Edvard Hedberg levde sitt liv 1834 till 1914. Han var göteborgare, började i kammakarlära 1854 och blev gesäll 1857. Han gesällvandrade i Sverige, Danmark och Tyskland.
Edvard Hedberg kom till Kungsör och började arbeta hos kammakarmästare Hofstedt, vars verktyg han övertog efter mästarens död. 1887 startade Hedberg den egna verksamheten. 1890 gifte han sig med Charlotta Gustava Andersson. Hedberg var en skicklig hantverkare. Varorna sålde han från en kärra som han gick omkring med i Kungsör och i grannstäderna. Han dog 80 år gammal.
Kammakeriets arbetsmoment var följande för att få fram arbetsmaterial:
1. Rengöring av horn. Det gick lättast om hornen först kokades.2. Skrätning. Hornet sågades på längden i lämpliga bitar.3. Uppvärmning över eld. Hornbitarna blev formbara.4. Pressning till en platt skiva.5. Ritsning efter mall.6. Utsågning med svickelbågen.7. Skavning. Ytan skavdes jämn med kniv.8. Finbearbetning.
Verktyg och mallar i mängd finns på hembygdsmuseet. Där finns väldigt mycket intressant. Sådant som inte finns i min norrländska "hembygdsgård" som är en bygdegård utan några kulturhistoriska preferenser.
Kamtillverkningen gick till så här:1. Tandfältet ristades.2. Kamtänderna sågades ut.3. Skårorna jämnades med grundjärn.4. Tänderna spetsades med kalérfil.5. Tänderna rundades av lite med sirjärn.6. Putsning och polering med sandpapper, ättika och aska.
"Edvard Hedberg var inte Sveriges sista kammakare men troligen den näst sista och hans verktyg är antagligen de enda bevarade jämte en verkstad som finns på Skansen. Nog har vi Kungsörare anledning att känna oss stolta!"
Javisst. Så klart!!!
Kam och kohorn. Foto Marie Ande. Från Kammakarverkstaden på Skansens hemsida.
Kam och kohorn. Foto Marie Ande. Från Kammakarverkstaden på Skansens hemsida.
Titta vad jag hittar på Wikipedia:
En av de sista kammakarna i Finland, E.G. Löfström, i sin verkstad i Ekenäs i början av 1900-talet.
Som jag har förkärlek för de här miljöerna! De är nu borta här i landet men kan fortfarande finnas i andra världsdelar och även i några få europeiska länder. Jag minns skomakaren i Rundvik som jag besökte för att få näbbkängorna lagade på 70-talet. Hans verkstad upplever jag lite likartad som bilden. I det som många antagligen upplever som fattigdom ser jag hantverkskunnande utan like.
.
.