Landskapets förändring

Jag har lätt att bli engagerad och intresserad då jag får inbjudningar av den typ som kommer längre ner.

Men, de senaste åren, då jag insett hur det fungerar här uppe i norr, ja även i kustlandet som sägs ska vara mer levande än inlandet, blir jag ledsen av tillståndet här. Tillståndet för människors livsvillkor och landskapet här handlar, precis som överallt annars, om den politik som bedrivs, javisst, både nationell, regional och lokal. Men även människornas eget engagemang! Allvarligt talat tycker jag många gånger att man har sig själv att skylla då initiativförmåga och lite "djävlar anamma" saknas. Man konstaterar bara att det är som det är. "Jag vill leva i lugn och ro. Jag orkar inte engagera mig." Så där som det lätt låter på mycket små orter som anser sig vara del av en samhällsutveckling som inte går att påverka. Att valdeltagande är lägre i små kommuner med låg utbildningsnivå är en vetenskaplig sanning. Fler invånare i storstäder tror att man kan förändra sin tillvaro - därför röstar man. Att detta har med utbildning att göra är även det statistiskt belagt.

En av verkningarna blir att jordbrukslandskapet växer igen då åkermarken inte betingar något högre värde. Visst är det väl onödigt att det satsas på Norrland då det gäller öppna landskap och landskapsvård. Vem orkar bry sig? Satsa på Götaland och Svealand, ja särskilt Mälardalen där en stor del av storstadsborna lever sina liv. Norrland är marginellt och kan användas för exploateringar. Vem bryr sig?

Ur boken Skånes landskap i förändring. Foto: Sven Persson.

Kanske borde jag gå på Europa Nostras seminarium för att träffa individer med min egen inställning till landskapet. Ibland behöver man omges av människor med samma tankar och livsinställning för att överleva. Även om de är från Skåne och Storbritannien.

 

EUROPA NOSTRA SVERIGE

Temakväll: Det gröna kulturarvet och förändringar av landskap

Torsdagen den 19 mars, kl 18.00 - 21.00, Skeppsholmen

Kvällen inleds med en presentation av världsarvet Studley Royal Park & Fountains Abbey i Yorkshire av Michael Ridsdale. Parken är en av få stora 1700-tals anläggningar i den engelska stilen som överlevt i sin ursprungliga form och med en av de mest spektakulära vattenträdgårdarna i England. Ruinen av cistercienserklostret Fountains Abbey bildar en harmonisk helhet av byggnader, trädgårdar och landskap.

Sven Persson visar bilder från det skånska landskapet tagna på 1950-talet och nutida bilder tagna på exakt samma plats, som tydligt visar på stora förändringar. En förändring som fortgår och där det är viktigt att minnas vad som skett för att kunna påverka vad som kommer att ske. Avslutningsvis gör Anders Larsson en exposé som börjar med vad som händer med jordbruksmarken världen över för att sedan bryta ner detta på en europeisk och nationell nivå. Hur värderar vi våra odlingsresurser inom t ex den fysiska planeringen idag?
 .

18.00 Samling med ett glas vin och tilltugg

18.30 Europa Nostra - Sverige ordf. Carl von Essen, hälsar välkommen

18.35 Michael Ridsdale, National Trust. Studley Royal & Fountains Abbey - Past, Present and the Future

20.10 Sven Persson/N, professionell landskapsfotograf. Skåne - ett landskap i förändring.

20.30 Anders Larsson, SLU Alnarp. Jordbruksmarken - kulturens vagga - men ointressant idag?

21.00 Avslutning

Plats: Hus 28, Kungl Konsthögskolan, Holmamiralens torg 8, Skeppsholmen.

Mindre hus vid vattnet, söder om Konsthögskolans huvudbyggnad.

Anmälan: Obligatoriskt, senast 17 mars, ordforande@europanostra.se eller Carl v Essen tel 070-53 63 007

Avgift: 150 kr. Betala gärna i förväg till EN-Sverige, PG 30 37 76-9

EUROPA NOSTRA - SVERIGE

.
.

Förgröningsstöd - nytt från EU för i år

 Jordbruksverket berättar om årets nyhet:

Det här är förgröningsstödet

Hur mycket pengar du får i förgröningsstöd beror på hur mycket dina stödrätter för gårdsstödet är värda.

Du ska ha ett visst antal grödor på marken

Ett av villkoren för att få förgröningsstöd är att du ska ha ett visst antal grödor på din mark. Hur många grödor du ska ha beror på hur många hektar åkermark du har och var i landet du har din jordbruksmark.

Det finns krav på så kallade ekologiska fokusarealer

Om du har mer än 15 hektar åkermark ska ha minst 5 procent av din åkermark som så kallade ekologiska fokusarealer.

Sverige ska bevara permanenta gräsmarker

I förgröningsstödet finns regler om att Sverige ska behålla en viss andel betesmarker och marker som har använts för vallodling eller träda minst 5 år i rad.

 

Tror ni detta påverkar min hembygd? Oss hemmansägare med jordbruksmark?
Här i byn finns endast vall. Hölägdor säger vi. Det var länge sedan korn, havre eller rödklöver såddes. Mycket av höet slås och får ligga kvar. Det tas inte om hand. Det innebär att skogsplantering skulle ge markinnehavet mer återbäring i förlängningen. Gran är vanligast att plantera på åkermark men andra trädslag finns att välja på. Planterar man inte kan man låta marken slya igen och sedan glesa ut efter 25-30 år för att få lövskog. Det finns exempel på detta här.

En alternativ framtidsprognos är att f.d. jordbrukare med maskinpark blir de som håller lägdorna öppna genom att ta betalt för att köra med betestugg.

Som realist tror jag att jordbruket i norra Norrland och i denna kommun kommer att tyna bort om inget häpnadsväckande sker. Nästa generation arrendator/-er kommer inte att vilja hålla på med att slå lägdorna. Det hävdas från den del håll att downshiftng (frivillig enkelhet) är framtiden för landsbygden. Alltså relativt unga driftiga stadsmänniskor flyttar ut från stan för att bruka jorden och bli självförsörjande på det jorden ger. Vissa bloggar om det. Jag läser med uppskattning.

Före min tid som bloggare blev jag tillfrågad av Petter som driver tidningen ÅTER om att skriva en artikel, vilket jag gjorde. ÅTER är en fantastiskt tidskrift att prenumerera på, den säljs inte i vanliga tidningskiosken. Nu läser jag den på bibliotek och intresserar mig mycket då artiklar om t.ex. skogsskötsel publiceras. Jag har sedan bloggens början haft en länk till Alternativ.nu i marginalen, det är ÅTERs forum för självhushållare på nätet. Läs den gärna!

Här är två nordliga downshifting och självhushållnings-bloggar:

Klovsta 1 mil från Sollefteå (Y)
Tvärålund 3,5 mil från Umeå (AC)

De har olika inriktning och bevekelsegrunder men samma rötter i downshifting och självhushållning. Människor som lämnat ett fast boende nära eller i en stad  och etablerat sig på landsbygden. På 70-talet kallades de "gröna vågare". Här uppe sågs sådana människor som underliga kufar. Idag skulle många kalla det tillbakagång och bakåtsträvande. Det är ju det liv som levdes för 50 år sedan här. Kanske väljer jag ändå att plantera skog på åkermarken. Var finns det landsbygdsparti som ser till de här jordbrukspolitiska frågorna?
.
.

Läs även andra bloggares åsikter om förgröningsstöd, EU, jordbrukspolitik, downshifting, självhushållning, ÅTER, alternativ.nu, Petter Bergström

Folk är folk

Jag köpte seriemagasinet Sofia i en stad härom dagen. En av alla romska EU-migranter sålde den till mig. Det var en ung kille som talade väldigt lite av mitt språk. Jag frågade vad den kostade , han pekade på cirkeln med priset 100:- angivet. Jag fiskade upp sedeln ur plånboken och gav honom. Han blev hjärtinnerligt glad, gladare än vad jag kunde förställa mig. Av hundralappen får han behålla 75:- som jag skulle tro går till familjens gemensamma pott.

Jag fick ett album om romernas situation under andra världskriget med polska Sofia Taikons berättelse som underlag.

Jag har så mycket jag vill berätta om från min barndom här i byn. Men jag har så många färdiga och halvfärdiga inlägg om annat som jag först tänkte publicera här på bloggen. Om familjen Eriksson vill jag berätta sen. Många kallade dem "tattar-Erikssons" och de bodde i en timrad enkelstuga mitt i byn som revs någon gång på sent 60-tal/tidigt 70-tal. Jag vet inte om minnet sviker mig men jag tycks minnas att de i kökets hörn mot kammaren fanns murstocken med en öppen härd. Lagades maten över öppen eld? Var det verkligen så? Jag var ju inne där nu och då så jag borde komma ihåg. Familjen bestod av mamma, pappa och tre barn som gick i samma skola som jag och mina jämnåriga. Den familjen var rätt utsatt vill jag tro.
.
.

Berget Fuji

 凱風快晴

Fuji i rött, sydlig vind, klar morgon.

Jag har bytt motiv på bildskärmen.
Det blev denna här.
Det är en av vyerna i en förnämlig svit med 36 vyer av berget Fuji av japanske konstnären Hokusai som levde 1760-1849. Se mer här om du är intresserad av japansk konst och inte sett dem tidigare. Bläddra, klicka och förstora för att se de många detaljerna. En parafras på detta skapade arkitekten Lasse Holmer då han på 1980-talet målade 36 akvareller av Multråberget. Fatta att jag gillar Ångermanland...

Tillägg för behövande: Multråberget ligger nära Ångermanälven i Sånga och Multrå församlingar, Sollefteå kommun, Västernorrlands län, Ångermanlands landskap, Mellersta norrland.  Norrland är en del av Sverige. Residensstad i Y-län är Härnösand, största stad är Sundsvall. Båda dessa städer ligger vid kusten. För upplysnings skull till alla svea- och götalänningar;-)
.
.

Bukettbinderi

Gick en kort tvåtimmarskurs i bukettillverkning. Jag valde att göra en bukett, inte en uppsättning med hjälp av osis. En låg bukett går bra att ha mitt på ett matbord utan att den skymmer sikten, man kan se varandra över blommorna.

Ville göra en låg kompakt bukett med manschett. Inte helt symmetrisk. De limegröna kryssen fick ange tonen eftersom jag gillar de gröna knapparna skarpt. Till sommaren och hösten blir det de egna trädgårdsblommorna som blir växtmaterial. Längtar. Normalt blir buketterna mina lite mer naturliga och inte så hårt styrda som den här.

Ikebana nästa...
.
.

Lutfisken med Carl och Elsa

En del funderingar har jag haft om teckningen med Carl och Elsa ur Lutfisken årgång 1937. Genom att söka på internet fick jag lite fakta bakom bilden där en kvinna lämnar sin frihet för en gyllene bur. Tänkte bilden kunde passa så här omkring internationella kvinnodagen, teckningen visar en motsats till kvinnors och mäns jämställdhet.

Klickbar bild.
 Livet på en pinne för en krona.

Carl och Elsa

var

 Carl Bernadotte junior och Elsa von Rosen.

Prins Carl var sju år yngre än Elsa då han gifte sig för första gången 1937 och hon för andra gången. Då Elsa von Rosen inte var av furstlig börd, miste Carl sin svenska prinstitel och ställning i tronföljden. Dottern Madeleine föddes 1938. Äktenskapet slutade med skilsmässa 1951. Elsa von Rosen återtog då sitt flicknamn.  Elsa dog 1991, Carl 2003.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Lutfisken, prins Carl, Elsa von Rosen, internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen 8 mars

År 1858 kom en kunglig förordning som sa att en ogift kvinna som fyllt 25 år kunde anmäla till domstolen att hon ville bli myndig. Gifte hon sig blev hon dock omyndig igen. Prinsessan Eugénie (1830-1889), dotter till Oscar I och drottning Josefina, var en av de första kvinnorna i landet som ansökte om att bli myndigförklarad vilket även godkändes. Eugénie var ogift och sjuklig under hela sitt vuxna liv och ansåg att det gav henne möjlighet att leva ett självständigt liv! som tonsättare och konstnär.

Eugénie Charlotta Eugenia Augusta Amalia Albertina av huset Bernadotte

Min morfarsmors ogifta moster Ulrika, Smör-Ulla var troligen den första kvinnan som blev myndigförklarad här i byn. Det skedde 1862 efter att hennes far Jacob skrivit till häradsrätten och begärt hennes myndigförklarande.  Det var endast 4 år efter förordningens genomförande och "Ullis" var då 54 år gammal. Pappa Jacob dog samma år varvid Ulrika fritt kunde bestämma över de egendomar hon ärvde. Vilken förutseende far hon måste ha haft och vilken viljestark kvinna hon själv måste ha varit! Ulrikas mor Ulrika Christiansdotter dog tre år senare (1865), 84 år gammal - utan att vara myndig.

"Ullis" behövde ingen förmyndare vilket både ogifta och gifta kvinnor annars var tvingade att ha vid den här tiden. För gifta kvinnor var det mannen som var förmyndare, för änkor utsågs en manlig förmyndare snarast efter mannens död. Så var det för min morfarsfarmor Catharina Eskilsdotter som blev änka vid 34 års ålder. När hon två år senare gifte om sig krävdes förmyndarens tillstånd, en man i grannbyn.

Jag önskar jag hade ett fotografi av Ulrika. Jag har skannade bilder ur några fotoalbum där jag anar att hon finns med - men inget namn finns angivet på alla de porträtt som finns mellan pärmarna. Så hon förblir anonym till utseendet.

Några viktiga årtal i Sveriges kvinno- och jämställdhetshistoria.

"Vad duktig du är" kan jag som mogen kvinna få höra ibland vilket jag tycker är ganska pinsamt. Den som säger det ser mig som ”en duktig kicka” trots min ålder. Hen måste ha haft väldigt lågt ställda förväntningar på min kapacitet. Orden kan till och med innebära ett nedvärderande av den "berömmande" själv eftersom hen med all säkerhet kunde vara lika ”duktig” om hen försökt. Ty det handlar ofta inte om krångliga saker jag utfört - som jag ser det. Det säger något om att hen inte hade räknat med att jag skulle lyckas klara det jag nu gjorde. Är jag kanske onödigt kritisk?

Läs mer om komplimanger.

 

Jag köper en mimosakvist till mig själv inför internationella kvinnodagen.

En tradition jag tagit med mig från Italien.

.
Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, 2015, kvinnans myndighetsålder, komplimanger, kvinnohistoria

En kvinnlig parafras

Det här är en välkänd teckning utförd av Leonardo da Vinci som på 1400-talet avbildade den vitruvianske mannen. Manskroppen med utsräckta armar och ben är inskriven i en cirkel och en kvadrat. Teckningen har fått namn efter den romerske arkiteten Vitruvius som influerade renässansmänniskorna och därmed Leonardo med de proportionsregler han nertecknat i "Tio böcker om arkitektur" under första århundradet efter Kristus.

När jag läste arkitektur ingick det att lära sig människans proportioner eftersom det som byggs kretsar kring just detta. Människan är menad att som nyttjare av arkitekturen stå i centrum - människan är alltings mått. Gamla mått visar genom sina benämningar en del av detta: famn, fot, tum...

***

Så här i tiden omkring den internationella kvinnodagen kan det vara lämpligt att visa en parafras på det gamla konstverket men inte en motbild.

Skillnaden är att det är kvinnan som står i centrum, inskriven i en cirkel och en kvadrat. Och med fler armar för att klara av alla de sysslor hon beräknas hinna med i hemmet. Det är Jennifer Hawkins som tecknat den vitruvianska kvinnan :-)
Kvinnohistoria i årtal finns här.


Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, vitruvianska kvinnan, Jennifer Hawkins, vitruvianske mannen, Vitruvius
.
.

Peak trafik?

Så här slipper vi ha det längs gammvägen, Kustlandsvägen, grusvägen genom byn. Det är på så sätt helt klart en fördel med att bo på landsbygden.

Hur många gånger har jag inte suttit i bilkö in eller ut ur huvudstaden. Det är inget att yvas över.
Infarten ser ofta ut så här i rusningstrafik, med eller utan snö. Roligare kan man ha än att sitta i bilkö eller över huvud taget köra på motorvägar. Tänker jag. Och gläds över att morfars hus ligger vid den gamla anrika grusvägen.

Sverige har 9,5 miljoner invånare.
Stockholm hade 0,364 bilar per invånare år 2014.
Rikssnittet var 0,47 bilar per invånare.
Sundbyberg hade landets lägsta biltäthet med 0,28 bilar per invånare.
Malung-Sälen hade landets högsta: 0,69 bilar per invånare.

På landsbygden behövs i regel bil även om något annat skulle välkomnas av mig och många andra. Numera går det att åka tåg norrut igen med Botniabanan. Resecentrat dära Vall´n, som invigdes 2010, ligger några stenkast från centralorten. Den tidigare järnvägsstationen i Nyåker, som lades ner 1996, låg tre mil bort. Jag tog ofta tåget förut därför att jag gillar det sättet att resa. Att färdas och sova samtidigt är maxat. Ett dygn innan gick det att beställa "ringbil", en taxi som samordnade körningarna från järnvägsstationen i Nyåker till var som helst i kommunen. Till ett överkomligt pris. Kommunens service var väl utbyggd vill jag påstå. Flyget nyttjade jag sällan eftersom resan till och från flygplatserna tar lång tid och väntan i dessa miljöer är hur tråkig som helst. Inte är det miljövänligt heller för den delen.

Senast jag åkte med Botniabanan ditta Vall´n hade jag sett till att jag skulle anlända innan sista bussen från resecentrat gick hemöver. Nu blev tåget försenat (vilket jag förstår är rätt vanligt) och när insikten om att bussen skulle missas slog till, så befann sig tåget strax norr om Sundsvall. Därför ringde jag till taxi dära Vall´n och beställde en körning. Svaret blev: "Nej, vi kör inte efter klockan 21 på kvällen. Ring taxi i residensstaden för framkörning". Så otroligt helgalet! Drygt fem mils framkörning. Detta kallar jag glesbygdsservice.Och jag är inte den enda som råkat ut för detta!

Vi var två som klev av tåget. Den andra blev hämtad men skulle åt motsatt håll mot mitt. Jag gick mot två äldre personer som stod utanför entrén för att fråga om de skulle åka åt mitt håll.

De två visade sig sköta vakthållningen på resecentrat. Under kvällstid anlitas pensionärs-organisationerna PRO och SPF mot viss ersättning. Två pensionärer finns alltid tillsammans på resecentrat till klockan 21.30 då dörrarna låses automatiskt från central ort. Jag fick veta detta och att de skulle åt mitt håll. Jag erbjöds skjuts hem till dörren. Här i norr kan man verkligen finna de allra mest älskansvärda människor! Snacka om att jag hade tur som en liten idiot den gången. Samtidigt gör det mig oerhört ledsen att landsbygden så ofta får känna av nerdragningar och indragningar av service, både kommunal som privat.

(Jag förmodar att taxi dära Vall´n får in de pengar som behövs för att gå med tillräcklig vinst genom körningar dagtid av sjuktransporter till NUS, Norrlands Universitetssjukhus.)
.
.

Skolmognadsprov

Då jag var liten fick barn genomgå ett test i sexårsåldern för att se om de var skolmogna. På 1970-talet togs skolmognadsprovet bort och ersattes med inskolning. Bland oss barn pratades det om att det bland annat gick ut på att vi skulle rita ett hus. Det bör ha varit de ett-två år äldre barnen som berättade för oss yngre. Huset skulle ha en skorsten och på samma teckning skulle man rita en flaggstång med flaggan i topp. Vi fick veta att det var viktigt att komma ihåg att rita röken från skorstenen och flaggan så att de blåste åt samma håll! För att visa att man förstod det där med hur vinden verkar. Jag skulle ge ganska mycket för att få höra oss småbarn snacka omkring detta, nästan förstagluttare som var ivriga att få börja skolan. Så gulliga vi måste ha varit. Och så spända inför detta första steg i att bli "stora".

Hur det nu var behövde jag aldrig göra det där skolmognadsprovet. Jag är född sent på året och det var antagligen menat att jag skulle börja som sjuåring. Har faktiskt ingen aning om varför det på kort tid beslutades att jag skulle börja som sexåring. Som jag minns det fick föräldrarna bara höra beslutet av min blivande fröken och sedan vidarebefordrade de beskedet till mig. Hur och varför det blev beslutat, om föräldrarna deltog i diskussionen har jag ingen aning om. Det var helt andra tider då vad gäller föräldrarnas inblandning i barnens skolundervisning. Inte frågade jag då och nu är det för sent att fråga. Men det blev bråttom att skaffa skolväska minns jag.

Nåväl, i ganska så stor hast började jag skolan som sexåring. Gissa om det var en rätt stor besvikelse att jag aldrig fick göra det där provet som det hade talats om och som vi barn gruvat oss för. Jag som var inställd på att rita rök och flagga blåsande åt samma håll!

Skolmognadsprov i Adolf Fredriks folkskola 1950, Stockholmskällan

Jag som, när jag var ännu mindre, trodde att vinden skapades genom att träden ruskade sina löv och barr :-) . 
.

Tysk ôm bena

Att vara "tysk ôm bena" är ett gammalt uttryck som pappa nämnt några gånger i samtal om dialekt och historia. Och i hembygdsboken hittar jag storyn om Clara Margareta Sandman och hennes "högfärdsfasoner". Har kontrollerat personuppgifterna mot kyrkböcker. Varje historia är värd att berättas.

Clara Margareta, som föddes 1846, var dotter till bonden Nils Johan Sandman d.ä. (född 1800) och hans hustru Margareta Catharina Renbom. Dottern hade varit i Stockholm och lärt sig till sömmerska och i samband med detta lagt bort en del av sin dialekt. Hon var nu åter hemma i fädernebyn och hade ett ärende till kronobåtsman no. 163 Brömster, som brukade lagga (tillverka laggkärl). Väl framme vid båtsmanstorpet på Sandarna träffade hon hans gumma och frågade efter "tunnbindare Brömster". Gumman, som inte var van med dylikt tal, titeln tunnbindare användes inte här, svarade "Stackarn alldeles va du ha vorte tysk ôm bena, no känn ja väl däg no, du ä ju borta Sannmans skenläjda du!"

Hon som beskrivs som "gumman" var båtsman Brömsters hustru Gustava Andersdotter, född 1823. Hon gifte sig 1851 med Johan August (Sjögren) som fick soldatnamnet Brömster den 18 maj 1848 då han som 19-åring blev antagen som ordinarie båtsman.

Uttrycket "tysk om benen" skulle betyda att Gustava ansåg den hemflyttade kvinnans uppförande eller tal som lite förmer, lite nedlåtande, kanske nedsättande, på grund av att den hemmavarande inte hade samma erfarenheter. Om det sedan är så att den unga sömmerskan ville förhäva sig eller om det var Jantelagen som fick motparten att försöka trycka ner hemvändaren i skorna kan man fråga sig. Själv är jag nog böjd att tro det senare. Ni vet - ingen ska tro att hen kan något mer än någon annan! Så fungerar det än idag här i kalla nord.

 Här finns ovan nämnda personer i husförhörslängden från 1853-63.

Det här var den tid innan engelskan blivit världsspråk. Tyskan var "de lärdas" språk utöver latinet. Att vara "tysk om benen" skulle innebära att någon svängde sig med kunskaper som var ovanliga i byn, sådant som låg utanför invånarnas bekvämlighetszon.

Så - har något förändrats över tid? Det finns så många exempel på jantelagens nutida verkningar här i landet, jag tar ett. För inte länge sedan läste jag en intervju med författaren Åsa Larsson som inte kunde tänka sig bo kvar i barndomens och uppväxttidens Kiruna eftersom likriktningen och jante var så total. Det går att förstå att det är en av anledningarna till att landsbygden dräneras. Åsa valde att bosätta sig i mellersta Sverige, i Strängnäs.
.
.

Att tyck´s vara

Här lånar jag ett inlägg rakt av från Åke Catos blogg. Det är humor med en väldigt allvarlig underton.

"

Rommar riket och GT

februari 15, 2014

I senaste numret av magasinet Neo berättar historieprofessorn Dick Harrison om sina studenters kunskapsnivå och om deras behandling av det svenska språket:
För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver ”rommarriket” eller,  ännu värre, särskrivet som ”rommar riket”. Dess mest ryktbare individ stavas inte  Caesar utan ”Ceasar” och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren ”kjesare”.

På frågan vad personen ifråga skall ha uträttat har jag fått svar som går ut på att han förde krig i Sydafrika och därigenom orsakade imperiets undergång. Till övriga hårresande svar hör uppgifterna att andra puniska kriget föranleddes av att Kongo invaderade Italien och att dess fälttåg leddes av katarer (det vill säga av medeltida kättare i Sydfrankrike.). På en tentamensfråga om det antika Roms och Greklands grannländer fick jag en gång en redogörelse för inkariket i Peru.

Kjesaren

Häromdagen förelades komikerna i TV 5:s förvirrade och förvirrande serie En clown till kaffet (för övrigt i ett avsnitt där spalten hade den tveksamma, för att inte säga obefintliga, äran att medverka i gamla klipp) ett kryss, där ingen av deltagarna visste vad förkortningen GT – av någorlunda allmänbildat folk utläst Gamla Testamentet – stod för. Den skarpa gissning som kom upp var – Gin & Tonic!

 

Ibland är man glad för att man slipper vandra på jorden så särskilt länge till. Eller låt oss säga sär skilt.

"

Läs bloggposten i original här på  Åke Catos blogg. Bodde Åke här skulle man nog säga att han "tycks varra" som stoltserar med sina kunskaper. Längre tillbaka i tiden sa byborna om den som i deras ögon förhävde sig att vederbörande "var tysk om bena". Där Jantelagen är stark bör var och en rätta in sig i ledet och låtsas att det felaktiga är det rätta även om man vet bättre. Enklast så. Det är just det där jag är emot när jag märker att människor med "fattaskift" inte säger ifrån, bara jamsar med. Det skulle få obehagliga konsekvenser i skapt läge. Det är de goda människornas tystnad som är farlig.


Är kunskap mackt?
Och snobbigt undrar jag: hur kan man inte kunna svaret "Nattvakten" i På spårets final? ;-)  

.
Läs även andra bloggares åsikter om Åke Cato, är kunskap makt?, studenter, okunskap, bildning

Högre studier

Så här kunde man 1984 beskriva en 20-årig utveckling inom universitetsvärlden.

Klicka för större bild.

Läser en ledare av år 2015 om "Att plugga är att bli utmanad":

Så har jag lärt mig ett nytt ord: egofokus.

Det var i en rubrik i onsdagens DN Kultur, över en text signerad genusforskaren Jenny Westerstrand, som termen dök upp. Den syftar på att många universitetsstudenter i dag bara tycks intresserade av ett enda ämne: sig själva.

Westerstrand målar upp en bild av studenter likgiltiga inför allt som luktar det minsta mer antikt än dagspolitiska tvisteämnen. Kvinnorörelsens framväxt? Arbetsmarknadens utveckling? Boring! Och äldre texter är ju så... otidsenliga: ”Filosofer och författare döms ut som transfoba, skönlitterära verk ratas med ’den boken är så gammal’.”
Studenterna som beskrivs är dessutom synnerligen bräckliga kärl. De vill ha ”trigger warnings” i kurslitteraturen, varningar för eventuellt stötande innehåll. De vill bara vistas i ”trygga rum” och är besatta av hur de känner inför olika kurser och ämnen: ”’Jag känner inte igen mig i den här kursen’ är en annan reaktion på undervisningen.”

Som alltid i dessa sammanhang är det viktigt att påpeka att Westerstrands artikel inte handlar om alla studenter, inte ens en stor minoritet. De flesta gör väl som de alltid gjort, de går på föreläsningar och skriver tentor så gott de kan. Det finns alltid en fara i det som kallas anekdotisk evidens.
Problemet är att anekdoterna börjar bli många nu, och evidensen därmed kanske något starkare. De flesta berättelserna kommer från amerikanska universitet. Föreläsare och teaterpjäser stoppas för att deras budskap kan verka stötande, kurser tvättas på politiskt kontroversiellt innehåll och en vida spridd ledartext i anrika universitetsbladet Harvard Crimson talar ilsket om att ”liberalerna är besatta av akademisk frihet”. Tesen: Forskning som ”befrämjar förtryck” bör inte vara tillåten.

Så snart det regnar på Columbiauniversitetet i New York fäller svenska studenter upp sina rosa paraplyer. De kallfronter som finns där är alltid på väg hit. Redan nu kan man höra svenska universitetslärare, inte bara Westerstrand, förtvivla över studenters krav på att slippa känna sig provocerade eller ens obekväma.

Kanske borde vi bara förse samtliga svenska universitet med en och samma trigger warning, en enda, som gör alla de andra onödiga:

"Om du studerar här riskerar din nuvarande världsbild att skakas i grunden. Det är en stor del av poängen."

Av Erik Helmersson

Att man träffar studenter inom andra discipliner när man pluggar vid universitet och högskolor behövs för att man ska vidga sina vyer och få inblick i och förståelse för andras synsätt. Att ha trevligt och samtidigt få nya perspektiv och även bli provocerad måste var den bästa av världar. Länge leve campus!
.
Läs även andra bloggares åsikter om att bli utmanad, studera, trigger warning, E. Helmersson .
.

Kunskap är makt

Den förra bloggposten visade en bild på Luthers katekes. Den räknar upp de tio budorden och Luthers förklaringar till dessa. Det där ingick i folkbildningen under långliga tider. I husförhörslängder kan man se om människorna var insatta i detta genom de symboliska krumelurer prästerna antecknade. Det handlar om viktiga kunskaper som läskunnighet, läsförståelse, omdömes- och slutledningsförmåga:

Bilderna kommer från Kulturportalen.sigtuna

Det är den typen av kunskaper som den svenska skolan fick dåliga resultat i vid den senaste Pisa-undersökningen. Skolverket förklarar vad det är som undersökts så här:

I PISA ligger stor vikt på elevernas förmåga att sätta kunskaper i ett sammanhang. Eleverna ska kunna förstå processer, tolka och reflektera över information samt lösa problem. I undersökningen ställs frågan om hur 15-åringar på ett konstruktivt sätt klarar att analysera, resonera och föra fram sina tankar och idéer. Man betonar det livslånga lärandet och att eleverna fortsätter att lära sig under hela livet. 

Hur klarade jag detta som 15-åring? Med min bakgrund tror jag inte att det var så bra ställt. Diskutera, resonera och analysera var väl inte det väsentligaste man gjorde här i byn och barn och ungdomar lär sig både av omgivningen och skolan. För att förstå en så opåtaglig sak som strukturer och levnadsmönster behövde jag även livserfarenhet från andra håll.

Okunskap garanterar inte originalitet, snarare är det tvärtom. Eller...

.
Läs även andra bloggares åsikter om Husförhör, Luthers katekes, undervisning, PISA-undersökning, läsförståelse, läskunnighet, slutledningsförmåga

En lektion

Riksspelmannen och hembygdsvårdaren Knis Karl Aronsson (1913-1980) skrev och ritade en berättelse om bostadsplanens utveckling för mej i sitt hem i Tibble utanför Leksand. Jag höll, tillsammans med en kurskamrat, på med vårt examensarbete som kom att resultera i en ny detaljplan för några centrala kvarter i samhället.

På arket ovan ser vi hur 1000-talets eldhus utvecklades för att på 1700-talet vara en fulländad parstuga. En planform som är oerhört sympatisk att bebo. Här i byn finns tre fyra bostadshus kvar med parstuguplan. En gång i tiden var de många här. De kallades langkakeser här, lång-katekeser. Långa och smala byggen precis som formen på Martin Luthers lilla katekes. Västerbottenshus är en oegentlig benämning på parstugor.

En lektion på en liten papperslapp är inte att förakta. Möten med människor som vill en väl är viktiga för det livslånga lärandet, att få input från flera håll och sedan kanske stuva om en del och göra kunskaperna till sina egna.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Knis Karl Aronsson, riksspeleman, byggnadsvårdare, bostadsplan, examensarbete, Luthers katekes

Mafalda

Den här seriestrippen har hängt med mig sedan 1980-talets början. Som nyutexaminerad från KTH hade jag den uppsatt på anslagstavlan vid skrivbordet hemma på Södermannagatan.

I den här strippen är det Mafaldas väninna som säger vad hon anser om att som kvinna studera. Mafalda har föreslagit att hon ska fortsätta plugga. Haha, mitt eget resonemang gick åt precis motsatt håll. Den nyligen Augustprisbelönade författaren Kristina Sandberg har så väl beskrivit en kvinna ur min föräldrageneration som valde att bli KVINNA (liksom Mafaldas lilla väninna i strippen) i böckerna om Maj i Ö-vik. Där ville inte jag hamna.

Klicka för större stripp.

Mafalda var en serie om en sexåring som hade koll på omvärlden. Hon gjordes mellan 1964 och 1972, i Dagens Nyheter presenterades Mafalda 1976- 1982. Skaparen hette Joaquin Lavado, signaturen Quino.

Minns  när jag och några av mina vänner avslutade en lördagskväll hemma hos oss efter en träff i ungdomsgruppen. Jag kan ha varit 15-16 och vi satt i den gröna 70-talssoffgruppen. Vi pratade om målet med tillvaron, hur vi ville ha det inom en snar framtid. Tjejerna ville ha barn och familj, utbildning kom också med på listan men inte på första plats. Att detta inte var min framtidsdröm minns jag så väl. Jag ville heller inte på några villkor byta efternamn om jag någon gång skulle gifta mig. Hade jag levt med det i 15 år vill jag inte byta identitet och bli underställd en man framöver. (Det är fortfarande inte alls självklart här att behålla sitt efternamn vid ev. giftermål. Ett sådant val är, eller var åtminstone då, vanligare i socioekonomiskt starka grupper.) Och jag ville absolut inte, om så skulle bli av, ha ett romantiskt bröllop i en kyrka med gräddbakelseklänning, rosetter, rosor och konstig prinsessfrisyr. En lämplig klädsel menade jag var jeans, t-tröja samt kanske en kort slöja, typ 1960-tal, som intressant motsatsförhållande till den övriga klädseln, allt i vitt. Jag vägrade inrätta mig i normen som gällde, jag minns det så väl. Hur jag fått dessa åsikter vet jag inte riktigt.

Kan tänka att jag blev betraktad som kvinnosakskämpe, rödstrumpa, Grupp8-aktivist, suffragett, emancipatorisk kvinna, upprorsmakare - you name it. Det är verkligen inte så svårt i en liten by  ;-)
.
.

ETSNING

Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist ur ”Äril” 1998

 

Dala-Järna. Myrbacka. Fotograf Anders Eriksson ca 1950.

.

På begäran

Fick ett förslag om att redogöra för platser jag personligen tycker är värda att besöka i Västerbottens (AC) och Västernorrlands (Y) län av PJ på andra sidan Kvarken då jag skrev om Fatmomakke. Jag antar den idén och här kommer min alldeles privata lista. Ju mer jag lär känna en bygd desto mindre och mer gömda och oansenliga platser intresserar jag mig för - men det jag tagit upp här är i huvudsak kända platser jag tycker om.

Från ett annat perspektiv. 

Förstora genom att klicka på kartan.

Kartan är hämtad från hemsidan för utställningen Inland som visas i

Umeå och Östersund 15/2–26/4, Luleå 6/6–27/9, Härnösand 6/6–5/10

Västerbotten (AC)

Natur

• Trappstegsforsen i Kultsjöån öster om Saxnäs är mycket sevärd
• Fjällvärlden över huvud taget är landskap som är lätt att uppskatta

Kultur

• Norrbyskär, en sågverksö söder om Umeå som en gång i tiden var ett idealsamhälle
• Ratan, här stod ett av de historiska slagen mot Ryssland 1809. Landhöjningen mäts här sedan 1700-talet, nu med en mareograf.
• Rismyrliden, ett nybygge från 1825
• Ricklundsgården i Saxnäs och Fatmomakke kyrkstad
• Ammarnäs med potatisbacken som har ett varmt mikroklimat
• Intressanta kyrkstäder finns i AC o BD län
• Pengsjö museum, 40 km väster om Umeå, privat samlarmuseum med allmogeinriktning

Västernorrland (Y)

Natur

• Skuleberget med grottan och ett relativt nytt Naturum
• Slåttdalsskrevan att vandra i
• Skallbergets grottsystem i Björna Gideå är för farligt för äldre människor men likväl intressant. Beträd aldrig ensam! (Läs en av kommentarerna) Jag kröp omkring där med kompisar som drygt 20-åring och detta fantastiska glömmer jag inte
• Orkidén guckusko växer på några platser i Y-län. De blommar i juni. Googla om du är intresserad.
• Salusands havsbad strax söder om länsgränsen till AC. Bättre än Pite havsbad.

Kultur

• Höga Kusten med t ex fiskelägena Norrfällsviken, Bönhamn, Barsta
• och det märkliga stället Mannaminne som konstnären Anders Åberg sammanställt.
• Surtrömmingsmuseet ”Fiskevistet” vid Skags udde utanför Ö-vik Ulvön med sitt bemålade fiskekapell, på ön finns Sandvikens fiskeläge. Båtar i reguljärtrafik.
• Trysunda, en annan fin ö
• Högbondens fyr - vandrarhem i en fyr på en ö

• Myckelgensjö gammelgård
• Kör man över Gålsjöskogen ska man se till att stanna och äta i Gålsjö bruk om man passerar vid lämplig tid på dygnet. Självklart tar man en sväng på det lilla bruket också
• Vägarna på båda sidor om Ångermanälven mellan Nyland/Sandslån och Sollefteå är vackervägar. Jag föredrar den västra som är mindre – där finns min släkts anor på farssidan. I Torsåkers kyrka startade häxprocesserna på 1600-talet.
• Österåsen - vegetarisk mat med konst och utsikt på ett f d sanatorium strax utanför Sollefteå
•  Ramsele gamla kyrka 
• Sandöbron
• Gudmundtjärn, ett skogshemman från självhushållningen tid, väster om Sundsvall
• Hällmålningarna i Nämforsen (har man nog sett om man besökt Urkult-festivalen)

Jag tar med något lite mera:

Jämtland (Z)

• Mus-Olles museum i Ytterån utanför Östersund är väl värt ett besök om man som jag älskar människooriginal, samlare och kulturhistoriska förpackningar.
• Döda fallet nära Ragunda som Vild-Hussen av misstag torrlade 1796 i en ohämmad katastrof.
• I Bispgården finns ett thailändskt tempel som byggdes på 1990-talet om jag minns rätt. Det väl synliga templet ligger mitt i bördig åkermark – ett riktigt intressant motsatsförhållande.
• Kaxås är enligt min mening landets vackraste by
• Hackås kyrka
• Alla de fina och välbevarade fäbodar som finns i Jämtland och Härjedalen kan bli en egen resa. Rekommenderas varmt (Fäbodar i bruk sommartid finns många också i Hälsingland och Dalarna)

Norrbotten (BD)

• Gallejaur har jag ännu inte lyckats besöka själv men det ska bli. Systrarna på Gallejaur, brukade gården till 1997

Snuttar ut Systrarna i Galleaur

• Jokkmokk med samemuseet Ájtte
• Silvermuseet i Arjeplog med samiskt silver

Det här var mestadels kulturhistoriska platser men so what det är ju det som intresserar mig mycket.  Det är alltid intressant att köra småvägar, långt från de stora Europalederna. Där finns alltid något intressant. För den med kulturgeografiskt och etnologiskt intresse får man fina landskapsupplevelser och  en inblick i människors livsbetingelser förr och nu, vad mer kan man begära :-)

Kör man längre söderut, till "sörlänningarnas" land är Tidernas väg från Ånge till Uppsala en bra rutt för att slippa E4. Njut!

# # #

Här i konungariket ger stiftelsen Svenskt Kulturarv varje år ut den fina katalogen Upptäcktsresan som finns att hämta gratis på turistinformationer, folkbibliotek och många museer. I äldre nummer finner man också sevärda "russin".
.
.

Människor i norr

- Jaha, ni samer kör bil?
- Jo, det gör vi. Och hur har ni rest upp hit? Med hästskjuts eller kom ni med ångbåt?

 

En seriestripp av Anders Suneson 2014

Visst vore det vackert och mysigt om lapparna kom rännande på skidor åtföljd av ledarrenen och efter den hela renhjorden och vallhundarna. Nu använder samerna långtradare vid renflytten.

Visst vore det vackert och mysigt om vi hemmansägare med åker- och skogsmark plöjde åkern med häst och högg rotposter i vår skog. Nu plöjs knappast marken i vår by längre och skogen trakthuggs som det så vackert heter, dvs. kalhuggs i större sammanhängande arealer.

Åsikten att samerna ska leva kvar i det förgångna men vi svenskar ska följa teknikutvecklingen kan liknas vid att "se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget". Jag vill även poängtera att jag vet att alla samer inte ägnar sig åt renskötsel, detta som vi ofta förknippar med samisk kultur.

Bild Anna Riwkin-Brick ur Vandrande by.

Det jag lärde som barn var att samebarn mellan 7 och 13 år tvingades till internatskolor för att lära sig samma sak som jag. Samiska, sitt hemspråk, fick de inte tala. Som liten flicka läste jag och tittade i boken Vandrande by som jag fått av pappa. Det såg så ledsamt ut att behöva bo på skolan långt hemifrån under en hel termin i taget minns jag att jag tyckte.

Min pappa vittnade postumt i det renbetesmål som pågick i Nordmaling från 90-talet och till 2011. När jag läste förhandlingsprotokollet och uppmärksammade detta, blev jag alldeles förvånad och sedan varm inombords. Pappa som var så öppensinnad mot samer och intresserad av deras kultur. Han berättade om det han själv hört av sin mor och av sin svärfar. Bland annat om ett vinterviste som finns på byns mark. Han var mån om att vårda minnet. Han berättade om n´lill-Ant i Lungdalsviken där samer på vinterbesök här tog in efter att vintervistet slutade användas. Antes hus är nu borta, det revs då Botniabanan drogs fram. Jag hann rädda några få minnen därifrån.  Och när jag studerar kyrkböckerna återfinner jag människor med beteckningen "lapp" emellanåt. Tittar man på kartorna över byn och bygden finns många platsnamn med samisk anknytning. Det kan tyckas som ett skämt att den man som inledde renbetesmålet har här i byn köpt mark där bäcken som rinner genom hemmanet även på den nutida fastighetskartan kallas Rengärdesbäcken vilken avvattnar Rengärdes-myrorna. Det tyder på samisk existens här långt tillbaka i tiden.

Pappa blev kontaktad av en historiker/antikvarie från länsmuseet i Härnösand vilken hade läst det som skrivits om lapparna i hembygdsboken. Två museimän kom och intervjuade honom samt blev förevisade de platser som pappa nämnt. Det var den intervjun som skulle komma att utgöra bevismaterial i domstolen för samernas sedvanerätt här i kommunen. Då rättegången pågick var pappa redan död men berättelserna fanns inspelade. Farsan, om du bara visste!

År 2006  såg jag en liten utställning i ett litet rum nära receptionen på Historiska museet i Stockholm. Jag tog en sväng till utställningen efter att ha ätit lunch med en kompis som arbetade som antikvarie på Historiska. Där hängde utställningen Människor i norr och jag blev varse något som jag i min okunnighet inte visste hade förekommit bland samerna i mitt eget hemland. Rasbiologi. Sedan dess har allt mer av samernas behandling av svenska staten kommit fram via media. Om rasifiering, om förtryck för inte så länge sedan. Här nedan tre länkar:

* Om rasbiologi och Herman Lundborg
Långa skallar och korta samer

* Dokumentärfilmen
Hur man gör för att rädda ett folk

* Ledare
Kiruna byggdes inte i obefolkad vildmark
.
.

Kyrkstugor på kyrkovallen

Även dära Vall´n hade vi en kyrkstad en gång i tiden men de gamla kyrkstugorna har rivits och ingår därför inte i en miljö med riksintresse.

Här syns stugorna på ett äldre foto som är avfotograferat, därav den dåliga kvalitén. 

Här pågår marknadsdagar som man kan förstå av alla uppställda stånd.

Skulle gissa att foto är taget på 1880- eller 1890-talet.

Kyrkan och den fristående klockstapeln av bottnisk typ syns längst bort till vänster. Det är de enda byggnaderna som finns kvar från tiden för fotograferingen. Stugorna längs nuvarande Kyrkogatan är byggda i en våning som timrade enkelstugor med spåntak. Alla är grånade av väder och vind, endast fönster och dörrar är målade och då med linoljefärg.

Ett par av stugorna som finns bakom fotografens rygg står dock kvar. De är uppförda med två våningar, den ena med frontespis. Kanhända är en våning påbyggd eller så är de mer sentida än de äldsta stugorna. Dessa "Vallstugor" renoverades genomgående på 1970-talet.

Kyrkstäder hör till den  nordliga delen av landet där det var så lång väg till kyrkan att vissa familjer tvingades övernatta. Själv har jag besökt och/eller bott på några av dem. De kyrkstäder som finns bevarade i AC och BD län är följande enligt wikipedia:

 

Västerbottens län

• Ammarnäs ("lapp-plassen" med tolv stolpbodar och en kyrkstuga; kulturmiljö av riksintresse)
• Burträsk (tre större kyrkstadshus, återuppförda 1930 efter brand)
• Byske (åtta kyrkstugor; byggnadsminne)
• Fatmomakke (ett 80-tal torvkåtor och stolpbodar samt några kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
• Lövånger (drygt 100 kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
• Skellefteå ("bonnstan" med drygt 100 kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
• Vilhelmina (några tiotal kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)

Norrbottens län

• Arvidsjaur ("lappstan" med ett 30-tal timmerkåtor och ett 50-tal bodar; byggnadsminne)
• Boden (några tiotal kyrkstugor)
• Hortlax (nio kyrkstugor, återuppförda 1917 efter brand; kulturmiljö av riksintresse)
• Lule Gammelstad (400 kyrkstugor; världsarv)
• Norrfjärden (några tiotal kyrkstugor, återuppförda 1915 efter brand; kulturmiljö av riksintresse)
• Råneå (tio kyrkstugor)
• Älvsbyn (några tiotal kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)
• Öjebyn (drygt 150 kyrkstugor; kulturmiljö av riksintresse)

.
.