Om att rita

Detta är ett dragstift, ett verktyg som använts för att utföra en teknisk ritning. Dragstift användes in på 1960-talet.

 

Här ser man principen för att rita med dragstift och T-linjal.

Man doppar inte dragstiftet i tusch utan man skruvar ihop spetsarna med den ställbara skruven. Därefter droppar man en tuchdroppe mellan skänklarna. De äldre tuschflaskorna hade ett smalt rör i korken, de nyare har en spetsig mynning. Ställskruven är till för att variera tjockleken på linjen.

Drar man ihop skruven för hårt kan spetsen förstöras. Det är lite tålamodsprövande att rita med dragstift och få till rätt tjocklek på linjen. En ritning innehåller oftast olika tjocklekar på linjerna. Konturer på ett arbetsstycke som ritas är ofta grövre. Måttangivelser hade tunnare linjer osv.

Arkitektritningar och konstruktionsritningar ritades i svart tusch. Elistallationer i ett hus ritades med sepiafärgad tusch.

Se här.

Dragstift användes inte under min egen tid i yrket. Då fanns mer sentida tuschpennor. Rotring var fabrikatet som gällde. Pennor med linjetjocklek 0,13 mm, den allra finaste, kärvade ofta, ofta. Tuschet torkade i den tunna stålspetsen och proppade igen. Hade man tur gick det att lösa upp genom att lägga huvudet i vatten. Tusch slutade jag att använda då datorprogram kom in i ritningsvärlden.

De där rörpennorna fylldes med svart tusch i patronerna som satt på pennorna. Sen skruvade man på förlängningsskaft av hårdplast för att pennan skulle ha bra balans i handen. Det var viktigt att skruva på huven direkt efter användning, gärna med en vattendroppe inuti så att risken för torkning minimerades. Tuschritningar utfördes på transparent plast i olika A-format. Det där med tuschritande lärde jag mig under ett halvårs anställning på Hägglund & Söner i Ö-vik. Hösten samma år började jag på Teknis.

Olika byggnadskonsulters ritningar kopieras på olika färgat papper.
Arkitektritningar kopieras på vitt papper.
Konstruktionsritningar på blått.
Elritningar på rött.
VVSritningar på brunt papper.

Den här typen av pennor som ovan är ändå mina favoritverktyg - Caran d´Ache Fixpencil. Jag köpte en omgång på 1970-talet och de är fortfarande i full gång, helt felfria. Blyertsstiften jag använder till de här stiftpennorna är av fabrikaten Caran d´Ache eller Staedtler. Hårdheterna B, 2H och 3H med diametern 2 mm är de jag tycker allra bäst om. En riktigt bra penna att skissa med har grafitstift med 3 mm tjocklek och hårdhet 6B. Stiftpennorna använder jag när jag skissar och även för renritning av små projekt. För att få en jämn linje ska pennan snurras när linjen dras.

Stiftet i pennan behöver ofta spetsas. Då använder jag en sådan här pennformerare.

Men numera sitter man framför en skärm och använder ritprogram för att göra tekniska ritningar. Det finns olika program att välja på till exempel ArchiCad, AutoCad, Revit, Sketchup.


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Att använda blyertspenna och rutat block går inte för sig om man vill framställa en teknisk ritning. Inte alls.

Bilden på blyertspennan är hämtad härifrån.

Men en sådan blyertspenna kan användas till mycket annat bra. Just pennan på bilden är sedan 1996 ett museiföremål. Den har använts av Astrid Lindgren.

"Blyertspenna, trä, grafit, lackerad. Sexkantig, gul, ändhylsa pressad metall, rött radergummi infattat. 'Made in China Keich HB' 1970-t anv författarinnan Astrid Lindgren, Sthlm. L 17 cm. Tuggad. Bilaga. G[åva] 13/11 1996 [av] Författarinnan Astrid Lindgren Dalagatan 46 Stockholm. [Brukningsort:] Stockholm."

.
.

Kuddstopp i form av plastdun

Kommer ni ihåg det här studsiga, obehagliga materialet från 60-talet som stoppades i kuddar? Jag hittade en öppnad plastförpackning i gömmorna. Detta var då framtidens material. Bort från det gamla mot den nya sköna värld. Idag tillverkas 300 miljoner ton plastprodukter om året och många av plastpartiklarna hamnar i världshaven där de är av ondo. Ändå fortsätter vi människor att ha samma livsstil.

Som barn sydde jag mig en liten extra  "läskudde" att ha när jag läste böcker liggandes i sängen. Kudden fick ett var av knallgrönt bomullstyg med små skära grisar på :-) Den fylldes med sån´t här plastdun tills den blev oerhört formsäker, dvs hård. Till läskudde var den perfekt men vilket trist material det ändå är. Statisk elektricitet omgärdar detta "vacuumpackade plastdun" som är väldigt långt från dagens miljötänk. Ändå var det roligt att hitta påsen som blivit sparad.

Kuddstopp

Vacuumpackad plastdun

Polyeter - Polyester

Bruksanvisning
1. Öppna förpackningen genom att sticka några hål på polyetenpåsen med en kraftig nål eller med spetsen å en sax varvid luft insuges i påsen och materialet utvidgar sig.

2. Rätta ut materialet i påsen på samma sätt som då kuddar "snyggas till".

3. Klipp av en hörna på påsen, lagom stor så att Ni ledigt kan få in en hand, drag därefter materialet direkt från förpackningen i kudden.

.
.

Arbete på kajen 1957

Transportarbetarförbundets film från 1957 är ett bildsvep kring Svenska Transportarbetareförbundets verksamhetsområden.

 

Ungefär 11 minuter in i filmen (där den här ovan börjar) finns arbetsförhållandena vid Nordmaling-kajen beskrivet. Där sägs: "Norrlänningar är ett tålmodigt släkte och gör sitt jobb ändå." Jo, nog är det så nog :-)

Stuveriarbetare i Nordmaling 1957. Det är mycket märkligt att tänka sig att det fungerade ungefär så här när jag var barn.

Vill du se hela filmen på 29 minuter kan du klicka här ovan. Den visar ett Sverige där välfärden håller på att byggas upp, ett land före starten av miljonprogrammet och innan urbaniseringen tagit rejäl fart. 

Ett dokument över ett då.

.
.

Fällrakor

Och vad tror ni de här jordbruksredskapen har använts till en gång i tiden? Den vänstra har träpinnar, den högra har pinnar av järn, men båda har använts för samma ändamål.

 

Jo, de användes vid svedjebränning, då skog fälldes och brändes. Med fällrakor myllades rågen ner om hösten i askan och den brända jorden för att bli till säd att skörda året därpå. Tänk att någon lagt sig vinn om att spara dem!   ♥ ♥ ♥
.
.

Lärdom

.
.
.
För att lära måste man förstå vad man inte vet. 
.
.
.
Fritt efter Sokrates.

Vanliga byggnadstyper under 1900-talets första halva

Jag besökte Skogsmuseet i Lycksele sommaren som förflöt. Där fanns bland så mycket annat intressant en bra beskrivning över byggandet i Norrland under 1900-talets första hälft. Många ritningar på byggnader var utställda. (Nedan det på ett kronotorp.)

Kronotorp byggdes på statlig mark för att arrenderas ut till skogsarbetare med familjer. Staten fick en arbetskraftsreserv för sitt skogsbruk. Enl 1929 års bestämmelser skulle torpen uppodlas och bebyggas av arrendatorn som senare kunde få möjlighet att lösa in torpet. Under 1930-talet fanns ca 1000 kronotorp i AC län.

1943 års bestämmelser innebar att staten åtog sig att bygga, uppodla och underhålla torpen.

Ritning till uthusbyggnad å Kronotorp. Stockholm i april 1930. E Json Rahme.

Ritning till bostadshus å Kronotorp. Stockholm i april 1927. E Json Rahme

Ritningar och beskrivningar till egnahem, arbetarsmåbruk och kronotorp hade stora likheter - proportioner och rumsindelning var ungefär likadana för de olika bostadsformerna. Ritningarna, som spreds via styrelser och nämnder, kunde också beställas på postorder eller hämtas ur böcker. Det hände även att lokala byggmästare och timmermän gjorde ritningen - ofta efter lokal tradition.

Arbetarsmåbruken skulle ge arbetaren och hans familj möjlighet att ha ett litet jordbruk som komplement till skogsarbetet. Satsningen var ett led i statsminister Per Albin Hanssons folkhemsbygge och kamp mot arbetslöshet under 1930-talet. Statens lån till "Per Albin-torpen" var förmånligare än egnahemslånen.

Till småbruket hörde en liten lagård, med plats för två kor och några smådjur. Den odlingsbara marken var bara två till fyra hektar stor. Skogsbetet var av stor betydelse då det i byarna inte fanns tillräckligt med foder för kor, får och getter. När kvällen kom vallades djuren hem från skogen för mjölkning.(Jämför forna tiders fäbodar och senare sommarlagårdar, båda exemplen på kreaturshållning finns här i byn).  Jordbruket gav mjölk, kött, potatis och grönsaker - ett värdefullt tillskott i det egna hushållet. Arbetet på gården föll oftast på kvinnans och barnens lott, eftersom mannen var upptagen med lönearbete.

Vid 1930-talets början beviljades 400 lån till arbetarsmåbruk i Västerbotten.

Den självbyggerirörelse som växte fram mestadels i städernas utkanter var egnahemsrörelsen som satte fart vid 1900-talets början. Genom den skulle mindre bemedlade få hjälp att skaffa eget bo. Lån och ritningar förmedlades via hushållningssällskapets egnahemsnämnd. Pengar beviljades till nya jordbruksfastigheter, bostadshus och renoveringar. Bland låntagarna fanns framför allt arbetare, jordbrukare men även hantverkare och tjänstemän.

Egnahemsrörelsen har haft stor betydelse i hela Norrland - i Västerbotten beviljades 7 000 lån mellan åren 1904 - 1941.

En fin och glad bild av en utdöd syssla i vårt land: handmjölkning av kossa. 

Från utställning på Skogsmuseet i Lycksele. 

Där får man även veta att 1944 fanns det 87 210 kossor i Västerbotten.

****
I byn har vi många hus från den här tiden. Byggnader för arbetarsmåbruk med korsplan. Man övergick från knuttimringsteknik till att använda sågverksmaterial - stomme av stående plank alternativt reglar, därefter brädfodring och sågspånsisolering. Plankbitar från sågverket kunde också användas, sådana hus finns t ex i sågverkssamhället Rundvik. I allmänhet inreddes en större del av vinden än tidigare och därför gjordes taket brantare (eller brutet, s.k. mansardtak).

Det första lösvirkeshuset här i byn uppfördes omkring 1906-1907 av Jacob Alfred Söderström. Bygget ska ha varit en sensation som drog till sig långväga besökare enligt bygdeboken. Folk trodde att huset skulle blåsa omkull.

****
För några få år sedan fick jag se en ritningskopia på ett hus här i byn. Farfadern hade byggt huset under 30-talets andra hälft och barnbarnet hade hela livet trott och fått veta att pappan med dåtidens 6-åriga folkskola ritat huset. Denne ska då ha varit 16 år gammal. När jag fick se ritningskopian och såg den undertecknad med ett okänt namn, stod det för min del klart att så inte var fallet. Trots det var/är missuppfattningen den att en yngling med grundskoleutbildning kan rita hus på ett professionellt sätt. Hur missuppfattningen uppstått är svårt för mej att veta men eftertänksamheten hade inte slagit till. Jag upphör aldrig att förvånas över sakernas tillstånd.

Så HÄR kan en framsynt mindre norrländsk kommun berätta om sin bebyggelse och sina byggnadstyper, kalla det gärna det byggda kulturarvet.
.
.

En formgiven trappa

Arkitekt Arne Rudbergers trappa för MEA på Hamngatan i Stockholm blev snart berömd då den uppfördes på 1950-talet. Den fanns där som ett smycke i huset från 1885 med stringent form, sparsmakade detaljer och fin funktion. Dör trappan landade på bottenvåningen fanns en grund och elegant bassäng, vattenblänk. Den utgjorde en förebild för arkitektstudenter och åtskilliga fler än jag har gått i den för att studera detaljer och formgivning ett antal gånger. Trappan revs på 1980-talet då anrika MEA gick i konkurs och byggnaden fick helt andra hyresgäster.

När jag flyttade till Stockholm var även till exempel Augusta Janssons karamellfabrik, Ditzingers och Ostermans Marmorhallar i full verksamhet. Svampen vid Stureplan från 1937 låg på sin ursprungliga plats med originalbelysning. Svampen var elegant betonggrå, inte postmodernistiskt pastellblå som den blev när en "kopia" invigdes 1989.

Restauranger som Bäckahästen, Brända tomten och Metropol fanns fortfarande vid den tiden. En stad är alltid i förändring, så måste det vara. All förändring sker dock inte till det bättre.
.
.

Husport(o)rätt

När jag var barn samlade jag på frimärken. Att det inte är någon ekonomiskt värdefull samling jag fick med tiden kan jag nog påstå. Stora färgglada frimärken var i mina ögon finast och därmed värdefullast. Så småningom gick samlarivern över men frimärksalbumet finns kvar. Frimärken har dock fortsatt att göra mig glad. Att frankera brev med genomtänkta valörkombinationer och motiv till en mottagare som förstår att uppskatta detta kan jag än idag tycka om. Men så sällan det blir att skicka brev numera.

Så har jag samlat på frimärken med byggnader jag haft förmånen att arbeta med - som de här ovan.
.
.

Julslut

 

Rönnbärsgirlangen som smyckade ljuskronan i jul är nerplockad.
Kanske används kronan nästa gång med vimplar och strån.
Eller renfaneknappar.
Den är verkligen anpassningsbar.
.
.

Landskapshus med svar

Rätt svar på frågan i förra bloggposten kommer här. Byggnaderna syns uppifrån och ner på bilden:

Timmerkåta, Lappland - 50 öre
Bergsmansgård, Västmanland - 1 kr
Enkelstuga, Närke - 2 kr
Smedsbostad, Uppland - 3 kr
Dubbelhus, Bohuslän - 4 kr
Salsbyggnad, Ångermanland - 5 kr
Dalslandsstuga - 6 kr
Skånegård - 7 kr
Blekingestuga - 9 kr

.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det sägs att ju mer kunskap man har i en fråga, desto mer ser man och kan tillgodogöra sig och därmed utvecklas som människa.

Eller kan det vara så att om en vet för mycket blir en arg och ledsen varje gång ett kulturarv förvanskas eller försvinner, ofta av oförstånd? Bör man veta så lite som möjligt för att ha sinnesro??? Kan kunskap vara en nackdel?
.
.

Landskapshus

Landskapens olika traditionella hustyper är mycket intressant att lära sig mer om. Att man kan/kunde särskilja olika landsändars byggteknik och byggtradition ger en djupare dimension åt landskapet och omgivningarna som byggnaderna befinner sig i.

Posten gav för ett antal år sedan ut frimärken med de här traditionella byggnadstyperna.
Hur många traditionella bostadshus finns kvar där du bor?

Här i byn var de 1,5 våningars parstugor som ibland benämns "Västerbottensgårdar" vanliga förr i tiden (parstugorna kallas Trönderlån i Norge och Österbottensgårdar på andra sidan Kvarken, alla på samma ungefärliga latitud) samt de ångermanländska korsbyggnaderna. Hur många tror ni finns kvar idag?

Kan du koppla ihop landskapshusen nedan med portot!

• Bergsmansgård Västmanland
• Blekingestuga
• Dalslandsstuga
• Dubbelhus Bohuslän
• Skånegård
• Enkelstuga Närke
• Salsbyggnad Ångermanland
• Timmerkåta Lappland
• Smedsbostad Uppland

.
.

Svar kommer i nästa bloggpost.

Eljest

Snöskotrar som kör omkring.
Jakthundar som skäller.
Reflexvästar/neonjackor på vandring.
Stora snödrivor.

Det är färre av allt det där söder om norr.
.
.

Grejat 2017

2017 var ett år då vi inte gjorde så värst många stora handtag själva här. Sommaren var en lugn period.

Höladan vid sommarstugan fick ett brädgolv så höet kan förvaras torrt där.

I sommarstugans lilla farstu fernissade jag linoleummattan.

Den var löst inlagd 1956 och när den nu lyftes upp för rengöring visade det sig vara en Forshaga 17608. Bara så ni vet.

Sommarstugans linoljefärgsmålade dörr med karosseripanel halvoljades (med linolja förstås) och ytan blev som ny. Ett enkelt sätt att fräscha upp ytor målade med linoljefärg.

 

I oktober hände det mesta som blev utfört under 2017. Fyra träd kapades ôppe hägna, dvs på sommarstugetomten. Tall, björk och ek och riset eldades upp med sommarens hö.

I bostadshuset fick vi en ny linoleummatta inlagd i övervåningens minsta rum. Lätt och snabbt gick det för en erfaren golvläggare.

Så tapetserade vi med limfärgstapeter direkt från 50-talet.

I oktober grävdes även ett tvärgående dike mellan Riks13, som Trafikverket förstärker, och bäcken. Diket passerar över vår och grannens mark. Trummor byttes.

2014 krävdes att en lutande björk fälldes. Nu blev den ersatt av en ny.

Till sist byttes några trasiga tegelpannor ut mot nya ur depån. Ett litet men nog så viktigt underhållsarbete på ett hus. Vi öppnade upp invid ett fönster på bottenvåningen för att få veta hur stora fönstren var innan de byttes på 70-talet.

I december fick vi kökskranen utbytt mot en ny från Mora armaturfabrik som vi köpt. Det gick lätt som en plätt då en ung rörmokare höll på med vvs-arbeten hos grannen och tog sig tid att komma in till oss för armaturbytet. Ibland är det enkelt att bo på en liten ort!

Det färdigställda lilla rummet möblerades och övervåningen står färdig vilket känns mycket bra.

2017 kom även att bli det år då jag bevistade mitt absolut första Tupperwareparty som grannen bjöd in till. Det blev lite förvåning i gruppen av kvinnor då jag berättade att jag inte varit med om något sådant förut. Men så var det då min tillvaro inte innefattat detta - men nu vet jag hur det går till :-)
.
.

Superfint

Det var en vacker supermåne i tisdagskväll.

En vintrig månskenspromenad längs gamm´vägen vid midnatt gav stor behållning där gatlyktor inte finns. Vi var ute en timme och promenerade i den stämningsfulla natten.

Månen var fortfarande uppe över horisonten klockan 8 morgonen därpå. Det var lika vackert det. Dagen blev solig och gnistrande vit och mycket vacker med snö och rimfrost på alla träden.
.
.

Äldre julpynt

 Hemmatillverkad julbonad med silhuettklipp sedd i mellansvensk herrgårdsmiljös enklare övervåning.

Tänk om en sådan här julbonad från tidigt 1900-tal funnits kvar från mormors och morfars hem. Den hade jag satt upp på direkten. Jag beundrar människor som sparar det som till synes är "obetydligt skräp". Ofta sker det i det som förr hette "bättre bemedlade hem" där minnet av tidigare generationer var viktigt för att visa att släkten var anrik och hade existensberättigande. I sämre bemedlade hem vill man bara se framåt, bort från det gamla, loppiga, fula, skamliga - fram med det moderna. Därför hittar man lättare äldre enkla föremål i högreståndsmiljöer än i den klass jag kommer ur.

Gammal garntomte i liten norrländsk bys enklare bebyggelse.

När jag hade skrivit ner tankarna ovan började jag fundera över vad som kan vara den äldsta julprydnaden här i morfars hus. Snart kom jag fram till att det måste vara garntomten med långt hår och stort skägg av vadd som hänger i granen. Den grå tomten med röd nålbunden (?) luva har i alla tider sagts vara gjord av pappa som barn. I vilket sammanhang är osäkert. Den kan vara från sent 1920-tal eller möjligtvis 1930. Efter en ynglings konfirmation, dåtidens inträde i vuxenlivet, var denne alltför mycket man för att befatta sig med sådana göromål och kvinnomaterial. Av detta drar jag slutsatsen att garntomten inte är tillverkad efter 1930.

Kul att den är kvar. Detta är den äldsta julprydnad här så vitt jag vet.

.

.

Fina klappen

En klart attraktiv julklapp var ett kit för att ordna blomstrande buketter. Välkommet, min  floristtejp tog nyss slut och här fanns dessutom många fler nyttigheter för kommande bukettbinderi. Och vilken vacker kartong alltihopa låg i.
.
.

En riktig vinter

Det är finemang att få uppleva en ordentligt vit jul i år i motsats till förra året. Kall snö i drivor är så vilsamt att se på och uppleva. Som barn skapade vi rum i snögrottor och igloos, lycka var när vi tilläts ha tända stearinljus i igloon. På oskrivna snöytor jag gjorde "ritningar" i snön med myrsteg som utvisade var väggar befann sig, sen möblerade jag med soffor, bord och fåtöljer. Snöänglar fortsätter jag att göra ibland.

Den första flingan

väcker barnens skaparlust

Snart föds en ängel

Inomhus sprider vedpannan värme. Jag har laddat med litteratur och tar till vara många tillfällen att läsa. Gärna i sovrummet som nu har flyttats - om än inte till sin slutgiltiga plats. Vintervila med ljusets "stringbåge" som kan vara mitt bästa loppisfynd.

Ha ett Gott Nytt År ni som tittar in här!

.
.

Goda limpan

Färdigjäst deg.

Även i år blev det tre goda runda limpor. Utan dem och torkat kalvkött är det ingen jul enligt mej.
Brödet kalljäser under en natt stående i farstutrappan. Sen rejer (knådar) jag degen noga och formar tre runda bröd som får grädda i ugnen på 175 grader i ungefär en timma.

Färdiga att skjutsas in i ugnen

Innehållet är rågsikt, mjölk, jäst och farinsocker. Det är en viktig julsmak för mig.

Se här hur ett västerbottniskt julbord hos en välbeställd bonde kunde se ut på mitten av 1800-talet. Här i bygden vet jag att fler än vår familj hade torkat kalvkött på julbordet så länge man hade egna kor i ladugården. Jag för vidare den urgamla traditionen, äldre än julskinkan. Sen ett par år tillbaka bjuds även vattlingon som juldessert, något som mamma berättat om från 20- och 30-talen ihop med vispad grädde. Jag bjuder på vattlingon tillsammans med nutida dadelparfait som jag funnit vara en härlig kombination.
.
.

Mormors julstjärna

Triakel med Emma Härdelin har spelat in en av mina favoritsånger så här i juletid. Visan handlar om en tid då en svagt lysande julstjärna syntes långt, före ljusnedskräpningens tid.

Ju mer el vi sparar genom att använda LED-lampor desto fler ljuspunkter kan vi ha. Så resonerar nog många. Mitt ställningstagande för mörker kommer inte att vinna gehör för det verkar så fattigt att resonera som jag gör. Samtidigt minns jag mitt boende på lantegendomar på italienska landsbygden där mörkret blev en exklusiv dragningskraft för mig och andra som ville betala för övernattningar. Ett glas vin i sensommarkvällens mörker med cikadors spel eller en nyårsafton i glada vänners lag med matlagning vid den murade utegrillen är väldigt fina mörkerminnen.

Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse.
Jordens timme.

Tillägg: Dagen efter att jag publicerat min bloggpost, alltså på lördagmorgonen den 30/12 är P1:s Naturmorgon tillägnat mörker och ljusnedskräpning. Rubriken är Så påverkas naturen av allt mer ljus. Lyssna gärna så förstår ni att min inställning att älska mörker inte bara är ett hugskott.
.
.

Proletärstjärnan

Adventsstjärnan kom upp denna jul igen. En gång i tiden var Tindra Kristall så vanlig att den kom att kallas proletärstjärnan.

De perforerade hålen var stjärnformade och pappersstjärnan började tillverkas 1941, under brinnande världskrig. Min är en förenklad look-alike-typ med runda hål och stjärnformade tryck. Det är lätt att föreställa sig vilken värme den spred i kyla och mörker. Det här var under den tid då man bara hade en enda julstjärna i hemmet, om någon. Och samma stjärna kom upp igen år efter år.

Så annorlunda än idag då adventsstjärnor byts efter rådande mode och ljusslingor säljs i parti och minut till låga priser.

Under min komet till Betlehemsstjärna har jag arrangerat den gamla julkrubban. De vise männen, stjärntydarna Kasper, Melchior och Balthasar, har inte nått fram ännu, de når stallet med gåvorna guld, rökelse och myrra först på Trettondagen. Så det så.
.
.