Romerska vägar

Alla vägar bär till Rom. Jovisst!

Varje gång samma glada hemkänsla, samma lisa för själen, samma "gioia di vivere". Inget gör mig så glad och befriad som staden Rom.
Lukter, färger, ljusinfall, växter - jag är hemma. 
Inget, säger inget, kan ge mig samma livslust som denna stad, den eviga. 
Krypen kryper, tusenskönorna blommar, trafiken lika kaotisk som alltid, Aqua Marcia lika fullödigt svalkande.

Jag gjorde en av mina många ensamtrippar till Italien för att besöka stövelklacken. Efter att först ha stannat till i Rom så klart och besökt en romersk väninna några dagar, köpte jag en tågbiljett som tog mig från Rom och söderöver. Trulli-husen i Alberobello stod högt upp på besökslistan. I den lilla staden, med sina annorlunda huskonstruktioner, stannade jag ett par dagar. Den grekiska staden Metapontum , grundlagd omkring 700 f Kr, var ett annat mål med sina två grekiska tempelruiner. Här dog Pythagoras år 495 f Kr. Eyvind Johnsons roman Molnen över Metapontion (1957) fanns med som reselitteratur.

Metaponto.
En mycket liten ort som en gång var stor stad.
Nu händelselöshetens centrum.
Stillastående tid. Hettan ökar den känslan.
Händer här saker sker det i ultrarapid.
En stor tristess eller snarare händelselöshet hänger över vandringen till utgrävningsområdet där fåglar i stor mängd kvittrar i buskarna som omger platsen.
Där står ruinerna av Apollotemplet och Heratemplet
Här i Metaponto finns bevis på att halvkolonner använts för allra första gången!

När jag väl började tänka på återresan kom jag fram till att det vore intressant att köra bil tillbaka till Rom på mindre vägar. Sagt och gjort. Undersökte vilka biluthyrningar som fanns och valde den bästa för mej. Hämta ut bilen i Apulien där jag befann mig, lämna på Roms flygplats Fiumicino (Leonardo da Vinci) fyra dagar senare. Perfekt!

Karta härifrån.

Eftersom jag älskar gamla vägar var det en upplevelse att ensam köra delsträckor på den gamla Via Appia Antica från romarrikets tid som slingrade sig upp och ner genom de italienska landskapen Apulien, Basilikata, och Kampanien med slutstation i Lazio och Rom.

Det gick inte att hitta den gamla Appian överallt och närmast Rom är biltrafik inte tillåten på den gamla basaltbelagda vägen. Men där den gick att finna under mitt vägval, valde jag att köra den historiska Via Appia Antica. Hela bilresan var oplanerad och ingen historisk karta fanns med, skyltarna få. Det var ingen väg folk vallfärdade på. Allt eftersom kvällar nalkades tog jag in på albergon eller hotell, inget var bokat i förväg.

I Basilikatas bergstrakter var det som svensk högsommar och frodigt med flera kända växter. Det var italiensk landsbygd, inte som Toscana, mindre turistisk men med en obeskrivlig skönhet och vildare landskap.

Till Potenza kom jag en söndagseftermiddag. Hela stan var ute och gick längs huvudgatan, man går man ur huse för att fare una passeggiata, en väldigt italiensk tradition. Det är trivsamt i det där landet.

Eftersom jag strax innan läst Kristus stannade i Eboli av Carlo Levi (1945), och uppskattade den, var jag på min fortsatta resa bara tvungen att ta en titt på, och stanna till i Eboli även jag :-)

När jag ändå vikit av mot Amalfikusten beslöt jag mig för att återse Sorrento och övernatta där. Först äta gott förstås. Så blev det. Dagen efter stannade jag till i Herculanum och därifrån letade jag mig tillbaka till Via Appia antica på kringelkrokar vilket inte helt enkelt så nära Neapel där motorvägar skär av de gamla lederna. Att vara tvungen att köra motorväg hade ju varit helt förödande ;-)

Även Laziums platta landskap, en gång i tiden malariamyggornas hemvist men utdikat under Mussolinis tid, var upplevelserikt på sitt sätt. Även där finns det gott om kulturhistoria och historiebemängda platser att uppleva.

Jag kom fram så pass i tid innan flighten skulle lyfta att jag hann tanka bilen. Men mer tid var det inte. Eftersom flygplatser inte är ett favorittillhåll var jag nöjd med att inte behöva vänta där, det ligger liksom inte för mig. Det slapp jag även denna gång.

Den där trippen var en mycket speciell, upplevelserik och minnesvärd resa genom ett historiskt landskap där många traditioner fortfarande hålls vid liv. Jag skulle gärna göra om den och då ha kartor med antika vägsträckningar i bagaget.

Klicka på kartan för förstoring. Denna karta är baserad på en karta ur "Historical Atlas" by William R. Shepherd, 1923.

Var annars än här kan jag vara just nu? Ingenstans. Det är här och nu som gäller. Mitt Arkadien.

Folk verkar ha det bra här.

Gamla män med stavar.

Herdar antar jag. Transhumans?

Såg en av dem efter vägen bryta ett grässtrå och stoppa i munnen. Han njöt, det såg jag.

Såg en kvinna med traditionell dräkt samt mörkklädda gamla män och kvinnor. Var finns mellangenerationen? De unga dyker upp mot kvällningen, men mellangenerationen?

Igår såg jag speciell natur väster om Matera. Bedövande vackert.

Får på vägen. Tut, tut. Hornprydda kor som motades hem av en gammal man i gräset på sidan om vägen. Koskällor hördes, varje ko hade en skälla runt halsen. Jag mindes.

Nån enstaka bil, någon moppe kör förbi. Annars syns inte mycket som rör sig. 

Men det hörs.

Verksamhet pågår i bondgårdarna. 

Tänk om det kunde vara lika livligt på den svenska landsbygden.

.

.

Upptäck historier längs vägen

I senaste numret av Skogsstyrelsens tidskrift Skogseko (nr 2/2018) kan man läsa om gamla vägar bland mycket annat. 

"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"

"Berätta om din väg. Berätta om hur du cyklade mellan granarna så gruset knastrade, om svalkan i skuggiga partier och svetten i uppförsbackarna. Berätta om hur bileländet stannade mitt i skogen på väg till påskkalaset i Ramkvilla. Eller om en helt annan väg, någon helt annanstans.
Historien skapas av det vi gör varje dag och det vi berättar för varandra."

Artikeln Upptäck historier längs vägen  finns i sin helhet på sidorna 38-41 och i Skogseko på nätet.

Foto i artikel i Skogseko 2/2018. Fotograf Erik Nordblad.

*

Det finns en hel del att berätta om vägarna även i min by i den här delen av landet. Var finns byns äldsta vägsträcka? På vilken plats torde den första spången ha byggts? Finns den platsen och överfarten kvar i bruk? Var fanns "gesällsoffan" i naturen där gesäller på vandring kunde vila en stund? Var finns råstenen från laga skiftet 1864 mellan byn och grannbyn i norr? Vilket år körde den första automobilen genom byn? Var gick kärrvägen ut till torkplatsen för myrslåttern? Vem körde den första bilen som hamnade i diket? Var finns Plogbacken som var två byars gräns för snöröjningen? Vilken väg tog torparen Anders Öberg för att komma hem till sitt torp? Hur var det under andra världskriget när långa karavaner av militärlastbilar fyllda med soldater på väg norrut, körde den grusade Kustlandsvägen genom byn? Vilka bybor var det som byggde byns enda spårväg, en decauvillebana, för att frakta huggen sten till bygget av vägtrummor och brofästen när Riksväg 13 anlades genom byn?

Vägarna är en stor del av hembygdshistorien!
.
.

Humaniora kontra naturvetenskap

"
Förenklat kan man säga att skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora är att naturvetenskapen bygger vidare på och adderar kunskaper från tidigare generationer till det gemensamma kunskaps- och utvecklingsprojektet, medan humaniora handlar mycket mer om kunskaper och insikter som varje individ och varje generation och samhälle måste skaffa sig på egen hand, om och om igen. (...)

Humanioras kunskapsobjekt är människan och livet så som det levs i vardagen. Vad är människan och mänskligheten för typ av "objekt" och hur fungerar kultur? Humanister letar inte så mycket efter svar som efter förståelse och målet är inte att bevisa hur det är utan att undersöka förutsättningar för förändring. (...)

Humaniora är inget man blir färdig med, det är mer en inställning till livet, ett sätt att leva, än en uppsättning kunskaper. Det finns inga genvägar till filosofins eller litteraturens klassiska verk, för att tillägna sig insikterna som texterna bär på måste man läsa dem själv, det går inte att ta del av framstående tänkares arbeten genom att läsa sammanfattningar. Det är själva arbetet med texterna och bearbetningen av tankarna som är poängen; det är där, i den typen av processer och i samtal om innehållet som värdet med humaniora uppstår och sprids. Kompetensen att läsa och reflektera är viktigare än vad man läser och reflekterar över.

" 

Läs hela skrivningen om Olika typer av framsteg och kunskapsutveckling på bloggen Flyktlinjer.

I en miljö där enbart pragmatiska och praktiska ting pratas om är det svårt att få acceptans för idébaserad diskussion. Det är inte möjligt att lyfta frågor till en annan nivå än den rent praktiska är min erfarenhet. Till exempel är frågan Vilken plan har vi hemmansägare med fäbodplatsen? inte möjlig att diskutera bland en grupp praktiker.

SAOB: Pragmatisk: som har avseende på l. gäller praktiska ting l. det praktiska livet; som har praktiskt syfte; praktisk; motsatt: teoretisk

Svensk ordbok:
pragma´tisk  adjektiv ~t  
●som har att göra med praktisk nytta eller resultat 
JFR odogmatisk .
. 

Meningen med tillvaron

För några veckor sedan åkte jag in till stan för att lyssna på ett föredrag på stadsbiblioteket. En religionsfilosof och präst samtalade med en naturvetare som forskar på den mänskliga hjärnan.
Tro och vetande handlade det om. Naturvetenskap och teologi i samspråk. Kanske står de närmare varandra än man kan tro. Under antiken kallades vetenskapsmännen naturfilosofer. Ingen tydlig uppdelning fanns mellan humaniora och naturvetenskap som det vi ser i modern tid.

Kvantfysik, slumpteori, darwinism, determinism, biodiversitet...

Tyckte märkligt nog att religionsfilosofen/prästen tydligast och intressantast kunde förklara sina ståndpunkter. Han behövde inga powerpoint-bilder :-)  Jag gick lite upprymd hemåt efter 1,5 timmar. Att ha möjlighet att plugga religionsfilosofi under ordnade former vore troligen givande. Börjar väl på egen hand genom att läsa Augustinus bekännelser från 390-talet e Kr. :-)

Vetenskap kan inte förklara alla frågeställningar människan har. Inte heller religionen. Ser inte även ni att tendensen att religion finns allt mer i samtiden? Precis som det holländska trendoraklet Li Edelkoort förutspådde vid millennieskiftet.

Bild härifrån

.
.

Vandring vid havet

Kvarken och klapperstensfält. Intressant geologi. Rätt behagligt idag.
.
.

Kvinna med "tur"

En man arbetar medvetet på sin karriär, en kvinna har tur. Eller hur...
Eller vad är kompetens...

.
.

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Klicka på bilden eller länken nedan för att komma till hemsidan om fönsterrenoovering.

Onsdag den 30 maj är det fönsterrenoveringens dag.

 

Inställning till fönster och äldre byggnader är alltför ofta njugg och ifrågasättande. Det håller så sakteliga på att ändras men i min nordliga hembygd går det långsamt. Jag tror knappt att något permanent bebott äldre hus har kvar sina originalfönster i de här byarna.

Händelserna i exemplet nedan kommer från grannbyn men det finns ofantligt många fler exempel på bytta fönster här i landet.

Detta är en stor bondgård. 1995 hade den korspostfönster och en traditionell fasadpanel. Fönsterglaset var maskindraget och med vissa ojämnheter vilket gör att de inte blir till "speglar". Sådant glas är åtråvärt bland älskare av gamla hus.

Jag hann ta ett par bilder innan huset blev så här. Nya fönster utan post eller spröjsar och med mindre yta, alltså  mindre ljusinsläpp. De bildar fasadens svarta hål. Glaset är planglas (floatglas) och där de inte är svarta hål blir de till speglar. Fönstren har fått tympanonfält/gavelfält ovanför vilket huset mycket väl även kan ha haft som nyuppfört. Nya "lunettfönster" sitter i vindvåningen. Just de fönstren är spröjsade av någon anledning. Det röda lerteglet på taket är utbytt mot svart "plåttegel".

I juli 1995 pågick omvandlingen och jag stannade för att fotografera detta i mitt tycke tråkiga skeende.

Fasaden har bytt utseende från bondgård till ett försök att bli mer herrgårdsliknande med hjälp formsågade skivmaterial (hdf?) i bröstningen under de nya fönstren.

Den här fina obebodda gården finns tvärs över vägen. Ännu har den kvar sina fina ursprungliga korspostfönster med separata innerbågar. Kommer de att få vara kvar, tro...

Fönsterrenoveringens dag den 30 maj.

TIO SKÄL TILL VARFÖR VI SKA

RENOVERA VÅRA FÖNSTER

LIVSLÄNGDEN

Fönster med bågar och karmar av kvalitetsvirke, enkla glasrutor i bågarna och

linoljebaserad färg och kitt håller i hundratals år med regelbundet underhåll.

SKÖNHETEN

Smäckra karmar, bågar och spröjsar, omsorgsfullt utformade snickerier och beslag,

skiftande glas med största möjliga ljusinsläpp och genomtänkta in- och utvändiga

omfattningar tillfredsställer våra mänskliga behov av skönhet.

PRIVATEKONOMIN

Renovering och energieffektivisering av befintliga fönster är lönsamt på kort och lång sikt.

VÄRDEUTVECKLINGEN

Välbevarade fönster är eftertraktade detaljer för husköpare och höjer värdet på bostaden.

SAMHÄLLSUTVECKLINGEN

Löpande underhållsåtgärder skapar arbetstillfällen på orten, småföretagande med

skatteintäkter inom landet och minskade miljökostnader.

MILJÖN

Renovering, energiförbättring och långsiktigt underhåll av äldre träfönster innebär minsta möjliga

resursförbrukning, minsta möjliga användning av miljöfarliga material och minsta möjliga utsläpp

av växthusgaser.

INOMHUSKLIMATET

I hus med fungerande självdragssystem är de traditionella fönstren med sin vindtäta men inte lufttäta

konstruktion en förutsättning för bra inomhusmiljö.

MATERIALEN

Traditionellt fönsterunderhåll använder kretsloppsvänliga material som trä och

vegetabilisk olja till impregnering, färg och kitt. Fönsterhantverkare har ett etablerat

återbruk av fönsterglas.

KULTURHISTORIEN

Bevarade äldre fönster är avgörande för upplevelsen av historiska miljöer och därför

viktig för vår och kommande generationers möjlighet att kunna förstå kulturarvet.

HÄLSAN

Största möjliga ljusinsläpp får en genom smäckra fönsterbågar och poster, profilerade snickerier och

skiftande glas som också hjälper till att sprida ljuset i rummet.

- © 2018 Fönsterrenoveringsdag -

Snacka om bra kvalitet

Den här detaljen av en fönsterbåge har funnits i min ägo i ett par decennier. Jag fick den av en förutseende fastighetsägare och politiker i Västra Götaland som stred för bevarandet av det äldre byggnadsbeståndet i hans kommun.

Gångjärn och hörnjärn är hopnitade till en enhet och användes från 1800-talets andra hälft. Finns att köpa även idag.

Det den gamla fönsterbågen vill visa, är hur god kvalitet som valts till träet och var problem oftast kan uppstå. Exakt hur gammal fönsterbågen är vet jag inte.

 

Se vilket tätvuxet trä av kärnfuru som valts till den smäckra fönsterbågen. Inga skador syns på bågens sidostycke.

I fönsterbågens bottenstycke däremot har fukt trängt in via skruvhålen och orsakat rötskada. Har en sådan här skada uppstått är fönstret dock inte värt att kasta på soptippen. Skadan är ju inte genomgående i hela bågen, de skadade delen kan bytas ut. Det gör en fönsterhantverkare om man själv inte är kunnig nog. Sen oljas och målas fönsterbågen - gärna med linoljefärg - och fönstret blir som nytt. De kommer att hålla ytterligare i många decennier. Så mycket smäckrare än dagens träfönster av frodvuxet virke med få årsringar mer centimeter. Virkeskvalitén är avgörande för hur gammalt ett träfönster blir. Äldre fönster är ofta bättre än vad ytan med avflagad färg visar.
.
.

Fakta om svensk utbildningsnivå

Befolkningens utbildning 2017

Drygt en fjärdedel av befolkningen i åldern 25–64 år är högutbildad. De bor oftast i storstadskommuner och residensstäder. Majoriteten av kommunerna med allra högst utbildningsnivå ligger i Stockholms län där en tredjedel eller mer av befolkningen har minst treårig eftergymnasial utbildning i nio av kommunerna.

HÄR kan man hitta 2017 års uppgifter om samtliga kommuners population 25-64 år, samt fördelningen på kön i kombination med utbildningsnivå inom varje kommun.

FAKTA

1,4 miljoner högutbildade i Sverige

Av befolkningen i åldern 25–64 år har 43 procent någon form av eftergymnasial utbildning. En dryg fjärdedel, 27 procent, har minst treårig eftergymnasial utbildning, vilket motsvarar 1 395 000 personer. De senaste åren har andelen högutbildade ökat med omkring en halv procentenhet per år.

Unga kvinnor högst utbildade

Kvinnor har högre utbildningsnivå än män. Fler kvinnor än män har eftergymnasial utbildning och färre har endast förgymnasial utbildning. Däremot är det fortfarande fler män än kvinnor som är forskarutbildade. Av de forskarutbildade i åldern 25–64 år är andelen kvinnor 43 procent.
Bland kvinnor i åldern 25–34 år har mer än hälften en eftergymnasial utbildning. Andelen högutbildade kvinnor uppgår till 36 procent medan knappt en fjärdedel av männen i samma åldersgrupp är högutbildade. Denna skillnad beror på att fler kvinnor går vidare till högskoleutbildning. För närvarande är drygt 50 procent fler kvinnor än män registrerade vid svenska universitet och högskolor.

***
Antalet universitet i landet har ökat och är nu 16 stycken. Högskolor finns ungefär lika många. Se HÄR. Snedrekryteringen är stor. Slutsatsen från Universitets- och högskolerådet är att studerande från studieovana hem på mindre orter bör prioriteras i arbetet med breddad rekrytering.


Statistiken som presenterats är intressant.
Slutsatsen som presenteras på slutet är långt ifrån ny.

.
.

Medeltida knutpunkt i majskrud

Jag är förtjust i gamla vägar. Vägar som finns kvar i samma sträckning som en gång i tiden. Vägar med historia. Eller stigar för den delen, och hålvägar.

I den här trevägskorsningen med medeltida ursprung står en blommande kastanj. Den är rätt vacker nu när den är översållad av sockertoppsblommor. Kastanjen har fått stå kvar trots att kronan sträcker sig över vägbanan, den har bara stammats upp lite på ena sidan. Den är stor och har värdighet men är väldigt mycket yngre än vägsträckningen.
.
.

Biobränsle

Idag sitter jag på min arbetsplats i Mellansverige. Ute är det grönskande försommar och genom det öppna fönstret hörs fågelsång.

Plötsligt bryts vårljuden av ljudet från ett kapverk, ett mycket vackert ljud i mina öron. Någon kapar ved till höstens och vinterns mysbrasor. Lite sent på året men so what. Strax därefter kommer bonden och harvar den plöjda jorden. Det är gott att bo på en levande landsbygd.

Här på bilden syns pappa en vårvinter med kapverket och yxan (huggkubben hamnade utanför) förbereda nästa vinters värme.

Grannen, farbror Kalle, han använde fogsvans och sågbock samt yxa för att göra ved av det egna björkvirket.

På senare år gjorde farbror Kalle det lättare för sig och köpte färdigkluven ved. Än idag är biobränsle viktigt på landsbygden för vinterns goa värme.
.
.

En skolgård på våren

Igår passerade jag över en skolgård.
Det var rast.
Tjo och tjim och härligt livat.
Där hoppades långrep.
Där blåstes på de första gröna grässtråna mellan tummarna, ni vet.
Det är vår och riktigt härligt frenetiska ljud.

Inget tycktes förändrat sedan jag gick i grundskolan.

 Bild härifrån

 

Från Digitalt museum, se HÄR

.
.

Hem till byn

När jag flyttade hemifrån var det på alla fronter uppror för att Norrland blev styvmoderligt behandlat av övriga delen av landet. Vi flytt´ int´ var slagordet. Det skrevs dikter, det målades-etsades-snidades konstverk, växtfärgades och vävdes bildvävnader, det komponerades och sjöngs, demonstrerades. Kulturen användes för att försöka vända utvecklingen. Men hur blev det? Urbaniseringen bara ökade i omfattning, städernas befolkningstal har ökat på bekostnad av landsbygdens.

Jag hade ingen tv på den tiden, såg inte på tv. Därför missade jag Bengt Bratts serie Hem till byn helt och hållet. För ett par år sedan, i relativt rask följd, såg jag alla 52 avsnitt för första gången från början till slut påhejad av och tillsammans med min man som såg dem när de visades som nya. Ursprungligen sändes de i omgångar mellan 1971 och 2006. Först såg jag rätt motvilligt ska erkännas men snart nog var jag fast. Det jag såg var väldigt bra. De första säsongernas avsnitt var att påminnas om livet i hembyn en gång. Visst kände jag igen mej och och den samhällsstämning som då var. Och i många av de karaktärer som spelas i serien.

Samhällets och den politiska utvecklingen var mycket tydlig nu då serien sågs långt i efterhand. Idag har de som bor på landsbygden, som i tv-serien, fått det tillräckligt bra för att många ska slå sig till ro.

 

Foton ur "Hem till byn" från internet.

Urbaniseringen gestaltas och landsbygden visas upp i Hem till byn. Samtliga avsnitt finns med på SVT Öppet arkiv. Jag ska nog se om de första säsongerna vad tiden lider.
.
.

Homeland

På Kristi Himmelsfärdsdags morgon blev det även i år privat gökotta på berget. Där, långt från Ångermanland, blommade "min egen" landskapsblomma i form av styvmorsvioler i mängd. Och göken den gol, liljekonvaljerna knoppades, getramsen blommade.

Vägen hemåt gick genom grönskande nejder...

...förbi strandängar där kor snart betar. Där i bakgrunden (på andra sidan ån) syns bulliga gräddbakelser i form av blommande slånbuskage.

På närmare håll är de minst lika vackra. Här i buskagen hördes näktergalen, på så här nära håll hörs samtliga toner och slingor, fågeln är utseendemässigt oansenlig men sången vacker och speciell.

Och häggen hade nästan slagit ut den morgonen, på kvällen var det fullt ös på blommorna och doften spred sig i stråk över landskapet.

Nu späder luften ut
häggens doft med vind
Och friskt, behagligt
badar mitt rum
min kropp
i denna bassäng

Lars Fredin

Vitaminkick

Tid för nässelsoppa.
.
.

Hotfullt...

...och kontraproduktiv elakhet.

Mitt engagemang i byn innebär att makten känner sig hotad, de som normalt är vana att ingen säger emot.

Därför blev jag hotad av fru Famiglia/Vera Jonzon i samband med en byastämma. Jag isolerades efter stämman (när andra stod i kaffekö) och fick veta att jag borde fundera över om jag verkligen ville ha en framtid i byn (om jag fortsätter att gå emot familjens vilja). Man ska inte, som jag, arbeta mot deras planerade bergtäkt, mot privatisering av vägar till familjens fördel, mot förslag om borttagande av andelstal som Herr Famiglia sr. förespråkat, mot användande av Myrvägen och skogsbilvägen för vindkraftsanläggarna - över huvud taget ska man inte ha någon egen vilja när man har med La Famiglia att göra, man ska låta sig styras. Ska jag därför låta lobotomera mig kanske???

Tanken med olaga hot är att tysta, få en människor rädda, förminska medmänniskor, kontrollera omvärlden genom skräck och förtryck. Det är kontraproduktiv elakhet och det finns i byn. Det hade jag inte trott tidigare. Aldrig har jag utsatts för hot förut - en ny situation har inträtt. En lantlig form av Hells Angels finns i byn.

Politikerfamiljen vill ha bort mig härifrån, de vill bedriva verksamhet oemotsagda som vanligt, och kan tydligen gå långt för att nå dig. Jag är verkligt rädd att något händer med min egendom.

När jag får veta att räddningstjänsten kallats till mitt hus förra vintern är det första som dyker upp i tankarna Veras hot. Tillvaron blir osäker på grund av detta.

Rättvisa utan rädsla och fint samarbete bland människor är nog det finaste jag vet. Jag är van att engagera mig i samhällsfrågor, har en utbildning som gett mig kunskap i bland annat samhällsplanering, som låter mig tyda och förstå skrivna dokument (Miljökonsekvensbeskrivningar och detaljplaner för vindkraftsprojekt t ex), som gör att jag inte drar mig för att själv formulera skrivelser, vågar ha åsikter, känner till eller letar fram information om lagliga rättigheter och skyldigheter. Man vill skrämma mig till lydnad. Numera sitter sonen (C) som ordförande i samfällighetsföreningar här.

Jag är hembygdskär. Förstår ni det? Vore jag inte det skulle jag väl knappast engagera mig i den här lilla, lilla obetydliga norrländska byn. Jag vill dess väl och skulle önska att människorna här vore stolta och vågade stå för sin sak. Förstår dom det? Knappast, eftersom La Famiglia med lakejer berättar helt andra saker om mig, fake news, och vem kan och vågar ifrågasätta maktmänniskors påståenden och berättelser...

Den som vänder åter
kommer alltid blott
till ett återvändo.
En hembygd
finns aldrig för den
som en gång reste bort.

.
.

Övriga frågor

På dagordningen för föreningsstämman finns vanligen en sista punkt med "Övriga frågor". Meningen med denna punkt är att styrelsen skall få tillfälle att lämna information om småsaker som inte motiverar en särskild punkt på dagordningen. Under denna punkt kan medlemmarna också framställa allehanda frågor rörande förvaltningen samt komma med förslag.

Beslut får dock inte fattas i frågor som inte angivits i kallelsen såvida inte föreningens alla medlemmar är närvarande och godkänner att så sker.

Förslag som väcks under punkten övriga frågor bör därför bordläggas till nästa stämma. Vanligen hänskjuts frågan till styrelsen för utredning.

*****

Texten är hämtad ut Samfälligheter. Handbok för samfällighetsföreningar av Tommy Österberg. Denna bok överlämnades till styrelsen i samband med föreningsbildandet 2007, hoppas den inte enbart blivit hyllvärmare.

Vindkraftsprojektet togs upp under övriga frågor när det presenterades på en stämma (stod alltså inte i dagordningen som egen punkt utan kom upp utan förvarning). I stämmoprotokollet blev lydelsen så här angående exploateringsprojektet: "Byamännen var positivt inställda till byggandet av de planerade vindkraftverken på [Gabrielsberget]". Jag var inte kallad men har hört mig för bland deltagarna och vet att skrivningen inte stämmer med diskussionen på årsmötet. Ordföranden är lojal högerhand, sekreterare har arrendekontrakt med vindkraftsbolaget, justeringsmännen är två generationer ur La Famiglia, också med arrendekontrakt med vindkraftsbolaget. Snacka om jäv och vänskapskorruption.

Alla medlemmar hade inte blivit kallade, ingen dagordning var utlämnad i förväg, föreningen var då delägarförvaltad med vad det innebär.

Det här otyget med beslut i ekonomiska frågor som inte står med i dagordningen fortsätter alltjämt i de samfällighetsföreningar jag är med i.  

"He ä väll int se noga" tycks man tänka. Men det är feltänk.

.
.

Motionera mera

En motion (förslag) inlämnad från en medlem in till föreningsstyrelsen ska behandlas före årsmötet och beslutas om på detsamma. Normalt ska motioner självklart finnas att läsa för alla medlemmar två veckor före årsmötet. Motionerna ska finnas på en bestämd plats ifall de inte skickas ut i sin oförändrade skrivning tillsammans med styrelsens yttrande (om styrelsen har yttrat sig) i kallelsen.

Här i föreningen får medlemmarna aldrig läsa motionen i original utan styrelsen skriver om den i dagordningen och skickar den med kallelsen. Där har man skrivit om motionen till något annat. Det förfaringssättet har styrelsen i denna samfällighetsförening.

Jag och maken lämnade in en motion om att skogsplantera en yta som kalhuggits på den bygemensamma marken. Kalhuggningen, som gjordes året innan, hade inte beslutats på något årsmöte utan åldermannen hade sagt ja till avverkningen när skogsbolaget (Norra) ringde. Betänk att detta var på den tiden som delägarförvaltning gällde, då samtliga medlemmar (inte endast de som deltar på stämman) ska vara ense innan något får genomföras.

Innan vi skrev motionen hade jag resonerat med några andra hemmansägare som menade att det var helt möjligt att några tillsammans planterade ytan. Stämningen i byn var dålig på grund av vindkraftsprojektet och då är gemensamt kroppsarbete ett bra sätt att överbrygga motsättningar menar jag, samtal uppkommer naturligt om praktikaliteter. Det var således menat som ett socialt överbryggande OCH kulturellt projekt. Marken hör till byns fäbodar som är ett fornminne och ytan som markbereddes varit under en period varit åkermark. (Fäboden har varit det man förr benämnde hemfäbod. Här var minst en familj permanentboende året om före laga skiftet 1867. I fornminnesregistret dateras den till medeltid/nyare tid (1050-1520/ och framåt). Kanhända fanns spår kvar som skulle försvinna vid en markberedning...)


"Styrelsen" fick motionen och beslöt, med största sannolikhet tillsammans med La Famiglia, att i god tid kontakta en entreprenör som ombads markbereda ytan exakt samma kväll och samma tid som stämman pågick. Tanken med detta var att jag skulle "sättas på plats" och tystna. Då vi hemmansägare på stämman genomförde en sluten omröstning om markberedning eller ej, pågick markberedning av den yta vi röstade om!!! De som liksom jag, inte ville markbereda, avgick med flest antal röster. En av gamlingarna viskade till mej att han inte heller tyckte om kalhyggen och markberedningar. Högt på stämman skulle han aldrig våga säga det.

Majoriteten blev således totalt överkörda! 

Åldermannen försvarade senare agerandet med ett okunnigt brev med märklig bortförklaring. Hans yrke är polis och han agerar i samma roll som privatperson. Medlemmars vilja verkar vara av underordnad betydelse och vi hemmansägare tillåter detta synsätt.

I en fungerande förening skulle detta agerande inte ha klarat en förtroendeomröstning. Här i byn låter revisorerna det hela gå förbi utan åtgärd.

Vad är kulturhistorisk insikt? Vad är maktfullkomlighet?

.

 .

Stark påtryckning

Enligt vår bysamfällighets stadgar från 2007 (av normaltyp) ska protokollet från årsmötet justeras av två personer. Årsmötesprotokollet ska vara färdigjusterat senast två veckor efter att årsmötet.

Som alla vet är justeringspersonerna menade att läsa igenom protokollet var för sig och se om det som står där är detsamma som sades och beslutades på årsmötet. Därför kan det vara av intresse för justerarna att föra anteckningar vid mötet för det egna minnets skull.

Om protokollet är rätt skrivet, undertecknar justeringspersonerna det inom två veckor, om de däremot anser att någonting är fel eller att någonting av vikt fattas i protokollet gör de en anteckning om detta efter den befintliga texten i anslutning till sin underskrift. Sekreteraren kan dela justerarens uppfattning om vad som hände på mötet och skriva ut ett nytt protokoll som ånyo justeras eller så kan sekreteraren vidhålla sin uppfattning och låta protokollet vara oförändrat och ha den avvikande meningen kvar.

År 2007 valdes två justeringspersoner. Som vanligt gick sekreteraren Erik hem till var och en av dem och bad dem skriva under protokollet medan han väntade. Den ene ville läsa i fred utan att ha sekreteraren hängande över axeln, en helt logisk och rationell begäran. Sekreteraren blev mycket arg men justeraren fick igenom sin helt regelrätta vilja. Justeringspersonen ansåg att protokollet var vinklat och justerade det med tillägg.

Året därpå, 2008, föreslog La Famiglias Vera Jonzon vid årsmötet att protokollen skulle justeras hemma hos sekreteraren med ordföranden och båda justeringspersonerna närvarande. Datum och tid för detta "justeringsmöte" beslutades på årsmötet. Jag protesterade givetvis mot det odemokratiska påtryckning, detta sätt att kväsa medmänniskor, det skulle innebära men ingen annan av de närvarande hemmansägarna och ingen i styrelsen reserverade sig. Naturligtvis blev jag betraktad som en bråkmakare trots att det jag värnade om var människors integritet.

I samband med detta beslut fick La Famiglia byn ytterligare i sin makt och protokoll kunde årligen framöver skrivas med deras överinseende då styrelseledamöterna agerade helt i linje med familjens åsikter. Det här var under intensiva år av det stora exploateringsprojektet i byn.

Tanken med justeringspersoner är att de ska stå fria från styrelsen, vara SJÄLVSTÄNDIGA, inte stå under kontroll av styrelsen vars protokoll ska granskas. Naturligtvis är trycket på justerarna att godta det skrivna protokollet enorma. Den som kom med förslag på justeringspersoner var vanligtvis någon ut La Famiglia.

Jag har oerhört svårt att förstå att vi hemmansägare finner oss att bli hunsade. Jag är den enda som protesterat mot förfaringssättet och det under flera år. Det förvånar och gör mig betänksam är att hemmansägarna inte ifrågasätter mer, att man lyder blint. Oavsett utbildningsnivå. Hur ska byn tankemässigt kunna utvecklas?

Faran för ett samhälle och faran för en liten by ligger i auktoritärt grupptryck, alltså att man inte vågar bryta mot gruppens åsikt även om det finns en teoretisk rätt att göra så. Det är viktigt att släppa fram många röster, många tankar om världen, andra åsikter som avviker. Allt för att skydda demokratin.
.
.

Makten och härligheten amen.

Lagen om förvaltning av samfälligheter kom 1973. (Lag 1973:1150.)

Har inte en samfällighetsförening bildats genom en lantmäteriförrättning sedan dess är det automatiskt delägarförvaltning som gäller. Detta känner/kände inte hemmansägarna i byn till.

Före 2007 var byn således juridiskt sett delägarförvaltad oavsett om någon kallade sig ordförande, sekreterare, kassör mm. Det innebär att alla medlemmar måste kallas till medlemsmöten och informeras i förväg om vilka frågor som ska avhandlas (precis som i en samfällighetsförening). Var och en måste få tid att sätta sig in i och fundera över frågorna. I en delägarförvaltning gäller dessutom även att SAMTLIGA medlemmar måste vara överens för att beslut ska kunna tas och genomföras. Varje medlem har alltså vetorätt. Detta levde man inte upp till upptäckte jag ett par år efter att ett stort vindkraftsprojekt offentliggjorts. Jag med flera hade blivit överkörda av andra hemmansägare, våra grannar.

När jag på årsmötet 2006 efterfrågade föreningsstadgar svarade en av de få som brukar yttra sig, centerpolitikern Vera Jonzon, att byalaget fungerar med "hävd och tradition", några stadgar finns inte. Jo tjenare! "När ska motioner vara inlämnade?" undrade jag. Vi säger väl som brukligt är svarar hon: 2 veckor före stämman. En upplysning som togs ur luften. Utan stadgar fanns än större möjlighet att hålla hemmansägarna i schack. Sedan dess har mitt mål varit att få till demokratiska styrmedel. Det är svårt då stadgar och lagar ändå inte följs samt att rädsla och tystnadskultur råder i byn där de flesta hemmansägare på något sätt är släkt med varandra.

La Famiglia såg till att få lojala personer i olika föreningsfunktioner. Familjen var närvarande på alla möten under alla åren som vindkraftsprojektet pågick, för mej har det varit intressant att se hur styrda människor vill bli och hur lätt det är att suggerera och sprida rykten om oliktänkande, precis som det brukar sägas att det sker på små orter. Att ringa och med underliggande hot tala med bybor med andra åsikter är också effektivt. Så varför vara förvånad över att nationer med diktatorer finns när en liten by med drygt 30 hemmansägare väljer liknande sätt att förhålla sig till makt och verklighet. Terrorobalans kanske man kan kalla det och det kan vara riktigt obehagligt.
.
.