaste kommunikationsleden längs Norrlandskusten. På landbacken vill säga. Fartygstrafiken var intensiv för godstransporter mer begränsad för persontrafik. Bron var inte enbart bybornas angelägenhet, flera byar i socknen stod för att ansvara för brons underhåll.

 

Där skymtar dagens bro. Den renoverades på 1980-talet genom Vägverkets försorg. Vägsträckan har statsbidrag.

Jag hittar ett transkriberat maskinskrivet dokument i en mapp. Det står att det återfanns bland länsman Nicanor Häggströms efterlämnade handlingar.
"

Den 22 december 1894 hölls ett sammanträde i sockenstugan. Levar representerades av J O Nordin, Helmer Molin, P Sundqvist, Jon W Ersson genom sin son Axel Jonsson, N Häggström, A Hörnström, som representerades sig själv och var ombud för C Hammarberg och Johan Molin.

Övriga byar, som hade representanter var Stavsjöholm, Tallberg och Hyngelsböle, en från vardera byn.

Nicanor Häggström utsågs till ordförande, och han skrev också protokollet.

Man beslöt att uppdra åt G O Tundal i Sunnansjö att upprätta förslag till om- och tillbyggnad av bron i A.

Till styrelse utsågs G O Tundal, godmannen A Hörnström i Levar och bonden L O Landström i Mo. Styrelsen fick i uppdrag att ombesörja arbetet så billigt som möjligt.

A Hörnström skötte kassan. Enligt hans sluträkning har han betalt N O Hörnsten  i Aspeå 3:75. (Hörnstens räkning upptar  ”10 st 1 ¼ tums bättre veabräder jemte skjuts från Rundvik 2:75. För spik och arbete -:75. Summa 3:00.” Han hade också 1888 och 1889 reparerat brons ledstänger till en kostnad av 75 öre.)

För egen del begärde Hörnström ersättning för resa till A. (23/10 1894) för att ”uppräkna och värdera hvad som kunde åtgå till brobyggnaden etc; skjuts och tidspilla 3:75”.

Räkningen tar vidare upp en utbetalning av 1 krona till A Viklund i Lögdeå – för övrigt den enda utgift, som inte finns verifierad – annonskostnader med 13:44. Till detta kommer portot med 25 öre. (Annons om auktion på Lögdeå Handelsförenings kontor infördes 31 dec 1894 i tidningarna Westerbotten och Umebladet. Priset per annons var 6:72.)

Från L O Landström i Lögdeå förelåg en räkning, som slutade på 87:70.

10 april 1895 levererat från Rundvik 24 ? Tolfter 1 ¼ tum ved á 1:12	27:40
Forsling derifrån av nämnde virke	9:-
14 maj 189512 dagsverken á 2:25 per dag	27:-
1700 st 4 tums spik	4:25
500 dito 3 tum	1:-
4 st åsar i Landkistorna á 1:50	6;-
Rödmålning av bron	8:-
Forsling av åsarna till bron	1:-
25 st 6 tums spik	-:30
Öfriga besvär för nämnde reparation	3:-
Till N Hörnsten i Aspeå för en liten reparation 1894	-:15

Sammandrag

Enligt förestående räkning	87:70
A Hörnström	25:69
G O Tundal	25:-
N Häggström	6:14
	144:53

För G O Tundals tjänster krävde hans sterbhus 25 kronor, som kvitterades av Lars Tundal genom N Häggström, som erhöll 6:14 för sitt arbete med fördelningen av kostnaderna på bönderna i de olika byarna, som var involverade, kostnaden togs ut efter selandstal. De byar, som tydligen svarade för bron över Aspan i A, var förutom Levar Mo, Sunnansjö, Tallberg, Baggård, Hyngelsböle och Stavsjöholm.

Fördelning för Levar by:

	Selandstal	Kostnad
J O Nordin	1	1:13
H Molin	2 13/16	3:18
P Sundquist	2 13/16	3:18
Edv Lefvander	1 ½	1:69
C O Lundmark	1	1:13
Jon W Ersson	1 17/18	2:20
And Nilsson	5/9	-:62
? C Hammarberg	2 ½	2:82
N Häggström	3 ¾	4:24
A Hörnström	1 ¼	1:41
Joh Molin	2 ½	2:82
P A Lundberg sterbhus	2 ½	2:82
		27:26

Mo Byamän fick tillsammans ut med 20:43, Sunnansjö 40:-, Tallberg 36:72, Hyngelsböle 10:16 och Stafsjöholm 7:73.

Totala utdebiteringen blev alltså 144:53.

Den 25 maj 1895 besiktigades A- åbro av Nils (?Are-)blad. I intyget står att bron underhölls av Tallbergs byamän m fl. Bron befanns efter reparationen vara i godkänt och laga skick.

"

Då jag kontrollräknar summorna stämmer de inte helt vilket säkerligen beror på fel i avskriften. Man var oerhört noga förr i tiden och kunde sin sak. Men så viktig var bron att byar långt ifrån var skyldiga att hjälpa till med underhållet. Min mormorsfar Per i Levar var en av dem som bidrog med pengar till reparationen.
***
Sedan 1954 ingår bron i vägsamfällighetens förvaltning då vägföreningen bildades. Vägsträckan blev ju "över" då Riks13 drogs rätare genom byn. I samma veva byttes bron till en stålbalkskonstruktion.

Ovan ritningen på bron från 1954 som jag tagit ut från Lantmäteriet. Stålbalskonstruktionen är lika den samtida bron som förra året byttes till en ny över Degermyrbäcken. Den här bron över Aspan byttes åter igen ut på 1980-talet genom Vägverkets försorg. Fundamenten av granit är dock så välgjorda att de är kvar sedan -54.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vägbro, väghållning på 1800-talet, broreparation, granitfundament, stålbalksbro, träbro

Gammal korsbyggnad

En av de få ångermanländska korsbônningar som finns kvar i bygden ligger i grannbyn. Korsbyggnader är en traditionell hustyp just i Ångermanland. Den här gården, som bör vara uppförd runt sekelskiftet 1800, ägdes av ett dödsbo och fick stå och förfalla. Mitt i byn. Själv minns jag den gamle Einar Åberg, den siste som bodde här och som dog på 70-talet.

Minns jag rätt var det 1997 som pappa fick ett papper i postlådan med ett upprop om att man ville göra gården till ett museum. Min första tanke var att det vore toppen om korsbyggnaden bevarades på ett musealt sätt, då skulle mycket av originalmaterialet bli kvar.

Klicka på bilden för att läsa

Då jag läst uppropet blev jag lite mindre imponerad. Att bevara huset skulle innebära att t ex fönster och fasadpanel skulle bytas ut - sen skulle byggnaden vara en annan. Den stiftelse som bildats planerade en ganska ovarsam renovering i mina ögon, inte en restaurering.

 

Även de typiska små liggande fönstren på övervåningen är så klart bevaransvärda. Alla omfattningar har tidigare varit målade med vit linoljefärg kan man se. Det är inte för sent att måla fönsterfodren om andan skulle råka falla på.

 Klicka och läs vad jag skrev för 16 år sedan.

Så jag skrev till stiftelsen för att be dem bevara originalmaterial i möjligaste mån. Man beslutade att gå på varsamhets- och bevarandelinjen. Det är jag självfallet glad över.

Ingen hembygdsförening bildades men de första åren hade Åbergsgården sommaröppet med turistvärdinna och allt. Glöden falnade, nu är det mest bara midsommarfirande som gäller här. Synd tycker jag. Det vill mycket till för att göra människor delaktiga i ett projekt och därmed hålla entusiasmen uppe många år framöver. Är det någonstans en hembygdsförening skulle behövas så är det här i byarna. I södra Sverige ser det ut att vara lättare att hålla en hembygdsförening vid liv tänker jag då jag läser ett reportage i DN. Är hembygdsföreningen ansluten till Sveriges Hembygdsförbund borgar det för seriositet.

 

Men jag är glad över att så lite slets bort och slängdes av de utvändiga byggmaterialen. Gissa om virket var bra förr - tätvuxet och kådrikt - och håller än!!!

Samtliga bilder är tagna flera år efter upprustningen. Alla fönster är kvar. Jag har inga digitala närbilder men att fönstersnickerierna är intressanta är inget att fundera över.  Flera av fönsterlufterna är hängda med gångjärnen i mittposten, beslagen av tidstypisk modell, bågar och spröjsar är oerhört smäckra, innanfönstren är kvar. Omfattningens tympanonfält har små, nästan omärkliga finesser. Som jag förstår det är detta bland de äldsta, om inte de äldsta, bevarade fönstren i byn och det är banne mej inte så dåligt.

Stiftelsen Lögdeå museum-Åbergsgården
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om renovering, restaurering, varsam ombyggnad, fönster, munblåst glas, tättvuxet virke, hembygdsmuseum, originalmaterial

Det goda mörkret

Under sportlovsveckan såg vi svagt norrsken då vi klev utanför dörren, snett ovanför oss. Det var inte så lätt att se eftersom gatlyktor från Riks13 och Kustlandsvägen, gammvägen, störde. Men det var så stjärnklart och månen i nedan att vi ändå lyckades genom att röra oss bort från dem. Minns mina stjärn- eller månskenspromenader på 80-talet då gatlyktorna släcktes efter midnatt och några timmar framåt. När kommunen nu föreslår detta blir det ramaskri och förslaget dras tillbaka.

Minns när jag hörde sus från ett starkt olikfärgat skimrande, fladdrande norrsken, det var barmark och jag stod på grannarna Kalles och Hildurs gårdsplan och fick nästan svindel då jag tittade upp med  förundran.

Se här hur fint en ung kvinna beskriver att vistas i mörkret under stjärnhimlen.Det här är sådant som i framtiden kan bli hårdvaluta, svårt att hitta och uppleva. Om förändringen, ökningen av elförbrukningen fortsätter.

 

I år sägs det ska det vara extra mycket norrsken och flera företag ordnar upplevelseturism till norra Sverige. Även svenska staten propagerar för denna upplevelseturism genom Sveaskog. I sin branschtidskrift Forum skriver staten att om du går på norrskensjakt ska du göra så här:

Så gör du för att se ett norrsken

DRA NORRUT

Ju längre norrut, desto större är chansen att du får se ett norrsken. I Kiruna är det norrsken nästan varje natt vintertid.

SATSA PÅ STJÄRNKLART.

Det måste vara mörkt och klart väder.

TITTA OFTA.

Den mest intensiva delen av ett norrsken varar mindre

än tio minuter.

KOLLA KLOCKAN.

I Skandinavien visar sig de aktivaste norrskenen oftast strax före midnatt och framåt. Fram till klockan två på natten är chansen störst att få uppleva skenet.

*****

Varför inte släcka det elektriska ljuset en timme 

lördag den 23 mars mellan 20.30 - 21.30.

Upptäck tjusningen med levande lågor eller stjärnhimlen

.

Det är fler än 200 kommuner som nappat på uppropet, även några små norrlandskommuner. Dock inte Nordmalings kommun. Själv tycker jag det är lite väl mycket ståhej och arrangemang runt Earth Hour, det räcker med att släcka ner. Man behöver inte ordna en konsert :-)  Kommuner, landsting, myndigheter förbrukar en hel del elektricitet som skulle kunna stängas av MINST en timme per år om viljan finns.
 
Om:
Jordens timme
Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse
.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om norrsken, naturfenomen, elförbrukning, Earth hour

Vårdagjämning

Lite magi är det allt när ljuset kommer tillbaks igen. Vad bryr sig väl solen om att det är kallt.

Midsummer Light - en lite annorlunda favoritarmatur av Tord Boontje. Lika vacker då den är släckt och dagsljuset faller in från fönstret på blomvirrvarret.
*
Jordklotet går i spiral genom rymden sin bana
ty det tropiska året är oavbrutet på färd.
Att dess vårdagjämningar aldrig är likadana
är en sak som är viss i en oviss, föränderlig värld.

Människofundet kan åldras, ord kan bli nötta,
bilder kan få oss att gäspa, som var man vet.
Men på dagsjämningspunkternas flykt skall vi

aldrig bli trötta

så länge på jorden det virvlar en mänsklighet.
*
Det där var dikten Vårdagjämningen av Alf Henrikson ur Aftonkvist 1966.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vårdagjämningen, ljuset, Midsummer light, Boontje, Alf Henrikson, Aftonkvist

VARSAMT

Det här måste ni bara joina. Om hus. Klicka runt, fundera. En interaktiv nätbaserad sida om gamla hus och hur man kan förhålla sig till dem, ja kanske till sitt eget.

Sidan vill öka kompetensen för det byggda kulturarvet, sådant som lätt försvinner vid en renovering. Ni fattar väl att jag som husälskare fick glädjefnatt då jag fann den: Klicka på bilden eller HÄR
Testa din huskunskaper i olika quiz.

Många intressenter ligger bakom sidan, bland annat länsstyrelserna i Jämtland och Västernorrland.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om VARSAMT, kulturmiljöer, kulturarvet, hus, byggnader, rollspel, interagera, förhållningssätt

På sidan om

Ibland kan  jag önska att jag hade fötts i en landsända med mer kulturhistoria eller åtminstone med större förståelse för den egna kulturen. I en del av landet med högburet huvud, med självkänsla  utan dryg självsäkerhet. Trots att här finns begränsat med kulturellt nationellt intresse jämfört med sydligare nejder, vill jag själv vara stolt över det som ändå finns. Annars skulle jag inte ägna tid åt och bry mig i vad som händer i hembyn :-)

Jag hade ett uppdrag med anrika Varnhems klosterruin. På kvällen tog jag en tur till en annan klosterruin och körde då vägen förbi Ekornavallen med sina gravhögar från olika tider, vilken gång i ordningen jag körde vägen ska jag låta vara osagt. Suggestivt är det som bara den...

Och här i denna klosterruin, slutmålet för kvällstrippen, kvar det underskönt. Här finns minnen som vårdas efter många tidigare generationer. Och härifrån bygden sköts faktiskt en av de hemsidor jag gärna besöker.

Den ringlande landsvägen mellan Falköping och Varnhem går genom en bygd som varit bebodd i mer än 4000 år. Här har jag cyklat, här har jag kört bil och det har alltid vara lika upplevelserikt. Ändå betyder gammvägen, den gamla Kustlandsvägen där hemma så mycket, att jag ägnar en del tid åt den. Den går genom en bygd som ligger " något på sidan om men alltid i centrum för kulturen" för att parafrasera den slogan som grannbyns modeföretag sedan länge myntat.

:-)

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kulturbygd, kulturhistoria, vägars kulturvärden, Varnhem, Gudhems klostrruin, Ekornavallen, gräv där du står, hembygd, insikt

I det blå?

Matlandet Sverige. Hört det förr? Det är en satsning av regeringen via Landsbygdsprogrammet.

Hela Sverige ska leva.

Kartan och verkligheten / planen och genomförandet.

En i mitt tycke finurlig och talande bild av läget tecknad av Magnus Bard.

Landsbygdsministern ser inte verkligheten under sig utan tittar högt i det blå.

Hela Sverige ska leva.

Se här tio av de projekt som fått stöd från Matlandet Sveriges miljardsatsning. Jag läser och hajar till då jag ser att även hemkommunen tilldelas stöd nämligen till projektet Norrländska vingårdar som får 210 665 kr i projektstöd. Projektet finansieras dessutom med 90 285 kronor i offentliga medel och 144 900 kronor med ideellt arbete. Projektet syftar till att skapa bättre förutsättningar för ökad förädling av den Norrländska skogsbärsråvaran. Stiftelsen Navet i Nordmaling, Västerbotten, står som sökande. Jag hoppas det ger gott resultat och att det redovisas tydligt för kommuninvånarna hur projektet faller ut.

Hela Sverige ska leva.

Säger regering och myndigheter "Hela Sverige ska leva" om och om igen börjar vi medborgare tro på att så blir det, så är det. Verkligheten visar en annat tendens för glesbygden.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Matlandet Sverige, Hela sverige ska leva, glesbygdssatsning, landsbygdsminister, regering, politisk vilja

Too much...

Jag har fyra böcker på nattduksbordet som jag varvar läsningen av och som påverkar mej stort. Det blir nästan för mycket. Konflikten stad-land, glesbygd-tätort, jordbrukarliv-stadsliv, Norrland-övriga Sverige, outbildad-akademiker, förnöjsamhet-missnöje, kvarboende-utflyttad, då-nu...  Jag har för länge sedan slutat kalla det utveckling, ordet förändring duger att beskriva strukturomvandlingen med. För mig saknas en umgängeskrets där detta intressanta kan diskuteras här i norr, det händer ibland bland vänner i söder med samma kulturella preferenser.

Allt detta som jag upplevt och upplever. Nä, det blir nästan för mycket att ta in då jag läser:

• Min Lefwernes Beskrivning av Per Hörberg, 1791. (Jag läser en utgåva från 1955 men den tunna boken går att läsa på nätet HÄR)
• Hitom himlen av Stina Aronsson, 1946.
• Din stund på jorden av Wilhelm Moberg, 1963.
• NORRLAND av Po Tidholm, 2012, nu läser jag från pärm till pärm med pennan i hand.

Och för lite sedan läste jag Korparna av Tomas Bannerhed, 2011 års Augustprisvinnande beskrivning av småbrukets undergång.

"Jag står med en fot i vardera land och vägrar välja sida. Det kommer att sluta med att jag går i bitar.”
"Så lyder en av de sista meningarna i Po Tidholms bok om Norrland. Han ligger på soffan och bläddrar i den hälsingska lokaltidningen efter att nyss ha försjunkit i Dagens Nyheter och han slits i bitar. Centrum och periferi klyver honom på mitten." Läs hela recensionen.

Min egen levnad har utspelat sig under andra halvan av det sekel då de största förändringarna i landets historia har ägt rum. Hur väl känner jag inte igen Tidholms beskrivning av folkhemmets och landsbygdens förändring sedan 1970-talet. Hur hanterar jag det? Blir jag cynisk? Lakonisk? Strutsmental á la "det här ska nog bli bra"-politiker? Bitter? Ilsk? Förnöjsam? Tar jag till mental flykt? Strävar jag vidare? Våndas över hur Norrland har det? Är det pga sin mentalitet och initiativlöshet som norrlänningarna har det som de har det utan att förstå varför? Är norrlänningarna offer?

 

Jag vill inte svära på att det var sämre förr ;-) Att läsa en samtida skildring av en av en smålännings strävan i 1700-talets Sverige som ger insyn i det agrara lant- och stadslivet, det ger djup åt mitt eget liv. Det ger inte lindring åt dagens situation men historia krävs för att man ska förstå sig själv. Det har sagts förr och är lika sant idag. Att leva historielöst är som att trampa vatten, man kommer ingenstans, håller bara huvudet över ytan.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om strukturomvandling, urbanisering, välfärd, historia, levnadsöden, romaner, reportage, biografi

Att vårda fönster, att välja färg

Så var det det här med olika typer av färg och färgsättning. Att oreflekterat köpa en pyts "väggfärg" utan innehållsdeklaration skulle jag inte rekommendera. Jag märker att många bara bryr sig om kulören, inte vilken sorts färg man inhandlar. Resultatet kan bli ödesdigert. Det är allmänt känt numera att färg kan vara för tät och orsaka att trä ruttnar.
Så står du i tankar att måla om huset? Fasader? Fönster? Läs det HÄR först så att det ekonomiska värdet inte minskar.

Hålla Hus har förnyats och förbättrats, en portal, en kunskapens källa att ösa ur avsedd särskilt för oss norrlänningar. Gott!



På 1970-talet var Västerbottens museum i framkant då det gällde råd för vård av "västerbottenshus" och museologi. Nu samarbetar man med Skellefteå museum och har producerat den digitala kunskapsbanken HållaHus som ligger i fronten för praktisk byggnadsvård. Ta vara på denna gratis rådgivning. Du kan dessutom få gratis rådgivning på plats av länsmuseets byggnadsantikvarier. Varför inte utnyttja den tjänsten om du är rädd om ditt hus och vill behålla värdet framöver. Vem blir glad när det blivit fel?

Vill du läsa specifikt om fönster kan du göra det HÄR. Alla bilder här ovanför kommer från Hålla Hus.

 

Jag gläder mej över att det börjar finnas fler "norrländska" företagsetableringar inom byggnadsvård. Här har vi ett nytt ångermanländskt företag i Djuptjärn, Trehörningsjö som jag fick tips om här på bloggen: Steens Fönster & Byggnadsvård vill värna om landsbygdens kulturarv. Yes, se HÄR. Något referensobjekt har jag dock inte sett.

.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Hålla Hus, byggnadsvård, arkitekturhistoria, stilhistoria, färgtyp, färgsättning, fönsterrenovering

Byggnadsvården som försvann

Jag som tänkt skriva om byggnadsvård blandat med släktforskning och hembygdshistoria. Plötsligt blir dagens händelser i byn blir allt viktigare att skriva om. Det gör att bloggen spretar - precis som livet.

Kunskapen om byggnadsvård har generellt ökat oerhört sedan jag blev intresserad av detta som arkitekturstuderande. Föreningar bildas, byggnadsvårdsbutiker startar, tidskrifter uppstår. Därmed blir det högre i tak och de små detaljerna som hör ihop med stilhistorien och arkitekturhistorien blir också viktiga, inte bara detta att timmerhus är bra och tåliga konstruktioner, att linoljefärg och slamfärg är utmärkta eller att kalkcementbruk inte är jämförbart med kalkbruk. Självklarheter bland dagens byggnadsvårdare.

En fråga som brukar diskuteras bland initierade är vilken typ av klammer man ska ha då utanpåliggande elledningar, Kulo- eller Kuhloledningar sätts upp. Det är sannerligen en diskussion på detaljnivå, helt i min smak.

Här ovan ser ni klammer av plåt (t ex Letti-klammer eller Fastis TFK -Schneider/Thorsmans) som är utmärkta att använda då elledningar ska fästas och smälta in i äldre miljöer. De är lätta att måla över om så skulle krävas och följer ledningen väl.

Då vi för ett par år sedan drog om elen i övervåningen var de flesta ledningar infällda i rör bakom eller ovan ytskiktet, som på de flesta ställen var masonite. Övervåningen inreddes ju 1950 och då passade man på att dra ledningarna i metallrör. (Numera används plaströr, VP-rör.) Men på vissa ställen gick det inte att fälla in och där användes klamren på bilderna ovan, typ TKK. Och ledningen var blymantlad. Istället för att ta bort denna placerades den nya plastmantlade ledningen parallellt med den gamla. Och i ladugården där den första tvinnade ledningen på porslinsfästen finns kvar, får de sitta där de sitter och minna om morfars och mormors tid.

Här syns två de gamla metallklammerav TKK-modell till vänster. Längst till höger syns ett klumpigt nytt klammer (stålspik med plastfäste) som syns väldigt tydligt om det används vid utanpåliggande ledningsdragning. Inte heller är de lätta att måla. De där kommer inte till användning i huset. Överst till höger ett clips att fästa ledningar med platt tvärsnitt, t ex en ledning från en lampa som är kopplad till ett eluttag. Detta på bilden är gammalt men typen tillverkas fortfarande. Det här är saker som intresserar mig. För att inte tala om strömbrytare, eluttag, kontakter och sladdar.

Jodå, för det är de små detaljerna som gör det!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om eldragning, tomrör, Kuloledning, Lettiklammer, TFK, TKK, clips

8 mars - Internationella kvinnodagen

Det starkaste minnet jag har av den internationella kvinnodagen har jag från Rom, långt från vår svenska kultur.

Det var något märkligt den 8 mars. Jag kom körande på min Ciao Piaggo och krockade nästan med en blomsterförsäljare i något gathörn då jag var på väg mot Trastevere. Därför att just den dagen står i nästan alla gathörn tillfälliga mimosaförsäljare.

Traditionen är den att italienska män ger sina kvinnliga arbetskamrater, fruar, sambor, fästmör en kvist mimosa den 8 mars. För en svenska var det lite ovanligt, att bli uppvaktad på den dag som firas för kvinnornas självständighet. Men så olika kan man se på kvinnors frigörelse i ett katolskt och ett protestantiskt land.

Jag bodde i och med kulturen det där året, kunde absolut inte ha det bättre, kanske var det det bästa året i mitt liv. Varje andetag innebar kulturellt flöde.

Vid entrétrappan låg en spolie, i detta fall en antik byggnadsrest i form av en jonisk marmorkolonn.

 

 

Här bakom den tegelbyggnad som Ivar Tengbom ritade i Villa Borghese, växer ett mimosaträd. Jag bodde i en liten lägenhet med balkong mot trädgården, doften av det blommande mimosaträdet sköljde in med mars månad.

Här hemma brukar jag ofta köpa en kvist mimosa till mej själv den 8 mars, ta in doften och njuta minnen med alla sinnen.

Så här skrev jag den 8 mars

2015
2012

2011

2010

2009

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Internationella kvinnodagen, 8 mars, mimosa, Italien

EFS

Det här är foton från Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bönhus i Lögdeå. Den här miljön har format och fostrat mej. Jadå.

 O LAND HÖR HERRENS ORD

Missionshuset invigdes i oktober 1930. Inte visste jag som söndagsskolbarn att den arkitekturstil som var rådande här då missionshuset byggdes, var 20-talsklassicism. Nejdå. Men jag var fascinerad av de guldiga krumelurerna på väggen mot altaret - de joniska kapitälen med sina voluter. Och räfflorna som var ifyllda med guld - pilasterns kannelyrer.

Men det som fångade intresset längst var altartavlan med den gode herden som ger sitt liv för fåret.  Natten är på intågande, lammet har ramlat nerför en bergsbrant och herden klättrar ner med livet som insats för att rädda det. Ah, vilken symbolik.

 

Jag tycker fortfarande mycket bra om det här bönhuset. Vid förra torsdagens missionsafton blev vi över 30 personer men ganska få var medlemmar i Lögdeå EFS. Här spelas fortfarande på tramporgeln, men även på pianot som ackompanjemang till den inbjudne sångaren. Själv gillar jag tramporglars toner så mycket att vid vår vigsel, på annan plats, spelades på en sådan. Och tänk - Irene, som i många år tagit plats vid just den tramporgel som finns här och som jag har inspelad på band, begravdes samma dag som missionsaftonen gick av stapeln.

Carl Olof Rosenius och Oscar Ahnfelt är två viktiga personligheter i EFS historia. Predikanten/EFS-prästen undervisade om Ahnfelt och hans samtida som bröt mot konventikelplakatet (1726-1858) och höll bönestunder hemmavid. Det innebar risk för fängelse eller böter. Tänk så utomordentligt modiga folk var då. Mer sådant behövs. Själv tänker jag att den västerbottniska religiositeten har gjort människor här alltför "snälla". Det behöver rytas lite högre bland norrlänningar.

Under missionsaftonen stod det klart för mej hur det kom sig att bönhuset har använts till "frälsningsmöte" för vindkraftsanhängare som inbjudit ett projekteringsbolag vars affärsidé är att projektera vindkraftverk. Ett så välbesökt möte i detta bönhus har väl inte förekommit sedan väckelsens tid. Här flockades markägare som nu vill uppföra ytterligare 25-30 stycken 200 meter höga kraftverk intill våra byar. Utöver de 40 som står där. Allt för den snöda vinningens skull. Tillståndsansökan har lämnats in till länsstyrelsen i Västernorrland. I torsdags förstod jag sammanhanget. Jag förstod även varför missionsföreningens styrelse övertalats att satsa tusentals kronor i ett projekt som gällde att köpa in sig i ett av vindkraftverken, ett projekt som tydligen havererat.

Jesus drev ut månglarna ur templet och sa "Mitt hus ska vara ett bönehus ni har gjort det till en rövarkula"  står att läsa i Lukasevangeliet 19:45-46. Det var starkt gjort. Han var modig han.

Det var hur som helst riktigt trevligt att ha möjlighet att vara med på en missionsafton än en gång och lyssna till sång och tal, dricka kaffe med hembakt och bland annat sjunga Lina Sandells för mej välkända sång från 1889:

1.
Jesus för världen givit sitt liv:
Öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig.
2.
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.
3.
Tag mig då, Herre, upp till ditt barn,
Lös mig från alla fiendens garn!
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

.

. 

Kanske har även andra bloggare åsikter om EFS, Evangelsiska Fosterlandsstiftelsen, missionshus, bönhus, 20-talsklassicism

Hesa Fredrik

Det är så häftigt att än idag höra Hesa Fredrik den första måndagen var tredje månad klockan 15.00. En påminnelse om krig och invasion. En påminnelse om farliga utsläpp, bränder, om flyganfall. Än längre tillbaka var det kyrkklockorna som varnade. Och vårdkasarna som eldades på högt belägna platser.

Jag tänker på min föräldrageneration som upplevde andra världskriget. Deras enkla berättelser borde jag skriva ner någon gång. Om livet i byn då. Om nazisympatier, om konvojer längs Kustlandsvägen, om mörkläggningsgardiner och ransoneringskort.

Nu har signalprovet på det viktiga meddelandet till allmänheten (VMA) tystnat för denna måndag, den första i mars år 2013 e Kr.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Hesa Fredrik, VMA, andra världskriget, mörkläggning, bilkonvojer

Ett fint litet samhälle

Vill ni se en dokumentärfilm på 54 minuter kallad "Ett fint litet samhälle" så klicka på den blåfärgade länken.
Tipset till mej kom via mejl från omtänksamme österbottniske PJ. Tack! Filmen kan ses fram till den 30  mars 2013. Den handlar om samlevnad på en liten ort.

Jag ser den och jämför norra och mellersta Sverige av idag. Lika men så olika.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om dokumentärfilm, Ett fint litet samhälle, Sörmland

Svikare!

Tänk om sådan här artiklar och blogginlägg kom till då något galet inträffar med värdefulla miljöer i Nordmaling. Jag imponeras av Arbetarbladet i Gävle som engagerar sig för sin offentliga miljö. Helt fantastiskt bra.
Foto B. Juggas
En biljettkur i gamla biograf Spegeln har tagits bort. Det blir ramaskri. Kulturredaktören ryter till.

Sen tar byggnadsantikvarierna vid Gävleborgs museum vid på sin blogg.

Så ännu en artikel i dagstidningen om biljettkuren som försvann.

Så hamnar ärendet på ledarsidan.

Vilken insiktsfull redaktion.
Vilket go. Kanske till och med mod?
Vilket samarbete.
Här vet man vad som ger en stad, en region, sin särprägel. Här vet man vad som ger invånarna stolthet och kurage, kanske utan att människorna själva inser det. Man vet att historia ger råg i ryggen. Själv fotograferade jag vanhelgad 1960-talsarkitektur dära Valln i veckan som gick. Vem bryr sig?

Så väl samma insikt och samarbete skulle behövas här i kommunen, och absolut här i byn, för att självtilliten och självkänslan ska öka. För att man ska vägra bli överkörd.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om politiskt samarbete över partigränser, näringsliv, kommuninvånare, kulturhistoria, våga opponera sig, insikt om värden

Borde jag veta...

...vad detta är för något? Hör det till allmänbildningen?

 

Hur många allmogeföremål har inte redan fallit i glömska. Jag saknar vetskap om vad min morfarsfar hade detta till.

Någon annan som förstår, som kan????
.
.

Plus

Plusgraderna gör att snön tinar ganska snabbt, he är blia. Vintern städas ut...

Vi hann i alla fall med sparktur i "hundra knyck" innan asfalten kom fram eller isväglaget sandades. Så har vi överträffat oss själva. Plusgraderna har gjort att vi bestämde oss att lägga golvbräderna i lagårdsporten på plats. De som levererades i oktober och som har legat ströade för torkning sedan dess. Nu kan vi ha sommarkalas om vi vill.
.
.

Snösäkert

Vi har en vinter över hela landet med mängder av snö.

Dagsmejan gör att det droppar hemtrevligt och att snötäcket rasar ner från taken.

Sportlovet är snösäkrat.

.
.

Vinsjön, enda sjön i byn - ett kollektivt ansvar

Byns enda sjö heter Vinsjön. Den ligger upp mot Aspfjelle, är alltså högt belägen. Vinsjön har fått sitt namn av tjäderns läte. Här i skogarna finns mycken skogsfågel. Den långsträckta Vinsjön har varit ett utflyktsmål för byborna. Kärrvägen hit upp, Vinsjövägen,  finns med på laga skifteskartan från 1869, en väg som samtliga byns hemmansägare är delaktiga i och som fortsatte upp till fäbodallmänningen.

På 1960-talet planterande hemmansägarna in regnbågsforell här men resultatet lät vänta på sig. Minns hur ett antal starka män gav sig iväg nerifrån byn bärande på ett stort kar fyllt med yngel och vatten som skvimpade över. Sedan 1990-talet har kommunen en kalkstation placerad strax nedanför sjöns utlopp i Vinbäcken eller Vinan. Allt för att försurningen ska motverkas.

På bilderna från 40-talet syns min morfar Manfred, mina blivande föräldrar och pappas kompis på utflykt hit upp.

Här har man också badat trots det kalla vattnet. Jag fick för några år sedan en livfull beskrivning av Ingrid Ö om hur kallt men trevligt detta kunde vara.

Här syns tre skidåkare på Vinsjöns snöklädda is före snöskotrarnas tid. Nerför gick det i ett huj.
För ett par decennier sedan grusades vägen av R. Han tog kontakt med de hemmansägare vilkas mark vägen passerade. Eftersom vägen är gemensam för alla hemmansägare måste en sådan fråga diskuterats i byalaget. Ingenting visar dock på att detta gjordes.

Nu påstås att vägen är privatägd. När blev den det, hur i all världen gick det till utan inblandning av Lantmäteriet? Det ska man veta, att i den här byn är allt möjligt numera, här kan svalor simma och älgar flyga.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sjö, laga skifte, vem äger en väg?, bygemensam väg, bysamfällighet, byalag

Arkitektskolor rekryterar snett

"65 % av nybörjarstudenterna på arkitektprogrammet har föräldrar med mer än tre års högskoleutbildning. Det placerar arkitektprogrammet på plats två över snedrekryterande yrkesutbildningar, visar en undersökning från Högskoleverket och SCB. På första plats ligger läkarprogrammet med 70 procent. Siffrorna visar inte på någon förändring för arkitektprogrammet de senaste tio åren. Lägsta siffran har förskollärarprogrammet med 17 procent. Totalt har 24 procent av 19-34-åringarna i riket minst en förälder med treårig eller längre högskoleutbildning."

Saxat ur branschtidskriften Arkitekten 1.13

Den sociala snedrekryteringen är således fortfarande väldigt stor till högre utbildningar.

Undrar hur statistiken såg ut då jag började arkitektutbildningen på 70-talet? Att ingen som samtidigt började på arkitektskolan på KTH hade min bakgrund står klart. Flera kurskamrater gick i pappas fotspår, med kända efternamn.

Läget i byn har inte ändrats nämnvärt. Vi är nå´n handfull akademiker bland totalt knappt 40 hemmansägare i byn, tre av oss  högskoleutbildade är födda här. Förutom jag som är arkitekt och inte arbetar i kommunen, är en pensionerad, de andra har arbete i kommunen inom skola, vård och omsorg. Samtliga är kvinnor. Att det är det kvinnorna som utbildar sig på den norrländska glesbygden är normalt. Och för att kunna bo kvar väljer man så klart yrken som ger den möjligheten.

Av hävd har grundskolelärare, präster och sjuksköterskor haft hög status i byn. Det är yrken som innebär att man är van att formulera sig skriftligt och yrken som gett möjlighet att bo kvar här i glesbygden. Det är yrken där yngre haft förebilder i sin närhet. Någon arkitekt fanns inte i mina föräldrars eller min bekantskapskrets, knappast i någon av bybornas umgängeskrets, förebild saknades för min del. Visst var det vågat!? Och inte underligt att ingen riktigt vet vad jag gör - förutom att "rita hus" :-)

Mitt yrke innebär en kombination av humanism och naturvetenskap, form och funktion, konst och teknik. För min del har med åren den humanistiska delen vuxit sig större och större, den del vars uttryck och objekt inte går att värdera i pengar. Hur fastställer man det ekonomiska värdet av ett kulturminne?

Här ser ni en manlig arkitekt avbildad vid ritbrädet 1894. Fram till 1921 (min mors födelseår) var det enligt lag förbjudet för kvinnor att utbilda sig till arkitekt vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. På grund av sitt kön var de utestängda från möjligheten att forma sin miljö. Förändring i tankesätt går långsamt - dock fortare i staden än på landet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om social snedrekrytering, arkitekt, akademiker, högskoleutbildad, vård och omsorg, uttrycka sig i skrift