Detalj av betydelse i masoniteköket

Ljuset faller in i masoniteköket, favoritköket. Notera den dekorativa smala rödmålade bården vid taklisten - en liten detalj med stor betydelse för helhetsupplevelsen.

Denna röda bård/linje längs taklisten  målades för hand 1950 av målaren Teodor Mattsson från Rundvik. Han föddes 1886 och var således 64-65 år gammal då han höll i penseln här. Bården är effektfull och följer taklistens vinklar och vrår runt om. Den förhöjer köket, den förhöjer rumsupplevelsen.

Till denna rödmålade linje har vid val och färger till kökets inredning ofta  röda detaljer prioriterats (alternativt en kontrasterande blå kulör).

En röd Kockums kaffepanna för kokkaffe.

Röd kulör på hyllkanterna i köksskåpen

Rödmålade förvaringsenheter på insida dörr till matskåpet.

Små röda trädetaljer på den lilla spegeln samt en kamväska av röd galon inunder.

 

Samma röda galon är locken på sittbänken, den sk puffen, klädd med.

Atlanta thekoppar med blå ränder. Den vaxduk jag minns från förr var röd med vita streck som gjorde att oregelbundna röda kvadrater bildades. Den finns bara kvar i minnet.

De hemvävda vita kökshanddukarna av bomull har röda eller blå rutor med broderat monogram.

Några tidiga gardiner jag minns var blockrandiga med marinblå och vita ränder som var ca 10 cm breda.

Ge oss naturen tillbaka!

Igår gick första avsnittet på tv av den danska serien Ge oss naturen tillbaka! Vad kunde detta vara? Ännu ett flumprogram? Ännu ett lekprogram? Ännu ett format med utslagning av medverkande på bsta sändningstid?

Nejnej, det var ett program med samma värdgrund som jag själv har och länge har haft. Så glad jag blev. Programmet finns att se på SVT Play ett par månader framöver.

Läste precis en fin recension av programmet på Natursidan.se: Något av det mest hoppingivande jag sett på tv.

Illustration av Kleo Bartildsson härifrån.

Bin och fjärilar ska få en ny chans genom att återskapa vild natur. Bort med mängden av monokulturer. Inställningen till kontrollerad "natur" börjar sakta att svänga. Häng med om du vill vara up to date.

Off-grid med kulturarvet i behåll

Här finns ett exempel på ett leva i och förvalta ett före detta missionshus i Norrbotten. En livsstil lite off-grid som inte fungerar för alla men som innebär att man lever fri från samhällsservice som kan krångla eller sluta fungera. Jamen ni vet - kommunalt vatten, avlopp eller elförsörjning. Det är väldigt förtretligt när leveranserna inte fungerar.

Tänk er denna byggnad målad i röd slamfärg, vita knutar och fönster, med pannplåt på taket och inglasad veranda.

Om detta missionshus och hur det bibehållits och bebos nu kan man läsa HÄR varifrån fotot också är hämtat. Där finns även bilder på dagens utseende.

Textil förvaring

Så här har trasmattorna som inte används för tillfället förvarats så länge jag kan minnas. Ljust men utan direkt solljus i ett kallt utrymme på en ställning dit möss inte når. Jag har anammat lösningen i mitt permanentboende och det fungerar mycket bra.

Äfsing

För mej innebär äfsing två företeelser. 

1. Dels är det varpändarna från en nerklippt mattväv, trådspillet. Det är korta, starka och hållfasta bomullstrådar som man har nyttiga användningsområden. Binda upp stekar, binda kryddbuketter att torka, fästa talgbollar i trädgrenar för vinterfåglarnas välmående, fästa ihop saker med varandra, göra en ögla för upphängning av den vanliga almanackan... you name it.
Den äfsing som finns kvar här efter mammas sista mattväv är korta varptrådar, till synes i ett enda trassel. Men eftersom de är korta går varje tråd lätt att dra ut för att använda.

Jag ser fram emot att själv klippa ner en mattväv och på så vis få mer äfsing. Jag har mängder av matt-trasor och två vävstolar.

2. Den andra betydelsen av äfsing är det värsta ogräset - kvickrot. Ett rotogräs som är svårt att bli av med. Rötterna är låånga och går djupt under marken. De är ledade och varje rotbit som blir kvar i marken ger nya plantor. Att köra med jordfräs gör alltså situationen än värre. Jag minns äfsing från potatislandet pärlanne´ men det var mest i utkanterna de tog sig in. Vanligast var dyngstavarn´ (svinmålla) som var lätt att rycka upp och bli av med.

Att äfsingen är svårutrotad förstår man av den här berättelsen.

Skogen var full av lingonben

  

I onsdags var en sådan där soldag. Efter uträttat ärende dära Vall´n blev det lingonplockning, så pass att hushållet klarar sig ett år förhoppningsvis. Lingonsylt kokades

En 8-liters aluminiumgryta kom fram ur skåpens inre djup. Den har två handtag och en knopp på locket av bakelit. Väldigt mycket mitt 50-tal.

Aluminiumgrytan är tillverkad hos Lundbom & Karlsson Metallfabrik, Eskilstuna.

 

 

Några dl lingon sparades för att bli vattlingon som är så gott till julen. Vattlingon till dadelparfait är numera en julig favoritdessert. Nå, nu börjar jag längta till advent och jul. Det går inte över med åren - särskilt som det snöade igår.

Det finns ett vilsamt nöje i klarlägga föräldrarnas vardagliga hushållsinköp, sådant jag sällan  reflekterat över. Grejerna fanns ju bara där. Då. Nu var aluminiumgrytan bra till syltkok.

Sen kan man ju fundera på om detta kärl är en gryta eller en kastrull...

Oktoberkänsla

 

Som sagt - grått väder och regn har början av oktober gett. Då är det trist att fotografera så bilderna med solsken är inte rättvisande. Som den här ovan med sommarastrar och med solsken och en blöt grusväg utanför rutan.

Innanfönstren sitter i, det är varmt och skönt inomhus då huset är uppvärmt med vedeldning.

Årets sista solstrålar

 

Solrosorna växte sig väldigt höga i år. En av dem var av sorten som är förgrenad och blommar med flera "små" solrosor. Den hade stort vindfång och föll i starka stormbyar precis innan resan norrut inleddes. Så de solrosorna hamnade i blomsterhinken med egenodlade blommor som brukar följa med på höstresan.

Då vädret till stor del varit grinigt, regnigt och gråmysigt lyser de där solarna upp inomhus.

Bönhus som byggnadsminne

EFS missionshus i Missenträsk blev byggnadsminnesförklarat 2016.

"Redan under 1850-talet började det byggas missions- och bönhus runtom i Sverige, men först i början av 1900-talet blev väckelserörelsen utbredd i Västerbotten. Under första halvan av förra seklet uppfördes bönhus eller missionshus i så gott som varje västerbottnisk by – ibland till och med flera i samma by, trots att där bara bodde några hundra personer.
Bönhusen utgör en viktig del av länets kulturhistoria och är en betydelsefull pusselbit i förståelsen av den västerbottniska folksjälen. Länsstyrelsen Västerbotten har därför under en längre tid sökt en bönhusmiljö som är både representativ och välbevarad med avsikt att skydda och vårda den för framtiden. Arbetet har resulterat i en förteckning över 273 bönhus i länet och bland dessa framstod till slut Missenträsks bönhus som den lämpligaste miljön för en byggnadsminnesförklaring.

Byn Missenträsk synades 1774 som den tredje inom nybyggesverksamheten i Jörns socken i norra Västerbotten och den kom så småningom att bestå av runt 150 gårdar.
I dag bor bara 35 personer i Missenträsk, men när bönhuset invigdes 1936 var det fortfarande en livskraftig by med 250 invånare och cirka 30 jordbruk."

Text Pernilla Lindström, Skellefteå museum. Interiöra foton är hämtade från länsstyrelsen i
Västerbottens facebook-sida samt en bild https://byggnadsvard.se/bonhuset-i-missentrask/
Exteriörer är mina egna.

EFS (Evangeliska FosterlandsStiftelsen) bönhus i Missenträsk

Kyrksalen

 

Predikstolen med texten "Det är fullkomnat" ovanför. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum

 

Kyrksalen sedd från predikstolen. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum

 

Del av bönhusets köksdel. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum

 

Samlingssal med enkla träbänkar. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum

"Bönhusen blev en viktig symbol för det civila motstånd som väckelserörelsen innebar och kännetecknas av sin frihet från den symbolism som förekommer inom Svenska Kyrkan. Istället intog det talade ordet en central ställning och predikstolen stod ofta framme på ett podium på den plats där altaret annars återfinns i kyrkan. Tillsammans med predikstolen fanns ofta plats för en orgel, övrig inredning i salen bestod främst av träbänkar. Väggarna kläddes ofta med panel och utvändigt brädfodrades husen. Fönstren var ofta höga med en spets- eller rundbågig överdel, påminnande om kyrkfönster.

 Bönhuset i Missenträsk användes även för andra verksamheter, förutsatt att de stod på sann kristen grund. Dit räknades inte pingstvänner och studieförbund, bönhuset var till exempel stängt för studiecirklar som ansågs ha ett politiskt program. Hit kom däremot kringresande föreläsare, nykterhets- och fredsföredrag arrangerades, kurser i jordbruksskötsel hölls. Syföreningen möttes i lilla salen, söndagsskolan i den stora. En gång i tiden hade byns skola sin slöjdsal på bönhusets vind och sommartid förvandlades bönhuset varje år till sommarhem för lantbrukarnas småbarn så att föräldrarna kunde ägna sig åt jordbruket. Under 1950- och 60-talen låg antalet barn på sommardaghemmet stadigt kring 25–30 stycken."

Text Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Det gula bönhuset i trä och det röda uthuset med förråd och utedass.

Länsstyrelsen Västerbotten Från facebooksidan den 16 november 2020.

"MÅNADENS KULTURMILJÖ: Bönhuset i Missenträsk

Frikyrkorörelsen är den äldsta folkrörelsen i Sverige. I Norrland och Västerbottens län går frikyrkligheten och väckelsen tillbaka till det så kallade norrlandsläseriet och traditionen med byabön. Till en början samlades de nybildade frikyrkoförsamlingarna till bön och predikningar i de egna stugorna, i skolhus eller andra gemensamhetslokaler. För att slippa beroendeställningen till andra, och för att möta den växande skaran av troende, växte behovet av egna lokaler. När en ny församling startat bildades snabbt även en byggnadsförening med uppgift att uppföra ett bönhus eller kapell. Frikyrkligheten i Västerbotten var allmänt spridd och det byggdes i stort sett ett bönhus eller missionshus i varje by. Husen uppfördes ofta genom ideella insatser av församlingsmedlemmarna.

I byn Missenträsk finns ett litet ”omärkvärdigt” bönhus. Det enkla, gula trähuset byggdes av byns bönhusförening och invigdes 1936. Det har en stor kyrksal, en mindre samlingslokal samt kök. I anslutning finns ett falurött uthus med förråd och utedass. Den enkla, sparsmakade och välbevarade miljön gör att bönhuset är mycket representativt för bönhustraditionen i Västerbotten. Dess anspråkslösa utseende, för såväl exteriör som interiör, berodde både på sparsamma ekonomiska möjligheter och väckelsens återhållsamma grundsyn som stod i kontrast till högkyrklighetens prakt. Det var ett sätt att visa att andlighet och värdighet var viktigare än grannlåt. Det viktigaste var predikstolen, placerad på ett upphöjt podium i samlingssalen där det också fanns enkla träbänkar att sitta på. Utsmyckningarna utgjordes ofta av bibelcitat målade på väggarna. 

De flesta bönhus i länet verkar ha uppförts av lokala byggmästare, man kan se att många karaktärsdrag går igen och ana att byarna influerats av varandra. Bönhusen känns, liksom här i Missenträsk, ofta igen på de höga rund- eller spetsbågade fönstren i samlingssalen. Inga ritningar till bönhuset i Missenträsk har återfunnits och vi vet inte säkert vem eller vilka som bestämde utformningen. I princip alla kyrkor och samfund var välkomna att hålla gudstjänst i bönhuset. Det kom också att användas för många andra verksamheter, till exempel byamöten, daghem, skolmatsal och slöjdsal.

Idag är bönhusen allvarligt hotade genom landsbygdens avbefolkning och en ökande sekularisering. I Västerbotten finns omkring 250 bönhus kvar. Många är ombyggda och förändrade. De mer oförändrade står kvar som symboler för en gången tid.

Missenträsk ligger cirka 3 mil nordväst om Jörn i Skellefteå kommun och är författaren Sara Lidmans hemby. Hennes föräldrar, Andreas och Jenny, var mycket engagerade i bönhusföreningen. Sedan 2016 är byggnaderna skyddad som byggnadsminne, både utvändigt och invändigt.

"

I grannbyn ska EFS bönhus säljas. Det kan bli vad som helst av den stora tomten och av byggnaden som är centralt belägen, det finns ganska många exempel på detta. Styrelsen är inte insatt i vad kulturhistoriskt värde innebär och det är väl knappast troligt att mäklare eller köpare är det.

* * *

Man kan inte annat än beundra de värmlänningar som flera år forskat och i bloggform berättat om värmländska missionshus och som i dagarna (oktober 2021) släpper en bok om desamma: Väckelsens hus i  Värmland. Det är svårt att inte låta sig imponeras av det gedigna bokverket och det arbete som ligger bakom.

Farmorsmor

 

Detta är ett  porträtt av Anna Jacobsdotter född 1861. Porträttet visar en ung Anna med allvarlig nyfikenhet i blicken och ett vaket, öppet ansikte. Jag är mycket tacksam för att jag nyss fått porträttet. Tack! Anna kom att bli min farmorsmor. På fotot är hon klädd i ett klädmode som var vanligt under 1880-talets första hälft. Det knutna bandet runt halsen är typisk för tiden, den plisserade vita kragen och vita ärmslutet, det veckade nedre delen på klänningsärmen och knapparna i fram. Anna bör alltså ha varit vara omkring de 20 åren då hon gick till fotografen. Fotot är en förstoring av ett visitkort och har formatet 24x16 cm. Inget namn på fotoateljén finns inte tryckt någonstans. Glaset framför bilden är tjockt och har fasade kanter. 

Anna var äldst i syskonskaran på fyra och den enda som nådde vuxen ålder hemma i familjen. Två bröder dog som barn och systern Johanna, som föddes 1867, adopterade bort som 3-åring. Året efter att Johanna adopterats bort föddes brodern Per som dog redan 1877. Då var Anna 16 år och året därpå flyttade hon hemifrån till Skademark i grannsocknen. Förmodligen tog hon tjänst som piga som var så vanligt bland bönder och torpare under många decennier.

Då Anna var 21 år födde hon en dotter med fader okänd enligt kyrkböckerna. Dottern Olivia föddes hemma hos Annas föräldrar på Tenstrana vad jag förstår. Att få barn utom äktenskapet var en stor skam vid den här tid (och ända till 1900-talets mitt) och i många fall försköt föräldrarna en dotter med ett oäkta barn. Så skedde inte här, Anna var det enda barn de hade kvar.

Tre år senare, 1885, gifte sig Anna med Jonas Alfred, rättare i Norrgissjö. År 1891 flyttade familjen, som då bestod av tre ytterligare barn, till Indre i Västernorrland.

Jag förmodar att det var i samband med detta som dottern Olivia valde att inte flytta med övriga familjen utan hon flyttade till sin morfar och mormor i Tenstrana. Där kände hon sig säkerligen hemma eftersom hon torde ha bott där i sin första barndom. Fem år senare blev morfar Jacob änkeman och Liva blev hans hjälp i hem och jordbruk.

 

Anna och Jonas Alfred kom framöver att köpa ett jordbruk längs Indalsälven vilket fortfarande finns kvar i släktens ägo. Det var god familjesammanhållning mellan Olivia och halvsyskonen, som kom att bli åtta stycken, även efter att Anna och Jonas Alfred var borta. Även kusinerna, nästa generation, höll kontakten. Många brev skrevs, och besök gjordes, under årens lopp. En hel del av korrespondensen finns kvar. Det är jag förstås glad över.

Reseffekter

Vilka drömmar hade den unga kvinna som använde denna resväska och röda och granna hattask?

Reseffekter på det mahognymålade högskåpet från morfarsmor och -far, Klara och Johan Olof.

Resväskan är en sådan där som var så vanlig och som nu ofta har syns som rekvisita i inredningssammanhang. Den är tillverkad av svart kartong med läderskodda hörn och kanter. På ena långsidan finns två gångjärn och på den andra två regellås med överfallsbygel. Tillhörande nyckel är fastsnörd inne i väskan. Invändigt är den klädd med brunmurrigt smårutat papper och har remmar att spänna fast innehållet.

Av fastklistrade lappar i flera lager framgår det att väskan senast blev polletterad från Uppsala C till Nyåker den 2/7 1952.

Jag har själv använt den vid tågresor och alltid tyckt om utseendet, men numera används den till förvaring. På etikettlappen står mitt namn textat och en Södermalmsadress. Äldre funktionsdugliga föremål har alltid behagat mig, jag har full förståelse för det retroliv som vissa lever idag när det kommer till kläder, inredningar och mat.

Hattasken har varit ute ur modet hela mitt liv, den är verkligen inte nött och kom kanske till användning en kort tid på 40-talet.

Vad tänkte min mamma på när hon reste iväg med dessa reseffekter? Vilka drömmar hade hon? Vad förväntade hon sig av livet? På detta foto bär hon ytterligare en variant av väska, en mjuk bag. Klädd i resdräkt som jag förmodar att hon själv sytt, svarta skinnhandskar, nylonstrumpor och ett par rejäla promenadskor i mocka med gummisula.

Härbre dokumenterat år 1868

Artur Hazelius (1833-1901), var insiktsfull skapare av Skansen och Nordiska Museet. Skansen är det första friluftsmuseet i världen och grundades 1891.

Nils Månsson Mandelgren (1813-1899), var en svensk folklivsforskare, konstnär och konsthistoriker som reste land och rike kring och tecknade av och beskrev äldre byggnader, föremål och seder. Han dokumenterade fornlämningar, redskap, inventarier, bostäder och klädedräkter - alltså vår svenska kulturhistoria. Månsson Mandelgren var både ett barn av sin tid, den begynnande industrialismen då bondesamhällets levnadssätt försvann sakta men säkert, men han var även före sin tid eftersom få i de lägre samhällsskikten förstod vad som var på gång.

Hazelius och Månsson Mandelgren var stockholmare respektive skåning och låg i framkanten av forskning och dokumentation av kulturarvet under sin levnad.

I Europa var det engelsmännen John Ruskin (1819-1900)och William Morris (1843-1896) som var de tongivande i den här rörelsen som, något förenklat, ville värna hantverket. Morris gjorde så mycket mer än tapetmönster. Idéerna som Ruskin och Morris spred fick stor genomslagskraft och just nu är de "på tapeten" igen.

Tror ni att detta härbre i Håknäs här i socknen/kommunen, som Nils Månsson Mandelgren dokumenterade år 1868, finns kvar?

Hur gammalt det var 1868 är okänt men nu vet vi att ett timrat härbre av denna typ med takläggning av näver och takved med knäppen i nock fanns här. Och att takveden hölls på plats av en slana mitt på taket med sinnrik fastsättning i gavelröstet. Inga naturvuxna krokar av senvuxen gran eller fotbräda vid takfoten som takveden stötte emot användes på den här takkonstruktionen. Nej, knäppen i nocken höll fast takveden över näverlagren.

Läsvärt

 

Har du, som är lycklig och stolt ägare av en eller flera enkla lador, läst denna broschyr? Den behandlar de enkla panelade ladorna, inte timrade dito. Desto viktigare är information om skötsel av de här ladorna som en gång var strösslade över landskapet men många är nu borta för alltid eller på fallrepet. jag har den i min ägo men den finns inte att läsa på nätet så vitt jag känner till.

Och det är inte enbart konstruktionen som sådan som är viktig utan ladorna påverkar landskapets biologiska mångfald. LÄS HÄR om varför lador behövs för det levande landskapet. Det är fin läsning.

Tittskåpsmodell

År 2018 besökte jag försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs för visning. Arsenalen är ett statligt militärhistoriskt museum där Sveriges militärhistoria från 1900-talet fram till nutid visas. Ett 70-tal fordon, både på band och hjul, visas. Jag kan inte påstå att mitt intresse av detta är oerhört stort.

Ett par år efter att den väldigt fula byggnaden som inrymmer militärmuseet hade invigts 2011, besökte jag en liten stuga som flyttats dit nära intill- ett soldattorp som pliktskyldigast hör till museet och som ursprungligen var uppfört i Björkvik i Sörmland. Nära denna finns ett nybyggt litet hus som rymde en utmärkt utställning om indelningsverkets historia. Jag var där ett par gånger men längtade inte efter att se utställningen i det stora museet.

Det jag innan visningen inte visste var att på Arsenalen även finns en avdelning med tennfigurer.

"Här kan du se en stor samling handgjorda tennfigurer som visar scener från stenåldern vidare till Gustav Vasas kröning, en 1700-talsbal på Haga Slott samt 1920-talets vaktparad.Samlingen fanns tidigare i Tennfigursmuseet i Hjortnäs utanför Leksand. Det är bland annat figurer skapade av konstnären Holger Eriksson. Det är en fantastisk samling som även visar leksakstillverkningen av tennfigurer från 1700-tal fram till 1920-tal."

https://arsenalen.se/utstallningar/figurmuseum/

För mej har figurer i tenn endast inneburit soldater. Några tennsoldater från min pappas barndom finns kvar och vem har inte läst och hört om pojkars intresse för och lek med tennsoldater och indianböcker föritin´.

Det som visades i en egen avdelning gjorde mig förvånad och upprymd. Förutom att gjutformar av allehanda slag och en beskrivning av tennfigurers historia visades fanns en samling med skiftande innehåll. Där fanns allt från Haga slottsteater till en pågående egyptisk balsamering, en rit på minoisk palatsgård, slaget vid Lützen 1632, slaget vid Virta bro med Sven Dufva 1808, "3000 man kvar på fjället" dvs. karolinernas dödsmarsch 1819. Med mycket mera. Allt utsökt berättat i tittskåps-modeller.
Ljuset i modellerna var mycket mer naturtroget än på alla de bilder jag tog.

OCH vad fanns där mer - jo en modell av en fäbod där ett par fäbodstintor vallande kossor och getter. Där syntes inte ett spår av krig. 

 

Hallå där, är det inte bedårande så säg! Jag föll pladask.

Efter detta har jag gjort ytterligare ett besök där. I september 2019 besöktes Arsenalen för att lyssna på ett föredrag om Indelta soldater och båtsmän i krig anordnat av en släktforskarförening. Det passar mej med tanke på båtsmän som jag intresserat mig för och som även finns i släkten.

"Många känner till den indelte knekten och hans soldattorp, med hur gick det till när han kallades ut i krig? Föredraget behandlar indelningsverkets soldater och båtsmän alltifrån det sena 1600-talet till början av 1800-talet. Det behandlar inte bara hur man förbereddes i fredstid, utan också när och hur soldaterna skickades ut i fält, liksom vad som hände med familjen där hemma om soldaten förblev borta. Det ges också en del tips på hur en släktforskare kan hitta uppgifter om sin förfader i fält.
Lars Ericson Wolke är professor i historia vid Försvarshögskolan."

Jomen, det var också intressant trots strulande teknik (som är så typiskt). Och numera vet jag att den trista byggnaden innehåller många vackra små välgjorda modeller.

Shop til you drop

”
I boken Tingens bruk och prägel som konsthistorikern Gregor Paulsson och hans son Nils skrev 1956, liksom i fortsättningen Konsten att bo från 1960, beskrivs tre olika konsumtions- och boendestilar. Även om deras tankar har 65 år på nacken nu och dagens sociologer förmodligen har mer att säga om saken, så tycker jag att kategoriseringen tål att dammas av och diskuteras. Om inte annat för sin egna självrannsakans skull. Eller för att skärskåda vilka influencers man låter sig påverkas av 2021. Vilken konsumtionsstil har eller uppmuntras du till av dem du följer idag?

Den ängsliga konsumenten – Drivs av rädslan för att avvika och vara annorlunda. Jämför sig med grannarna och vill passa in. Präglas av en vilja att höra till ett sammanhang och känna gemenskap, vilket skapar konformitet och likriktning.
Mål: To keep up with the Joneses.

Den ivriga konsumenten – Drivs av förändring och viljan att demonstrera sin sociala och intellektuella förflyttning, eller sin förbättrade ekonomi. Konsumtionen blir ett sätt att markera sin nya identitet genom att manifestera (den önskade) förflyttningen till en annan referensgrupp med hjälp av symboler och statusprodukter från olika socioekonomiska eller kulturella samhällsklasser.
Mål: To keep away from the Joneses.

Den autonoma konsumenten – har ”frigjort sig” och därmed slutat snegla på andra sociala grupper. Den autonoma konsumenten väljer självständigt efter sitt eget vetande och övervägande vad som är bäst för den enskilda individen.

”

Hämtat härifrån: https://trendenser.se/2021/05/konsumtion-och-sjalvrannsakan/

 

Detta är den bild man får på näthinnan av en människotyp som älskar att shoppa - en kvinna som konsumerar kläder, accessoarer och bijouterier och som mer än gärna visar upp kassarna med varumärkena i tryck. Men det finns så många fler "shopaholics". Det skulle lika gärna kunna vara en medelålders man på bilden i kostym med teknikprylar i kassarna, en jägare med den rätta utrustningen i form av kläder och vapen med tillbehör, en friluftsälskande person som "måste ha" det allra senaste. Och det finns så många fler exempel. Vilken inredning du väljer visar vem du är! Det är vår ohejdade konsumtion som försämrar miljö/natur/jordklot.

Är du en Early adopter eller är du obekymrad om vad andra tycker om den livsstil du valt?

Trasmattern

Här kommer en dikt på mål av ångermanlänningen NilsErik "Nicke" Sjödin ur boken Åslappe utgiven 1983. Diktboken funnen second-hand på PMU i Gullänget 2021. Köpte den såklart utan tvekan.

Målet kan vara vanskligt att förstå för många - i slutet av boken/dikten finns en förklarande ordlista. Bygdemål är verkligen ett försvinnande immateriellt kulturarv! Vem kan idag tala som man gjorde i hembyn för femti år sen? Jag är glad över de inspelningar jag gjorde och som finns bevarade - nu digitaliserade.

TRASMATTERN

Hele live
- häll åtminstone
hårta tå e -
å styvt de
ligg på gôlve.

Å på de
far man
å jodde
å gå.

Stryk
skull man ha.

Jodde å gå
på sjålve live.

De som va.

Skelkesskjorta
som han hädd på säg
då åldri na
va å gära.

Osleten
syns den ranna.

Mang e
förkläa.
Ingrint
å blekt borti.

Na gråbussarona
som koa sitt kvär ti
sä man häktes
på matta.

Duken
som låg ommapå
förstradion.
Genom spets´n
hörle man
att värla brann.

Men vacker va´n.

Huvekläa
bögle tå blotrycke.

Förstpyjamas´n
som han hadd ti slåttanna.
Faan vet
om int de va sist´n å.

Sofflocktyge
vä flottfläcken på.

Svettfläcken
men´jäg.

Sadusinern
- ny värenda jul -
gå bra å känn igen
häri matta.

Ållting
finns där.

Gammelvärla
å pyltepåkläa
å hårdasplaga.

Skreftesrocken
´n lit´n bit,
fodre
borti storväst´n,
överdel´n
tå fårskinnsfäll´n
å langkalsongern´,
brun,
blå
å hålvit.

Å tänk säg
att dä ä tôcke
man far å jodde
å gå på.

Stryk
skull man ha.

Men bruslöja
ligg härpå lofte´
ti blåkoffort´n.

Råttgnegen
lite grann
men ålldeles tydli´.

 

HÄR finns att läsa om trasmattans historia

Förklaringar av några dialektala ord i dikten:
hårta - hälften
styft - drygt
gôlve - golvet
jodde - traska
skelkesskjorta - tunn skjrta
åldri na - inte ett dugg
osleten - psliten
ingrint - "ingråtna"
koa - kåda
kvär - kvar
häktes - snubbla
bögle - bucklig
sadusin - kort gardin [cafégardin är väl närmaste benämning idag]
pyltepåkläa - kläder som man tar på sig varvtals mot kyla
hårdas - helgdags-
skreftesrocken - den man hade när man gick till skrift, oftast vid konfirmation
hålvvit - halvvit, grå
råttgnegen - råttgnagd

Mjölkbord - från nödvändighet till nostalgi

 

 Foto sparat från nätet för längesedan, vet inte varifrån.

Ett mjölkbord/mjölkbrygga då det begav sig och det hade den funktion som var tänkt. Hit fraktades mjölkkrukor av bönderna för att hämtas av mjölkbilen som körde mjölken till mejeriet. Här hos oss var det Börje från Ava som körde mjölken till mejeriet i Levar och konstruktionen där de hämtades och lämnades kallade vi för mjölkstånne (mjölkståndet). Det fanns minst tre stycken i byn. Mjölkbilen i form av en tankbil ersatte mjölkborden här under sent 1970-tal (bör det ha varit). Då lades Levar mejeri ner och mjölken transporterades till Umeå.

Här väntade man även på bussen som körde här föritin. 

Undrar just hur många gånger jag och lekkamraterna suttit överst på mjölkstånne och räknat bilar och noterat länsbokstäver på registreringsskyltarna... Stora genomfartsleden längs Norrlandskusten (dåvarande Riks13) passerade genom byn, två meter från oss barn.

Numera har de där konstruktionerna försvunnit men nytillverkade har uppstått, då för nostalgins skull. De finns i hela landet. Varför de etsat sig in i det kollektiva minnet har jag ingen förklaring till. I vår by revs mjölkbordet som dåvarande hemmansägaren Egon F. år 2000 tog initiativ till, för ett par år sedan. Lämnat som en ruttnande hög bräder.

Mjölkborden kan målas, utsmyckas med blommor och allra helst även en stor mjölkkruka. Inte sällan ser man blommor sticka upp ur halsen på krukan. Jag har svårt för detta romantiserande.

Här en "trolsk" mjölkpall i Västerbotten, en plats för postlådan. Jag lovar, postlådor kommer också att bli nostalgiska föremål!

Och här ett mjölkstånd mitt i brukssamhället Rundvik, en ort där jordbruk och mjölkleveranser till något mejeri inte förekommit. Plats för blommor i kruka och postlåda finnes.

* * *

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Hans forskning tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och sociala historia och mjölkbord i andra länder. Vetenskap, inte nostalgi, som står i min bokhylla på kontoret.

Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 handlar om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Snart nog ska jag se om den på SVT Play.

Ladornas land

"Skohö var en viktig produkt från myrslogarna. En kär gåva för dem som inte längre själva hade möjlighet att skörda det. Det väl torkade och kammade skohöet flätades konstfullt i stora och väldoftande kransar och dockor. De prydde sin plats på köksväggen. När konstverket öppnats förvarades höet i en stol med särskilt förvaringsutrymme, en hajstol [höstol], som de säger i Burträsk."

Skohö i flätor i Rismyrliden, ett västerbottniskt nybygge från 1825.

"Ladriket är slåttervallarnas och det självväxande vinterfodrets landskap. landet med blommande hackslogar, lummiga lövmarker, soldallrande myrar, älvdoftande raningar och med lavrosor på hässjevirket. Det är ett myller av arter. Blomprakt, en mängd mossor, lavar, svampar, steklar, fjärilar, fåglar och andra djur. Variationen i ladornas landskap består dessutom av människans byggnader och anordningar samt alla de andra spår som odlingen lämnat.

(...) Den [ skriften] handlar om biologisk mångfald och om odlingslandskapets variation. Den vill stämma till eftertanke och väcka frågor."

Denna känslomässiga och vackra text är hämtad ur Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet, utgiven av den statliga myndigheten Jordbruksverket 1999.

De två mest synliga och centralt belägna ladorna i hembyn lever lite farligt. 

Många lador jag minns har rivits eller tillåtits falla omkull i en hög.

Getförbud för 300 år sen

För exakt 300 år hände sig detta i byn. År 1721 fanns säkerligen många getter här förutom kossor. Då infördes getförbud för några i byn boende kvinnor som troligen hade det svårt med att få ihop till brödfödan.

Vi känner till att åtminstone ett hemman dokumenterats som öde och övergivet vid den tiden och att det togs upp igen 1723 och att staten då gav skattebefrielse i sju år. Det var en anfader till mig som flyttade in på hemmanet numro 1. Då hade det stått öde i 17 år (1706-23). Detta var under Karl XII:s intensiva krigföring.

Hur som helst bestämdes det så här angående de där kvinnornas getter:

Domsagoprotokoll § 7,
2 december 1721.

Per Persson, xx, framlägger en förlikningsskrift med inhyses­folket därsammanstädes: Jon Jonssons änka Karin Jonsdotter, pigan Anna Larsdotter och änkan Dordi Persdotter låtit fatta, samt med sina namn uti vittnets Erik Jonssons och Lars Erssons i L. närvaro den 3 november 1721 lydande att bemälte inhysespersoner skola intet mera hava några getter, i anseende till den skada de göra på bybornas åker- och svedjeland vilken förlikning efter Per Pers­sons begäran, samt Kungliga förordningen av den 4 juli 1695 § 23.

Som litet barn var jag ovetande om livets reella besvärligheter. Getter var för mig glada filurer som lekte och hoppade precis som i Einar Norelius bok Petter och hans 4 getter där de färgglada getterna betar i skogen men blir uppätna av trollet Ludenben. Trots detta slutar sagan lyckligt. De tre bockarna Bruse var en annan favoritsaga. Att ha getter hemma blev en verklighet först många år senare, det var en trivsam tid. Getter kan verkligen vara fantastiska landskapsvårdare.

Fätået

Fätået här i byn var den stig mot väster som löpte längs med fastbandhagen (gärsgår´n´=gärdesgården) på skogssidan. Hagen skiljde skogsmarken från den uppodlade marken. Eftersom byn är långsträckt var fätået inte en stig/fägata/fålla med fastbandhage på båda sidor som på ställen där kreaturen skulle fösas mellan hustomter och uppodlade marker till betesmarken.

På kartan över byn från 1647 är fastbandhagen som löper längs byns dåvarande inägomark väl utmärkt. Lantmätaren har ritat inhägnaden som två längsgående streck och mellan dem på jämnt avstånd två korta tvärgående streck. Utanför byns hank och stör fanns utmarken, skogen, det vilda. Mitt i byn från norr till söder rinner den då livgivande bäcken. Kustlandsvägen syns prickad nere i söder och där den passerar bäcken bildar den en fägata, en helt inhägnad fålla.

På den sträcka i byn som är min finns numera en fastbandhage som skiljer skogen från den kultiverade marken. Precis som det såg ut fram till 1900-talets mitt och väldigt långt tillbaka i tiden.

När fäbodvallen övergavs, som låg mycket längre bort från byn och högre upp mot Aspfjället (Aspfjelle), byggdes sommarladugårdar och dessa låg på lötmark (hagmark) i direkt anslutning till fätået och skogen i väster. Då var det lätt och nära att släppa ut korna och getterna på skogsbete. Den klokaste och pålitligaste kossan var ledarko och hade en skälla runt halsen. Korna återvände självmant till sommarladugårdarna på eftermiddagen då de ville bli mjölkade.

Både sommarladugårdar och fästigen är borta, ladugårdarna sedan länge och tået växte igen efter tre skogsägares avverkning och markberedning i direkt anslutning till tået. Tået kan bitvis urskiljas än idag men inget hemmansägarna intresserar sig för att rensa upp eftersom kulturhistoria är oerhört lågt prioriterad här.

"I byarna fanns flera fägator som gick från byns kärna till skogen vilken användes som betesmark. Fägatorna var omgivna av gärdsgårdar på ömse sidor. På dialekt kallas en fägata för tå (e ta), eller nöttå (nauwta) där nöt syftar på nötkreatur."

Läs gärna en artikel från augusti 2021 i nättidskriften Västerbotten förr & nu om Landsväg, byväg och fätå – något om vägarna i norra Västerbotten i äldre tid.