Fake news

Betydelsen av fake news blev allmängods när USAs nuvarande president valdes 2016. Han påstod att medierna kom ut med falska nyheter, att de betrodda medierna inte är att lita på, inte heller "etablissemanget".

Det var omvälvande.

Men... när jag tänker efter är det trots allt medieföretaget Sveriges Radio som kommit med felaktiga uppgifter. Hur många vet jag inte men det jag kan referera till skedde för flera år sedan, 2013, och handlade om en politikermisshandel i Nordmaling. Kommunpolitikern Liza Jonsson (S) hade blivit överfallen i sitt hem av en privatperson. Detta skulle ha skett, enligt Liza Jonssons (nu Johansson) eget uttalande, på grund av att hon stod bakom beslutet att lägga ner ett antal byskolor. Public service kom ut med nyheten men man hade inte kontrollerat fakta fullt ut.

Lokaltidningen skrev om fallet, det var hett. Senare visade det sig att misshandeln inte var politisk utan handlade om ett triangeldrama som jag senare förstått. Men kommunalrådet och Liza J hade kokat ihop en annan historia som passade dem bättre.

Det hela innebar att socialdemokraterna i Nordmaling splittrades och ett nytt parti bildades, Fria demokraterna. I valet 2014 fick Centern 36,1%, i valet 2018 hela 42,7%. Det innebär också att det nu knappt finns någon opposition i kommunen.

Men hur ska man som oinsatt privatperson kolla upp vad som är fake news när betrodda medier går ut med felaktig information?

Jag kom att tänka på den där händelsen när ett liknande fall nyligen kom upp, den 17/2 2020. Det var kommunalrådet i Älvkarleby (S) som misshandlades. Ett politiskt motiv hävdade hon själv. SVT lokalt, Sveriges Radio, DN m fl tidningar gick ut med den nyheten.

Polisens förundersökning visar dock  att det i nuläget inte finns något som tyder på att bråket ska ha haft politiska motiv. Vilket DN dagen efter skrev. Det kan ha varit ett fyllebråk.

Förut spelade medierna en viktig roll i granskningen av samhällets makthavare och försvaret av yttrandefriheten. Idag är inte riktigt så, det ansvaret har till stor del tappats bort och tidningsutgivning är som vilket företagande som helst: målet är att tjäna mycket pengar på kort tid. Det ser jag i de lokaltidningar jag brukar läsa. Dessutom har den lokala bevakningen nästan försvunnit.

Tidigare granskade medierna makten, nu behöver inte bara samhällets makthavare utan även medierna granskas. Det är ett demokratiproblem. Vem ska granska makten för att jag som individ ska få rätt nyheter och inte falska sådana??
.
.

Hur vet vi vad som är sant?

Här förklarar filosofen Jonna Bornemark hur filosofin ser på sanningsbegreppet.
Videon finns på Anekdot - det digitala bildningsmagasinet där även Bildningspodden finns.  Aktörerna bakom hemsidan är Stockholms Universitet och Kgl. Vitterhetsakademien.

Tro inte på att allt som sägs är sant. Våga ifrågasätta, våga protestera, våga säga ifrån till privatpersoner lika väl som myndigheter, medier och regeringar... En tystnadskultur är inget att sträva efter. .
.

Vad innebär artrik vägkant?

Blåklockor, åkerbär, smultron, prästkragar, kattfot, renfana, rödklöver, gulsporre, ängsklocka, humleblomster, maskrosor förstås, nysört, ormrot, humleblomster - det är något av vad som kan finns på en vägren. Det sägs att väg- och dikesrenar är de biotoper som numera bevarar en ängsflora som decimerats genom jordbrukets rationalisering. Det är på de där remsorna som ängsblommorna har en fristad.

Detta är en bild från 2019, det första året efter standardhöjning av Riks13. Vägbanan är höjd med ca 20 cm och asfalterad igen. Hela slänten täcktes med makadam, grovt krossgrus ner till dikets botten, som en banvall.

Inga sparade örter, ängsblommor. Vi får se om de orkar komma igen genom att kämpa mot de här växterna. Här växer olika grässorter, åkerfräken (lokalt: granegräse), renfana samt sly av björk och sälg.

Och titta! Vad ser man där i dikesbotten? Jo en skylt där det står "ARTRIK VÄGKANT". Det finns flera skyltar längs den milslånga åtgärdade vägsträckan, samtliga lika malplacerade i mina ögon.

För mej är detta extremt provocerande, det är en skymf mot den som önskar biologisk mångfald.

Någonstans där nere i diket finns skylten "ARTRIK VÄGKANT". Rik på ruderatväxter. Det sägs att snart tar de vita flockblomstriga växterna över vägrenarna i landet. Som exempel lokor och älggräs. Så kan det bli. Bryr sig de boende ens?

 

Bild från nätet.

Trafikverket skrev i samrådsredogörelsen att "Trafikverket är medvetna om de artrika vägkanterna och kommer att hantera dem enligt gällande praxis."

I Trafikverkets förstudie till förstärkningsåtgärder för vägavsnittet, som också är samrådshandling, står att de negativa effekterna av förstärkningsåtgärderna är:

• Intrång och påverkan på natur- och kulturlandskapet vid dikesfördjupningar, trumbyten och släntåtgärder. 
• Risk för påverkan på artrika vägkanter vid dikesfördjupningar och släntåtgärder.

Punkt 4.2 i samma handling:

Försiktighetsprincipen gäller för hela vägsträckan, med artrika vägkanter på båda sidor om vägen. För effektiv återetablering av vegetation vid artrika vägkanter sparas det översta vegetationsskiktet, vilket återanvänds vid återställningsarbetet efter genomfört arbete.

Punkt 8.1:

Åtgärder i artrika vägkanter, ska följa de råd och rekommendationer som finns i Trafikverkets skötsel- och åtgärdsplaner, så att minimal skada uppkommer.

***

Jojo, så KAN Trafikverket göra. Men har man läst många miljökonsekvensbeskrivningar vet man att så inte görs om inte lokalbefolkningen står på sig och begär att myndigheten väljer detta alternativ.

Om vägsträckan gått genom ett ett socioekonomiskt starkare område/kommun hade vi boende ställt de krav på Trafikverket som de själva ställer upp som "möjliga" åtgärder för artrik vägkant. Men här tacksam för att Trafikverket över huvud taget åtgärdade vägbanan. Att spara det översta vegetationsskiktet, och återanvända det vid återställningsarbetet efter genomfört arbete på vägen är en onödig satsning på artrikedom och biologisk mångfald? Att försöka få till en gemensam aktion hade varit lönlöst. I denna bygd betraktas en person som begär något, som yttrar sig, som bråkig. Människor ska vara tysta, finna sig i sin lott. I en sådan bygd sker ingen utveckling.

Läs mer om VÄGRENARNAS VÄXTER.
.
.

Naturlig skönhet

Zorn frågade mig en gång om jag visste något vackrare än en svensk, blommande äng. Jag grubblar ännu över svaret.

Carl Larsson

Sveriges miljömål - ett rikt odlingslandskap

Målaren återger landskapet med färg och pensel, men bonden formar det i original med lövkniv och lie.

Mårten Sjöbeck 1886-1976

Sjöbeck levde under den tid då jordbruket inte hade rationaliserats i hög grad och såg därför bönderna som självklara landskapsvårdare. Det gäller knappast idag även om t ex LRF med kampanjer vill få oss att tro det.
.
. 

Gästgiveri i Godmersta

Snacka om att ha tur! Fick ett mejl från paret som bor på gården på bilderna. Genom dem har jag fått bekräftat att det fanns ett gästgiveri i Godmersta och just i detta hus!

De kan genom gamla dokument som t ex inteckningspapper, bouppteckningar, historiska kartor, genom att se ordet "Resanderum" skrivet på en vägg på nedervåningen i samband med renovering och uppgifter om (och från) tidigare ägare, bekräfta att här varit gästgiveri. Troligen fram till 1916. Den gamla Kustlandsvägen går över gårdsplanen. Om det var här min farfarsmor en gång arbetade som piga vet jag inte ännu. Huset är uppfört på 1890-talet. Ifall Erika arbetade här så var det i en ev. tidigare byggnad som vi inte känner till i dagsläget. Den nya ladugården på bilden byggdes 1953, den gamla låg inte på samma plats. Gården har varit i den nuvarande familjens ägo sedan 1927.

Tack Sture och Birgith för mejl och att jag fick tala med Sture i telefon!!!

Så här skrev jag om funderingarna om Erikas tjänsteplats tidigare: https://morfarshus.blogspot.com/2018/07/gastgiverier-i-angermanland.html
.
.

Kaffepåse som souvenir

Pappa och svågern Bertil gjorde 1959 en semestertripp till Lappland efter att hässjningen av höet var överstökat och det torkade på de 49 linhässjorna. Att sommaren 1959 gav 49 hässjor vet jag eftersom lägdornas skörd är noga antecknad från år till år i hushållets loggbok.

Edit: Efter att jag skrev inlägget har jag av en vänlig svensk läsare i Norge fått mer upplysningar om bilderna. Ibland har man allt bra tur! Fotona är lite omstuvad ordning och ny text är ljusare grå. Tack E.

 

År 1959 var fler bilturister ute, men inte alls många. Bilismen var ännu inte så utbredd och stoppen gjordes vid rastplatser med vacker utsikt. Här får en tom höskrinda dragen av en arbetshäst symbolisera det jordbruk som höll på avvecklas och centraliseras men som ännu till viss del fanns kvar.

Bilden ovan är tagen tvärs över vägen från kyrkan, i centrum av Tärnaby. Trolltrumman, en souvenirbutik som fanns/finns i huset man ser. Den öppnades 1958 och finns än i dag på samma plats.

 

Tärna kyrka besöktes och fotograferades.

 

 Vid riksgränsen kokades det Cirkelkaffe. Bilden är från gränsen på väg till Mo i Rana (stenen invigd 1939).

 

Getter fångades på foton men inga renar. Getterna gick fritt vid landsvägen och det var lite exotiskt det också kan jag tro. Troligen från norska sidan där getterna än idag går fritt.

 Se upp för renar! Vilken fin hemgjord skylt. Mycket möjligt en bild i Lycksele med tanke på gatstenar och husfasad.

 En paus på en vacker brukad sluttning ner mot en älv, kikaren kom fram.

Detta var säkerligen ett topografiskt och geografiskt viktigt stopp. Kikaren redo i rem över axeln. Skylten finns att se ett par mil västerut från Storuman.

Vida vyer och grusväg.

 

När de kom hem igen öppnades DKWns baklucka och reseutrustningen plockades ur. De två svågrarna gjorde sig lustiga över hur välutrustade de var i händelse av kyla. Och frost hade det visst varit vissa nätter. Min moster fångade de glada hemvändande Lapplandsresenärerna på foto. Det är bilder i hennes album jag skannat av.

Väl hemkomna efter några dagars bilande i inlandet fanns i bagaget  även upplevelser som blev berättelse Pappa hade också köpt en handsydd kaffepåse i renskinn - samisk och exotisk. Han var öppen för samisk kultur, ja ursprungskulturer över huvud taget. Kaffebönor från 1959 finns fortfarande kvar i skinnpåsen. Den här kaffepåsen kan mycket väl vara inköpt på den då nystartade souvenirbutiken Trolltrumman i Tärnaby.
.
. 

Humaniora kontra naturvetenskap

"Jag är väldigt intresserad av kulturhistoria. Många naturvetare skulle ha stor nytta av att lära sig mer av humaniora. Jag tycker nog att humanister är mer intresserade av naturvetenskap än tvärtom."

Läste detta på en vetenskaplig blogg. Jag instämmer, min erfarenhet är densamma.

 

.
.

Märta Måås-Fjetterströms formgivning

Utställningen med Märta Måås-Fjetterströms vävnader visar ofta fyrfota tamdjur, byggnader och växter. På utställningen i Stockholm 2019 visas 57 objekt. Jag minns när jag under en fin  kulturcykelsemester i Halland och Bjärehalvön på 80-talet besökte vävateljén MMF AB i Båstad.

En flossamatta med hästar i hage från 1915 heter Hästbete. Jämför med den medeltida Överhogdalstapeten från sent 1000-tal eller 1100-tal med mängder av djur med och utan horn.

Fåren. Denna roligt ulliga matta i ryateknik komponerades 1930.

En närbild av ett busigt får i ullgarn.


Perugia från 1927 är vävd i rölakan. Katalogtexten berättar att MMF gärna besökte Italien och då ofta Perugia. I vävnaden tolkar hon den lilla bergsstaden byggd av vulkansten.

Rommattan komponerades 1940, året innan MMF:s bortgång och har nonfiguartivt mönster. Den vävdes i reliefflossa för Svenska Institutet i Rom. Mattan är avsedd för biblioteket där den fortfarande är placerad. Den röda mattan ovanför i rölakan kallas Sala da pranzo och är även den en av de totalt 18 stycken mattor som komponerades till kulturinstitutet i Rom.

Bild från Digitalt museum.

Byggnaden ritades av Ivar Tengbom 1937 och att som jag ha haft möjlighet att bo där under ett års tid som storstipendiat omgiven av arkitektur, möbler, målningar, skulpturer, konst av de bästa formgivare Sverige kunnat frambringa, är minnesvärt på många sätt. En tillvaro fylld av humaniora.
.
.

Naturligt vis

Den trofé, ett palmat horn av älg, som hänger på väggen har en gång i tiden fungerat som belysning. Kanske blir det så igen, vem vet... Älgjakt är väl sinnebilden för "Norrland" och vill man trycka på det ursprunget är ett skovelhorn lämpligt att använda. Som kontrast har lite svealändsk grönska har tillfälligt fastnat på hornet.
.
.

Ko-lik

Keramikfat med kreatur. Konstnär Åsa Jacobson, medlem i Blås & knåda.
.
.

Bevaransvärda djur

Ett besök på Skansen dan före dopparedan var verkligt givande. Mitt i storstan finns miljöer där man kan se hur livet förr kunde arta sig. Naturligtvis går det inte att fånga helt, vår egen tid finns med någonstans i alla fall, men det är tillräckligt bra för att kunna förstå en del av de förutsättningar som fanns här i landet före industrialismens intåg. Och vardagarna före jul finns där få turister och ingen julmarknad, man går där relativt ostörd.

Skånegården, en fyrlängad korsvirkesbyggnad, visade inget dåtida julfirande, bostaden var stängd. Men när man passerade på avstånd kacklade gäss utanför längan och i mörkret lyste det genom några små fönster. Nyfiken som man ju är drogs benen dit.

En sötchock, ett oväntat minnesbombardemang kom över mig. Kossor. Där. Det luktade gott precis som i lagårn hemma som barn och tonåring. Inte som i stora kofarmar där det verkligen kan lukta illa. Och där djuren sannerligen kan bli illa behandlade. Nej, här var vänligt och luktade som det bara luktar då några få kossor hålls. Elefanterna försvann för länge sen från Skansen, korna av rasen SLB - Svensk LåglandsBoskap, kom för några år sedan. Friluftsmuseet Skansen visar upp svenska traditionella förhållanden, är inte en djurpark med enbart vilda exotiska som tidigare. Jag blev oerhört glatt överraskad av denna djurhållning. Kor visar svensk kulturhistoria! Inga tamdjur har väl följt människan så länge och nära inpå som mjölkkor som även gett föda. Korna är människans bästa vänner.

Förr var alla svenska städer agrara. Där fanns kor, hästar getter, får, grisar, höns mm. De garanterade mattillgången, man mjölkade och mjölken blev till ostar, syrad mjölk och annat som gick att förvara, man slaktade och konserverade köttet på olika sätt. Frysar fanns ju inte. Förhållandena för stadsborna var i mångt lika landsbygdens folk. Det är långt ifrån alla som tänker på det eller ens känner till detta eftersom kreaturen numera hör landsbygden till. Bland allmänheten funderas heller inte över varifrån denna tamboskap fick mat/foder. Ägde den agrara stadsbon mark som producerade hö utanför stadsgränsen? Eller havre till hästen? Att allt kreatursfoder inte kunde köpas står klart. Fägator ledde ut ur stan till betesmarker. Skillnaden mellan stad och land var inte så avgrundsdjup som den är idag. Och så var det inte enbart i nutida välfärdsstaten Sverige.
.
.

Ko-oolt...

Ett besök på den pågående utställningen med Märta Måås-Fjetterströms mattor i Rikssalen i Stockholms slott gav bestående skönhetsintryck. Utställningen i sig var vackert och lättsamt planerad, ljussättningen bra och behaglig. Ett par vävar fick mig att haja till som den här röllakansväven t ex. Den heter Korna och komponerades 1930. Med min fä-bless för kor fattade jag tycke för draperiet även om det kanske inte var den allra mest typiska av Måås-Fjetterströms formgivning, men ack så vänlig och färgrik.

 

"... Sedan hon börjat intressera sig för flamskvävnad har hon blivit friare och rikare i teckningen även i rölakan. Ett bevis härpå är Korna, en praktfull symfoni i rött och violett. Den ger hela den varma julistämningen. Kossorna ligga dåsiga och tugga i klövervallen eller stå och titta med stora förvånade ögon."

(Gunhild Haller-Augot, Form 1931:1).

Tyvärr var det på utställningen mycket svårt att se de liggande och idisslande korna, endast de stående med nyfikna blickar var exponerade. 

Den här lantliga idyllen närdes av 30-talets stadsbor som fortfarande levde med den utanför stadsgränsen. Stad och land gick fortfarande hand i hand, landet var inte delat som idag. Märta Måås-Fjetterström uppfattade det så här:

"Jag kan ej nog prisa 

att få vistas i en sådan

härlig natur medan man

håller på att komponera.

Visserligen är man ifrån

en hel del som man nog

behöver se och följa med

... men ändå!...

jag sitter i min atelier,

omgiven av höga träd..."

Märta Måås-Fjetterström

I en annan anteckning beskrev hon tillvaron så här. För mig är båda upplevelserna lika sanna.

"Ingen frihet

är större än den

man känner

i en stor

främmande stad."

.
.

Sök och finn

 En beställd och framtagen volym med Norrlands 3e Båtmanskompani. No 135 Frunk ligger framme.

Bomullsvantarna på så klart.

Arkiv är inte alltid den vackraste av miljöer - men välfungerande. Eftersom man "försvinner" in i dokumenten är det dessa man koncentrerar sig på. Tiden går fort kan jag lova! Just dessa bilder är tagna på Krigsarkivet i Stockholm.

"Nanting å dryck se ve"

"Nanting å dryck se ve" betyder på min dialekt någonting att hålla på med, syssla med, fördriva tiden med...

Kvinnor var förr alltid sysselsatta med något, att inte ha något för handen var att slå dank och det ansågs verkligen inte passande. Gick man iväg till en annan bondmora eller torparhustru här i byn så hade man gärna en strumpstickning i handen under tiden, sticka kunde man utan problem göra när man promenerade.

Ett nutida sätt att "dryck se" kan vara att släkt- och/eller hembygdsforska. När började jag släktforska? Minns inte men det kan ha varit vid millennieskiftet efter ett besök hos Riksarkivets filial (SVAR) i Ramsele, Västernorland, där jag och mina två kompanjoner fann värdefulla uppgifter i en byggnad uppförd för Riksarkivets räkning. Hos SVAR fanns full uppsättning avfotograferade arkivböcker från hela landet, inte enbart hemsocknen. Även Riksarkivets filial i Arninge utanför Stockholm har fått besök och fick jag en fullträff.

När jag började forska kostade det 18 kr/styck att beställa en microfiche till biblioteket som lån i två eller tre veckor. De sidor ur kyrkböckerna man önskade fotades av. 55 bilder rymdes på ett mikrofischkort. Det var inte ovanligt att en bild var otydlig och svårläst. Maximalt tre mikrokort kunde lånas åt gången. Om man inte hade givna datumuppgifter för anförvanter, socknar osv var det lite som att leta efter en nål i en höstack. Det kunde ta rundlig tid att finna det man sökte.

Bild från digitalt museum.

När mikrokorten anlänt till stadsbiblioteket satt man där på kvällstid vid en av apparaterna, som man bokat i förväg, och försökte läsa texten på mikroficherna. Ett par kvällstimmar rann snabbt iväg. Biblioteket i hemkommunen hade full uppsättning kyrkböcker över socknen som mikroficher, men eftersom jag forskade från en helt annan kommun måste korten således beställas till stadsbiblioteket där. Ett par kurser i handskriftsläsning förenklade uttydandet av gamla dokument.

Numera sitter jag framför min dator och loggar in på Riksarkivets digitala forskarsal på nätet, abonnemang behövs inte numera, för ett par år sedan blev arkivet fritt. Att fördjupa sina kunskaper genom att lyssna till föredrag med olika infallsvinklar på hembygdsforskning är stimulerande. Halvtimmesprogrammen Släktband på radions P1 lyssnar jag ofta på under längre bilresor. Att dessutom ha många andra intressen gör att det finns annat att koncentrera sig på och periodvis får arkiven stå över.

Långt ifrån allt arkivmaterial är digitaliserat. Därför är Krigsarkivet ett arkiv som en forskare med soldater och militärer i släkten har nytta av men allra störst nytta har jag haft av Landsarkivet (för min del i Härnösand), där icke digitaliserade akter kan beställas fram och läsas. En guldgruva för hembygdsforskare.

Är man som jag uppvuxen med berättelser innan TV-tittandet tog död på traderade historier, finns skrönor och släkt- och bygdeberättelser som kanske kan verifieras eller dementeras genom hembygdsforskning.

Så nog finns det mängder av material att "dryck se ve". Och tid tar det när man även har ett annat arbete att sköta. Enbart för att det är så fascinerande fortsätter man söka svar... Den som ställer frågan "Hur långt bakåt i tiden har du kommit?" har inte helt förstått vari det intressanta består och har knappast prövat på att själv forska.
.
.

Färgsprakande textilier

Formgivning av systrarna Lisbet (1909-1961) och Gocken (1914-1995) Jobs hand har blivit "inne" igen - om de nu någonsin varit ur spel. Ett minne jag har som barn av de konstnärliga systrarna är den Mariatavla som kom fram varje jul, ett fint tryck av Gocken Jobs designad 1957. Som barn stod jag på nära håll och begrundade bildsviten och funderade över namnet Gocken som mamma berättade hade gjort den.

Härom dagen var jag på ett föredrag om systrarna Jobs och deras keramik- och textilverkstad i Stockholm som så småningom flyttades till Västanvik utanför Leksand. Bilderna nedanför har jag hämtat hem från internet och visar något av den fina mönsterskatt de har lämnat efter sig.

 Stugrabatt ˄

 Sommar ˄

 Granatäpple ˄

 Rabarber ˄

Aurora ˄

Leksandsstolar ˄

Flera formgivare av blommiga kretonger finns, jämför med kända namn som Josef Frank och Arts- and craftsrörelsens William Morris. Måhända är den bleka vithetens tid förbi för denna gång. Det är mycket som tyder på det.
.
.

Hemvävt draperi

Hur många kvinnor ska inte ha suttit vid en vävstol och vävt sedan tidernas begynnelse. Min mamma vävde på 1940/50-talen bland annat yllevävnader. Draperiet på bilderna skapades i tidens anda. Hon vävde tre våder med samma mönster. En av våderna användes som väggskydd bakom säng/schäslong, så där som man hade i många hem vid den tiden. Den uråldriga vävstolen som användes har fått mig att läsa böcker av Gertrud Grenander-Nyberg.

 

Det här draperiet har proveniens och tas väl om hand. Det är så lätt att textilier försvinner och förstörs med tiden - tänk bara om något från fyra-fem generationer tillbaka hade funnits kvar. Något som vävdes på samma gamla vävstol av en anmoder. Så oerhört intressant det hade varit att få se och känna på. Att se Nordiska museets bevarade textila skatter gör mej glad, men samtidigt beklämd är jag inser hur lite som finns kvar av de allmogetextilier som fanns här i bygden en gång.

.

.

Möbelsmycke

Vad detta är? Inte vet jag. Antimakass, knappast. Något fint för fåtöljen. Läckert är det hur som helst i mina ögon. Hantverket som brukade komma fram till jularna en gång i tiden. Bestående av återbrukade tygstycken i skön förening.
.
.

Torpen utan inventering

"Landskapet är fullt av spår efter de som levde här före oss, men många av dem är svåra att se utan träning. Det gäller dock inte torplämningarna. Alla som sett påskliljor mitt i granskogen, eller en fyrkantig källare övervuxen med mossa förstår att här har bott människor. Det är lätt att föreställa sig människors möda där stengärdsgårdarna ringlar sig fram genom skogen, eller att folk har kunnat njuta av kvällssolen på farstukvisten där trappstenarna till ytterdörren fortfarande ligger kvar. Kanske är det därför dessa lämningar väckt ett sådant intresse hos allmänheten. På 1970-talet startade på många håll studiecirklar som hade som mål att inventera torpen och dess historier. Flera av dem resulterade i omfattande böcker, skyltningar vid lämningarna och andra informationsinsatser. Bara bland hembygdsföreningarna i Skåne har torpinventeringarna resulterat i minst ett femtiotal böcker och artiklar."

Läs hela artikeln HÄR.

I denna norra landsända finns ingen sammanställning av var torpen var belägna. Ändå fanns så många torpare och inhyses folk i bygden. Var i landskapet finns spåren efter de små och fattiga människorna? De utan jordegendomar?

.
.