Signalflagg på Flaggberget

Idag den 6 juni är bomullsflaggan på vår stång i Mellansverige i topp. I byn har vi ingen flaggstång men det flaggas lika fullt där med gemensam blågul flagga.

Efter hemmansklyvningen i byn vid förra sekelskiftet blev det svårare att helt livnära sig på sitt småjordbruk, hemmanens skog och jord var inte tillräckligt stora. För att överleva på landsbygden krävdes då som nu ofta fantasi och uthållighet och flera födkrokar.

Sågverket i Rundviksverken, och senare även Masonitefabriken, fem kilometer bort gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in till kajen. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. Därför kallas berget sedan dess ”Flaggberget”. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet på före detta sjöbotten. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverket.

Några årtionden senare hade de flesta av de småjordbrukande männen en anställning utanför hemmet, kanske vid sågen/fabriken. Då var det hustrurna som hade största arbetsbördan med hem och jordbruk: korna skulle mjölkas två gånger om dagen och de skulle ha föda (kvinnan skulle stell kossen), mjölkkrukorna forslas till och från mjölkståndet där mjölkbilen hämtade och lämnade dem, hönsägg samlas in, barnens skötas och passas, kläder sys, mat skulle lagas till familjen, bär plockas, syltas och saftas, huset städas. Var hustrun sjuk eller klen gick det inte ihop - jordbruket lades ner.

*

Idag lever traditionen med flaggning vidare i byn men utan betydelsen från förr. Bybor turas om att hissa och hala flaggan varje söndag under sommarhalvåret med början första söndagen i maj. Det är fint.

Naturen

Efter många veckor här uppe i Ångermanland har våren och nu även försommaren kommit på riktigt.

När vi kom i mitten av april drillade storspoven för fullt, tranor trumpetade, tofsvipor vinglade fram, sen kom starar och svartvit flugsnappare, likaså ladusvalor och tornseglare, en buskskvätta hälsade på och göken började gala i slutet av maj.

Snön täckte först marken, skaren gick att gå på under morgontimmarna. Sen började backskärvfrö att blomma i det bruna fjolårsgräset.

Nu blommar maskrosorna och rödbläran, skogsstjärnorna, ekorrbären, harsyran, åkerbären, kärrviolerna, häggarna, liljekonvaljerna, smörblommorna och midsommarblomstren och till sist också syrénerna.

Det sägs att man kan uppleva två vårar genom att resa från söder till norr i maj. Så har det inte varit i år, vi har missat en stor del av den sydligare våren.

Glada är vi ändå trots att vi missat backsipporna, kastanjeblommorna, magnoliorna och äppelblomningen som vi fått information om av de som vänligt nog tagit hand om vårt hem i söder under vår bortavaro.

Nu växer gräset sig långt här i norr och den biologiska mångfalden gynnas tills dess det är dags att slå gräset med skärande verktyg.

Hembygdskunskap

Det fanns ett ämne som hette hembygdskunskap då jag gick i lågstadiet. Vad hembygd är fick vi elever lära oss bland annat via skolradion 1964 men även på några utfärder i omgivningarna.

Det var färgstarka teckningar av hembygder i olika landskap. Tre landsbygder och en tätort.

Där fanns även svart-vita fotografier av kulturminnen. En runsten och en kungshög i Sörmland samt två allvarliga och uppklädda barn hos fotografen. Jag gissar att bilderna upplevdes tråkiga av oss barn men trots det har jag besökt Uppsa kulle ett par gånger i vuxen åder och beundrat platsen med utsikten över Runnviken och inloppet från havet som en gång kunde nås. Och runstenar har jag sett många av men de saknas i norra Sverige.

Några norrländska fornminnen fanns inte i det här skolradiomaterialet. Det är väl ganska typiskt och trist ändå? Men en hel del har hänt sen 1960-talet och det hoppas jag visar sig i dagens skolmaterial. Har man samma syn som jag på identitet, stolthet och att förstå sig själv som vuxen är hembygdskunskap otroligt viktigt att lära sig som barn. Och för att förstå samt respektera andra människor.

Mangelboden

Juni månad började med ett besök i Håknäs mangelbod som hade öppet i ett par timmar. Ett väldigt trevligt initiativ av bygdegårdsföreningen. Boden ligger i en korsning med gamla Riks13 så vi bestämde att åka den vägen från Levar vilket inte var första gången. Det var dock lättare tänkt än gjort då Botniabanans korridor stängt av självklara sträckningar sen sist. Efter många grindar och väldigt vackra små skogsvägar kom vi på rätt spår.

Och där fanns den timrade mangelboden som en gång hade taket täckt av spån. Det var sju år sedan den senast visades. Det var bara flax att maken fann information om visningen och om samtidig spännande plantförsäljning. (På fotot är allt över och boden stängd.)

Där fanns kistmangeln med stora stenar som tyngd. Mangeln är byggd av trä men med vevfunktion av gjutjärn. När vi anlände var boden fylld av besökare men leden glesnade med tiden och då var det lättare att fotografera mangeln.

Mangeln vevas medurs och med en spak som fördes vänster eller höger vände den rörliga mangeldelen automatiskt vid mangelbordets ände. En finurlighet som jag aldrig sett tidigare. Att veva runt var delvis ett tungt arbete. Textilierna som ska manglas placeras på en trärulle som har mangelbordets bredd. Linnet, gardinerna, dukarna rullas in i en mangelduk innan rullen placeras under den rörliga kistan med stentyngderna.

 

Mangeln var en gång i tiden publik och alla i byn hade rätt att boka den. Nyckel fanns då hos den bonde som bodde närmast. Stortvätt skedde ett par gånger om året.

På gavelröstets insida fanns namnen på de bönder och hemmansägare som byggde mangelboden  dokumenterade med rödkrita i sirlig text.

Den 23 April 1884

Eskil Johansson, Joh. Andersson, J E Edlund, Nils Forsberg, Joh. Lundström, Erik Jacobsson, J O Österlund, Joh. Rönberg.

*

Det finns även en mangelbod i byn Levar men om mangeln är kvar där vet jag inte. Även i min hemby fanns en gång en mangelbod. Den stod vid Kustlandsvägen där den rundar Hallberget, på höger sida då man rör sig norrut, om jag fattat mammas berättelse rätt. Boden är borta men mangeln finns kvar, den är av äldre typ än den ovan beskrivna, den är byggd helt i trä. En gång i tiden fanns troligen en mangelbod i varje bondby här.

Library lover

Folkbibliotekens vara är viktig för bildning och personlig utveckling men har börjat bli något skör. 

När jag besökte kommunens bibliotek för att låna ett par böcker blev jag superglad. Trots att det var åratal sedan jag lånade något på detta bibliotek och dessutom inte hade med mitt lånekort, fanns jag med i rullorna. Att låna och beställa böcker som fanns på något annat bibliotek i länet gick också väldigt bra och enkelt. Meröppet har biblioteket också, ännu en utmärkt servicefunktion som jag nyttjar rätt frekvent i Mellanserige. Olika universitetsbibliotek och Kungliga biblioteket är andra institutioner som får besök.

Väl hemkommen var det dags att plocka ner saker från väggarna för att de inte skulle åka i golvet av de hammarslag som behövs för att spika upp fina panelbrädor på utsidan. Då fann jag bibliotekskortet. 

Son ko-älskare kan man inte bli annat än glad över kortet! Visst, det är avsett att få barn att läsa böcker förstår jag, ge läsglädje. Men även jag som både cow-lover och library lover blir glad av det.

Minns skolbiblioteket i den gula tegelskolan från 50-talet med stora vackra fönster, ljust och stiligt. När bokslukaråldern infann sig var de maximerade antalet på 5 låneböcker per vecka snart lästa och det var bara att vänta till kommande vecka då 5 andra kunde lånas. Tiden kunde gå långsamt.

När det var dags för högstadiet dära Vall´n blev det folkbiblioteket i kommun(al)huset som fick besök. Det låg en trappa upp i ett stort rum med lågt i tak och små fönster. Ganska mörkt var det. Där var min mammas moster Astrid Sundqvist bibliotekarie. Alltid när man kom in där kom hon fram, om inte genast så när andra låntagare omhändertagits, och rekommenderade böcker att låna. Snacka om personlig service. Astrid hann vara med när nya biblioteket byggdes i anslutning till högstadieskolan.

Länge leve folkbiblioteken och skolbiblioteken!

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Idag är det fönsterrenoveringens dag. Här har in dock fem nya fönster satts in på bottenvåningen, två kom på plats förra året. Huset har genomgått en metamorfos och till hjälp har vi haft Västerbottens Bygghantverk som gjort ett proffsigt arbete.

Fönstren ritade jag för drygt två år sen, lika de som tidigare fanns här. Därefter skickades anbudsritningarna ut för upphandling till sex snickerier.

Valet föll på ett litet snickeriet som verkligen tillverkade väldigt fina och välgjorda fönster. Ytterbågar med restoverglas (härligt ojämnt, så olika dagens fönster med floatglas) och energiglas i innerbågar. Dom fönsterbågarna lyfts bort under varma årstiden (precis som de som tidigare satt här). Både ytterbågar och innerbågar är spröjsade. Hela processen har varit väldigt givande och trevlig.

 

 

Enbart ytterbågarna är med på fotot.

De fönster som togs bort var SP-snickeriers kopplade bågar med platta oprofilerade spröjsar i ytterbågen och floatglas. Formen på spröjsarna kommer sig av att persienner jalusier skulle passa in mellan rutorna. De där fönstren har länge funnits på listan att byta ut. Persienner passar inte heller in här på ett bostadshus från 1910-talet. Bytt är bytt och kommer aldrig mer tillbaka...

Men nu är det Fönsterrenoveringens dag så det passar det med en berättelse omrenoveringen /rekonstruktionen av stora köksfönstret på övervåningen. Det renoverades 2018, den tjänsten köpte vi. 1970 togs en luft bort till förmån för en balkongdörr och balkong.

Nu är balkongdörren borta och treluftsfönstret återställt. Fönstersmygarna ska naturligtvis byggas klara. Levar snickeri hjälpte oss med ny karm till de ytter- och innerbågar som omtänksamt nog fanns  lagrade i ett av uthusen. Ett tack till föräldrarna i sin himmel! Fönsterbeslagen kompletterades från Eskilstuna Kulturbeslag. Bågarna behövde bara målas med linoljefärg.

Nu sitter den öppningsbara bågen på plats. Vintertid öppnas bara de översta kvadratiska ytter- och innerbågarna för vädring.

Förra året gjordes den här fasaden vid och nu ser gavelfönstren likadan ut på båda sidor. Alla fönster på våning en trappa kom till 1948-50 då övervåningen inreddes för boende för en barnfamilj. Huset var då generationsboende som var vanligt här i bygden. Här i huset bodde den yngre familjen på 1 trappa. Fönstren är av mycket god kvalitet, de tillverkades av Kjell Strömbergs snickeri i Rundvik.

Skolradio

Mer minnen kommer fram ur garderoben. Senast var det Skolradiohäften från 1963 och 1964, hålslagna och sparade i ringpärm. Av mej. Varför? För att många år senare vaggas av det förflutna, det som undanskuffats fram till nu. Hur trevligt är inte det!

Hur som helst är det roligt att bläddra i dem och känna igen höjdpunkterna. Över huvud taget är de här skolradiohäftena vackert utformade med många teckningar för blicken att vandra runt i, många sånger med toner att spela till. Minns hur vi elever sa i våra bänkar när fröken satte på radion i skolsalen och hur vi spetsade öronen för att höra. En annan tid, ett annat liv.

Försommar

Här pågår stora arbeten med huset så jag hinner knappt se mig omkring. Men det lyste gult borta i gräset och se, där hade narcisserna slagit ut. Det blev enklast möjliga arrangemang - helt utan grönskande kvistar till. Det får gå det också.

Om att bygga hus

Bygga hus med var mans råd
kommer aldrig tak därpå.

Devis i Carl Gustaf Wrangels slott Skokloster  som började byggas 1654. När Wrangel dog 1676 var slottet inte helt färdigbyggt. Tak fanns det dock därpå. Visdomsordet gäller även mindre byggnader.

Skoklosters slott från ovan. Foto Carl-Olof Zimmerman/SHM

 Här finns byggnadshistorien beskriven.

Slotts-senapstuben funnen

Några äldre inlägg här på bloggen har handlat om bildjakten på Slottssenaps-tuben som den såg ut under en stor del av mitt liv, tror det var fram till 1999. Efter det blev formgivningen indistinkt, grötig och ful.

Så kom det en kommentar den 15 maj i år på ett inlägg från augusti 2010! Där tipsades jag om en bild från 2014 på digitalt museum. OCH där var den, den grafiskt rena och stringenta, vackra och minnesvärda senapstuben. Så igenkännande. Ett varumärke som format mig. Tack för tipset! Hur många gånger har jag inte kommit körande in i Uppsala med riktning från Kungsängen och sett fribokstäverna med Slotts på det som var senapstillverkningens fasad.

Se och läs om tuben på digitalt museum.

*

Jakten på Slottssenapstuben # 1
Jakten på Slottssenapstuben # 2
Jakten på Slottssenapstuben #3

Att se rött

 ... gör mig glad!

Slamfärg är en härlig färg att arbeta med - då är det. Senast huset målades var det med röd alkydoljefärg. Den hade färgförändrats och fått blåstick i tonen. Det var färghandlarn dära Vall´n som rekommenderade den färgtypen och det blev föräldrarnas val. Nu väljer jag den färg jag själv vill ha, den färgtyp som huset en gång målades med och som hängde med till 1969.

Hantverkarna gör ett fint träarbete och jag målar rött med slamfärg, mannen med bruten vit linoljefärg.

Fasadmålning och färgval då - 1992.

Förklaringsmodell

Tack U för förklaring till att samfällighetens delägare inte tillfrågades om upplåtande av bygemensam mark! 

Det var brådskan som inte medgav inflytande från medlemmarna eftersom projektet kom till så hastigt att det inte hanns med att förankra bland medlemmarna. Några i byn hade sökt pengar till projektet från vindkraftsföreningen och när beslut om tilldelning kom måste pengarna utnyttjas under kalenderåret. Därför blev delägarna inte vidtalade (överkörda) och projektet beskrevs aldrig på en stämma i efterhand. Däremot skulle vi delägare inse på en stämma ett par år senare vad det handlade om då en muntlig fråga ställdes till delägarna ifall projektgruppen fick fälla ett litet träd som stod i vägen - detta ansågs räcka som projektredogörelse enligt den förklaring vi delägare nu fått. Absurt.

Ja, projektet är till gagn för alla. Det må vara hur bra som helst, det är inte det jag vänder mig mot. Det är tillvägagångssättet. Att först ta upp frågan på en stämma och därefter söka vindkraftspengar hade varit rätt projektgång. Med den förklaring som lämnades till oss delägare - brådska -  inser man att detta kan inträffa fler gånger. Att skyndsamt bränna ekonomiska medel ger inte tid till demokrati.

Det har hänt flera gånger att vi medlemmar blivit överkörda av styrelsen eller ordföranden trots att vi alla är "självägande bönder" och inte torpare eller statare som förväntades stå med mössan i hand och tacka och ta emot vad som än erbjöds.

* Kalavverkning av bygemensam mark
* Markberedning tvärs emot stämmobeslut om att det inte skulle utföras
* Användandet av hela kassan i en vägsamfällighet utan att den ekonomiska frågan över huvud taget fanns med i kallelse eller dagordning.

"Badar-grôbba" på 1970-talet.

Jag gick runt och fotograferade platser som var fina året innan jag flyttade söderut.

Att engagera sig i hembyn utan att bo här permanent är suspekt. Varför bry sig? Det gör långt ifrån alla utbor.

Jag fick 2003 i förtroende veta av den dåvarande ordföranden när jag besökte honom i hans hem att ingen säger något på stämmorna, men hemma vid köksborden pratar man på. Detta utnyttjas naturligtvis till att driva igenom lite vad som helst, ingen protesterar. Av rädsla, av okunskap om vad som gäller eller att man helt enkelt inte bryr sig. Jag upplevde ett existerande människoförakt.

Den föreningskultur som finns i byn har under min tid som delägare funnits oberoende av vem som sitter som ordförande. Visst har förbättringar kommit till (alla delägare blir kallade till stämmorna, i två av samfälligheterna har alla ett exemplar av stadgarna t ex) men det är inte helt och hållet styrelsernas förtjänst.

 *

Samtidigt som dessa tankar kommer till uttryck vill ge en eloge till sekreteraren i skogsbilsvägens sff som i samband med en enkel ändring i stadgarna visste att beslut i en så´n fråga skull tas vid två stämmor och att ändring ska sändas till och stadfästas av Lantmäteriet. Allt har genomförts som sig bör. Tack för den kunskapen om tillvägagångssätt. Det behövs inte mer än så för att göra mej glad!!!

Självklarheter kan tyckas

I samfällighetsföreningar gäller bland annat att:

*  Samtliga medlemmar ska kallas till stämma. 

Det dröjde 7 år innan jag blev kallad trots att jag skrev och bad om att bli kallad och skickade adresserat kuvert med porto! Detta negligerades och först när jag drivit igenom att en samfällighetsförening bildades kom kallelser. Beslut fattades innan dess över mitt huvud och beslut som jag inte kände till trots att det i en föreningsförvaltning måste råda konsensus bland medlemmarna i alla beslut.

* Andelstal får inte ändras utan lantmäteriförrättning. 

Detta har inträffat innan jag blev hemmansägare/medlem och två försök har gjorts under min tid som medlem vilka jag förhindrat genom den kunskap jag införskaffat.

* Styrelsen ska hålla ett aktuellt medlemsregister som ska vara tillgängligt för alla medlemmar. Registret ska innehålla fastighetsbeteckning, fastighetens (samtliga) ägare med namn, adress, telefonnummer och kanske e-postadress om styrelsen fått tillstånd av personer med e-post att använda denna vid kontakt. Registret ska naturligtvis även innehålla andelstal i samfälligheten.

Detta nekade ordföranden i bysamfälligheten att ställa samman för tre år sedan av ren och skär okunnighet. Det var jag som medlem som måste bevisa för henne och styrelsen vad som gäller.

* Inför varje förändrad uttaxering ska en medlemsförteckning med samtliga medlemmars andelstal och ny uttaxering upprättas och hållas tillgänglig för medlemmarna.

* Försäljning eller upplåtande av samfällighetens egendom får inte göras utan medlemmarnas medgivande. Det finns regler för tillvägagångssättet. 

Så skedde inte då försäljning av mark gjordes till nuvarande ordföranden. Vad såldes och vem satte priset? Dokument vi medlemmar aldrig fick se om de nu finns.

 * Justering av stämmoprotokoll ska inte göras tillsammans med någon eller några ur styrelsen.

Justeringspersoner ska agera självständigt och läsa igenom stämmoprotokoll enskilt och därefter skriva under eller skriva en kommentar om vederbörande anser att något i protokollet inte stämmer. Justeringspersonerna är medlemmarnas säkerhet för att de beslut som är nedtecknade i protokollet stämmer med det som sas på stämman.

Från bildandet av bysamfälligheten 2007 till 2019 skedde justering gemensamt med styrelsemedlemmar trots att jag nästan varje år sa ifrån, justeringspersonerna ska inte vara "lydiga knähundar" till styrelsen. Datum för justering beslutades på stämmorna. 2018 fick jag, i samband med min protest, till svar av den dåvarande ordföranden att skriva en reservation angående detta. Det var ordförandens mor Vera J som instiftade denna regelvidriga praxis och ingen (!) i styrelsen eller någon medlem protesterade förutom jag.

* Självfallet ska det finnas stadgar i en samfällighetsförening och samtliga medlemmar ska ha dem. 

Det var inte så i någon av de tre samfällighetsföreningar jag automatiskt kom med i när jag blev hemmansägare. Jag såg till att få kopior på stadgarna för skogsbilvägen via Lantmäteriet och såg till att de delades ut till samtliga medlemmar. Såg till att en samfällighetsförening med stadgar bildades i byn, såg till att en samfällighetsförening med andelstal efter båtnad återinfördes för Kustlandsvägen (någon gång på tidigt 1990-tal togs andelstalen bort, oklart när då stämmoprotokollen inte säger något i frågan). Den föreningen använder fortfarande inga giltiga stadgar vilket jag påpekat!

 

Andra självklara  saker inom föreningslivet över huvud taget:

* Samtliga ärenden måste finnas med i kallelsen är att medlemmarna ska kunna lita på att föreningen inte beslutar något (under "Övriga frågor" t ex) utan att de har en chans att vara med och påverka beslutet. Föreningsstämman ska därför inte behandla något ärende som inte finns med i kallelsen.

* Inkomna motioner ska skickas med i sin helhet i kallelsen till stämma/årsmöte, de ska inte formuleras om av styrelsen eller underlåtas att skickas med. Allt detta har inträffat så många år under min tid som medlem. (Motion kallas det medlemsförslag som lämnas in till styrelsen inom den tid som stipuleras i stadgarna. Ett förslag utarbetat av styrelsen kallas styrelseförslag eller ibland proposition.)

    Har inga motioner inkommit kan punkten tas bort från det årets dagordning eller så förklaras under punkten att inga motioner inkommit. Står bara punkten "motioner" på dagordningen vet medlemmarna inte om motioner inkommit eller ej och inte heller vad de behandlar. I de samfällighetsföreningar i min hembygd där jag är medlem behandlas detta vårdslöst.

* Styrelseförslag ska vara så tydligt formulerade att medlemmarna kan rösta om dem  med ja eller nej. De ska inte utformas som diskussionsfrågor där utfallet kan bli vad som helst. I ekonomiska frågor ska icke beslutas utan att reella förslag från styrelsen lagts fram i kallelsen. Sådana frågor ska absolut inte tas upp under "Övriga frågor", en punkt som bör undvikas.

* Inga beslut i ekonomiska frågor får tas om styrelseförslaget eller medlemsmotionen inte står med i kallelsens dagordning. Summan ska klart anges.

* Valberedningens förslag ska finnas utskrivet med namnförslag i varje års dagordning som sänds ut tillsammans med kallelse till stämma även om ingen personförändring föreslås. När jag för två år sedan bad att valberedningens förslag skulle sändas ut i kallelsen sa den nya ordföranden att visst skulle man göra så. Nästa år gjordes det i bysamfälligheten men inkonsekvent nog inte i den vägsamfällighet hon är styrelsemedlem i.

 * Styrelsemöten innebär att styrelsemedlemmarna och ev. suppleanter möts fysiskt. Alternativt i flerpartssamtal eller videomöte.  Gemensamma möten är viktiga för att frågor som ska beslutas om blir genomlysta och diskuterade i hela styrelsen. Separata telefonsamtal kan inte räknas som  styrelsemöte då samtliga styrelsemedlemmar inte hör vad de andra säger. Otillbörlig påverkan kan ske av den som ringer upp.Tyvärr är det mer regel än undantag i samfälligheterna här vilket beskrivs i verksamhets-berättelserna. Samtidigt skrivs det ofta som slutord att byn/föreningen "sköts efter bästa förmåga" utan att uppkomna frågor alltid diskuteras vid gemensamma styrelsemöten utan genom enskilda telefonsamtal. De ordinarie styrelsemedlemmarna är arvoderade.

*

Jag har suttit många timmar framför Lantmäteriets datorer och sökt material, har läst böcker om samfällighetsföreningar och om föreningskunskap och praxis, gått kurs, ringt och mejlat myndigheter och kunniga i föreningsliv eller samfälligheter, Riksförbundet Enskilda Vägar inte minst avseende gamla Kustlandsvägen, allt för att få klarhet i vad som gäller. Allt det där det som hör till en styrelses uppgift. Utöver det har jag har många års erfarenhet av styrelsearbete att luta mig mot.

Frånvaro

 

sista gången

     jag var

            hos min mor

                   rörde jag försiktigt

 

              vid hennes kind

            men det var försent

hon var redan borta

     det min hand vidrörde

 

            var inte längre hon

                   hon hade ersatts med frånvaron

            som är det enda som fortsatt

     bär hennes namn

 

Jonas Brun

ur tidskriften Balder nr 3/2023

 

 

 

Dikten ovan påminner mej om när jag vistades på sjukhuset några dagar i samband med att mamma dog. Bodde på nätterna i ett kalt rum med högt i tak utan fönster där ventilationstrumman pep som fågelungar. Det var den tid då storspoven anlände och då älven rev. Vi fick några dagar tillsammans där vissa ögonblick och vissa samtal var mer minnesvärda än andra. Dem nedtecknade jag i en tankebok.

De där minnena ville jag så gärna dela med mig av till min syster. Jag gjorde försök att finna en tidpunkt som kunde vara lämplig men alltid hade hon mycket att göra med att ta hand om sina två barn, och sedan kom hennes skilsmässa med skyddat boende samt allt annat runt omkring emellan. Därför blev det aldrig av att dela de där minnena. Det kändes lite ensamt till en början.

 

Johanssons

 

Jag hade nyss flyttat från Sthlm och hade kvar en lägenhet där när grannarna år 2001 bad att få göra ett besök på min nya bostadsort. Visst funderade jag över varför eftersom vi inte umgåtts på detta sätt tidigare, åldersskillnaden var för stor till den äldre generationen och de yngre fanns inte kvar i byn.

De kom och vi hade en fin dag, jag tror det var i maj.

Men sen tog det stopp.  Jag och min man hade blivit hemmansägare vid millennieskiftet och den här mannen till höger i bild underlät sig i sju år att skicka oss kallelse till byastämma/årsmöte. Inte ens när jag skrev pappersbrev (få i byn hade e-postadress på den tiden, kanske inte ens dator) och sände med ett frankerat kuvert med mitt namn och adress på utsidan, fick jag veta datum när stämma skulle hållas. Kuvertet kom tillbaka utan kallelse.

Min begäran var enkel och självklar.

Inte förrän jag tvingat fram att en samfällighetsförening bildades 2007 blev jag och min man kallade. Byn var föreningsförvaltad så länge ingen ingen samfällighetsförening bildats och i sådana fall räcker det med att en enda medlem kräver bildande av en samfällighetsförening så måste det ske via Lantmäteriet. Vi hade innan dess inga stadgar t ex. När jag frågade på en stämma när en motion ska vara inlämnad, något som ska stå i stadgarna, svarade Vera Jonzon nonchalant att "det får väl ske som i alla andra föreningar: en månad före stämman". Och vilken månad stämman ska hållas ska stå i stadgarna som inte existerade. Stämman hölls i april eller i maj, olika från år till år. Vad föreningen hade att förvalta var också väldigt oklart. Precis allt gick på lösa boliner. Jag fick nog av cynismen och inkompetensen och krävde att en samfällighetsförening skulle bildas. Och 2007 bildades byns sff med hemmansägarna som medlemmar. Jag föreslog min barndomskompis till styrelsen, den första akademikern som invalts (vi var endast tre stycken) och min tro var att hon kunde föreningsliv och om inte skulle läsa och förstå vad som gällde eller rådfråga kompetens inom området. Hon röstades in. Men långt ifrån allt fungerar som det ska än idag - inkompetensen existerar fortfarande - kallade blir vi dock numera. Önskar en ändring på det för medlemmarnas och rättvisans skull.

Det skrivs och sägs att kunskapsnivån i landet har höjts de senaste decennierna. Kanske gäller det i städerna, eller?

Majbrasa på 60-talet

När jag var barn tände min familj oftast en majbrasa på lägdorna vid stordiket. Inget hus fanns i närheten och vatten porlande i diket att släcka med ifall fjolårsgräset skulle antändas.

Men en vår i mitten av 1960-talet blev majbrasan extra stor. Min barndomskamrats pappa rev då den stora bröjstun, bryggstugan. Den vackra byggnad som vi hade lekt i och utforskat. Den var uppförd på 1920-talet om jag förstått det rätt med ett stort kök utrustat med vedspis, kanske var det en öppen härd, minnet sviker. Där fanns en vacker svängd trappa till övervåningen men även en smitväg via en smal bräddörr som liknade en skafferidörr,  pärlspont vill jag minnas att det var fast det ordet kände jag inte till då. När man kom upp fanns vackra trappräcken. Man kunde alltså vandra upp och ner i huset utan att mötas. Jag tyckte mycket om stämningen i det huset, kanske väcktes min känsla för gamla byggnader där.

Rivningen påbörjades och vi två småtjejer bar brädor till vår majbrasa. Mitt på dagen när vi var där för att hämta bräder hängde plirande fladdermöss i åsar i vindskontorens snedtak. De var spännande att detaljstudera, undrar just vart de tog vägen när huset var borta och de blivit störda?

Den här bröjstun var inget timmerhus men jag har hört att den användes som sommarboende den tid då korna släpptes på skogen och sommarladugårdarna fortfarande användes och då mangårdstimringen i form av en korsbyggnad fortfarande stod kvar. Av de byggnader som syns på flygfotot finns 2,5 stycken kvar och skogen har krupit närmare, skogsbrynet närmar sig de kvarvarande husen.

En skogsgädda

I tidningen Västerbottningen (C) kunde man härom dagen läsa om att Nordmaling ska anlägga en skogsgädda. Jag fick reporterns text muntligt återgiven men senare fann jag tidningstexten på nätet innan den låstes.

Kommunen planerat att avverka några tätortsnära skogsområden. De havsnära områdena har länsstyrelsen sagt nej till innan dess att en utredning visar om rödlistade arter finns  området.

Det andra skogsområdet som inrymmer ett motionsspår vill kommunen göra "en rolig grej" av. Kommunen ska anlägga en skogsgädda på kalhygget. Idérikt måste man väl tillstå.

En gädda i skogen synlig från ovan ska placera kommunen på kartan.

Kommunalrådet talar för avverkningarna som man låtit en expert hjälpa dem med. Experten torde vara en av skogsbolagens virkesköpare vars råd och omdöme man troligen litar helt och fullt på.

– Det rör sig bara om ett mindre område som ändå ska avverkas och återplanteras. Nu har man varit lite kreativ och tänkt till för att göra det i en rolig form, men mönstret kommer inte att synas från marken.

Tror du gäddan kan locka flygresenärer till Nordmaling?

– Det återstår väl att se. Om den syns från luften kan det i alla fall bli en rolig grej.

 Jakob Norstedt, kommunikatör i Nordmalings kommun, berättar:

– Gäddan är en symbol i Nordmalings kommunvapen och idén ska ha uppkommit spontant på något möte inom förvaltningen.

Inspirationen kommer från världens kanske största trädsmiley som finns anlagd i Oregon på USA:s västkust. Där har skogsbolaget Hampton Lumber planterat en cirka 80 meter bred smiley av lärk i douglasgranskogen på en bergssluttning utanför Willamina, fem mil väster om Salem. Trädsmileyn syns från Highway 18 – och på Googel Earth.

Smiley Face på Oregon Hillside har blivit en skogsnyhet – global snackis – och designikon.

– Planteringen av gäddan på Skjutbaneberget ska inte kosta något extra utan mera ses som en kul sak.

*

När det gäller avverkningarna som helhet finns engagemang och opinion mot kalhuggningarna. 20 personer har skrivit under en insändare: Skona skogen i Nordmaling. Bland annat frågar man hur intressant och vilken naturupplevelse det är det att åka skidor eller springa en runda på ett kalhygge? Att en inventering av de havsnära skogarnas arter ska göras har de som ifrågasätter avverkningarna fått till efter att länsstyrelsen tillskrivits. Bland annat vet man att vitryggig hackspett finns här längs kusten.

Det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk och vid rekreationsområdet Nydalasjön har Umeå kommun testat schackrutehuggning.

Kunskap - vad är det?

 "Kunskap finns överallt och för att tillägna sig den krävs en utvecklad förmåga till analytiskt och kritiskt tänkande, och om skolan inte kan hjälpa eleverna att bygga upp en utvecklad förståelse för det kommer de aldrig att kunna lära sig något på riktigt. Fakta är kunskapens minsta beståndsdel, skulle man kunna säga. Men utan förståelse för, dels hur delarna hänger ihop, dels hur den komplexa helheten förhåller sig till verkligheten, samt inte minst om och när man måste överge internaliserade övertygelse eftersom de inte stämmer längre, går det inte att tala om resultatet av lärandet i termer av kunskap."

"Och en högskoleexamen är början på det livslånga lärande som jag menar att alla som lever i ett kunskapssamhälle har ett ansvar att ägna sig åt. Tanken på att skolans uppgift är att se till att eleverna memorerar en bestämd uppsättning pålitliga fakta, så snabbt och effektivt som möjligt, är närmast antitesen till bildning som bygger på överflöd; ju mer desto bättre. Det är lite som att lova någon att de ska få lära sig att bygga ett hus men sedan bara tillhandahålla tegelstenarna, virket. Kunskap handlar om både delarna, det som håller dem samman och om byggandet. Och bildning, skulle man kunna säga, handlar om förståelse för olika byggnadsstilar och deras historia samt hur man renoverar huset i relation till både förändrade klimatförhållanden och behoven hos dem som lever i det."

https://flyktlinjer.blogspot.com/2024/01/det-finns-inga-faktakunskaper.html

Bild härifrån.

Synonymer till kunskap: vetande, lärdom, kunnande, insikt, vetskap, inblick, gnosis, kompetens

Ett av motsatsorden är inskränkthet.

Hotfullt bemötande

När jag skrev om hemvändande här på bloggen den 11 april 2024 fick jag en kommentar av Karin som berättade om hur gemytligt återvändandet till hemorten var efter tre decenniers bortavaro:

Oj, missade Babel i söndags. Måste kolla i efterhand. Men redan nu kan jag berätta om mitt lämnande och hemvändande. Det var på något sätt en naturlag att man (=de flesta ungdomar) skulle lämna hemorten, vidare till studier på annan ort och sen jobb långt hemifrån. Rätt skön att slippa den extremt effektiva sociala kontrollen. Men sedan, när jag återvände ungefär trettio år senare tyckte jag det kändes tryggt och trevligt att vara igenkänd. Om jag tar en simtur på morgonen kan jag mötas i ICA-kassan av ett: "Var det varmt i vattnet idag?"

 *

Jag har inte samma upplevelse alls. Ett välkomnande kan bli mycket hjärtligare än på det sätt jag bemöttes då jag blev hemmansägare efter 25 år i Sthlm:

"Hur har du tänkt dig din framtid här i byn?" frågade hon mej, Vera Jonzon, där hon isolerat mej i ett hörn av den gamla skolsalen, nu bygdegård, på behörigt avstånd från övriga stämmodeltagare - allt för att ingen skulle höra hur hon hotade mej. Jag trodde jag hörde fel men hon upprepade sig. Vera med familj och medhjälpare skulle se till att förtala mig på alla sätt så att jag inte kunde bo kvar i byn. Familjen har styrt byborna i åratal, men utan att synas, genom att se till att tillsätta lojala personer på poster familjen ansett vara viktiga. Ni vet så där som finansfamiljen Wallenberg gör, härskar utan att synas. 

Hon ville ha tyst på mej då jag är ett hot eftersom jag har god utbildning, är kunnig i föreningsarbete eftersom jag har erfarenhet av många års styrelsearbete, törs ifrågasätta och ser igenom hur maktmänniskorna här styr byborna. Veras beteende och hot är oförskämt och ociviliserat, ev. med drag av psykopati. Som kommunpolitiker och lågstadielärare boende i en liten by var hon och familjen vana att topprida sina medmänniskor.

När så min barndomskamrat lade munkavle på mej senast vi skulle ses gick hon för långt. Hon föreslogs av mej till styrelsemedlem då samfällighetsföreningen bildades 2007 med min förhoppning att hon var kunnig i styrelsearbete och skulle visa vilja till demokratisering, en naiv förhoppning från min sida. Båda dessa nämnda kvinnor har utbildning över gymnasienivå, båda jordbrukardöttrar.

Hot mot makten

Medborgerlig rättighet att i statsstater uttala sina åsikter.

Masonite-inredning

 Den här lilla fina stugan har jag skrivit om tidigare. Det var här Olga och Frans bodde.

Fastighet med bostadshus från 1937, två uthus och ett garage, belägen i den sydöstra delen av byn. Fastigheten har ett enskilt läge på en åssträckning med öppen och hävdad mark framför. Arbetaren Axel Hellman erhöll 1936 egnahemslån (lånenr. 2014) från Västerbottens läns Hushållningssällskap på fastigheten 3:25, avstyckad från 3:9.

Bostadshus. Byggnad i en och en halv våning med inbyggd förstuga i en våning. Resvirkesstomme och betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Sexdelade mittpostfönster. Grönmålad dörr flankerad av spröjsade fönster. Tegeltäckt sadeltak. Röd plåtskorsten.

Ur lst byggnadsinventering

Nu blir det berättat om övervåningen. Trappan dit upp är en ordinär u-svängd trappa av furu som fernissats.

Till övervåningen släpptes inte besökarna. Därför var det inte helt iordningsställt där.

Jag blev fascinerad över att finna det här omålade räcket vid övre farstun. Det syns hur enkla grepp som använts vid snickrandet och spikandet av räcket/balustraden.

En korkmatta från 30-talet ligger på golvet. Balustradens överliggare är brutalt enkel: cirkelsågad och ohyvlad och omålad. Inget för känsliga fingertoppar att ta tag i.

 

Tapetseringen med en typisk "gröttapet" avslutas mot masonitebalustraden. Ingen obehörig skulle ju bjudas dit upp och husets övriga rum räckte gott till Frans och Olga.

Jag fick möjlighet att komma in här 2007 och dokumentera efter det gamla parets bortgång. Jag är glad över möjligheten att dokumentera bostadshuset och uthusen. Planlösningen var speciell. Allt var välbevarat. Riktigt roligt var det att se övervåningen som verkligen hör ihop med Rundvik och Masonite-fabriken som lades ner 2011. 

Numera torde övervåningen se annorlunda ut.

Vi skola alla den vägen vandra.