Vintermotiv

Klickbara bilder för förstoring.

Detta är vägen som går från Vallens centrum och ner mot kajen, Notholmen. Vykortet finns med i ett inlägg jag skrev nyligen. Där skymtar i mitten taket på den medeltida salskyrkan, den fristående klockstapeln i gattet till höger om kyrkan samt komministergården, den sk "Lugna hamnen", det ljusa huset till höger med långsida med frontespis vänd mot fotografen. Vägen kantas av inhägnader, några är kanske snöskydd.

Det här är samma vy på Trettondagsafton 2016. De små trähusen är rivna och har fått ge rum för större byggnader av olika karaktär, material och kulör när samhället växt. Den bruna centrumbyggnaden vill jag minnas kom till på sent 1970-tal eller möjligtvis på 80-talet. (Det är så här att Vall´n är inte min hembygd så jag har inte antecknat och lagt på minnet så mycket av det som hänt här.)

Det nya köpcentret "Lekatten" byggdes för si så där 30 år sedan. Det finns till höger utanför bild men Systembolaget som uppfördes samtidigt syns som en gul kub med lanternin till höger. Innan det byggdes beställdes starkvaror till pappershandeln dit de kom med Umebussen och kunde hämtas ut. Systembolagets försäljning går säkerligen runt men de övriga butikerna i köpcentrat lever farligt. Ingen av de som var med från starten finns kvar, idag finns en djur- och foderaffär, övriga lokaler har fått andra funktioner.

Här är komministergården uppförd och urskiljer sig som en stor byggnad med sexdelad plan.

Vykort bårtta Vall´n: fyra personer är på väg mot Notholmen, två till fots och två per cykel. Komministergården finns inte ännu men ett annat stor byggnad med gaveln mot fotografen syns.Bondgårdar i form av timrade parstugor ligger i samhället. Faktiskt finns några kvar ännu och även ladugårdar. Det finns även några fina gamla uthus kvar men vi får se hur länge det där gamla blir kvar.

 

Bilden som detta vykort visar upp tycker jag också om. Ett agrart municipalsamhälle med kyrkan som högsta byggnad trots att den inte har torn. Samt alla dessa vackra staket och inhägnader som håller kreaturen ute från grödor och odlingar. Vilken annorlunda känsla det vore att vandra omkring i vykortet, höra ljud, känna lukter och se de här fina gårdarna med sitt förmodligen sprudlande folkliv. Man var ju ute och rörde sig så mycket mera förr utan att vara omsluten av en plåtlåda.

Här fanns flera tygaffärer, skräddare, senare herr- och damekipering , skomakare, senare skoaffärer, caféer, bokhandel, guldsmed med egen tillverkning, modist, hemslöjdsaffär, Sibyllas korvkiosk, cykelaffär, två bensinstationer inne i samhället (den sista försvann på 90-talet), färghandlare (minns ni när man köpte dilutin på lösvikt i medhavd glasflaska med skruvkork?), frisörer. Idag finns en bråkdel av utbudet kvar. Ska man storhandla åker man till Ume eller Ö-vik. Småorternas service dör ut eftersom privatbilismen ger möjlighet till längre resor. Så här är läget i hela landet. Staden är normen.

Byggnaden med Wäringstams ekipering så centralt belägen, ska rivas och ge plats för en asfaltyta med p-platser för Konsum. Varför går inte nordmalingsborna och protesterar mot skeenden, mot beslut offentligt? Varför finner man sig i allt? Är det det som är skillnaden mellan stadsbor och landsbygdsbor just i den här delen av landet? Vill man inte ha ett vackert centrum som lockar ortsbor och turister? Den enda gången jag vet att en stark viljeyttring visades bland invånarna var när några byskolor skulle läggas ner och 100-150 personer demonstrerade.

 

Varför kan inte KF-fastigheter flytta Konsum till Lekattens köpcentrum, som en bekant sa helt privat när vi sågs nyligen. Det var väl ingen dum idé. En utökad asfaltöken gör samhället mindre attraktivt. Var håller den ambulerande stadsarkitekten till?

.

De elva Christiansdöttrarna

Christian Göransson (1730-1793) och hans hustru Maria Andersdotter (1745-1827) drev ett gästgiveri i Rickleå, Västerbotten. I familjen föddes elva barn. Samtliga  var flickor:

Anna 1763
Catharina 1766
Brita Stina 1767-1791
Magdalena 1769
Maja Greta 1771
Stina 1772
* Maria Margareta 1774-1846 (72 år)
Anna Lena 1779-1787
* Ulrika 1781-1865 (84 år)
Ewa 1784-1786
Sophia 1784-1784
* Ewa Maria 1786-1851 (64 år)

Man kan ana föräldrarnas stora önskan om att få en son som kunde bli arvtagare till gården och kanske driva bondgården och gästgiveriet vidare. Det patriarkaliska tänkandet var starkt vid den tiden det begav sig. Kvinnorna blev aldrig myndiga utan endera underställda sin far eller sin make. Föräldrarna skulle utrusta varje dotter med hemgift och en flicka blev då en belastning för föräldrarna som skulle bekosta detta samt stå för kostnaderna vid döttrarnas bröllop. Tre av Christians och Marias döttrar dog som barn.

Gästgivare Göransson avlider som 63-åring år 1793. Det får nog betraktas som en normal livslängd vid den tiden. Hans hustru Maria Andersdotter var vid hans frånfälle 48 år.

Några av döttrarna kan jag följa till Nysätra och till Umeå. De tre yngsta döttrarna som når giftasvuxen ålder hamnar, av någon anledning som jag inte har svar på, i min hemby, mer än 100 km från födelseorten. Det var en lång sträcka då man förflyttade sig till fots eller med hästskjuts eller alldeles eventuellt längs kusten med båt. Dessa flickor är markerade med asterisk (*) ovan. Hur Maja Greta letade sig hit vet jag inte.

Men jag tror mig förstå att Maja Greta lockar hit sina yngre systrar som tar tjänst som pigor på bondgårdar. Jag kan i en husförhörslängd finna Ulrika som piga i sin syster Maja Gretas familj, man kan tolka uppgifterna som att hon kom redan 1795, i så fall två år efter faderns bortgång. Därefter ser jag hur Ewa Maria "tjent piga" i systern Ulrikas unga familj tills hon själv gifter sig.

Klicka för tydligare kartbild.

Kartan är från 1819, alltså före laga skiftet. Som synes ligger endast två bondgårdar utanför den dåvarande bybildningen. Det är de två längst söderut, alltså längst till vänster på kartbilden.

De tre systrarna Maja Greta, Ulrika och Ewa Maja Christiansdotter kom alltså att gifta sig här i byn. Först ut var Maria Margareta som vid 26 års ålder gifte sig med bonden Johan Sandman år 1800 på hemman numro 2. Ulrika är 22 år då hon den 28 mars 1804 gifter sig med Jacob Isaksson som precis ska tillträda halva hemmanet numro 1. Som 23-åring blir Ewa Maria bondmora på hemmanet numro 4 då hon gifter sig med bondsonen Jacob Ersson. Alla kom som gifta att bo inom synhåll från varandra. De gick olika öden till mötes, den yngsta sägs ha fått en abrupt död.

De tre systrarnas hem är markerade med blå ringar. Längst till vänster är bondgården som tillhör hemman numro 4 med en ångermanländsk korsbyggnad, uppe till höger hemman numro 2 och nere till höger hemman numro 1 som bestod av parstugor lite oegentligt kallade Västerbottensgårdar. Det är några hundra meter mellan bostäderna, de hade synbar kontakt sinsemellan. Byggnaderna finns inte kvar idag utan har ersatts eller helt försvunnit. Och det inte på grund av krig och förödelse även om stridslinjen i kriget mot ryssarna 1808-1809 inte alls låg långt härifrån.

Modern till de tre flickorna, Maria Andersdotter, bodde som änka hos dottern Ulrika Christiansdotter och mågen Jacob Isacsson. Hon dog där av ålderdom 1827 och var då 82 år, en rätt ansenlig ålder vid denna tid.
.
.

Den ljusa stjärna

Hit till den här italienska staden skulle jag något år vilja åka för att uppleva staden en julig vecka. Varför inte veckan med Trettondagen? Kometen, den ljusa stjärnan, som hoppar ur den romerska amfiteatern ut på torget är så fantasifull och julig. Visar vägen för de tre vise männen som snart anländer om hörnet.
.
.

Att föda 19 barn på 27 år och begrava 13 av dem som spädbarn

Julledigheten är enda tillfället då det går att sätta av mycket tid till släkt- och hembygdsforskning. Inget annat arbete väntar. Det är roligt att kunna sitta länge och leta i arkiven, särskilt som det är lättsamt nu när mycket går att hitta digitalt. Men tidsödande är vad det är. Digitaliserade bouppteckningar upptäckte jag idag. Än finns det mycket att forska fram.

***

Det tog mycken tid att få fram alla uppgifter ur husförhörslängder, födelse- och dopböcker samt död- och begravningböcker när det gäller den familj som brukade hemmanet numro 1 under 1700-talets andra hälft. Jag ville kontrollera alla uppgifter som jag fått på annat sätt genom att gå till källmaterialet. Att sedan förstå hur livet på gården, i byn, i socknen, i landet tedde sig är näst intill omöjligt förutom glimtvis. Men med en sammanställning av antalet barnafödslar och antalet begravningar av spädbarn som skedde inom familjen inser man barnadödlighetens dilemma och hur barn var viktiga som pensionsförsäkring, de skulle försörja föräldrarna på deras ålderdom.

Vy för ett par dagar sedan, då solen tittade fram ett ögonblick på eftermiddaren, mot den del där de första gårdarna låg tätt samman innan laga skiftet och hemmansklyvningar bredde ut byns bostadshus. Där borta bodde Isac och Kerstin som gifte sig1754.

Bondeparet Isac Pärsson och Kerstin ( eller Christina/Stina) Mattsdotter fick 19 barn:

Elisabet 1755-1756

Helena 1757-1803

Per 1758-1763

Elisabet 1759-1759

Matts/Mattias 1760-1836

Anna 1761-1761

      tvilling med

Christina 1761-1761

Isak 1762-1763

Per 1763-1763

Jonas 1764-1765

Johan 1765-1765

Christina 1767-1830

Isak 1768-1768

Per 1770-1770

Anna Brita 1772-1811

Östen 1774-1774

Per 1775-1775

Isak 1779-1827

Jacob 1782-1862

De sex barn som är markerade med fet stil nådde vuxen ålder.

Barnbegravningar inom familjen Pärsson:

Begravning 18 juli 1756:                   

Elisabet föddes 2/10 1755 och dog 7/7 1756. Ålder 1 år, 10 månader.

Begravning 22 juli 1759:

Elisabet 30/3 1759 och dog 5/7 1759. Ålder 3 månader gammal.

Båda tvillingflickorna begravdes den 12 juli 1761:

Anna 11/6 1761 och dog 30/6 1761. Ålder 19 dagar gammal.

Christina 11/6 1761 och dog 7/7 1761. Ålder 26 dagar gammal.

Begravning 4 april 1763:

Per 8/4 1758 och dog 22/3 1763. Ålder 4 år, 11 månader.

Begravning 16 juni 1763:

Isak 7/8 1762 och dog 8/1 1763. Ålder 5 månader.  

Begravning 13 september 1763:

Per 1/9 1763 och dog 11/9 1763. Ålder 1 månad.

Begravning 20 januari 1765:

Jonas 4/10 1764 och dog 12/1 1765. Ålder 3 månader.

Begravning 15 december 1765:

Johan 7/11 1765 och dog 30/11 1765. Ålder en knapp månad gammal.

Begravning 2 oktober 1768:

Isak 12/6 1768 och dog 29/11 1768. Ålder 3 månader.

Begravning 11 november 1770:

Per 6/9 1770 och dog 31/10 1770. Ålder knappt 2 månader.

Begravning 31 juli 1774:

Östen 22/1 1774 och dog 25/7 1774. Ålder 6 månader.

Begravning 12 mars 1775:

Per 16/2 1775 och dog 1/3 1775. Ålder 1 månad.

Dödsorsakerna var "magsjuka, magont, uppkastning, okänd barnsjukdom" mm. År 1763 hade man begravning 4 april, 16 juni och 13 september. Per, som begravdes i april var 4 år, nästan 5, och kanske en söt och ivrigt nyfiken liten pojke. Men flertalet av de barn som dog hade inte fyllt ett år.

De barn som nådde vuxen ålder dog i följande ordning:

Helena 26/1 1757-1803. Ålder 46 år.

Anna Brita 21/4 1772-17/4 1811. Ålder 39 år.

Isak 29/1 1779-1827. Ålder 48 år.

Christina 9/6 1767-1830. Ålder 63 år.

Matts/Mattias 23/4 1760-1836. Ålder 76 år.

Jacob 3/6 1782-15/7 1862. Ålder 80 år.

Föräldrarna Isak och Kerstin blev 55 respektive 76 år gamla. Det var sönerna Matts (28 år), Isak (9 år) och Jacob (6 år) som ärvde hemmanet; Matts 1/2 och de andra två 1/4 vardera. År 1800 sålde Isak sin fjärdedel till Jacob. Bröderna Matts/Mattias och Jacob kom att äga var sin halva av hemmanet numro 1. Modern Kerstin bodde med den äldste sonen Mattias familj. Jacob gifte sig 1804 med Ulrika från Rickleå och de kom att bli min morfarsmormorsfar och mfmmm.

Där borta till vänster ligger gården kvar där allt det där utspelade sig.

.
.

I brist på snö

Här finns inte snö i sån mängd att marken täcks av det vita vackra. Om jag minns rätt är det första gången som det är barmark in på ett nytt år. Däremot minns jag två julaftnar på 80-talet då snö var bristvara. Jag reste upp från snölöshet för att fira jul med familjen åsså saknades snö även här. Men innan nyårsafton hann "hela världen" vit.

Det är mulet och olustigt så jag muntrar upp mig med "flingorna " i fönstret istället. Ett substitut som naturligtvis inte kan ersätta det kalla vackra. För att se positivt på vädret är det också bra hembygdsforskarväder :-)
.
.

Naturstilleben

Made by nature. 

Arranged by me.

Plus några färgstarka papier-maché-svampar. Inte plast.

Obetydligheter från skogen.
Det här tycker jag är intressanta små miniatyrlandskap.
Skulle man titta på varje del i mikroskop skulle det bli ytterligare fina dimensioner.
Lika spännande som ett nytt år som står för dörren - 2016 e Kr.

Här är spännande, intressant och stimulerande läsning. Sådana tankeväckande och diskussionsskapande skriverier hoppas jag få läsa även kommande år.
Gott Nytt!

.
.

Vinter på kyrkovallen

Klickbar bild

En gång i tiden såg vägen från nuvarande kajen, eller Notholmen som platsen numera benämns, ut så här när man närmade sig absoluta centrum. Där i fonden syns kyrkan och i gattet till höger om den syns den vackra klockstapeln. Det vita huset till höger med frontespis är det som under många år var komministergården, kallad "Lugna hamnen". Kyrkan köpte fastigheten 1925 om jag har rätt uppgift och sålde densamma 2014.

Under 1930-talet byggdes en ny prästgård, avsedd för församlingens kyrkoherde och med pastorsexpedition. Den "nya" prästgården ligger en bit höger om kyrkan. (Den gamla timrade är numera församlingshem och en av flyglarna är hembygdsmuseum.)

Exakt när bilden är tagen vet jag inte. Det finns äldre bilder med samma vy utan "Lugna hamnen".
.
.

Radioapparaten

Som litet barn satt jag i finrummet i den röda fåtöljen med vacker färgglad antimakass och lyssnade på barnprogram i väntan på tomten. Jag satt rakryggad i klänning med benen med de tjocka strumporna rakt utsträckta som det blir när man är kort. Kanske var skorna röda, jag tror det. Och alldeles intill stod den klädda granen och strålade av de 16 julgransljusen av märket Luma.

Barnprogrammet fick väntan att kännas mindre lång. I huset var allt julstädat, nya dofter omgav mig, mörkret föll, ljus tändes inomhus och allt var pirrigt spännande och speciellt. Föräldrarna var fullt upptagna med annat, mamma kanske var i lagårn för att stell kossorna. Det var jag, radion och granen och den förtätade stämningen för att det var julafton och därmed en förväntan så eljest än de andra dagarna på året.

 

Faktiskt kan jag känna den fina stämningen också nu för tiden trots erfarenhet av många jular.
Ha en fin jul!
.
.

Frukttårta

Här kommer något jag inte skriver om här  på bloggen - ett nutida recept. En tårta bakad helt utan ugn och väldigt lätt att göra. Receptet gäller för 8 bitar. Glutenfri är den och har räddat mig några gånger då vänner med glutenallergi kommit på spontanbesök. Mixa och frys in botten, färdig att använda och garnera när som helst.

Botten:

• 2 dl mandel
• 1 dl saltade, rostade solroskärnor
• 1 dl russin
• 2 dl torkade aprikoser
• 1 tsk malen kanel
• 1 msk koncentrerad apelsinjuice

Garnering:

• 1 dl vispgrädde
• 1½ dl turkisk yoghurt (kan smaksättas med kardemumma eller vanilj)
• 2 apelsiner
• 25 g nougat

Gör så här:

Mixa mandel, solroskärnor, russin, aprikoser och kanel lite grovt. Rör i apelsinjuice. Klä en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter, med plastfilm. Platta ut blandningen i formen. Låt den stelna i frysen ca 1 tim. Vispa grädden och rör i yoghurt. Skala apelsinerna (gärna blodapelsiner) och skär klyftorna i mindre bitar. Hyvla nougaten. Ta ut kakan, ta bort plastfilmen och lägg kakan på ett fat. Garnera med yoghurtgrädde, apelsinklyftor och nougat.
.
.

Sardinen ;-)

Visst är staden härlig. Kanske främst för kulturutbudet om ni frågar mig. I samma andetag som jag skriver det kan jag hålla med diktaren i hans beskrivning av de underjordiska kommunikationerna. Bilderna borde vara fyllda med människor men så var den inte denna morgon då de togs.

 

 

 Sardinen på tunnelbanan
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

Ur Under tiden (1972) av Werner Aspenström.

.
.

acceptera

acceptera är titeln på en svensk debattbok och propagandaskrift för funktionalismens idéer. Den kom ut 1931, året efter att funktionalismen fick sitt genombrott på Stockholmsutställningen. Boken behandlar arkitektur, bostadsfrågor och stadsplanering och även funktionalism som en livsåskådning. De sex författarna argumenterar för att den nya tidens funktionalistiska formspråk måste accepteras. Den bostad som inreddes på övervåningen i morfars hus år 1950 är en frukt av de här tankarna, den bostad där jag växte upp. 1982 köpte jag mitt exemplar av acceptera.

acceptera är ett viktigt dokument i och med att där skapas tanken om folkhemmet som stod sig långt fram i tiden. Människorna skulle bort från det som ansågs som det fattiga jordbrukarsamhället, till något nytt med yrkesarbetande män och kvinnor. Småbarnen skulle samhället tar hand om under föräldrarnas arbetstid och fostras till dugliga samhälls-medborgare. Barnkrubbor växte fram. I städerna.

Författarna till debattboken acceptera som utgavs 1931 var 5 arkitekter och en konsthistoriker. Från vänster: Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och Gregor Paulsson.
.
. 

Statistik och kossor

I kommunen där jag bor permanent har vi 84 nötkreatur per 1000 invånare, alltså 0,084 nötkreatur per person, kunde jag läsa i en undersökning som gjorts och som presenterades i lokaltidningen denna oktober. Till nötkreatur räknas kor, tjurar, kvigor och kalvar. I länets nötkreaturtätaste kommun finns 573 kossor per 1000 invånare, alltså 0,573 per invånare.

Borgholms kommun på Öland har flest kor per invånare. I sju kommuner finns inte någon ko alls; det är skånska Bjurlöv nära Malmö och sex kommuner i Stockholmstrakten.

När jag läste detta blev jag intresserad av antal djur per invånare i Nordmaling.

Där fanns 2050 stycken nötkreatur 2013 om jag tolkat och räknat statistik från Jordbruksverket rätt. (Inom parentes sagt fanns det 3293 nötkreatur i kommunen år 2003.)

Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Antal invånare i N-lings kommun var 7085 personer år 2014.

Detta gör 2050/7085= 0,289 nötkreatur per invånare. Jämför detta med siffran 0,084 som jag skrev var läget i min sydligare hemkommun. Alltså har Nordmaling fler betande tamboskap per invånare, något som verkar märkligt i mina ögon. Har jag tolkat statistiken fel?  Från min gård i norr ser jag numera aldrig någon ko. Inga djur finns i de närmaste byarna runt omkring. Från min bostad i Mellansverige ser jag ofta kor.

Räknar vi om det i nötboskap per kvadratkilometer blir det lite annorlunda. Då har min nuvarande hemkommun 6,8 djur per km2 och N-ling har 1,7 stycken. Alla kommuners areor hittar man på nätet.

Tamboskap håller landskapet öppet. Inte enbart genom att beta utan också för att de behöver hö och foder under vintern, åker och vall måste skördas.

Här är de som var de sista mjölkbönderna i bygden och som jag skrivit om tidigare. Nu finns ingen. Alltså noll kor per capita just här.

Entusiaster och mjölkbönder

Joel & Ingrid

Sista paret ut

Aina & Henry

Jordbruksverket har en blogg, Jordbruket i siffror. Där kan man till exempel se i vilka län det fanns flest mjölkkor per hektar åkermark år 2014. I Västerbotten finns många kor.

Men man ska ha i åminnelse att i de delar av länet där (trä)industrin varit stark fanns många små jordbruksenheter vilka slogs ut på 70-talet om inte förr. Mannen arbetade heltid inom industrin medans kvinnan (så kallad hemmafru) skötte jordbrukets dagliga göranden och man har nöjt sig med ett litet jordbruk som komplement. I den miljön har jag växt upp, något som var väldigt trivsamt för mig som barn.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om mjölkbönder, nötboskap, öppet landskap, skörd, kor, regionala skillnader

Fårad mark

Plöjda tegar är bland det bästa jag vet på hösten. Att ha dem i sin absoluta närhet ger en sådan ro i kroppen. Naturen vilar. Vackert är med frost, pudersnö och decembersol.

Fortfarande plöjer bönderna i delar av landet sin åkermark. I hemkommunen i norr är åkermarkens brukande för spannmål på upphällningen. Det här var senaste gången jag såg plöjda fåror i byn. Ett förändring i det tysta. Den slutliga övergången från den agrara eran till något annat, vad det nu är...
.
.

Stadscentra

Så här ser det ut i många svenska städers centrum. Miljonprogrammets byggnader kantar den stenlagda och bilfria gågatan som är försedd med värmeslingor för att snön som eventuellt faller ska smälta bort. Ovanpå det hela har ljusslingor och ljusutsmyckning hängts upp över gatan.

Det är inte speciellt lustigt kan jag tycka.

En bild från Vasagatan i Stockholm från 1980-talets begynnelse. Till vänster skymtar Centralstationen. En man skyndar hemåt med en stackars gran och det är grått, grått. Inte speciellt lustigt tyckte jag och åkte hem till norr under jularna. Men numera finns ingen snögaranti längs Norrlandskusten heller. Trist för den som tycker om kyla, snö och mörker!

(Den svart-vita bilden är skannad från en broschyr om en fotoutställning 1982 på Kulturhuset kallad "Ett ögonblick i Stockholm" med fotografier av Pico Kymén. Jag fastnade för tristessen och sparade den. Kulturhuset i Stockholm, ritat av Peter Celsing, invigdes 1974, alltså året innan jag flyttade dit. Det gjorde skäl för sitt namn, där sjöd av aktiviteter att ta del av.) 
.
.

Stadsvandring

NK:s julskyltning brukar vara lite extra. Här är det kottar som åker skridskor, en liten skön detalj bland alla storvulna och rörliga arrangemang som drar folk till varuhuset. Nordiska Kompaniet fyller för övrigt 100 år i år. Arkitekt var Ferdinand Boberg.

Efter en fridfull julmarknad på malmgården träffade jag en gammal vän för att gå på Luciakonsert men först slinka in och äta på Operakällarens bakficka.

 

Inredningen är tidlös med Olle Nymans handgjorda kakel.

Genom fönstret skymtar Jakobs kyrka i natten.

Och någonstans där ute runt Nybroplan och Sergels torg springer en hel del märkliga älgar omkring. Konstiga saker må jag säga, inte passar skogens konung i stadens centrum. Men antagligen appellerar de till långväga turister som tycker de är en tillräckligt bra ersättning för livs levande älgar.

Till sist Luciakonsert i Engelbrektskyrkan med Adolf Fredriks musikklasser. Vi har sett  Luciafiranden tillsammans sedan 1980-talet. Luciakonserterna i Adolf Fredriks kyrka klockan 7 på morgonen var klassiker innan jag flyttade från sta´n. Nu för tiden går vi på kvällen, och inte alltid i Sthlm.

När jag skriver om min lördag i stan kommer tankar. Väldigt många medelålders som flyttar från staden ut på landsbygden brukar hävda att det är viktigt att ha viss närhet till stan för att lätt kunna åka in dit. Ungefär som man skulle kunna tolka min skrivning här ovan. Varför är närheten så viktig? Är det för att visa att man hänger med, att man riskerar att bli bortkommen av att enbart vistas på landsbygden? Man "skojar" och säger att det viktiga med en liten bostadsort är att det finns kommunikationsmedel så man kan ta sig därifrån. Man vill för allt i världen inte bli stämplad som "lantis". Får vi någonsin bort uttrycket "kusinen från landet"? Hur höjer vi landsbygdens status rent generellt?
.
.

Läs även andra bloggares åsikter om Luciakonsert, NK:s julskyltning, Operakällarens bakficka, älgar i stan, skogens konung

Starke Laban

En miniask av plåt, 34 x 44 mm. Med ett innehåll som är starkt eller ger styrka. Välj själv. Små hårda pastiller av lakrits. Asken är av sentida tillverkning men med ett ålderdomligt tryck. Jag kan tänka mej att det här var bilder man översköljdes med vid förra sekelskiftet.

Här i länet var det bröderna Landby som blev något av kändisar på grund av Sixtens styrka och senare deras ostädade levnadssätt. Så det pratades om dem. En gång i tiden var Sixten kraftkarlen och Kurt hans manager. Sixten visade upp sin styrka på tivolin och marknader. En film från 1990 finns att se på SVT:s Öppet arkiv.

Legenderna Landby under sin levnad. Kurt 1920-1993, Sixten 1912-1997. Bilden hämta här.

I tidskriften Provins, nr 4 2012 kan man läsa en artikel om samma brödrapar. En kort tid runt 00-talet fanns ett litet museum över bröderna Landby i Norrbyn nära Hörnefors. Oklart varför just där.
.
.

Kammakare Hedberg

En kam-makare var en hantverkare som tillverkade kammar (till att kamma ut hår, kamma bort löss, att sätta upp hår konstfullt) skedar, knivar, nålar, knivskaft m.m. av horn.
 
Edvard Hedberg levde sitt liv 1834 till 1914. Han var göteborgare, började i kammakarlära 1854 och blev gesäll 1857. Han gesällvandrade i Sverige, Danmark och Tyskland.

Edvard Hedberg kom till Kungsör och började arbeta hos kammakarmästare Hofstedt, vars verktyg han övertog efter mästarens död. 1887 startade Hedberg den egna verksamheten. 1890 gifte han sig med Charlotta Gustava Andersson. Hedberg var en skicklig hantverkare. Varorna sålde han från en kärra som han gick omkring med i Kungsör och i grannstäderna. Han dog 80 år gammal.

Kammakeriets arbetsmoment var följande för att få fram arbetsmaterial:

1. Rengöring av horn. Det gick lättast om hornen först kokades.

2. Skrätning. Hornet sågades på längden i lämpliga bitar.

3. Uppvärmning över eld. Hornbitarna blev formbara.

4. Pressning till en platt skiva.

5. Ritsning efter mall.

6. Utsågning med svickelbågen.

7. Skavning. Ytan skavdes jämn med kniv.

8. Finbearbetning.

Verktyg och mallar i mängd finns på hembygdsmuseet. Där finns väldigt mycket intressant. Sådant som inte finns i min norrländska "hembygdsgård" som är en bygdegård utan några kulturhistoriska preferenser.

Kamtillverkningen gick till så här:

1. Tandfältet ristades.

2. Kamtänderna sågades ut.

3. Skårorna jämnades med grundjärn.

4. Tänderna spetsades med kalérfil.

5. Tänderna rundades av lite med sirjärn.

6. Putsning och polering med sandpapper, ättika och aska.

I anslutning till montern om kammakare Hedberg står det på en skylt:

"Edvard Hedberg var inte Sveriges sista kammakare men troligen den näst sista och hans verktyg är antagligen de enda bevarade jämte en verkstad som finns på Skansen. Nog har vi Kungsörare anledning att känna oss stolta!"

 Javisst. Så klart!!!

 Kam och kohorn. Foto Marie Ande. Från Kammakarverkstaden på Skansens hemsida.

Titta vad jag hittar på Wikipedia: 

En av de sista kammakarna i Finland, E.G. Löfström, i sin verkstad i Ekenäs i början av 1900-talet. 

Som jag har förkärlek för de här miljöerna! De är nu borta här i landet men kan fortfarande finnas i andra världsdelar och även i några få europeiska länder. Jag minns skomakaren i Rundvik som jag besökte för att få näbbkängorna lagade på 70-talet. Hans verkstad upplever jag lite likartad som bilden. I det som många antagligen upplever som fattigdom ser jag hantverkskunnande utan like.

.

.

Byffén

I samband med giftermålet och inflyttningen i den nyinredda övre våningen i morfars hus, köpte mamma och pappa en vardagsrumsmöbel med soffa, bord (soff- och matbord i smart höj- och sänkbar kombination) och 4 stolar. Allt fanerat med almträ. Buffén, som jag visar närbilder på här, köptes samtidigt. Den innebär funktionell förvaring med hyllor och utdragbara lådor. Lådor med filt i botten.

Ren och slät funkis. Endast en bössning runt nyckelhålet. Kan inte bli mindre utstyrt än så.

På insida ena dörren sitter etiketten med varumärket Lamhults Möbler.

Det här är folkhemmets ideal. Funktionalism. Slätt och utan utsmyckning. Helt min mammas stil. Hon var en verklig funktionalist. Själv är jag också mycket förtjust i detta, präglad som jag är av barndomshemmet med mammas val av möbler, porslin och textilier. Men jag kan även uppskatta andra väl genomtänkta inredningar från andra årtionden eller sekler. Hus med tillbehör är kul!
.
.