Efter flytten från Olofsfors bruk till Rundviksverken bodde farfarsfar och farfarsmor i den timrade stugan som syns närmast i bild. Jag träffade ingen av dem, såg aldrig huset, vet knappt var det stod, har pappas berättelse att gå efter. Rundvik har förändrats oerhört, särskilt på 1970-talet hände mycket för att få bättre infrastruktur för timmertransporterna som då kom landvägen och inte medelst flottning.
Israels och Erikas stuga köptes och flyttades, förmodligen efter deras bortgång, till Järnäsklubb. Där är den idag en del av ett fritidshus. Det enda som är original torde vara timmerstockarna. Jag kan alltså sluta mig till vilken storlek huset hade: en enkelstuga. Där levde en familj med sex barn.
Då var stugan säkerligen panelad eller brädfodrad som man säger, för att öka lufttätning/isolering. Nu är timret synligt i ett utslag av romantik.
Vykort med parti från Rundvik. Postgången 1907.
Kan det vara byggnaden i förgrunden eller någon liknande? Huset låg vid bergets fot som jag fattat det, någonstans där företagshälsovården ligger (om den fortfarande existerar, huset finns i alla fall kvar). Däruppe på berget kom ett kapell att byggas 1930 som byggdes till och blev kyrka 1953.
Kanske kan fotot vara taget uppifrån berget. Ytterligare en taknock skymtar i förgrunden och där borta ligger Nordmalingsfjärden. Den här vyn har jag aldrig skådat.
En urtjusig lagård presenteras härmed. Slamfärgad faluröd med gröna dörrar och portar, pannplåt på taket. Rostfläckarna bekommer inte mig. Å om vi hade pannplåt på vår lagård istället för fabriksmålad brun plåt.
En fröjd att se den här typiska västerbottniska gårdsplanen. Öppen mot söder förstås för solinfall, lagård i öster, bagarstuga i norr och mangårdsbyggnad i väster. En lyx är det bevarade utedasset placerat i anslutning till den täckta gödselstacken. Lyx de luxe är att där finns tre hål, plats för tre sittande.
Har nyss fått höra att Nordmalings kommun har en utmärkt tjänst då det gäller latrin. Man tar alla dagar i veckan, dygnet runt, emot fulla latrintunnor som lämnas på en given plats nära "Strandvallen". Samtidigt som man lämnar hämtar man en ny tunna. Allt kostnadsfritt. Hurra för kommunen denna gång!
Lagården byggdes till på 30-talet genom att förhöjas. Det syns tydligt var takfoten gick tidigare. Jag gillar den här sortens årsringar. Snyggt i sin operfekta anslutning. Like! Inredningen i fähuset är kvar, till och med halm i båsen ligger kvar från tiden då jordbruket upphörde omkring 1990.
Gårdstunet är öppet, endast mot söder finns en häck och några växters som t ex pion. Detta är fortfarande en bondgård och inte en villaträdgård. Observera de sparade osymmetriska fläckarna med vitklöver. Bra för humlorna och bina, snyggt för ögat. Hur kan man betrakta vitklöver som ogräs???
Bagarstugan har bytt ytterdörr och modern färg på väggarna men har kvar lertegel på taket och gamla fönster.
Som grädde på moset en vitmålad trädgårdsmöbel av trä intill vårdträdet - en präktig och vacker rönn. Rönn hör ihop med den västerbottniska bondekulturen. Jag älskar dem, har en själv på gården och önskar mig en rönnhäck någonstans :-)
I år är det 100 år sedan morfars hus stod färdigt. Morfar timrade själv, förmodligen med hjälp av andra men vem eller vilka det var förtäljer ingen historia.
Morfar Manfred var en av de sista som hanterade en täljyxa för att timra sig ett hus. Morfars hus, mitt hus, är ett av de sista timmerhusen som byggdes i byn. Något senare känner jag inte till men det ska sägas att full koll på byggnadstid för samtliga bostadshus här i byn har jag inte. När jag går igenom bostadshusen här i byn ser jag att en övervägande del är från 1930- och 1940-talet, sådana med fyrdelad kvadratisk planlösning ni vet som staten önskade sig. Drygt fem bostadshus är uppförda på 70-talet och 80-talet. Politiken har under 1900-talet styrt bostadsbyggandet hårt. Och jag är född i en landsända som är politiskt följsam och river sina gamla hus för att bygga nytt. Man ville inte verka omodern och bo kvar i det gamla. Annat var det i Hälsingland, Dalarna, på Gotland och Öland samt i herrgårdslandskapen. Där har många förstått värdet av att bevara för att visa på sina anor.
Ladugården här på hemmanet fick sin påbyggda vinkel 1937. Morfar byggde. Fähusdelen, som då flyttades, är är timrad men för övrigt har lagården med hölager, hölage, och genomkörningsport en stolpkonstruktion. Stolparna är skrädda och urtagna med täljyxa. Min mamma Karin, som var 16 år då vinkelbyggnaden kom till, berättade hur träflisorna flög vid timringen. Under tiden morfar täljde lossade en bit ur yxeggen och den blev obrukbar. Istället för att köpa en ny yxa såg han till att få stockarna fyrkantsågade. Så de allra sista stockarna i ladugården är sågade.
Yxan med sin förstörda egg finns kvar. Jodå.
Morfars bror Gustaf (1882-1927) byggde sig även han ett hus. Han
gifte sig 1914 med Evitoria från Björna och då antar jag att huset stod färdigt. Jag
gissar att det är liggtimrat också men är inte säker. Huset ligger alldeles intill bäcken. Gustav bedrev garveri.
Detta är Gustavs hus. Gustav minns jag inte av förståeliga skäl. Men jag minns att hans änka "faster Evitoria" bodde här och låg i en säng intill fönstret på övervåningen med utsikt mot gammvägen, Kustlandsvägen. Så minns jag det. Evitoria dog 1973.
Alldeles nära men på andra sidan bäcken bodde den äldste brodern Johan (1872-1918). Det huset brann och ett nytt hus med den typiska planlösningen med central murstock uppfördes, Per-Albinstugans signum. Johan hade övertagit föräldrahemmet, föräldrarna Johan Olof och Klara flyttade i samma veva till sin andra mangårdsbyggnad dära Halla.
Västerbottensgården, langkakesen (långkatekesen) på Halla, fick senare yngste sonen Adrian överta. Det vackra västerbottenshuset revs på 30-talet och ett egnahem byggdes på samma plats, en Per-Albinstuga. HÄR kan man läsa om dessa egnahem för arbetarsmåbruket.
Den här timrade enkelstugan med tillbyggnad på baksidan neråt slänten, är det hus Johans, Manfreds och Gustavs syster Karin bebodde dära Halla, på Hallbacken längs Kustlandsvägen. På somrarna flyttade hon ut i bagarstugan på andra sidan gammvägen, vilken fortfarande står kvar. Karin var ogift och enkelstugan revs efter hennes död 1953 för att ge plats åt en ny byggnad till brorsonen Johan med familj. Denna 50-talsbostad är i sin tur det enda arkitektritade huset i byn.
Min morfarsmor Klara och morfarsfar Johan Olof fick alltså ha alla sina barn som nådde vuxen ålder i sin närhet. Jag tror det var en medveten strategi från deras sida att dela de två hemmanen mellan sönerna. De hade mist tre barn, 1, 4 och 8 år gamla i difteri 1879. Bara sonen Johan, född 1872, överlevde den farsoten. De värderade barnen högt och ville inte att någon skulle tvingas emigrera.
Morfars hus blir 100 år i år. Ett av de sista timmerhusen som byggdes här i byn, ja kanske det allra sista. Det vore intressant att, om tid och lust finns, återföra det till som det såg ut som nybyggt. Ett sådant projekt kräver noga övervägande eftersom nerlagt kapital inte förräntar sig på den norrländska glesbygden! Idag är fönstren på bottenvåningen bytta och huset klätt med masonite och påspikad läkt, även det en årsring över ett funktionalistiskt ideal som snabbt byggs bort.
Tänk så här såg ut under den jordbrukande tiden! Inte hade man åkgräsklippare på gårdarna på den tiden. Gräset växte i trädgården där bakom det som ska föreställa karaganhäcken. Och i den växte också höga strån. Jag minns att pappa slog med lie där bakom häcken en eller två gånger per sommar. Så var det med det. Där hade vi vår trädgårdsmöbel. Det är så intressant att studera gamla kort och se hur idealen förändrats på några decennier.
Morfar kollar regnmätaren Pluvius. Där på andra sidan gammvägen syns grannen Kalles lagård. Det är 60-tal.
Mitt på gårdsplanen, som ju användes dagligen, fick aldrig gräset chans att växa högt. Där trivdes bland annat groblad och gatkamomill.
På lägdorna slogs det ordentligt även längs och i de handgrävda dikena med nästan lodräta kanter. Det gjordes mest för att förhindra sly att rota sig och dikena att becka igen. Åsså behövdes allt gräs till korna förstås.
Nu har det blivit tvärtom. Det är än tydligare ju fler fastigheter som styckas av och avsöndras från åkermark och skog. Åkermarken är näst intill värdelös men den ger ju EU-bidrag. Sly rotar sig snabbt, först i dikena. På villatomterna sköts gräsmattorna minutiöst. Vars och ens lilla paradis, sådant som bara var gångbart hos folk med betjäning en gång i tiden. Nu, när man har så många maskiner och apparater för att hålla naturen i trim, satsas allt mindre på marken utanför tomten. Gräsmattorna blir små öar i det vilda.
Åkgräsklippare, motorgräsklippare, trådtrimmer, klingtrimmer, slåtterbalk, elektrisk häcksax, motorsåg av olika storlek, röjsåg, betestugg, fyrhjuling med olika tillbehör. Så enkelt livet är???
På grund av all denna teknik har gräsklippare av handjagarmodell blivit på modet i vissa små kretsar - även lien lever men båda är på upphällningen trots att de är miljövänliga och bara kräver grötmotor, ingen bensin eller diesel, samt ger utövarna en viss motion.
Tredje årsetappen med åtgärder för ladugårdsportens golv. Sen är det klart. Vi talar långsamhetens och eftertankens och möjligheternas språk. Höghastighetssamhället göre sig inte besvär här. Bättre långsamt och bra än snabbt och illa. River den gamla uttjänta lagården gör inte vi. Gjuter betong inte heller. Den bärande delen av konstruktionen skulle ruttna nerifrån om vi gjorde det. Jag har sett alltför mycken övertro på just betong som parat med felaktigt utförda arbeten mer skada än nytta. (Ladugårdsdelen med kobås - stall kallat numera - har dock betonggolv. Den vinkeln byggdes till på 30-talet.
Härifrån rötrummet", som också är tillbyggt men troligen på 50-talet, kommer jord att skyfflas ut. Här förvarades balar av torv som användes som strö under korna. Torven sög upp urinen alldeles utmärkt och gjorde gödseln finfin.
Längst in hittade vi upplaget för koks. Koks började man elda i vedpannan i köket under natten i samband med att jag föddes. Det skulle inte bli utkylt under natten med en baby i huset. Nu ska jag räkna ut hur många kubikmeter koks som gick åt under en vinter. Avbalkningen finns kvar så det blir inte svårt.
Virkesleverans med golvbjälkar och golvbrädor kom i veckans slut. Det blir bra det här. Snart kan vi ha sommarkalas. Rätt stort om så skulle vara. Golvytan vi lagt om är 113 kvm. De två första åren köpte vi god hjälp med att få golvbjälkarna på plats av P-E som även levererat allt virke. I porten som man kör igenom för att lassa av hö återanvände vi de gamla brädorna med sina märken efter hästskor och annat som aldrig går att få tillbaka. I det avbalkade hölaget och i rötrummet blev/blir det nya brädor att slita på.
Idag skulle pappa ha fyllt 96 år om han levat.
Min far gillade att sjunga, gärna slagdängor från 30- och 40-talet eller Taube-visor. En bilresa från Borås och norrut som vi gjorde på 1990-talet minns jag med ett leende på läpparna. Det var sommar, jag körde, mörkret föll, natten inträdde och med den tröttheten. Han, som inte hade körkort, insåg att det han kunde göra var att hålla mej vaken genom att sjunga. Och som han sjöng och tjoade. Att somna vid ratten var inte att tänka på. Hela hans minneskapacitet med gamla schlagers kom väl till pass. Det var en trevlig resa att minnas!!!
Favoriterna mina är skillingtrycken I låga ryttartorpet och Alpens ros :-) Som jag levde mej in i de texterna då jag var liten. . .
Hittade en intressant sammanställning i lokaltidningen i våras, alltså 2013. Där hade man sammanställt de vanligast förekommande efternamnen i vår kommun. De är:
Från bröllopsdukning, sommarutställning på Träslotteti Arbrå.
En upplysande verksamhet i en gammal hälsingegård startad av Willy Maria Lundberg.
Många av namnen har passerat revy under min släkt- och hembygdsforskning. Patronymikon var det allra vanligaste fram till slutet av 1800-talet och flera av dessa efternamn har stannat kvar men som familjenamn/släktnamn då det gäller son-namn. För att urskilja olika släkter bland dessa har man börjat stava lite annorlunda, byta ut en bokstav till exempel, men det framgår inte av sammanställningen. Kvinnor har börjat nyskapa släktnamn med metronymikon vilket visar på en dubbel stolthet tycker jag. Anna Katarina Ullasdotter heter inte många och man skiljer ut sig ur mängden. Robin Malinsdotter, hur coolt som helst... Patronymikon - (även fadersnamn) - efternamn bildat av genitiv av faderns förnamn, med tillägg av -son, eller -dotter, t.ex. Andersson, Svensson eller Olsson, respektive Andersdotter, Svensdotter eller Olsdotter, dvs. Anders, Svens eller Olofs son respektive dotter. Patronymikon kännetecknas av att de ändras i varje generation. . .
Kanske har även andra bloggare åsikter omefternamn, släktnamn, patronymikon, metronymikon, Träslottet, Willy Maria Lundberg, bröllop
Rent vatten är så vanligt hos oss i Sverige, det tas som något självklart. Men det ska man absolut inte göra. Redan efter ett år händer det miljöOvänliga saker uppe på
bergsplatån ovanför byn. Sådant som inte skulle inträffa enligt miljökonsekvensbeskrivningen.
Efter att uppemot 1000 liter olja läckt ut riskerar ett vindkraftföretag att åtalas.Klicka för att läsa notisen.
Det är länsstyrelsen i Västerbotten som gjort en åtalsanmälan. Detta med anledning av att företaget Svevind solutions misstänks ha brutit mot miljöbalken i samband med ett oljeläckage vid Gabrielsbergets vindkraftspark i Nordmalings kommun.
Händelsen inträffade i mitten av januari vid transformatorstationen vid Gabrielsbergets
vindkraftpark.
Läckaget inträffade nattetid i samband med byte av transformatorolja i ställverket.
Bolaget har uppskattat läckaget till mellan 700-1000 liter olja. De tror att delar av oljan har fångats upp i den betongbehållare som omger transformatorstationen.
VK 23 april 2013
All olja samlades på inget vis upp i betongbehållaren enligt saneringsföretaget. Nix! Åtal? Knappast, med tanke på hur länsstyrelsen i Västerbotten arbetat för att få tillstånd denna gruppstation.
Vi är rätt många hushåll i de två byarna nedanför berget som
tar sitt vatten från källor eller en sjö som har sina upprinnelser uppe
på myrmarkerna på bergsplatån. Olja sprider sig lätt med vatten. Om
framtiden kan vi bara ana och oroa oss för den miljövänliga energi med
tyska intressen som produceras och förs bort till andra nordeuropeiska
länder via Nordpol. Det här lär inte vara sista gången ett oljeläckage
inträffar.
Denna icke-möjliga händelse beskrivs i MKB:n för
vindkraftparken i kapitel 9 - Utsläpp till luft och vatten: Inga utsläpp till mark förekommer. Inga oljor eller kemikalier som förekommer i exempelvis
växellåda kommer att förvaras i anslutning till verken. Om
transformatorer innehållande olja kommer till användning placeras dessa i
transformatorstationer som inte tillåter utsläpp vid eventuellt
läckage.
Fina ord utan betydelse, skrivna av det konsultföretag som betalats av vindkraftsbolaget.
Visst är det ett tjusigt mönster av en obehaglig verklighet? Bild från nätet.
*****
Strax efter den ovanstående notisen kan vi läsa om en händelse tre mil norrut där samma vindkraftsbolag projekterat en mindre vindpark som sålts till Umeå Energi, vilka verkar agera med laissez-faire policy:
Ett rotorblad på ett vindkraftverk har slungats ut i skogen.
I höstas träffades ett vindkraftverk av blixten på Jubrånet i Hörnefors berättar Folkbladet. Stora delar av rotorbladet har nu slungats ut i skogen cirka 150-200 meter bort. Umeå energi, som äger verken,
menar att rotorbladet skadades när det träffades av blixten, men att det är först nu som det trasats sönder.
- Säkerhetssystemet har fungerat, men det är svårt att skydda sig mot vädrets makter, säger Lars C Johansson som är projektledare för Sol, vind och vatten på Umeå Energi, till Folkbladet.
VK 4 maj 2013
I Västerbottens Folkblad kan man läsa lite mer djupgående, se HÄR.
Tänk om ett rotorblad hamnar på Botniabanans räls. Eller på E4 eller...
Foto från händelsen. Botniabanans banvall och ett av de sex kraftverken syns i bakgrunden.
Fotograf Per A. Adsten, från Västerbottens folkblad 4 maj 2013.
Det kommer fler händelser vid vindkraftverken på Gabrielsberget med tiden, var så säker. Tillståndet varar i 49 år. . . Kanske har även andra bloggare åsikter omoljeläckage i våtmark, vindkraftverk, säkerhetsrisk
Tillsammans med arkeologkompisen var jag på en tvåveckorsresa i Turkiet med humaniora som förtecken. För ett antal år sedan. Bortom allfarvägarna reste vi. Till utgrävningarna av Çatalhöyükkom vi bland annat. På Konyaslätten. På vägen tillbaka fångade jag detta:
Här fanns inte en enda turist. Här rörde sig en fåraherde med en stor fårhjord genom byn. Solen gassade. Byns namn vet jag inte.
De var på väg genom byn där det fanns en brunn vid trevägskorsningen. Brunnskaret var hugget i sten och upphämtnings-anordningen var en "hinkflöjel" av trä med en lerkruka i ena änden av repet. Det var häftigt att se. I bruk. Som en berättelse ur Bibeln.
Denna del av nuvarande Turkiet ingår i det som kallas den bördiga halvmånen, den plats där jordbruket uppstod. Jag intresseras av denna del av världen. Att besöka det stora område där jordbruket uppstod och samtidigt ha varit med om den tid då småjordbruken lades ner i hemlandet långt uppe i norr ger en enorm spännvidd till världshistorien.
Husen här på slätten var byggda av soltorkat lertegel precis som för 8000 år sedan. Soltorkat tegel var skorstenen på morfars hus och så många andra i byn ursprungligen var byggda av, ingen finns kvar vad jag vet. Däremot förekommer de fortfarande sparade i andra delar av vårt avlånga land vilket gör mig något lite förnöjd.
Åsså åter till hembygden och vattenförsörjningen för i tin. Här är det mamma som på 40-talet hinkar upp vatten ur grannens källa. Ni ser väl hinkflöjeln med en sten som motvikt, den emaljerade gula hinken med grön rand från Kockums??? Den som tog bilden missade dock den väsentliga brunnen :-) Någon hinkflöjel har jag inte själv upplevt i byn. Då jag föddes kom rinnande vatten ur en kran. . . Kanske har även andra bloggare åsikter omvatten, bunn, brunnskar, hinkflöjel, Çatalhöyük, Konya, Turkiet, lerhus, soltorkat tegel
Efter 1940-talets slut har vi här i bysamfälligheten inte haft någon ordförande (eller det som fram till 2007 var detsamma som byålderman) som varit barnfödd här i byn. Det tycker jag säger en hel del om min hemby. Vi infödda hemmansägare måste ha en mycket svag jag-känsla.
Tre ordföranden/byåldermän har suttit under de senaste 64 åren. De har varit män så klart. De har suttit i 27 år, 22 år och den nuvarande i 15 år hittills. Sekreteraren har suttit i 37 år :-D Att små byar på landsbygden är statiska och förändringsobenägna är känt sedan tidigare :-)
Skogsindustrins samt skogsstyrelsens branschtidskrifter som skogsägare får, tar nu och då upp frågan om hur skogsbruket förändras då utbor som bor i en stad äger skog. Och om utbon dessutom är kvinna.
För mig är det intressant att studera hur jag som utbo tänker i förhållande till åbor. Jag är utbo men har kvar bostadsfastighet
med ekonomibyggnader, alltså byggnadsbeståndet. Övriga hemmansägande utbor på långväga avstånd har styckat av och sålt
bostadsfastigheten men behållit skogen. Såklart att de inte är
intresserade av vad som händer i byn - vilket jag är. Minns mycket väl då bysamfällighetens sekreterare på en stämma sa till mig att jag inte hade rätt att uttrycka någon mening (med tanke på utbo-situationen), haha... Så galet ovederhäftigt, är man medlem i en delägarförvaltning eller samfällighetsförening så har man talerätt. Jodå.
Här i byn är vi hemmansägare delägare i en husbehovstäkt med sand. En husbehovstäkt är inte avsedd att sälja ur, för detta krävs tillstånd. Om detta har vi hemmansägare olika åsikter trots att regler och lagar är tydliga. Ordföranden började med att sälja redan 2008 utan att vi delägare visste något och därmed inte heller fattat något gemensamt beslut. Ordföranden föreslog 2009 att vi ska sälja utanför delägarkretsen. Bert sa då att detta kräver tillstånd från länsstyrelsen men tystades ner och stämman beslutade att försäljning skulle ske framöver.
På byastämman i maj påstod ordföranden mycket tydligt åter igen inför samtliga närvarande att det är helt i sin ordning att fortsätta sälja sand utanför delägargruppen. Att detta är galet visste jag men att säga detta på årsmötet skulle vara som att kasta vatten på en gås. Därför skickade jag en tid efter årsmötet ett mejl till handläggaren på länsstyrelsen som ordföranden sade sig ha varit i telefonkontakt med och av vilken han skulle ha fått beskedet att försäljning är i sin ordning. Svaret blev som följer:
Klicka på bilden för större text.
Varför ljuger ordföranden i samfällighetsföreningen oss alla på årsmötet rakt upp i ansiktet? Vad tjänar han och styrelsen på det? Hela styrelsen är förstås insatt i frågan som beretts och kände till att felaktig info lämnades på stämman. Redan i maj 2012 ringde ordförande Tomas till länsstyrelsen enligt mejlet och fick besked, alltså för ett år sedan. Varför vill samfällighetsföreningens styrelse föra alla medlemmar bakom ljuset?
Om man ljuger i en fråga som är så oerhört lätt att kontrollera - bara att slänga iväg ett mejl än en gång - i hur många andra frågor ska man inte vilseleda medlemmarna??? Ett kustnära jägarsamhälle där egna lagar upprättas är vad vi lever i här. Tja, he är väl int se falitt, det handlar ju bara om vår egen miljö säger någon. Miljöbrott och jaktbrott tar man lätt på i dessa trakter, kanske ger de till och med "guldstjärnor" till utövarna som i det patriarkala lokalsamhället betraktas som "riktiga karlar", he-man, machomän. Som utbo är det bara att gapa och se på hur det går till här :-O
Då jag ser till vår miljö hävdar styrelsen att jag är ogin. Jag undrar - vem tar miljön, naturen, i försvar? I byns samfällighetsförening är det endast jag och min man, sådana där knasiga typer som inte fattar vad som är bäst för byns befolkning. Ni vet, sådana där miljömuppar som ska hållas kort. Ni skulle se hur det sandtag som blev resultatet av bygget av Riks13 har
använts. Skrotupplag till ingens glädje och i samma veva försvann
kulturhistoriska lämningar.
I styrelsen sitter även högskoleutbildade. Om det är så att ordföranden för de övriga styrelsemedlemmarna bakom ljuset anser åtminstone jag att det är allvarligt. Men jag anar och tror att nästan alla tycker det är ok, man underordnar sig utan att kontrollera fakta. Alla styrelsemedlemmar får inte ens läsa samtliga inkommande dokument, man kräver inte ens att få göra detta. :-O Att överlåta åt någon annan att bestämma, bara finna sig, slippa tänka själv, det syndromet visar sig fullt ut. Demokratins fiende nummer ett är underordningen. Så länge man saknar demokrati inskränks frihet och kreativitet. Yes!
Här är sand från vår grop. Försäljning ska fortsätta anser samtliga i styrelsen och de medlemmar som bevistade årsmötet 2013. Ett beslut från 2009 innebär att 100 kubikmeter per person kan säljas till priset av 35 kr/kbm. Passa på att fynda!
Till saken hör att ordförandens son Robert E. utbildat sig till miljöinspektör och arbetar sedan några år på länsstyrelsens miljöenhet och är kollega till den man som handlägger "vårt" ärende som också är den man som 2009 polisanmälde vår bysamfällighet för detta med att vi säljer ur vår husbehovstäkt utan tillstånd.
Fadern måste tycka att sonen Robert har en fullkomligt onödig utbildning och en tjänst vars innehavare man inte behöver bry sig om eller ta på allvar. Modern röstar med fadern på årsmötena. Jodå! Det är ett intressant fenomen som ger mycket märkliga signaler.
Styrelsen tackades med idel lovord samt var sin blomsterbukett innan
stämman avslutades. Så går det till i syndikat. Någon förändring är inte
att vänta på grund av en maktstruktur som finns.
Edit: Sedan 2014 har Robert övertagit hemmanet. Det blir intressant att se om han vågar gå emot sin far i frågan om försäljning ur husbehovstäkten.
Lite väl sent kommer detta skrivna eftersom det var i januari i år som jag besökte Nationalmuseum i Stockholm. Bara en sista titt innan de stängde i februari 2013 för en flerårig restaurering. Jag ville än en gång minna mej om den roliga tid då jag efter jobbet på Hornsgatspuckeln på torsdagskvällarna med kvällsöppet museum, cyklade, gick eller tog bussen till Blasieholmen. Där satt jag i caféet och skrev tankebok och brev eller vandrade sakta omkring bland nationalskatterna. Det var ett utmärkt sätt att komma i kontakt med den konsten. Och nutida formgivning. Här kommer ett mycket osammanhängande ihopplock:
Laokoongruppen står i trapphallens översta våningsplan och är rätt fint belyst nu för tiden. Detta är en kopia av originalet i Vatikanmuseet.
Marmorbysten av kardinal Azzolino gav perspektiv en gång i tiden. Det porträttet lärde mig 1600-talshistoria med den abdikerade drottning Christina som centrum.
Gillar detaljen med den inte helt knäppta knappen... Kolla knapphålens handsydda stygn huggna i marmor, Carrara-marmor antar jag.
Den adlige affärsmannen John Jennings (1729-1773) i rött startade både Olofsfors bruk och Robertsfors bruk. Kommunen kan tacka Jennings för sin största turistmagnet. Här är fabriksägare John till höger samt hans bror och svägerska avbildade av Alexander Roslin. En lite blekare kopia där enbart John är avbildad hänger i Olofsfors herrgård:
Venus triumf av François Boucher. Härligt pastellig fransk rokoko. En favorit.
Watteau, Rembrandt, Rubens... ... ... fanns där. Saknade renässansporträtten av Martin Luther och Katarina von Bora som utfördes av Lucas Cranach d.ä. De var inte tillgängliga nu. Framför de små porträtten brukar jag alltid stanna.
Det ska bli intressant att komma tillbaka till ett nyrestaurerat museum om några år! . .
Midsommar i en sommarstuga vid Skåpviken någon gång på 40-talet. Fem unga människor med livet framför sig. Då.
Nu är det över men två lever vidare i mej :-)
Hembygdsföreningen bildades 1980, den gamla skolan blev föreningens och den är välbehållen utvändigt. Jag har varit medlem sedan dess för stödjandets skull. Årsavgiften är blygsam, kanske är det så för att föreningen ska behålla så många medlemmar som möjligt. Flera år från starten då Lilli var ordförande, hade föreningen bra, trevlig och folkbildande verksamhet. Hembygdsföreningen försökte göra medlemmarna stolta över sin hembygd, ge historia som gav råg i ryggen och identitet åt bygdens människor. Styrelsen ordnade tillsammans med andra medlemmar bra årliga utställningar där gamla hantverk och tekniker visades upp. Folkliga textilier till exempel. Eller hur man bygger en gärsgård, fastbandhage osv. Det var inte många utställningar jag såg men det jag såg var bra trots att det var en liten ideell förening med knappa medel. Inriktningen var kulturbärande. Det här var en tid då jag ofta frekventerade Nordiska museet, Waldemarsudde, Liljewalchs, Skansens kulturhistoriska byggnader, Historiska museet, Hallwylska palatset som jämförelse ;-)
Här har vi fyra kvinnor, de två som är födda i byn blev föreningens första ordförande respektive kassör och gjorde ett utmärkt arbete tycker jag så här utifrån.
Sen kom en period då buskis och årliga revyer var ett tema. En ganska kort tid med ny ordförande. Det gav säkert bra sammanhållning men inte något som intresserade mej. De spelades upp under en tid på året då jag befanns mig på min nya bostadsort, huvudstaden.
Så småningom tog V över ordförandeklubban. Det som var en hembygdsförening blev en bygdegårdsförening. Syftet att vara identitetsbärande övergavs. Numera är "hembygdsgården" bara en lokal att samlas i, en bygdegård och där föreningen tar in pengar genom att hyra ut till privata fester och till andra föreningar. Sammanhållning sägs finnas men vad jag förstår är den väldigt uppifrånstyrd.
V avsattes av ett gäng ungdomar då hon uttalat sig för föreningen i en fråga där hon borde ha hållit tyst menade man då det gäller att skilja på privata intressen och föreningsintressen.
Klicka på bilden för att förstora.
Att beveka de unga misslyckades. Men den efterföljande ordföranden var ung och antagligen oerfaren - Ulrika blev en marionett har jag förstått och fick aldrig synas. Vid ett reportage om föreningen förra året som lokaltidningen gjorde, finns inte Ulrika med, inte heller 2009 fick hon som ganska ny ordförande synas eller vara med då lokaltv gjorde ett reportage. Den gången tog bysamfällighetens ordförande vid. (Lokaltv är mycket intresserade då man vet att vindkraftsfrågan har delat byn och då gäller det att för övriga kommuninvånare och länsbor visa upp att allt är glömt - då vill byns maktmänniskor föra ordet. Media har ett starkt genomslag som alla vet). Att ha denna toppstyrning är naturligtvis inte bra för bybornas identitet och jag-känsla.
Men kanske borde jag vara nöjd över att jag ibland får ju ett årligt utskick igen efter att 2006 ha påpekat för V att under hennes period som ordförande har endast det årliga inbetalningskortet skickats ut. Nu kommer ibland även en verksamhetsplan för innevarande år där minst hälften av evenemangen genomförts då utskicket görs under årets andra hälft. Jippie alltid något, men det här med information är svårt och farligt värre. Hemsidan uppdateras aldrig och utskick med verksamhetsberättelse, kallelse till årsmöte mm har jag aldrig fått efter det att Lilli slutade. Därför känner jag inte helt och hållet till vilka som suttit i styrelsen genom åren. Om Ulrika fortfarande är ordförande vet jag inte, hemsidan uppdaterad senast 2009 påstår så i alla fall. Ambassadörer för byn har föreningen inte önskat genom åren ;-)
Det är bara jag och V som säger bygdegårdsförening och inte hembygdsförening. Föreningen är ansluten till Bygdegårdarnas riksförbund, inte till Sveriges Hembygdsförbund. Det är en himmelsvid skillnad. Det byns invånare så väl behöver - en identitetsstärkande självkänsla och stolt jagkänsla är denna ideella förening inget forum för längre. Det är farligt om människor får ökad självkänsla!? Kanhända lyder de inte, kanhända tycker de till. Själv menar jag att med självständigt tänkande odlas kreativitet som är så viktig.
Söndagsflaggning på Flaggbergetär en viktig tradition, absolut. Den sköter bysamfällighetens medlemmar.
En borgargård i en mellansvensk småstad. Välskött. Det vackra staketet är kvar. Jämför med det som finns långt ner i det länkadeinlägget från hembygden.
Stenhuset från tidigt 1800-tal skulle alldeles eventuellt kunna jämföras med en korsbyggnad i Ångermanland, till exempel den jag skrev om i förra inlägget.
Stenimitation i övre trapphallen.
Vy från salen mot övre trapphallen.
Ägt av byggnadsvårdare.
Besökt under en inspirationsresa nyligen.
Befinner sig söder om Dalälven.
*
Jag tänker: "Sverige är vackert här" och "Så förnuftigt". . .
I tidningsurklippet jag nyligen hittade visas en bild på en tolvknuta-byggnad. Korsbyggnader som planform har varit vanligt förekommande i Ångermanland, en ångermanländsk traditionell mangårdsbyggnad. Alltså även i mina hemtrakter. Men den här hör till de större med sina hela tolv knutar.
Den suddiga och rastrerade bilden visar en timmerbyggnad med dignitet och stolt uppsyn. Jag hittar en tidningsartikel (se nedan) där det står att Nordmalings hembygdsförening har planer på att köpa in den och flytta den till hembygdsområdet, ett område som finns centralt dära Vall´n, bakom den gamla prästgården som nu är församlingshem. Under min barndom firades midsommar på platsen med majstång och dragkamp.
Klicka på bilden och läs artikeln i stort format.
Själv har jag inget minne av gården, jag vet inte ens var i grannbyn den stod, ditflyttad från Öre på 1840-talet. Undrar om någon öht minns...
Den ståtliga dubbelkorsbyggnaden ska ha varit uppförd i Öre av sockenbyggmästaren Per Larsson som även var byggmästare för Nordmalings klockstapel då den byggdes på 1790-talet, en klockstapel av bottnisk typ som finns kvar. Alla kyrkor med tillhörande klockstaplar byggda före 1940 är kulturskyddade. Jag läser att till detta bostadshus med dubbelkorsplan skulle hembygdsmuseets samlingar flyttas tänkte man sig.
Längst ner har pappa antecknat: "Gården såld till bränsle för tegelbruk i Gräsmyr, riven sommaren 1962."
Utbildningen till byggnadsarkitekt och stadsplanerare är väldigt bred, där behandlas även trädgårds- och markplanering. Gestaltning av det fysiska uterummet med andra ord uttryckt. Parker, stadsplanering och villatomter kräver sitt. Utbildning till landskapsarkitekt ges på SLU i Uppsala och Alnarp men som byggnadsarkitekt/planerare samarbetar man med andra yrkesgrupper och det var just för att introduceras i att även tänka på uterummet som vi arkitektstudenter hade obligatoriska kurser i detta. (Likaväl som i möbelformgivning och kommunal planering.)
Bild från hemsida för Trädgårdens och landskapsvårdens hantverk, kandidatprogram, 180 hp
Landskapsvård fanns det inget som hette på 70-talet men det var just det det handlade om. Numera finns en det en praktisk utbildning i landskapsvård - men bara i mellansverige.
Nåväl, det hände då och då under min arkitektutbildning att äldre erfarna och sakkunniga arkitekter höll föreläsningar. Ett sådant föredrag hölls av Sven Hermelin, en äldre sympatisk herre, en trädgårdsarkitekt bortom pensionsåldern som talade om det som idag skulle kallas landskapsvård.
Jag tyckte det var otroligt häftigt att någon kunde tala så kärleksfullt, coolt och lyriskt om skötsel av ängar med exempel från bland annat fagning av gotländska hagar. Det här med lie och räfsa var ju något jag var uppfödd med som vanliga bruksföremål men det gällde knappast någon annan i hela den stora föreläsningssalen. Här låg jag verkligen i framkant kan man säga.
Nu har jag sedan länge insett att det tyvärr mestadels endast är akademiker och humanister, den grupp som jag nu tillhör, som försöker hålla kulturarvet och den kunskap som krävs för detta levande. De människor som levt med det sedan barndomen vill modernisera sig och är glada att förhållandena ändrats. Det gamla förknippas inte med kultur och kulturarv utan med fattigdom. Det är bland annat därför som åkermark och hagmark tillåts växa igen förutom de yttre ekonomiska förutsättningarna. Och det är därför ämnet blir akademiskt, tas ifrån sitt ursprung och lämnas inte över från generation till generation längre. Som en person som både varit med om jordbrukande från barndomen och likväl som akademiker har touchat ämnet landskapsvård är jag utdöende.
En sak som gör mig otroligt glad att jag hört den då gamle och pensionerade Sven Hermelin lågmält och inspirerande tala om skötsel och hävd av ängsmark, om landskapsvård, för si så där tre decennier sedan. Just på KTH i Stockholm. Har ni besökt en blommande hävdad hage i maj? Det är ett miniparadis på jorden. Men den måste skötas för att behålla sin attraktionskraft. Hermelin fick mej att se det med en akademikers ögon, det som var självklart för mej sedan barnsben.
Där man förstår värdet av att hålla markerna öppna och är stolta över sin tradition, får många glädje av vyerna. Till sådana ställen dras storstadsborna, de inflyttade "stockholmarna", dvs ett annat ord för den akademiska medelklassen, som gärna vill hålla traditioner vid liv. Det sker även utanför Umeå med sitt universitet, då akademiker och kulturpersoner köper gamla västerbottensgårdar och försöker hålla dem i hävd, ibland med gamla tekniker. Det inhandlas fritidshus och byggnadsvårdas ofta på ett förtjänstfullt sätt. Som akademiker tar man hjälp av sakkunniga om man själv saknar insikt och kunskap.
Så ifall tycker ni att det ser bakvänt och bakåtsträvande ut då jag och min man slår en begränsad yta med lie ska ni inte tro att vi tycker det är jobbigt utan ett lustfyllt värv med tradition. Pappa, han slog även vägrenarna vid Riks13 trots att Vägverket, nu Trafikverket, också skötte det vartannat år.
Visst vore det roligt om fler skulle bruka liarna men det är mycket att begära här. För sådant krävs sammanhållning. Inte heller vid byns fäbodar används lie utan trimmer med tråd. Alla har inte hört Sven Hermelin föreläsa så poetiskt, lågmält och självklart om landskapsskötsel. En föreläsning som gjorde så starkt intryck på mej att jag hjälpte pappa att slå och räfsa uppe vid sommarstugan i många år och där jag och min man nu fortsätter i den traditionen. Bakåtsträvande? Nej varför det? Motorgräsklippare har vi, jodå, men ingen åkgräsklippare. Med den föreläsningen och den inställning till livet, som föreläsningen i en sal i en modernistisk byggnad på Östermalm fördjupade, blev det så.
Småbrukarparet Frits och Vera Eriksson under ängsslåttern vid Öre-Långsele, Lycksele kommun, 1966. Foto: Sune Jonsson.
***
Fakta om Sven Hermelin hämtat från wikipedia:
Född 12 december 1900 på Vallnäs gård i Östergötland, död 28 april 1984 i Djursholm, var en svensk friherre och trädgårdsarkitekt.
Från 1919 praktiserade han några år, och kom 1922 till trädgårdsinstitutet i Köstritz i Türingen i Tyskland. År 1924 tog han trädgårdsarkitektexamen och året därpå blev han lärare på Önnestad kvinnliga
trädgårdsskola. År 1926 startade Hermelin egen verksamhet som konsulterande trädgårdsarkitekt i Stockholm, där han bland annat ritade
en hel del villa- och herrgårdsträdgårdar.
Hermelin var den förste i landet som kunde leva endast på att vara trädgårdsarkitekt. Från 1934 och 25 år framöver ansvarade Hermelin för undervisningen i trädgårdsarkitektur på Alnarp. Han fungerade för många elever som en länk mellan utbildning och arbetsliv. . . Kanske har även andra bloggare åsikter om landskapsarkitekt, landskapsvård, lie, räfsa, kulturarv, jordbrukande, tradition, teori och praktik
Tänk att ett så sirligt och vackert gräs kan upplevas som Värsta gräset. Enligt mej. Det invaderar då gammlägden ökar i omfattning. Då ingen längre plöjer och besår vall och åkermark.
Nu påminner detta gräs mej om:
glesbygd
obygd
avfolkning
övergivenhet
vemod
Så det blev. Känslan kom smygande. Med upprinnelse på 1970-talet.
Tuvtåtel är bland det första som kommer upp på kalhyggen. Den tåtel som växte på Hjortsberga gravfält i Blekinge var ett med sin fornminnesmiljö och mycket vacker och stämningsfull i kvällssolen minns jag.
Så väldigt olika det kan vara i olika delar av Sverige. Jag brukar plocka in några strån och ställa glest i en vas för att komma ihåg skönheten :-)
Storfiskarvalsen från 1959 har man ju hört några gånger under sitt liv. Thore Skogman fick till text och musik på ett oefterhärmligt sätt. Fisken som var så stor att fiskarens armar inte räckte till för att beskriva hur stor den var. Jojomen!
Här i bygden finns en skröna om storjägar´n som sköt vilt. Han är på älgjakt, siktar på en älgkalv men tro det eller ej - med rikoschetten dödas även vidhängande älgko. Det kan man kalla fullträff. En sådan jägare blir höjd upp till skyarna och i princip odödligförklarad. Minnet kommer att leva länge.
Så här kunde det se under älgjakten år 1950.
Följden
av rikoschett-skrönan blir visserligen sådan att jägar´n fick sluta
som jaktledare inom sitt vvo. Det året påstods passande nog att han hade "ryggskott" :-) Att åldersangivelsen är felaktig i skrönan förtar inte heller denna det allra minsta.
Denna historia vore något för Torgny Lindgren att brodera vidare på. Ni läste kanske förra inlägget om råstenarna som flyttade sig. Eller kanske Rudolf Sundström om han levt. Han som skrev om Janne Vängman ni vet. Är ni intresserade av ännu en jakthistoria kan ni klicka på länken för att läsa en av Vängman-historierna.
Åsså kommer här texten till STORFISKARVALSEN:
Att fiskarn är stor i orden
det vet vi ju var och en
han skrävlar så in i vassen
och skryter som bara den
Han talar om sina fiskar
han glömmer så lätt de små
berättar blott om de stora
som han aldrig har lyckats få
För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till
Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer
När fiskaren ska berätta
blir mörtpinnen lätt en brax
en abborre blir en gädda
en gös får han till en lax
En tvåkilos väger fyra
en halvkilos väger tre
sin tunga kan fiskarn styra
och fisken blir stor av det
För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till
Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer
Rätt ofta så kan det hända
att fiskarn blir utan fisk
då går han till fiskaffären
och köper den över disk
Men sen när han börjar skryta
då låter det ju som så
ni skulle varit med
när jag fick en på fem och två
För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till
Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mycket mycket mycket mer
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mycket mycket mycket mer
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer
