Blomstertid

  

Snart är det sommar på riktigt.

Idag är det Eriksmässa. Runt Ers´mäss kommer en kallperiod enligt gamla tiders årstidspraxis. Det kallades Ersmäss-gnäll´n. Efter det är det bara järnnätterna runt den 6 juni som kan ge frost. Sen är det fritt fram för sommaren.

Enligt traditionen skulle man ha sått sin åker vid ersmäss den 18 maj. "Om Erik ger ax, ger Olof kaka" betyder att om höstrågen hade gått ax till eriksmässan (18 maj) så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olofsmässan (29 juli).

Det här är Erik, det är 40-tal. Hans morföräldrars hem syns i bakgrunden, ett rejält timrat hus med trapphusveranda. Fint tycker jag som aldrig sett det. Det var rivet när jag föddes, familjen hade låtit bygga ett nytt hus på samma gårdstun, ett hus med den fyrdelad plan som blev vanlig då. Erik är yngsta barnet, född efter fyra systrar om jag minns rätt. Erik torde ha varit välkommen då pojkar ofta fortfarande då räknades förmer än flickor, någon ämnad att överta familjens hemman som vuxen.

Till vänster syns ett ljusmålad byggnad med bakomliggande ladugård. Boningshuset är tillbyggt och spåntaket utbytt till trapteskorrugerad svart plåt, ladugården är sig lik. Det är fortfarande i samma familjs ägo nu som då.

Till höger utanför bild står mina morföräldrars boningshus.

Övergivet

Foto januari 2022.

Brukshandeln i Olofsfors upphörde för många år sedan. På 1990-talet fick den utgöra skalet till ett nytt museum, kulturum, över bruket, ett museum med en bra och vacker utställning. Väl placerad mitt i bruket längs Riksvägen som alla - besökare och boende - passerade. Genom skyltfönstret såg man brukets skapare Jennings till häst i naturlig storlek. Den röda rocken lyste lång väg.

Ett byggnadsvårdsföretag startade sin verksamhet i bruksladugården. Efter några år flyttade de till brukshandeln och museet flyttades långt bort i bakgrunden, långt från sin centrala placering. I något år fungerade byggnadsvårdsbutiken men snart nog lade ägarna ner verksamheten. Kulturen hade fått ge vika för näringslivet. En ny byggnadsvårdsbutik tog över, nu åter igen i bruksladugården. Nu står brukshandeln tom sedan länge efter ett kort försök av en annan verksamhet försökt att etablera sig i lokalen. Ett ödehus mitt i Olofsfors centrala del. Så synd att museet flyttades, det hade en bra placering längs allfarvägen och utställningen var utförd av ett professionellt kulturinformationsföretag.

Olofsfors bruk blev av SIM, Svenska Industriminnesföreningen, utnämnt till Årets industriminne 2014 men nu går det utför istället för tvärtom. Bruket sägs vara Västerbottens största turistmål. De som arrenderat herrgården för att bedriva restaurangverksamhet blev tidigare uppsagda trots att kontraktet inte gått ut - schism uppstod. I april 2021 anställdes en projektledare vid Olofsfors bruk. Syftet var att utveckla verksamheten men det slog inte väl ut så denne sparkades efter två månader av stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum. Det strular i Olofsfors till ogagn för turismen och det är inte uppmuntrande att läsa om sådant här.

Västerbottens Kuriren september 2021. 

Undrar vilken kostnaden blev för den förlikning som blev följden? 

Stiftelsens styrelse består av representanter från Nordmalings kommun, familjen Barbro Westerberg samt Västerbottens museum.

Foto januari 2022.

 

Restaurangen i herrgården är stängd sedan 2019. Tegeltaket byttes ut i fjol. Renovering kanske pågår interiört med antikvarisk expertis iblandade? Hoppas att restaurangverksamheten kommer igång igen.

Prima björkved på vänt

  

Något lite björkved blir det av de smala stammar vi röjde bort nyss på skiftet. När vi tog över gården var vedboden fylld och än finns det ved kvar. Men påfyllning är inte så dumt att planera för.

Violett som violett

Pulsatilla patens, en verklig raring.

Champagnebrus, typ av.

Vackra medföljare

Alltid när det finns blommor att plocka i samband med en resa norrut plockar jag med några. De här lär ändå ha blommat över när jag återvänder söderut.

Efter varje jul sparar jag hyacintlökarna som under långhelgen blommat vackert, för att till våren plantera ut dem. Tills sist blir det en hel del som blommar nu i maj året och åren därpå. De står i pionrabatten och när hyacintbladen vissnat har de täckts av pionbladen.

Vill hinna njuta skönheten i en julros i 50-talsvasen.

Narcisser blommar i mängd, både i rabatter och gräsmatta. Några fick följa med norrut. Livet på landsbygden ger härlig möjlighet att odla egna skönheter, så annorlunda än i en stadslägenhet.

Flyttblock eller erratiska block

Jättekastet som missade kyrkan och som inte rubbas.

Jag kan åka långt för att se sådana här naturföreteelser. Det på bilderna finns i Södermanland. Ett balanserande stenblock som stått så här sedan urminnes tid då de transporterades till sin slutliga plats med hjälp av is, antingen inlandsisar eller glaciärer. Då isen smälte undan hamnade flyttblocken på den underliggande markytan.

Sveriges största flyttblock finns i Västerbotten. Har ni besökt Botsmarksblocket? Det är så stort att det är svårt att avgöra att det ligger löst. Det går att klättra upp på men på egen risk. Botsmarksblocket är skyddat som ett naturminne från istiden.

Bygdemedel som kompensation - till vilka?

Bygdepeng brukar beteckna den ersättning som vindkraftsbolagen ibland betalar ut i trakter där vindkraft etableras. Bygdepengen kan användas för att ersätta intressenter som är berörda av vindkraften utan att de är markägare.

Vi bybor ska vara tacksamma över att några hemmansägare här i byn upplåter sin mark till vindkraftsarrende för 40 stycken vindkraftverk!
Vi ska vara tacksamma över att pengar i form av bygdemedel kommer byn till del!
Vi ska vara väldigt tacksamma för den uppoffring dessa gör för byn!

Jag har suttit på flera samfällighetsmöten där detta uttalats av företrädare för de som arrenderar ut mark. Senast i maj 2021 då Bert hov upp sin stämma och uttalade orden myndigt och patriarkaliskt - att vi ska vara tacksamma över att de (vindkraftsupplåtarna) ser till att bygdemedel kommer till byn. Innan dess var det La Famiglia som yttrade samma imbecilla åsikt med avsikt att få "oss andra" att vara tacksamma gentemot vindkraftsupplåtarna, ett sätt att dölja deras rovgirighet,
att få det att låta som markupplåtarna gör en stor uppoffring.
Tror de övriga i byn på detta?
Kanhända gör de det.

Det ska påtalas att både Bert och La Famiglia är/var kommunpolitiker med vana att manipulera. Jag måste dock ge dem ett litet erkännande: jag föredrar intelligent elaka människor jämfört med tvärtom, de intelligenta är i alla fall förutsägbara. Det går att först hur de tänker.
Ja.

Vi bybor ska alltså vara tacksamma över att vissa hemmansägare här i byn upplåter sin mark till
40 stycken kraftverk och årligen får rejält ersättning för detta!
Vi ska vara tacksamma över att en ekonomisk förening bildats där ordföranden och flera styrelsemedlemmar själva upplåter arrendemark till vindkraftverk. Dessa beslutar över hur bygdepengen ska fördelas, medel som går till projekt de själva har nytta av. De har således dubbel nytta av sitt arrende till vindkraftsindustrin.

Vi övriga ska vara nöjda över att dessa jäviga personer beslutar var bygdemedel ska gå.
Tror man att detta är demokrati har man inte förstått innebörden av ersättning till de boende och berörda i vindkraftsindustris skugga!
Att det kommer att bli en ändring på detta har jag inga förhoppningar om.
Situationen kommer inte att förändras utan kommer att fortsätta generation efter generation efter generation.
Denna djupt illojala demokrati och orättvisa hör bl a ihop med det patriarkala väldet i byn,
med okunskap och rädsla.
Demokrati urholkas där information undanhålls och förvrängs, där rädsla råder.

 

Bygdemedel är avsedda att kompensera närboende till industrin för att dessa ska få någon som helst nytta av den exploatering som förstör jakt och jaktupplevelse, naturupplevelse och närmiljö. Som ersättning för konstant blinkande hinderbelysning och vingars skuggning. Kompensationen ska således inte handhas av de markägare som varje år får en rejäl ersättning i markarrende, de har ju redan "sitt på det torra". Nej, kompensationsmedlen ska handhas av de som blir lidande av att vindkraftsindustrin etablerats i deras omedelbara närhet, utan ersättning. Alltså de skogsägare som inte upplåter mark och framför allt de människor i byn som inte är hemmansägare, det vill säga inte har mantal och därmed inte skogs- och/ eller jordbruksmark - alltså de som kan kan betraktas som villaägare. Dessa övriga invånare, som inte får ersättning från industrin ska vara de som helt och hållet beslutar var medlen ska gå. Men så är det inte här.
Lägger man till ännu en aspekt så kan en undra hur stor procent av vindkraftsmedlen går till verksamheter där kvinnor beslutar tror ni? Hur stor procent av medlen beslutar kvinnor över - alltså kvinnor som inte får arrendeersättning av vindkraftsbolaget?
 

Så här lyder Energimyndighetens förklaring till:

Bygdepeng - vad är det?

Bygdepeng brukar beteckna den ersättning som vindkraftsbolagen ibland betalar ut i trakter där vindkraft etableras. Bygdepengen kan användas för att ersätta intressenter som är berörda av vindkraften utan att de är markägare.

Begreppet bygdepeng började användas redan när den svenska vattenkraften byggdes ut. Men medan denna typ av bygdepeng är reglerad i förordningen om bygdeavgifter SFS 1998:928, är bygdepengen kopplad till vindkraft en frivillig överenskommelse. Ändå är det relativt vanligt att vindkraftsbolag använder sig av sådana avtal för att skapa goda relationer lokalt.

Avsaknaden av ett gemensamt regelverk för bygdepeng har medfört att det finns många olika avtalslösningar och nivåer på bygdepengen, men en gemensam grundidé är att en del av intäkterna från vindkraften går tillbaka till bygden. Pengarna brukar därför kunna sökas av exempelvis den lokala hembygdsföreningen eller idrottsklubbar. Nivåerna i bygdepengen kan variera mellan några få tiondels procent av bruttoersättningen för elen som produceras upp emot en procent.

 

Vintern rasat ut...

 

Valborgsmässoeld och manskör - det som krävs på valborgsmässoafton.

Vintern rasat ut bland våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö

 

Snart är sommarn här i purpurvågor
Guldbelagda, azurskiftande
Ligga ängarne i dagens lågor
Och i lunden dansa källorne

 (...)

ur Längtan till landet av Otto Lindblad

 

 

Första maj och flaggan fortfarande i topp.

Träff med likasinnade byggnadsvårdare.

På hemväg fika i en vitsippsbacke.

Allt blev mitt
Jag var hos våren
Jag var vacker
Jag var älskad

Högt och länge
sjöng jag
i ljusgröna skogar –
för våren
min älskare

Så gick jag hem
till sist.
Till matematiken.
…
Sedan
har jag aldrig mött våren
ensam
och aldrig
känt mig så älskad

Dikt av okänd

Kommunikation

 

"Information är vaccin mot propaganda.
Det går inte att lura ett upplyst folk."

 

 

 

Jag har säkerligen blivit lurad ett antal gånger i mitt liv.

Har jag inte märkt det har det varit skickligt gjort och det har inte bekommit mig.

Som fastighetsägare här i byn har jag flera gånger försökt luras att tro felaktiga saker.

Det har skett klumpigt och varit väldigt lätt att genomskåda på direkten.

Detta får mig tyvärr att tro att på små orter på landsbygden är kunskap i flera stycken låg.

Även om jag vet att det på intet sätt stämmer överallt.

Men kanske är det lät att tro på den som har stadigaste rösten och tar det hen säger för sanning.

Trots förändringens vindar lever man kvar i byåldermannens tid.

Inte i en demokrati.

Föreningsvidriga beslut fattas eller försöker trumfas igenom.

Samhällsutvecklingen har gått vidare, utbildningsnivån bland befolkningen har ökat, källkritiken tillkommit.

 

Hur ska t ex en försäljning av mark som ägs gemensamt av bysamfälligheten gå till på ett regelrätt sätt? Kan man t ex ändra andelstalen hur som helst?

Kan man t ex besluta att utdebitera medlemmarna 90 000 kronor utan att summan står i kallelsen och utan att samtliga medlemmar är närvarande på stämman? Och hänvisa till att det är bråttom. 

Det är några exempel på vad en styrelse inte känner till här.

Men man man läsa sig till detta

- om man vill.

Det finns det sakkunniga att fråga om man är osäker utan att det kostar pengar.

 

Om jag tror på demokrati och tillsammansansvar och allas lika värde men om ingen annan gör det

- hur ska jag då agera när felaktigheter och odemokratiska förslag dyker upp?

Bildning behövs mer än någonsin.

Kossor i konsten

Fjällko med kalv av Katarina Hamilton

Det landade ett trevligt brevkort i postlådan. Det hade tagit hela 21 dagar på sig att komma fram! och det går inte att enbart skylla på att påskhelgen kom i vägen. Eller att det är varannandagsutdelning av post.

Bilden var vald med omsorg av någon som vet att jag älskar kossor! Brevkortet kom som ett svar på ett brev jag själv skickat, något som inte händer ofta nu för tiden.

En bildningsresa

När jag under kvällstid läste konstvetenskap vid Sthlms Universitet på andra året vid sidan om heltidsarbete på arkitektkontor, började jag och en arkitektkompis, som även hon läste konstvetenskap, att prata lite smått om att göra en Europaresa med tåg kommande sommarsemester. Syftet var att få egna intryck av katedraler, museer och slott i Frankrike och Spanien. Rumsupplevelser går inte att få genom bilder i böcker. Under ett år planerade vi resan, noterade i anteckningsböcker de samlade uppgifter om byggnader och platser vi ville besöka, kollade tågsträckor. Till sist bestämde vi oss - vi ger oss iväg i juli. Inga hotell bokades i förväg.

Försedda med kameror och diafilm, antecknings- och skissböcker, blyerts- och tuschpennor, små lätta färgpennor, resecheckar och sommarkläder lämnade vi Sthlm C med ryggsäckar den 30 juni för att vara på resande fot i en månad.

 

Försättsbladet i skissboken

Allt det här kom jag att minnas när jag letade en bild på Carlomagno´s palatskapell i Aachen - första stoppet efter tågbyte i Köpenhamn och Hamburg. Resedagbok och teckningar är minnen i förvar.

Att resa utan charter ger väldigt mycket av lärdomar och upplevelser, man letar sig fram, man möter människor på ett naturligt sätt, man kommer lättare in i andra kulturer. Bildning kommer på köpet om man är öppensinnad.

1600-tals slottet Vaux-le-Vicomte med Le Nôtres parkanläggning var stort (en föregångare till Versailles som jag besökt tidigare), den vackra ovala salongen med släta moderna speglar upplevde jag som felrestaurerade men enligt fransk doktrin. Saltbruket Arc-et-Senans i Salines var stort, intressant, märkligt, ett idealsamhälle uppfört på 1700-talet och ritat och planlagt av arkitekten Claude-Nicolas Ledoux. Att få uppleva Alhambra och Generalife i månsken utan störande gatlyktor var något jag inte hade förväntat mig var möjligt. Sandstensstaden Salamanca var den vackraste av städer - med Casa de las Conchas, Plaza Mayor och med storkar häckande på tak i centrum. Grottmålningarna i Altamira hann vi inte med.

Böcker jag köpte under resan skickades hem via post eftersom böcker väger "bly", annat åkte ner i ryggsäcken för egen hemtransport - ett stort keramikfat höll fantastiskt nog hela vägen och en dolk smidd i Toledo levererades till min vapensamlande far. 

Som alla vet kan bildningsresor lika gärna vara av inre typ, böcker är då en tillgång, ja ett måste.

Hans Nådes tid

Nyss läste jag ut Hans Nådes tid av Eyvind Johnson från 1960. Det var en stark läsupplevelse.

Som alltid när jag läser historiska romaner är det bra att ha något att binda upp händelserna i. Den här gången var det minnet av Karl den stores palatskapell i Aachen  som jag besökte under en bildningsresa i Europa. Då tog jag bilden ovan. Interiört i det ståtliga oktogonala kapellrummet blev det inga fotografier tagna, men väl skisser.

Den här bilden är hämtad från https://www.wikiwand.com/sv/Karolingisk_arkitektur

 

Karl den store var det frankiska rikets regent 768–814. Den karolingiska arkitekturens mästerverk uppfördes under ett antal år runt år 800 och har en oktogonal plan med en kupol över centralrummet. Guldmosaiker glimmar i det dova dagsljuset som släpps in genom de åtta rundbågiga fönstren högst upp i centralrummet. Detta var den första kupol som slogs norr om Alperna och idén till utformningen av palatskapellet kommer från den bysantinska kyrkan San Vitale i Ravenna som uppfördes 526–527. I Aachen var Odo från Metz byggmästare. Carolus Magnus begravdes här i sitt palatskapell år 814.

Karl den store lade under sig stora delar av det som sen blev Västeuropa och strävade efter att kristna de olika folken som langobarder, franker och sachsare. Karl den stores rike blev många familjers och hela folks undergång. Inte minst de långskäggiga langobardernas som själva ansåg sig härstamma från Skandinavien. Langobarderna underkuvades år 774 och romanen tar sin början året efter. Vår egen vikingatid räknar man med började omkring 750. Langobarden Johannes Lupigis, som är romanens huvudperson, kommer att bli Karl den stores hemligskrivare.

Romanen fick Nordiska rådets litteraturpris 1962  och i motiveringen kan man läsa "Det är en avgrund mellan den leende skrivarens resignerade förbindlighet och hans inre, där skriken från de besegrade och fängslade inte låter sig tystas."

Hans Nådes tid är ett historiskt epos som debatterar friheten och våldets problem, och om hur människan förmår att härda ut. Hur förhåller man sig till en erövrare som förtrycker? Hur hanterar medborgarna övermakten? Hur överlever man i ett totalitärt samhälle? Det är frågor att fundera över i vår egen samtid, ett krig i Europa pågår för närvarande. 

För mig vävs pampig karolingisk arkitektur, historiska skeenden och samtiden ihop i Eyvind Johnsons roman från 1960.

"Eyvind Johnson är en av den svenska nittonhundratalslitteraturens stora berättare, hemma i många tider men med den enskilda människans öde för ögonen. Hans rika och mångsidiga författarskap "tjänar det stora syftet att visa hur människorna i alla tider uthärdat och överlevat - hur historiens välvande gång är nyckfull och meningslös som molnen - men hur människan ändå finner en mening i den vrån där hon hamnat, den strävan hon finner helig, den kärlek som står henne till buds." 

Erik Hjalmar Linder

En hembygd

"Varje hembygd utgör en helig geografi. Barndomens eller ungdomens stad blir alltid en mytisk stad för dem som en gång lämnat den. För mig är Bukarest ett centrum för en outtömlig mytologi. Det är först på andra sidan denna mytologi jag har lyckats känna dess verkliga historia. Och kanske min egen."

Mircea Eliade

Dagens Nyheter, januari 1990

 

Jag läser ett litet tidningsurklipp i en av mina skissböcker från Winsor & Newton. Inser att min fascination för det som kallas hembygd länge funnits där. Fortfarande funderar jag över hembygden, dess kultur, dess människor, dess myter och berättelser. Vad som är hembygd, finns det en geografisk punkt som betyder mest i mitt liv? Tänker på hur min inställning till hembygden förändrats med ökad kunskap och fördjupad insikt.

Berättelser från förr intresserar mig och därför har jag ofta sökt mig till äldre människor, som vänner eller som kunskapsförmedlare. Men vad händer när den äldre generationen faller bort och jag själv kommer att tillhöra den äldsta generationen? Kommer jag att vara idel öra när min egen generation berättar om sina liv? Vi som växte upp i en värld där saklighet och vetenskap var ledstjärna, en tid som då var framåtblickande och ljus men visade sig medföra svårartade globala problem att lösa.

En hembygd är mer än en geografisk plats.

Köket från 1950 fungerar bra

Köket på övervåningen står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 och köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är lysrörsbelysning med glaskåpa. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk med rostfritt stänkskydd ovanför samt svart laboratoriebets på arbetsytan. Ursprungligen fanns en handpump på sidan av bänkskåpet till höger om diskbänken, nu kommer vattnet med självtryck.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. På den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Varför ändra ett vinnande koncept?

Jag tror på hållbara och underhållsmöjliga material, långsamma beslut och mekaniska teknikprylar. Den värld som såg detta kök komma till var en helt annan än den vi ser idag. Det är troligt att vi måste avstå från något av det vi har nu för att skapa det vi vill nå i framtiden. Energiförbrukningen måste  hejdas, resursslöseriet stanna av. Det är frågan om vi vill det, om mänskligheten är kapabel att ta tag i och lösa så stora frågor. Det finns inga självklara svar men de är värda att sträva efter.

Färgfest

Den färgglada festspiran som jag gjort av kreppapper kommer fram vid storhelger och festliga tillfällen. Påsklördag, Påskdagen och Annandag påsk är ett sådant tillfälle.

Små påskkäringar

Det var länge sedan vi barn klädde ut oss till påskkäringar och gick runt i byn med bilder vi ritat och målat och fick godis eller frukt i kaffepannorna vi bar med oss. Det var en trevlig tradition. Jag minns det som att det var på skärtorsdagen vi gick påskkäring, inte på påskafton. Den traditionella dagen att klä ut sig varierar i landet.

Lite mindre trevlig är häxprocesserna under 1600-talet då kvinnor blev anklagade för häxkonster och samröre med Djävulen då de flög på kvast till Blåkulla och sedan brändes på bål. Huruvida någon av mina anmödrar mött detta öde har jag inte kommit fram till än.

Dymmelonsdagen i Stilla veckan

Glasskål med ägg, Greta Gerell (1898 - 1982)

Mer om Johanna Jacobsdotter - Wessman - Malmström

Jag fick ett mejl. Av en för mig okänd person. "Intressant att du forskat på samma som jag gjort" stod det. Det visade sig gälla släktforskning. Nu har jag fått några kompletterande uppgifter i min forskning om  Johanna Persdotter från Tenstrana, Nordmaling. Den lilla flickan, född 1867, som adopterades bort vid 3 års ålder.

Adoptivföräldrar var Hilda Charlotta Barkman född 1841 i Eskilstuna och Edvard Walfrid Wessman född 1837 i Visby. Paret Wessman bodde vid tiden för adoptionen i Sundsvall.

Redan efter fyra år skilde sig paret. Skiljobrevet är daterat 27/5 1874, året då Johanna skulle fylla 7 år. Walfrid Wessman vistades i Pretoria Sydafrika 1876 och exhustrun Hilda Barkman och Johanna flyttade så småningom till Uppsala där det står att Hilda Barkman försörjer sig 1878 genom att hon ”läser med barn”.

Nästa gång jag träffar på Hanna i arkiven har hon flyttat till Stockholm. Vid folkräkningen 1890 återfinner jag mamsell Maria Johanna Wessman som ogift kvinna, ensam i familjen. Hon är 23 år och bor i kvarteret Hvalfisken no 26 i Hedvig Eleonora rote i Stockholms stad. Tio år senare bor hon i Västerås stad. Allt det där har jag skrivit om här.

* 

Nu till de uppgifter jag inte kände till. Det gäller fostermodern Hilda:

Det visar sig att fostermodern Hilda Barkman emigrerade från Sala till Nordamerika den 21 november 1890. Det är samma år som jag fann Johanna i Stockholm. Jag sluter mig till att Johanna valde att inte följa med till Amerikat. Kanske kände hon sig rotlös, hon som flyttats omkring ända från 3 års ålder. Hon ville inte byta land därtill?

Hannas fostermor Hilda Barkman dog 1901 i Cook, Illinois, USA.
De här uppgifterna om Hilda Barkman fick jag med källor noggrant angivna. Jag ser också att Hilda och Walfrid gifte sig 1863.

Det här är ett foto på Johannas sex år äldre syster Anna. Tyvärr har jag inget foto på Johanna.

På luffen 1959

Klickar du på länken HÄR kan du se hur en äventyrare agerade innan alla sociala medier florerade, då det viktigaste inte vara att ständigt framhäva sig själv. Gulligt reportage från Göingebygden i teve:ns ungdom 1959 - från en annan tid än vår. Älskar den här typen av reportage.

 

Foto av Erik Berg härifrån

Världscyklisten Erik Berg dog 2015, 96 år gammal. Hans minnesruna kan man läsa här.

Fernissad masonite som arbetsyta

Vem kan ogilla fernissad masonite med kantlist av björk som skrivbordsyta? Inte jag i alla fall. Efter att ha varit undanställd på lagårdsvinden fick bordsskivan komma till sin rätt igen för några år sen då finrummet höll på att restaurerades. Det var till att slipa, slipa, slipa och sedan fernissa, fernissa, fernissa för att få ytan tålig och spegelblank. Den kommer att hålla sig fin länge.

Skrivbordshurtsen är som förr - använd hela tiden sedan 1950. Arbetsytan byttes ut till en i massivt trä någon gång på 70-talet. Men nu är originalet återbördat. Tänka sig att arbetsskivan var sparad. Ingen blev gladare än jag när den hittades.